När åskan slog ner på Lugnet

Olle Bonniér var under några år elev hos Gustaf Fjaestad. I sin biografi Självljus (1995) berättar han bl a om sin tid i Rackstad. För sin försörjning arbetade han denna sommar på Lugnet, 

”Det är försommar 1943. Farbror Gustaf har inhyst mej hos Anna på Berget, alldeles intill ålderdomshemmet Solsidan vid sjön Racken i Värmland. Han har ordnat jobb åt mej på ålderdomshemmet, där hans äldsta syster Anna vårdas. Hon är helt förlamad och rullstolsbunden. Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla. Hennes silkesblusar har graciöst virkade kragar och de malvaskiftande kjolarna slutar nertill i spetsmönster. Hon är späd som en tolvårig flicka. Anna är däremot alltid klädd i grova, svarta kläder över vilka hennes stora, vita ansikte hänger tungt panikslaget. Anna försöker le med långa, mörkgula tänder, medan hennes vattrigt vita ögon ber om nåd.
Samtliga patienter sitter samlade på den stora glasverandan som vetter ut mot Racken. De beundrar skådespelet med sjöns självlysande rubinröda skiva, som ligger spänd mellan tre regnbågar, mellan vilka blixtar flammar och föder hinnor av regn, som i alltmer tätnande knippen anfaller sjön. Ju mer denna piskas upp, ju dunklare Ijus — tills blixten plöts-ligt slår ner i huset. De gamla skriker förskräckta, men Annas vrål överstiger allt, innan hon förlorar medvetandet.
— Hämta genast vatten åt Anna! ropar sköterskorna till mej. Jag ger mej ut i köket. Det är Stort som en kyrksal, dock inte högt i taket, från vilket tumstjocka kopparrör hänger ner och korsar varandra i kökets längd och bredd. Ett av rören leder till vattenkranen över diskhon. Eftersom Anna förmodligen behöver mycket vatten tar jag fram ett grogglas ur ett skåp. Omedelbart innan jag skall fylla på vattnet slår blixten ner och flammar mellan rören i taket. Här gäller det att snabba sej på mellan nedslagen — men jag tar risken.
När jag kommer ut på verandan med vattenglaset, förvånar mej en av sköterskorna genom att rycka det ur min hand och kasta hela innehållet i ansiktet på den medvetslösa Anna, som frånvarande öppnar ögonen precis innan åskan brakar ner i huset så våldsamt att vi samtliga slungas omkull av lufttrycket. Nu är det lilla fru Schultzberg som skriker vilt:
— Mina Aguéli, mina Aguéli!
Hennes rum brinner. Jag rusar ut i köket, hittar en vattenhink och fyller den. När jag stänger vattenkranen, kommer ett nytt nedslag. Tack skyddsänglar! Fort in i fru Schultzbergs rum för att slänga vattnet över gardinerna som brinner
— och så två hinkar till. Värre är det inte med det. Endast radion är en askhög. På väggarna hänger en suverän Aguélisamling. Jag kan inte låta bli att utbrista:
— Gratulerar! Inte den minsta skada på målningarna.
Men hur kommer det sej att här inte finns nån av Anselm von Schultzberg?Hon blir rak som en eldgaffel. Spänner ögonen i mej och svarar:
— Du har gett mej intrycket av att vara intelligent och begåvad.
Jag går ut ur hennes rum och tänker bara:
— Vilken tragedi.

*

Tystnad lägrar sej över huset i vilket mellanrummets lyskraft kvarstår: dramat som vibrerar omkring och mellan oss. Stormen avtar inte utan vrenskas ännu inne i mej när jag på den nu tomma glasverandan gör kritteckningen ‘Åskregn över sjön Racken’, som inte avbildar yttre syner utan i sej själv är ett inre mellanrum. En ännu mindre bild än Aguélis små. Som rymden i en droppe. En allra minsta kärna”

Tack till Christer Gustafsson som, efter tips från Agneta Nordmark, skickade denna dramatiska berättelse! Som Schultzbergsläkting kan han korrigera några saker i texten:  Constances ålder var 1943 79 år och något ”von” fanns aldrig framför Schultzberg.  Constance dog 1948.

I fjortonårsåldern bestämde han sig för att bli konstnär. Han försörjde sig som dräng på somrarna; på vinterhalvåret som springschas. År 1939 åkte han till Värmland för att tjäna ihop pengar till konstnärsmateriel. Där mötte han Gustaf Fjæstad; Bonniérs och Fjæstads korrespondens finns bevarad i Kungliga biblioteket. Under Värmlandstiden träffade Bonniér också Fritz Lindström, genom vilken han kom i kontakt med Aguélis måleri. (ur Wikipedia)

Olle Bonniér föddes 1925 i Los Angeles. Han utbildade sig vid Tekniska skolan och studerade för Isaac Grünewald och gjorde flera studieresor till Europa. Bonniér utryckte sig nonfigurativt och var intresserad av färgernas och formernas dynamik. Han hade sitt stora genombrott med utställningen ”Ung konst” hos Färg och Form där dåtidens radikala ungdomar förenades i en intellektuell sammanslutning som kom att kallas ”1947 års män”  (https://www.bukowskis.com/sv/fineartbukipedia/2081-olle-bonnier)

Mer om Lugnets historia:  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/05/10/lugnet/