Kategori: Platser

Publicerat

Min barndom i Rackstad

Kicki Andersson

Kicki utanför Bruket, mitten på 50-talet!

Jag föddes i november 1953 då mor å far och mina två bröder ( Tomteper å Hanseman som mamma kallade dem) bodde på Bruket i en etta på första våningen mot Vattenverket. Jag döptes till Synnöve men kallades tidigt för Kicki av familjen, vilket numera är mitt tilltalsnamn sen 35 år tillbaka…Mina bröder hade bestämt att när jag kom till världen skulle de sätta mej på den högsta trappa de visste ( farmors farstutrapp tre steg hög) och förpassa mej till Blåkulla!!! De ångrade sej tydligen, vilket de erkände i vuxen ålder….annars var de i mitt tycke två retstickor som ständigt retades och lurade mej med sina påhitt! Alltid två mot en! Dessutom hade de en massa kompisar som gjorde en massa roligt tillsammans. Och jag fick inte vara med…

1958 flyttade vi från Bruket till Övre Nerstuga, För min del betydde det att jag fick börja gå själv till farmor och farfar, å till Där Framme, Hagen å Nystuga! 1960 köpte pappa norra Sal och moderniserade huset, allt revs ut utom de gamla timrade ytterväggarna! På min födelsedag i november 1961 flyttade vi in! Pappa jobbade då på sågen på sommarhalvåret och jobbade i skogen på vintern, högg timmer och ved och körde fram med hästen Tôssa! Jag var med ibland och fick hålla i tömmarna och klappa hästen så att hon stod still när släden skulle lastas!

Mamma var hemmafru och odlade i trädgården, bakade och lagade mat, sydde mycket av mina kläder och stickade tröjor å mössor till oss. Vantar och varma sockor stickade farmor till oss, hon var ”sjuklig” som det hette, och satt ofta och stickade och instruerade farfar i en del hushållsarbete. Farfar fiskade i sjön med olika redskap så färsk fisk fattades inte på matbordet! Abborre, gädda och stuvad lake fick man och ibland siklöja (stinget) som fiskades med nät i ruggigaste november! En del dagar var farmor i farten och bakade småkakor och bullar till eftermiddagskaffet, då fick man äta nybakade ”misslyckade” kakor så mycket man ville!

Att vara hos farmor och farfar var roligt, man fick vara med och lära sej saker, bl a sticka och baka. Jag fick vara med farfar och ro drag på sommarkvällar och ro själv när han satt i aktern och instruerade. Jag fick följa med farfar till smeden Årfeldt i stan med häst å vagn för att prova in nya hästskor, å vi åkte även häst å vagn till faster i Rud, över Stålsberga och Högvalta! Jag fick följa med farmor till stan och gå på kondis där jag fick apelsinsaft och petitchouxbakelse som jag älskade! På sextiotalet fanns det TV, telefon å grammofon och vi såg på Hylands hörna och lyssnade på tio i topp på lördagar.

Hans Thomas Kicki i Nerstuga Rackstad 1960?

Övre Nerstuga

Till Övre Nerstuga flyttade vi 1958 och det är väl från de tre åren som vi bodde där som jag har mest minnen från grannar och episoder i mitt liv. Thomas och Hans hade en massa kompisar och gjorde en massa roligt som jag inte fick vara med på…

FilmHenning och hans hund Topsy kom till Rackstadskolan och visade filmer och de kom hem och berättade att de sett ”tecknad” film med Kalle Anka och jag som aldrig sett film kunde inte begripa hur Kalle Anka kunde röra sej, han var ju ritad i serietidningar! Det dröjde ända tills vi hade TV på sextiotalet och man fick se Disneyfilmer på julafton som jag begrep vad de haft så roligt åt!

Sen tyckte de att jag skulle lära mej cykla! Vi bodde ju mitt i Källebacken, vilket var stora vägen förbi och raka spåret till Segerfors! Bröderna fixade en gammal damcykel från skroten på Skog åt mej, utan sadel, men en jutesäck knöt de fast i stället, jag var ju så liten så jag kunde ändå inte sitta, bara stå på tramporna…Jag fick starta uppe vid Där Framme och rulla så långt det gick, nästan till Segerfors! Ibland gick det inte så bra på mina turer, utan jag hamnade i Thegerströms granhäck! Blåmärken blev det gott om; en gång berättade mamma att hon fann mej i granhäcken och hörde Thomas säga: ”Grin inte, för då får du inte cykla för mamma!”

Fick en blå fin Crescent i rätt storlek när jag började skolan, som det cyklades på många varv runt Racken, till Lena i Perserud på den då krokiga och backiga grusvägen! Vägen förbättrades och drogs om vissa sträckor 1970-72 Älskade att plocka blommor och smultron på sommaren! Mamma fick många buketter och även granntanterna fick nog nån, men smultronen åt jag upp själv med socker och mjölk! I Nerstuga fanns det gott om igelkottar med små söta ungar som vi matade på fat på sommarkvällarna!

Hans å Kicki 1960 i Nerstuga

Flytten till Sal

På min åttaårsdag i november flyttade vi in i det nyrenoverade moderna Sal! Badrum, toalett, köksfläkt och frysbox! TV och telefon efter hand. Vi gick i skolan på lördagar och när man kom hem vid lunch var det nystädat och god mat på bordet! Nu var det helg!…. en gång blev hemkomsten en stor överraskning….hade ett par gånger varit med pappa till Thybergs i Ålgård och tittat på en hundvalp som hette Ruff! Pappa var ju jägare och det var en jakthund med fin stamtavla. Mamma sa absolut Nej till hund, det blev ju en mun mer att mätta….Jag tjatade att jag ville sååå gärna ha honom, men Nej det var ingen idé att tjata! …. Tills den där lördagen på höstkanten 1962 när vi kom hem från skolan! HAN STOD I KÖKET när vi kom hem! Ett ögonblick jag aldrig glömmer! Han blev ingen jakthund, trots stamtavlan, utan en sällskapshund i tolv år framöver!

Maten

Om nu Hans mest åt pannkakor, fläsk och potatis så kommer jag ihåg att favoritmaten var makaroner och köttbullar alt falukorv! Grönsaker och fisk förekom ofta, tomater och gurka fanns ju då bara under sommarsäsongen, så under vintern var det rotfrukter och kål, både stuvade och kokta. Det fanns hemodlad potatis, morötter och jordgubbar samt plommon och äpplen. Bär och svamp plockades i skogen till sylt å saft. När frysen kom frös man in överflödet så att det fanns på lager. Hembakt bröd, smörgås och mjölk var mellanmål för oss barn, pannkakor, ägg och liknande till kvällsmat! Söndagar var oftast stek, kotletter eller köttgryta med sås och potatis. Söndagar fick man sova länge den lediga dagen, så man vaknade till gudstjänst på radion och matos från köket! Då var det ibland nästan direkt från sängen till middagsbordet kl ett! Pappas faster, tant Signe var mattant i Rackstadskolan och hon visste precis vad man tyckte om, då fick man lite extra av det man gillade och behövde inte äta upp om man inte gillade! Kokt potatisar aldrig varit min favorit, men blodpudding och fiskbullar var gott!

Skolan

Började första klass 1960 i Rackstadskolan! Fröken hetta Inga Andersson (Eklöf) hon var snäll men man hade respekt för henne! Kunde läsa när jag började skolan då Hans läst ”Petter och hans fyra getter” för mej tills jag kunde den utantill och sen kunde koppla orden till texten…tyckte om att läsa, skriva och rita! Även matematik är roligt än idag! Klasskamraterna var Ann-Britt Ljungberg, Lena Elofsson, Ragnar Nordanstig och Ronny Hagström. Klass 2 gick i samma klassrum: Knut, Christer, Jan, Hans på Skogslund, Eva på Hagaberg och Lisbet i Stålsberga…kanske jag glömt nån? I tvåan fick vi en fröken, Irene Lopez, som var gift med en man från Spanien och flyttade dit efter året i Rackstad. Kommer knappt ihåg de som då gick i ettan, men det måste ha varit Monika på Skogslund, Annette Hagström och Jens Albråten, kanske nån mer…? I trean bussades vi till Gateskolan, där vi fick klasskamrater från Degerängen, Myrom och Bålgård. Brita Hemingsson var vår goa fröken! I fyra gick vi åter i Rackstadskolan med Teodor Tobiasson plus att en annan klass från bussades till Rackstad! Femman och sexan på Gate, högstadiet på Centralskolan och tvåårig Fackskola på Solbergagymnasiet.

Examen i första klass

Vintern

På hösten när kolonibarnen åkt hem, lekte man kurragömma å päronkrig och liknande lekar, där fanns även en klätterställning på verandan som provades flitigt! Några sommargäster, både flickor och pojkar var ju kvar en bit in på hösten, så det fanns alltid någon att leka med! På vintern åkte man skidor och pulka i backen där! Tyckte den var jättestor, men när man kom dit som vuxen kändes den ganska fjuttig! Skridskor åkte man på sjön, och fina vinterdagar med blankis grillades det korv och åts apelsin ute på Kampön i solen! ”Pulkorna” var kylskåpsdörrar från Skroten på Skog som pojkarna drog hem! Mocki Fjaestad fick handen under och bröt handleden, Men pappa Bosse visste på råd. Han monterade medar under så att hon inte skulle komma i kläm! Skridskor fick vi i julklapp allteftersom man växte och de provades alltid på juldagen på den grunda frusna Salsviken!

Hagen, Nystuga å Därframme

Till tant Astrid på Hagalund gick jag ofta. Hon var alltid go å gla’ och man fick leka med hennes gamla dockor. Om Kjell var hemma kanske han också lekte med mej en stund, kanske på mammas inrådan? Han var i alla fall den enda av de stora grabbarna som över huvud taget pratade med mej! Saft och bullar fick man och ibland våfflor med sylt å grädde! Astrid hade höns och jag fick plocka ägg och titta på kycklingar! Kommer ihåg att jag en gång tappade flera ägg, men inga sura miner från Astrid för det, det blev ju nya hela tiden, för tuppen ”cyklade” på hönorna; trodde jag!

När jag gick hem gick jag förbi hos Nyströms på Hagen och där fick man också vara med hos djuren och klappa nån nyfödd kalv, gå ut med jakthunden Bella och leka med kattungen Timo! En gång när jag satt ensam i köket med kattungen i knät, Märta å Carl var i ladugården och mjölkade, small det ifrån i stort sett klar himmel, elden sprutade ur kontakterna i köket och kattungen blev så rädd att han kissade och bajsade på golvet! Märta och Carl kom springande från ladugården och undrade om vi levde, å gudskelov, det gjorde vi allihop!! Åskan hade slagit ner i en kraftledningsstolpe på Oxeberga mot Slalombacken, blixten hade sen gått ut i marken och grävt ett flera meter djupt dike som såg ut att vara grävt med en grävmaskin! Carl Nyström var en stor fotbollsfantast och han gick till Hällevalla för att se Rackstadbarnen spela fotboll! Stort var det när Erik Johansson kom till Rackstad och ställde opp på matcherna på Hällevalla, han hade ju spelat i (Allsvenska?) Brage!!

I Nystuga bodde Ellen, hon var mer för sej själv och jag var väl med mamma och hälsade på ibland. Ellens syster Agnes och Sven kom varje sommar någon vecka hem till barndomshemmet. De bodde i Guldsmedshyttan. Även deras son Sven-Olov(Sven-Olle) och hans hustru Maj kom dit! Hela familjen umgicks en del med oss i Sal.

Till Valborg och Marie Därframme gick jag ofta! Valborg hade haft hjärnblödning och var lite handikappad. Hon satt mest. Och blev glad när jag kom! Vi spelade Fia med knuff och kortspelet Vännåtta! Marie fick mest passa opp på sin syster och sköta alla sysslor själv, vedeldning och hönsen och maten…kommer mest ihåg henne ilandes fram och tillbaka mellan uthusen! De prenumererade på Hemmets Veckotidning och då och då fick jag till min stora glädje en bunt utlästa tidningar! Det fanns pysselsidor och klippdockor som jag älskade att klippa ut och rita nya kläder till! Då hade jag nåt att göra eftersom det var glest med lekkamrater särskilt vintertid.

Edet och Skogslund

På Edet bodde Erik och Birgit och Eriks far Emanuel! Erik var gladlynt och Birgit likaså. De hade kor och höns och Birgit som var från Skogslund, kärnade smör å sålde ägg! Hon var dessutom en duktig och flitig väverska, mamma beställde trasmattor av henne till det nya köket i Sal. Emanuel var gammal och satt i rullstol, Birgit skötte honom. Han satt i det mörka köket och rökte pipa med lock på! Ibland cyklade mamma och jag till Birgit och även till Marie på Åsen och Hilma på Berget öst om sjön och hälsade på farfars kusiner. De var systrar och bodde i varsin stuga, men de pratade inte med varandra, så det var till att hälsa på den gladlynta Marie först och sen titta in till Hilma som inte var så välkomnande, på hemvägen!

Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.

På Skogslund bodde Essa o Viktor o deras söner Arne och Ragnar! Essa och Viktor i stora huset och sönerna i varsin villa på gården! Arne och Ragnar var pappas skolkamrater så där hälsade vi på ibland! Ragnars döttrar Monika och Lena, lite yngre än mej, lekte jag med ibland och Arnes son Hans, ett år äldre var jag också skolkamrat med! När Skogslund såldes revs deras villor och både Arne och Ragnar flyttade till nybyggda villor i stan. Det blev flygplats på ägorna och sågen lades ner, det blev annan verksamhet på Skogslund och motorbana i Kôlpåsen… Birgit på Edet blev änka och Edet såldes, Birgit byggde sej en villa nere vid fotbollsplanen vid Bäcken, där Eriks syster Elsa från Edet bodde

Min släkts historia
Namnet Sal betyder ”boning” och det stämmer med att Sal var boningen i hemmanet Rackstad som byggdes på 1600-talet! Hemmanet brann i slutet på 1700-talet utom just boningen, som står kvar med sina timmerväggar än i dag! Släkten har ägt och bebott Sal sen 1700-talet, den förste hette Jan Jansson. Sonen Jon Jansson och Märta Andersdotter fick sex barn, däribland barnen Maria Jonsdotter och Nils Jonsson . Gården delades lika mellan dessa två syskon och det blev Norra och Södra Sal! Södra Sal byggdes och Nils bosatte sej där. Maria gifte sej med Nils Gustafsson (spelmannen Nisch i Sal) från Långvak och de fick barnen Marta, Maria, Lina, Anna o Gustav! Maria ärvde ensam Södra Sal efter sin barnlöse morbror Nils. Marta bosatte sej i Mangskog med familj, hon fick tre barn varar två reste till Amerika och ena dottern dog ung med två små barn! Lina, Anna o Gustav bodde kvar ogifta i föräldrar hemmet Norra Sal, de dog alla tre av ålderdom 1958! Lina dog hemma i kammaren. Anna som var “vilsen” bodde sista tiden på Höglunda i Arvika. Gustav som var sängliggande fick en plats på sjukhem i Filipstad.

Lina, Anna och Gustav
Maria ” Maja” Ferner ( farmors mor) på besök hos barnbarnet Maja i Taserud.
Död 1951, änka sen 1915, bodde Södra Sal med dotterns familj!

Maria (Maja) gifte sej med Karl-Johan Ferner från Perserud och de fick dottern Alfhild 1896! Han var affärsman och hade handelsbod i Salungen så Alfhild blev född där! De flyttade sen till övre Fjäll och sen tillbaka till Marias Sal. Ferner var sjuklig och vistades perioder på sjukhus i Kristiania! Han dog 1913, och ”Maja” och Alfhild blev ensamma . Alfhild mötte David, blev med barn och de gifte sej 1915 och fick samma år dottern Marta, 1917 fick de dottern Maja, 1920 dottern Elsa, 1924 sonen Ingemar och 1937 dottern Gerd! 1951 dog Maria (Maja)Ferner och även äldsta dottern Marta! Faster Maja och Walfrid fick en son, Leif 1939. Pappa Ingemar o mamma Märtha fick Thomas 1948, Hans 1949 och mej;Synnöve som kallades Kicki sen barnsben 1953. Faster Gerd och Yngve fick en son, Jonas 1960 och en dotter Lena 1963. Faster Elsa och Helge fick inga barn, men faster Elsa blev 100 år. Efter syskonen Nilssons bortgång 1958 kom farmors kusin hem från Amerika då dödsboet skulle delas och det bestämdes att pappa skulle köpa Norra Sal!

Det blev auktion i Sal 1960. Många mycket gamla möbler och husgeråd såldes. Eftersom huset var väldigt omodernt så skulle allt rivas ut och byggas nytt från grunden.

Kickis bror Hans barndomsskildring finns här:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2024/10/31/handelser-fran-barndomen-i-rackstad/

Publicerat

När bergatrollet prisade travtävling på Mjögsjön

När Arvika Konsthantverk firade 25-årsjubileum 1947 hölls en medlemsfest där vice ordförande Bo Fjaestad hälsade gästerna välkomna med ett tal om Arvikas långa hantverkstradition. Ett välkomsttal där Stålsberga, ett troll samt bergsmassivet Kisteberga vid Mjögsjön lite oväntat tas upp i Fjaestads anförande. Åhörarna är ett 60-tal medlemmar från konsthantverksföreningen som satt sig ner vid borden på Stadshotellet.  

Vi låter Bo tala; 

”Jösse härad ä ett rart land, sällsamt ler det spjuveraktigt mot er liksom de ville säje: Ta mig om du kan, gör nöe mä mig, män dä ska helst vare vackert. Överdriv gärne – men ve däj om du ej ger dä du gär en liten extra personlig snärt. I Ålgårn har du lera både blå å rö, i skogen växer fura grann o björka ä båd rosig o slät, ve Hammerfalla har du jarne o i Gunnarskog finns dä köpper, på jarla växer line o i hagane beter fåra. Ta hô du vill, forma dä vackert o skojigt etter dett eget kynne. Dreje å bränn, såge, hövle, limme, svarve å skär, hammre, smi o driv, spinn o väv, gtråckle, brodér o sy. 

Så sa dä gamle jössehärstrolle nån gång i hedenhös, innan han en afta inför allt folke begrov sig själv i Kisteberg bål i Stålsberg. För dä va ett snällt troll och han va en äkta Jössehäring och var kunnig o händig i många ting. 

När det var travtävling en gång på Mjögsjön, vart han så i taga, att han drog ut en hörntann på sej själv o e på kärringa si och skänkte dem som pris, grant utsirade te den bäste hästen. O desse selpinner har Viktor Magnusson i Stålsberga med sig än i da. Om di som inte tror mej kan få se dom här. I tidernas fullbordan, sedan många släktled levat, vet vi att dä gamla trollets maning än ekar i Jösse berg och dalar.”

Bo Fjaestad fortsatte en bit på sin hyllning till det lokala konsthantverket men vi gör här ett uppbrott för att återgå till selpinnarna som Bo nämnde och som Viktor Magnusson visade upp för föreningens medlemmar.

Viktor Magnusson var min farfars far. Vad vi vet så har de här gamla selpinnarna följt med i vår släkt i Stålsberga i många, många generationer, kanske allt sedan dateringen 1719 om inte tidigare. Genom åren har de gamla selpinnarna hängt i Norstuga, på Nytomta och möjligen även i Väststuga i Stålsberga. 

Bergatrollens hörntänder drogs ut och blev en travtävlingsvinst vid Mjögsjön i
Stålsberga, enligt skrönan.
Daterade 1719.


Vad de användes till? På så gott som varje gård fanns det förr i tiden selpinnar. De användes för att fästa skacklarna till den häst som skulle spännas för ett ekipage inför avfärd. Annars skulle det inte gå att resa någonstans med vare sig släde eller trilla. Sådana fästpinnar kunde vara enkla och funktionella i sedvanligt trä men också vackert utsirade och ibland utförda i lite mer exklusiva material. 

De i talet omnämnda selpinnarna har hängt på väggen som prydnad intill några andra enklare bruks- och allmogeföremål från förr. När min farfar Erik avled, så sa min farmor att ”nu får du ta hand om dem, Johan.” 

Gården Nytomta ligger en bit söder om Mjögsjön och på sjöns östra sida ligger
Kisteberget. På bilden syns de ålderstigna syskonen Persson som är Johan Chytraeus
släktingar. Inne på Nytomta hängde selpinnarna på väggen. Huset revs i början på
1930-talet och ersattes då med en ny byggnad.

Och så blev det. 

Jag tänker att den här berättelsen som återges av Bo Fjaestad troligen är en liten skimra av den skatt av skrönor som förr berättades hemma i Stålsberga men där alltför få har satts på pränt eller klarat sig in i vår tid. 

Det är oaktat allt ett säreget och förpliktande ansvar att förvalta bergatrollets gamla hörntänder.

Exakt hur detta ansvar ska hanteras är lite oklart men utöver fortsatt omsorg om den förunderliga gåvan från bergatrollet till mina tävlingsinriktade förfäder, så torde det finnas ytterligare en aspekt i förvaltarskapet som ålagts mig; och det är att dela bilder på selpinnarna samt låta den här trollskrönan återges och leva vidare. 

Och med denna artikel och ovanstående rader, så får den delen av förvaltarskapet nu anses uppfyllt och avklarat.

Stålsberga den 12 oktober 2022

Johan Chytraeus

Källa: Arvika Konsthantverk, Hans Bergström, 1997 (Bo Fjaestads tal 1947, s.48)

          Foto: från Chytraeus gårdsarkiv från Stålsberga. 

Publicerat

Gustås äldre historia

1540 fanns Gustås upptaget som ett kyrkohemman kopplat till Gunnarskogs kyrka. Därefter har Gustås övergått till att bli ett ”infanterihemman”. 1665 står löjtnant Lars Knutsson som boende där, liksom Knut Eriksson.

Gustås 1641

1682 organiserades det militära om. Vi fick indelningsverket och Gustås blev löjtnantsboställe. I en bok om Arvika nämns ett antal av dem som bebott Gustås. Från 1690-talet fältväbeln välborne Hans Stuart. Fältväbel var en officerstitel och motsvarar kvartersmästare. 1702 befordrades Stuart till fänrik och efterträddes på Gustås av fältväbeln  Jonas Blanckenfjell. Också han ”välboren”, dvs lägre adel. Efter honom kom Per Frumerie f. 1697. Vid mitten av 1700-talet innehades Gustås av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren. Inte bara militärer har bott där. Peter Öberg, en gång brukspatron i Norserud och senare utfattig, dog i armod på Gustås 1784.

1747 upphävdes förbudet mot hemmansklyvning. 15 år senare uppmuntrade staten att hemmansägare anlade torp åt gifta legohjon. Mellan 1750 och 1850 ökade befolkningen i Sverige från 1,8 miljoner till 3,5 miljon. Särskilt hög tillväxttakt efter 1810 i form av torpare, backstusittare.

1755 fanns bara ett torp noterat under Gustås, Gullsjötorp, uppe vid Mjögsjöns norra ända. Från 1760 anges tre nya torp:  Mögsjötorpet, Göktorpet och Humletorpet. 1787 tillkommer Björkåsen, som avregistreras 1811 och Nybyggerud i husförhörslängden. Myråsen finns angivet mellan åren 1806 och 1820. Sist i raden är Johannesberg och Pålsbråten, som båda finns angivna från 1811. (Utifrån husförhörslängderna 1760 – 1826. 1796 – 1801 saknas uppgifter) Några av torpen finns kvar, men var låg de andra: Mögsjötorpet, Björkåsen, Nybyggerud, Myråsen, Johannisberg?

Här följer uppgifter ur husförhörslängderna för den undersökta perioden. Med reservation för felaktigheter och oklarheter… (Komplettera gärna!)

Gustås
1760-74 Robert Niclas Hellgren f 1708  d. 1763 (Fältväbel Mantalskommissarie) hh Cajsa Greta Ramzell f. 1714 d. 1759. 5 (4?) fröknar f. 1734 -50 och 4 söner f 1750 -59 (en son?) sista tvillingarna f 18 juni 1750 i Ny prästgård. Roberts far Birger Hellgren f. 1677 dog 1717 på Gustås.
1774 – 87. Löjtnant Engelbrekt Frumerie f. 1737 (1735?) Därefter Carl Jean Bratt, Peter Öberg (1722-1784) och hh Anna Lisa Pemer.
1787-91 Kapten Johan Fredrik Nisbeth f 1751
1791 – 96. Nisbeth flyttar 1795 till Berg i Älgå.
1796 – 1801 Uppgifter saknas
1801-06. Inga namn på boende på Gustås? Gifte drängen Hans Jonsson med hustru Maria Lisa Emfellt f. 1769 inflyttade från Långserud 1804.
1806 – 11. Arrendator Carl Gustaf Ekman f. 1775 hh Elsa Beata Åberg f. 1783 inflyttade från Gillberga
1811 – 16. Ekmans flyttar till Sillerud 1813. ”Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” anges. 1815 flyttar Adolf Wester f. 1789 in.
1816 -20 ” Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” Indelningshavaren löjtnant Adolf Wester. Arrendatorn Fredrik Adolf Stuart f 1783. Inflyttad från Stavnäs 1816. Till Stortorpet i Långvak 1819, Solberg 1820.
1820 – 26 Johan Magnus Torsell f. 1776 hh Maria Vigelius
1826-31 Torsell dör 1836 liksom Vigelius. Samma år flyttar Inspektor CME Torsell f.1808 in. Från Torshälla (?)

Gustås idag

Mögsjötorpet
1760 -74  Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87  Hans  Andersson och Kjerstin Olsson
1787-91 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsson f 1721 Flera barn och oä barnbarn 1791-96 Hans Andersson f. 1722 flyttar 1801 till Perserud
1801 -06 Elof Olsson f. 1768 flyttar med hustru från Ö Sund
1806-11  D:o Därefter änkan Britta Jonsdtr f. 1743 Ensam kvar på torpet
1811-16 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761 (utfattige)
Därefter Anders Olsson f 1778 hh Karin Nilsdtr 1793
1816-20  D:o liksom 1820-26
1826-31 inhyses Anders Persson 1789 hh Lisa Andersdtr utflyttade (?) Finns där även 1831-37

 

Göktorpet
1760 -74 Anders Eriksson f. 1740 hh ?  Flyttade till Koppsäng.Därefter Per Hansson Homsfeldt f 1745 hh Marit Nilsdtr f. 1748
1774 -87 Per Hansson Homsfelt (soldat) f 1745 hh Marit Nilsdtr f 1748. Flyttat 1775 till Homslid Därefter avskedad soldat Petter Bengtsson f 1738 hh Marit Gudmundsdtr f 1738 Därefter Erik Månsson f 1742 hh Katarina Nilsdtr f 1733
1787-91 Olof Andersson f. 1749 och hh Britta Ersdtr f. 1751 2 barn + barnbarn
1791-96 Jon Månsson f. 1762 hh Ingrid Pettersdtr f 1766.
Därefter Nils Anderssson f. 1755  Anna Jonsdtr f 1752
1801 -06  Nils Anderssson Anna Jonsdtr
1806-11  Per Nilsson f. 1765 hh Lisa Olsdtr f 1764
1811-16  Per Nilsson  hh Lisa Olsdtr f 1764 Sonen Anders f. 1792 beväring. Infördes 1813.
1816-20  Per Nilsson hh Lisa Olsdtr. Därefter sonen Per f 1796 gift 1818 med Lena Larsdtr f 1764
1820-26 Per Persson f 1796 hh Lena Larsdtr Löf f 1764 Därefter Jan Jonsson Hwass f 1776 hh Britta Andersdtr f 1789. Flyttade 1822

Göktorpet idag

Humletorp
1760 -74 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87 Olof Olsson f 1724 hh Maria Ersdtr f 1733 Därefter Jonas Bålman f 1722 hh Elin Andersdtr f 1736. Därefter Erik Carlsson f. 1751 hh Ingegerd Larsdtr 1745. Därefter Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739
1787-91 Lars Persson f. 1745 hh Britta Andersdtr f 1748. Tre barn. Avskedade soldat Erik Andersson f 1734 hh Britta f. 1745. Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761 Avskedade soldat Jonas Bålman f. 1722 Flyttade till Labråten under Rackstad 1787. Jon Månsson blev vargeringssoldat i Brunskog.
1791-96 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761
1801 -06 Arwid Olsson f. 1748 hh  Kjerstin Ersdtr f 1754
1806-11 Olaf Arwidsson f 1779 hh Karin Bryntesdtr f 1780
1811-16 Jonas Eskilsson f. 1778 hh Maria Svensdtr 1787 (syster: L.q. lösaktiga kvinnan Britta Svensdtr f 1780 med dotter
1816-20  Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f 1798 c. Per Nilsson f 1793 hh Britta Nilsdtr f 1791
1820-26 brukas av arrendatorn på Gustås Johan Magnus Torsell f 1776 hh Maria Vigelius

Björkåsen
1787-91 Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739 Inga andra
1791-96 Elleka Erlandsdtr
1801 -06  Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761
1806-11 D:o Lämnar torpet efter 1810
1811-16 Torpet struket. Sista paret Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f. 1798 (inhyses fadern fd soldat i Långvak)

 

Nybyggerud
1787-91 Per Ersson 1755
1791-96 Per Ersson  hh Brita Andersdtr f 1760
1801 -06  D:o
1806-11 D:o
1816-20  Utflyttade
1820-26 Fältjägare Nils Persson f 1792 hh Anna-Stina Renhult f 1788
1826-31 Anders Andersson 1788

 

Myråsen
1806-11 Nils Andersson f 1755 hh Anna Jonsdtr f 1752
1811-16 D:o
1816-20 D:o
1820-26 D:o inroterade på Gate. Torpet överstruket


Johannisberg
1811-16 Anders Persson f 1784
1816-20 Anders Nilsson  f 1786 hh Maria Persdtr f 1786 b. Jan Jansson Hwass fältjägare f. 1797 hh Britta Andersdtr f 1789
1820-26 D:o Flyttade 1822 b. Olof Carlsson f 1799 hh Ingeborg Jonsdtr  f 1791

Pålsbråten
1811-16 Anders Olsson f. 1778 hh Kari Nilsdtr 1781
1816-20 Nils Jonsson f 1768 hh Anna Andersdtr f 1767 Utflyttade till Brunskog 1817
1820-26 Anders Jonsson f 1776 hh Maria Olsdtr f 1770

Publicerat

Segerfors bruk 1847 till försäljning

I Wermlandstidningen (1847-08-04) kan man läsa en annons om försäljning av Segerfors bruk efter grundaren, Adolf Sandelins, bortgång 1846. I annonsen får man en bild av vad som fanns på Segerfors. Det verkar inte som man fick någon köpare. Under åren 1846 – 52 arrenderade istället Edmund Sandelin Segerfors av sterbhuset.

segerfors herrgård

“Genom öppen och frivillig auktion, som förrättas på stället Onsdagen den 1 nästkommande September, kommer enligt framlidne brukspatron Ad. Sandelins sterbhusdelägares fattade beslut, till den mestbjudande att försäljas Segerfors bruk, beläget i Wermlands län, Jösse härad och Arvika socken, invid sjön Racken ½ mil från Arvika köping, privilegierat för 1200 skepp:d stångjernssmide för 2:ne härdar och 1 hammare, mot enkel hammarskatt, 3:ne spikhamrar för en stock och 1 ässja, 1 kniphammare för särskild stock och ässja, 1 grovbladig husbehovssåg, 1 qwarn med 2 par stenar  och 1 wadmalsstamp. Wid bruket, som är anlagdt 1840, finnes 3:ne timmerslussar och erhålles 24 sk banco för hwarje tolft timmer (tolv stockar) som derigenom nedflottas. Åbyggnaden består av Corps de logie med 2:ne wåningar under skiffertak, hwaraf andra wåningen innehåller 7 rum, och kök, samt den öfra 1 större salong och 6 rum, deraf 2:ne inredde, 1 flygelbyggnad af en våning, äfven under skiffertak, bestående av brukskontor och 3:ne rum samt krambod (affär); 1 magasin, tvenne våningar under skiffertak (se bild), drängstuga, brygghus, stall och erforderliga uthus, alla nästan nybyggda, i fullkomligt godt stånd samt försäkrade i allmänna Brandförsäkringsfonden för byggnader å landet till cirka 12.000 Rdr Banko. Landtegendomen till bruket består af 7/24 efter helt i frälsehemmanet Rackstad tillhörande frälseränta, och 1/12 i kronohemmanet Holm, hwarå årliga utsädet utaf cirka 5 tunnor höst- och 25 á 30 tunnor wårsäd och omkring 20 tunnor potatis, samt winterfödas 4 hästar, 2 par oxar och 10 kor. (en tunna c:a 150 liter)

Tillträdet af så wäl bruks- som lantegendomen, den sednare med förättadt höstutsäde, får ske den 1 nästkommande november, och alla inwentarier samt säkra förlager (fordringar) af en bliwande köpare öfwertagas efter bokpris (varas bokförda pris). Af köpeskillingen erläggas 2000 Rdr Banko genast efter auktionen, men det öfriga kan lämpas efter en reel köpares beqwämlighet och på de willkor som före utropet tillkännagifwas; förbehållande sig sterbhusägarna att inom 24 timmar efter klubbslaget få antaga eller afslå högsta anbudet. Närmare beskrifning om denna förmånliga bruks- och landtegendom kan erhållas genom korrespondens antingen med handlande Thure Sandelin i Arvika eller brukspatron A. Frick på Arvika och Rud
Wagge den 8 juli 1847
Efter anmodan Sam. Sohlberg

Originalartikeln finns här: https://tidningar.kb.se/2808837/1847-07-14/edition/147380/part/1/page/3/?q=rackstad%20segerfors%201847&sort=

Alla Segerfors ägare finns här:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/02/14/agarna-till-segerfors/

Publicerat

Mäster Hult berättar värmlandshistorier

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis. Inspektoren lämnade sina metspön för att underrätta brukspatron om sitt fynd. Sedan gällde det att undersöka vem av smederna, som var den skyldige. Inspektoren trodde sig ha fått ett gynnsamt tillfälle till att meritera sig ytterligare. Det var därför han var så angelägen.

Det var emellertid fler, som var ute på kräftfiske samma kväll, ehuru på lämpligt avstånd, bland dem en dagdrivare och lätting vid namn Nyström. Han lade märke till att inspektoren fann något i busken och anade sammanhanget. Så snart inspektoren vänt ryggen till, tog han sig för att undersöka busken, han ock.

– Gud nåde dig vem du än är, sade Nyström, där han stod vid busken och betraktade skoningarna.. Du får stryk så du ligger i dagatal, om jag inte räddar dig.

Därmed tog han skoningarna och kastade dem i älven, där det var som djupast. När inspektoren med brukspatron i sällskap kom tillbaka, var fyndet borta. Nu fanns inga bevis varken mot den ene eller den andre. Inspektoren anade förstås att det var ugglor i mossen, och snart blev det även känt, att det var den förslagne Nyström, som spelat inspektoren ett spratt. Denne förbannade och svor, men gubbarna på bruket fick sig ett gott skratt.”
(Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1952)

Vem var Nyström? När man läser husförhörslängder för Segerfors bruk hittar man flera med det namnet

Husförhörslängd 1841-47: Spiksmedsmäster Olof Nyström född 1790 i Gunnarskog, Spiksmed Carl Fredrik Nyström, f. 1823 i Gunnarskog. Sonen Carl Johan f. 1845

Husförhörslängd 1846-58:  Carl Fredriks son Adolph f. 1849, som 1866 flyttade till Norge.  Spiksmed Josef Nyström f. 1825 i Glava, sonen Adolf f.  1853, drängen Johannes Nyström f. 1849 i Glava.

Det verkar troligt att ”dagdrivaren och lättingen” Nyström – vem han nu var – försökte rädda en släkting från att bli upptäckt. Om nämligen en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn (”överjärn”) till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt.
(Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/)

Publicerat

Kerstin Werners far arbetade på Vattenverket

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

Tack till Kerstins dotter Lisbeth Werner, som sorterat i sin mammas efterlämnade papper!

Äldre historien:

Arvika får vatten från Racken

Publicerat

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

“Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen

Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

Publicerat

Från Danielstorp till Göktorpet – och Kalifornien 

Bo Rhönnstad har sammanställt en släkthistoria som innefattar såväl Göktorpet som Kalifornien. Avslutningsvis berättar han om släktingen Selma Giöbel – en mångsidig pionjär inom konsthantverk i Sverige.

De sista som bodde på Danielstorp i Rackstad (torp under Segerfors bruk) var Jonas Andersson och Anna Carlsdotter och deras barn. Några år in på 1900-talet flyttade de till Göktorpet.
Jonas far Anders Jonasson föddes i Långvak 1815 och fick sju barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre var soldat i Värmlands Fältjägareregemente, som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.

Några av Jonas och Annas barn kommer att emigrera till USA, några blir kvar i Sverige – och fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år.

Anna, det första barnet en dotter, föddes den 25 juni 1870, i Östra Berga, (Ålgården, Arvika) Hon gifter sig med Carl Ansgarius Wåhlgren och blir kvar i Sverige.

Andrew (Anders), föddes 1 februari 1872 i Östra Berga, (Ålgården, Arvika). Han flyttar ut som 16-åring och börjar arbeta i Rackstad (Segerfors) och senare i Skog (Vik). Han lämnar hemlandet för gott 1905, och emigrerar till Amerika och bor på flera platser i norra Kalifornien: Butte county, Mount Shasta och Weed, (Siskiyou County), Susanville, (Lassen County) Kalifornien.

Christine (Christina), tredje barnet en dotter, föds den 25 september 1874, i Västra Högvalta. Hon emigrerar för gott 1902, till Honey Lake, (Lassen County) och senare Susanville, (Lassen County), Kalifornien. Hon gifter sig där och får tre barn.

Dessa tre ovan nämnda barn flyttar med Jonas och Anna till Danielstorp.

Barn som föds på Danielstorp;

Carl Johan blir det första barnet som föds på Danielstorp, 11 mars 1877,  som barn nummer fyra. Carl Johan blir ogift och kommer senare att bli hemmansägare på Göktorpet fram till sin död 1956.
Som barn fem i barnaskaran föds Nels Johnson 9 januari 1879 på  Danielstorp.  Nels flyttar ut och gifter sig med Maria Otilia Svensdotter, som härstammar från Göbelsläkten, Saarland i Tyskland, (se presentation av Selma Giöbel i slutet av artikeln). Nels utvandrade 1908 till, Butte, Siskiyou County, Kalifornien. Han köpte sig hus i Susanville, Lassen County och Andrew och Magnus bodde där en tid som hyresgäster. De första åren var de tre bröderna Johnson anställda på Fruit Growers Supply Company som grundades 1907 och senare blev känt som Sunkist Fruit Growers eller bara Sunkist. Alla bröderna från Östra Berga och Danielstorp blev involverade i Första världskriget och Nels också i Andra.

 

 

Maria föds 11 oktober 1880 på Danielstorp (Segerfors). Också Otto föds på Danielstorp – 30 augusti 1881. Båda orkade bara med att bli ett år.

Magnus Johnson föddes 20 februari 1883 på Danielstorp. Han utvandrade 1902 till Butte, Siskiyou County och sedan Weed, Susanville, Lassen County, Kalifornien. Platser som många brev och presenter skickades från.

Axel föds 17 april 1885, på Danielstorp. Han blir 7 år.

Av de följande barnen som föds på Danielstorp, Oscar 15 februari 1887 och Hilma Maria 5 maj 1889, når ingen vuxen ålder och blir bara 1 år.

Clara föds som sista barnet 13 augusti 1891, på  Danielstorp. Clara kommer att göra flera resor till Amerika och gifter sig där. Hon återvänder till Sverige för att ta hand om Göktorpet efter sin mor och sin bror fram till sin död.

Lämnar Danielstorp

1899 har familjen flyttat till Långvak utan angiven plats. Jonas har blivit 56 år och Anna 53 år. Runt 1901 flyttar familjen Jonas och Anna med barnen Carl Johan och Clara till Göktorp. Jonas står där som arbetare.
1905 har Nels och Maria Otilia med barnen flyttat till Vik, Skog. De bor kvar i där fram till 1908. Med notering att Nels lämnar det gamla Sverige och utvandrar till Amerika år 1908 – 1909. Maria Otilia flyttar 1908 med barnen till Glasberget, Långvak. Maria Otilia är nu 28 år. Barnen Anna Maria 8 år, Axel Ivan 6 år, Berta Ulrika 5 år, Ellen Elisabet 3 år.

 

bilden från Bygdeband.se

Ålgården skola 1909-1910.
Främsta raden från vänster: nr1Torborg Lindström, nr2 Alma Fjäll, nr3 Anna vid Lillälven, nr4 ?, nr5 Nyste-klara?, nr6 Marie i Nordstuga i Östra Berga.
Sittande andra raden: Anna Maria på Glasberget, (f. 1900, Nels och Maria Otilias dotter), till vänster om lärarinnan Ingeborg i Bakgård, till höger om lärarinnan Ruth i Myra och längst till höger Ellen på Nyby.
Stående från vänster: Nr 1 ?, nr 2 Johan Fjäll, nr3 Göran på Göktorpet, (f. 1899, Annas son. Anna är Jonas och Annas dotter född 1870. Göran   emigrerar 1916 till Amerika) , nr4 Albin i Lund, nr5 Samuel på Stortorpet, nr6 Knut Zetterkvist, nr 7 Torsten på Källern (Sågmon)

Jonas och Anna bor kvar på Göktorpet, Ålgården också 1913 med barnen Carl Johan och Clara.
Jonas har hunnit bli 70 år, Anna 67 år, Carl Johan 36 år. Clara reser till Amerika 1913, 22 år. Clara återvänder till Sverige och har sedan med sig Göran till Amerika 1916. Göran som kommer att bosätta sig med Christine (Christina) i Honey Lake, Lassen County, Claras 17 år äldre syster.

Anna, mor till Göran gifter sig 1914 i Arvika med Carl Ansgarius Wåhlgren.

 

Anna

1920 flyttar familjen Jonas och Anna till Bråten, Mötterud. Med notering att Carl Johan blir kvar som hemmansägare på Göktorpet. Jonas Andersson dör i Mötterud, Bråten 1924. Hans hustru Anna flyttar då tillbaka till Göktorpet. 1924 är Clara i Amerika. Boende på Göktorp fram till 1928 är nu Carl Johan och hans mor Anna.

Foto;  Besök på Göktorpet under året 1926.
Stående från v.; Anna Maria, f.1900 Anna Carlsdotter, f.1846, Berta Ulrika, f.1903. Sittande fr. v.; Carl Johan, f.1877, Sven Olof, f.1920, Gunnar Emanuel, f.1921, Valdemar, (Bertas man), f.1900 med sonen Erik, f.1924.

Anna Carlsdotter dör strax före julen 1928. Boende kvar på Göktorp är nu Carl Johan. Hans 14 år yngre syster Clara återvänder för gott 1939 från Amerika. Carl Johan dör 1956 och Clara kommer då att bo kvar på Göktorp fram till sin död 1967.

I ett brev hem till Berta Ulrika skriver Clara 1932 från Perris, Riverside County, Kalifornien.
”Din pappa lefver och mår bra. Ja nu har ni den fina tiden därhemma.” ”Tänk den som finge gå ut i björkskogen och lyssna på göken. Det är nu snart 8 år sedan jag hörde den.”
Clara hade i alla fall sett lite av världen.

Det är svårt att vara exakt men det verkade som att Clara var mån om Göktorp. 1939 är hon tillbaka på Göktorpet. Försäljning och arvskifte sker 6 mars 1968 efter Clara Olsson, Göktorpet, Ålgården, Arvika.
Då fick Göktorp ny ägare och bevaras ännu idag.

Valdemar som gifter sig med Berta Ulrika och är son till Gustaf Johannesson och Sofia Kyrkman. Valdemars 10 år äldre syster Elin Maria gifter sig med Gustaf Adolf Blomén. Gustaf Johannessons bror Johan tar senare efternamnet Falk.

Elin Maria Blomén. Av Elin Maria och Valdemars syskon kommer tre av dem Hulda, Selma Carolina och David att emigrerar till Amerika, Detroit, Michigan, Wayne. Selma Carolina gifter sig med verktygskonstruktör på Buick industrier och får tre barn i Michigan, Wayne, USA.

Danielstorps historia finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

 

 

Vem var Selma Giöbel?

Författat efter en släktforskningsrapport om Berta Ulrikas, (från Göbelsläkten) Simon Göbel.
Av barnbarnen, Bo Rhönnstad och Ulf Övenholt.

Selma var god vän med Ellen Key och fick där ett släktskap. Hon mötte både Christian Eriksson och industrimannen Per Andersson, Anders Zorn, Carl Larsson, troligtvis också Fjaestad som hade börjat bli påtaglig i omgivningen. Kvinnorna Branting, Wallenberg som annars var vana mycket uppmärksamhet fick nu ge med sig för de nya nitiska kvinnorna. Vilket också kan vara en annan trolig orsak till att Selma Giöbel i eftertid blivit lite bortglömd som den kraft hon var för både det svenska kvinnliga som manliga hantverket. De manliga målarna rönte inte samma succé på Världsutställningen i Chicago 1893, som kvinnorna. Vilket inte uppskattades av Anders Zorn som passandes begynte kalla de ogifta kvinnorna ”kullor”. Detta fick Selma Giöbel att invända sig tydligt emot, återgivet i en intervju 1896. Hon lämnade sitt företag och Sverige 1898 för att bosätta sig i Italien. I alla fall återvänder hon till Sverige med ett stöd av hennes trogne vän Verner von Heidenstam, den förnämlige välgöraren Hjalmar Wijk som hon som gåva fick motta en liten gård, Kvarnbacken, som hon mycket älskade. På Heidenstams 50-årsdag, som firades med stora festligheter var bl .a. konstnären J.A.G. Acke med fru, K.O. Bonnier med fru, Hanna Pauli, fru 0lga Bratt, Fredrik Böök, John Landqvist, Vilhelm Stenhammar med fru, professor Wulff, Elin Wägner, Selma Giöbel och apotekarfamiljen (Maja) Alvin närvarande. (Ur minnen: berättade av Selma Giöbel).

Om Selma var i Rackstad själv är inte klarlagt ännu. Men en massa släkt födda på den platsen hade hon i alla fall. Och att hon efterlämnade idéer till ett kulturliv med början från seklet 1900. Med en början från 1885 då hon som ägare startar den första konst o hantverksaffären S. Giöbel Svensk konstslöjdutställning.

Selma var vida känd för sin firma S. Giöbel Svensk Konstslöjdutställning  i Stockholm. Selma Giöbel var en av de tidigare Svenska kvinnorättskämparna, hon var pionjär inom svensk textilkonst och en av det sena 1800-talets främsta mönsterskapare, utbildad keramiker. Inom träskulptur (carvin wood) var hon banbrytande och på Världsutställningen i Chicago 1893 med sin firma S.K.U., Svensk konstslöjd utställning, S. Giöbel deltog hon som enda kvinna med eget svenskt företag.

Hon fick stora framgångar i Sverige som utomlands och fick stor betydelse för den Svenska konstnärliga utvecklingen. 1914 skriver Lilli Zickerman när Selma ska tilldelas Nya Iduns hederspris; ”Sveriges kvinnor stå till henne i stor tacksamhetsskuld för de många nya fält, som härigenom öppnats till nyttig och inbringande sysselsättning. I Svensk konstslöjdutställning fann man mångfaldiga grenar av svensk konst och konstindustri representerade: målningar, träskulptur, drivna mässingsarbeten, järnsmide, stålarbeten, broderier, vävnader, nationella smycken, folkdräkter m.m. och med glädje ser fosterlandsvännen, vad som på dessa många områden åstadkommits genom en rikt begåvad kvinnas initiativ”.

Världsutställningen i Chicago kan betecknas som startpunkten för det svenska konsthantverkets framgångar i USA. Genom svensken Mikael Samuel i New York fördes Selma Giöbels föremål, efter Chicagoutställningen över till California Midwinter International Exhibition, som öppnades i San Francisco i slutet av januari 1894. Under de följande två åren fortsatte dessa objekt att turnera runt på utställningar i USA. ”Genom världsutställningen i Chicago kom således Selma Giöbel Svensk konstslöjdutställning och Handarbetets Vänner att för första gången i stor skala föras ut på amerikanska marknaden”.

Ett hundratal svenska konsthantverkare och företag fick medalj, bland dem Anna Boberg för en vikskärmsdekoration och Selma Giöbel för nyrenässansmöbler. Svensk-amerikanen Karl von Rydingsvärd, som bland annat arbetat med sniderierna i familjen Sloanes hem i Norfolk (nu The Hermitage Foundation Museum) framhöll sin svenska kollega Selma Giöbel i Amerikansk press.

Med Handarbetets Vänner delar Svensk Konstslöjdutställning äran av att först ha arbetat för avsättning av uteslutande svenska konstslöjdsalster. Redan 1874 började Selma Giöbel bli synlig som en av grundarna till HV handarbetets vänner. Där hon också var en lärare och fick sina elever. Några år senare på Parisutställningen 1878 då hon redan hade överösts med 10 medaljer på världsutställningar lovordades hon för sin skicklighet som lärarinna och som en svensk träsnidarinna.

Något som Berta Ulrika, dotter till Nels från Danielstorp och Maria Otilia från Göbelsläkten med förkärlek pratade om.

Bo Rhönnstad kan du nå via bo.rhonnstad@outlook.com

 

 

 

Publicerat

Sågverk i Segerforsälven och närområden

Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:

Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul.
   Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. 
   Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.


Timmerhantering, timrets väg
Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.

För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.

En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet.                            Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.

Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.

En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors.                        Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.

De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.

Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.

Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.

Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.

Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.

Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.

Järnbruksdöden
Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning.  Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.

Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.

Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.

 

Segerforssågarna
De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:

” Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”

Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.

De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.


Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet

Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska.   Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.

 

Mosågen
Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet.  Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.

En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.

 

Sågbruksdöden
Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.

 

Sågen och lerkvarnen vid Sågmon
Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg.                                                        I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.

Övriga sågar i närområdet
Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas.  Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden

Ångsågen på Fjaestads udde
Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.

Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.

Nils Olofsson
(070-3766099)
nilsolofsson.konsultab@telia.com

 

Publicerat

Gustaf Persmans yrkesbana startade i Rackstad

En av Arvikatraktens keramiker var Gustaf Persman. Han växte upp på den lilla gården Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås.

Han föddes 1908. När han var åtta år flyttade familjen från Arvika till Hurra.

”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” *

Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna, som var så begåvad att hon även fick hjälpa Maja Fjaestad med hennes tryck

Kerstin Werner har berättat att många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl”

Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.

I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås. 1934 hade han gift sig med Signe. Året efter föddes Björns storebror Bo. Några år bodde familjen i Lillstugan på Hurra. Därefter bodde man på andra ställen i Rackstad, bl a på Smedjefallet.

Keramik från Hûrratiden tillhörig sonen Björn

Tekanna. Senare arbete

Sonen Björn har keramik från Hûrratiden. En del med tysk glasyr som han övertagit från Riborg.

När kriget kom kunde han inte längre köpa ved till sin ugn. Den behövdes till gengas och till något större företag. Under 40-talet arbetade han därför för Viktor Axelsson i Ålgården och där bosatte sig också familjen.

På 1950-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad, men det blev magert att leva på keramik, även om det blev bättre på 60-talet. Gustaf Persman dog 1992, 84 år gammal.

Källa: *Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson och samtal med Björn Persman 2019.

Mer om Hurra: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebooksida eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com