Inlägg

Publicerat

Ajna berättar

Ajnas dotter Rita Hillring hittade efter sin mammas död nedskrivna minnesbilder – bl a från Rackstad. 2016 publicerade Rackstadhistoriskt en intervju som Rita gjort med sin mamma och skickade med bilder ur familjens fotoalbum. Här finns den tidigare artikeln med en rad bilder: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/


Flickorna i Rackstad

Ajnas berättelse
Jag föddes 15 mars 1930. Hemma i en kammare. Systern Anna, som var 12 år då, berättade att det var en fin vårdag. Mamma Emmas värkar började och pappa Martin fick ta hästen och åka och hämta barnmorskan. De hade ingen telefon på den här tiden. Jag föddes 6 veckor för tidigt och vägde ca 2 kg. Dagen efter svällde mammas mage upp. Anna får springa till granne som har telefon och ringa efter ambulans. Det blev stor uppståndelse i byn för att ambulansen kom. Det var inte vanligt med bilar då. Mamma och jag fick åka in till Arvika lasarett. Barnmorskan hade inte kollat att hela efterbörden hade kommit ut. Mamma blev öppnad och 3,5 liter blod fanns i livmodern. Hon höll på att dö. Vi var kvar på lasarettet i en månad och jag fick ligga i en liten säng med varma glasbuteljer omkring sig. Det fanns inga elektriska kuvöser på den tiden. Anna och pappa brukade gå från Rackstad till lasarettet för att hälsa på. Det var ofta soligt och fint väder och fåglarna sjöng. Jag har 6
syskon, Sven Karlsson f 1912, Anna Jansson f 1918, Karl-Erik Karlsson f 1920, Gunnar Karlsson f 1923. Ragnhild Elvira, som föddes 1915 med en fistel i ryggen( ryggmärgsbråck?) vattenskalle och låg till sängs. Hon dog 3 år gammal förmodligen i hjärnhinneinflammation. Var alltid glad och sjöng mycket. Hon kunde läsa i bibeln. Svea som dog några månader gammal 1922.

Uppväxtmiljö, ålder 5-8 år
Jag växte upp i en bra miljö. Vi odlade grönsaker som vi hade i en jordkällare hela vintern.
Min pappa Martin var byggnadsarbetare, snickare. Han var född på östra sidan Racken i Vålänga. Han hade flera syskon Edvin, Karl, Charlotta. Farfar hette Karl Olsson och var resehandlare (gårdfarihandlare). Jag vet inte om det stämmer men i kyrkböckerna står det att Karl Olssons pappa var statardräng. Han gifte sig med Stina Jonasdotter som hade en oäkta dotter, Emma.
Martin var duktig snickare och byggde huset i Holm. När det stora huset byggdes gick Emma och bar cementsäckar från Arvika till Rackstad. Hon var då gravid. Emma var en stark kvinna. På äldre dar köpte Martin vindfälld skog. När det var storm så blåste träden ner och det tog han vara på. Sågade ner träden och delade dem i bitar som lades på vagnen. Han hade med sig extra arbetare och hästen. En ardenner som hette Putte. Timret kördes till virkesbilen. Det såldes till små sågverk på landet.

Det var krig 1939-1945.
Mamma köpte 5 grisar som fick kultingar. Det var min uppgift att koka potatis till dom i en stor tvättgryta som stod utanför ladugården. Man mosade den kokta potatisen mellan fingrarna och hade i havrekli. När jag gick hem från skolan så ropade jag över gärdet: Nu
kommer jag hem små grisar! Då sprang alla till hörnet och grymtade. Jag tyckte grisarna var som små hundar. När de blev slaktfärdiga kom grisbilen och hämtade dem till slakt. Då var jag så ledsen så jag gick in och grät. Jag tycker grisar är så gulliga.
Pappa gjorde en vagn med 4 hjul och min uppgift var att dra in ved när den var slut i gången. (en kallhall innan dörren in till köket). Det skulle jag hålla reda på att det inte tog slut.

Kriget började 1939 och då var jag 9 år. Det var mycket militärer i bygden. Mamma som födde upp grisar fick mat från militärförläggningen. Hon blev ju bekant med dom eftersom hon hade lanthandel och de handlade där. Pappa gjorde en vagn med två tunnor på som jag gick dit och hämtade mat varannan dag till grisarna. Vi hade en källaringång från utsidan med en trapp ner. Där satte pappa upp en gammal dörr rakt över så det blev som en disk. Då sålde jag dricka där. Det kom många militärer i flockar och köpte. Då var de sugna. De flesta, 50-100 st bodde på en stor bondgård, i ladan.
Ibland försökte någon bråka i affären men då kastade Emma ut dem.

Vardagssysslor
Väckarklocka hade vi ingen för min mor var morgonpigg. Hon gick upp 4-5 på morgonen och satte en degs. Hon sålde bröd i butiken som öppnade kl 09.00.De visste detta i bygden så när affären öppnade så kom bönderna och köpte färskt bröd. Då hade de varit i ladugården och mjölkat och mockat.
Ibland bytte de bröd mot medhavd mjölk. Det var inte så gott om kontanter. Hon bakade stora runda matbröd som hon delade i 4 delar, bredde på mycket smör och doppade dom i riven mesost (Klengås). Sådana var populära. Då åkte de hem och åt färskt bröd till 11-kaffet. Jag åt alltid färskt bröd innan jag gick till skolan. Efter skolan brukade jag ta hand om disken. Vi diskade för hand, hade två baljor, en att diska i och en för att skölja i. Ibland skulle golven torkas. Dammsugare fanns inte. Man sopade först och sedan torkade efter med en trasa. Vi städade i slutet av veckan. Damma gjorde man inte så ofta för man hade inte så många prylar. På vintern var det så kallt i köket på morgonen så vattnet hade frusit i vattenhinken. Jag hjälpte till i affären med att packa upp varor, köra ut varor
och räkna kassan på kvällen.
Vi hade vedspis och runt den låg alltid 4-5 mesostar för att torka. Sedan revs dessa på rivjärn. Jag brukade dricka chokladmjölk och klengås innan jag gick till skolan. I skolan var det ingen mat så då fick jag gå hem och äta lunch.

Skolan
Jag gick i en skola som inte låg långt från mitt hem. Vi var flera klasser i ett rum, 1-3:an och 4-5 :an i ett annat. Jag brukade vänta på min bästa kamrat Clara som bodde på Mon. Hon hämtade mig så gick vi tillsammans. Hon hade smörgås utan pålägg och en flaska mjölk med sig till lunch. Själv gick jag hem och åt eftersom jag bodde så nära. Jag hade dålig matlust så då följde Clara med hem och så fick hon äta upp min mat. Då trodde mamma att jag ätit. Jag fick fiskleverolja för att jag åt så dåligt men jag gick bakom knuten och spottade ut det.
I skolan började vi dagen med en psalm och vi sjöng tillsammans en sång. Lärarinnan spelade på orgeln, då stod vi upp vid bänken. Det skulle vara tyst i klassen och vi fick hjälpa varandra för lärarinnan hade elever som var sämre så hon måste hjälpa dem. När det var rast så var vi på skolgården som var grusad. Där hoppade vi hage och spelade boll mot väggen till ett uthus. I uthuset fanns dass, 3-4 st i rad. Ibland i den korridoren så var det nån som sjöng och då dansade 5-6:an där. Lärarinnan bodde i en lägenhet ovanför skolan. På rasten gick hon upp dit och kanske kokade kaffe.
När rasten var slut ringde hon i en klocka. Då skulle vi ställa oss i ett led vid trappan. Vi lärde oss psalmer, kristendom, att läsa och räkna. Multiplikationstabellen skulle vi kunna utantill. Vi brukade gå och bada i dammen vid sågen ibland på sommaren.

Transporter
Det fanns inte så mycket bilar när jag växte upp. Vi cyklade , åkte buss och tåg. Ibland fanns inga pengar till biljetter då fick man gå. Bilarna började komma på 50- talet. Det var ont om pengar. De som hade jobb på fabrikerna fick 40- 60 kr i veckan.

Dansa
Det var på dasset i Rackstad skola som jag lärde mig dansa. Det var som en korridor. Där stod en och sjöng och vi dansade två och två foxtrot och vals. Sedan hade militärerna dans varje lördag och onsdag i ett folkets hus i min hemtrakt. Dit gick vi flickor ,vi var 4-5 stycken och vi blev ju bekanta med militärerna. Särskilt jag som stod i affären. De hade orkester med sig och folk kom från stan för att dansa. Jag minns att Harry Brandelius och Snoddas var där.

Midsommarfest
Mamma och jag var i missionshuset i Stålberga på midsommarafton. Först gick jag och plockade prästkragar, smörblommor och andra blommor. När vi kom dit så band vi kransar. Vi tog tunna björkkvistar till botten och sedan hade vi ståltråd och tång. Vi gjorde små buketter som vi band fast på björkriskransen. Sedan restes stången av några vuxna. Dansen bestod av ringlekar som små grodorna m.m. Efter dansen fick vi hemkokt saft och goda kakor, bullar och vi satt i små grupper och pratade. Efter det var det gudstjänst. Då brukade vi få en påse med knäck med mandel i av pastorn. Sedan gick vi hem och mamma höll mig i handen. Det var en bit att gå.


Konstnärerna Fjaestad vid Racken.
Jag fick cykla dit med varor från affären ibland. Det tyckte jag var roligt. Jag fick titta på när Gustav och Maja målade och de lärde mig en del om färger. Det fanns en elev som gick hos Maja som lärling. Hon hette Anna Persman. Ibland när jag varit där en stund så sa Gustav till mig, – Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada. Han badade alltid näck i Racken.
Jag hade också gärna börjat på med måleri om jag fått för mina föräldrar. Men det var inget jobb tyckte de. Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. Då fick de köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Kriget i Europa 1939
Så bröt kriget ut 1939 och alla var rädda för Hiltler. Han hade sån makt. Nu efteråt när jag sett koncentrationsläger på TV så undrar man om han var normal. Det var hemska grejer särskilt för judarna.
Tyskarna gick in i Norge i början på 40- talet. Då blev det oroligt Sverige också. Kommer han hit, frågade vi oss. Det blev hemligt omkring tyskarna och Hitler för han hade folk som rapporterade runt omkring oss. “En svensk tiger”. Hade han kommit i i Sverige kunde han tagit oss först eftersom vi fanns så nära norska gränsen. Dom kallades nazister.
Svenska soldater kom i stora följden med hästar och tanks. De bodde i någon lada hos bönderna. Jag minns att det var väldigt blött,vägarna var inte som idag. Det var grusvägar som tanks och hästar hade kört och trampat upp så det var som en stor leråker.
Min mamma hade får och hon spann garn och stickade strumpor. Hon satt alltid vid vedspisen och stack. Pappa gjorde ett ben med fot av masonit. På den trädde hon sockan och pressade med strykjärn. Det blev så fint. Så när militären kom så var de så blöta i stövlarna så vattnet kom upp mellan tårna. Då när de kom till oss så fick de ta av sig stövlarna , vända dem upp och ner, och hänga dem över en pinne. Så torkade de vid våran vedspis över natten. De fick strumpor av mamma att ha i stövlarna. De brukade fortsätta mot Norska gränsen sedan.

Ransoneringstider
Det infördes ransoneringskuponger på mat. Men det blev mer och mer ont om dem med tiden. Speciellt kaffekuponger. Jag fick klistra upp dessa på ett ark som skulle skickas till kristidsnämnden. Så när mamma beställde varor hos Thegerström Arvikagrossist då måste hon ha med dessa kuponger för att få ut varor. Det fanns surrogatkaffe. Man tog hela rågkorn och rostade i en stekpanna. Det fanns surrogatkaffe att köpa, Sicoria, som maldes med rågen. Det var inte gott. Vi hade en extra kokare som de tog vara på sumpen ifrån. Det fick koka LÄNGE sedan silade det ur och blandades med Sicoria.

Min mamma var sjuk i många år när jag var i tonåren så jag blev nog vuxen automatiskt. Hon blev sjuk 1944 och dog 1947. Affären stängdes när hon blev sjuk. Jag fick sköta hushållet för hon var sängliggande. Det var matlagning, städning och tvätt. Tvättade gjorde vi vid älven. Där fanns en stor gryta som det eldades i och en stor tunna med en ränna till så sköljningen gick automatiskt. Trasmattor skurade man för hand på en bänk med såpa. Sedan lades mattan i älven med en stor sten på så sköljde den sig själv för det var strömt i vattnet. Dagen före lades tvätten i blöt i blötläggningsmedel sedan skrubbade man tvätten och den kokades i lut. Matlagningen var mest riktigt kött, kokt eller stekt. Städningen var att sopa golvet och sedan skura. Då låg man på knä.

Publicerat

Hemmansägarna i 1700-talets Rackstad

Från slutet av 1500-talet kan man spåra tidiga rackstadbor. Se: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/01/26/hemmansagare-fran-1500-talet-till-1800-talet-i-rackstad-med-omnejd/

Men det är på 1700-talet som det uppstår en tydligare grupp hemmansägare. Bönder fick då makt och utrymme att expandera. Det börjar med att Bonde Olofsson och Erik Nilsson i slutet av 1600-talet kommer till Rackstad. Bonde född i Ingersbyn 1625 och Erik 1626 i Högvalta. Men Erik verkar ha tagit vägen över Slobyn innan han och familjen kom till Rackstad. Rackstad var ju ett frälsehemman, ägt av landshövding Harald Posse. Bonde och Erik blev åbor till Posse. Under 1700-talet verkar frälsehemmanet till övervägande del blivit skattehemman, dvs ägt av bönder.

Rackstad får en riksdagsman

Med tiden uppfyller Bonde och hans hustru Britta Persdotter Rackstad med nio Bondessöner och Bondesdöttrar födda under åren 1665 till 1688 – alla i Rackstad. Bonde dör själv1695, hans hustru tio år senare. Då har dottern Marit dött 1700 och Anders 1723, men de övriga barnen dog under 1730-talet. Fast få av dem i Rackstad; Olof och Jon flyttade till Stålsberga, Karin till Öjerud, Kerstin dog som fattig änka i Mötterud, Britta i Högerud(?)

Kvar i Rackstad blev Eric, Anders och Per. Anders dog 1723, 55 år gammal, Eric 1735. Per blev den mest framgångsrika. Utsågs till nämndeman i Jösse häradsrätt och valdes vid två riksdagar att representera häradet i Riksdagen som en del av bondeståndet. Om honom har prästen gjort några anteckningar:
d. 24 Martii dödde Nämndemannen Per Bondesson i Rackstad, föd ibidem af är[lig]e föräldrar Bonde Olsson och h[ustru]n Britta Persdotter, har för sin beskedelighet 2nne gånger blifwit wid Riksdagen til herredagsman brukad, har gement (allmänt) för sin redelighet warit afhållen. Begrofs af Pastore Lagerlöf uti Arfwika kyrka med likpredikan d. 3 Aprilis. Lefwat 60 åhr. (Ur dödsboken för Arvika socken)

Bondessons och Arnessons

Den andre inflyttaren, Erik Nilsson, dog 75 år gammal 1701. Änkan Abbeluna (Abbelo) Segerdotter dog 1707, 90 år gammal. Deras två söner Bengt Ersson (1670 – 1737) och Erik Ersson (1661 – 1755) är födda i Slobyn. Erik Ersson och Marit Jonsdotter (1677 – 1746) fick 1712 sonen Anders, som såsmåningom fick sönerna Jan f.1753 och Erik f. 1756.

Bengt Ersson blir 11 oktober 1717 far till Arne Bengtsson och sen fortlever en 200-åriga dynasti på Hagen som avslutades 1942. Se: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/04/29/hagen-en-gard-i-rackstad/

De första trettio åren på 1700-talet är det Bondeson och Ersson som återfinns i mantalsregistret över Rackstad. 1725 hade 28-årige Anders Andersson Rackberg blivit Rackstads, som det tycks, första indelta soldat. 1728 återfinns soldathustrun Sigrid i registret – men inte maken som var mantalsbefriad i sin egenskap av soldat.

Vid det här laget har fler människor tillkommit: barn och pigor och drängar. 1731 återfinns Arne Bengtsson i registret – 16 år gammal. 1735 har Bengt och Erik Erssons hushåll blivit större, tre barn vardera och tjänstefolk. Rackstad växer långsamt. Antalet hushåll är ännu få. 1706 har två hushåll blivit fem och det är först från mitten av 1700-talet som det ökar något, som mest tio på 1790-talet. Vid det laget har tre torp också kommit in i mantalsregistret.

Böndernas makt

Under 1700-talet ökade böndernas makt över sin tillvaro successivt.  1747 upphävdes förbudet mot att dela hemman, något som gjorde det lättare att ge sönerna del i hemmanet. 1762 blev det lättare att anlägga torp. Efter 1789 fick också bönder äga frälsejord. Det verkar som frälsehemmanet successivt blev bondeägt. Under 1790-talet köpte kanslirådet Forslund från Älgå den fjärdedel av hemmanet som ännu verkar ha varit frälsedel och som sedan Adolf Sandelin köpte och anlade Segerfors bruk

I Sverige fanns 1700 1,3 miljoner, i Arvika socken 254 mantalsskrivna varav 6 i Rackstad. 1750 1,7 miljoner, i Arvika 659 mantalsskrivna, varav 25 i Rackstad.
1800 2,3 miljoner, i Arvika 851 varav 28 i Rackstad.

Befolkningen i Sverige började öka, men hämmades av pest (1710-13), missväxt, massvält och krig med Ryssland under 1740-talet och en svältperiod 1773-75 då mer än 5 % av befolkningen dog ett enstaka år, ofta av rödsot/dysenteri.   Pesten 1710-13 verkar inte främst drabbat Värmland än mindre nått ända till Rackstad. Däremot drabbar epidemier Arvika socken vissa andra år. Det kan man bl a läsa i den rapport pastoratet i mars varje år skickar till landshövdingen för vidare befordran till Cancelie collegium i Stockholm. Vissa år drabbar epidemier socknen så hårt att fler dör än föds. 1783 dör t ex 94 personer i rödsot, de allra flesta barn. Totala dödssiffran det året är 120. 46 personer föds. Andra år härjar smittkoppor, kikhosta, lunginflammation.

Hemmansägarna

1736 finns bara ättlingar efter Bonde Olofsson och Erik Nilsson i mantalsregistret: Per Bondesson, Erik Bondesson, Bengt Ersson, Erik Ersson och Arne Bengtsson,.

1746 är upptagna i registret svärsonen Arne Svensson (gift med Anders Bondessons dotter Böret),  Arne Bengtsson, Jan Persson (son till Per Bondesson), Brynte Ersson (son till Erik Bondesson), änkan Marit Jonsdotter (varit gift med Erik Ersson)

1755 änkan Britta (Böret) Andersdotter (efterlevande efter Arne Svensson), Jan Jansson, Brynte Ersson, Anders Ersson (f 1712 son till Erik Ersson), Arne Bengtsson

Var fanns gårdarna?

1786 sker ett storskifte i Rackstad. De gamla inägorna förs samman och ny jord fördelas över hela hemmanet Rackstad. Utifrån lantmätarens karta kan man gissa sig till var gårdarna i Rackstad låg. Se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/14/storskifte-i-rackstad-1786/

Fyra gårdar verkar ha utgjort en mera samlad by vid nuvarande Sal:

A Jan Jansson f. 1746 som flyttade från Holm till Rackstad 1781,
B Per Bryngelsson f. 1746
C Per Arnesson f. 1737 gift med Sigrid Månsdotter f. 1746. Pers morfars far var Bonde Olofsson f. 1625
D Anders Jansson f. 1741 Gift med Karin Andersdotter f.1748

(Den här bydelen, men kanske också andra gårdar i Rackstad brann ner nån gång efter 1786, men oklart när.)

Två där Nystugan/Där Framme ligger:
H Olof Jonsson (Jönsson) f. 1738 i Kallvik. Gift med Ingjerd Bryntesdotter f. 1748
I Erik Andersson f. 1756. Gift med Anna Andersdotter f. 1750. Son till Anders Ersson f. 1712. Farfar: Erik Ersson f. 1661. Farfars far Erik Nilsson f. 1625

 och en är Hagen:
G Arne Bengtsson f. 1717 Gift med Kerstin Jonasdotter f. 1728. Hans farfar var Erik Nilsson  f. 1625. Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/04/29/hagen-en-gard-i-rackstad/

Ett utsnitt av centrala delar av Rackstad ur 1786 års storskifteskarta:

Här är angivet på en nutida karta vilka som rimligen bodde var 1786:

Familjemedlemmar i dödsboken

I dödsboken kan man se hur medlemmar ur de två släkterna drabbas av sjukdom, olyckor och död: (”Par”= föräldrar)

* Brynte Erssons och Anne Jacobsdotters 15 åriga son Erik drunknade på juldagen 1776

* 1777: ”Späde Jonas i Rackstad förquafdes av modren natt till d. 25 maj.” Föräldrar Per Arnesson och H Signe Månsdotter.

* 1778 ”Kerstin Arnesdotter i Rackstad dödde av lungsot (TBC) d. 24 maj, 52 år gammal. Född i Mellbyn … Warit gift med efterlefv. Anders Ersson i 30 år. Af Gudfr. Och Beskedlig lefnad”

* 1781 ”Änkan Böret i Rackstad. Dog af holl och sting (lunginflammation) d. 17 sept, 74 år gammal. Par: Anders Bondesson och H Karin Persdotter. Warit gift med Arne Svensson i 35 år, haft 5 barn, 3 lefva. Warit Rask och hushållsagtig” [1746 finns Arne med i mantalsregistret som hemmansägare]

* 1782 ”Gamle man Anders Ersson i Rackstad. Dödde af lungsott, d. 27 december, 70 år. Par Erik Ersson och H Marit. Warit gift med afl. H Kerstin Arnesdotter Haft 6 barn, 3 lefva. Af opåtaldt lefverne”

* 1783 ”G[am]la man Brynte [Ersson] i Rackstad. Dog af lungsot 12 maj, 73 år gl. Par: Eric Bondesson och H Karin Hansdotter. Gift med afl. H Anna Jacobsdotter 9 barn, 2 lefva. Stilla och sagtmodig” [i Födde 1710 31 maj heter han Bryngel]
* 1786 Fl[ickan] Britta i Rackstad. Dödde af okj[änd] sjukdom, efter bekomit nöddop, några timmar g[amma]l. Par: Per Anders Jansson och H Karin Arnesson

* 1795 ”Bonden Per [Arnesson] i Rackstad dödde af rötfeber d. 4 april, 57½ år gl. Par: Arne Svensson och H Böret Andersdotter. Kunde väl läsa. Gift i 27 år med efterl. Enkan Sigrid Månsdotter. Haft 5 barn, 4 lefva. Varit en utmärkt beskjedlig och christelig man. Begr d 19 april af adj Örtendahl”

20 januari 1789 dog Kjersti Jonasdotter född 1728 i Holm av ”håll och styng”, dvs lunginflammation. I 45 år var hon gift med Arne Bengtsson. Tillsammans fick de 10 barn. Vid Kjerstis död levde sju av dem och tre hade etablerat sig som hemmansägare i Rackstad och var de stora jordägarna i trakten. Vid begravningen var näst äldste sonen, hemmansägaren Jonas Arnesson, och hans hustru Karin Månsdotter ansvariga. Arnes och Kjerstis son Erik hade nu tagit över Hagen. Fadern Arne bodde kvar med Bengt – äldst i brödraskaran, men ”svag” enligt kyrkböckerna. Nu fick Erik ta sig an brodern Bengt.

1806 dör så Arne Bengtsson, 88 år:

Fortsättning på Rackstads 1700-tal följer…

Källor: Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv, Mantalsregister

Kompletteringar och anmärkningar mottas tacksamt! lennart.wettmark@gmail.com

Publicerat

Rackstadkonstnärer inspirerade även sina grannar

Rackstadkolonin utgjorde nog i mycket en enklav i Rackstad. Man umgicks mycket inom gruppen och hade ofta besök av konstnärskollegor från andra delar av Sverige.

Men det fanns också kontakter mellan konstnärskolonin och andra rackstadbor. Kontakter som inspirerade och utvecklade inneboende talanger. Nedan följer några exempel. Rimligen finns det fler. Och mer att säga om de omnämnda.

Man anar en tidig kontakt, den mellan Gustav Fjaestad och grannen Nils Gustafsson, “Nisch i Sal”, som var spelman. Han fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes.

”Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda. Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna var moster till min farmor som var född 1896.”
( Tomas Andersson 2014.) http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/09/24/sal-i-hemmanet-rackstad-senare-historien/)

Gustaf Persman 1908 – 1992

När Gustaf var åtta år flyttade familjen till Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås. Han kom att bli keramiker. Kontakten med Riborg var säkert avgörande för hans yrkesval

”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” (Källa: Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson)

Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.

I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sin första verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås.

Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna

Mer finns att läsa i ett tidigare blogginlägg: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/04/10/gustaf-persmans-yrkesbana-startade-i-rackstad/

Anna Persman 1918 -1998

Anna Persman Blomén 1954

Anna växte upp på Hurra, gifte sig så småningom med Arne Blomén och familjen bosatte sig på Granbäcken i Nedre Rackstad. På nätauktioner kan man hitta enstaka bilder av Anna. Under säkert 30 år gjorde hon träsnitt som hon sålde hemma och på Taserudsboden. På 30-talet när Anna var tonåring gick hon i lära hos Maja Fjaestad och hennes träsnitt är förstås påverkade av sin läromästare. Hennes son Jan-Erik Blomén minns hur Anna arbetade med tre olika stockar som måste torka mellan varje omgång. Det tog tid. Jan-Erik minns att de första bilderna hade kattungar som motiv.

Anna var bror till keramikern Gustaf Persman. Deras föräldrar flyttade till Hurra 1916 från Perserud, där Annas far Johan Persman var Perseruds sista indelte soldat.

Tomas Andersson 1948 – 2019

Under 1990-talet hade Jörgen Zetterquist och Jessica Stuart-Beck vinterkurser i Rackstadskolan och på Rackstadmuseet med Rackstadbor som elever. En av dem var Tomas Andersson i Sal. Han var väldigt blygsam med sina teckningar, men i en liten utställning i Segerfors kvarn 2018 fick många fler se att Tomas var duktig på att teckna och måla.

Per Nilsson tecknad av Tomas
Publicerat

De fattiga

Under 1800-talet växte befolkningen i Sverige – liksom fattigdomen. 1845 fanns 444.000 fattiga, varav 357.000 var inhysingar (Antalet svenskar var vid den tiden drygt 3 miljoner). Andra fattiga var backstugusittare, undantagsmän, änkor, inhyseshjon, rotehjon m fl. Fram till 1800-talets mitt hade kyrkan stort ansvar för de fattiga i socknen innan sockennämnder och fattigvårdsstyrelser tog över. Först 1918 förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång och fattighusen blev ålderdomshem.

1890 års folkräkning räknar till 167 rackstadbor. Det var hemmansägare, pigor, drängar, barn. Men också nedan andra kategorier i kyrkböckerna: nio inhyses, fyra backstusittare, två fattighjon och tre lösdrivare:
Johannes Jonsson f. 1824, Inhyses, Rackstad
Per Persson f. 1853, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Andersson Fjell f. 1842, Inhyses f.d. Mjölnare, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1835, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Jansson f. 1840, Inhyses, Rackstad
Tilda Johannesdotter f. 1862, Lösdrifvare f.d. Piga, Rackstad
Olof Andersson Pihl f. 1820, Inhyses, Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1820, Inhyses, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1842, Rothjon, Rackstad
Jonas Andersson f. 1810, Inhyses, Rackstad
Maria Jansdotter f. 1822, Backst.-sitt., Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1834, Backst.-sitt., Rackstad
Anders Gustaf Andersson f. 1857, Inhyses, Rackstad
Karl Olsson f. 1843, Inhyses, Rackstad
Anders Johannesson f. 1854, Inhyses, Rackstad
Stina Olsdotter Rackberg f. 1836, Fattighjon Lösdrifverska, Rackstad

En som hade dubbla epitet, fattighjon och lösdriverska var Stina Olsdotter Rackberg. Hon föddes 1836 som en av flera syskon, barn till indelte soldaten Olof Rackberg Olofsson (1798 – 1856). 75 år senare dog hon på fattiggården Koppsäng, som en av många ”fattighjon” som slutade sina dagar där. Däremellan hade hon i kyrkböckerna mest betecknats som ”lösdrivare”.
Det vi vet om Stina kan vi få fram främst genom kyrkoarkiven, som hade folkbokföringsansvar. Stina växte upp i soldattorpet i Rackstad som då låg på den udde som nu heter Kampudden. När fadern fick avsked lämnade hon Rackstad och blev piga i Arvika. Sen följer drygt tio år när uppgifter om henne inte verkar vara tillgängliga. 1860-talet var en svår tid med missväxt under flera år. Hon rymde enligt prästens anteckning hösten 1869 till okänd ort. I lösdrivarlängden 1872-77 för Arvika västra församling är 57 personerna antecknade som obefintliga vid skrivningstillfället. Stina är en av dem.
Under 1870-talet lämnade Stina alltså Värmland och befann sig på olika orter i Norrland. 1871-79 fick hon fem barn födda på olika platser. 1871 i Bergsjö i Hälsingland föddes dottern Anna Britta. Som fader står Johan Andersson. Året därpå föder hon i februari sonen Carl Johan i Grangärde i Dalarna, därefter Herman 1874 i Norra Råda. 1876 befinner sig Stina i Oviken i Jämtland och föder Emma, tre år senare föds Carolina i Byske i Västerbotten. Uppgifterna om fader till barnen vacklar : “Stenhuggaren Gustaf Johansson (Strömberg) sammanlevat med sedan 1868 och är fader till alla dessa barn” (husförhörslängden Västra församlingen, Arvika 1877-82), men åtminstone två av barnen har också arbetskarlen Johan Andersson angiven som fader.
Så småningom återvänder uppenbarligen Stina med sina barn till Rackstad. 1889 flyttar två av barnen hemifrån. I husförhörsboken 1891-95 är tre barn boende i Rackstad. I ett fattigvårdsärende, återgivet i Arvika Tidning 1894, tillerkändes Stina Rackberg ett understöd av 5 kr. Sista hemmavarande barnet Karolina flyttar 1896. Sonen Herman grips i Örebro för lösdriveri, stadgar sig uppenbarligen och arbetar som sotare, bor med sin mor i Rackstad, men flyttar och gifter sig 1903. Dör 1941 på ett ålderdomshem i Norra Råda. 1910 flyttar Stina till Koppsängs fattiggård, som upprättats 1903 efter beslut i landsförsamlingen.  30 maj 1911 dör Stina av åld(erdoms)svaghet.

Lösdrivare

Var och en, som icke har laga försvar, skall för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.(Tjänstehjonsstadgan 1833)

Var man arbetsför, så hade man alltså en skyldighet att arbeta (ha laga försvar). En lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete. Vid tillfälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex. Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, – arbetet tog längre tid än beräknat -, kunde man bli skriven som lösdrivare i kyrkans böcker.

Sociala insatser i socknen

I sockenstämmoprotokollen speglas 1800-talets sociala insatser i bl a Rackstad. Nivån under utgjordes av bystämman med byfogden som ledare. Den gjorde också sociala insatser. Det kan man se i efterlämnade räkenskaper. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/08/02/rackstads-bystamma/

 Johannes Persson fick t ex 1,25 kr för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

Redan på 1700-talet inrättades sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola.

“Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård.” Sockenstämmoprotokoll 29 sept 1822

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar råg ur sockenmagasinet.

Se även tidigare inlägg i Rackstadhistoriskt:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/20/sockenmagasinet/

Rotegång

Sockenstämman 5 oktober 1800 reglerade rotegången i trakten. Fastslog att Stålsbergs rote i fortsättningen omfattar Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, Ålgården och Taserud. Och räknade upp vilka som var berättigade till rotegång:

“Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd.“

Byfogden skulle också värna om rotehjonet.

“§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…“

Men man höll hårt på att varje församling skulle ta ansvar för sina fattiga.

“§12 …på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last….” (Sockenstämman 2 maj 1819)

Särskilt vanartiga kunde skickas på uppfostringsanstalt

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal  efter ett liv som bl a innefattade en vistelse på correctionsanstalt i Karlstad. Se vidare: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Auktion

Ända fram till 1918 omplacerades barn genom fattigvårdauktioner där den som ville ta sig an barnet till lägsta pris bokstavligen tog hem barnet. Även gamla ropades ut på auktion.

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson(född 1841) från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng   emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
Carls föräldrar Nils Nilsson och Märta Nilsdotter klarade tydligen inte av att försörja honom – tillsammans hade de sju barn. Redan 1845 antecknas Carl som fattighjon och fattiggosse.  Först 1851 flyttar han dock till Koppsäng. Efter första nattvarden 1856 flyttar han så 1857 till Berga. Och drar vidare 1859 till Västra Sund.  1862 bytte han hushåll i V Sund. Får arbetsattest till Norrland 23 jan 1863. Dog 1923 i Härjedalen

Piga bortauktionerad

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter  (f 1830) ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor* Råg och 24 kannor** Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” * (31 liter), ** (63 liter)

Inhyses och backstusittare

1855 var 20% av allmogen inhyses, dvs var en egendomslös underklass, som var inneboende utan att vara en del av familjen eller tjänstefolket. Backstugusittarna bodde utanför den skiftade inägojorden och kunde vara allt från någorlunda välbeställda hantverkare till dagsverkare och gamla och utfattiga.

 Vid 1890 års folkräkning befanns 12 av 40 registrerade i Gustås vara inhyses. I Segerfors 7 av 60 och i Rackstad 9 av 167 personer. En av dem var t ex Olof Andersson Pihl född 1820. 1890 var han skriven i Rackstad. Årtiondet innan i Solberga, som gränsade till Arvika köping. Där återfinns han som backstusittare med sin hustru i hushållet. 1882 hade han blivit änkling. Dog 1903 som fattighjon av ålderdomssvaghet.

En oskriven lokalhistoria

De fattigas historia i vårt område finns mest som knapphändiga anteckningar av prästen i kyrkohandlingar: antal barn – äkta och oäkta, ingångna äktenskap, ut- och inflyttningar i församlingen osv. Ibland finns någon mera personlig anteckning. Man kan bara ana konturerna av ett liv.

Men i vårt område finns en intressant källa till mera kunskap om det gamla livet i trakten. Karolina Harnesk född 1876 på Torpet i Perserud berättade om sina 25 första år i Perserud genom en text som finns bevarad på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf
Där berättar hon bl a om fattigauktioner och rotegång som hon upplevde. Här återges ett litet (något bearbetat) avsnitt.
Karolina dog 1965 i Nacka

”… och så dessa auktioner på oss barn. Det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det likadant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem.  Fick ge 75 kronor i arrende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting,  men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja ”vem köpte oss?”. Ja nu för tiden kan man nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote.
Som de sa det var mest åldringar. I våran by bruka vi ha tre – två gamla gummor, systrar förresten, samt en gammal gubbe. Han var inte så värst gammal, men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hade lätt att komma ihop sig med folk! Det var nog någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor där förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag, och min mor i synnerhet, att det var förskräckligt.

Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och en månad på de största. Ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så fick de stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det heller. Många kanske längtar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot hjonen. Men det var väl båda delar…”

Alla kompletteringar till denna text välkomnas! Skriv till lennart.wettmark@gmail.com

Publicerat

Bruksbokhållare och förvaltare på Segerfors bruk

Det är troligt att Gustaf Schröder (1824 -1912) besökte Segerfors bruk. Under åtta år på 1840-talet verkade han som bruksbokhållare i främst västra Värmland – skildrat i klassiska En bruksbokhållares minnen (1-2, 1892-1903 och nyutgåva 1978). Han arbetade vid Sälboda bruk 1842-45, vid Koppoms bruk, Järnskog, 1845-46, vid Mölnbacka bruk, Nedre Ullerud, 1846-47, vid Kvarntorps bruk, Nedre Ullerud, 1847-49.

En dokumenterad koppling finns. Han skriver i sin ovannämnda bok om en smed med mycket ojämnt humör, som efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade till Segerfors (kapitlet Hammarsmeden)

Bruksbokhållarna

När Segerfors bruk anlades med start 1839 betydde det ett inflöde av arbetskraft till trakten. Det behövdes snart även kontorspersonal. Via husförhörslängderna kan man få en bild av vilka som sökte sig till bruket. Men exakt hur länge bokhållarna var anställda på bruket är ofta svårt att fastställa.

1842 kom Adolf Gottfrid Syk (f. 1821) från Frändefors och 16-årige Teodor Sandelin (f.1826) från Filipstad, men båda drog vidare samma år. Syk levde 1880 som ogift materialförvaltare i Vänersborg. 1843 efterträddes de av Axel Wilhelm von Schéele, Stockholmsfödd med adlig bakgrund som närmast kom från Glava. 1845 flyttade han till Filipstad, där han tidigare varit elev på Bergsskolan. Han slutade så småningom som godsägare/brukspatron i Nyköping.

Hans efterträdare blev Olof Svanell (född Andersson 1808) från Svanskog och Gustaf Forström (f.1829) från Krokstad i Bohuslän. Forström verkar ha stannat något år, medan Svanell blev kvar längre – tycks det. 1847 kom så Wallerius Bernhard Tunelius (f.1822) från Vingåker till Segerfors, men flyttade året därpå till Gunnarskog. Till skillnad från de flesta bokhållarna på Segerfors blev han kvar i sitt yrke och dog i Karlstad 1872 som just bokhållare.

Detsamma gäller en av de två söner till brukets grundare Adolf Sandelin, Adolf Mauritz Sandelin (f. 1826) som så småningom blev bankkamrer och dog i Trosa. Han hade 1852 lämnat Segerfors. Redan året innan hade hans bror Emil August (f. 1829) flyttat till Sundsvall. Hur länge de arbetat som bruksbokhållare är svårt att säga. Detsamma gäller Carl August Sundblad f. 1832. Hans far Carl Sundblad, handlare i Arvika, hade koppling till Segerfors. Han hade en vadmalsstamp i älven på Holmsidan, som han sålde till Sandelin. Och hans syster Aurora Eugenia Maria var gift med Edmund Sandelin, som arrenderade sterbhuset Segerfors bruk 1846 – 52 efter Adolf Sandelins död. När det 1852 kom en ny ägare slutade Carl August som bokhållare. 1880 levde han i Kihl som “förpantningsägare” med hustru och sju barn.

Gustav Maxe f. 1828 kom från Rackeby i Västergötland 1853. Men flyttade redan 1854 till Wik i Arvika och en bokhållartjänst där. Ett år senare till Norge. Gustaf Bernhard Paufve (f. 1835) kan ha arbetat under 1850-talet till dess han 1857 flyttade till Lyreds bruk i Gunnarskog.

Under 1860-talet – brukets sista årtionde – finns två bruksbokhållare angivna i husförhörslängderna: Lars Johan Söderberg född 1836 i Norrköping och inflyttad till Segerfors 1864 för att 1867 lämna Segerfors för Vimmerby. Han ersattes av Carl Leonard Rystedt född 1834 på Hammarö som kom från Bogen 1867. Två år senare flyttade han till Karlstad. Då hade järnbruket Segerfors upphört.

För att få anställning som bruksbokhållare krävdes – enligt Gustaf Schröder – bara att man kunde hjälpligt skriva och räkna enkla tal. Bokföring fick man lära sig på brukskontoret. Vid tiden när Gustaf Schröder började som bokhållare hade en ny generation börjat komma. Han skriver att de var bättre utbildade och mindre benägna att straffa med käppen.

Vad gjorde då en bruksbokhållare? Gustaf Schröder vet av egen erfarenhet och ger i En bruksbokhållares minnen en bild av arbetet.

Bruksbokhållaren hanterade pengar vid två tillfällen under året. ”Vårvintern, då skatterna skulle ut, utbetalades dessa från brukskontoret för alla arbetare och kolleverantörer som bruket hade räkning med, och debetsedlarna intogos i räkenskaperna. Då vintern var slut och så väl järn- och kolforor upphörde gjordes likviden med allmogen” I slutet av september vid kreatursmarknaderna fick bönderna förskott för kol, timmer, körslor etc och bruksarbetarna ”slaktpengar” i form av tunnor råg, havre etc.

Smederna fick förskottstilldelning av kol och järn. De frestades ibland sälja överblivet järn och kol till andra, till ett bättre pris, än till bruksägaren, som enligt avtal skulle köpa tillbaka överblivet – till ett lågt pris. Sådan ”tjuvhandel” skulle bokhållare och inspektör hålla efter:  

Ett exempel från Segerfors finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/

Arbetsdagen beskriver Gustaf Schröder så här:

”En bruksbokhållares skyldigheter voro inte svåra att uppfylla… Dagssysslan var för de yngre ungefär: kl halv 5 steg man upp, varpå alla dagsverkare ropades upp och antecknades, och rättaren anvisade vad varje arbetare hade att göra, på vilken plats detta skulle uppföras. Detta skulle bokhållaren minnas och på tillfrågan därför redogöra. Från kl 5 till kl 8 infördes i böckerna föregående dags utlämningar. Klockan 8 åts frukost och så fick bokhållaren gå ut och tillse att arbetarne flitigt arbetade på den plats de fått sig anvisad. Sedan hade han att välja emellan att gå i smedjorna eller sitta vid pulpeten och låtsas arbeta till kl 12, då man åt middag. Kl 2 gick folket i arbete, och då skulle han åter tillse dem och sedan vara till hands på kontoret, om han behövdes. Då skrivogöromålen för dagen vanligen voro slut före frukost, tillbragtes aftonen oftast med att göra ingenting. Ett undantag var den 1:a i varje månad, då folket provianterade. Den dagen var arbetsam nog, liksom alla lördagar, då järnet avsynades och spik inpackades i lådor. Sön- och helgdagar voro bruksbokhållarna vanligen fria. Dem nekades då sällan att besöka kyrkan, grannbruken eller i övrigt använda dagen såsom de funno för gott. Bokhållarne hade också sina fri- och rättigheter. Bland de senare var att få en kopp kaffe jämte en bit socker på sängen… Vidare ägde han till alla mål supa en à två finkelsupar, att till frukost äta en à två tallrikar havremjölsvälling och en sillbit med ett obegränsat antal potatisar… Allt egentligt familjeliv saknade bokhållaren den tiden. Visserligen tillsades han ibland att gå upp i brukspatronens eller förvaltarens familjer, men där hade han föga trevligt emedan han både såg och hörde att han icke hörde dit.”

Så här kunde en annons se ut:

Aftonbladet 1836

Platschef, inspektörer eller förvaltare, på bruket.

En jobbansökan i Carlstads Tidning 1816

Axel Wilhelm Henriksson f. 1815 i Karlstad. Kom 1840 till Segerfors. Till Gunnarskog 1841. Efter honom är det en lucka i husförhörslängden. 1845 kom ”bruksförvaltare” Daniel Pihlgren f. 1807 i Nor från Lungsund. Flyttade från Segerfors 1849. Han efterträddes av
L Gustaf Larsson f.1828. Han kom från Stavnäs via Eda till Segerfors 1850. Flyttade därifrån 1852. Sen är åter en lucka – åtminstone i kyrkoarkivet – till 1857, då Carl Ferdinand Carlmark f. 1824 i Kihla, kommer från Gunnarskog, men återvänder dit 1858. men dog 1909 i Åmål. Hustrun, barnmorska, född i Gunnarskog, dog i Åmål 1915. Siste förvaltaren hette Erik Wilhelm Gadd f. 1835 i Ökna. Flyttade in 1858 och ut 1868.

Källa till ovanstående inventering är husförhörslängder för Segerfors bruk. Det finns luckor och osäkra uppgifter. Komplettera gärna! lennart.wettmark@gmail.com

Publicerat

När bergatrollet prisade travtävling på Mjögsjön

När Arvika Konsthantverk firade 25-årsjubileum 1947 hölls en medlemsfest där vice ordförande Bo Fjaestad hälsade gästerna välkomna med ett tal om Arvikas långa hantverkstradition. Ett välkomsttal där Stålsberga, ett troll samt bergsmassivet Kisteberga vid Mjögsjön lite oväntat tas upp i Fjaestads anförande. Åhörarna är ett 60-tal medlemmar från konsthantverksföreningen som satt sig ner vid borden på Stadshotellet.  

Vi låter Bo tala; 

”Jösse härad ä ett rart land, sällsamt ler det spjuveraktigt mot er liksom de ville säje: Ta mig om du kan, gör nöe mä mig, män dä ska helst vare vackert. Överdriv gärne – men ve däj om du ej ger dä du gär en liten extra personlig snärt. I Ålgårn har du lera både blå å rö, i skogen växer fura grann o björka ä båd rosig o slät, ve Hammerfalla har du jarne o i Gunnarskog finns dä köpper, på jarla växer line o i hagane beter fåra. Ta hô du vill, forma dä vackert o skojigt etter dett eget kynne. Dreje å bränn, såge, hövle, limme, svarve å skär, hammre, smi o driv, spinn o väv, gtråckle, brodér o sy. 

Så sa dä gamle jössehärstrolle nån gång i hedenhös, innan han en afta inför allt folke begrov sig själv i Kisteberg bål i Stålsberg. För dä va ett snällt troll och han va en äkta Jössehäring och var kunnig o händig i många ting. 

När det var travtävling en gång på Mjögsjön, vart han så i taga, att han drog ut en hörntann på sej själv o e på kärringa si och skänkte dem som pris, grant utsirade te den bäste hästen. O desse selpinner har Viktor Magnusson i Stålsberga med sig än i da. Om di som inte tror mej kan få se dom här. I tidernas fullbordan, sedan många släktled levat, vet vi att dä gamla trollets maning än ekar i Jösse berg och dalar.”

Bo Fjaestad fortsatte en bit på sin hyllning till det lokala konsthantverket men vi gör här ett uppbrott för att återgå till selpinnarna som Bo nämnde och som Viktor Magnusson visade upp för föreningens medlemmar.

Viktor Magnusson var min farfars far. Vad vi vet så har de här gamla selpinnarna följt med i vår släkt i Stålsberga i många, många generationer, kanske allt sedan dateringen 1719 om inte tidigare. Genom åren har de gamla selpinnarna hängt i Norstuga, på Nytomta och möjligen även i Väststuga i Stålsberga. 

Bergatrollens hörntänder drogs ut och blev en travtävlingsvinst vid Mjögsjön i
Stålsberga, enligt skrönan.
Daterade 1719.


Vad de användes till? På så gott som varje gård fanns det förr i tiden selpinnar. De användes för att fästa skacklarna till den häst som skulle spännas för ett ekipage inför avfärd. Annars skulle det inte gå att resa någonstans med vare sig släde eller trilla. Sådana fästpinnar kunde vara enkla och funktionella i sedvanligt trä men också vackert utsirade och ibland utförda i lite mer exklusiva material. 

De i talet omnämnda selpinnarna har hängt på väggen som prydnad intill några andra enklare bruks- och allmogeföremål från förr. När min farfar Erik avled, så sa min farmor att ”nu får du ta hand om dem, Johan.” 

Gården Nytomta ligger en bit söder om Mjögsjön och på sjöns östra sida ligger
Kisteberget. På bilden syns de ålderstigna syskonen Persson som är Johan Chytraeus
släktingar. Inne på Nytomta hängde selpinnarna på väggen. Huset revs i början på
1930-talet och ersattes då med en ny byggnad.

Och så blev det. 

Jag tänker att den här berättelsen som återges av Bo Fjaestad troligen är en liten skimra av den skatt av skrönor som förr berättades hemma i Stålsberga men där alltför få har satts på pränt eller klarat sig in i vår tid. 

Det är oaktat allt ett säreget och förpliktande ansvar att förvalta bergatrollets gamla hörntänder.

Exakt hur detta ansvar ska hanteras är lite oklart men utöver fortsatt omsorg om den förunderliga gåvan från bergatrollet till mina tävlingsinriktade förfäder, så torde det finnas ytterligare en aspekt i förvaltarskapet som ålagts mig; och det är att dela bilder på selpinnarna samt låta den här trollskrönan återges och leva vidare. 

Och med denna artikel och ovanstående rader, så får den delen av förvaltarskapet nu anses uppfyllt och avklarat.

Stålsberga den 12 oktober 2022

Johan Chytraeus

Källa: Arvika Konsthantverk, Hans Bergström, 1997 (Bo Fjaestads tal 1947, s.48)

          Foto: från Chytraeus gårdsarkiv från Stålsberga. 

Publicerat

Tjurkalven

”När jag fyllde 50 år nyligen fick jag i present min farmors mors nedtecknade berättelse om sin uppväxt (1876-1900) i Torpet, Perserud, Arvika (renskrivet av mina föräldrar Eva och Jan Olsson). Karolina Harnesk född Andersdotter levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter”. /barnbarns barnet Lena.

Ett unikt perserudsdokument som även har en koppling till Rackstad – eller mest till Segerfors. Karolina Harnesk har berättat om sin uppväxt. Holger Joné har lagt ut hela berättelsen på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf. 

En episod i Karolinas berättelse utgör hennes möte med den unge brukspatronen på Segerfors. Det går att utifrån den berättelsen skapa en novell befolkad med några av de människor som levde i Rackstad/Segerfors runt 1890. Jag har tagit mig friheten att inom dessa ramar skapa en historia som till en del är fiktiv, men människor och miljö är någorlunda autentiska.
Bilderna nedan är hämtade från racken.com

Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Segerfors herrgård – i modern tid

Tjurkalven

Av Lennart Wettmark

En måndag i slutet av september 1890 skulle brukspatron på Segerfors och torparflickan Karolina Andersdotter komma att mötas där vägen från Perserud passerade Segerfors.
  
Det ser ut att bli en vanlig dag. Gustaf stiger upp, går fram till lavoaren där han rakar sig och litet pliktskyldigt vaskar överkroppen. Han ser sig i spegeln medan han tar på byxor, skjorta och väst, tittar på sin klocka innan han drar på sig kavajen och knyter kravatten. Från angränsande rum hörs att dottern är vaken. Liksom hustrun Charlotta. Det här är tredje hösten på Segerfors. Hans svärföräldrar hade köpt Segerfors bruk åt dem. Med examen från Alnarps lantbruksinstitut och en far som var godsägare i Bohuslän hade de väl tänkt att det vore en bra start för den då 23-årige svärsonen. Och överkomligt i pris. Det skulle också bli en bra plats för den åldrande Oscaria – Gustafs svärmor.

Gustaf är inte lika säker. Det som en gång varit ett helt bruk är nu, efter bruksdöden, något blygsammare: jordbruk, kvarn och sågverk. Allt i liten skala. Och i en utkant av landet. Han tycker ibland att mor och dotter håller ihop – mot honom. Vid måltiderna känner han hur de förebrår honom. Tycker att han inte vill ha något umgänge. Charlotta blir för isolerad med lilla Aina, påpekar svärmor litet för ofta. Släktingar bor ju här emellanåt, men det räcker uppenbarligen inte. Gustaf dricker sitt kaffe, ser genom fönstret att nattens regn har efterträtts av en lockande sol och lämnar familjemedlemmarna.

Gustaf kallar på sin stora, vita, krushåriga pudel Pompe och går ut på trappan. Framför honom en lång allé med några ståtliga kastanjeträd, päron- och plommonträd. I trädgården, som sträcker ut sig söder om herrgården – ner till kvarndammen –  skördar gårdens trädgårdsmästare Anders Olsson kålrötter och sockerärter tillsammans med drängarna Johan och Adolf. Förra veckan hade ett uppbåd av karlar och kvinnor tagit upp potatisen. Rågen var redan under tak.

Pompe krafsar under en av bärbuskarna, men följer motvilligt med sin herre ner mot Smedjefallet. På trappan till det järnmagasinet sitter de gamla spiksmederna Jozef och Anders, båda inhyses och sedan länge arbetsbefriade. Sara Maria, en lösdrivande f d piga reser sig snabbt när hon ser patron komma. Men han verkar inte se dem och svänger ner till vänster förbi den gamla stångjärnssmedjan. Blir tvungen att trampa på överbliven slagg i slänten där kolhuset legat. Älven forsar från dammen ner i fallet förbi den gamla smedjan, som i brist på uppgift långsamt förfaller.  Så mycket står övergivet och obrukat här, suckar han!

 På håll skymtar han kvarnen, noterar den illa underhållna, otäta rännan som forslar timmer från Racken vidare ner till sågverket från kvarndammen. Timmer som dessförinnan vuxit i brukets skogar på höjderna ovanför Racken. På håll hörs stenkvarnens rytmiska dunkande och vattenhjulets knirkande och när han kommer närmare ser han hur kvarnhuset vibrerar lätt av plansiktens rytmiska rörelser. Han överväger om han skall titta in. Men mjölnaren Karlsson arrenderar ju den och sköter den nog efter bästa förmåga. Och han har ju inget särskilt ärende till Karlsson. Istället går han upp längs kvarnvägen, passerar det som varit en rågåker och snart ska höstplöjas. Han tänker på hur avlägsna studierna på Alnarp känns. Det här var inte den jordbruksbygd han drömt om och ibland förbannade han svärföräldrarnas givmildhet som placerat honom här.

Denna morgon stiger Karolina upp som vanligt och tar sig an sina småsyskon. Det är fortfarande sommarvärme och torpet ännu inte så utkylt som det kommer att bli. Det är en särskild dag idag. Mor är hemma istället för att vara på sina ibland veckolånga arbeten som hushållerska; Inga bröllop eller begravningar som kräver hennes arbetsinsats.  Idag skall den älskade tjurkalven, som en slaktare köpt efter ett besök på Torpet igår, tas till Arvika. Karolina har sovit dåligt i natt. Tänkt mycket på kalven som ska lämna gården. För hennes skull. Hon ska i vinter konfirmeras och få sin första kappa. Kappor var annars mest för rika. Hon går i sin hemvävda klänning med den virkade sjalen i kors över bröstet. Var det för kallt var det bäst att hålla sig inomhus. När kylan kom räckte inte yllehalsduken och de stickade strumporna för att hålla värmen.
Men snart är hon alltså vuxen! Både skolläraren och konfirmationsläraren hade sagt att hon borde få läsa vidare, men hur skulle det vara möjligt? Karolina hade suttit länge bakom ett stenröse och gråtit dagen när skolan slutade. Det var inte många år sedan Karolinas far hade dött, hemmet hade varit ute på auktion och Karolinas mor hade tvingats ropa in sina egna barn. Det fick hon sen göra på nyåret under flera år och hon sade alltid att om det hade behövts hade hon tagit barnen för ingenting.  Nej, Karolina fick nog bli piga som alla andra flickor i hennes situation. Och vara tacksam över att hennes mor lyckats hålla ihop hemmet.

Idag skulle mor gå med tjurkalven till Arvika och Karolina stanna hemma med småsyskonen. Men tjurkalven hade trilskats. Den enda som hade hand med honom var Karolina, som nu måste följa med. Mormor fick se till syskonen. Med Karolina i sällskap följer kalven villigt med och buffar henne lekfullt i sidan. Något rep behövs ännu inte.

Nu lämnar de Torpet i Perserud, följer den smala vägen längs sjön, passerar så småningom det som tills nyligen var Rackstads soldattorp. Tjurkalven stannar till och dricker vatten i en pöl, utan att ana vad som väntar honom hos slaktaren i Arvika. Vid Orrhultet vinkar de till torparens barn som leker vid strandkanten medan modern Sofia Magnusdotter tvättar. Bra torkväder! ropar Karolinas mor. Karolina tänker på vad som ska hända med kalven.


Gustaf har ett ärende denna morgon. På hans fars gård hade funnits en sträng rättare som skött sånt, men den här dagen var patron själv tvungen att med pudeln vid sin sida gå stigen mot Danielstorpet för att tala allvar med en av torparna om hans förpliktelser gentemot bruket. Stigen letar sig genom skogen, torr trots nattens regn, så när som på några små vattenpölar. Han har passerat det övergivna Kvarntorpet i kanten av Segerforshaget. Solen skymtar mellan träden. Snart ser han den låga stugan vid kanten av den utdikade Porsmyren. Vid husets ena sida ett potatisland. Genom träden skymtar torpet Hurra och gamle Petter. Hans två äldsta barnen reste visst till Nordamerika. Pudeln rusar nu mot några hönor som går utanför fähuset. Några människor syns inte till. Jonas Andersson har vid den här tiden sex barn och i hans lilla stuga finns dessutom Erik, 64 år, som inhyst åldring.            

 Patron kliver på den flata sten som markerar förstutrappan. Han knackar, böjer huvudet och kliver försiktigt in. Fotogenlampan över bordet är inte tänd och han upptäcker så småningom den gamle Erik och torparhustrun Anna Karlsdotter, som båda förskräckta reser sig upp. Jonas kommer snart in genom dörren. Hälsar. Gustaf känner hur en okontrollerbar ilska väller fram när han frågar varför Jonas inte gjort sina dagsverken under förra veckans potatisskörd. Jonas står tyst. Patron väntar otåligt på svar.

                                                             
Karolinas barndom hade varit fylld av arbete och ansvar. Att se till småsyskonen i mors frånvaro och föra de tre svältfödda korna till betet i skogen och sen hämta hem dem. Nu berättar hon – återigen – för mor om den gången hon barfota hade gått till skogen för att hämta korna och nästan trampat på tre, kanske fyra ormar. Hon hade stått på en sten och skrikit så högt att fadern till slut kommit och hämtat henne. Irriterad, men hon hade inte fått stryk. Den gången.

Tjurkalven trycker lekfullt hornen i hennes sida och hon påminns att hon snart skall mista honom. Nu har de kommit runt sjön och, i en glänta där Racken och den lilla ön ligger synlig, ser hon kalvar i en hage och skyndar sig att hålla i repet. I Rackstad by ligger husen samlade, på Hagen går någon in i fårhuset, i Nystugan och Där Framme syns inga människor till.  Karolinas mor stannar för att prata med Maria från Sal.   
                                                       

Efter förrättat ärende stegar Gustaf iväg i riktning mot Segerfors. Obehagligt att stå där i torpstugan och tvingas förebrå den försumlige. Barnen hade sett rädda ut och hustrun hade tittat ängsligt på patron. Vad gjorde han egentligen här i obygden, hade han frågat sig? Hans likar i trakten var alla äldre. Gubbar rent ut sagt. I lördags hade han tagit giggen och kört ner till Arvika för att supera med Hillbom, Traung och Lidström på stadshotellet. Han hade motvilligt avslutat kvällen med kortspel och sen, när tillfälle bjöds, lättad brutit upp och åkt den halva milen till Segerfors i nattmörkret.

Han tittar på klockan. Snart middag. Nu ser han gaveln på herrgården.

                                                              

Nu närmar sig Karolina och hennes mor Segerfors från sitt håll. En liten stigning och där ligger herrgården. På gårdsplanen står patron med sin hund. Obehagskänslan efter besöket på Danielstorp finns kvar. Han har irriterat noterat sällskapet – med en tjurkalv i ett rep. Pudeln vädrar. En impuls får patron att plötsligt släppa hunden som rusar mot kalven. Han ser, med ett skrockande, framför sig hur kalven skrämd skall dra med sig flickan. Hunden skäller, patron går nyfiket närmare. Men kalven går inte alls i flickans ledband längre, utan är lös. Och blir rädd för den skällande hunden. Men det är inte hunden utan patron den vänder sig mot. Kalven avancerar och patron vill komma undan och går nu med allt raskare steg ner längs vägen. Kalven kommer allt närmare. Nu börjar patron springa, passerar bron vid dammen, kastar en snabb blick mot Smedjefallet och ser desperat efter ett sätt att komma undan. Pompe skuttar lekfullt vid hans sida. På vägens vänstra sida löper snart en gärdsgård. Patron tar sats och klättrar över, kavajen fastnar, men han lyckas ta sig ner på marken. Han har kommit undan. Karolina har sprungit efter och förskräckt försökt hejda kalven. Karolinas mor ropar uppifrån backen. Pompe står villrådig på andra sidan gärdsgården. Kalven söker sig till Karolina.

Patron ligger ett ögonblick stilla på rygg. Han betraktar ett moln på himlen. Det påminner honom om något. Han reser sig sakta. Det kan inte fortsätta så här, tänker han.

                                                                 *

Det är bara en halvmil kvar till Arvika och slaktaren. Karolina tänker mer och mer att hon förrått den kalv hon skött och fäst sig vid.

Den fina, moderna, halvlånga kappan tyckte hon aldrig om, utan gav den snart till sin mor.

Publicerat

Mjölnare i Segerfors

Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992

Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för.  En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.

Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.

Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?

”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)

Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.

*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)

För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?

Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886

Vilka var mjölnarna?

I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson.
Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.

En del osäkra uppgifter uppenbarligen.  Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?

Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :

1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.

1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog

1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?

1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).

1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda

1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed,  Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847  från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors.

I Wermlands läns tidning 6 aug 1873. Vem tillträdde?

1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.

1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.

”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”

I en inventering av kvarnen 15 mars 1890

1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman  1897.

1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.

1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.

Arvika Nyheter 1 juli 1902.

Ny kvarn

1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.

Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992

Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:

1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare
1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner

1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.

“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson

1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.

1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.

Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963

Korrigeringar/kompletteringar mottas tacksamt!

Publicerat

Socialt liv i Rackstadkolonien & Hemmahosreportage

1934
Gåsfest hos Esa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Elsa Hallgren, Ameli Fjaestad, Ragnhild Augustin (“Rala”), Carl Bond, Ellen Lindström, Margit Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Anna Fjaestad, Ester Bond och Ludvig Mattsson. 12 nov. 1928
Gåsfest hos Elsa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Ludvig Mattsson,Ester Bond, Elsa Hallgren, Ellen Lindström, Anna Faestad, Carl Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Ameli Fjaestad och Ragnild Augustin (“Rala”).

Två artiklar i tidskriften Hemkultur… handlar om konstnärsliv i västvärmland. Tyvärr litet finstilt… För musen över bilden nedan och använd listen längs ner på bilden för att bläddra. Det går att förstora sidorna med (+) och dra sidan fram och tillbaka.

Anders Mattsson har försett Rackstadhistoriskt med dessa artiklar, ursprungligen sparade av hans far Ludvig.

Hemkultur-om-Rackenkolonien-1936

Publicerat

När Ludvig Mattsson ritade affären i korset

Ingen har nog ritat så många hus i Västvärmland som Ludvig Mattsson. Ett tusental tror hans son Anders Mattsson som sammanställt Ludvig Mattssons omfångsrika dagbok. Inte minst var Ludvig flitigt anlitad i Rackstad. Ett av husen han ritade var Westergrens affär i korset, vars första innehavare var Bertil och Inga Westergren. Men den som lät bygga affären var uppenbarligen Bertils far Alfred Westergren från Mangskog – med erfarenhet av affärer i Mangskog. Genom dagboken får man en inblick i Ludvigs arbete. Om själva affärens historia kan man läsa på annan plats i Rackstadhistoriskt http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/09/29/westergrens-och-andra-affarer-runt-racken/

Den första i dagboken dokumenterade kontakten  mellan Ludvig och Alfred var 1924, men 25 september 1945 dyker Alfred åter upp i dagboken: “Besök av Alfred Westergren, som beställde ritning till husbygge i Racksta.”

Sen kan man under ett halvår framåt följa hur arbetet framskred:

3 okt. –– Började med ritning åt Westergren.

11 okt. – Opp ½8. Soligt väder. Kalkerade och kopierade ritning till Westergren. Han kom själv och hämtade denna. Jag åkte med honom till byggnadsplatsen i Rackstad via Thermia,där jag såg på prov på fasadfärg. – Byggchefen i Rackstad fick kopia och instruktioner.

17 okt. – – – – Under e.m. fick jag besök av Westergren m.fl. angående arbetstillstånd för hans bygge. Jag skickade honom till Gjerming.

23 okt. – – – – Ritade fasader till Westergrens hus. Klockan 6 kom Westergren själv och Artur Olsson för att se på min ritning. Jag bjöd herrarna på dricka.

30 okt. – Opp kl. 8.15. Mulet. Fortsatte kalkera Westergrens ritning. Fick reda på tomtbeteckning av Algot Andersson.

4 nov. – söndag – Opp kl.½9. Grått. – Efter frukost cyklade jag och Anders opp till Racksta, lämnade in ett par byxor till lagning hos Rönning och mätte upp Westergrens tomt öster om skolan. Spik och Persman kom dit. – Åter hemma ritade jag väggsektion till Westergrens bygge. Artur Olsson kom opp för att titta på ritningen. Om en timme kom också Alfred
Westergren. Vi gick igenom förslaget. Alfred bjöd på konjak.

5 nov. – Opp kl.8. Grått. Jag kalkerade ritning till Westergren. Besök av Nisse Hellman, som inviterade till gåsfest nästa söndag. Kopierade ritning till Westergren, som senare hämtade en omgång. … Skrev ansökan till Byggnadsnämnden för Westergrens bygge och skickade till Gjerming med Anna Stina.

6 nov. – Opp kl.7.15. Grått och kallt. Ritade takkupa till Skönbacka skola. – Hämtade tomt karta hos Sundén. – Kopierade ritningar. – Gjorde avvägning hos Erik Andersson. Westergren hämtade ritning och lämnade likvid, (700 kr)

15 nov. – Opp kl.8. Grått. Besök av Westergren, som ville ha ritning ändrad. Kristoffersson kom med nytt anbud. Man ringde från Allmänna Verket beträffande brandförsäkringen för ”Annero” vid Eda Glasbruk. Jag gjorde ändringar på Westergrens ritning och tog kopior av såväl den som ritning till Badhuset.

30 nov. – Opp kl.8. Kallt och klart väder. Westergren kom med skrivelse från Statliga Byggnadslånebyrån, som ville ha visst besked. Jag skrev ned sådant.

6 dec. – Opp kl.½9. Vädret status quo. Spik kom med förfrågan angående Erik Anderssons bygge. Hagberg ringde beträffande köpet av fru Jonssons gård. Flodquist i Sälboda fick fönstermått till Westergrens hus. Jag skrev inlaga till Statliga Byggnadslånebyrån åt Westergren. Besök av Schröder. Björk ringde angående Westergrens bygge.

1946

14 jan. – Opp kl.½8. -10°. – Westergren kom och hämtade mig med bil opp till bygget i Rackstad. Där träffade jag Artur Olsson. Sen blev jag med Westergren hem och fick en konjak. –

15 jan. – Jag ritade alternativ åt Alfred Westergren.

16 jan. – Fick kalkér-ritning från Byggnadsnämnden och tog ett par kopior; även av ritning till vånings-alternativ för Westergren. – Sistnämnda kopior lämnade jag ner till Artur Olsson

8 febr. – Opp kl.8. Fortfarande tö. – Jag ringde med Artur Olsson. Och med Walle Dahlgren, Jerôme Zetterquist och Kalle Krôta om inköp av Jerômes porträtt av ”Pappa Lars” till Ingesund. – Gick neråt stan och talade med Stina i Tasre om samma sak. – Gjorde kostnadsberäkning till Blomskogs skolorna. Besök av Jerôme, som hade med sig porträttet av ”Pappa Lars”. Han fick hämta likvid 500 kr hos Kalle Krôta. – Jag gick igenom räkning för extra målningsarbeten inom Thermia kontoret med mäster Jansson. – Åkte med Alfred Westergren ut till hans bygge i Rackstad. Artur Olsson åkte med in till stan. Vi beställde gipsplattor på Kakelfabriken.

28 febr. – Opp kl.8. -23°. Åkte med Westergren opp till hans bygge i Racksta och kontrollerade.

27 april – Opp kl. 6.15. Alfred Westergren kom och hämtade mig vid 7-tiden för besök i nybygget i Racksta. Sonen Bertil har flyttat in och butiken var öppnad. Bertils fru bjöd på kaffe.

2 maj – Opp ½8. Mulet. – Jag arbetade med ritningen till Borrsjön hela dagen. – Åkte kl.6 med Alfred Westergren, bror Albert och John Lindeberg ut till Westergrens nybygge i Racksta. Bygget genomgicks från källaren till vinden. Vi bjöds på grogg och kaffe i sonen Bertils lägenhet.