Månad: januari 2014

Publicerat

Anteckningar om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud

N G Hill , lärare och hembygdsforskare, har sammanställt information från en rad källor om västra Värmland. I Anteckningar om Arvika socken från 1944 skriver han om olika delar av socknen. Här är något av vad han återger om Rackstad, Gustås, Skog, Holm, Stålsberga och Perserud:

Hemmanet Rackstad omfattande 2786 tunnland ägor, är beläget vid sjön Rackens södra del. Sjöns namn anses kunna härledas ur ordet rak i betydelsen, att den skulle vara rak i sin utsträckning. Redan år 1641 stavas namnet visserligen Racken, men man har skäl antaga att en rent språklig förändring av namnet varit orsaken till att bokstaven c tillkommit. Gårdsnamnets senare led, stad, skulle betyda båtstad och namnet alltså tolkas till “Båtstaden vi Racken”

Gustås, ett stycke norr om Ullen har varit löjtnantsboställe och alltså kronoegendom. Omkring år 1700 bodde där fältväbeln välborne herr Hans Stuart, död 1732 och sonson av kammarherren hos kung Carl IX:s gemål drottning Kristina. År 1702 inflyttade fältväbeln välborne herr Jonas Blankenfjell på Gustås. Efter honom kom Per Frumerie, född 1697 i Västmanland och son till en bergsfogde. Han hade bevistat 1716 och 1718 års norska fälttåg. Gift med Anna Varg, en släkting till friherrinnan von Klinckowströms berömda kokerska, vilkens kokbok med mottot “man tager det man hafver” ännu är i gott minne. Vid mitten av 1700-talet beboddes gården av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren, släktad från Arvika. Men det har inte endast bott militärer på Gustås. En gång bodde där Petter Öberg (?), född 1722, under sitt välstånds dagar patron på Norseruds i Ny socken, senare bliven utfattig. Död 1784. En tid tillbragtes här av mönsterskrivaren vid kungl. Adelsfaneregemntet Anders Edberg, vilken sedan bodde och dog i Höves 1813. Egendomen omfattar 1222 tunnland??

Gården Skog, numera självständig, hörde förr under säteriet Wik. Under Blankenfjällarnas tid nyttjades gården såsom Enkesäte och undantag. Här bodde änkelöjtnanskan Margareta Liljebjörn, död 1772 nära etthundra år gammal. Ävenså välborne herr Jonas Blanckenfjäll, bruksförvaltare Anders Ljungblom, sergeant Daniel Johan Styffe under senare delen av 1700-talet samt hans fader landskanslisten Petter Styffe, död 1781, och överstelöjtnanten Ernst Wilhelm Hård av Segerstad. Norrmannen C. Mamen blev ägare till gården år 1905. Dennes son Sven Mamen äger numera egendomen, som utgörs av c:a 80 tunnland åker samt 50 tunnland skog med ett taxeringsvärde av 53.000 kronor. Mangårdsbyggnaden är uppförd på 1830-talet.

Mellan Högvalta och sjön Racken ligger hemmanet Stålsberga, Stolsberg i 1503 års skattebok, 1 mantal skatte redan i de äldsta skattelängderna samt år 1564 -1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Namnet anses komma av ett fornnordiskt mans namn Stórolf, Stolfr, och sista leden är berg, alltså Stolfrberg genom tiderna förändrat till sin nuvarande form. Hemmanet utgör c:a 860 tunnland.

Vid landsvägen och söder om Stålsberga är 1/3 skattehemmanet Holm beläget på en “holme”, höjd, får vi väl nu säga eftersom det inte är omgivet av vatten, vilket namnet väl synes tyda på. Kungl. Ortnamnskommissionen använder uttrycket ”upphöjning över sank mark” Så tidigt som 1315 möter oss namnet i gamla handlingar. T.om. 1608 upptaget i Gunnarskogs socken. Arealen uppgår till något mindre av 150 tunnland

Mer för sig självt väl avgränsat från socknens andra hemman genom sjön Racken och branta höjder ligger hemmanet Perserud på sjöns östra sida. Terrängen är rätt kuperad men uppodlad till ansenlig omfattning. Mot öster stiger socknens högsta partier upp till en höjd av 330 meter över havet och från ett tjärn uppe på skogen på gränsen till Mangskog rinner en å ned genom hemmanet till Racken. I detta till vattenmängden ringa vattendragfinnes en kraftsstation med den överraskande vattenfallshöjden av 145 meter, ett av landets högsta vattenfall alltså. En lång tub för ner vattnet till kraftsstationens turbin och knappt en enda droppe går numer utanför. Vid full vattentillgång lämnar kraftanläggningen ifrån sig 600 hästkrafter elektrisk ström (440 kw)
Från odlingarna kan hemmanet uppvisa ett stort antal stenåldersfynd och har alltså varit bebott allt sedan äldsta kulturepoken i vår trakts historia. I våra dagar ligga gård vid gård över hela det odlade området. År 1540 fanns i hemmanet en enda skattebonde nämligen Anund, men i våra dagar upptages ej mindre än 24 skattegårdar därstädes. Med skogen inräknat uppgår arealen till c:a 3141 tunnland, varav skogen tar sina modiga 2852 tunnland, och är därmed det största hemmanet i socknen. Liksom andra hemman vid Racken räknades också detta till Gunnarskogs socken under tiden 1564 - 1608. Enligt äldsta jordeboken utgör Perserud 1 mantal skattehemman. Namnets ursprung är att söka i mansnamnet Pädhar, Peder, Per. Senare ledet är det bekanta röjning, alltså Pers röjning, kanske en av de första de första markrödjarna på denna sidan Racken.

NG Hill redovisar dessutom utdrag ur 1615 års skattelängd för Älvsborgs lösen som visar vilka som kunde påföras denna uttaxering. Där återfinns bl a Anders i Rackstakan och Per i Gustås. Oförmögna att betala skatt var bl a : Knut i Racksta, Brunte i Stålsberga, Eskil i Holm och Anders i Pärsrud. Totalt bodde uppskattningsvis 3-400 personer i socknen

skattehemman

Publicerat

Jan Jonsson i Stålsberga 1846

25 oktober 1846 dör Jan Jonsson i Stålsberga. Av någon anledning finns handlingar kring just hans ekonomiska liv sparat i en mapp tillsammans med Arvika landsförsamlings protokoll tillgängliga i Arkivcentrum i Karlstad. Det är papper som lämnats in till Jösse Härads Rätt i Högvalta. Att han blev omyndigförklarad ett halvår tidigare kanske är en förklaring till samlingen av dokument kring honom: arrendekontrakt, lånehandlingar, köpekontrakt, bouppteckning osv.

Jan Jonsson verkar ha varit en ganska välbärgad man. Det visar inventeringen i samband med omyndigförklaringen. Han ägde kronoskattehemmanet Stålsberg (172 öre  och fyra penningar) värderat till 3.443:16 riksdaler och hemmanet Holm (65 öre och 17 penningar) värderat till 2.190 riksdaler.  1844 hade han sålt tomt 66 i Arvika < hörnet Kyrkogatan/Magasinsgatan>  till hökaren NA Rudberg för 200 riksdaler, på avbetalning. Men han hade också samlat på sig skulder genom åren; Bouppteckningen efter hans död visade på skulder på 2.699 riksdaler ? fordringar: 54 riksdaler. Det hade börjat gå utför för Jan Jonsson. Det förstår man av att han blivit ett ärende för sockenstämman 29 mars 1846. Hans släktingar meddelade till stämman att man avsåg att få honom omyndigförklarad vid Jösse härads Tingsrätt och nu ville ha ett yttrande från stämmen. Av stämmoprotokollet framgår att detta ärende i laga ordning kungjorts från prediksstolen. “I själva saken förmenade församlingen att nämnda begäran var rättvis och grundad på det sanningsenliga förhållandet att Jan Jonsson vore begiven på slöseri och dryckenskap, hvadan församlingen tillstyrkte att förmyndare borde förordnas att vårda hans gods och angelägenheter”
Möjligen är denna skuldsedel som hattmakaren Medin småningom presenterade för dödsboet ett tecken:

hattarrensad

Bouppteckningen i november 1846 ger en bild av hur Jan Jonsson med familj levde. Där finns under avdelning för avdelning olika sorters inventarier: silver, mässing, koppar, tenn, porslin (en tekanna och ett krus, 11 alldeles hela tallrikar, 7 sämre, 2 par kaffekoppar och två spilkumar), glas, bläck, järnsaker, sängkläder, linnetyger, skåp mm, soffor, fiskeredskap (bl a en båt i Mjögsjön), laggkärl, gröda och spannmål, böcker. Här finns också en lista på mansgångkläder:

  • 1 hatt
  • 1 d:o sämre
  • 1 råck af blått kläde wänd
  • 1 med skinnfoder
  • 1 walmalströja
  • 1 fårskinnspäls
  • 1 par walmalsbyxor nya
  • 1 par klädesbyxor
  • 1 par sommarbyxor
  • 1 par d:o ?*
  • 1 klädesväst
  • 1 väst av engelskt skinn
  • 1 blårandig tygväst
  • 2 bommulslärftskjortor
  • 3ne vardagsskjortor sämre och bättre
  • Kallsånger
  • 2ne par ?budna strumpor**
  • 1 par stövlar gamla
  • 1 par gula handskar
  • 1 långkläde och ett bomullskläde rutigh
  • 1 ? gammalt sockerduk dito <fint ostindiskt tyg>***
  • 2 par yllevantar
    Dessutom:
  • 1 messingsdåse
  • 2ne rakknivar 1 större ? tillsammans****
  • 1 fil och en klädesborste
  • 1 par glasögon med fodral
  • 1 pipa med silverbeslag

Frågetecken. Vad står det här?:

* frågetecken4
 ** frågetecken2
***frågetecken1
****frågetecken3

I bouppteckningen finns också Jan Jonssons kreatur:

  • 1 brun häst
  • 1 grått sto gammalt
  • 7 kor: Ringros, Gillros, Hvitlinna, ?plegås, Hvithuldra, Römoa och Salgås
  • 1 ungnöt
  • 1 oxe
  • 3 kalvar
  • 4 ungsvin
  • 8 får
  • 7 höns

26 och 27 november hålls auktion. Av protokollet framgår att Jan Jonssons inventarier sprids över socknen. Anders Olsson i Segerfors torp köper t ex en qwiga för drygt 13 riksdaler.

auction

 

Publicerat

Hur länge har det bott människor i Rackstad?

stenålderfynd Lösa fynd från Stenåldern i Arvika socken (från NG Hill)

Det vet vi förstås inte, men troligen sedan stenåldern. De första invandrarna kom för 6.000 år sedan till våra trakter. Via Västergötland och Värmlandsnäs sökte de sig längs Byälven upp till Glavsfjorden och fann boplatser i norra delen av Glavsfjorden och Värmeln. Detta vet man genom att göra sammanställningar av de fynd som gjorts av stenålderns verktyg, främst enkla yxor. I Glavsfjordens dalgång har man hittat 24 stenyxor av Lihultstyp uppkallad efter en plats i Bohuslän. Sex av dem har hittats i Arvika socken (i Kärrsmossen och Sävsjön) Detta är de äldsta verktygen i Värmland och det handlar om äldre stenåldern, som tog slut 3.300 f Kr.
Från yngre stenåldern har man funnit trindyxor av grönsten, bl a fyra stycken i Stålsberga. Dess efterföljare den tjocknackiga yxan har man hittat tolv i Arvika socken varav en i Perserud. Tekniken utvecklades och skafthålsyxan uppstod; Av de 23 man funnit i Arvika socken kommer tre från Stålsberga, en från Skog och två från Perserud.
skafthålsyxa stålsberga Skafthålsyxa från Stålsberga

När flinta omkring 2.600 f Kr blev det nya materialet kunde man göra mera välformade redskap, t ex spånskrapor som hittats i Stålsberga och Perserud.
Rackstad då? Ett fynd finns från Rackstad: en slipsten för stenyxor; Ett fyrsidigt bryne, kvartsit, 21.2 cm l. Brynet köptes av kapt. Adlerstam, postmästare i Arvika, och förvaras nu i Statens Historiska museum (inv. 6161: 103).

slipsten Slipsten funnen i Rackstad

Några fasta fornlämningar i form av boplatser, rösen, hällkistor etc har inte hittats runt Racken ännu.

Källor: Ernst Nygren. Värmlands stenålder. 1914 (Värmland förr och nu 1914); N.G Hill. Ur hembygdens historia. För skolorna i västra Värmland. Maskinskrivet manus. 198?

Publicerat

1875 byggdes Rackstads skola.

RackstadskolanBild Holger Joné från Racken.com

Skolundervisning i olika former har funnits länge i bygden. Kanske inte så långt tillbaka som 1686, då en kyrkolag stadgade katekesundervisning, men också det önskvärda i att barn lärde sig läsa. En uppgift för klockaren. Hur tidigt Arvika socken, dit Rackstad hörde, hade undervisning är svårt att säga. Under 1700-talet utvecklades katekesundervisningen till konfirmationen. Kanske var de psalmböcker, katekeser och biblar socknen köpte in på Persmäss 1736 för att dela ut till fattiga ett led också i lästräningen?
Prosten Erland Lagerlöf (1784 - 1827) verkar ha varit engagerad för att utveckla skolan i socknen. 1811 inrättade han den första fasta skolan i sockenstugans övervåning vid kyrkan. Han såg också till att Sven Olsson i Långvak blev skolmästare i församlingen, men först efter att han lärt sig den nya växelundervisningen (Lancastermetoden) av lärare Berglöw i Gunnarskog.
Före Sven Olsson hade “ofärdige torparen” Olov Olsson från Hulta i Långvak under 30 år undervisat 700 barn i socknens östra del.
1842 kom den första folkskolestadgan. I varje socken skulle finnas minst en skola med utbildad lärare. Nu inrättades också folkskoleseminariet i Karlstad. Det var fortfarande inte skolplikt, men läroplikt, dvs barn som undervisades i hemmet måste få sina kunskaper kontrollerade.
Socknen var stor och det var naturligtvis svårt för barn att ta sig till skolan. 1832 hade bestämts att skola skulle hållas på fyra ställen i socknen. Men det var otillräckligt.
Landsförsamlingen bestämmer vid sitt möte 23 juli 1848 att skolundervisningen skall organiseras i två distrikt: Östra och Västra. Varje distrikt består av fem skolrotar. Östras rote nr 4 består av Holm, Stålsberga, Rackstad, Segerfors och Gustås, nr 5 av Perserud. Undervisningen skall börja 1 mars och sluta 1 november. Läraren skall hålla skola sex veckor på vardera ställe. 1850 kommer man fram till att sex veckor är för kort tid och beslutar att det skall utsträckas till åtta veckor. Perserud skall fortsättningsvis ingå i Rackstads rote. Man uppmanar också varje skolrote att “upbygga ett ändamålsenligt skolhus och ej såsom nu ofta sker, afbrytas af brist på tjenligt skolrum. Ordningen Rotarne emellan alternerar under läsåret, så att den rote, som äger skolan har sig det ena året under den första terminen, får skolan andra året den andra terminen o.s.v., varigenom undervisningstiden den ljusa och mörka årstiden kommer att mera rättvist fördelas under loppet av fyra år” (protokoll 24 feb 1850)
24 januari 1851 tar man ett steg till: “Det är bekant att icke sällan tjenlig skollokal fattas, i den lärarrote (?) dit skolan är utlyst att hållas, hvarigenom Skolan måste flytta utom den antagna Ordningen, och skolbarnen beröfvas tillfälle för en längre tid att åtnjuta undervisning. Till att förekomma denna oordning beslöts att en person i varje Läserote nu skulle utses vars skyldighet det blifver att tillse det behörigt tjenligt skolrum är att tillgå i Läseroten genast ifrån den dag skolan är utlyst att börja. Skulle detta inte låta sig verkställas genom vänlig öfverenskommelse så äger han (Skolfogden) att hyra tjenligt rum till vad pris som hälst” Till skolfogde i Östra distriktets 4:e rote utsågs Olof Eriksson i Rackstad.

Lärare
Nils Levin utses 1848 till lärare i Östra distriktet. Han har tidigare vikarierat som skollärare i Kihla och är enda sökanden. Stämman finner att “denne styrkt genom ansökningen vidfogade Handlingar sig vara fullt competent till ifrågavarande befattning” Konkurrensen om utbildade lärare som Levin var stor och han infann sig inte till sin läraretjänst förrän efter två år!
1846 (30 aug) hade bestämts att lönen skulle vara 200 rd S.Banco. Klockaren Gillblad som är på Västra distriktet föreslår (26 okt 1846) 100 rd samt 3½ tunna råg och hafvre. Levin protesterar (prot. 4 mars 1849) och anhåller att få lön enligt beslut 30 aug 1846. Stämman säger nej och hänvisar till 26 okt-protokollet. Ordföranden reserverar sig mot detta beslut “troende att afseende borde göras på Levins utmärkta och beprövade skicklighet såsom lärare”12 oktober meddelas att läraren och vik. klockaren N. Levin avlidit. På stämman 9 nov 1851 presenteras fem sökande.
En tredje läraretjänst inrättas 1866 och följande år tre småskolläraretjänster.

Nu skulle snart Rackstad skola byggas av trakten folk. Varje hemmansdel åtog sig att skänka ett visst antal timmerstockar eller annat byggmaterial och dessutom utföra dagsverken till det som skulle bli rotens eget skolhus. I Perserud byggs en skola tio år senare.

Källor: N G Hill. Anteckningar om Arvika socken. Maskinskrivet manus (1944); Gunnar Richardsson. Svensk utbildningshistoria (2004); Sockenstämmoprotokoll (Arkivcentrum, Karlstad)

Tidigt 1900-tal

 

 

Rackstad skola tidigt 1900-tal (?)

 

Publicerat

Arvika får vatten från Racken

7 maj 1898 släpptes vattnet på från Racken genom pumpen på torget - “kristallklart och rent” enligt ortens tidning. Frågan om vattentillförseln hade varit aktuell länge. Fram till detta datum hade pigor och andra fått gå till en källa på norra åsen vid nuvarande gamla sjukhuset för att få kok- och dricksvatten. 1869 hade frågan tagits upp första gången; Skulle man kunna dra en ledning från älven vid Gate? Det visade sig för dyrt och frågan kom att vila.
A Bengtsson

1886 började det röra sig i frågan: riksdagsman Bengtsson från Kärrsmossen ackorderar med strandägarna runt Racken och 1892 har ingenjör A G Nilsson ett förslag om en ledning från sjön för 227.800 kr. Fullmäktige beslutar nästa år om anläggningen och om att ansöka om ett lån hos Kung. Maj:t. 1894 vänder man sig åter dit med en begäran att få expropriera det vatten och den mark som behövs. Man fick klartecken att ta upp till 9 liter i sekunden.
1896 läggs arbetet efter diskussion ut på entreprenad till N. Björk, Göteborg. Inte helt lyckosamt visar det sig för firman slutar betala ut löner och går snart i konkurs. Kommunalnämnden tillstyrker att nya entreprenörer tar vid under uppsikt av ingenjör Holmgren, men den är besviken: “samt dessutom haft obehag genom dess utlämnande på entreprenad”
Till att börja med verkar tillsynen ske periodvis: Anton P:son Holm får ett arvode 1903 på 25 kr för tillsyn av filtret och vattenledningsförmannen från 1901 samma summa för “slitning av velociped”. 1904 föreslås inköp av Smedjefallet vid Segerfors för 5.500 kr “som för framtiden skall trygga köpingens vattenbehov”. Dessutom inköp av Vattenledningsudden, en del av soldattorpet under Holm för 300 kr. Påföljande år anslås 4.500 kr för turbinanläggning och pumpverk vid Smedjefallet.

Källor: Linus Brodin. Arvika, köpingen och staden 1811-1911-1936 (utgiven 1937) samt En bok om Arvika (1933)