Kategoriarkiv: Platser

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

Segerfors för 9.000 år sedan

HynellbildI Magnus Hynells bok Värmland längesen Jägarstenåldern (2014) illustreras hur Glafsfjorden gick ända upp till Segerfors. Där har man också hittat en trindyxa – ett universalverktyg att hugga med – som indikerar att på Segerfors funnits en boplats. Någon bofast befolkning var det ännu inte fråga om.
Racken låg högre och hade inte längre kontakt med Vänern – som den hade haft 1.000 år tidigare.

Sal, Nystuga, Där Framme. Tomas Andersson berättar. 3

Området i Övre Rackstad runt Sal har närmast karaktären av en by. En gång i tiden eldhärjades den by som fanns. När då? Hände det mellan 1845 och 1880-talet?  Gårdar har uppstått och försvunnit mellan dessa år. Nordstugan låg norr om Sal närmare Racken. Av den finns bara ett stentrappsteg kvar i snåren. Väster om Sal låg Tomta på en kulle omgiven av gärden. Den hörde till Segerfors. Av den finns bara en jordkällare kvar. Fjaestads övertog timmerstommen av huset, som då stått övergivet, när man etablerade sig på Kampudden 1903 och byggde upp det gula huset av stommen.

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare

Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme

Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme

Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet

Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet

Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ??Per Där Framme?? ? till skillnad från grannen ??Per på Hagen??.

Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.

– Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna och hennes syskon Lina och Gustav dog mellan 1955 och 58. Man tyckte dom var jättegamla. Och det var dom också, födda på 1870-talet. Anna var moster till min farmor som var född 1896.

 

Om Nystugan har Tomas inte lika mycket att berätta. ”Johan i Nystugan” levde i alla fall ännu på 1950-talet. Då bodde Tomas familj i Grå stugan (Övre Nedstugan) medan Sal renoverades. Johan var far till Agnes, som har en syster – Lisa – som bor i Kärrsmossen. Dottern Ellen skötte om Johan. Agnes gifte sig med Sven, som kom från Västmanland, från en gruvort. När Johan dött och Agnes och Sven blev pensionärer, flyttade dom till Nystuga.  Sven hade jobbat i en gruva och Tomas minns att han höll fast vid sin västmanländska trots sina år i Rackstad.

Nedan ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964:

Nystuga Norra Sal södra sal Där Framme

Skolan. Tomas Andersson berättar. 2

Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.

– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han ”Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.

Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.

– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. ”Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”

Andra avsnitt om Rackstadskolan:
Sven-Åke Larsson:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-rackstad-skola-sven-ake-larsson-minns/

Kerstin Werner:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-werner-berattar/

Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:

birger-lundqvist

Lugnet

Lugnet är mest känt som vilohem under 40- och 50-talet. Här följer en en kort historieskrivning.  Vet du mer? Har bilder?

1907 säljer Johannes Andersson för 300 kr en avstyckning av sin egendom Holm till fröken Alida Indebetou i Arvika: ”ett jordområde 1:4780 har af min fasta egendom hemmanet Holms i Arvika soldatboställe” beläget i nordvästra hörnet av soldatbostället. I maj 1913 fastställdes jordav-söndringen från kronoskattehemmanet 1/3 mantal Holm 1. Sommarro n:o 1 skall i förteckningen benämnas Lugnet n:o 3.
Karta 1913

Laga skifteskarta 1939

Laga skifteskarta 1939

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:

”Lugnet (Sommarro)

Fröken Stina Beata von Hofsten köpte omkring 1908 eller 1909 en liten timrad stuga från gården ”Högerud” i Högerud och lät sätta upp den vid Rackens södra ände och gav den namnet Sommarro. Tillsammans med fröken Indebetou (dotter till dåvarande ägaren till Segerfors gård) blev huset till en början ett sommarviste. Ett rum och kök på bottenvåningen och två små gavelrum på andra våningen.

Så småningom beslöts om en tillbyggnad av huset. En ritning beställdes av Henrik Schröder tillbyggnadomkring 1914. Ett timrat hus från Nordtomta i Perserud inköptes och blev vinkelbyggnaden. Snickaren heter Vilhelm Nilsson från Kärrsmossen och Anders på ”Kyrkåsen” i Kyrkebyn.

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

Fritiof Nilsson målade av Nordåsen

Fritiof Nilsson målade av Nordåsen

Nedre våningen på vinkelbyggnaden uthyrdes till änkefru Lavenius (född Indebetou), som hade ett utvecklingsstört barn.

Fröken Hofsten dog 80 år gammal 1932. 1933 utbjöds Sommarro på auktion. Det såldes ej då, utan senare och köptes av sjukgymnast Oskar Hedinger. Han flyttade dit 1934 tillsammans med hustrun Hilma och sonen Åke.

Under Hedinger blev nu Sommarro pensionat, omdöpt till Lugnet. Omkring 1941 kom så systrarna Brusén ( Daga, Nora, Göta, Vega, Rosa och Sonja) till Lugnet. Av de tre förstnämnda drevs Lugnet som vilohem. På Lugnets ägor står ännu ett timrat hus som flyttats från Gerda i Holms föräldrar Per och Marta Anderssons hemman i Holm. Kerstin Werners farfar, Robert Wilhelm Claesson, satte upp huset.

Nora Hill (född Indebetou) lät bygga sig ett litet hus strax väster om Lugnet med hjälp av snickaren Sven Johansson från Älvbacka.

Vykort från Lugnet

Vykort från Lugnet

På Lugnet bodde eller åt en period (1943) den då 16-årige Olle Bonniér, som arbetade som lilldräng på Segerfors. Olle har på Lugnet målat tavlan ”Åskväder över Racken”. Elsa Ahlgrensson dog på Lugnet (1947). Amelie Fjaestad var patient innan hon kom till ett vårdhem i Arvika, medan systern Anna dog på Lugnet (1946).

 

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

köpebrev 1933

köpebrev 1933

Stina Beata von Hofsten kom tidigt in som delägare och hade vid sin död 20 arvingar till Lugnet. Dessa sålde 1 november 1933 Lugnet till Oscar och Hilma Augusta Hedinger och på köpebrevet finns åtta Uggla, två Örn, fyra Norbäck, en vardera Bäärnhielm, Drakenberg, Högberg, Indebetou, Toll och Hallén som undertecknare.
Alldeles problemfritt tycks det inte ha varit för Hedingers; 1937 erbjuder Arvika Inkassobyrå Karlstads skollovsförening (som då driver barnkolonin på Kampudden) att köpa Lugnet.

1910 undertecknades ett arrendekontrakt med Johannes Eriksson om ”ett jordområde av hemmanet Stålsberga på 49 år”. Arrendet överfördes sedan (1933) till Hedingers och 1948 till Daga Brusén. Nu är motparten Anders Gustaf Nilsson.

 

1970 köper Bo och Ulla Schröder av Daga Brusén. En juridisk markering står med i §8: ”Därest Arvika stad skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten, återgår köpet”
Sommaren 2014 firade Lugnet hundraårsjubileum av det av Bos farfar ritade tillbyggda Lugnet

 

 

Vykort från Lugnet

Vykort från Lugnet

 

Ajna i Korset

Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad

Holm Rackstad

Stugan som låg på Holm när Ajnas far Martin och mor Emma köpte marken

Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.

Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.

Barnen badade i dammen

Barnen badade i dammen

När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.

Ladugården och familjens ko

Ladugården och familjens ko

Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.

Martin Karlsson sågar ved

Martin Karlsson sågar ved

Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att  ?? Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada.   Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.

Huset ombyggt med affär

Huset ombyggt med affär

Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Flickorna i Rackstad

Flickorna i Rackstad

På Marten

På Marten

 

 

 

 

 

 

 

 

När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon  fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

 

 

 

Två affärer i Rackstadkorset

Ur ett samtal mellan Peter Schröder och Nils Olofsson hösten 2015:
– Hur var det med affärerna i korset?
– Den första affären var vid Grana. Det blev en konsumbutik
– Den var före Westergrens
– Ja, sen startade Westergrens nån gång på 40-talet
– Jag hade sagt tvärtom
– Ja, jag skall inte säga säkert
– Grana var inte konsum från början
– Jag minns en gång. Per-Åke Claesson och jag gick av bussen och gick in där. Full i sjutton frågade Per-Åke. Har ni det? – Nej. Har ni det? – Nej. Har ni stora spik?. Ja. Då tycker jag ni ska ta och spika igen affärn. Killen som var chef blev så arg.
– Sen sålde Westergrens till en familj som hade en dotter som stod där. När dom ringde hem sade dom alltid: ”Det är från affären”. Vi levererade ägg till dom.
– Affärerna fanns så länge vi var kvar. En bit in på 60-talet
– Fantastiskt att det fanns två affärer där nere.
– Ja, så fanns det en affär i Perserud. I Skotta.
– Men konsumbussen gick länge. Fransson handlade där och det gjorde vi också sen vi köpt grå stugan 1974.
-Drickbilen kom en gång i veckan. Både Jösse bryggeri och Arvika bryggeri körde ut. Dom körde till Våge <Albråten> vägen vid sandstranden.
– Dom lärde sig snabbt vilka som köpte från Jösse och vilka från Arvika bryggeri.
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater
– Fiskbilen! Den kom från västkusten i en gammal ful skåpbil. Färsk fisk med 4-5 timmars resa.
– Så kom det en brödbil.

Mer om affärerna sen tidigare i bloggen Rackstadhistoriskt:
Greta Johansson minns: ”Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck ”Gunnar åkte ju redan kl 6. och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”

Kerstin Werner: ”Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Arvika_Bryggeri_Josse_Lettol_170413_523 Arvika_Bryggeriet_Josse_Sockerdricka_110313_561 224774552_9d7d1ebd-c99e-484f-9d55-091261b8a082

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. ”Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, ”dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr ”tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod ”skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. ”Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau ”mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är ”känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)

Rackstads kvarnförening – en kronologisk historia

Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna.
”För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening?” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989. Föreningen hade haft ett konstituerande möte 18 september och då accepterat de krav som kommunen ställt.

Till ordförande valdes Kjell Skoglund. övriga ledamöter i första styrelsen var: Tomas Andersson, Nils Damberg, Bo Schröder, Margareta Sundström (Zetterquist) (kassör), Kerstin Werner (sekr) och Jörgen Zetterquist.

kvarnen

Kvarnen vid övertagandet

1990
I slutet av maj revs det gamla stallet med hjälp av Volvos traktor. Kvar blev en hög med bräder. Samtidigt lyftes bron över älven bort och kvar blev stenar och bropelare. Därmed hade man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen. En söndag i september detta år fortsattes arbete med kvarnen:

Man beslöt att taket först och främst delvis <skulle> ha ny plåt och den del av taket som läckte lagas. Fönster måste ned, skrapas, trasigt glas bytas ut, spröjs lagas och målas. Det rivna stallet måste eldas upp ”Vi hade med oss yxor och sågar och vi gick lös på sly och albuskar. Utbyggnaden på ”Rosten’ revs. älven rensades på allsköns bråte”

Kerstin Werner ringde brandchefen Bo Andersson som meddelade att man inte längre åtog sig att elda upp hus, men att han kunde låna ut en brandbil om någon av brandmännen privat tog på sig arbetet.

1991
På aprilmötet 1991 rapporterade kassören att 25.000 kommit som bidrag från kommunen. 16 maj bestämde interimsstyrelsen som datum för årsstämma i Rackstads hembygdsgård.
Årsavgift föreslogs till 25 kr. Styrelsen uppdrog till Tomas Fjäll att laga taket som läcker och att fråga Bengt Magnusson i Stålsberga om han kan gräva för dränering vid kvarnens framsida. Vid årsmötet, som samlade 19 personer, avsade sig Kjell Skoglund ordförandeskapet. Till ny ordförande valdes Magnus Johansson. Nils Damberg och Leif Lindström fick i uppdrag att utreda Torkans framtid (Den är helt unik i sitt slag berättade den gamle mjölnaren Bertil Embretsen). I september rapporterade de att tjälen åstadkommit svåra sprickbildningar och föreslog försiktig rivning och att den under sommaren 1992 skulle muras upp igen.

I protokoll 19 september rapporteras att fönstren tagits ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats och Tomas Fjäll och Per Gustavsson skall tillfrågas om de mot ersättning åtar sig att byta taket.

1992
I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Till ny ordförande vid årsmötet väljs Nils Damberg. Margareta Z rapporterar att det finns 16.000 kr i kassan när ström och takplåt är betald.

”Den 6 juli restes byggställningen på kvarnens sydöstra sida. Arbetslag har under vecka 28 till dags dato tagit bort den gamla takplåten, reparerat skorstenen, lagt nya läkt och därefter ny plåt på ¾ av taket”.  Några fönster som är kvar i kvarnen skall köras till IPA för reparation och målning. Därefter till Janne Olsson i Perserud för glasning. Mötet beslöt att inte sätta in de färdiga fönstren förrän kvarnen är färdig utvändigt, men att luckor måste anskaffas först, då vi befarar att icke önskvärda kommer att roa sig med fönsterkrossning. Sockeln till Torkan önskar Nils D få gjuten innan vintern (§ 5 resp 6 i protokoll 14 juli 1992) Jörgen Zetterquist skänker 20 st litografier av Kvarndammen som kan säljas för 450 kr/st.

Vid mötet i november rapporteras att Edanesågen genom Sven Olofsson skänkt 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen, Sune Ståhl har skänkt dräneringsrör och CIAB armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr. En hel del arbeten rapporteras, bl a att bommen på nerfarten är klar men inte monterad.

1993
Vid årsmötet 25 mars valdes Gunnar Johansson till ny ordförande. Nu är det full fart kan man utläsa av årsmötesprotokoll: fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen, Länsarbetsnämnden har beviljat bidrag för verktyg- och maskinhyra, grävning är beställd, liksom värmebarack och portabel toalett. Två offerter på elen har tagits in.

Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och Torkan har murats upp igen.

1994
I april rapporteras om kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på Torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och Torka, dörrar och fönster till Torkan mm. Tomas Andersson och Göran Andersson på Sågmon har provat rensmaskinen (för utsäde) och den fungerade mycket bra. Gunnar J. vill ha Kvarnens dag och Jörgen Z. andra aktiviteter: bygdefester, utställningar och musikevenemang.

Föreningen har 59 medlemmar. Jörgen skänker en kamin till kvarnkammaren. I verksamhetsberättelsen konstateras att den yttre röjningen får anses fullbordad, i kvarnen har en grundlig städning skett och maskinparken har setts över. För att fullborda arbetet med Torkan (ny ugn, skorsten, elmotor och kabeldragning) behövs en sponsor. ALU-arbetena har samtidigt reducerat medlemmarnas möjlighet att engagera sig reflekterar ordföranden.

1995
Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. I övrigt tas upp behov grus av på vägen och kabelgrävning. Göran på ”Fallet” utnyttjar rensmaskinen och betalar 500 kr per gång. På julimötet diskuteras om sprutmålning av östra sidan kan vara ett alternativ, Leif Lindström ” en av de aktivaste i arbetet med kvarnen genom åren ” har nu gjort karm och dörr till Torkan. Varje maskin bör ha en skylt, något som kan ordnas via Jössetjänst.

Ordföranden har fått förfrågan från kulturnämnden om medverkan i Kulturhusens dag 10 september, något som bejakas. En lyckad tillställning visar det sig med 150 besökare. Men bommen över vägen behöver fortfarande ett fundament att vila på när vägen är stängd. Föreningen har 45 medlemmar och årsavgiften är fortfarande 25 kr.

omslag segerfors bruk

På omslaget Jörgen Zetterquists teckning av kvarndammen

1996
Margareta Engströms uppsats om Segerfors har tryckts upp i 90 ex, varav föreningen har 85 som säljs för 50 kr. Oroväckande notering i protokollet: ”Något måste göras för att hindra vattenflöde från Segerforsvägen att rinna ner till kvarnen”.

Ungsbädd skall muras till Torkan, golvet gjutas och ”huvan” sättas på Torkans tak. Vid möte i september bestämdes att de 10.000 som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa Torkan.

I augusti används kvarnen som festlokal för en löparfest. Antalet medlemmar detta år: 56.

1997
Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet. Sänka från 16 till 10 amp?

1998
Årsmötet samlade sex deltagare. Kerstin Werner, som varit sekreterare i alla år, försöker förgäves bli befriad från uppgiften. Ordföranden Gunnar åtog sig att bli valberedare. Torkan är ännu inte riktigt klar konstateras med en suck i protokollet. Frågan om att gå upp i Hembygdsföreningen skjuts på framtiden.. Margareta Z avgår som kassör och ersätts av Jan-Erik Blomén. I årsberättelsen konstateras att det är 43 medlemmar. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till Torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.

1999
Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.

2000
På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott. ”Nu skall krafttag tas av Kjell och Tomas för att få pengar från Vägsamfälligheten till fortsatt verksamhet på kvarn och torka”. Kjell skall försöka få tag i en murare.

2001
På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter.

Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling. Gunnar Johansson, Tomas Andersson och Nils Damberg deltog i hembygdsföreningens möte 26 febr. Hembygdsföreningen är positiv till sammanslagningen, men bekymrad över att Kvarnföreningens ekonomi visar på minus. Det skulle fortfarande finnas en arbetsgrupp för kvarnen, som har tillsyn, klipper gräs och städar, tänker kvarnstyrelsen.

2002
Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn. Fönstret som blev stulet har inte kunna ersättas. Gunnar J deltog i hembygdsföreningens årsmöte i april då samgåendet togs upp. Kvarnföreningen skall ha ett årsmöte tidigt 2003 då ”vi förhoppningsvis kan överlåta kvarnen i andra händer”

2003
På årsmötet 24 feb bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen, men få tillåtelse att vara med och sköta programverksamheten i kvarnen. Kassan (149,91 kr) överlämnas till hembygdsföreningen. Ett definitivt beslut om övertagande av kvarnen kommer att ske vid Hembygdsföreningens årsstämma 9 mars, säger § 8 i protokollet.

2004-2005
Inga uppgifter om kvarnen

2006
”Kvarnen. Den står där den står och blir tyvärr alldeles för litet använd. Diskussion om dess vidare öde kommer att tas ” (Ur verksamhetsberättelsen för Rackstads hembygdsförening 2006)

2007
Kvarnföreningen återuppstår. Årsmöte hålls 25 juli i kvarnen. Tjugo personer deltar. Till ordförande väljs Gert Raiml med Peter Schröder, Kerstin Westerlund, Pärra Eriksson, Anders Ljunggren, Kerstin Werner och Magnus Johansson som övriga ledamöter. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar har samma dag hållits en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring. I protokollet återges föreningens målsättning: ”Att bevara kvarnen som ett minnesmärke över forna tiders arbetsliv och teknikhistoria och att främja gemenskapen inom Rackstad genom det ideella arbetet med underhåll av kvarnbyggnaden. Vi skall anordna kulturella program vid kvarnen och utmed älven och sjön. Det skall vara möjligt att hyra kvarnen för enklare fester.”

I ”Kvarnveckan” ingick förutom loppis och årsmöte även en musik- och visafton med ”filt och picknickkorg”

6 augusti konstituerar sig den nyvalda styrelsen. Gert rapporterar att loppmarknaden inbringade 4.000 kr, men från det skall dras annonskostnader och en ersättning till Perseruds byalag på 1.000 kr för deras del av loppisen. Gert kan också rapportera om kontakter och förhandlingar med Länsförsäkringar och Elverket. En rad tänkbara höstaktiviteter diskuterades, liksom röjning av buskar, bidragsansökningar och ev. samarbete med Perseruds byalag. En matrikel upprättas över medlemmarna.

2008
Verksamheten i kvarnen startar i slutet av juli med en städperiod. Därefter loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. 27 juli: viskväll i kvarnen med Olle Zetterquist, Arne Lidén, Hans Bryntesson och Pärra Eriksson. Berättarkvällen några dagar senare samlade ett trettiotal personer som understödda av Gunnar Thorsell berättade historier från trakten. Antalet medlemmar detta år är 41 personer.

2009
Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. 19 juli genomfördes dock älvvandringen med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund. Kvarnen har städats och rester efter förra årets loppis transporterats till Miljömyran. Kvarnen har visats för intresserade vid några tillfällen. Antalet medlemmar nu 37. Ekonomin är dålig. Kontakt med Arvika Elnät ger vissa förhoppningar om att slippa fasta kostnaden om föreningen kan ansluta till någon villig grannfastighets elcentral.

2010
Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning ”Lappskoj” 10 – 25 juli. Vid invigningen medverkade kvarnmästaren Lennart Svahn och Môra-Per spelade. Musikskolans orkester spelade på årsmötet och promenader och berättarcafé arrangerades. På årsmötet konstaterades att ekonomin var dålig: underskott på 600 kr. Kan midsommarfirandet på Kampudden bli en inkomstkälla för Kvarnföreningen? Jörgen Zetterquist blev hedersmedlem.

lappskoj

Ur Värmlands Folkblad 2010-07-10

2011
Under våren arbetade två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia. Utställningen ingick i Arvikas 100 årsjubileum. Utställningen öppnades 12 juni. Landshövdingen var tillfrågad, men kunde inte komma – och stod i kvarnen hela sommaren och visades på söndagseftermiddagarna. 12 nov, under Arkivens dag, fanns utställningen på Arvika bibliotek. Sommarens program utgjordes av allsångskväll arrangerad av Rasmus Andersson med gästartister och kompband. Ett trettiotal gick med på natur- och kulturvandringen längs älven tillsammans med Kerstin Westerlund och Anders Ljunggren. Sista programmet utgjordes av Berättarcafé med Gunnar Thorsell. ”Ekonomin i föreningen är god. De medel som Arvika kommun bidragit med vid stadens 100-årsjubileum har bl a använts till annonser, belysning, utställningen och älvvandringen” (protokoll 15 sept) Kerstin Westerlund går in som ny ordförande.

solberga

2012
Det dåliga vädret försköt föreningens program till slutet av sommaren. En kulturvandring och en älvvandring arrangerades. 12 augusti ägde Barnens Dag rum. Solbergaskolan har vid två tillfällen gjort älvvandringar med brukshistoriskt tema under ledning av Annki Schagerholm-Holgersson. Rasmus Andersson har uppfört teaterpjäsen ”Skogsråets arvinge” med elever från Klässbols friskola. Kontakter togs med länsstyrelsen för att söka bidrag för viss renovering av kvarnen – dock utan att leda till någon ansökan. Tre protokollförda möten. 38 medlemmar.

2013
Ett samarbetsavtal med Studieförbundet Vuxenskolan sluts 13 april. Styrelsemöte i maj; Ansökningar till länsstyrelsen och kommunen diskuteras. Behovet av hemsida aktualiseras. Styrelsemötet i juli tar upp behovet av sponsring (Westra Wermlands Sparbank, Arvika Teknik, föreningsbidrag). Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen.
Sommarens program startar med årsmöte 26 juni och innehåller Kulturvandring och
älvvandring vid två tillfällen. Sista helgen i juli ställer Laine och My Falck från Edane ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. En hel del lotter säljs under kräftfesten i kvarnen. Hemsida och dokumentation av Rackstads historia presenteras under hösten av Lennart Wettmark. Barnverksamhet och samarbete med skolor tas upp (Solbergagymnasiet, Klässbols friskola, Gateskolan). I slutet av året har föreningen 2.500 på sitt konto. 27 oktober ansöker föreningen om 10.000 i driftsbidrag hos kommunstyrelsen. Föreningen har 67 medlemmar och styrelsen har sammanträtt sex gånger under året.

2014
Verksamhetsberättelsen speglar ett aktivt år och årsmötet gästas av tre spelmän anförda av Olle Z. och med poeten Urban Andersson. Sommarens utställning äger rum under nio dagar i juli med generöst öppethållande. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg ställer ut keramik resp akvareller och är mycket nöjda med utfallet. Medlemmar mobiliseras för brödbak till cafédelen under veckan. Tillsammans med lotterierna under sommaren ger det ett bra tillskott till föreningens kassa. Anders Ljunggren bygger en liten bro över älven för att underlätta bl a vandringarna längs älven. Thomas S. och Anders L uppför ett efterlängtat dass. I övrigt sedvanliga vandringar, i år utökat med en Rackstadvandring ledd av Kerstin Werner. Ett 25-tal personer kurade skymning i årets berättarcafé. Alla programmen rapporterades i Arvika Nyheter och speglades på hemsidan. En historieresurs utgör kvarnområdet för Solbergaklasser. Bloggen Rackstadhistoriskt växer och speglar traktens historia i en rad artiklar. Kräftfesten lockade många medlemmar och deras gäster. 59 personer är nu medlemmar.

Emigranterna

Den 4 juni 1863 antecknades mamsell Beda Aurora Christina Sandelin född 1847 och bosatt på Ängåsen i Rackstad som utflyttad till USA. Hennes far, Edmund Sandelin, var inte längre brukspatron på Segerfors bruk. Hon var den första från Rackstad som gjorde den långa resan . Den 16 juni åkte hon via Hamburg till New York och lämnade mor och far och fem syskon i Rackstad. Möjligen gjorde hon resan med sin då 23-årige blivande (?) man Wilhelm (William) Ulrik Bohm, som småningom blev guldsmed/fabrikör och dog i 1910 i San Francisco.
Beda Sandelin
Det skulle dröja fem år innan nästa person, 19-årige Anders Johannesson, gjorde samma resa.
Att flytta till Amerika blev inte vanligt förrän från 1880-talet. Dessförinnan var Norge den vanligaste destinationen. Under detta århundrade emigrerade totalt 92 personer från Rackstad. 61 till Amerika, en till Tyskland och 30 till Norge.
Vanligaste yrkeskategorien var pigor/hushållsarbetare (23 personer) och drängar/jordbruksarbetare (18). Men också hela familjer bröt upp. Till att börja med till Norge. Dit åkte t ex 1872  Olof Larsson Linder med son, dotter och hustru och kunde förhoppningsvis få ett bättre liv än som ”inhyses” i torpet Källbråten i Rackstad. Yrkesfolk från Segerfors åkte också till Norge: Mäster Anders A-son Nordström med familj (1859) och klensmeden Jan Jernberg med hustru, son och två döttrar (1875), medan smeden Lars August Haglund på egen hand verkat ha valt att resa till New York (7 juni 1889)
När man summerar 1800-talsemigrationen kan man se att 36 personer lämnade Segerfors, 15 Holm, 17 Stålsberga , 9 Gustås och 64 Perserud.
Under 1900-talet (1900 – 1935) avtar emigrationen. 48 personer lämnar Rackstad och nu finns modernare yrken representerade: sjukgymnast och sjuksköterska. Och 1923 åker ”farmare” Karl Gustaf Lagerberg till Afrika.

Källa: EMIWEB.se (på Svenska Migrationscentret)