En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Den skogsklädda höjd som gränsar till Westombanan, kallades tidigare ”Kölpösen”, förmodligen en dialektal form av ”Korpåsen”. I ”Kölpösen” bedrevs en grustäkt under slutet av 1930 talet fram till 1950-talet. Förmodligen började denna verksamhet efter 1937 då Arvika stad förvärvat Segerfors gård dit ”Kölpösen” hörde. Grustäkt bedrevs även av Skogslunds gård på närliggande områden I grustäkten i ”Kölpösen” gjorde ungdomar enkla crossbanor för cyklar, mopeder och ibland motorcyklar. När grustäkten upphörde I början av 1950-talet ordnade motorcykelkillar ett ”hopp” i ”Grusgropa” som den också kallades. Detta genom att man tog fart nere i grusgropen och körde uppför en backe och hoppade. Utmaningen var att hoppa så långt som möjligt. Det blev snart en samlingsplats på kvällar och helger, med många åskådare, när lokala motorcyklelkillar kom dit och ”tävlade” om vem som kunde hoppa längst.
Det var mer eller mindre kända namn som kom dit för att hoppa långt: Rackstadbor som Ove Claesson, Bosse Carlsson och Leif X-et Ahl, men även från andra delar av Arvika såsom John Furtemark med sin stora Triumph, ”fiskhandlaren” Boström också med en stor tung motorcykel och inte minst friskusen ”Bosebyskräcken”, Han påstods ha kört på motorcykel från kraftstationen i Perserud till sjön Alken på tuben som leder ner vattnet. Så småningom utvidgades det hela, först till en improviserad motocrossbana även i övriga delar av grustäkten. Någon gång runt 1960 anordnades också regelrätta motocrosstävlingar med start och mål på den åker som idag är Westombanan. På 1970-talet började man anlägga en bana för rallycross och folkrace, det som idag vuxit till ett omfattande motorstadion – Westombanan. På andra sidan vägen mellan Segerfors och Skog, öster om” Rackstad bil och delars” verksamhet, har senare också anlagts en motocrossbana ”Bergdalsbanan”. Även detta i en gammal, mindre grustäkt. Lokaliseringen av dessa båda motorsportverksamheter var naturlig med tanke på underlaget –grustäkter.
Att delar av marken ägdes av Arvika kommun, verkar också ha underlättat lokaliseringen. Samtidigt har det vuxit till ett problem för verksamheten med tanke på den störning som bullret förorsakar närliggande boende.
Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra. Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960.
Men man kan också lyssna på vad keramikern Gustav Persman – här gestaltad av Carl-Olov Persson – kan berätta om gårdens historia en julidag 2024. Manus: Lennart Wettmark
Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd
Jonas Andersson f. 1843 var sista torparen på Danielstorp. Här berättar han torpets historia. I rollen som Jonas: Peter Schröder. Manus: Lennart Wettmark
Jag föddes i november 1953 då mor å far och mina två bröder ( Tomteper å Hanseman som mamma kallade dem) bodde på Bruket i en etta på första våningen mot Vattenverket. Jag döptes till Synnöve men kallades tidigt för Kicki av familjen, vilket numera är mitt tilltalsnamn sen 35 år tillbaka…Mina bröder hade bestämt att när jag kom till världen skulle de sätta mej på den högsta trappa de visste ( farmors farstutrapp tre steg hög) och förpassa mej till Blåkulla!!! De ångrade sej tydligen, vilket de erkände i vuxen ålder….annars var de i mitt tycke två retstickor som ständigt retades och lurade mej med sina påhitt! Alltid två mot en! Dessutom hade de en massa kompisar som gjorde en massa roligt tillsammans. Och jag fick inte vara med…
1958 flyttade vi från Bruket till Övre Nerstuga, För min del betydde det att jag fick börja gå själv till farmor och farfar, å till Där Framme, Hagen å Nystuga! 1960 köpte pappa norra Sal och moderniserade huset, allt revs ut utom de gamla timrade ytterväggarna! På min födelsedag i november 1961 flyttade vi in! Pappa jobbade då på sågen på sommarhalvåret och jobbade i skogen på vintern, högg timmer och ved och körde fram med hästen Tôssa! Jag var med ibland och fick hålla i tömmarna och klappa hästen så att hon stod still när släden skulle lastas!
Mamma var hemmafru och odlade i trädgården, bakade och lagade mat, sydde mycket av mina kläder och stickade tröjor å mössor till oss. Vantar och varma sockor stickade farmor till oss, hon var ”sjuklig” som det hette, och satt ofta och stickade och instruerade farfar i en del hushållsarbete. Farfar fiskade i sjön med olika redskap så färsk fisk fattades inte på matbordet! Abborre, gädda och stuvad lake fick man och ibland siklöja (stinget) som fiskades med nät i ruggigaste november! En del dagar var farmor i farten och bakade småkakor och bullar till eftermiddagskaffet, då fick man äta nybakade ”misslyckade” kakor så mycket man ville!
Att vara hos farmor och farfar var roligt, man fick vara med och lära sej saker, bl a sticka och baka. Jag fick vara med farfar och ro drag på sommarkvällar och ro själv när han satt i aktern och instruerade. Jag fick följa med farfar till smeden Årfeldt i stan med häst å vagn för att prova in nya hästskor, å vi åkte även häst å vagn till faster i Rud, över Stålsberga och Högvalta! Jag fick följa med farmor till stan och gå på kondis där jag fick apelsinsaft och petitchouxbakelse som jag älskade! På sextiotalet fanns det TV, telefon å grammofon och vi såg på Hylands hörna och lyssnade på tio i topp på lördagar.
Hans Thomas Kicki i Nerstuga Rackstad 1960?
Övre Nerstuga
Till Övre Nerstuga flyttade vi 1958 och det är väl från de tre åren som vi bodde där som jag har mest minnen från grannar och episoder i mitt liv. Thomas och Hans hade en massa kompisar och gjorde en massa roligt som jag inte fick vara med på…
FilmHenning och hans hund Topsy kom till Rackstadskolan och visade filmer och de kom hem och berättade att de sett ”tecknad” film med Kalle Anka och jag som aldrig sett film kunde inte begripa hur Kalle Anka kunde röra sej, han var ju ritad i serietidningar! Det dröjde ända tills vi hade TV på sextiotalet och man fick se Disneyfilmer på julafton som jag begrep vad de haft så roligt åt!
Sen tyckte de att jag skulle lära mej cykla! Vi bodde ju mitt i Källebacken, vilket var stora vägen förbi och raka spåret till Segerfors! Bröderna fixade en gammal damcykel från skroten på Skog åt mej, utan sadel, men en jutesäck knöt de fast i stället, jag var ju så liten så jag kunde ändå inte sitta, bara stå på tramporna…Jag fick starta uppe vid Där Framme och rulla så långt det gick, nästan till Segerfors! Ibland gick det inte så bra på mina turer, utan jag hamnade i Thegerströms granhäck! Blåmärken blev det gott om; en gång berättade mamma att hon fann mej i granhäcken och hörde Thomas säga: ”Grin inte, för då får du inte cykla för mamma!”
Fick en blå fin Crescent i rätt storlek när jag började skolan, som det cyklades på många varv runt Racken, till Lena i Perserud på den då krokiga och backiga grusvägen! Vägen förbättrades och drogs om vissa sträckor 1970-72 Älskade att plocka blommor och smultron på sommaren! Mamma fick många buketter och även granntanterna fick nog nån, men smultronen åt jag upp själv med socker och mjölk! I Nerstuga fanns det gott om igelkottar med små söta ungar som vi matade på fat på sommarkvällarna!
Hans å Kicki 1960 i Nerstuga
Flytten till Sal
På min åttaårsdag i november flyttade vi in i det nyrenoverade moderna Sal! Badrum, toalett, köksfläkt och frysbox! TV och telefon efter hand. Vi gick i skolan på lördagar och när man kom hem vid lunch var det nystädat och god mat på bordet! Nu var det helg!…. en gång blev hemkomsten en stor överraskning….hade ett par gånger varit med pappa till Thybergs i Ålgård och tittat på en hundvalp som hette Ruff! Pappa var ju jägare och det var en jakthund med fin stamtavla. Mamma sa absolut Nej till hund, det blev ju en mun mer att mätta….Jag tjatade att jag ville sååå gärna ha honom, men Nej det var ingen idé att tjata! …. Tills den där lördagen på höstkanten 1962 när vi kom hem från skolan! HAN STOD I KÖKET när vi kom hem! Ett ögonblick jag aldrig glömmer! Han blev ingen jakthund, trots stamtavlan, utan en sällskapshund i tolv år framöver!
Maten
Om nu Hans mest åt pannkakor, fläsk och potatis så kommer jag ihåg att favoritmaten var makaroner och köttbullar alt falukorv! Grönsaker och fisk förekom ofta, tomater och gurka fanns ju då bara under sommarsäsongen, så under vintern var det rotfrukter och kål, både stuvade och kokta. Det fanns hemodlad potatis, morötter och jordgubbar samt plommon och äpplen. Bär och svamp plockades i skogen till sylt å saft. När frysen kom frös man in överflödet så att det fanns på lager. Hembakt bröd, smörgås och mjölk var mellanmål för oss barn, pannkakor, ägg och liknande till kvällsmat! Söndagar var oftast stek, kotletter eller köttgryta med sås och potatis. Söndagar fick man sova länge den lediga dagen, så man vaknade till gudstjänst på radion och matos från köket! Då var det ibland nästan direkt från sängen till middagsbordet kl ett! Pappas faster, tant Signe var mattant i Rackstadskolan och hon visste precis vad man tyckte om, då fick man lite extra av det man gillade och behövde inte äta upp om man inte gillade! Kokt potatisar aldrig varit min favorit, men blodpudding och fiskbullar var gott!
Skolan
Började första klass 1960 i Rackstadskolan! Fröken hetta Inga Andersson (Eklöf) hon var snäll men man hade respekt för henne! Kunde läsa när jag började skolan då Hans läst ”Petter och hans fyra getter” för mej tills jag kunde den utantill och sen kunde koppla orden till texten…tyckte om att läsa, skriva och rita! Även matematik är roligt än idag! Klasskamraterna var Ann-Britt Ljungberg, Lena Elofsson, Ragnar Nordanstig och Ronny Hagström. Klass 2 gick i samma klassrum: Knut, Christer, Jan, Hans på Skogslund, Eva på Hagaberg och Lisbet i Stålsberga…kanske jag glömt nån? I tvåan fick vi en fröken, Irene Lopez, som var gift med en man från Spanien och flyttade dit efter året i Rackstad. Kommer knappt ihåg de som då gick i ettan, men det måste ha varit Monika på Skogslund, Annette Hagström och Jens Albråten, kanske nån mer…? I trean bussades vi till Gateskolan, där vi fick klasskamrater från Degerängen, Myrom och Bålgård. Brita Hemingsson var vår goa fröken! I fyra gick vi åter i Rackstadskolan med Teodor Tobiasson plus att en annan klass från bussades till Rackstad! Femman och sexan på Gate, högstadiet på Centralskolan och tvåårig Fackskola på Solbergagymnasiet.
Examen i första klass
Vintern
På hösten när kolonibarnen åkt hem, lekte man kurragömma å päronkrig och liknande lekar, där fanns även en klätterställning på verandan som provades flitigt! Några sommargäster, både flickor och pojkar var ju kvar en bit in på hösten, så det fanns alltid någon att leka med! På vintern åkte man skidor och pulka i backen där! Tyckte den var jättestor, men när man kom dit som vuxen kändes den ganska fjuttig! Skridskor åkte man på sjön, och fina vinterdagar med blankis grillades det korv och åts apelsin ute på Kampön i solen! ”Pulkorna” var kylskåpsdörrar från Skroten på Skog som pojkarna drog hem! Mocki Fjaestad fick handen under och bröt handleden, Men pappa Bosse visste på råd. Han monterade medar under så att hon inte skulle komma i kläm! Skridskor fick vi i julklapp allteftersom man växte och de provades alltid på juldagen på den grunda frusna Salsviken!
Hagen, Nystuga å Därframme
Till tant Astrid på Hagalund gick jag ofta. Hon var alltid go å gla’ och man fick leka med hennes gamla dockor. Om Kjell var hemma kanske han också lekte med mej en stund, kanske på mammas inrådan? Han var i alla fall den enda av de stora grabbarna som över huvud taget pratade med mej! Saft och bullar fick man och ibland våfflor med sylt å grädde! Astrid hade höns och jag fick plocka ägg och titta på kycklingar! Kommer ihåg att jag en gång tappade flera ägg, men inga sura miner från Astrid för det, det blev ju nya hela tiden, för tuppen ”cyklade” på hönorna; trodde jag!
När jag gick hem gick jag förbi hos Nyströms på Hagen och där fick man också vara med hos djuren och klappa nån nyfödd kalv, gå ut med jakthunden Bella och leka med kattungen Timo! En gång när jag satt ensam i köket med kattungen i knät, Märta å Carl var i ladugården och mjölkade, small det ifrån i stort sett klar himmel, elden sprutade ur kontakterna i köket och kattungen blev så rädd att han kissade och bajsade på golvet! Märta och Carl kom springande från ladugården och undrade om vi levde, å gudskelov, det gjorde vi allihop!! Åskan hade slagit ner i en kraftledningsstolpe på Oxeberga mot Slalombacken, blixten hade sen gått ut i marken och grävt ett flera meter djupt dike som såg ut att vara grävt med en grävmaskin! Carl Nyström var en stor fotbollsfantast och han gick till Hällevalla för att se Rackstadbarnen spela fotboll! Stort var det när Erik Johansson kom till Rackstad och ställde opp på matcherna på Hällevalla, han hade ju spelat i (Allsvenska?) Brage!!
I Nystuga bodde Ellen, hon var mer för sej själv och jag var väl med mamma och hälsade på ibland. Ellens syster Agnes och Sven kom varje sommar någon vecka hem till barndomshemmet. De bodde i Guldsmedshyttan. Även deras son Sven-Olov(Sven-Olle) och hans hustru Maj kom dit! Hela familjen umgicks en del med oss i Sal.
Till Valborg och Marie Därframme gick jag ofta! Valborg hade haft hjärnblödning och var lite handikappad. Hon satt mest. Och blev glad när jag kom! Vi spelade Fia med knuff och kortspelet Vännåtta! Marie fick mest passa opp på sin syster och sköta alla sysslor själv, vedeldning och hönsen och maten…kommer mest ihåg henne ilandes fram och tillbaka mellan uthusen! De prenumererade på Hemmets Veckotidning och då och då fick jag till min stora glädje en bunt utlästa tidningar! Det fanns pysselsidor och klippdockor som jag älskade att klippa ut och rita nya kläder till! Då hade jag nåt att göra eftersom det var glest med lekkamrater särskilt vintertid.
Edet och Skogslund
På Edet bodde Erik och Birgit och Eriks far Emanuel! Erik var gladlynt och Birgit likaså. De hade kor och höns och Birgit som var från Skogslund, kärnade smör å sålde ägg! Hon var dessutom en duktig och flitig väverska, mamma beställde trasmattor av henne till det nya köket i Sal. Emanuel var gammal och satt i rullstol, Birgit skötte honom. Han satt i det mörka köket och rökte pipa med lock på! Ibland cyklade mamma och jag till Birgit och även till Marie på Åsen och Hilma på Berget öst om sjön och hälsade på farfars kusiner. De var systrar och bodde i varsin stuga, men de pratade inte med varandra, så det var till att hälsa på den gladlynta Marie först och sen titta in till Hilma som inte var så välkomnande, på hemvägen!
Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.
På Skogslund bodde Essa o Viktor o deras söner Arne och Ragnar! Essa och Viktor i stora huset och sönerna i varsin villa på gården! Arne och Ragnar var pappas skolkamrater så där hälsade vi på ibland! Ragnars döttrar Monika och Lena, lite yngre än mej, lekte jag med ibland och Arnes son Hans, ett år äldre var jag också skolkamrat med! När Skogslund såldes revs deras villor och både Arne och Ragnar flyttade till nybyggda villor i stan. Det blev flygplats på ägorna och sågen lades ner, det blev annan verksamhet på Skogslund och motorbana i Kôlpåsen… Birgit på Edet blev änka och Edet såldes, Birgit byggde sej en villa nere vid fotbollsplanen vid Bäcken, där Eriks syster Elsa från Edet bodde
Min släkts historia Namnet Sal betyder ”boning” och det stämmer med att Sal var boningen i hemmanet Rackstad som byggdes på 1600-talet! Hemmanet brann i slutet på 1700-talet utom just boningen, som står kvar med sina timmerväggar än i dag! Släkten har ägt och bebott Sal sen 1700-talet, den förste hette Jan Jansson. Sonen Jon Jansson och Märta Andersdotter fick sex barn, däribland barnen Maria Jonsdotter och Nils Jonsson . Gården delades lika mellan dessa två syskon och det blev Norra och Södra Sal! Södra Sal byggdes och Nils bosatte sej där. Maria gifte sej med Nils Gustafsson (spelmannen Nisch i Sal) från Långvak och de fick barnen Marta, Maria, Lina, Anna o Gustav! Maria ärvde ensam Södra Sal efter sin barnlöse morbror Nils. Marta bosatte sej i Mangskog med familj, hon fick tre barn varar två reste till Amerika och ena dottern dog ung med två små barn! Lina, Anna o Gustav bodde kvar ogifta i föräldrar hemmet Norra Sal, de dog alla tre av ålderdom 1958! Lina dog hemma i kammaren. Anna som var “vilsen” bodde sista tiden på Höglunda i Arvika. Gustav som var sängliggande fick en plats på sjukhem i Filipstad.
Lina, Anna och GustavMaria ” Maja” Ferner ( farmors mor) på besök hos barnbarnet Maja i Taserud. Död 1951, änka sen 1915, bodde Södra Sal med dotterns familj!
Maria (Maja) gifte sej med Karl-Johan Ferner från Perserud och de fick dottern Alfhild 1896! Han var affärsman och hade handelsbod i Salungen så Alfhild blev född där! De flyttade sen till övre Fjäll och sen tillbaka till Marias Sal. Ferner var sjuklig och vistades perioder på sjukhus i Kristiania! Han dog 1913, och ”Maja” och Alfhild blev ensamma . Alfhild mötte David, blev med barn och de gifte sej 1915 och fick samma år dottern Marta, 1917 fick de dottern Maja, 1920 dottern Elsa, 1924 sonen Ingemar och 1937 dottern Gerd! 1951 dog Maria (Maja)Ferner och även äldsta dottern Marta! Faster Maja och Walfrid fick en son, Leif 1939. Pappa Ingemar o mamma Märtha fick Thomas 1948, Hans 1949 och mej;Synnöve som kallades Kicki sen barnsben 1953. Faster Gerd och Yngve fick en son, Jonas 1960 och en dotter Lena 1963. Faster Elsa och Helge fick inga barn, men faster Elsa blev 100 år. Efter syskonen Nilssons bortgång 1958 kom farmors kusin hem från Amerika då dödsboet skulle delas och det bestämdes att pappa skulle köpa Norra Sal!
Det blev auktion i Sal 1960. Många mycket gamla möbler och husgeråd såldes. Eftersom huset var väldigt omodernt så skulle allt rivas ut och byggas nytt från grunden.
När Arvika Konsthantverk firade 25-årsjubileum 1947 hölls en medlemsfest där vice ordförande Bo Fjaestad hälsade gästerna välkomna med ett tal om Arvikas långa hantverkstradition. Ett välkomsttal där Stålsberga, ett troll samt bergsmassivet Kisteberga vid Mjögsjön lite oväntat tas upp i Fjaestads anförande. Åhörarna är ett 60-tal medlemmar från konsthantverksföreningen som satt sig ner vid borden på Stadshotellet.
Vi låter Bo tala;
”Jösse härad ä ett rart land, sällsamt ler det spjuveraktigt mot er liksom de ville säje: Ta mig om du kan, gör nöe mä mig, män dä ska helst vare vackert. Överdriv gärne – men ve däj om du ej ger dä du gär en liten extra personlig snärt. I Ålgårn har du lera både blå å rö, i skogen växer fura grann o björka ä båd rosig o slät, ve Hammerfalla har du jarne o i Gunnarskog finns dä köpper, på jarla växer line o i hagane beter fåra. Ta hô du vill, forma dä vackert o skojigt etter dett eget kynne. Dreje å bränn, såge, hövle, limme, svarve å skär, hammre, smi o driv, spinn o väv, gtråckle, brodér o sy.
Så sa dä gamle jössehärstrolle nån gång i hedenhös, innan han en afta inför allt folke begrov sig själv i Kisteberg bål i Stålsberg. För dä va ett snällt troll och han va en äkta Jössehäring och var kunnig o händig i många ting.
När det var travtävling en gång på Mjögsjön, vart han så i taga, att han drog ut en hörntann på sej själv o e på kärringa si och skänkte dem som pris, grant utsirade te den bäste hästen. O desse selpinner har Viktor Magnusson i Stålsberga med sig än i da. Om di som inte tror mej kan få se dom här. I tidernas fullbordan, sedan många släktled levat, vet vi att dä gamla trollets maning än ekar i Jösse berg och dalar.”
Bo Fjaestad fortsatte en bit på sin hyllning till det lokala konsthantverket men vi gör här ett uppbrott för att återgå till selpinnarna som Bo nämnde och som Viktor Magnusson visade upp för föreningens medlemmar.
Viktor Magnusson var min farfars far. Vad vi vet så har de här gamla selpinnarna följt med i vår släkt i Stålsberga i många, många generationer, kanske allt sedan dateringen 1719 om inte tidigare. Genom åren har de gamla selpinnarna hängt i Norstuga, på Nytomta och möjligen även i Väststuga i Stålsberga.
Bergatrollens hörntänder drogs ut och blev en travtävlingsvinst vid Mjögsjön i Stålsberga, enligt skrönan.Daterade 1719.
Vad de användes till? På så gott som varje gård fanns det förr i tiden selpinnar. De användes för att fästa skacklarna till den häst som skulle spännas för ett ekipage inför avfärd. Annars skulle det inte gå att resa någonstans med vare sig släde eller trilla. Sådana fästpinnar kunde vara enkla och funktionella i sedvanligt trä men också vackert utsirade och ibland utförda i lite mer exklusiva material.
De i talet omnämnda selpinnarna har hängt på väggen som prydnad intill några andra enklare bruks- och allmogeföremål från förr. När min farfar Erik avled, så sa min farmor att ”nu får du ta hand om dem, Johan.”
Gården Nytomta ligger en bit söder om Mjögsjön och på sjöns östra sida ligger Kisteberget. På bilden syns de ålderstigna syskonen Persson som är Johan Chytraeus släktingar. Inne på Nytomta hängde selpinnarna på väggen. Huset revs i början på 1930-talet och ersattes då med en ny byggnad.
Och så blev det.
Jag tänker att den här berättelsen som återges av Bo Fjaestad troligen är en liten skimra av den skatt av skrönor som förr berättades hemma i Stålsberga men där alltför få har satts på pränt eller klarat sig in i vår tid.
Det är oaktat allt ett säreget och förpliktande ansvar att förvalta bergatrollets gamla hörntänder.
Exakt hur detta ansvar ska hanteras är lite oklart men utöver fortsatt omsorg om den förunderliga gåvan från bergatrollet till mina tävlingsinriktade förfäder, så torde det finnas ytterligare en aspekt i förvaltarskapet som ålagts mig; och det är att dela bilder på selpinnarna samt låta den här trollskrönan återges och leva vidare.
Och med denna artikel och ovanstående rader, så får den delen av förvaltarskapet nu anses uppfyllt och avklarat.
Stålsberga den 12 oktober 2022
Johan Chytraeus
Källa: Arvika Konsthantverk, Hans Bergström, 1997 (Bo Fjaestads tal 1947, s.48)
1540 fanns Gustås upptaget som ett kyrkohemman kopplat till Gunnarskogs kyrka. Därefter har Gustås övergått till att bli ett ”infanterihemman”. 1665 står löjtnant Lars Knutsson som boende där, liksom Knut Eriksson.
Gustås 1641
1682 organiserades det militära om. Vi fick indelningsverket och Gustås blev löjtnantsboställe. I en bok om Arvika nämns ett antal av dem som bebott Gustås. Från 1690-talet fältväbeln välborne Hans Stuart. Fältväbel var en officerstitel och motsvarar kvartersmästare. 1702 befordrades Stuart till fänrik och efterträddes på Gustås av fältväbeln Jonas Blanckenfjell. Också han ”välboren”, dvs lägre adel. Efter honom kom Per Frumerie f. 1697. Vid mitten av 1700-talet innehades Gustås av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren. Inte bara militärer har bott där. Peter Öberg, en gång brukspatron i Norserud och senare utfattig, dog i armod på Gustås 1784.
1747 upphävdes förbudet mot hemmansklyvning. 15 år senare uppmuntrade staten att hemmansägare anlade torp åt gifta legohjon. Mellan 1750 och 1850 ökade befolkningen i Sverige från 1,8 miljoner till 3,5 miljon. Särskilt hög tillväxttakt efter 1810 i form av torpare, backstusittare.
1755 fanns bara ett torp noterat under Gustås, Gullsjötorp, uppe vid Mjögsjöns norra ända. Från 1760 anges tre nya torp: Mögsjötorpet, Göktorpet och Humletorpet. 1787 tillkommer Björkåsen, som avregistreras 1811 och Nybyggerud i husförhörslängden. Myråsen finns angivet mellan åren 1806 och 1820. Sist i raden är Johannesberg och Pålsbråten, som båda finns angivna från 1811. (Utifrån husförhörslängderna 1760 – 1826. 1796 – 1801 saknas uppgifter) Några av torpen finns kvar, men var låg de andra: Mögsjötorpet, Björkåsen, Nybyggerud, Myråsen, Johannisberg?
Här följer uppgifter ur husförhörslängderna för den undersökta perioden. Med reservation för felaktigheter och oklarheter… (Komplettera gärna!)
Gustås 1760-74 Robert Niclas Hellgren f 1708 d. 1763 (Fältväbel Mantalskommissarie) hh Cajsa Greta Ramzell f. 1714 d. 1759. 5 (4?) fröknar f. 1734 -50 och 4 söner f 1750 -59 (en son?) sista tvillingarna f 18 juni 1750 i Ny prästgård. Roberts far Birger Hellgren f. 1677 dog 1717 på Gustås.
1774 – 87. Löjtnant Engelbrekt Frumerie f. 1737 (1735?) Därefter Carl Jean Bratt, Peter Öberg (1722-1784) och hh Anna Lisa Pemer.
1787-91 Kapten Johan Fredrik Nisbeth f 1751
1791 – 96. Nisbeth flyttar 1795 till Berg i Älgå.
1796 – 1801 Uppgifter saknas
1801-06. Inga namn på boende på Gustås? Gifte drängen Hans Jonsson med hustru Maria Lisa Emfellt f. 1769 inflyttade från Långserud 1804.
1806 – 11. Arrendator Carl Gustaf Ekman f. 1775 hh Elsa Beata Åberg f. 1783 inflyttade från Gillberga
1811 – 16. Ekmans flyttar till Sillerud 1813. ”Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” anges. 1815 flyttar Adolf Wester f. 1789 in.
1816 -20 ” Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” Indelningshavaren löjtnant Adolf Wester. Arrendatorn Fredrik Adolf Stuart f 1783. Inflyttad från Stavnäs 1816. Till Stortorpet i Långvak 1819, Solberg 1820.
1820 – 26 Johan Magnus Torsell f. 1776 hh Maria Vigelius
1826-31 Torsell dör 1836 liksom Vigelius. Samma år flyttar Inspektor CME Torsell f.1808 in. Från Torshälla (?)
Gustås idag
Mögsjötorpet 1760 -74 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87 Hans Andersson och Kjerstin Olsson 1787-91 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsson f 1721 Flera barn och oä barnbarn 1791-96 Hans Andersson f. 1722 flyttar 1801 till Perserud
1801 -06 Elof Olsson f. 1768 flyttar med hustru från Ö Sund
1806-11 D:o Därefter änkan Britta Jonsdtr f. 1743 Ensam kvar på torpet
1811-16 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761 (utfattige)
Därefter Anders Olsson f 1778 hh Karin Nilsdtr 1793
1816-20 D:o liksom 1820-26
1826-31 inhyses Anders Persson 1789 hh Lisa Andersdtr utflyttade (?) Finns där även 1831-37
Göktorpet 1760 -74 Anders Eriksson f. 1740 hh ? Flyttade till Koppsäng.Därefter Per Hansson Homsfeldt f 1745 hh Marit Nilsdtr f. 1748 1774 -87 Per Hansson Homsfelt (soldat) f 1745 hh Marit Nilsdtr f 1748. Flyttat 1775 till Homslid Därefter avskedad soldat Petter Bengtsson f 1738 hh Marit Gudmundsdtr f 1738 Därefter Erik Månsson f 1742 hh Katarina Nilsdtr f 1733
1787-91 Olof Andersson f. 1749 och hh Britta Ersdtr f. 1751 2 barn + barnbarn
1791-96 Jon Månsson f. 1762 hh Ingrid Pettersdtr f 1766.
Därefter Nils Anderssson f. 1755 Anna Jonsdtr f 1752
1801 -06 Nils Anderssson Anna Jonsdtr
1806-11 Per Nilsson f. 1765 hh Lisa Olsdtr f 1764
1811-16 Per Nilsson hh Lisa Olsdtr f 1764 Sonen Anders f. 1792 beväring. Infördes 1813.
1816-20 Per Nilsson hh Lisa Olsdtr. Därefter sonen Per f 1796 gift 1818 med Lena Larsdtr f 1764
1820-26 Per Persson f 1796 hh Lena Larsdtr Löf f 1764 Därefter Jan Jonsson Hwass f 1776 hh Britta Andersdtr f 1789. Flyttade 1822
Göktorpet idag
Humletorp 1760 -74 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87 Olof Olsson f 1724 hh Maria Ersdtr f 1733 Därefter Jonas Bålman f 1722 hh Elin Andersdtr f 1736. Därefter Erik Carlsson f. 1751 hh Ingegerd Larsdtr 1745. Därefter Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739
1787-91 Lars Persson f. 1745 hh Britta Andersdtr f 1748. Tre barn. Avskedade soldat Erik Andersson f 1734 hh Britta f. 1745. Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761 Avskedade soldat Jonas Bålman f. 1722 Flyttade till Labråten under Rackstad 1787. Jon Månsson blev vargeringssoldat i Brunskog.
1791-96 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761
1801 -06 Arwid Olsson f. 1748 hh Kjerstin Ersdtr f 1754
1806-11 Olaf Arwidsson f 1779 hh Karin Bryntesdtr f 1780
1811-16 Jonas Eskilsson f. 1778 hh Maria Svensdtr 1787 (syster: L.q. lösaktiga kvinnan Britta Svensdtr f 1780 med dotter
1816-20 Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f 1798 c. Per Nilsson f 1793 hh Britta Nilsdtr f 1791
1820-26 brukas av arrendatorn på Gustås Johan Magnus Torsell f 1776 hh Maria Vigelius
Björkåsen 1787-91 Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739 Inga andra
1791-96 Elleka Erlandsdtr
1801 -06 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761
1806-11 D:o Lämnar torpet efter 1810
1811-16 Torpet struket. Sista paret Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f. 1798 (inhyses fadern fd soldat i Långvak)
Nybyggerud
1787-91 Per Ersson 1755
1791-96 Per Ersson hh Brita Andersdtr f 1760
1801 -06 D:o
1806-11 D:o
1816-20 Utflyttade
1820-26 Fältjägare Nils Persson f 1792 hh Anna-Stina Renhult f 1788
1826-31 Anders Andersson 1788
Myråsen 1806-11 Nils Andersson f 1755 hh Anna Jonsdtr f 1752
1811-16 D:o
1816-20 D:o
1820-26 D:o inroterade på Gate. Torpet överstruket
Johannisberg 1811-16 Anders Persson f 1784
1816-20 Anders Nilsson f 1786 hh Maria Persdtr f 1786 b. Jan Jansson Hwass fältjägare f. 1797 hh Britta Andersdtr f 1789
1820-26 D:o Flyttade 1822 b. Olof Carlsson f 1799 hh Ingeborg Jonsdtr f 1791
Pålsbråten 1811-16 Anders Olsson f. 1778 hh Kari Nilsdtr 1781
1816-20 Nils Jonsson f 1768 hh Anna Andersdtr f 1767 Utflyttade till Brunskog 1817
1820-26 Anders Jonsson f 1776 hh Maria Olsdtr f 1770
I Wermlandstidningen (1847-08-04) kan man läsa en annons om försäljning av Segerfors bruk efter grundaren, Adolf Sandelins, bortgång 1846. I annonsen får man en bild av vad som fanns på Segerfors. Det verkar inte som man fick någon köpare. Under åren 1846 – 52 arrenderade istället Edmund Sandelin Segerfors av sterbhuset.
“Genom öppen och frivillig auktion, som förrättas på stället Onsdagen den 1 nästkommande September, kommer enligt framlidne brukspatron Ad. Sandelins sterbhusdelägares fattade beslut, till den mestbjudande att försäljas Segerfors bruk, beläget i Wermlands län, Jösse härad och Arvika socken, invid sjön Racken ½ mil från Arvika köping, privilegierat för 1200 skepp:d stångjernssmide för 2:ne härdar och 1 hammare, mot enkel hammarskatt, 3:ne spikhamrar för en stock och 1 ässja, 1 kniphammare för särskild stock och ässja, 1 grovbladig husbehovssåg, 1 qwarn med 2 par stenar och 1 wadmalsstamp. Wid bruket, som är anlagdt 1840, finnes 3:ne timmerslussar och erhålles 24 sk banco för hwarje tolft timmer (tolv stockar) som derigenom nedflottas. Åbyggnaden består av Corps de logie med 2:ne wåningar under skiffertak, hwaraf andra wåningen innehåller 7 rum, och kök, samt den öfra 1 större salong och 6 rum, deraf 2:ne inredde, 1 flygelbyggnad af en våning, äfven under skiffertak, bestående av brukskontor och 3:ne rum samt krambod (affär); 1 magasin, tvenne våningar under skiffertak (se bild), drängstuga, brygghus, stall och erforderliga uthus, alla nästan nybyggda, i fullkomligt godt stånd samt försäkrade i allmänna Brandförsäkringsfonden för byggnader å landet till cirka 12.000 Rdr Banko. Landtegendomen till bruket består af 7/24 efter helt i frälsehemmanet Rackstad tillhörande frälseränta, och 1/12 i kronohemmanet Holm, hwarå årliga utsädet utaf cirka 5 tunnor höst- och 25 á 30 tunnor wårsäd och omkring 20 tunnor potatis, samt winterfödas 4 hästar, 2 par oxar och 10 kor. (en tunna c:a 150 liter)
Tillträdet af så wäl bruks- som lantegendomen, den sednare med förättadt höstutsäde, får ske den 1 nästkommande november, och alla inwentarier samt säkra förlager (fordringar) af en bliwande köpare öfwertagas efter bokpris (varas bokförda pris). Af köpeskillingen erläggas 2000 Rdr Banko genast efter auktionen, men det öfriga kan lämpas efter en reel köpares beqwämlighet och på de willkor som före utropet tillkännagifwas; förbehållande sig sterbhusägarna att inom 24 timmar efter klubbslaget få antaga eller afslå högsta anbudet. Närmare beskrifning om denna förmånliga bruks- och landtegendom kan erhållas genom korrespondens antingen med handlande Thure Sandelin i Arvika eller brukspatron A. Frick på Arvika och Rud
Wagge den 8 juli 1847
Efter anmodan Sam. Sohlberg
”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis. Inspektoren lämnade sina metspön för att underrätta brukspatron om sitt fynd. Sedan gällde det att undersöka vem av smederna, som var den skyldige. Inspektoren trodde sig ha fått ett gynnsamt tillfälle till att meritera sig ytterligare. Det var därför han var så angelägen.
Det var emellertid fler, som var ute på kräftfiske samma kväll, ehuru på lämpligt avstånd, bland dem en dagdrivare och lätting vid namn Nyström. Han lade märke till att inspektoren fann något i busken och anade sammanhanget. Så snart inspektoren vänt ryggen till, tog han sig för att undersöka busken, han ock.
– Gud nåde dig vem du än är, sade Nyström, där han stod vid busken och betraktade skoningarna.. Du får stryk så du ligger i dagatal, om jag inte räddar dig.
Därmed tog han skoningarna och kastade dem i älven, där det var som djupast. När inspektoren med brukspatron i sällskap kom tillbaka, var fyndet borta. Nu fanns inga bevis varken mot den ene eller den andre. Inspektoren anade förstås att det var ugglor i mossen, och snart blev det även känt, att det var den förslagne Nyström, som spelat inspektoren ett spratt. Denne förbannade och svor, men gubbarna på bruket fick sig ett gott skratt.”
(Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1952)
Vem var Nyström? När man läser husförhörslängder för Segerfors bruk hittar man flera med det namnet
Husförhörslängd 1841-47: Spiksmedsmäster Olof Nyström född 1790 i Gunnarskog, Spiksmed Carl Fredrik Nyström, f. 1823 i Gunnarskog. Sonen Carl Johan f. 1845
Husförhörslängd 1846-58: Carl Fredriks son Adolph f. 1849, som 1866 flyttade till Norge. Spiksmed Josef Nyström f. 1825 i Glava, sonen Adolf f. 1853, drängen Johannes Nyström f. 1849 i Glava.
Det verkar troligt att ”dagdrivaren och lättingen” Nyström – vem han nu var – försökte rädda en släkting från att bli upptäckt. Om nämligen en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn (”överjärn”) till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt.
(Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/)
Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.
Tack till Kerstins dotter Lisbeth Werner, som sorterat i sin mammas efterlämnade papper!
