Elva indelte soldater i Rackstad och deras torp

I de öppna landskapen i Rackstad, inägorna, hade hemmansägarna sina gårdar. I marginalen, i skogsmarken och andra delar i Rackstad, där det inte fanns lika mycket plats för åkrar och ängar, fanns torpen, som ägdes av hemmansägarna och arrenderades ut till torpare. Däribland alltid ett soldattorp under närmare 200 år.

På tre platser verkar det ha funnits soldattorp I Rackstad

Grundregeln från 1619 var att alla män som fyllt 15 år var krigstjänstpliktiga och kunde skrivas ut till militärtjänst. På 1680-talet inrättade Karl XI istället indelningsverket.

Under 1700- och 1800-talen fanns det därför indelte soldater i Rackstad, liksom i Holm, Stålsberga, Perserud osv. Det ålåg gårdarna i varje by, roten, att hålla regementet med en soldat. Han bodde med sin familj på ett torp och underhölls av bönderna. Totalt fanns det åtminstone tre platser där det funnits soldattorp i Rackstad under de här 200 åren. Det är inte alldeles lätt att lokalisera soldattorpen. Med hjälp av laga skiftesdokument, husförhörslängder går det att komma en bit. På Rackbergsängen, nuvarande Kampudden och Övre Edet verkar soldattorpen ha funnits. Tack vare Laga skiftesprotokoll från 1845 kan man t o m få en bild av hur soldatfamiljen bodde på just Kampudden: Stugans mått var 8 m långt x 6 m brett x 3 högt med nävertak och det fanns en ladugård, lada och visthusbod.

Staten hade synpunkter på vilken standard ett soldattorp skulle ha. Så här beskrivs det typiska soldattorpet i Wikipedia:

”litet trähus bestående av förstuga, “storstuga” med kokställe (vardagsrum och kök i ett) och kammare. Vidare ingick även fähus, lada, förråd och dass samt en liten åker (några tunnland) med ett ängsområde som skulle ge omkring två lass hö. För torpets drift fick soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Ibland fanns ett mindre skogsområde utanför torpets tomt där “soldaten äger frihet nyttja fällning”. Allt detta reglerades i soldatkontraktet.

 I Rackstad rote hade soldaten alltid tillnamnet Rackberg.

Ett torp som förekommer ofta i husförhörslängderna, men är svårlokaliserat är Bondestorp. Torpet återfinns inte i Torpinventeringen under 1990-talet över torpruiner, som fyra Rackstadbor (Märta och Tomas Andersson, Leif Lindström och Nisse Damberg) gjorde. Kan Bondestorpet ha varit det äldsta soldattorpet i Rackstad? Under senare delen av 1600- och under 1700-talet återkommer namnet Bonde och Bondesson i mantalslängderna. En av soldaterna hette Bondesson Rackberg. Under 1800-talets första hälft återfinns soldattorpet först på Rackbergsängen, sedan på nuvarande Kampudden med inägor på Rävudden tvärs över viken och kompletterade med inägor från Rackbergsängen ner till Orrviken. I samband med Laga skiftet 1847 flyttades soldattorpet från Kampudden till Enstöingen – nuvarande Övre Edet.

Torpinventeringen ovan har inte dokumenterat några spår av soldattorpsruiner, men funderar litet: ”Rackbergsänga var en tid Rackstads soldattorp och låg där nuvarande Rackbergsänga ligger. Gamla stugan där flyttades till Holm och utgör idag Bäcken. Även uthusen flyttades dit…. Här kan nämnas att Edstönningen tidigare kallades Bondestorp… Under vilken period soldaterna bodde på just Rackbergsänga har vi inte kunnat avgöra genom husförhörslängden”

Vilka var soldaterna i Rackstads rote?

I mantalsprotokollen från 1600- och 1700-talen kan det vara svårt att läsa ut vilka de indelte soldaterna var. Ibland, t ex 1728, står en soldathustru angiven bland de 17 personer som fanns mantalsskrivna i Rackstad. På nätet kan man istället läsa Generalmönsterrullor där alla arméns  befattningshavare står upptagna. Där hittar man under Jösse härads kompani i Närke Värmlands regemente:

  1. Anders Andersson Rackberg blir 28 år gammal 1725 soldat i Rackstads rote och förblir det till 1737 då han är 40 år gammal.
  2. Erik Andersson Rackberg f. 1718 efterträder honom. Är 24 år 1744 och finns kvar i längderna 1767.
  3. Anders Bondesson Rackberg f. 1728 återfinns som rotesoldat i husförhörslängden 1760-74. Ingen familj angiven. I påföljande längd för 1774-87 anges hustru och sonen Anders född 1768. Familjen bor på Mastetorpet – om man vågar tolka husförhörslängden. 1787-91 lever Anders med sin hustru på Bondestorp. Avgår 1788 60 år gammal ”av ålder och bräcklighet”. 1791-96 återfinns Anders Bondesson Rackberg fortsatt på Bondestorp, men dör 1792, 64 år. ”Tjente kronan omkring 34 år – till levnaden, arbetsam stilla och beskjedlig” enligt dödsboken. Deltog i pommerska kriget (1757-1762) som var ett svenskt angrepp på Preussen. Fadern Bonde Persson hörde hemma i Slobyn.
    4. Hans son (?) Anders Andersson Rackberg f. 1769 bor troligen på Bondestorp och efterträder honom, men dör året därpå, 1789.  Om honom står noterat i dödsboken att han avlidit i Finland, i Gustav III:s finska krig, i november 1789 i ”hetsig feber” 21 år gammal. Ett halvår tidigare hade han gift sig med Karin Jonsdotter och hade ett barn.
    5. Rekryten Anders Jonsson Rackberg f. 1766 tas in som ersättare. Bor på Bondestorp. Men dör också han i Finland, 13 september 1790. Dottern och hustrun flyttar 1791 till Kyrkebyn.

Nu verkar Bondestorpsepoken vara slut som soldatboställe. Om de första soldaterna – före 1787 –  bodde där går inte att fastslå. Torparen Anders Andersson f 1768 med hustrun Annika Andersdotter f. 1762 med barnen Maria f 1796 och Anders f. 1799 bor här under 40 år, 1796 –1836, varefter han flyttar till Degernäset. Istället för Anders Andersson, som verkar ha arrenderat soldatbostället, ägt av brukspatron Sandelin, anges Olof Olsson Rackberg och hans familj. Det betyder att under närmare femtio år måste soldatbostället ha legat på Rackbergsängen.

Rackbergsängen
Soldattorpet blir nu Rackbergsängen med åker och äng ner till Orrviken. ”Gamla bostället”  kallas det i Laga skifteshandlingarna 1845 och det torpets plats verkar motsvara ungefär den tomt som Fritz Lindström långt senare skulle köpa. Högre upp på området finns ett torp markerat. Vilka bodde där?

Rackbergsängen. “Gamla bostället” 464-469. Samt “Avsöndringen till soldaten” 470 -79. Ur Laga skifteskarta 1845
  1. Den vakanta platsen intas 1791 av den 49-årige Pehr Andersson Rackberg (170 cm) f. 1744 som varit soldat sedan 1767 i ett annat kompani. Han överförs nu till Tredje Majorens Compagnie, Tredje Corporalskapet. Erhåller avsked vid Generalmönstringen 19 juni 1797. ”Tjänat väl, begär och får avsked samt anmäls till underhåll.”
  2. 17 oktober 1797 sätter roten in rekryten Olof Bryntesson Rackberg(178 cm) f. 1777.          Han stannar till juni 1802 då han förflyttas till ett nytt kompani och byter plats med Jon Bryntesson Rackberg.
  3. Jon Bryntesson Rackberg (180 cm) f. 1767 i Perserud. Återfinns i husförhörslängden både 1791-96 och 1796-1801 liksom i efterföljande 1801-1806. Han anges som soldat från 1802 och har fått Medalj för trogen tjänst i Drottningholm efter att han varit del av ett värmlandskompani (Jösse Härads kompani?) som haft vakttjänst på Drottningholm. Jon är gift och 36 år. 1816 flyttar han till Vålängen (i Nedre Rackstad). 1819 får han avsked med underhåll. ”Hedrande vittnesbörd” Han är då 52 år. Han dog 1830 i bröstfeber, då som torpare i Gata (Gate).

Nu har Värmlands regemente bildats (1812)

Soldattorpet flyttar till Kampudden

Soldattorpet på “Kampudden”452 – 469 Utöver mark på andra sidan viken, “Rävudden” ingick mark från gamla Rackbergsängen

.Ungefär vid den här tiden verkar soldattorpet flyttats till nuvarande Kampudden (452-468) Torpet får mark tvärs över viken på Rävudden och får med sig ”Tillökningen” (464 – 469) och Avsöndringen (470-79) från Rackbergsängen. Fr o m nu står soldattorpet benämnt Soldatstommen i husförhörslängden

  1. ”Recruten” Olof Olsson Rackberg, (178 cm) f. 1798 är 24 år och gift, och ersätter 1820 Jon. Han bokförs i husförhörslängden under ”Soldatstommen”. Hustru Britta Andersdotter f. 1797. Tre söner: Per, Olof och Carl, födda under de fem första åren på 1820-talet. Olof blir fältjägare med namnet Olof Sultan. I nästa husförhörslängd står Olof som vice corporal. Har fått ytterligare en son, Anders f. 1828. Vid 50 års ålder begär Olof avsked. ”Tjenat utmärkt väl” Dör 1856. ”Befriad och ofärdig”.

Sista platsen för soldattorpet i Rackstad

Tomterna som tillfaller Soldattorpet. Ur Laga skiftesprotokollet

1845-47 äger Laga skiftet rum i Rackstad. Det betyder att soldattorpet än en gång flyttas. Till torp som brukspatron Sandelin ägt, Enstöingen (Övre Edet). Dessutom ingår mark från delar av Labråten (nuvarande Edet). Flyttförhandlingen övervakades av länsman och en löjtnant som representerade regementet. Rackberg var ”vida bättre belåten” men ”tillade att delägarna måtte i afseende å hus och stängsel sätta det nya bostället i lagligt skick”. Hus och byggnader blir kvar mot att Kampuddens hus fördelas på Per Jonsson och Sandelins sterbhus.

Jon Jansson övertar 1847 Gamla bostället (Rackbergsängen) och marken däromkring.

  1. 1848 inträder Nils Andersson Rackberg f.1829 i Olof Olsson Rackbergs ställe. Han begär avsked 1881. ”173 cm. Tjänat Utmärkt väl. Generalmönstring på Trossnäs 1881. Död 1884 som änkeman. Döttrarna Amalia och Emma emigrerade till Amerika 1882 resp. 1887.
  2. Anders Rackberg tillträder 1881 och får avsked redan nästa år. Dör 1884.

Nu dras tjänsten i Rackstad in och pengarna läggs på regementsmusiken.

 

.

 

 

 

 

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

“Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen
Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

När hemmansägarna i övre Rackstad fick nya grannar

1900 köpte Gustaf Fjaestad en tomt i Rackstad. Under 1900-talets första hälft avstyckades sen den ena tomten efter den andra till Arvikabor – och andra. Det här är ett försök att beskriva bakgrunden till alla tomtköp. Och det är inte alldeles lätt.

– En gång i tiden ägde min morfars far både Kampöla och Kajsas udde, berättar Eva Eriksson.

Hennes morfar, Ragnar Johansson, är den som sålt tomter till många sommarstugeägare i övre Rackstad på 1940- och 1950-talen. På ”Albråtenudden” avstyckade Ragnar Johansson två tomter tidigt. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den 1928 en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär – Rackstadkonstnärernas favoritaffär. 1950 köpte så Kajsa Deppler, Fritz Lindströms dotter bosatt i Schweiz, ”Kajsas udde” av Ragnar Johansson. Från 1943 och resten av 1940-talet hade dessförinnan Ragnar sålt en rad tomter till sommargäster.

Evas morfars far, Johannes Olsson (ibland Olofsson), hade vid seklets början sålt tomter till Rackstadkonstnärerna; Gustaf Fjaestad köpte 1900 Oddudden av Johannes och döpte om den till Kampudden, 1910 köper Fritz Lindström sin tomt av CG och Rickard Fagerlind och Johannes Olsson. Ett år senare gör Johannes en avstyckning och säljer till apotekare Jonsson, som 1912 säljer den vidare till keramikern Riborg Böving Albråten. Johannes son Ragnar säljer 1926 en tomt (Orrhöjden) till Ture Ander och skriver in rätten att driva kreatur i en 10 meter bred zon längs sjön. Till betesmarker på nuvarande Gärdet kan man anta.

Hur hamnade all denna mark i Evas släkt?

1892 köpte Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter konkursboet efter Erik Nilsson och hans hustru Marie Persdotter.  Det var mark som sedan kom att hysa nya Rackstadbor, bofasta eller sommargäster. Erik Nilssons omfattande markinnehav var följden av en rad laga skiften, avsöndringar och köp.

1786 års storskifte på inägor
En nyckelperson är Nils Eriksson/Ersson f. 1794 gift med Kerstin Persdotter (f. 1801). Hans föräldrar, Erik Andersson ( 1756 – 1804) och Anna Andersdotter (f. 1750 inflyttad från Kärrsmossen) finns i Rackstad i slutet av 1700-talet och deltar i 1786 års storskifte. (Klicka på kartan för att förstora)
Karta över 1786 års storskifte  A: Jan Jansson; B: Per Bryngelsson; C: Per Arnesson; D: Anders Jansson; G: Arne Bengtsson; H: Olof Jonsson; I: Erik Andersson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=4&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a31

En grund för det kommande lades vid laga skiftet 1845 då jord, skog och mark omfördelades rejält i Rackstad.

Ägare efter skiftet: A: Adolf Sandelin; I: Nils Persson; K: Jon Jansson; L: Nils Eriksson; M: unge Anders Eriksson; N: Per Eriksson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=94&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ff&mdat=20170719114925960953&p=2

Soldattorpet som låg på nuvarande Kampudden togs då ner. Den del av hemmanet som Nils Eriksson tilldelades skulle sen visa sig vara den mark som Ragnar Johansson och dessförinnan hans far Johannes Olsson kom att sälja till nya rackstadbor. Men hur hade den kommit i deras ägo?
Jon Jansson, Ragnar Johanssons morfars far, ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jonsson den marken (litt K på kartan), medan Nils Eriksson fick all mark på under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som till stor del bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet.
Kampöla då? I skifteshandlingarna står ”Holme i sjön Racken” (1479) under Impedimenter* tillsammans med vägar, grustag mm och verkar inte ha fördelats på någon ägare i Laga skiftet. (* mark som är olämplig för jord- och skogsbruk)

1866 års hemmansklyvning

Nils Eriksson dog 1864 och hade sju barn, varav fem delade på hans marker: Stina (f 1829) som 1869 gifte sig med Anders Andersson (f 1836), Cajsa (f 1823), Erik (f 1836), Maria (f 1829) som gifte sig med Per Johan Andersson i Holm, Britta (f 1832) som gifte sig med Anders Andersson (f 1832).
1866 gjordes en hemmansklyvning bland Nils Erikssons arvingar.

Hemmansklyvning 1866 östra delen
Hemmansklyvning 1866 västra delen

De nya delägarna Erik Nilsson 30 öre (A), Anders Andersson 15 öre (B), Per Andersson i Holm 15 öre (C), Stina Nilsdotter 15 öre (D), Cajsa Nilsdotter 15 öre (E) delade upp marken från Sal och österut enligt markeringarna på de två kartorna.

https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=24&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ib&mdat=20170719120329722992

Hemmansklyvningen medförde att byggnader bytte plats. Kostnaden för alla inblandade finns upptagna i skifteshandlingarna. Erik Nilsson får t ex en ”stugubyggnad”, en visthusbod och lada märkt, nedtagen och flyttad till sin nya tomt. Men vilken var den? Nuvarande ”grå Nestugan”?

Också Evas släkt har ett långt Rackstadförflutet.

1775 flyttade Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. (se skifteskartan 1786 under A) Jan och Britta hade fyra barn födda mellan 1777 och 1791. Jan och Britta dog med två års mellanrum, 1817 och 1815.
Sonen Jon Jansson (f. 1777) och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön..
– Det var så brant att potatisarna rullade ner för slänten mot sjön, säger sig Eva ha hört berättas.
Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.
Jon Jansson dog 1863, medan hans hustru levde till 1888. 1867 byter Jon Janssons änka bort den del av marken vid älvmynningen som regelbundet översvämmas genom Segerfors bruks uppdämning. Motpart är bruksägaren Herman Indebetou.
Jon och Märta hade sex barn. Dottern Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och övertar Sal runt 1865. Nils Jonsson förblev ungkarl, bodde kvar och byggde (nya) södra Sal

Tre försvunna gårdar
Runt Sal fanns i senare delen av 1800-talet tre gårdar som nu är borta. Tomta, Nordstugan och Gärdet.
Tomta, köptes in av Segerfors bruk och var bostad för spiksmeden Anders Håfström (f. 1821 i Billingsfors) och hustrun Johanna Fredrika (f.1819 i Töftedal, troligen Norge). Deras dotter Karolin (f.1853 i Vinger Norge) tjänade piga hos grannen, ungkarlen Nils Jonsson. Där bodde också en rättare på Segerfors, innan småningom Gustaf Fjaestad köpte huset och det togs ner och flyttades till Kampudden något av de första åren av 1900-talet.
Nordstugan som låg 80 meter norr om Sal. Men vem bodde där? Möjligen var den siste där Anders Andersson (f 1836), som 1869 hade gift sig med Nils Erikssons dotter Stina Nilsdotter. Hon dog fem år senare och 1879 flyttade änklingen Anders till Mötterud. Därefter flyttades huset till Vålängen i Nedre Rackstad. Marken väster om Anders och Stinas ägdes av Stinas syster Britta, som 1863 gift sig med Anders Andersson (f 1837), Efter Brittas död 1871 gifte Anders om sig med Stina Elofsdotter och familjen flyttade 1877 till Gunnarskog. Det är ju också tänkbart att Nordstugan låg på deras mark. I torpinventeringen* anges att ägaren hette Norstegûbben och att det berättades att han ofta åkte ner till Sölje glasbruk och köpte glasvaror som han sedan sålde i trakten.
Gärdet. I torpinventeringen  anges att Jon Janssons familj bodde på gården Gärdet, som låg norr om Sal. Var bodde i så fall Nils Eriksson och senare hans son Erik Nilsson?
Och var bodde Jon och Märtas son Johannes Jonsson (f 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829)? De födde fyra döttrar, varav Karolina (f. 1858) gifte sig med Johannes Olsson/Olofsson från Långvak (f. 1854). Här återstår en del att reda ut.

Utsnitt ur 1845 års skifteskarta. Gårdarna Tomta (167), Sal (K) och Gärdet (L)

Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter köper 1891 för 3.000 kr konkursboet efter Erik Nilsson (1836 -1895) och hans hustru Marie Persdotter (f. 1829) av Gustaf Elofsson i Perserud.  Johannes och Karolina övertog därmed ”Grå Nestugan”.  Kanske för pengar som Johannes tjänat i USA? Där hade han varit sedan 1882, medan Karolina anslutit 1890. De hade gift sig 1880 och första barnet Johan Richard hade fötts 1882. 18 mars 1892 flyttar familjen tillbaka till Sverige och Rackstad.
–  Dom hade ormar på golvet i stugan i Amerika, så dom var tvungna att ha sängarna högt upp, berättade Evas morfar Ragnar för henne. Kanske bidrog det till att dom flyttade tillbaka?
Johannes Jonsson (f. 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829) byggde småningom Löcka i nära anslutning till den nuvarande vägen ner till Kampudden. Kanske med hjälp av måg och dotter när de återvänt från Nordamerika? Löcka verkar ha varit en liten, aldrig riktigt färdigbyggd, undantagsstuga. Johannes betecknas ju redan 1890 som ”inhyses” i ett hushåll med hustrun och dottern Maria (f. 1861). Det kan möjligen ha varit en ”skatteteknisk” åtgärd. Men i vilket hus bodde de?  I maj 1892 hade Maria gift sig och flyttat till Brunskog. 1893 flyttade Johannes och Maria till Där Framme i huset där ungkarlen Per Andersson (f. 1859) bodde.
Häradsekonomiska kartan 1883-95.

25 augusti 1898 inträffade så den brand i det ännu inte färdigbyggda huset (”Löcka”) som ledde till att både Johannes och Maria dog med 13 dagars mellanrum. Maria hade vårdats hos släkten på Där Framme tills slutet kom. Enda vården bestod i att hon fick ligga i ett kar med vatten för att lindra plågorna. Johannes och Maria begravdes samma dag. Händelsen återges i Den Svenska-amerikanska-posten några veckor senare. Dottern Karolina (Lina) tog händelsen mycket hårt och kunde bli sängliggande upp till en vecka när minnena blev för påträngande.

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898
Carolina Johannesdotter

1897 hade Evas morfar Ragnar Johansson/Johannesson fötts sist i raden av syskon, efter Emma Maria (f. 1880), Johan Rickard (f. 1882), Hulda Karolina (f. 1892) och Gustaf Helmer (f. 1894)

Under tidigt 1900-tal kommer Johannes Olsson och sedan Ragnar Johansson att sälja tomter på hela det område som 1866 fördelades mellan Nils Erikssons arvingar. Om all den marken ingick redan i konkursboet, som Johannes köpte 1891 är tills vidare obekant.

Ragnar blev kvar på gården och rodde gärna över Racken för att träffa Elsa som bodde på den gård som nu är känd som Blå lagårn (Där Framme i Perserud). Småningom (1924) gifter sig Ragnar och Elsa och uppför 1925 en ny gård, Nestuga (nuvarande Thegerströmshuset), som de 1947 säljer till Sven Thegerström.

Nerstuga nybyggd

Johannes Olsson dog 1912 medan hans hustru Karolina levde till 1949 och dog i Långvak.

Ragnar får två döttrar, Runa (f. 1924) och Gunvor (f 1926). Runa gifter sig med Engelbrekt Haglund och 1949 föds Eva på Bergsgatan i Arvika. Ragnar och Elsa hade efter flytten från Rackstad byggt ett nytt hus i Nedre Rackstad, Älvängen, som man 1955 säljer till Stig Nordanstig. Ragnar öppnar Centerboden inne i Arvika och köper en sommarstuga i Älvsbacka vid Vattenverket. Den stugan brann småningom ner.

Ragnar och Elsa på Kampöla
Gunvor, Marja Ander, Runa och Anna-Lisa Forsman (på knä)
Gunvor och Runa ovanför barnkolonin
Ragnar fyller 50 år
Älvängen

*Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken : resultat från en torpinventering / sammanställd av Nils Damberg ; [torpinventeringsgruppen: Märta Andersson …] 2 uppdaterade uppl. 2005.  Rackstad : Rackstad hembygdsförening, 2005

Övriga källor till denna artikel är utöver Eva Eriksson även Hans Ferner och kyrkoarkivalier och lantmäterihandlingar. Bilderna kommer från Eva Eriksson.

 

 

 

 

Julfirande i Rackstad

Julläsning i Arvika Nyheter 1961

Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.

Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.

På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.

Kampudden i vinterskrud. AN 1961

”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.

Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.

Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.

Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.

På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.

Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!

Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.

Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.

Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.

”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.

Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”

Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden

Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet

 

 

 

 

På besök hos Fjaestads 1902

Hösten 1902 besökte journalisten och författaren Walter Hülphers Fjaestads i Rackstad. Året innan hade familjen flyttat ut till Kampudden och där byggt sig ett hem. Det här är ett utdrag ur hans artikel publicerad i Svenska Dagbladet 24 nov 1902

fjaestadhuset
Kampudden 1902. Bilden hämtad från Leif Hööks bok Arvika i gamla vykort

”…Tre dagar med höstens beslöjade, en smula kyliga färg på vikar, vassar och skog och med solsken då och då glimtande fram på ljusblå sky mellan högt glidande hvitgråa moln öfver Rackens bländande klara vatten. Med andra ord: jag tog mig under ett besök i Arvika friheten att promenera öfver uppblötta vägar, men genom en högstammig härlig furuskog ut till det hem, som artisten Fjaestad byggt åt sig på en vacker udde mot sjön Racken, med en utsikt, som måste tilltala, om det så vore den banalaste människa i världen, så mycket mer då den som af en god försyn fått målaröga och konstnärsglädje. Jag kommer något sökande ner till gården, jag medger det en smula tvekande att på vanligt stockholmskt interviewmanér tränga mig in i en familj, för hvilken jag måste vara bra främmande <….> Om hr Fjaestad var hemma? Jo då! Och strax efteråt kommer han själf och välkomnar mig på sitt öppenhjärtiga  rättframma sätt, som genast kommer mig att känna mig som hemma. ”Nu stannar ni väl åtminstone ett par dagar?” säger han. Om jag vill? Jag blef där i tre.
<…> har hr Fjaestad, ehuru född stockholmsbarn, slagit sig ner i Arvikabygden och där inredt sig ett stilla fridfullt hem, där solen hur mulen himmeln än må vara därutanför, skiner in på hvita gardiner och blommorna i fönstret. Ett konstnärligt och enkelt ordnadt hem med en ung förstående hustru och två små leende glada flickebarn, blondlockiga, blåögda och fulla af friskhet och hälsa. Huru har jag inte under dessa dagar lärt mig att afundas detta hem! Då vi i skymningen sutto kring det stora hvardagsrummets stora spisel och sågo glöden långsamt falna, då skuggorna kröpo hviskande i hvarje vrå öfver vävstolens trampor och under bjälkarne i taket. Då de utsirade ansiktena  på den stora pelaren till trappuppgången tycktes få lif och böjde sig intill hvarandra för att undra och förtälja. Och då han sakta knäppte på fiolens strängar en drömmande låt för drömmande ögon och långsamt klappande hjärtan i längtande ro. Sent glömmer jag de stilla stunderna, se´n där blifvit tyst däruppe i sängkammaren och stillheten stod som en allvarsmaning, hviskande men mäktig i mörkret kring stugan. Huru sutto vi ej där vi båda och utbytte tankar och talade med låg röst, medan ljusen fladdrade i den lilla ljuskronan i allmogestil och röken från våra pipor lade ett lätt ljusblott flor framför skisserna på väggen <…>

Till sist några ord, som kanske skall göra bilden af denne harmoniske målare än mer ljus och klar! Storvuxen och stark ”lider” han af en verksamhetslust, som verkar velgörande på lata åskådare. Inte nog med att han själf ledt byggnadsarbeta på sin stuga, han har själf lagt hand vid dess inre prydande, och hvarje morgon har jag från ateliern en stund hört hammarslagen mot den snidande mejseln, som ur väldiga träblock utformar stolar och andra föremål, som ännu blott ge en aning om hvad de en gång komma att blifva. Då jag blifvit klädd och kommit ner, har jag sett honom i blåskjorta hugga ved, så att det hvisslar om det, på vedbacken, ty slikt arbete ger aptit till frukosten och ställer tankarna i ordning. Han har väl ett halft tjog fioler, med hvilka han experimenterar, men det är ännu hans hemlighet. Han har – får jag säga så – ett par lärjungar, ett par värmlandspojkar, som skola bo uppe i en stuga i vinter en half mil från hr Fjaestads hem, inne i skogan <….>

Att hr Fjaestad har en uppmuntrande och glad vän i sin fru, har jag redan antydt. Själf förfaren i penselföring och teckning sitter hon på sina lediga stunder i väfstolen och väfer konstväf, till hvilken hon själf ritat mönstret. Än får hr Fjaestad ”bara se afvigsidan”, ty det skall bli en julklapp, och en kär. För resten lär fru Fjaestad ut sin konst åt elever från trakten och utöfvar därigenom ett vackert arbete, som nog skall föra nytta och välsignelse med sig.

E. Walter Hülphers  hulphers“Medarbetade i Värmlands Dagblad 1903–1904 och ägnade sig därefter åt författarskap, i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste. Sedan var han medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad 1908–1911; Västernorrlands Allehanda 1915–1917. Han skrev även för Svenska Dagbladet. Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey. De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla.” (Wikipedia)

Tack till Bertil Calais som skickat artikeln

Gustaf Fjaestad inspirerade till idrott i Rackstad

Idrotten har traditioner i Rackstad. Cykling runt Racken och andra delar av Västvärmland är numera populärt som en del av träningen inför triathlon.

När Gustaf Fjaestad flyttade till Rackstad fick trakten också en välrenommerad idrottsman ? cyklist och skridskoåkare. Han har skrivit in sig i idrottshistorien genom att bli den förste segraren i cykeltävlingen Mälaren runt. Så här beskrivs loppet:

Inför detta första lopp lördagen 2 juli 1892 ställde sammanlagt nio cyklister upp. Flera tusen personer hade infunnit sig till starten på gamla landsvägsbron vid Hornstull och många stod hela natten utanför det skyltfönster där telegraferade rapporter anslogs. Ett par dagstidningar gav på söndagen ut extrabilagor om loppet ­ de första av det slaget i Sverige! Cyklisterna gynnades av ett strålande väder och anlände långt före planerad målgångstid.
Vinnare blev den senare berömde konstnären Gustaf Fjæstad. Han avverkade turen på 15 tim 56 min — en snittfart på nästan 21 km per timme!
GF gustaf

 

 

 

 

 

Och så här berättar Gustaf själv:

“Nu började morgongryningen och när vi körde in i Västerås var det nästan fullt dagsljus. Inte en levande själ syntes till men där mitt på gatan strax innanför tullen ett 10 meter långt bord, festligt dukat, dignande under allehanda läckerheter, en kostlig syn i och för sig men ännu kostligare på en folktom gata i en sovande stad. Vi kunde varken missförstå eller motstå. Det var ju uppenbart att det var avsett för oss fastän ingen värd syntes till förrän senare.

Ett par kilometer utanför Enköping rastade vi; där fingo vi våra maskiner smorda och justerade av en verkmästare från Wiklunds. Han hade en flaska rödvin med sig – som han smorde oss med! Vi voro nu endast fem stycken som lågo i det daggvåta gräset”
http://www.malarenrunt.se/docs/historia/brewitz.htm

Men Gustaf inspirerade också barn i Rackstad till tävlingar som framgår av detta brev daterat 3 okt 1910 i Långvak från Olle och Jörgen Zetterquists farmor till farfar Lars (“pappa Lars”) i Stockholm. Sträckan var Kampudden till Segerfors och tillbaka. Första i mål var Knut, 10 år, (Olles och Jörgens far), följd av Jerôme, 12 år. De distanserade Fjaestadbarnen. Kanske med Bosse, 8 år, som trea?

brev

Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910
Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910

Olle Zetterquist. som lämnat uppgifterna, kan rapportera att barnen fortsatte idrotta: Knut hoppade stav och Bosse sprang 1.500 m på Tingvalla 1917. Bosse intresserade sig senare för boxning – möjligen inte som aktiv boxare?

Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922
Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922

Greta Johansson minns

Greta Johansson född 1914 berättar om sina tidiga minnen av Rackstad - som ungdom och sen som sommarboende.

Till Rackstad
“Varför vi sökte oss till Rackstad? Det var en massa ungdomar som var här. Axel <Gretas make> och Magnus Lindborg var ordförande och sekreterare i gymnastikföreningen. Dom var ju unga och aktiva och intresserade av att ha något ställe på landet. Dom hade tänkt sig att bygga ett hus. Det här var på 30-talet och det fanns baracker kvar från utställningen 1933, som dom fick köpa och sätta upp på Marbråten. Det hade stått ett torp där innan. Gymnastikföreningens ungdomar använde sig av den här tomten. Vi var här varenda helg, men det blev aldrig något mera byggt än den lilla baracken vi höll till i. Det var så det började. Att det blev Jössestugan,  det var så att AIS hade mycket aktiva orienterare och dom bildade en klubb själva som dom kallade OK Jösse. Dom satte upp stugan och fullbordade liksom utvecklingen. Det gjorde att det var många ungdomar här på 40-talet. Vi kände till badvattnet och därför upptäckte vi den här platsen.
På Kampudden var en militärförläggning under kriget. 1940 hade vi börjat gå upp till Marbråten. Militären ställde till med midsommarfest på Kampudden. Dom hade uppfört baracker och Fjaestads gamla hus stod kvar. Vi hade dansen på den gamla loggian. Då var också ortsbefolkningen häromkring med.

Sommarstugan
Axel var här 1944 och 1945 och tittade och undrade. Det var öppet och utsikt över sjön. Han tog kontakt med Ragnar Johansson eller om det var så att han bjöd ut tomter. Men Axel köpte i alla fall två stycken 1945. 1946 höll dom på med stugan hela sommaren. Det var en snickare Emfält. Han gjorde det väldigt stabilt. Tätt och riktigt lagt och det fick torka. Sånt betydde mycket för gamla hus. Men 1947 var det färdigt så att vi kunde bo här. Ingvar <Schröder> köpte året efter (1948)
1949 1948 Axel
Greta med döttrarna Eva och Ulla 1949. Axel hem från arbetet 1948

våge gärdet

Våge Albråten och vägen till Gärdet, där bl a Greta och Axel bodde. Huset är Silvéns nuvarande. Bilder från 1940-talet

Grannar
Vi lärde känna Våges mamma Riborg. Hon hade Albråten. Våge var inte gift då. Hon hade en dotter som var jämngammal med Lisa Lindström. Hon hette Karin Böving, men hon blev gift med en engelsman och det var så hon fick namnet Jonni. Jonni kom tillbaka till Rackstad. Hon hade gift sig med en grek och hade vistats på Cypern, tror jag. Hon bodde i Riborgs hus med två barn. Lydéns och Lindqvists bodde här före oss. Det var dom som byggde vägen. Ture Ander var den första konstnären jag lärde känna. Han var en väldigt snäll och behaglig människa. Han var gift med Ragnhild, som hade en syster, Möje Holmgren, som på sommaren bodde på Anneberg. Lydia och Georg Sager var vi hembjudna till i Malmö när vi var där på en skomässa.
Den första midsommaren, då satt Axel och jag med Ulla och Eva låg i en vagn. Då kom paret Wolf och hälsade på oss. Dom bodde där nere i backen, där Carlbergs nu bor. Deras hus har gått i arv till dottern. Det var ett tyskt judiskt par. Vi tyckte dom såg gamla ut, men var väl inte så gamla. Dom hade byggt det där huset och ni tyckte det var roligt att vara där nere. Dom hade så mycket lustigheter för sig; planterade med stenar och gjorde det litet mysigt runt varje träd. Så hade dom byggt en utsiktsplats som ni kallade dansbanan. Den var mellan en stor sten och ett träd. Där älskade alla småbarn att vara, för dom var väldigt snälla. De fanns här när vi kom hit, liksom Wikströms.
Första midsommaren hade vi rest en majstång. Då hade ju Sundströms och Schröders kommit. Det blev ju en hel del barn på så vis. Det var traditionella lekar, tävlingar på vår äng. Kajsas udde, det var en sedvänja som kom från Lindströms och den ökades ut med vänner. Men sen tyckte nog Lindströms att det blev för mycket folk.
Det var många fester. Vi var ju unga. Kräftskivor: det fanns ju kräftor i sjön så det var ju inga dyrbara kalas. Säsongen började alltid hos Albråtens. Dom hade gäster från Göteborg. Alf Hambe var en. Kräftfisket var höjdpunkten på sommaren.

Sommaren på landet
Vi flyttade in till stan vid litet olika tider. Vi bodde kvar och flickorna åkte buss i september och vi var tidigt ute på våren. Vi hade bil några år, men det gick litet upp och ner med ekonomin. När vi köpte hus på Styckåsen sålde Axel bilen och köpte en Vespa istället.
Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck. Gunnar åkte ju redan kl 6.  och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Greta mfl1947Familjerna Sundström och Johansson 1947.

Detta är ett redigerat utdrag av ett bandat samtal mellan Greta och Lennart Wettmark i augusti 2011. Greta avled hösten 2013, 99 år gammal.

Barnkolonin på Kampudden (uppdaterad 20140221)

kampuddenNär Fjaestads hus var nybyggt på Kampudden och ungefär samma vy 2014

kampudden 2014

 

 

Fjaestads hus 1901. Från Höök. Arvika i gamla vykort
Fjaestads hus 1901. Från Höök. Arvika i gamla vykort

 

 

 

 

 

1923 köpte Karlstads skollovskoloniförening Kampudden av Westra Wermlands Sparbank. I verksamhetsberättelsen för 1924 rapporteras att man betalat 15.000 kr för konstnären G. Fjaestads f d egendom. Man har fått “fördelaktigt läge vid sjön Racken”.  På den 3½ tunnland stora tomten finns en huvudbyggnad med sex rum och kök samt jungfrukammare och toalettrum och en flygelbyggnad med 5 rum och kök. Dessutom en lillstuga om ett rum och kök samt “präktiga” ekonomibyggnader, källare och brygghus. Både huvudbyggnad och flygelbyggnad har värme, vatten och avloppsledningar samt elektriskt ljus. Dessutom ingår 30 tunnland skog!

Fjaestads hade sålt Kampudden 1918 och flyttat till Lidingö. Köpare var Paul Engdahl, som gått i lära hos Gustaf Fjaestad. Hans innehav av Kampudden verkar ha varit kort.Tre år senare ville han sälja tillbaka Kampudden; 1920 lämnade han Sverige och hamnade i Tahiti och återkom till Sverige först 1935. Då hade han haft en rad utställningar i Hollywood, Los Angeles, Prag och även Paris, mött Diego Rivera i Mexico. Han kom att bosätta sig i Borensberg 1935, men hörde av sig samma år till Skollovsföreningen för att höra efter om han kunde disponera ett rum på Kampudden, vilket han inte fick.

Tahiti Tahiti av Paul Engdahl

Vad som hände med Kampudden mellan 1920 och 1922 är oklart. I maj 1922 bjöds i alla fall Kampudden ut på exekutiv auktion, men sparbanken var inte nöjd med avgivna bud, utan behöll det i bankens ägo. Ture Ander verkar sen ha bott där fram till överlåtelsen. Maja Fjaestad berättar om ett sista knytkalas i april 1923.

Den 12 juni avreste den första gruppen barn och personal (föreståndare och två medhjälpare). Från järnvägsstationen förde “tvenne omnibussar” 12 pojkar och 15 flickor till Kampudden för en 42 dagar lång vistelse. Dagarna utnyttjades till lek, bad och vandringar i trakten. Dessutom andra sysslor inom- och utomhus. Dagsschemat: kl 8 väckning och sängbäddning; 8.30 frukost (välling & smörgås); kl 1 lunch med två rätter; kl 4 kaffe (!); kvällsmat serverades kl 8. Kl 9 var det sängdags. För första omgången barn rapporteras en viktökning på i genomsnitt 2,14 kg.

I en historik som skrevs 1951 konstaterades att (åtminstone några) rackstadbor till att börja med inte var särskilt entusiastiska över att en barnkoloni kom till Rackstad.  Någon var rädd att bara sjuka barn skulle komma och dra med smitta till bygden. En annan hade erfarenhet av en skolklass som kom hit “en dag och barnen gingo in i trädgårdarna och bröto kvistar och plockade blommor i rabatterna ogenerat. Det var en enda dag. Hur skall det då inte bli när det springer barn här hela sommaren”. Men i historiken konstateras “att snart nog ändrades detta förhållande till allas belåtenhet”.

I 1925 års verksamhetsberättelse rapporterar styrelsemedlemmar efter ett besök på kolonin att man: “hava haft tillfälle konstatera barnens välbefinnande, och det var ett nöje att se barnens glada lekar i den härliga naturen, som omgiver kolonien. Badstunderna med efterföljande solbad ha naturligtvis varit glädjestunder för barnens vars mörkbruna färg vittnade om ett hälsobringande friluftsliv”

kampudden ritningB 1927 kampudden ritning 1927

Vintern 1927-28 görs en ombyggnad för att kunna bereda plats för ytterligare 10 barn. Kök och matrum flyttas till flygelbyggnadens nedre botten. Huvudbyggnadens nedre våning inreddes till ett “präktigt” dagrum med direkt utgång till stor veranda vars öppna framsida vetter mot trädgården och sjön dels till personalrum. Stallbyggnaden görs om till avträde för barnen. I verksamhetsberättelsen för 1928 konstateras också att ” i sitt nuvarande skick kan kolonien betraktas som förstklassig, där barnen bjudas större trevnad än vad förut varit fallet”..

Karlstads kommun och Solstickekommittén anslår årligen pengar till skollovskoloniföreningen, men också en rad andra ställer upp. Vid ombyggnaden bidrog köpmän i Karlstad med inventarier. “Svithiod Singing Club” skänkte nettobehållningen - 179,01 kr efter sommarens konserter i Karlstad till koloniföreningen. Frisörmästare E. Larsson och snart istället frisörmästare O.J. Gustafsson, båda verksamma på Herrhagen, “hade vänligheten att klippa samtliga gossar före resan till kolonien” Inför avresa till kolonin läkarundersöks alla barn och får besöka varmbadhuset.

På 1930-talet ökar intresset att vara på kolonin starkt. 1933 söker 159 barn till de 60 platserna. Kanske är det därför man behöver kapital för att bygga ut? 1934 säljs i alla fall skogen - ett smalt skifte med delvis kuperad terräng på andra sidan sjön – för 5.500 kr till godsägare Olofsson på Segerfors. Och nästa år byggs ett nytt hus som ökar kapaciteten till 91 barn (fördelade på två perioder). Ett hus med måtten 15x8 m byggs. På nedre plan inrättas en slöjd- och arbetssal, en vedbod och en stor veranda. På övervåning en sovsal med plats för 15 barn och personal.

Den rapporterade viktökningen 1934 är 0,7 resp 0,8 kg för de båda grupperna. Väsentligt mindre än på 20-talet.

Grannkontakter rapporteras i skollovsföreningens protokoll. 1932 undrar några grannar om föreningen var intresserad av att delta i att anlägga en telefonledning. Anslutningsavgiften 200 kr och en årlig kostnad på 14 kr verkar inte avskräcka, utan föreningen säger ja. Men förverkligades det? Hösten 1937 beslutades att skaffa telefon -“ett länge känt behov” kan man läsa i protokollet.

Andra framstötar från rackstadbor leder inte till något resultat; Axel Spiik från Rackstad vill 1935 köpa ett markområde väster om Kampudden, men får nej. Inte heller är föreningen intresserad av att delta i uppförandet av en badstubyggnad, som några andra frågar samma år. Två år senare hör Arvika Inkassobyrå förgäves av sig med ett erbjudande om inköp av fastigheten Lugnet.

Däremot finns det saker som måste åtgärdas på Kampudden; 1936 flyttas det gamla “herbret”, som nu fått ett olämpligt läge p g a nybyggnationen och på vintern samma år kör Sven Mamen ut 50 kbm grus på isen i badviken för att täcka litet av den leriga sjöbottnen.
Ett bekymmer är också avloppet, som får anmärkningar i en provinsialläkarrapport. I en inspektionsrapport konstateras att den nyanlagda ledningen mynnar i anslutning till nästa vik, men på land genom den låga vattennivån. Där är marken förorenad av diverse avfall, kvistar, löv. Storstädning anbefalles! Allt vatten tas direkt, utan rening, från sjön. Föreningen måste ta bakterieprov. I synnerhet som barnen badar nära vattenintaget.

Barnkolonin text

Men besökare är mycket positiva till vad man ser. Kampudden – ett barnens paradis lyder rubriken på signaturen Hassans entusiastiska artikel 1936 i NWT. Ett reportage som slutar med reporterns resa tillbaka till Karlstad: “men ute på ängen går leken ännu en stund, medan det kvällas över Racken. Och de glada barnarösterna klinga i den stilla sommarluften, ännu när bilen rullar bort från barnens paradis”.

VF Racken 1930NWT Racken 1936
VF 21 juni 1930 resp. NWT  19 juni 1936. Endast delar av artiklarna.

1940 ställs koloniverksamheten in. Kriget har kommit till Norge och militären rekvirerar Kampudden till militärförläggning. Men redan nästa år återupptas verksamheten med 30 barn. Detta år gör grannarna G. Fjaestad, G Akre och G. Nileus en framställan om att köpa mark av föreningen - totalt 1.600 kvm. Det framgår inte vad som händer med denna framställan. 1951 gör fröken Nileus en ny framställan, men efter förhandlingar drar hon sig ur affären.

I mitten av 1940-talet minskar intresset att fara på koloni. Förbättrat livsmedelsläge och ökade möjligheter av ordna andra former av sommarvistelse, tror styrelsen. 1949 rapporteras att intresset åter skjutit fart. Förmodligen de stora barnkullarna som vuxit upp? Föreningen köper två “klätterdjunglar” - en till Kampudden och en till föreningens andra koloni, Sunna på Tjörn.

kolonin1955 Kolonin21955Omkring 1955 var Lars Byström där och har sparat dessa vykort

1945 inkorporerades Rackstad i Arvikas stadsplan, vilket medförde nya krav från hälsovårds- och brandmyndigheter. Vatten och avlopp var kritiska punkter på Kampudden. 1951 anmärker Hälsovårdsnämnden på den sönderfrusna avloppsledningen som mynnar direkt i sjön. Men 1954 meddelar den läkare som är knuten till kolonin, Arnold Aronsson, att badvattnet vad gäller infektion var av fullt jämförbar kvalitet med källvatten. 1965 konstateras däremot förorenat grundvatten. Dricksvatten och vatten till matlagning måste nu hämtas från Arvika stads vattenverk. Till tvätt kan vatten tas från sjön efter sandfiltrering. Det krävs nya investeringar.

Odaterad tidningsartikel. 50-tal?

Skollovsföreningen hade redan 1963 börjat förhandla med Karlstad stad om ett övertagande av kolonin. Föreningen, som en gång hade 500 medlemmar har nu 72 och svårigheter att underhålla fastigheten. 1965 års årsmöte uttalar att föreningen inte skulle motsätta sig en koncentration av verksamheten till Sunna på Tjörn. 1967 överlämnas Kampudden till Karlstad stad.
Kampudden2Kampudden1

Barnkolonin övergiven. Foto: Lennart Wettmark

Huvudkällan till texten är protokoll och andra handlingar från Karlstads skollovskoloniförening. Jag har också utnyttjat uppgifter i Agneta Nordmarks Fjaestads konst (1999). Uppgifterna om Paul Engdahl är hämtade från Kulturarv Östergötland: http://www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=332390&a=334987
Se även bilder i Arvika kommuns historiska arkiv: http://bildarkiv.arvika.se/. Sök på “Kampudden”
Foton av  Ödvall juli 1924.

Vem kan bidra med mera information?