Nils om kräftfiske i Racken

Kräftfiske II
Palle Westerlund och Nils Olofsson. 1967

När Nils Olofssons pappa Ragnar kom till Segerfors 1914 fanns det inte speciellt mycket kräftor i Racken. När han kom tillbaka 1927, efter sex år i USA, var ålen nästan försvunnen. Tidigare hade det funnits en ålkista i älven mellan Smedjefallet och Racken. Anledningen till att ålen nu enbart levde kvar i begränsad omfattning trodde man var den nyuppförda Gatedammen, som stängde av ålens vandringsled. Men detta medförde istället att kräftbeståndet snabbt ökade.

Det fanns otroligt mycket kräftor när Nils växte upp. Under 1950- och 60-talet kunde man ibland få uppemot ett tjog i en bur. Kräftfisket var efter julen den största händelsen på året. “Sassi, Holger och jag förberedde oss veckor i förväg, byggde stenbryggor och båtplats för att snabbt komma åt kräftorna på de bästa ställena”.

1982 köpte Nils och Ragni Bråten och vid det laget hade man infört restriktioner vad gäller antalet burar. Femton var nu den övre gränsen. Fortfarande kunde man ibland få ett 10-tal kräftor i en bur. Det var bäst under första dygnet, som var det intressantaste att fiska på. Successivt minskade fångsterna under 1980- och 90-talet, sannolikt beroende på alltför omfattande fiske i kombination med försurningen i sjöar och vattendrag. Trots sjökalkning och restriktioner betr. antal burar och antal dagar för fisket blev det till slut så man bara fick enstaka kräftor. Någon gång i början på 2000-talet konstaterades att kräftpesten kommit till Racken.

Kräftfisket har förstås en historia i Racken. Kanske var bönderna inte så engagerade. Kräftor var väl litet som svamp för dem, något för fint folk, tror Nils. Men kräftfisket kunde vara en bra biinkomst för en del runt sjön, minns Nils. Och några var flitiga. Sven-Inge t ex började sitt fiske inne i Orrviken och avancerade sen längre ut i viken mot Edet, vilket inte alltid sågs med blida ögon av andra boende. Fisket inom hemmanet var ju egentligen inte skiftat, men man höll sig till “sina” områden. Fiskepoliser fanns det, utsedda och självutnämnda, t ex Jan på Myra som skaffat motor till sin båt och åkte runt och “dividerade”.

Stranden från Orrviken till Edet hade en gång i tiden ingått i Segerfors ägor. 1937 köpte kommunen Segerfors och därmed även den här strandremsan. En del trodde då att det räckte att vara kommuninvånare för att få fiska där, vilket ledde till kontroverser. Vid ett tillfälle observerade Nils en bil med båtsläp som stannade till och hivade i en båt. “Man var ju rädd för kräftpest så jag blev tvärförbannad och gick fram till honom”. Det visade sig vara fiskerikonsulenten Hedefalk vid Billerud som då ägde det stora Segerforsskiftet och därmed var stor fiskerättsägare. Han hade en särskilt avångad båt för att inte sprida kräftpest och skulle inspektera Billeruds fiskerätt.

Nils pappa Ragnar var under en period sekreterare i Fiskevårdsföreningen, som har gamla anor, men under 1940- och 50-talen var det låg aktivitet. Bosse Fjaestad gjorde ett försök att starta en ny fiskevårdsförening, som bl.a. skulle ha hand om fiskerätterna.  Därav blev intet. Bara irritation och osäkerhet om fiskerätterna.

Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959
Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959

Långt tidigare hade man gjort misslyckade försök att plantera in kräftor i tjärnarna, bl.a. Agvattnet. Provfiske har dock inte visat på något bestånd.

Intervju med Nils Olofsson (f. 1941) hösten 2015 av Lennart Wettmark

Arvika Stad vill ta mera vatten från Racken

15 januari 1965 skriver Björn Fex, byggnadschef i Arvika stad, om stadens framtida vattenbehov. År 2000 beräknar Vattenbyggnadsbyrån att staden har 20.000 invånare, som kommer att förbruka 800 liter per dygn och person. 1895 och 1916 reglerades hur mycket vatten som fick tas ut från Racken. 20 liter/sekund är nu otillräckligt. Målet bör vara att Vattendomstolen tillåter 600.000 m3 per månad.

1967 tillkännager Västerbygdens vattendomstol att Arvika stad gjort en ansökan som innehåller en ny regleringsdamm, att utföra rensningar i Viksälven och att med hjälp av dammen reglera vattenståndet i Racken mellan en sänkningsgräns på nivån + 94,10 m och å andra sidan en nivå av + 95,03 m. Vid sjöns utlopp skall alltid framsläppas en vattenmängd av minst 50 liter/sek.
pumpstation

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, ?rebro, Tage Ros har anmodats yttra sig och har i sin tur inhämtat ett yttrande från Lantbruksnämnden i Värmlands län*. Ros konstaterar att Racken och Viksälven bör “tillmätas ett avsevärt värde ur fiskesynpunkt”. Konstellationen öring, nors och siklöja visar på mycket god vattenkvalitet, fast kräftbeståndet är det som f n ger högsta värdet åt fisket. Genom en reglering minskar högvattnet och värdefullt näringstillskott från översvämningsmarker bortfaller. Fast Ros konstaterar också att i Rackens fall är inte skadan så stor efter som de flesta stränder är branta. Värre är sänkt lågvattenstånd, som drabbar både öring och kräftor. Ros påpekar också att älven inte får torrläggas i samband med rensning och dammbygge. Minst 50 liter/sekund måste ledas fram.

Ett tjugotal sakägare runt Racken och Viksälven anlitar Olof Håkanssons advokatbyrå i Stockholm, som 15 februari 1968 sammanställt ett yttrande från sakägarna. Man kan ifrågasätta om det kommande vattenbehovet verkligen kan bli så stort som staden anger. Ansökan avser rätt till vattenbortledning för all framtid. överenskommelsen med vissa byamän på 1830-talet gav bruksägaren på Segerfors rätt att dämma sjön mot ersättning. Enligt ny överenskommelse 6 augusti 1862 skulle dämningen från 1 juni till skördetidens slut inte överstiga högsta punkten på den s k Sadelknappen (Salsknappen)

En ny fördämning byggdes uppenbarligen, även om inte det finns dokumenterat de de bystämmeprotokoll, som Tomas Andersson förvarar.

*Ur lantbruksnämndens yttrande: Racken är en oligotrof (näringsfattig) sjö med i huvudsak branta, steniga, begiga och skogsbevuxna stränder. Siktdjupet är tämligen djupt 1934 den 6 september 5 meter. Följande fiskarter är kända i sjön: gädda, abborre, gers, öring, siklöja, nors, lake, mört, löja samt kräftor. Sik har vid upprepade tillfällen utsatts utan att ha gett upphov till bestånd. även röding har utsatts utan resultat. Ål har tidigare förekommit men saknas numera. öringen är icke helt sällsynt. Lekplatsen utgörs av ån från Alken m fl nordost om Racken. Kräftfisket ligger nära överfiske. Fiskevårdsförening har funnits men upplöstes på grund av oenighet

Arvika får vatten från Racken

7 maj 1898 släpptes vattnet på från Racken genom pumpen på torget - “kristallklart och rent” enligt ortens tidning. Frågan om vattentillförseln hade varit aktuell länge. Fram till detta datum hade pigor och andra fått gå till en källa på norra åsen vid nuvarande gamla sjukhuset för att få kok- och dricksvatten. 1869 hade frågan tagits upp första gången; Skulle man kunna dra en ledning från älven vid Gate? Det visade sig för dyrt och frågan kom att vila.
A Bengtsson

1886 började det röra sig i frågan: riksdagsman Bengtsson från Kärrsmossen ackorderar med strandägarna runt Racken och 1892 har ingenjör A G Nilsson ett förslag om en ledning från sjön för 227.800 kr. Fullmäktige beslutar nästa år om anläggningen och om att ansöka om ett lån hos Kung. Maj:t. 1894 vänder man sig åter dit med en begäran att få expropriera det vatten och den mark som behövs. Man fick klartecken att ta upp till 9 liter i sekunden.
1896 läggs arbetet efter diskussion ut på entreprenad till N. Björk, Göteborg. Inte helt lyckosamt visar det sig för firman slutar betala ut löner och går snart i konkurs. Kommunalnämnden tillstyrker att nya entreprenörer tar vid under uppsikt av ingenjör Holmgren, men den är besviken: “samt dessutom haft obehag genom dess utlämnande på entreprenad”
Till att börja med verkar tillsynen ske periodvis: Anton P:son Holm får ett arvode 1903 på 25 kr för tillsyn av filtret och vattenledningsförmannen från 1901 samma summa för “slitning av velociped”. 1904 föreslås inköp av Smedjefallet vid Segerfors för 5.500 kr “som för framtiden skall trygga köpingens vattenbehov”. Dessutom inköp av Vattenledningsudden, en del av soldattorpet under Holm för 300 kr. Påföljande år anslås 4.500 kr för turbinanläggning och pumpverk vid Smedjefallet.

Källor: Linus Brodin. Arvika, köpingen och staden 1811-1911-1936 (utgiven 1937) samt En bok om Arvika (1933)

Staten kartlägger Holm och Stålsberga 1641

“De geometriska jordeböckerna innehåller de äldsta storskaliga kartorna vi har i vårt land. En huvuduppgift för Lantmäteriet efter bildandet 1628 var kartläggning av byar och hemman och deras ägor. Det var framförallt krono- och skattehemman som var intressanta.”

Källa: http://jordebok.ra.se/browse/index.php?anr=R3:Framsidajordbok 1641