När Nils Olofssons pappa Ragnar kom till Segerfors 1914 fanns det inte speciellt mycket kräftor i Racken. När han kom tillbaka 1927, efter sex år i USA, var ålen nästan försvunnen. Tidigare hade det funnits en ålkista i älven mellan Smedjefallet och Racken. Anledningen till att ålen nu enbart levde kvar i begränsad omfattning trodde man var den nyuppförda Gatedammen, som stängde av ålens vandringsled. Men detta medförde istället att kräftbeståndet snabbt ökade.
Det fanns otroligt mycket kräftor när Nils växte upp. Under 1950- och 60-talet kunde man ibland få uppemot ett tjog i en bur. Kräftfisket var efter julen den största händelsen på året. “Sassi, Holger och jag förberedde oss veckor i förväg, byggde stenbryggor och båtplats för att snabbt komma åt kräftorna på de bästa ställena”.
1982 köpte Nils och Ragni Bråten och vid det laget hade man infört restriktioner vad gäller antalet burar. Femton var nu den övre gränsen. Fortfarande kunde man ibland få ett 10-tal kräftor i en bur. Det var bäst under första dygnet, som var det intressantaste att fiska på. Successivt minskade fångsterna under 1980- och 90-talet, sannolikt beroende på alltför omfattande fiske i kombination med försurningen i sjöar och vattendrag. Trots sjökalkning och restriktioner betr. antal burar och antal dagar för fisket blev det till slut så man bara fick enstaka kräftor. Någon gång i början på 2000-talet konstaterades att kräftpesten kommit till Racken.
Kräftfisket har förstås en historia i Racken. Kanske var bönderna inte så engagerade. Kräftor var väl litet som svamp för dem, något för fint folk, tror Nils. Men kräftfisket kunde vara en bra biinkomst för en del runt sjön, minns Nils. Och några var flitiga. Sven-Inge t ex började sitt fiske inne i Orrviken och avancerade sen längre ut i viken mot Edet, vilket inte alltid sågs med blida ögon av andra boende. Fisket inom hemmanet var ju egentligen inte skiftat, men man höll sig till “sina” områden. Fiskepoliser fanns det, utsedda och självutnämnda, t ex Jan på Myra som skaffat motor till sin båt och åkte runt och “dividerade”.
Stranden från Orrviken till Edet hade en gång i tiden ingått i Segerfors ägor. 1937 köpte kommunen Segerfors och därmed även den här strandremsan. En del trodde då att det räckte att vara kommuninvånare för att få fiska där, vilket ledde till kontroverser. Vid ett tillfälle observerade Nils en bil med båtsläp som stannade till och hivade i en båt. “Man var ju rädd för kräftpest så jag blev tvärförbannad och gick fram till honom”. Det visade sig vara fiskerikonsulenten Hedefalk vid Billerud som då ägde det stora Segerforsskiftet och därmed var stor fiskerättsägare. Han hade en särskilt avångad båt för att inte sprida kräftpest och skulle inspektera Billeruds fiskerätt.
Nils pappa Ragnar var under en period sekreterare i Fiskevårdsföreningen, som har gamla anor, men under 1940- och 50-talen var det låg aktivitet. Bosse Fjaestad gjorde ett försök att starta en ny fiskevårdsförening, som bl.a. skulle ha hand om fiskerätterna. Därav blev intet. Bara irritation och osäkerhet om fiskerätterna.
Långt tidigare hade man gjort misslyckade försök att plantera in kräftor i tjärnarna, bl.a. Agvattnet. Provfiske har dock inte visat på något bestånd.
Intervju med Nils Olofsson (f. 1941) hösten 2015 av Lennart Wettmark
