Etikettarkiv: Ture Ander

Fiskevårdsföreningen – 30 års historia

Under trettio år fanns en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön. Styrelsen var under lång tid ungefär densamma, med Ture Ander, Ragnar Olofsson, Gottfrid Johnsson och Viktor Magnusson som länge återkommande namn. Under 1950-talet verkade komma en nedgångsperiod. Styrelseveteranerna finns inte kvar och protokollsboken har luckor för flera år. Till slut läggs föreningen ner. Varför framgår inte omslag av protokollen. Under mer än 30 år skulle sen saknas en fiskevårdsförening för Racken.

Den 4 september 1930 samlades fiskeintresserade runt Racken till ett möte på Sandstaberg. Under ledning av Fritz Elofsson i Perserud bildades en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön för fiskerättsägare, fiskerättsarrendatorer och fiskare i de två sjöarna. Målet var fiskodling och skydd för lekfisk och ungfisk, inplantering, användande av lagliga och för vattnen lämpligaste redskap och att vidta åtgärder mot olagligt fiske.
I den gamla protokollsboken, som den nutida fiskevårdsföreningens sekreterare förvarar, kan man se att den första styrelsen kom att bestå av Ture Ander (ordförande), Gottfrid Jonsson (vice ordförande), Viktor Magnusson (kassör), Ragnar Olofsson (sekreterare). Karl Andersson var styrelsemedlem och Karl Brant och Emanuel Andersson suppleanter.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

Protokollsboken (som bara tar upp årsmötesprotokoll) har nästa notering först 1933. Här anges för första gången en av föreningens huvuduppgifter: fiskevård: ”beslöts att anskaffa abborrar för en kostnad av 25 kr, att efter råd och lägenhet inplantera röding och ål i Racken samt för ca 15 kr gösrom till Västra Mjögsjön” Vidare beslöt ”årssammanträdet” att sälja ”amatörkort” för fem kronor gällande ett år för mete, drag och spinnfiske samt för angelfiske för högst 10 angeldon. Intet redskap får vara ute annat än i fiskares närvaro”

1934. Detta årsmöte beslöt att fiskekortet inte längre skulle berättiga till att använda standkrok och angeldon. Styrelsen fick i uppdrag att utplantera sikyngel, röding, abborr- och gösrom och medlemmarna att bättra på eller nyanlägga risvasar.
Lagom till kräftfiskestarten skulle annonseras om förbud för obehöriga att fiska inom föreningens område. För att ha tillsyn valdes Erik och Karl Andersson, Rackstad. Karl Nykvist skulle underhandla med Karl i Vassvika när det gällde Västra Mjögsjön .

1935  ”Konstnär Ture Ander” utsågs att leda årsmötet och kunde bl a introducera konsulent herr Björnemark som höll föredrag med skioptikonbilder. När det gällde den årliga inplanteringen meddelades att gösrom kommer gratis. Dessutom skulle i Racken inplanteras 3.000 rödingyngel samt sik.

1936. Viktor Magnusson utsågs att representera föreningen vid fiskevårdsförbundets sammanträde i Karlstad – ”dock utan tvång att resa-”. Inplantering beslutas: för högst 30 kr gös eller gösrom i Mjögsjön och sik i Racken ”2 á 3 hundratusen”. Ture Ander, Gottfrid Johnsson, Karl Magnusson och Erik Andersson tillsattes som fiskeuppsyningsmän ”med polismans skydd och befogenhet”

1937 diskuterades Gottfrid Johnssons förslag att för en tid fridlysa kräftorna eller förkorta fångsttiden till 8 dagar. 300 medlemskort beställs! Och en man avstängs från nytt amatörkort efter att ha använt nät och mjärde. Mötet avslutades traditionsenligt med kaffedrickning.

lake-ture-ander

Lake. Ture Ander målade sin fångst.

ture-ander

Ture Ander

1938. Styrelseval. Ture Ander, ordf., Ragnar Olofsson, sekr, V. Magnusson, kassör, Gottfrid Jonsson, vice ordf. samt Edvin Karlsson. Suppleanter: David Andersson och Ragnar Johansson. 20.000 gösyngel ska sättas ut! Till länsstyrelsen skall skickas en skrivelse om att icke fiskerätt får medfölja avstyckningar efter stränderna i sjöarna Racken och Västra Mjögsjön samt att anhålla att kräftfiske bara skulle tillåtas ”de första 8 dagarna under två årstid”

1939. Årsmöte hemma hos ordföranden på Orrhöjden. Beslutades om gösyngel för 20 kr till Mjögsjön och 10 á 15 kg aborrom att dela på de båda sjöarna samt att höra hos fiskeristyrelsen om det gick att få sik- och rödingyngel. Slutligen skulle konsulent Björnemark ombedas komma och undersöka ”om sik och röding gått till” Denna uppmaning upprepas f.ö. på 1940 års årsmöte.

1941 Tillsyningsmän valdes på 2 år: Ture Ander (född 17/9 1881), Gottfrid Johnsson (27/8 1885), Karl Magnusson (27/11 1891), Erik Andersson (1/5 1912), Karl Nilsson (5/10 1895) och Johan Wahlund (27/1 1907). Inplantering: 5.000 laxöringsyngel och för 20 kr gösyngel iMjögsjön

1942. Kort möte på Smedjefallet:  8.000 gösyngel till Mjögsjön och 10.000 laxöringsyngel till Racken..

1943 hemställer årsmötet hos länsstyrelsen om begränsning av kräftfisket ”till tiden från och med början av den för dylik fångst inom länet tillåtna tid till och med 14 augusti att gälla för en tid av fem år” Utplantering av 10.000 gäddyngel i Racken och 5.000 i Mjögsjön samt 30.000 abborryngel i Racken.. Och diverse val, bl a Karl Nyström och Karl Nykvist som suppleanter

1944 Sedvanlig utplantering under 1945: 30.000 sikyngel, 5.000 laxöringyngel, 10.000 rödingyngel. Till Mjögsjön abborrom. Helmer Fjäll och Ludvig Spiik nyvaldes som tillsyningsmän. Och fiskekort 10 kr (för sommarstugeägare 5 kr)

1945. ”Uppdrogs åt Ture Ander att skriva till vederbörande myndighet och protestera mot fiskeintendent Thörnkvists egenmäktiga förfarande att sända bäckrödingsyngel istället för begärda laxöringsyngel”. Nu beslutade man att köpa, från annat län, 10.000 laxöringsyngel och 20.000 gäddyngel samt 15 liter abborrom till Racken och Mjögsjön.

1946. Den 2 maj sammanträder Filip Hedborg, Karl Nilsson, Ragnar Johansson, Bo Fjaestad, Ture Ander, Viktor Magnusson och Ragnar Olofsson på Smedjefallet och beslutar i ett kortfattat protokoll om inplantering av gädd- och gösyngel.

1947. Sammanträde i Rackstad skola 16 maj, men protokollet verkar inte ha skrivits på den reserverade platsen i boken. Eller avbröts mötet?

1948. Sedvanliga årsmötesförhandlingar. Inplantering av laxöringsyngel och abborrar. 8 dagars kräftfiske – och inga obehöriga!

1949. Protokoll saknas.

1950. Ragnar Olofsson fick i uppdrag att hos länsstyrelsen få stadfäst 8 dagars kräftfiske de närmaste fem åren. Tillsyningsmän valdes på två år: Evert Karlsson, Spekedskogen (f. 20/9 1914), Johan Eriksson, Stålsberga (14/2 1891), Gottfrid Johnsson, Perserud (27/8 1885), Bo Fjaestad, Rackstad (13/6 1903), Våge Albråten, Rackstad (30/8 1913) och Helmer Fjäll, Rackstad (25/8 1905). Inplantering av 40 liter abborrar i Mjögsjön samt 1.000 ensomrig gös- och 4.000 laxöringsyngel.

1951. Värmlands fiskerinämnd vill inte medverka till att leverera abborrom då de tror att det i Racken och Mjögsjön finns tusenbröder. Viktor Magnusson fick i uppdrag att ringa nämnden ”att dom ändrar mening och skickar oss abborrom, i annat fall inköpes från Dalälvens Vattenregleringsföretag 20 liter abborrom”

Ett antal årsmötesprotokoll saknas i boken 1952-55

1956. Bo Fjaestad leder förhandlingarna och valdes också till ordförande. övriga i styrelsen: Bror Nykvist (sekr), John Wahlund (kassör), Våge Böving (Albråten) och Stig Kling valdes till ledamöter i styrelsen och Stig Nordanstig och Filip Hedborg till suppleanter, Inplanteringsfrågor diskuterades och beslutades att inplantera ensomrig laxöring för 150 kr.

1957. Möte i Perseruds skola. Sedvanliga ärenden: inplantering av ensomrig laxöring (för 150 kr). Nya års- och fiskekort skall beställas. ”dessutom skulle plakat beställas för att uppsättas vid sjöarna angående fisket i sjöarna. Styrelsen fick i uppdrag att undersöka om av- och tillrinningen till sjöarna tillhör fiskevårdsföreningen”

1958. ”§ 6 Bestämdes att kalla fiskerikonsulenten, helst före mitten av juli, till ett möte” Inplantering: 1000 ensomrig gös i Mjögsjön och 1.000 ensomrig laxöring i Racken.

1 februari 1961. Sammanträde i Rackstad skolhus. I §3  avslutas föreningen: ”En diskussion om föreningens vara eller icke följde. Därvid beslöts att för kassan skulle inköpas yngel och att föreningen upphör”

1993 återuppstår Rackens fiskevårdsområdesförening vid ett möte i Båtvika.

 

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Olof Johansson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
”Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
”Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg

Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz ”Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos ”fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge

Våge utanför sitt hus. 40-tal?

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika ”Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Kerstin Werner berättar om Rackstadkonstnärerna och om Gerda i Holm

Rackstadkonstnärerna

Varje lördag åkte konstnärerna in till stan för att handla på Kontantaffären. Bussen steg de på i Segerfors. Gustaf Fjaestad hördes på långt håll när han myndigt kom i golfbyxor med ryggsäck. Ture Ander fanns också där, rödkindad, mysig med pipa och ryggsäck också han. Fritz Lindström stod där, rak och tystlåten. Den här bussresan kallades för ryggsäcksturen. För oss barn var det konstigt folk, konstnärerna. De hade skor på fötterna. Vi andra hade stövlar eller träskor. De pratade ett annat språk. Talade fint. Och så hade de inget arbete. Stod och målade tavlor. Men det var underbara människor!
Pappa ömmade särskilt för Ture Ander. Han kunde ofta vara nedstämd, deprimerad. Han blev änkling tidigt, hans dotter fick barnförlamning. Sonen Hans Örjan väntade in mig varje morgon, så att jag skulle få åka på hans cykel till skolan. Senare i livet kom han att hjälpa missbrukare. Mamma och jag hörde honom en gång på radion. Det var efter att han själv blivit frisk efter sitt missbruk.
Pojkarna Ander hade en tam kaja. Anna som bodde på Anneberg har berättat hur hon en gång såg Elsa Ahlgrensson springande på vägen och fäktande med armarna. Det var kajan som tagit för vana att åka snålskjuts på folk som passerade. Just Elsa var folkskygg dessutom och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, har Gunvor i Nedstugan berättat för Kerstin.
Gunvors farmor fick ibland besök av Maja Fjaestad, som bad att få sitta i Karolinas trappa till vinden i mörkret, trött på Gustaf? Då fick man inte störa henne. Kanske det var då hon fick uppslag till den bok med tankar och reflektioner som hon skrev under sitt flicknamn Kerstin Maria Hallén?
Gustaf Fjaestad träffade Kerstin ofta. Han var mycket hemma hos pappa. Han var inte så praktiskt, utan skulle ha hjälp med allt. Gustaf gjorde ju fioler. Så fort Gustaf ringde fick pappa åka dit: ”Kan Claesson åka till Lars Zetterqvist och få den här fiolen bedömd!” Det var bara att ställa upp. Men Kerstin minns också den gången hon skulle sälja majblommor och gick trappan upp till ateljén och frågade Gustaf om han ville köpa en majblomma. Han köpte alla!
Många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl” Till de fattiga hörde också Björn Ahlgrensson, som Lisa Morell en gång mötte när han skulle gå till stan och köpa mjöl ” Elsa skulle baka -efter att Björn gått runt i bygden och bjudit till kalas. Det är ju söndag”, påminde Lisa. Men de inbjudna hade kalasmat med sig. Det visste Björn.

Gerda i Holm

Den som berättat många historier för Kerstin var Gerda Persson. Närmsta granne till Kerstin. Det hus hon växte upp i blev nedmonterat och uppsatt av Ture Ander 1926 på Orrhöjden och Gerdas familj byggde sig ett nytt hus. Före TV:n satt vi i köket och berättade historier, sade Gerda. En mycket minnesgod människa som gärna berättade för Kerstin. Men Kerstin fick inte komma med en bandspelare, utan måste skynda hem och skriva ner vad Gerda berättat.
Gerda var född 1900 och dog 1998. Hon var ensambarn till Per och Marta. Hon fick bli ‘sonen’ i jordbruket. Hon hade läshuvud och hade gärna velat bli lärare, men det ville inte pappa Per. Hon gifte sig småningom med Joel Persson, som hade AK-arbete på vägarna i trakten. Hon kom senare att bo ensam med hjälp av hemtjänsten.
Hon kunde ringa mitt i natten till Kerstin. De två sista åren fick Kerstin äntligen en nyckel till huset, så att Gerda slapp släpa sig upp för att öppna när något hänt. En gång ringde Gerda och klagade på att något hänt med sängen. Den hade gått genom golvet: Huset var dåligt underhållet. Gerda kunde ha myror i sängen och Kerstin kunde följa myrvägen ända till stacken i vardagsrummet. Någon gång kunde Gerda be Kerstin strö bröd på golvet så att inte råttorna skulle ta sig upp i sängen?? Men hon klagade aldrig.

Del 2 av ett samtal med Kerstin Werner sommaren 2014. Avlyssnat av Lennart Wettmark

 

 

 

Greta Johansson minns

Greta Johansson född 1914 berättar om sina tidiga minnen av Rackstad ? som ungdom och sen som sommarboende.

Till Rackstad
??Varför vi sökte oss till Rackstad? Det var en massa ungdomar som var här. Axel <Gretas make> och Magnus Lindborg var ordförande och sekreterare i gymnastikföreningen. Dom var ju unga och aktiva och intresserade av att ha något ställe på landet. Dom hade tänkt sig att bygga ett hus. Det här var på 30-talet och det fanns baracker kvar från utställningen 1933, som dom fick köpa och sätta upp på Marbråten. Det hade stått ett torp där innan. Gymnastikföreningens ungdomar använde sig av den här tomten. Vi var här varenda helg, men det blev aldrig något mera byggt än den lilla baracken vi höll till i. Det var så det började. Att det blev Jössestugan,  det var så att AIS hade mycket aktiva orienterare och dom bildade en klubb själva som dom kallade OK Jösse. Dom satte upp stugan och fullbordade liksom utvecklingen. Det gjorde att det var många ungdomar här på 40-talet. Vi kände till badvattnet och därför upptäckte vi den här platsen.
På Kampudden var en militärförläggning under kriget. 1940 hade vi börjat gå upp till Marbråten. Militären ställde till med midsommarfest på Kampudden. Dom hade uppfört baracker och Fjaestads gamla hus stod kvar. Vi hade dansen på den gamla loggian. Då var också ortsbefolkningen häromkring med.

Sommarstugan
Axel var här 1944 och 1945 och tittade och undrade. Det var öppet och utsikt över sjön. Han tog kontakt med Ragnar Johansson eller om det var så att han bjöd ut tomter. Men Axel köpte i alla fall två stycken 1945. 1946 höll dom på med stugan hela sommaren. Det var en snickare Emfält. Han gjorde det väldigt stabilt. Tätt och riktigt lagt och det fick torka. Sånt betydde mycket för gamla hus. Men 1947 var det färdigt så att vi kunde bo här. Ingvar <Schröder> köpte året efter (1948)
1949 1948 Axel
Greta med döttrarna Eva och Ulla 1949. Axel hem från arbetet 1948

våge gärdet

Våge Albråten och vägen till Gärdet, där bl a Greta och Axel bodde. Huset är Silvéns nuvarande. Bilder från 1940-talet

Grannar
Vi lärde känna Våges mamma Riborg. Hon hade Albråten. Våge var inte gift då. Hon hade en dotter som var jämngammal med Lisa Lindström. Hon hette Karin Böving, men hon blev gift med en engelsman och det var så hon fick namnet Jonni. Jonni kom tillbaka till Rackstad. Hon hade gift sig med en grek och hade vistats på Cypern, tror jag. Hon bodde i Riborgs hus med två barn. Lydéns och Lindqvists bodde här före oss. Det var dom som byggde vägen. Ture Ander var den första konstnären jag lärde känna. Han var en väldigt snäll och behaglig människa. Han var gift med Ragnhild, som hade en syster, Möje Holmgren, som på sommaren bodde på Anneberg. Lydia och Georg Sager var vi hembjudna till i Malmö när vi var där på en skomässa.
Den första midsommaren, då satt Axel och jag med Ulla och Eva låg i en vagn. Då kom paret Wolf och hälsade på oss. Dom bodde där nere i backen, där Carlbergs nu bor. Deras hus har gått i arv till dottern. Det var ett tyskt judiskt par. Vi tyckte dom såg gamla ut, men var väl inte så gamla. Dom hade byggt det där huset och ni tyckte det var roligt att vara där nere. Dom hade så mycket lustigheter för sig; planterade med stenar och gjorde det litet mysigt runt varje träd. Så hade dom byggt en utsiktsplats som ni kallade dansbanan. Den var mellan en stor sten och ett träd. Där älskade alla småbarn att vara, för dom var väldigt snälla. De fanns här när vi kom hit, liksom Wikströms.
Första midsommaren hade vi rest en majstång. Då hade ju Sundströms och Schröders kommit. Det blev ju en hel del barn på så vis. Det var traditionella lekar, tävlingar på vår äng. Kajsas udde, det var en sedvänja som kom från Lindströms och den ökades ut med vänner. Men sen tyckte nog Lindströms att det blev för mycket folk.
Det var många fester. Vi var ju unga. Kräftskivor: det fanns ju kräftor i sjön så det var ju inga dyrbara kalas. Säsongen började alltid hos Albråtens. Dom hade gäster från Göteborg. Alf Hambe var en. Kräftfisket var höjdpunkten på sommaren.

Sommaren på landet
Vi flyttade in till stan vid litet olika tider. Vi bodde kvar och flickorna åkte buss i september och vi var tidigt ute på våren. Vi hade bil några år, men det gick litet upp och ner med ekonomin. När vi köpte hus på Styckåsen sålde Axel bilen och köpte en Vespa istället.
Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck ? Gunnar åkte ju redan kl 6. ? och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.??
Greta mfl1947Familjerna Sundström och Johansson 1947.

Detta är ett redigerat utdrag av ett bandat samtal mellan Greta och Lennart Wettmark i augusti 2011. Greta avled hösten 2013, 99 år gammal.