Etikettarkiv: 1950-talet

68 år i Nedre Rackstad

Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik 2016

 Jan-Erik och Börje 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus  (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
wallinnordanstigs

 

 

 

 

 

 

solhem2jansson

 

 

 

 

 

 

borjes-husblomens

 

 

 

 

 

carl-nilsson

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

 

Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i ?vre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.

Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*

Marie på Hurratorpet

Marie på Hurratorpet

Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.

 

 

Skolan

Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll.  Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan  på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.

 

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

midsommar-1954

 

 

 

 

 

 

 

Affärerna

Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, ”Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.

Mosågen

Mosågen

Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Hilmer Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.

Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.

En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson ”Guss” i Amerika –  och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik

Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)

Skolan. Tomas Andersson berättar. 2

Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.

– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han ”Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.

Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.

– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. ”Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”

Andra avsnitt om Rackstadskolan:
Sven-Åke Larsson:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-rackstad-skola-sven-ake-larsson-minns/

Kerstin Werner:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-werner-berattar/

Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:

birger-lundqvist

Idrott i Rackstad: RASK-historia

Nils Olofsson har med stöd av Peter Schröder och Sven-Åke Larsson erinrat sig 50-talets idrottande, där mycket handlade om RASK

RASK, stod ursprungligen för ”Rackstad allmänna skridskoklubb” och etablerades någon gång kring 1953.

Bakgrund
Peter Schröder hade börjat åka ”Skøyter”, med AIS inne i Arvika och intresserade Sven-Åke RASKLarsson och Nils Olofsson att också börja. Vi fick låna hastighetsskridskor av AIS och var med på träningar som de ordnade, på hösten på högt belägna tjärnar i Älgå Finnskog, senare på spolade banor på gamla Viksvallen. Men att ta sig in från Rackstad för att träna var inte alltid så lätt, därför ordnade vi egna banor på tjärnarna runt Racken och när det blivit is där också på Racken. Det blev mycket skottande när snön kommit för att kunna träna. Här någonstans föddes tanken att starta en egen skridskoklubb som vi då gav det fyndiga namnet RASK.

skridsko Skridskotävling på Racken

 

 

 

 

 

 

 

De första åren

För att få lite ordning på det hela hade vi en styrelse. Pengar ordnade vi med ”amerikanska Springtävlinglotterier” där medlemmarna fick sälja lotter, ofta till familjen och grannar. Vi hade också startavgifter i de tävlingar vi ordnade och medlemsavgifter. Medlemskort fotokopierade vi först själva fram innan vi så småningom fick dem tryckta. Ett klubbmärke skulle vi också ha och ambitionen var att det skulle ha Rackens profil, men det blev andra varianter som vi tog fram i s.k. linoleumtryck, bl.a. en skridsko invävd i namnet RASK. Jämför bilder nedan.
En egen klubblokal ordnade vi också, det blev i Sven-Åkes föräldrars hönshus, som vi fick disponera. Först måste vi dock skotta ut kvarvarande dynga och fräscha upp det med gamla trasmattor och annat. Där hade vi styrelsemöten och klubbmöten i början.

Verksamheten växer

Efterhand utökades verksamheten med skidtävlingar på vintern och fotboll på sommaren.

RASKfotboll2 RASKfotboll

 

Det verkliga lyftet blev när vi någon gång kring 1955-56 fick låna gymnastiksalen i Rackstads skolhus och kunde skaffa ett pingisbord. Där hade vi också gymnastik och träning och en kort period även boxning innan det blev lite väl mycket allvar så vi fick sluta med den aktiviteten.

skivstång

stenerik

Sten-Erik Karlsson och Peter Schröder tränar i Rackstadskolan

 

 

 

 

 

 

Vi ordnade ganska omfattande pingisturneringar med som mest ett 20-tal deltagare i fyra olika divisioner. På sommarhalvåret hade vi terränglöpnings- och friidrottstävlingar med olika grenar. De tävlande delades in i 2 eller 3 olika åldersgrupper, ofta med ett 20-tal deltagare totalt.

Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad run 1958 Jpeg

Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad runt 1958

Inspirerade av ”Kyrkviken runt” ordnade vi också ”Rackstad runt”.

En simtävling med start från Albråtsberget ut till en flotte ordnades också i slutet av 50-talet.

Ibland, när intresse fanns bland tjejerna, hade vi också speciella tjejklasser. Verksamheten nådde nog sin topp 1957-58. RASK hade då 50 betalande medlemmar och årsfesten lockade 43 betalande deltagare. Medlemmarna kom framförallt från Rackstad, Holm och Stålsberga, men även några från Perserud och Arvika.

albråtsberget

Publiken på Albråtenberget vid simtävlingen

simtävling

 

 

 

 

 

Fortsättningen

Som framgått vidgades verksamheten till flera olika sporter vilket gjorde att namnet RASK alltmer fick innebörden ”Rackstad allmänna sportklubb” eftersom så många olika sportgrenar utövades. Skridskon mest utövades av Peter och Sven-Åke och inte minst Sten-Erik Karlsson som blev den mest framgångsrike skridskoåkaren och en period tillhörde den svenska eliten.

Under de sista åren av 1950-talet tog successivt yngre krafter över och skötte föreningen, innan verksamheten så småningom avtog och slutade helt någon gång under 1960-talet.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/09/04/idrott-i-ovre-rackstad/

Tidigare sportverksamhet i Rackstad

RASK hade en föregångare som förmodligen startades någon gång på 1930-talet och hette ”Rackstad Sportklubb”. Den var inriktad på fotboll. Bland spelarna har vi förstått att Tord Schröder och Gunnar Wästlund fanns och senare även Bengt Tobiasson. Man spelade nog aldrig i någon serie utan mest vänskapsmatcher mot liknande lag från andra byar. ??Hemmaplan?? var en stubbåker vid ?ststuga i Stålsberga.

Några reflektioner

När man tittar igenom gamla anteckningar från styrelsen, kassabok, medlemsregister, anmälnings- och resultatlistor etc. är det några saker som slår en.
Klubben startades 1953 av några grabbar i 12- 13-årsåldern och utvecklades tillsammans med flera engagerade jämnåriga och yngre till den ganska stora omfattning som kortfatt beskrivits ovan. Någon nämnvärd medverkan av vuxna var inte aktuell. Ett undantag var när Sven-?kes pappa hjälpte oss med en skrivelse till kommunen för att få en fotbollsplan nere vid Gunnarskogsvägen.

I övrigt användes de resurser som fanns tillgängligt: bordtennis etc. i skolans gymnastiksal, höjdhopps- och längdhoppsgrop vid skolan, löpning på vägen, terränglöpning och skidor i skogen, skridskor och simning på och i Racken.

En naturlig reflektion är beundran av barnen och ungdomarna i Rackstad som helt på egen hand, med drivkraft och sammanhållning, skapade denna verksamhet. Man kan också fråga sig om liknande verksamheter kan byggas upp idag utan medverkan av vuxna i idrottsklubbar och kommunala organ?

Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)

Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)

Elke Sommer i Rackstad

elke sommerSommaren 2013 var skådespelerskan Alicia Vikander med på Kvarnföreningens kräftfest. Men hon var inte den första…

16-åriga Elke Sommer besökte Rackstad sommaren 1956. Tre år senare debuterade hon som skådespelare i Dödskeppet. Lars Lindström berättar i sin bok Bio i Arvika (1986) mera:

”Så skall jag efter trettio år, komma med ett avslöjande av mer privat karaktär. Sextiotalets tyska superblondin Elke Sommer har legat i min säng! – Själv fick jag flytta ut i ett campingtält i trädgården, det skall också tillstås. Det gick förresten knappt att ta sig in i rummet för alla stela, fristående underkjolar, som hon och flickkusinerna spritt ut över golvet. Det var den sommarens mode, sommaren 1956. – Berlinflickan Elke, ännu ej fyllda sexton, var i Sverige som utbytesbarn. Ett ovanligt välutvecklat och företagsamt sommarbarn, som väckte stor oro bland manfolket vid Racken.Hon verkade inte ha sneglat alltför mycket åt Audrey Hepburns håll, möjligen noterat dennas snabba karriär. Några år senare filmade Elke själv för fullt ute i Europa och snart också i Hollywood.”

 

Några minnen från skolgången i Rackstad skola. Sven Åke Larsson började skolan 1948

klassfoto 1948Klass 1 1948. Nils Olofsson längst till vänster, artikelförfattaren Sven ?ke Larsson 4:a från vänster och Peter Schröder 6:a från vänster bakom Leif Nyqvist (som bodde på Hagen hos Kalle och Märta Nyström i många år). Vilka är de andra? (Klicka på bilden!)

Jag och ett femtontal barn började i ”småskolan” i Rackstad skola, 1948. Min lärarinna var ”fröken” Ester Johansson som undervisade de två första åren. Hon luktade gott, var ”snäll” och var väldigt noga med att alla såg snygga och rena ut när vi kom till skolan. Hon synade våra händer för att se om vi var smutsiga när vi kom till skolan på morgonen. För att ingen skulle bli utpekad gällde detta samtliga. På den tiden fanns det tramporgel i alla skolsalar så dagen började alltid med en psalm. ”Tryggare kan ingen vara” var en vanlig inledning. Fröken bodde tidigare i en liten lägenhet på skolans andra våning men byggde så småningom ett litet modernt hus med perspektivfönster ej långt från skolan. Hon var gift med Johansson som man inte såg röken av men som var filatelist och hade en ansenlig samling frimärken ordnade i album på ett snyggt sätt hemma. Visserligen hade man en aning om Johansson utifrån det fotografi som fröken hade på en chiffonjé men som sagt han var folkskollärare i Karlstad och således hemma endast över helger. Han var en välkammad karl i mörk kostym. Johansson hade en Ford V8 med lucka baktill. I den kunde en extra sittplats ordnas eller plats för bagage. Fröken och Johansson hade ett barn som hette Mats som var fem år äldre än jag själv men jämngammal med min bror. Mats kunde ibland olovligen förevisa pappans frimärkssamling. Vi förstod då att våra egna samlingar egentligen hade långt till fulländning. Bl.a. var de tejpremsor som våra frimärken var fastsatta med förkastliga eftersom frimärkena satt som gjutna och obönhörligen förstörde frimärkena. Man skulle ha speciella fastsättare! Jag förstod också att Helvetia var liktydigt med Schweiz, att man hade Magiar Kir Posta i Ungern och att man hade Markka i Finland. Efter hand som intresset växte gick jag med i Ahrenmarks frimärksklubb där all nödvändig rekvisita var till salu. Jag har fortfarande samlingen kvar.

Småskolans sal låg i västra delen av skolhusets nedre plan. Skolsalen angränsade till korridoren som löpte längs med husets norra sida. Från korridoren kunde man dessutom nå Storskolan, dvs de högre klassernas skolsal som var större än Småskolans och där många klasser rymdes.

Om man blev nödig fick man gå på dass. Det låg i en uthuslänga i bortre delen av skolgården och bestod av ett par fjöl i rad. Jag höll mig tills jag kom hem. Det fick jag göra sex dagar i veckan eftersom det var skola även på lördagarna.

Vi som gick i småskolan fick ha syslöjd där vi lärde oss att sy korsstygn. Bl.a. kunde man få namna sin gymnastikpåse. Till lunchrasten hade våra mödrar skickat med en glasflaska med mjölk. Den hade patentkork, dvs en kork av porslin med en gummipackning som gick att snäppa fast över flaskans hals så den höll tätt. Till mjölken följde vanligtvis ett par smörgåsar med pålägg. Pålägget kunde vara ost men också falukorv eller stekt ägg. Lunchen intogs på väggfasta, med lackfärg gråmålade bänkar i korridoren. Under vår och höst kunde det hända att vi satte oss på någon timmervälta för att äta. Vi var en salig blandning av ungar. Upptagningsområdet sträckte sig till Perserud i norr där skolan hade fått stänga pga litet elevunderlag. Några av våra skolkamrater var sjukliga. Bland annat hade några barn epilepsi och kunde få oväntade och dramatiska anfall med kramper som följd. Andra barn kom från familjer med dåligt rykte där supandet inte var främmande. Några av dessa ”problemfamiljer” var inhysta av Arvika kommun på Segerfors gård.

Fröken och magistern som hade hand om Storskolan verkade inte komma allt för bra överens. En slags väpnad neutralitet. Magistern som hette Teodor Thobiasson hade glasögon och det ryktades att han hade varit boxare i yngre dagar. Han bodde i lärarbostaden tillsammans med hustrun Gunborg i bortre delen av skolgården och kunde snabbt kalla in sina adepter till lektion när han klev ut från farstun och blåste i en visselpipa. Barnen hette Gunnel och Bengt, båda äldre än jag själv. Det fanns också en äldre syster som jag inte har något minne av liksom ett sladdbarn, en pojke, som jag inte heller minns vad han hette. Bengt var idrottsintresserad, duktig i fotboll och blev lärare i Gunnarskog men dog ung. Gunnel tror jag bosatte sig i Stockholmstrakten.
rackstadskolan 1949 åk 2Andra klass 1949

Efter två år i småskolan var det dags för Storskolan. Där rymdes årskurs 3 t.o.m. 6. Att ha fyra årskurser samtidigt var naturligtvis ett konststycke för en lärare. Många timmar spenderades därför på ”ritning”, dvs. teckning. Här flödade fantasin rejält. Bilar och krigsscener tog form. Djävulska maskiner konstruerades i syfte att förverkligas vid eftermiddagens och kvällens strider med ärtrör och fäktningsattiraljer. Allt förklarades för den av övriga elever som visade intresse och ville höra på. Av de två år jag tillbringade i Storskolan måste jag ha haft ca. 50% teckning! (Kanske en svag överdrift men det är som jag kommer ihåg det.) I ena hörnet av salen fanns ett kabinett med glasväggar. Där fanns den rekvisita som skulle användas i de naturvetenskapliga delarna av undervisningen. Jag såg aldrig att magistern öppnade skåpet. Där fanns en liten jävel som skulle hoppa med hjälp av statisk elektricitet (förstod jag senare). Där fanns också andra modeller där elektriska blixtar kunde demonstreras, ebonitstav, etc.

Magistern gnuggade företrädesvis de äldre eleverna med historia, matematik och rättstavning. De flesta skulle vidare till Centralskolan i Arvika efter att ha gått 6:e årskursen i Rackstad. Det fanns också en chans för hågade att hoppa av efter 4:e året och börja i realskolans 5-åriga utbildning i Arvika eller efter 6:e året och gå 4-årig realskola.

Att hamna på realskolan i Arvika efter 4 år i Rackstad skola var naturligtvis inget annat än en chock! Timmar av teckning byttes ett tu tre mot främmande språk, grammatik och ekvationer. Samma chock måste ha drabbat andra byskoleelever och förklarade kanske det stora antalet kvarsittningar i realskolan. Gamla klasskamrater försvann, ersattes med nya, men dök upp igen!

I klass fyra dök en askulterande lärarkandidat upp under en kort period. Han hette Hagbacken. Det var en tid när vi gnuggades på multiplikationstabellen, Jag tragglade den hemma och blev specialist på 7:ans tabell. När det var dags för läxförhör gav mig Hagbacken frågan om jag kunde räkna upp just 7:ans tabell. Det gick som ett rinnande vatten. Hagbacken sa då att jag var överkvalificerad och kunde sätta mig ner. Jag var osäker på vad detta betydde men förstod att det måste vara positivt eftersom jag kunnat svara. Väl hemma frågade jag vad ”överkvalificerad” betydde och blev mycket nöjd med svaret. Jag är fortfarande en överdängare på 7:ans tabell.

I Storskolan hade vi gymnastik i gymnastiksalen en trappa upp. Den låg i direkt anslutning till träslöjdsalen. Vi kunde byta om och lägga kläderna på hyvelbänkarna när det var dags för inomhusgymnastik. Den bestod av hopp över plint, klättra i rep, valvstupstående och hänga upp och ner på ribbstegen på väggen. Ibland gick vi balansgång på bommen som kunde hissas ner från taket. Utomhusaktiviteter kunde vara 60 meter löpning ute på landsvägen men också skidutflykt till Kalldalen som låg bakom skolan på lagom avstånd. Där fanns en uthuggen störtloppsbana. Den var smal men upplevdes oerhört brant (med tanke på kabelbindningar och träskidor). Trägårdskunskap hade vi också. Det skedde under våren och innebar att vi skulle rensa magisterns grönsaksland från ogräs.

Vi avancerade så småningom till träslöjdsstadiet. I träslöjden gjorde man äggställ, tavlor med figursågad indian och cowboy, tidningsställ och mycket annat. Ritningarna kom från Näs slöjdseminarium i Lerums kommun i Västergötland. Virket låg på tork på vinden dit man fick gå via en brant trappa och hämta materialet när man bestämt sig för vilket alster man skulle ge sig in på. Ofta varade det man bestämt sig för Storskolan ut! Slöjdläraren kom från Arvika när det var dags. Han hade en Ford Anglia och var hård i nyporna.

En gång bestämde några grabbar att de skulle tillverka en pipa. Detta utan slöjdlärarens vetskap. Det blev en synnerligen grovt tillyxad sak som knappast hade någon funktion. Hur som helst skulle den provas så vi var några stycken som gick ut i ”Holmskogen”, dvs skogsbeståndet intill skolan, samlade lite fjolårsgräs och tände på med de tändstickor någon hade med sig. Det var ingen succé! Ryktet om provrökningen spred sig snart för att till sist nå slöjdläraren. Förhör hölls och det var bara att krypa till korset! Straff skulle utmätas. Slöjdläraren gav oss två alternativ. Det ena var en anmälan till överlärare Näss i Arvika, det andra var ett kok stryk.
Överlärare Näss var en figur av vilken vi endast kunde fantisera om. Ingen av oss hade sett honom utan bara hört att han fanns till. Kunde han ha något att göra med ritningarna som slöjdläraren hade? Det stod ju Näs på dem. Hur som helst, förmodligen en figur med oerhörd makt, någon i stil med påven? Det hördes ju ? överlärare Näss! Vi valde förstås alternativ två som vi kände bättre till och där allt skulle vara glömt därefter. Så var det dags. Syndabockarna fick ställa sig på led vid gymnastikdörren. En efter en kallades in. Dörren stängdes och efter en stund kom syndaren ut. De flesta snyftande, de hårdaste och strykvanaste med mer oberörd min men med blossande kinder. Så blev det min tur. Jag fick frågan om jag tänkte göra om vad jag gjort, vilket jag nekade till. Tiondels sekund efteråt kom slaget mot huvudet. Jag golvades inte vilket jag senare förstod att andra gjort. Troligen slog läraren olika hårt beroende på tycke och smak!

I Storskolan fick vi en ny kamrat. Han hette Gunnar och kom från Stordalen. Stället låg några kilometer väster om Rackstad och hade ingen vägförbindelse med Rackstad. Skolmyndigheten hade bestämt att det var lämpligt att han gick i Rackstad skola. Detta innebar att Gunnar fick gå genom skogen till skolan varje dag året runt. Gunnar bodde i en liten stuga tillsammans med sin mor som var blind. Själv hade Gunnar ett handikapp, hans vänstra hand bestod av en oformlig klump. Jag förstod aldrig om han var född på detta sätt eller om en olycka hade gjort att han mist sin hand. Gunnar var en gladlynt gosse som var rapp i munnen och snabb med att hitta på hyss. Han var en snäll kamrat och omtyckt av andra elever.

En dag band Gunnar och andra några plåtburkar i snöre efter slöjdlärarens Ford. Vi var alla spända hur det skulle avlöpa. Läraren märkte inte detta utan startade men bromsade in efter ett trettiotal meter. Han klev ur, gick med bestämda steg in på skolgården och slog till Gunnar. Han var ju stryktålig och förutsattes vara den skyldige. Gunnar fick mycket stryk i skolan. Jag träffade Gunnar många år senare på en bokhandel i Göteborg. Han var i bedrövligt skick och sjuk. Han kände sig generad och flackade med blicken då jag kände igen honom. Jag försökte därefter kontakta honom men misslyckades. Gunnar finns nog inte mer.

I vår familj fanns foxterriern ”Plutten”. Han var egentligen min systers hund men inordnade sig aldrig i något av människan skapat system. Plutten gick ofta lös och var rymningsbenägen när någon tik löpte i omgivningen. Till omgivningen räknades ett enormt område som sträckte sig så långt som till Arvika. Plutten älskade att vara med barn och leka. Därför hände det att han tog sällskap med mig till skolan där det fanns gott om barn, detta till mina skolkamraters förtjusning. Han blev därför inlockad i klassrummet under raster och stod där mellan bänkraderna när magistern dök upp. Han blev då utvisad och uppmanad att gå hem. Det senare var okontrollerbart såvida han inte fick ledsagare. även realskolan i Arvika där min äldre bror gick fick besök av plutten. Här fick Plutten än större publik. Han var vida berest. Bl.a. försvann han i flera dagar varefter det dök upp en annons i tidningen om en hund med Pluttens karaktärsdrag som var tillvaratagen i Kil! Det var Plutten. Sannolikt hade han tagit tåget från Arvika till Kil tillsammans med några ungdomar. Han var också en rikskändis. Genom att ha blandat sig in i tätklungan av cyklister under cykel-SM i Arvika under sent 40-tal åstadkom han stor förödelse. Hela klungan stod på näsan! Rubriken löd: ”Terrier förstörde cykel-SM”.

Ibland uppstod såklart konflikter mellan eleverna i Rackstad. Om det var bråk och magister Tobiasson såg detta hämtade han gärna två par boxhandskar. En boxningsring markerades på skolgården och bråkstakarna fick göra upp i ringen. Magistern var domare. Ofta slutade det hela med oavgjort eller poängseger. Jag kan inte minnas att någon vann på knock out! Själv kom jag i dispyt med en elev från Perserud. Vi brottades på lunchrasten. Han blev till sist uppgiven och sprang bort från skolan för att ta sig hem till Perserud efter att jag jagat honom en sträcka. När lektionen började frågade magistern förstås var han var. Vi förklarade då att han var på väg hem! Orsaken blev aldrig utredd.

När vi gick i Storskolan hade fröken Johansson flyttat till sitt nybyggda hus sedan länge. Det innebar att hennes förra lägenhet stod ledig. Här inrymdes nu en matsal där ”tant Signe på Lellåsen” regerade. Tant Signe delade ut maten som kom färdiglagad från ett centralt kök i Arvika. Maten kördes ut med förmiddagsbussen från Arvika och kom i en kistliknande, brun, stor playwoodlåda med handtag på. Två elever avdelades för att med en tvåhjulig kärra hämta lådan vid Rackstad korsväg – ”Korset”. Proceduren upprepades efter lunch då lådan skickades tillbaka med tomma fat. Efter några år så ersattes lådan med ”hemlagad” mat av tant Signe. Det blev säkert aptitligare.

Starkast i skolan var Sven-Inge. Han var stor för sin ålder och oerhört stark i nyporna. Det var tur att han var så snäll. Han log gärna. När man fastnade i hans grepp bad man snällt att han skulle släppa vilket han gjorde.

Denna tid var det också dags för hälsovård i skolan. Man vaccinerades och vid några tillfällen kom en skolsköterska med fiskleverolja som vi skulle svälja. Det gick skrämmande historier om hur illa denna olja skulle smaka innan vi fick den. Vaccinering skedde i gymnastiksalen.

Tandvården sköttes av Folktandvården i Arvika. Det var på den tiden då alla tillstymmelser av hål i tänderna fylldes med amalgam. Det gjordes rejält genom att borra ett ännu större hål så att man fick ned en ansenlig mängd amalgam. På så sätt går de flesta 40-talister omkring med munnen full av amalgam inte bara i Arvika. Borrningen utfördes med borr drivna genom remdrift. Efter att först ha fått en rejäl dos bedövning satte borrmomentet igång. Efter en stund började det lukta bränt då borren sakta arbetade sig fram. Vi hade en dansk tandläkare som huserade i Folktandvårdens Tegelhus på Borggatan i Arvika. Där luktade det eter eller kanske var det andra bedövningsmedel. Tandläkaren uppmanade mig med jämna mellanrum genom att ropa ”gap opp”. Jag insåg att han tyckte att det var för trångt i min mun. Mina tänder sitter mycket tätt. Dansken uppmärksammade detta och ansåg att en tand skulle dras i nedre käke. Resultatet kan jag nu se drygt 60 år senare. Han borde nog ha dragit en tand på vardera sidan! Min uppsättning amalgamfyllda tänder ser idag ut som ett ”plocke pinn”. Alla sitter snett och några på varandra. I vuxen ålder började jag fundera på tandreglering men blev av specialist avfärdad med att en eventuell reglering klart skulle överleva mig själv!

Det var brist på papper nu så här strax efter kriget och det ordnades därför med s.k. pappersinsamling. Man betalade för insamlat papper och reste omkring med lastbil för att göra uppköpen. Hemma prenumererade man på Allers och såväl Allers som Arvika Nyheter buntades ihop med snören och drogs på vagn till planen utanför skolan dit pappersinsamlingsbilen kom en bestämd tid annonserad i Arvika Nyheter. Papperet vägdes och kontant utbetalning skedde. Det var den tidens fickpengar.

Sommarloven tillbringades med bad på Sandstaberg, cykling, ärtkrig och fäktning med enbuskevidjor vid Mosågen bl.a. tillsammans med bl.a. kamraterna Nils, Ored och Stig. Populärt var också fotboll på nyslagna stubbåkrar. Denna gren innebar ett visst spänningsmoment eftersom den markägande bonden kunde jaga oss. Orsaken var att höet från hässjorna kasade ner då bollen träffade dessa. Ett annat spänningsmoment var utlagda plånböcker eller tårtkartonger fastbundna med snöre. Lyckan var stor när någon chaufför med grusbil från Gunnarskog bromsade in för att plocka upp plånboken men blev snuvad på konfekten när vi drog in den med snöret i buskarna. Vi blev då jagade men i terräng vi väl kände till och likt gerillasoldater kunde vi lätt skaka av oss förföljaren.

En händelse minns jag tydligt. Vi var några kamrater som var ute och cyklade. När vi var framme vid Bäckebacken (backen där vägen korsar tillflödet till Viksälven i nedre Rackstad) såg vi något vid Korset vi inte hade skådat tidigare. Postlådan som var placerad där flög omkring i luften tillsammans med allsköns bråte i en mäktig virvelvind. Grenar och löv tillsammans med brevförsändelser stod som en kvast i skyn. Virvelvinden fortsatte sedan ut över fältet intill Göranssons stuga och försvann. Hemma fick jag veta vad jag sett. Tänk, en tornado i Rackstad!

Jag minns också när min äldre bror kom hem efter att ha lekt med några kamrater vid Myrberget. De hade då sett en konstig katt med tofsar på öronen som satt och väste i ett träd!

Sommarlovet avslutades med kräftfiske. På den tiden fanns det flodkräftor i Racken och dess utflöde i Viksälven. Vi kunde ibland håva upp 2-300 kräftor. På håvarna sattes en agn av gammalt kasserat kött från Westergrens affär vid Korset.

Vinterloven innebar skridskoåkning på Viksälvens is på s.k. ¼-rör dvs skridskor som skulle vevas fast framtill genom en klämanordning och dras fast med läderremmar över vristen. Det dröjde kort stund innan skridskorna hängde och slängde i remmarna runt foten och dessutom hade den förbannade veven försvunnit! Den senare var av metall och frös fast på våta fingrar när man skulle justera skridskorna. Andra aktiviteter var kälk- och bob-åkning, skidor, snöbollskrig och snögrottebyggen. Speciellt halt kunde det bli i backen söder om skolan där man kunde sätta av från Björkbacka på backkrönet, där också mina lekkamrater Peter och Ann bodde, och så småningom glida hela vägen till Korset. Min kompis Stig som bodde nära backen skaffade fram en stor reklamskylt i plåt från en nedlagd butik som varit i familjens ägo. Jag tror det stod Englebert på den men jag är osäker på vad den gjorde reklam för. Saken var den att plåten åstadkom liten friktion mot isbelagda ytor och var därför ett utmärkt transportmedel på en isig väg. Dock saknades styrning. De vassa hörnen kunde dessutom ta tag i den hårda snön i vägkanten när vi åkte nedför backen och få hela plåten att rotera våldsamt. Plåten rymde många barn. Vi lyckades på så sätt med hiskelig fart glida hela vägen från Björkbacka till skolan ofta med ett antal tappade barn på vägen. Gud ske lov var bilar inte lika vanliga då som nu men inte heller grusade vägar! Spark var ett vanligt transportmedel. (Jag minns vintrar då Gunnarskogsvägen var isbelagd och så hal att det gick att åka skridskor på vägen från Solhem till Korset i Rackstad, dvs flera hundra meter.)

Fritt nedtecknat sommaren 2014 av

Sven Åke Larsson

Solhem, Rackstad