De fattiga

Under 1800-talet växte befolkningen i Sverige – liksom fattigdomen. 1845 fanns 444.000 fattiga, varav 357.000 var inhysingar (Antalet svenskar var vid den tiden drygt 3 miljoner). Andra fattiga var backstugusittare, undantagsmän, änkor, inhyseshjon, rotehjon m fl. Fram till 1800-talets mitt hade kyrkan stort ansvar för de fattiga i socknen innan sockennämnder och fattigvårdsstyrelser tog över. Först 1918 förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång och fattighusen blev ålderdomshem.

1890 års folkräkning räknar till 167 rackstadbor. Det var hemmansägare, pigor, drängar, barn. Men också nedan andra kategorier i kyrkböckerna: nio inhyses, fyra backstusittare, två fattighjon och tre lösdrivare:
Johannes Jonsson f. 1824, Inhyses, Rackstad
Per Persson f. 1853, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Andersson Fjell f. 1842, Inhyses f.d. Mjölnare, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1835, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Jansson f. 1840, Inhyses, Rackstad
Tilda Johannesdotter f. 1862, Lösdrifvare f.d. Piga, Rackstad
Olof Andersson Pihl f. 1820, Inhyses, Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1820, Inhyses, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1842, Rothjon, Rackstad
Jonas Andersson f. 1810, Inhyses, Rackstad
Maria Jansdotter f. 1822, Backst.-sitt., Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1834, Backst.-sitt., Rackstad
Anders Gustaf Andersson f. 1857, Inhyses, Rackstad
Karl Olsson f. 1843, Inhyses, Rackstad
Anders Johannesson f. 1854, Inhyses, Rackstad
Stina Olsdotter Rackberg f. 1836, Fattighjon Lösdrifverska, Rackstad

En som hade dubbla epitet, fattighjon och lösdriverska var Stina Olsdotter Rackberg. Hon föddes 1836 som en av flera syskon, barn till indelte soldaten Olof Rackberg Olofsson (1798 – 1856). 75 år senare dog hon på fattiggården Koppsäng, som en av många ”fattighjon” som slutade sina dagar där. Däremellan hade hon i kyrkböckerna mest betecknats som ”lösdrivare”.
Det vi vet om Stina kan vi få fram främst genom kyrkoarkiven, som hade folkbokföringsansvar. Stina växte upp i soldattorpet i Rackstad som då låg på den udde som nu heter Kampudden. När fadern fick avsked lämnade hon Rackstad och blev piga i Arvika. Sen följer drygt tio år när uppgifter om henne inte verkar vara tillgängliga. 1860-talet var en svår tid med missväxt under flera år. Hon rymde enligt prästens anteckning hösten 1869 till okänd ort. I lösdrivarlängden 1872-77 för Arvika västra församling är 57 personerna antecknade som obefintliga vid skrivningstillfället. Stina är en av dem.
Under 1870-talet lämnade Stina alltså Värmland och befann sig på olika orter i Norrland. 1871-79 fick hon fem barn födda på olika platser. 1871 i Bergsjö i Hälsingland föddes dottern Anna Britta. Som fader står Johan Andersson. Året därpå föder hon i februari sonen Carl Johan i Grangärde i Dalarna, därefter Herman 1874 i Norra Råda. 1876 befinner sig Stina i Oviken i Jämtland och föder Emma, tre år senare föds Carolina i Byske i Västerbotten. Uppgifterna om fader till barnen vacklar : “Stenhuggaren Gustaf Johansson (Strömberg) sammanlevat med sedan 1868 och är fader till alla dessa barn” (husförhörslängden Västra församlingen, Arvika 1877-82), men åtminstone två av barnen har också arbetskarlen Johan Andersson angiven som fader.
Så småningom återvänder uppenbarligen Stina med sina barn till Rackstad. 1889 flyttar två av barnen hemifrån. I husförhörsboken 1891-95 är tre barn boende i Rackstad. I ett fattigvårdsärende, återgivet i Arvika Tidning 1894, tillerkändes Stina Rackberg ett understöd av 5 kr. Sista hemmavarande barnet Karolina flyttar 1896. Sonen Herman grips i Örebro för lösdriveri, stadgar sig uppenbarligen och arbetar som sotare, bor med sin mor i Rackstad, men flyttar och gifter sig 1903. Dör 1941 på ett ålderdomshem i Norra Råda. 1910 flyttar Stina till Koppsängs fattiggård, som upprättats 1903 efter beslut i landsförsamlingen.  30 maj 1911 dör Stina av åld(erdoms)svaghet.

Lösdrivare

Var och en, som icke har laga försvar, skall för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.(Tjänstehjonsstadgan 1833)

Var man arbetsför, så hade man alltså en skyldighet att arbeta (ha laga försvar). En lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete. Vid tillfälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex. Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, – arbetet tog längre tid än beräknat -, kunde man bli skriven som lösdrivare i kyrkans böcker.

Sociala insatser i socknen

I sockenstämmoprotokollen speglas 1800-talets sociala insatser i bl a Rackstad. Nivån under utgjordes av bystämman med byfogden som ledare. Den gjorde också sociala insatser. Det kan man se i efterlämnade räkenskaper. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/08/02/rackstads-bystamma/

 Johannes Persson fick t ex 1,25 kr för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

Redan på 1700-talet inrättades sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola.

Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård.” Sockenstämmoprotokoll 29 sept 1822

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar råg ur sockenmagasinet.

Se även tidigare inlägg i Rackstadhistoriskt:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/20/sockenmagasinet/

Rotegång

Sockenstämman 5 oktober 1800 reglerade rotegången i trakten. Fastslog att Stålsbergs rote i fortsättningen omfattar Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, Ålgården och Taserud. Och räknade upp vilka som var berättigade till rotegång:

Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd.

Byfogden skulle också värna om rotehjonet.

§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Men man höll hårt på att varje församling skulle ta ansvar för sina fattiga.

§12 …på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last….” (Sockenstämman 2 maj 1819)

Särskilt vanartiga kunde skickas på uppfostringsanstalt

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal  efter ett liv som bl a innefattade en vistelse på correctionsanstalt i Karlstad. Se vidare: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Auktion

Ända fram till 1918 omplacerades barn genom fattigvårdauktioner där den som ville ta sig an barnet till lägsta pris bokstavligen tog hem barnet. Även gamla ropades ut på auktion.

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson(född 1841) från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng   emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
Carls föräldrar Nils Nilsson och Märta Nilsdotter klarade tydligen inte av att försörja honom – tillsammans hade de sju barn. Redan 1845 antecknas Carl som fattighjon och fattiggosse.  Först 1851 flyttar han dock till Koppsäng. Efter första nattvarden 1856 flyttar han så 1857 till Berga. Och drar vidare 1859 till Västra Sund.  1862 bytte han hushåll i V Sund. Får arbetsattest till Norrland 23 jan 1863. Dog 1923 i Härjedalen

Piga bortauktionerad

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter 
(f 1830) ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor* Råg och 24 kannor** Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” * (31 liter), ** (63 liter)

Inhyses och backstusittare

1855 var 20% av allmogen inhyses, dvs var en egendomslös underklass, som var inneboende utan att vara en del av familjen eller tjänstefolket. Backstugusittarna bodde utanför den skiftade inägojorden och kunde vara allt från någorlunda välbeställda hantverkare till dagsverkare och gamla och utfattiga.

 Vid 1890 års folkräkning befanns 12 av 40 registrerade i Gustås vara inhyses. I Segerfors 7 av 60 och i Rackstad 9 av 167 personer. En av dem var t ex Olof Andersson Pihl född 1820. 1890 var han skriven i Rackstad. Årtiondet innan i Solberga, som gränsade till Arvika köping. Där återfinns han som backstusittare med sin hustru i hushållet. 1882 hade han blivit änkling. Dog 1903 som fattighjon av ålderdomssvaghet.

En oskriven lokalhistoria

De fattigas historia i vårt område finns mest som knapphändiga anteckningar av prästen i kyrkohandlingar: antal barn – äkta och oäkta, ingångna äktenskap, ut- och inflyttningar i församlingen osv. Ibland finns någon mera personlig anteckning. Man kan bara ana konturerna av ett liv.

Men i vårt område finns en intressant källa till mera kunskap om det gamla livet i trakten. Karolina Harnesk född 1876 på Torpet i Perserud berättade om sina 25 första år i Perserud genom en text som finns bevarad på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf
Där berättar hon bl a om fattigauktioner och rotegång som hon upplevde. Här återges ett litet (något bearbetat) avsnitt.
Karolina dog 1965 i Nacka

”… och så dessa auktioner på oss barn. Det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det likadant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem.  Fick ge 75 kronor i arrende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting,  men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja ”vem köpte oss?”. Ja nu för tiden kan man nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote.
Som de sa det var mest åldringar. I våran by bruka vi ha tre – två gamla gummor, systrar förresten, samt en gammal gubbe. Han var inte så värst gammal, men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hade lätt att komma ihop sig med folk! Det var nog någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor där förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag, och min mor i synnerhet, att det var förskräckligt.

Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och en månad på de största. Ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så fick de stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det heller. Många kanske längtar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot hjonen. Men det var väl båda delar…”

Alla kompletteringar till denna text välkomnas! Skriv till lennart.wettmark@gmail.com

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både “lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822:

Lugnet på systrarna Bruséns tid

Ulrika Bruzéns mostrar drev under 30 år vilohemmet Lugnet i Rackstad.  Ur Ulrikas fotoalbum är nedanstående bilder hämtade.

Ulrika berättar att syskonskaran var uppvuxen i Stockholm och kom sedan till Falun. Ulrikas mor hette Sonja. Fadern dog i förtid. Från Falun kom familjen till Järperud i Gunnarskog och så till Rackstad 1941. Det året köpte Daga, Nora och Göta Brusén Lugnet av sjukgymnasten Oskar Hedinger som drivit det som  pensionat tillsammans med sin hustru Hilma. Ulrika är litet osäker på om det möjligen var Daga som var den som köpte Lugnet. Eftersom Daga står som säljare 1970 kan det kanske stämma.
Flera kvinnor ur Rackstadkolonien vistades på 1940-talet på Lugnet: Anna och Amelie Fjaestad och Elsa Ahlgrensson. Olle Bonniér skriver i sina memoarer om sitt sommararbete på Lugnet:  “Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla.”

Övre raden fr v Göta, Nora, Rosa, Svea. Nedre raden: Daga, Sonja, Eugenia, Vega
Övre raden fr v Göta, Nora, Rosa, Svea. Nedre raden: Daga, Sonja, Eugenia, Vega

Till Rackstad flyttade en syskonskara med gedigen vårdbakgrund. Tre av dem var sjuksköterskor.

Mors dag 1935. 1. Rosa, 2. Daga, 3. Nora, 4 Sonja, 5. Vega, Vollrat son till Rosa med mor i mitten. Sjöbergs Foto, Treskog
Mors dag 1935. 1. Rosa, 2. Daga, 3. Nora, 4 Sonja, 5. Vega, Vollrat, son till Rosa med mor Eugenia i centrum. Eugenia kallades “Grevinnan” i Järperud. Sjöbergs Foto, Treskog

Vollrat, Rosas son, blev så småningom chefsjurist på Luftfartsverket i Norrköping. Han var mycket konstintresserad: “Tydligt fanns där en tidig kontakt med Racksta-konstnärerna och inte minst en ung Olle Bonniér som låg till grund för hans intresse.”
https://www.nt.se/nyheter/rattradig-och-vansall-varmlanning-1914759.aspx

Patienter och andra utanför Lugnet
Patienter och andra utanför Lugnet

Vykort över Lugnet

Familjen Brusén och troligen några vilohemsgäster
Familjen Brusén och troligen några vilohemsgäster. Göta Brusén högst upp till höger

Lugnet färg
Lugnet 1966

Lugnet bil

Ulrika Bruzén, Britt (dotter till Nora), Nisse Damberg

 

Tidigare artiklar om Lugnet:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/03/11/nar-askan-slog-ner-pa-lugnet/

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/05/10/lugnet/

Rackstad/Segerfors i svensk-amerikansk press

I USA var intresset för det gamla fäderneslandet stort och många svenskspråkiga tidningar rapporterade “allt” som hände i de gamla hembygderna. Här är ett urval man kan hitta om Rackstad och Segerfors. Klicka på bilden för att förstora texten i urklippen:

Nordstjernan 21 april 1876
Nordstjernan 21 april 1876

Svenska-tribunen 17 oktober 1885
Svenska-tribunen 17 oktober 1885

Svenska-amerikanaren  2 juli 1895
Svenska-amerikanaren 2 juli 1895

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898
Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898

Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903
Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903

Svenska amerikanska-posten 29 december 1903
Svenska amerikanska-posten 29 december 1903

Svea 13 januari 1904
Svea 13 januari 1904

Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911
Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911

Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914
Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914

Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916
Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916

Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916
Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916

Svenska-amerikanaren 23 november 1916
Svenska-amerikanaren 23 november 1916

Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920
Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920

Svenska-amerikanaren 3 juni 1920
Svenska-amerikanaren 3 juni 1920

Vestkusten 19 januari 1928
Vestkusten 19 januari 1928

Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.
Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.

Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932
Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932

Vestkusten 3 januari 1963
Vestkusten 3 januari 1963

Källa: www.mnhs.org/newspapers/swedishamerican

Margarin användes aldrig… minnesord över Anna Fjaestad

Ellen Lindström, Fritz Lindströms fru, skrev en personlig minnesteckning i Arvika Nyheter i december 1946. “Det var roligare att höra henne med den humor och det patos hon satte till än att bevista en premiär på Dramaten eller Oscars. Och därtill bjöds på en kopp av utsöktaste kaffe med en nybakad stor hög vetekrans till, där mandlarna stodo i kö och trängdes oppepå”
(Klicka på bilden så är urklippet lättare att läsa)

nekrolog Anna FjaestadSe även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/

 

Karolina Harnesk berättar del 7: Fattigtiggare och tattare i Perserud

I bondesamhället var rotfasthet, disciplin, bundenhet till trakten, gården det normala. Den rörlige luffaren, nasaren var lågstatuspersoner. Till den kategorien hörde tattare – som numera kallas resandefolket. De reste runt och erbjöd vissa tjänster, tillverkade saker och bedrev handel. Men blev inte alltid så väl mottagna. Karolina gillade inte att möta dem…

“Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla ‘almosa’ som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var hjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en självklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.

Resandefolk på 1920-talet
Resandefolk på 1920-talet

Men så kom det ett annat folk skojare* kallade vi dem i Värmland här säger vi tattare och det var några rysliga menniskor så fräcka och otrevliga. De kom minst 2 hästlass med karlar käringar och ungar och det var så stugan blev full i ett lite navs och då skall jag tala om att det inte var roligt att vara ensama barn hemma men om grannarna märkte att de kom in till oss kom de alltid någon till oss. Tattare hade alltid kaffe och jag tror att de hade mat med sig själva och alltid kom de ock ville koka kaffe hemma.
Jag minns skärskillt en vinter de kom ett helt gäng de hade både kaffe och kaffepanna själva och en käring koka och när hon blev färdig så påstod hon att jag hade haft salt i kaffet och det var nog nästan på att jag fått en sittopp av henne när jag bedyrade att jag aldrig gjort det och det förstod hon nog selv så småningom när hon börja misstänka en av karlarna som var hennes man eller ej fick jag ej klarhet om.

En natt strax före jul mor var som vanligt borta men vi vänta henne hem på kvällen så vi låste ej dörren för vi var rädda att ej kunna vakna när hon kom men denna natt kom hon ej för det blev så sent och hon var så trött. Kl ½ 2 på natten vakna vi vid att det var någon som skakade mig. Jag rusa opp och hela kammaren var full av tattare och de skulle ligga i vårat kök och de fråga aldrig om de fick. De såg att det bara var barn hemma och de tillsade min bror och mig att bli med dem i ladan efter halm ock skaffade ved. Ja vi tordes ej göra annat än lyda men våra fattiga sura pinnar ogillades och grannens vedbod var full av fin torr sommarved. Ja när vi kom ut från ladan med halmen låga elden från skorsten högt upp mot himmelen och det var tur att vi hadde skiffertak på stugan eljest hade den åkt. Ja min bror fick gå och lägga sig igen tror jag men jag blev tillsagd att passa elden ock skjuta spjellet. Vi elda i öppen spis ja ett spädbarn hade de ock det hade skrikit sen de kom in. Nu börja modern till barnet ock jag tänker att det var barnets far som börja träta ock beskyllde varandra för otrohet ock jag var vettskrämd men till sist tog kjäringen barnet i fotändan det var nämligen lindat och slog huvudet i en järnstölla som bar upp muren i våran köksspis. Men då blev det tyst både barnet ock tattarna sa ej ett ord men halmen hade de brett över gålvet ock så hade de gammal lump ock täcken som de låg på. De la sig ock. När elden var slutbrunnen och spjället var stänkt gick jag och la mig men inte blev det mycket sömn för mig den natten det var så tyst att jag ej hörde när de gav sig iväg vid 6tiden på morronen ock då kom min yngsta Farbror Daniel och han bodde i stugan ovanför oss ock han talte om att han hade fått sett att det var så ljust i köket ock gnister flög runt om ock då hade han gått ner till oss med det samma men då var tattarna borta ock jag talte om hur de bar sig åt ock hans första tanke var att de dödat barnet. Han gick efter dem men de hade inte varit inne i en enda gård i hela Perserud ock alla misstänkte de det samma men tattare kunde alltid klara sig. Stackars mor när hon kom hem kom hemostad efter ock hörde hurdan natt vi haft vart aldeles vettskrämd!”

* skojare kommer från holländskans schooien= vandra omkring/tigga

De sjuka i Stålsberga

Allvarligare sjukdomar krävde vård i Karlstad. Sockenstämmoprotokollen rapporterar hur Stålsbergabor drabbats under 1816 och 1817 

Holms och Stålsbergs jordägare, som har utlagt 13 Riksdaler Banco för rotehjonet Elisabeths kur på lazarettet i Karlstad, återfordrade denna summa. Och som ingen allmän kassa finns inom socknen beslöt församlingen att genom sammankomst av gårdarna ersätta vad Holm och Stålsberg i förenämnda avseende ha att fordra.
(Sockenstämmans protokoll 27 oktober 1816 §9)

Stålsberga var drabbat av sjukdom. En månad senare rapporterades om “de fattige personerna” Eric Nilsson och hans hustru på Stålsbergs ägor: Vad deras sjukdom beträffar, så har herr doctor Schwabitz åtagit sig att kurera dem emot betalning. Likaledes beslöts att var gård skall tillsläppa ½ kanna råg och 1 kanna havre åt nämnda fattige sjuka personer och härmed börjar Stålsbergs rote.

Sommaren 1817 rapporteras om mera sjukdom i Stålsberga:
Pigan Karin Persdotter från Stålsberg som är född i Mangskogen år 1799, och efter herr doctor Schwabitz intyg är behäftad med venerisk sjukdom, skall genast införas på lazarettet i Karlstad och kostnaden för hennes kur skall av henne själv bestridas med de 6 riksdaler, 32 skilling banco som hon har övriga av sitt arv. Men om större summa därtill erfordras åtaga sig denna församling att densamma betala.
Samtidigt visar det sig att Eric Nilsson har samma sjukdom:
Fattige mannen Eric Nilsson från Stålsbergs soldatboställe, som även finnes vara behäftad med förenämnda olyckliga sjukdom, skall likaledes genast införas till lazarettet och skall församlingens fattigkassa därföre tills vidare gå i förskott, under det villkor att församlingen framledes ersätta fattigkassan härföre.
(Sockenstämman 17 juli 1817)
(Stavningen försiktigt moderniserad)

Anders Schwabitz var Arvikas (Oscarstads) första läkare. Född i Kiev, utbildad i Petersburg, anställdes han som läkare i ryska armén. Tillfångatogs 1808 av svenskarna, 1809 av ryssarna, befriades och deltog småningom i Närke och Värmlands regementes i fälttåg i Norge 1814 för att därefter bli praktiserande läkare i Arvika.

 

Vanartiga Caijsa

“Flickan Caijsa Gunnarsdotter, som warit på Rackstads rote, har fått flera förmaningar att arbeta hos sine rotehållare och att i sitt lefverne wara anständig och dygdig, men som hon, efter gårdsägarnes intyg, icke velat rätta sig efter dessa förmaningar, utan warit både lat och wanartig, så beslöt Kyrkorådet att hos Höga Landshöfdinge Embetet ödmjukt anhålla att den wanartiga flicka måtte på Corrections Huset i Carlstad blifva intagen”
(Kyrkorådets möte 19 dec 1819 § 4)

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Flärd, fylleri, spyor i kyrkan…

huvudboksockenstämmo

Sockenstämmoprotokoll från Arvika socken finns bevarade från 1785. Sockenstämman var ett forum där prästen, kyrkvärdar, församlingens äldsta och sexmännen* kunde samlas och ta upp gemensamma angelägenheter, t ex som 1790 när protokollet från mötet 2 maj berättar mycket om allt stämman hade att kämpa med:

§ 8 “Pastor påminte att han med bekymmer funnit yppighet i kläder, i synnerhet ibland kvinno-könet, hava på en tid mycket tagit överhand. Han anmärkte att en för lätt tillgång på sådana dårskaper merendels förförer vekliga, ostadiga och unga sinnen och det smickrar därav högmod, att kunna pråla med grannlåt, varav händer att tjänstehjon därtill använda allt vad de kunna förtjäna och barn ofta sätter sina föräldrar i en lika så oförmodad, som onödig skuld. Kontanta penningar dragas därigenom ifrån orten och man klagar över brist därpå, utan att söka tilldämma den kanal, varigenom de bortflyta. Han trodde att de kringgående västgötar voro just de som med sina kontrabandsvaror voro en betydlig orsak både till det förra och senare. Han proponerade därför att församlingens äldste icke skulle tillåta dessa att utbjuda sina förbjudna varor och om de, efter varning, icke där med avstode skulle de hos vederbörande kronobetjäning angivas och deras kontrabandsgods enligt lag konfiskeras med mera. Denna proposition vann församlingens allmänna bifall och blev tillika beslutat att den som detta överträder och av västgötar handlar förbjudna varor, skall först plikta 1 Rdr till de fattige och sedan angivas vid världslig domstol. Förövrigt skall det beslut som i detta ämne vidtogs 1785 en gång årligen uppläsas till vederbörandes efterrättelse.

§9 Med ännu större bekymmer hade pastor förnummit, att den fördärvliga fyllerilasten ibland många tilltagit, att Herrens sabbat merendels ohelgades, alla laster avlades och Guds vrede åsamkades. Sedan de allvarsammaste varningar och förmaningar voro givna tillsades socknens uppsynings- och sexmän, att de felaktiga angiva. Och som man förmärkt att många pigor idka ett olovligt brännvinssalu och således mycket bidraga till denna skadliga lastens utövande, så behövs att sådana skola noga efterspanas och till plikt befordras.

§10. Drängen Olof Persson i Gate var instämd för sockenstämman för det han skolat vomera i kyrkan under gudstjänsten den 3. söndag i advent, vartill kyrkovärdar och kyrkoväktaren voro vittnen. Han åtlydde ej stämningen varför han ålades 24 skillingars plikt enligt förr tagna sockenstämmas beslut, vilka sexmannen av honom skall uttaga och i fall av vägrande skall domstolen om biträde därom anmodas. För övrigt skall detta mål till vällovl. Tingsrätten instämmas.

§11 Anders Jönsson i Bjelverud var instämd för att han varit otidig emot sexmannen Brynte Bryntesson i Koppsäng…

§14 Sexmannen Nils Andersson i Perserud fick på begäran och efter 6 års beskedlig tjänst, avsked och förordnades Eric Andersson i Rackstad till sexman i dess ställe. (1794, efter tre år begär Eric Andersson avsked och ersätts av Per Hansson i Stålsberg)

Kampen mot flärden fortsätter…

Ur Sockenstämmoprotokollet 7 juli 1793:

§3…att dess invånare åstunda behålla sin av ålder brukliga klädedräkt bestående huvudsakligen av vad de själva tillverka av ull och linne samt att dess hustrur, döttrar och tjänstefolk måtte för framtiden bortlägga allt silke och sidentyg, vare sig av vad slag som helst, mössor, tröja med mera. Likaledes guld och silverband samt fina och följaktligen dyra spetsar, liksom karlarna bortlägga de sammets- och sidenband med stålspännen som de yngre nu på en tid börjat bruka omkring sina hattar och som de äldre ansågo för en onyttig och dåraktig fåfänga

Stavningen moderniserad i texten.
* Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård,[1] samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Avskaffades 1862 (Wikipedia)

 

 

Eld och hagel

Sockenstämman gör ett undantag…

“Fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet under Gustås som den 19 sistl. förlorat sin stuga och flera husgerådsaker genom uppkommen vådeld därstädes anmälde sig i ödmjukhet för församlingen med anhållan om något understöd i sin olyckliga belägenhet. Härpå svarade församlingen att som Gustås eller dess innehavare ej ingått i Brandstodsföreningen, utan avsagt sig allt bidragande, så anser församlingen ej pliktig att giva nämnde man något understöd; dock åtog sig socknemännen att, av barmhärtighet, hjälpa honom av sockenmagasinet 2 tunnor havre, 1 tunna korn och 4 fjärdingar råg. Detta må likväl ej bliva något exempel eller anledning för de framledes i nöd kommande Gustås torpare att av socknen söka brandstodshjälp utan bör Gustås innehavare efter församlingens tankar villkorligen vårda sina av vådeld blivande fattiga (Sockenstämman 24 juni 1821)

Perserudsbor får spannmålslån

“…Anmäldes vid sockenstämman att Perseruds innevånare genom hagel förl. sommar till en stor del förlorat av sin sådda säd, varför sockenstämman tillät att de med förmånsrätt nästa vinter skola få spannmålslån utur sockenmagasinet; Och som Per Andersson Holm lidit mest och är i knappa omständigheter så beviljades honom 1 tunna havre utur bemälta magasin; Likaså Arne Bryngelsson i samma gård. Ytterligare beviljade magasinets delägare Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld. (Sockenstämman 29 sept 1822)

(Stavningen moderniserad)