De fattiga

Under 1800-talet växte befolkningen i Sverige – liksom fattigdomen. 1845 fanns 444.000 fattiga, varav 357.000 var inhysingar (Antalet svenskar var vid den tiden drygt 3 miljoner). Andra fattiga var backstugusittare, undantagsmän, änkor, inhyseshjon, rotehjon m fl. Fram till 1800-talets mitt hade kyrkan stort ansvar för de fattiga i socknen innan sockennämnder och fattigvårdsstyrelser tog över. Först 1918 förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång och fattighusen blev ålderdomshem.

1890 års folkräkning räknar till 167 rackstadbor. Det var hemmansägare, pigor, drängar, barn. Men också nedan andra kategorier i kyrkböckerna: nio inhyses, fyra backstusittare, två fattighjon och tre lösdrivare:
Johannes Jonsson f. 1824, Inhyses, Rackstad
Per Persson f. 1853, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Andersson Fjell f. 1842, Inhyses f.d. Mjölnare, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1835, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Jansson f. 1840, Inhyses, Rackstad
Tilda Johannesdotter f. 1862, Lösdrifvare f.d. Piga, Rackstad
Olof Andersson Pihl f. 1820, Inhyses, Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1820, Inhyses, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1842, Rothjon, Rackstad
Jonas Andersson f. 1810, Inhyses, Rackstad
Maria Jansdotter f. 1822, Backst.-sitt., Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1834, Backst.-sitt., Rackstad
Anders Gustaf Andersson f. 1857, Inhyses, Rackstad
Karl Olsson f. 1843, Inhyses, Rackstad
Anders Johannesson f. 1854, Inhyses, Rackstad
Stina Olsdotter Rackberg f. 1836, Fattighjon Lösdrifverska, Rackstad

En som hade dubbla epitet, fattighjon och lösdriverska var Stina Olsdotter Rackberg. Hon föddes 1836 som en av flera syskon, barn till indelte soldaten Olof Rackberg Olofsson (1798 – 1856). 75 år senare dog hon på fattiggården Koppsäng, som en av många ”fattighjon” som slutade sina dagar där. Däremellan hade hon i kyrkböckerna mest betecknats som ”lösdrivare”.
Det vi vet om Stina kan vi få fram främst genom kyrkoarkiven, som hade folkbokföringsansvar. Stina växte upp i soldattorpet i Rackstad som då låg på den udde som nu heter Kampudden. När fadern fick avsked lämnade hon Rackstad och blev piga i Arvika. Sen följer drygt tio år när uppgifter om henne inte verkar vara tillgängliga. 1860-talet var en svår tid med missväxt under flera år. Hon rymde enligt prästens anteckning hösten 1869 till okänd ort. I lösdrivarlängden 1872-77 för Arvika västra församling är 57 personerna antecknade som obefintliga vid skrivningstillfället. Stina är en av dem.
Under 1870-talet lämnade Stina alltså Värmland och befann sig på olika orter i Norrland. 1871-79 fick hon fem barn födda på olika platser. 1871 i Bergsjö i Hälsingland föddes dottern Anna Britta. Som fader står Johan Andersson. Året därpå föder hon i februari sonen Carl Johan i Grangärde i Dalarna, därefter Herman 1874 i Norra Råda. 1876 befinner sig Stina i Oviken i Jämtland och föder Emma, tre år senare föds Carolina i Byske i Västerbotten. Uppgifterna om fader till barnen vacklar : “Stenhuggaren Gustaf Johansson (Strömberg) sammanlevat med sedan 1868 och är fader till alla dessa barn” (husförhörslängden Västra församlingen, Arvika 1877-82), men åtminstone två av barnen har också arbetskarlen Johan Andersson angiven som fader.
Så småningom återvänder uppenbarligen Stina med sina barn till Rackstad. 1889 flyttar två av barnen hemifrån. I husförhörsboken 1891-95 är tre barn boende i Rackstad. I ett fattigvårdsärende, återgivet i Arvika Tidning 1894, tillerkändes Stina Rackberg ett understöd av 5 kr. Sista hemmavarande barnet Karolina flyttar 1896. Sonen Herman grips i Örebro för lösdriveri, stadgar sig uppenbarligen och arbetar som sotare, bor med sin mor i Rackstad, men flyttar och gifter sig 1903. Dör 1941 på ett ålderdomshem i Norra Råda. 1910 flyttar Stina till Koppsängs fattiggård, som upprättats 1903 efter beslut i landsförsamlingen.  30 maj 1911 dör Stina av åld(erdoms)svaghet.

Lösdrivare

Var och en, som icke har laga försvar, skall för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.(Tjänstehjonsstadgan 1833)

Var man arbetsför, så hade man alltså en skyldighet att arbeta (ha laga försvar). En lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete. Vid tillfälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex. Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, – arbetet tog längre tid än beräknat -, kunde man bli skriven som lösdrivare i kyrkans böcker.

Sociala insatser i socknen

I sockenstämmoprotokollen speglas 1800-talets sociala insatser i bl a Rackstad. Nivån under utgjordes av bystämman med byfogden som ledare. Den gjorde också sociala insatser. Det kan man se i efterlämnade räkenskaper. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/08/02/rackstads-bystamma/

 Johannes Persson fick t ex 1,25 kr för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

Redan på 1700-talet inrättades sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola.

Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård.” Sockenstämmoprotokoll 29 sept 1822

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar råg ur sockenmagasinet.

Se även tidigare inlägg i Rackstadhistoriskt:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/20/sockenmagasinet/

Rotegång

Sockenstämman 5 oktober 1800 reglerade rotegången i trakten. Fastslog att Stålsbergs rote i fortsättningen omfattar Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, Ålgården och Taserud. Och räknade upp vilka som var berättigade till rotegång:

Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd.

Byfogden skulle också värna om rotehjonet.

§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Men man höll hårt på att varje församling skulle ta ansvar för sina fattiga.

§12 …på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last….” (Sockenstämman 2 maj 1819)

Särskilt vanartiga kunde skickas på uppfostringsanstalt

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal  efter ett liv som bl a innefattade en vistelse på correctionsanstalt i Karlstad. Se vidare: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Auktion

Ända fram till 1918 omplacerades barn genom fattigvårdauktioner där den som ville ta sig an barnet till lägsta pris bokstavligen tog hem barnet. Även gamla ropades ut på auktion.

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson(född 1841) från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng   emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
Carls föräldrar Nils Nilsson och Märta Nilsdotter klarade tydligen inte av att försörja honom – tillsammans hade de sju barn. Redan 1845 antecknas Carl som fattighjon och fattiggosse.  Först 1851 flyttar han dock till Koppsäng. Efter första nattvarden 1856 flyttar han så 1857 till Berga. Och drar vidare 1859 till Västra Sund.  1862 bytte han hushåll i V Sund. Får arbetsattest till Norrland 23 jan 1863. Dog 1923 i Härjedalen

Piga bortauktionerad

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter 
(f 1830) ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor* Råg och 24 kannor** Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” * (31 liter), ** (63 liter)

Inhyses och backstusittare

1855 var 20% av allmogen inhyses, dvs var en egendomslös underklass, som var inneboende utan att vara en del av familjen eller tjänstefolket. Backstugusittarna bodde utanför den skiftade inägojorden och kunde vara allt från någorlunda välbeställda hantverkare till dagsverkare och gamla och utfattiga.

 Vid 1890 års folkräkning befanns 12 av 40 registrerade i Gustås vara inhyses. I Segerfors 7 av 60 och i Rackstad 9 av 167 personer. En av dem var t ex Olof Andersson Pihl född 1820. 1890 var han skriven i Rackstad. Årtiondet innan i Solberga, som gränsade till Arvika köping. Där återfinns han som backstusittare med sin hustru i hushållet. 1882 hade han blivit änkling. Dog 1903 som fattighjon av ålderdomssvaghet.

En oskriven lokalhistoria

De fattigas historia i vårt område finns mest som knapphändiga anteckningar av prästen i kyrkohandlingar: antal barn – äkta och oäkta, ingångna äktenskap, ut- och inflyttningar i församlingen osv. Ibland finns någon mera personlig anteckning. Man kan bara ana konturerna av ett liv.

Men i vårt område finns en intressant källa till mera kunskap om det gamla livet i trakten. Karolina Harnesk född 1876 på Torpet i Perserud berättade om sina 25 första år i Perserud genom en text som finns bevarad på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf
Där berättar hon bl a om fattigauktioner och rotegång som hon upplevde. Här återges ett litet (något bearbetat) avsnitt.
Karolina dog 1965 i Nacka

”… och så dessa auktioner på oss barn. Det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det likadant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem.  Fick ge 75 kronor i arrende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting,  men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja ”vem köpte oss?”. Ja nu för tiden kan man nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote.
Som de sa det var mest åldringar. I våran by bruka vi ha tre – två gamla gummor, systrar förresten, samt en gammal gubbe. Han var inte så värst gammal, men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hade lätt att komma ihop sig med folk! Det var nog någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor där förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag, och min mor i synnerhet, att det var förskräckligt.

Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och en månad på de största. Ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så fick de stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det heller. Många kanske längtar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot hjonen. Men det var väl båda delar…”

Alla kompletteringar till denna text välkomnas! Skriv till lennart.wettmark@gmail.com

Tjurkalven

”När jag fyllde 50 år nyligen fick jag i present min farmors mors nedtecknade berättelse om sin uppväxt (1876-1900) i Torpet, Perserud, Arvika (renskrivet av mina föräldrar Eva och Jan Olsson). Karolina Harnesk född Andersdotter levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter”. /barnbarns barnet Lena.

Ett unikt perserudsdokument som även har en koppling till Rackstad – eller mest till Segerfors. Karolina Harnesk har berättat om sin uppväxt. Holger Joné har lagt ut hela berättelsen på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf

En episod i Karolinas berättelse utgör hennes möte med den unge brukspatronen på Segerfors. Det går att utifrån den berättelsen skapa en novell befolkad med några av de människor som levde i Rackstad/Segerfors runt 1890. Jag har tagit mig friheten att inom dessa ramar skapa en historia som till en del är fiktiv, men människor och miljö är någorlunda autentiska.
Bilderna nedan är hämtade från racken.com

Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Segerfors herrgård – i modern tid

Tjurkalven

Av Lennart Wettmark

En måndag i slutet av september 1890 skulle brukspatron på Segerfors och torparflickan Karolina Andersdotter komma att mötas där vägen från Perserud passerade Segerfors.
  
Det ser ut att bli en vanlig dag. Gustaf stiger upp, går fram till lavoaren där han rakar sig och litet pliktskyldigt vaskar överkroppen. Han ser sig i spegeln medan han tar på byxor, skjorta och väst, tittar på sin klocka innan han drar på sig kavajen och knyter kravatten. Från angränsande rum hörs att dottern är vaken. Liksom hustrun Charlotta. Det här är tredje hösten på Segerfors. Hans svärföräldrar hade köpt Segerfors bruk åt dem. Med examen från Alnarps lantbruksinstitut och en far som var godsägare i Bohuslän hade de väl tänkt att det vore en bra start för den då 23-årige svärsonen. Och överkomligt i pris. Det skulle också bli en bra plats för den åldrande Oscaria – Gustafs svärmor.

Gustaf är inte lika säker. Det som en gång varit ett helt bruk är nu, efter bruksdöden, något blygsammare: jordbruk, kvarn och sågverk. Allt i liten skala. Och i en utkant av landet. Han tycker ibland att mor och dotter håller ihop – mot honom. Vid måltiderna känner han hur de förebrår honom. Tycker att han inte vill ha något umgänge. Charlotta blir för isolerad med lilla Aina, påpekar svärmor litet för ofta. Släktingar bor ju här emellanåt, men det räcker uppenbarligen inte. Gustaf dricker sitt kaffe, ser genom fönstret att nattens regn har efterträtts av en lockande sol och lämnar familjemedlemmarna.

Gustaf kallar på sin stora, vita, krushåriga pudel Pompe och går ut på trappan. Framför honom en lång allé med några ståtliga kastanjeträd, päron- och plommonträd. I trädgården, som sträcker ut sig söder om herrgården – ner till kvarndammen –  skördar gårdens trädgårdsmästare Anders Olsson kålrötter och sockerärter tillsammans med drängarna Johan och Adolf. Förra veckan hade ett uppbåd av karlar och kvinnor tagit upp potatisen. Rågen var redan under tak.

Pompe krafsar under en av bärbuskarna, men följer motvilligt med sin herre ner mot Smedjefallet. På trappan till det järnmagasinet sitter de gamla spiksmederna Jozef och Anders, båda inhyses och sedan länge arbetsbefriade. Sara Maria, en lösdrivande f d piga reser sig snabbt när hon ser patron komma. Men han verkar inte se dem och svänger ner till vänster förbi den gamla stångjärnssmedjan. Blir tvungen att trampa på överbliven slagg i slänten där kolhuset legat. Älven forsar från dammen ner i fallet förbi den gamla smedjan, som i brist på uppgift långsamt förfaller.  Så mycket står övergivet och obrukat här, suckar han!

 På håll skymtar han kvarnen, noterar den illa underhållna, otäta rännan som forslar timmer från Racken vidare ner till sågverket från kvarndammen. Timmer som dessförinnan vuxit i brukets skogar på höjderna ovanför Racken. På håll hörs stenkvarnens rytmiska dunkande och vattenhjulets knirkande och när han kommer närmare ser han hur kvarnhuset vibrerar lätt av plansiktens rytmiska rörelser. Han överväger om han skall titta in. Men mjölnaren Karlsson arrenderar ju den och sköter den nog efter bästa förmåga. Och han har ju inget särskilt ärende till Karlsson. Istället går han upp längs kvarnvägen, passerar det som varit en rågåker och snart ska höstplöjas. Han tänker på hur avlägsna studierna på Alnarp känns. Det här var inte den jordbruksbygd han drömt om och ibland förbannade han svärföräldrarnas givmildhet som placerat honom här.

Denna morgon stiger Karolina upp som vanligt och tar sig an sina småsyskon. Det är fortfarande sommarvärme och torpet ännu inte så utkylt som det kommer att bli. Det är en särskild dag idag. Mor är hemma istället för att vara på sina ibland veckolånga arbeten som hushållerska; Inga bröllop eller begravningar som kräver hennes arbetsinsats.  Idag skall den älskade tjurkalven, som en slaktare köpt efter ett besök på Torpet igår, tas till Arvika. Karolina har sovit dåligt i natt. Tänkt mycket på kalven som ska lämna gården. För hennes skull. Hon ska i vinter konfirmeras och få sin första kappa. Kappor var annars mest för rika. Hon går i sin hemvävda klänning med den virkade sjalen i kors över bröstet. Var det för kallt var det bäst att hålla sig inomhus. När kylan kom räckte inte yllehalsduken och de stickade strumporna för att hålla värmen.
Men snart är hon alltså vuxen! Både skolläraren och konfirmationsläraren hade sagt att hon borde få läsa vidare, men hur skulle det vara möjligt? Karolina hade suttit länge bakom ett stenröse och gråtit dagen när skolan slutade. Det var inte många år sedan Karolinas far hade dött, hemmet hade varit ute på auktion och Karolinas mor hade tvingats ropa in sina egna barn. Det fick hon sen göra på nyåret under flera år och hon sade alltid att om det hade behövts hade hon tagit barnen för ingenting.  Nej, Karolina fick nog bli piga som alla andra flickor i hennes situation. Och vara tacksam över att hennes mor lyckats hålla ihop hemmet.

Idag skulle mor gå med tjurkalven till Arvika och Karolina stanna hemma med småsyskonen. Men tjurkalven hade trilskats. Den enda som hade hand med honom var Karolina, som nu måste följa med. Mormor fick se till syskonen. Med Karolina i sällskap följer kalven villigt med och buffar henne lekfullt i sidan. Något rep behövs ännu inte.

Nu lämnar de Torpet i Perserud, följer den smala vägen längs sjön, passerar så småningom det som tills nyligen var Rackstads soldattorp. Tjurkalven stannar till och dricker vatten i en pöl, utan att ana vad som väntar honom hos slaktaren i Arvika. Vid Orrhultet vinkar de till torparens barn som leker vid strandkanten medan modern Sofia Magnusdotter tvättar. Bra torkväder! ropar Karolinas mor. Karolina tänker på vad som ska hända med kalven.


Gustaf har ett ärende denna morgon. På hans fars gård hade funnits en sträng rättare som skött sånt, men den här dagen var patron själv tvungen att med pudeln vid sin sida gå stigen mot Danielstorpet för att tala allvar med en av torparna om hans förpliktelser gentemot bruket. Stigen letar sig genom skogen, torr trots nattens regn, så när som på några små vattenpölar. Han har passerat det övergivna Kvarntorpet i kanten av Segerforshaget. Solen skymtar mellan träden. Snart ser han den låga stugan vid kanten av den utdikade Porsmyren. Vid husets ena sida ett potatisland. Genom träden skymtar torpet Hurra och gamle Petter. Hans två äldsta barnen reste visst till Nordamerika. Pudeln rusar nu mot några hönor som går utanför fähuset. Några människor syns inte till. Jonas Andersson har vid den här tiden sex barn och i hans lilla stuga finns dessutom Erik, 64 år, som inhyst åldring.            

 Patron kliver på den flata sten som markerar förstutrappan. Han knackar, böjer huvudet och kliver försiktigt in. Fotogenlampan över bordet är inte tänd och han upptäcker så småningom den gamle Erik och torparhustrun Anna Karlsdotter, som båda förskräckta reser sig upp. Jonas kommer snart in genom dörren. Hälsar. Gustaf känner hur en okontrollerbar ilska väller fram när han frågar varför Jonas inte gjort sina dagsverken under förra veckans potatisskörd. Jonas står tyst. Patron väntar otåligt på svar.

                                                             
Karolinas barndom hade varit fylld av arbete och ansvar. Att se till småsyskonen i mors frånvaro och föra de tre svältfödda korna till betet i skogen och sen hämta hem dem. Nu berättar hon – återigen – för mor om den gången hon barfota hade gått till skogen för att hämta korna och nästan trampat på tre, kanske fyra ormar. Hon hade stått på en sten och skrikit så högt att fadern till slut kommit och hämtat henne. Irriterad, men hon hade inte fått stryk. Den gången.

Tjurkalven trycker lekfullt hornen i hennes sida och hon påminns att hon snart skall mista honom. Nu har de kommit runt sjön och, i en glänta där Racken och den lilla ön ligger synlig, ser hon kalvar i en hage och skyndar sig att hålla i repet. I Rackstad by ligger husen samlade, på Hagen går någon in i fårhuset, i Nystugan och Där Framme syns inga människor till.  Karolinas mor stannar för att prata med Maria från Sal.   
                                                       

Efter förrättat ärende stegar Gustaf iväg i riktning mot Segerfors. Obehagligt att stå där i torpstugan och tvingas förebrå den försumlige. Barnen hade sett rädda ut och hustrun hade tittat ängsligt på patron. Vad gjorde han egentligen här i obygden, hade han frågat sig? Hans likar i trakten var alla äldre. Gubbar rent ut sagt. I lördags hade han tagit giggen och kört ner till Arvika för att supera med Hillbom, Traung och Lidström på stadshotellet. Han hade motvilligt avslutat kvällen med kortspel och sen, när tillfälle bjöds, lättad brutit upp och åkt den halva milen till Segerfors i nattmörkret.

Han tittar på klockan. Snart middag. Nu ser han gaveln på herrgården.

                                                              

Nu närmar sig Karolina och hennes mor Segerfors från sitt håll. En liten stigning och där ligger herrgården. På gårdsplanen står patron med sin hund. Obehagskänslan efter besöket på Danielstorp finns kvar. Han har irriterat noterat sällskapet – med en tjurkalv i ett rep. Pudeln vädrar. En impuls får patron att plötsligt släppa hunden som rusar mot kalven. Han ser, med ett skrockande, framför sig hur kalven skrämd skall dra med sig flickan. Hunden skäller, patron går nyfiket närmare. Men kalven går inte alls i flickans ledband längre, utan är lös. Och blir rädd för den skällande hunden. Men det är inte hunden utan patron den vänder sig mot. Kalven avancerar och patron vill komma undan och går nu med allt raskare steg ner längs vägen. Kalven kommer allt närmare. Nu börjar patron springa, passerar bron vid dammen, kastar en snabb blick mot Smedjefallet och ser desperat efter ett sätt att komma undan. Pompe skuttar lekfullt vid hans sida. På vägens vänstra sida löper snart en gärdsgård. Patron tar sats och klättrar över, kavajen fastnar, men han lyckas ta sig ner på marken. Han har kommit undan. Karolina har sprungit efter och förskräckt försökt hejda kalven. Karolinas mor ropar uppifrån backen. Pompe står villrådig på andra sidan gärdsgården. Kalven söker sig till Karolina.

Patron ligger ett ögonblick stilla på rygg. Han betraktar ett moln på himlen. Det påminner honom om något. Han reser sig sakta. Det kan inte fortsätta så här, tänker han.

                                                                 *

Det är bara en halvmil kvar till Arvika och slaktaren. Karolina tänker mer och mer att hon förrått den kalv hon skött och fäst sig vid.

Den fina, moderna, halvlånga kappan tyckte hon aldrig om, utan gav den snart till sin mor.

Socialt liv i Rackstadkolonien & Hemmahosreportage

1934
Gåsfest hos Esa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Elsa Hallgren, Ameli Fjaestad, Ragnhild Augustin (“Rala”), Carl Bond, Ellen Lindström, Margit Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Anna Fjaestad, Ester Bond och Ludvig Mattsson. 12 nov. 1928
Gåsfest hos Elsa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Ludvig Mattsson,Ester Bond, Elsa Hallgren, Ellen Lindström, Anna Faestad, Carl Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Ameli Fjaestad och Ragnild Augustin (“Rala”).

Två artiklar i tidskriften Hemkultur… handlar om konstnärsliv i västvärmland. Tyvärr litet finstilt… För musen över bilden nedan och använd listen längs ner på bilden för att bläddra. Det går att förstora sidorna med (+) och dra sidan fram och tillbaka.

Hemkultur-om-Rackenkolonien-1936.pdf21

Anders Mattsson har försett Rackstadhistoriskt med dessa artiklar, ursprungligen sparade av hans far Ludvig.

Smederna på Segerfors. Försök till inventering

Mer än trettio smeder av olika slag och från olika platser i västvärmland slet under trettio år i de två smedjorna på Segerfors. Många drog vidare efter kort tid, kanske till andra bruk eller till Norge eller Nordamerika. Några återkom. Andra blev kvar och slutade som utblottade i trakten. Genom husförslängder, in- och utflyttninglängder, död- och begravningsböcker och folkräkningarna får vi yttre knapphändiga fakta ur deras liv. Från något enstaka år, 1847 och 1849, finns avräkningsböcker bevarade som ger en föreställning om ersättning för arbete och uttag av matvaror och brännvin.

Bruket startar
1840 kom första arbetsstyrkan – sex man – för att möjligen bygga, men framförallt driva hammarsmedjan där man förädlade tackjärnet från Bergslagen till stångjärn. Vid 1840 års utgång var bruket färdigt. Vid första fallet låg stångjärnssmedjan med tvenne Franche Comté-härdar med ett nedanför uppfört blåshus med två blåsmaskiner, skriver Erco i Från Svarta till vita kol, 1943

Karta över Segerfors 1860

Erik Ersson Kropp f. 1812 kom från Skillingmark och blev hammarsmedsmästare 28 år gammal. Hade med hustru och sonen Erik som sju år senare dog 9 år gammal. Dottern Stina Maria föddes 1841.  1853 anges han som lösdrivare*. 1854 flyttade familjen till Långvak, där barnen åtnjöt fattigvård på mjölnaren Nils Nilssons ägor. 1860 gifter sig hans dotter. 1869 blir Kropp änkling, Utfattig** . 1880 rotehjon***. Dör 1889.
*I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete.
** orsak att bli befriad från mantalspenningen (skatten)
*** Rotehjonet fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna.

Det var ett hårt liv i smedjan som kanske knäckte Kropp: “En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut. Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på, då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt.” (Texten, skriven 1921, är hämtad ur boken Alster från äldre och nyare tid av Albin Zernander, 1977)

1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga.

Kropp fick från början en kollega, Hammarsmedsmästare Johannes Holm f. 1816, född i Brunskog. Inflyttad från Eda 1840 med hustrun Stina Moberg och son Lars Gustaf f. 39. 1847 flyttar han dock till Rexeds bruk i Gunnarskog. Nu också med dottern Maria Lena f. 1842. 1852 drar man vidare till Gräsmark. Återfinns i 1880 års folkräkning i Norum med Noreborgs bruk. Dog i Noreborg, Eda 1885.

“För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13’/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget.” (Zernander)

Samma år kommer hjälpsmed Anders Sjöberg f. 1805 från Borgvik. Båda hans barn dör med ett års mellanrum 1844 och 1845. 1846 anges han och hustrun för lösdriveri. 1847 åter (?) till Segerfors. Då har enda kvarvarande barnet dött 1 år gammal. 1856 drunknar dessutom sonen Anders Gustaf f. 1848 i Segerforsälven. Anders Sjöberg dör 1866, ”utfattig, enögd” av lungsot (dödsboken)

Gifte drängen mästersven* Carl Jernberg f. 1813 kommer från Eda. Hustrun Maria från Älgå 1840. Två år senare flyttar de vidare till Löfstabruk. Verkar sen ha återvänt, ”Ofta ”tjänstlös” 1846 – utan egen försörjning” Flyttar till Mangskog 1847.
* Äldre namn för gesäll

Mästersven Jonas Walberg f. 1809 från Gunnarskog med hustrun Cajsa och sonen Anders. Flyttade till Forsbacka 1843.

Eldvaktare* och smedsdräng Olof Andersson f. 1816 från Gräsmark. På kurhus (för botande av venerisk sjukdom) 1841. 1843 vigs med Maria Persdotter 41 år.  I april samma år föds sonen Anders. 1847 finns han i brukets avräkningsbok som koldräng år Johannes Holm. ”Utfattig”
* En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur. (Zernander)

Mästersven Anders Holm f. 1819 kommer från Eda 1841. Utflyttad 1845.

“Stångjärnssmedens dräkt bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur” (Zernander)

Ny smedja
Efter några år lät Sandelin bygga ännu en smedja och en ny kategori smeder kom till Segerfors.
”Redan 1841 begärde han rätt att få uppföra ett manufakturverk — vilken begäran han fick beviljad den 15/11 samma år — att förläggas ”vid älvens södra sida, där en sökanden tillhörig vadmalsstamp förut fanns uppförd ett järnmanufakturverk, bestående av 1 knipphammare för en stock med ässja samt 3 spikhammare för särskild stock och ässja, med rättighet att vid dessa verkstäder, såväl för eget bruk som till avsalu och vågförning tillverka spik och andra svartsmiden” (Erco)

Till Segerfors flyttade nu, 1842, spiksmedmästare Olof Nyström f. 1790 från Järnskog. Flyttade till Gunnarskog redan 1844.

Spiksmed Carl Fredrik Nyström f. 1823. Inflyttad från Järnskog 1842. Kommer att arrendera spiksmedjan i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet. Återfinns i 1880 års folkräkning med familj: hustrun Agneta f. 1820 och sonen Ludvig f. 1862. I 1890 års folkräkning är Carl Fredrik backstusittare i Långvak.

Spiksmeden inhyses Johan Petter Grönberg f. 1806. inflyttad från Eda 1842. Utfattig 1852. 1854 börjar han arbeta på Mosågen. Flyttat runt: Rackstad, Kyrkebyn (1854) och Perserud (1857) I folkräkningen 1890 bor han i Taserud och är ensamstående rotehjon.

Spiksmed Petter Grundström f. 1792 från Karlanda 1844. Har tre söner. 1853 Utfattig och utan arbete och flyttar till Fryksände. Återfinns i Segerfors 1857-67 som ”lösdrivare”

“Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador” (Zernander)

1846 flyttar mästersven Anders Norström f. 1822 till Segerfors från Gunnarskog. Verkar 1859 ha flyttat till Norge.

Hammarsmedmästare Jonas Tångring f. 1817 Inflyttade från Glava 1847. 1852 död med dödsorsak ”förkylning”. Hustrun med fattigunderhåll, 1869 antecknad för lösdriveri. Vistas i Glava. En dotter Lovisa f. 1844 flyttade 1859 till kakelmakare Andersson i Arvika köping,  dottern Maria Cajsa f. 1846 till soldaten Rackberg i Rackstad.

Smedekonomi
”Med avseende på förtjänsten hade stångjärnssmederna det mest drägligt. Mästersmeden hade att själv underhålla mästersven och koldräng och erhöll vanligen i avlöning, enligt nuvarande mynt (1921), omkring 60 kr till s. k. »slaktpängar» jämte 6 tunnor råg och 12 tunnor havre. Spik- och knippsmederna hade för sig och sina biträden »huvdaren» och »tennbäraren» ej mera än omkring 40 kr i slaktpängar, och då även mästers familj skulle draga sig fram härmed, inses lätt, hur det skulle vara. Mästarna tilläts ju äga ett eget potatisland, annars hade det väl inte varit möjligt, att ens under de tarvligaste villkor kunna vidmakthålla livet hos sig själv och den oftast stora familjen.” (Zernander)

I avräkningsboken bokförde bruksbokhållaren inkomster och utgifter för smederna. Där kan man följa varje smeds uttag av råg, havre, sill, salt, tobak, brännvin, kål, vadmal, torrfisk, potatis etc. I oktober 1847 får t ex Johannes Holm en ”räkning” av bruksförvaltaren Pihlgren på smör, 36½ kannor surmjölk, 13 kannor sötmjölk. Andra utgifter kan vara ved, gödsel eller reparation av en ruta som Holm, Grundström och Utterberg påförs. Några smeder har ett högt brännvinskonto.

Spiksmed Josef Nyström f. 1825. Från Glava 1853. Utflyttad 1859 till Karlanda. Återkom 1865 med familjen till torpet Orrhultet. Arrenderade spiksmedjan i slutet av 1860-talet. Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. Sträckan Karlstad – Arvika byggdes 1869 – 1871. Bosatt på Segerfors i folkräkningen 1880, 1900, (Inhyses* f.d. spiksmed) Änkling 1884.  Utfattig.  Dog 1906 på fattiggården Koppsäng
*inneboende utan att var släkt eller tillhöra tjänstefolket

Knippsmeden Anders Jonsson Berg f. 1816 från Gunnarskog 1847. Död 26 maj 1855 i lunginflammation

Spiksmed Anders Grönberg f. 1824 kom 1848 från Sillerud. Till Glava 1850. I ett gymnasiearbete på Solbergagymnasiet 2014, Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849
jämförs hammarsmeden Erik Kropps och Anders Grönbergs situation på bruket. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/

Sämre tider
Den 25 aug. 1852 försåldes på offentlig auktion Segerfors bruk med tillhörande egendomar till bruksförvaltaren på Gårdsjö bruk i Ö. Emtervik J.U. Stenbeck. “1855 sålde Stenbeck det till brukspatron Carl Bernhard Hegard. Det förefaller som om smidestillverkningen under Hegardts ledning inte lämnade det utbyte som tidigare, varför han lade sig mera på sågverksrörelse och timmerhandel. Hegardt torde dock ej kunnat bemästra de ekonomiska svårigheter han råkat i, trots tid efter annan tagna inteckningar i egendomen, utan måste träda i konkurs i slutet av 1850-talet, då Herman Ludvig Indebetou köpte Segerfors av konkursmassan för 75.000 kronor.” (Erco)

Hammarsmed Lars Asmund f. 1819 Kom från N Ullerud 1856. Familjen med 8 barn bor på Källbråten i Rackstad. 1868 läggs smedjan ner. Asmund återvänder hösten 1870 till N Ullerud från Rackstad. Dör 1873.
Han har fått ett eget kapitel i Gustaf Schröders En bruksbokhållares minnen, Kapitlet Hammarsmeden s.82-93, där ”Johan Asmund” – med mycket ojämnt humör – efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade. Gustaf Schröder sammanträffar på 1870-talet med en son till brukspatron Adolf Sandelin ”min förre skolkamrat bataljonsläkaren S” (sannolikt jämnårige Carl Henrik Sandelin f. 1824). S. ”hade före mötet varit hemma några veckor, varför jag frågade honom, om han kände till folket där hemma på bruket. ’Åh, icke mycket’ – ’Har du hört talas om någon stångjärnssmed, som heter Asmund?’ – ’Det tror jag det; det är pappas ögonsten och vår bästa smed’. Uppenbarligen har Schröder tagit sig litterära friheter i den här historien eftersom Asmund anlände till Segerfors tio år efter Adolf Sandelins död…

Knipsmed Jan Jernberg f. 1829 kom till Segerfors i slutet av 1850-talet. Klensmed och eldvakt  (Återfinns i husförhörslängden 1858-67, 1867-71, 1872-77) flyttar 1875 till Christiania med hustru och tre barn.

Smedsdräng Sven Bergendal f. 1812 Kom från Sunne

Mästersmed Olof Stålhandske f.1807 i Alster död 1865 i Helgebodafors som änkeman.  Men han var skriven på Segerfors.  ”Stångjärnssmeden…Har varit smed på Segerfors” (enligt dödsboken 1865) Kom från S Finnskoga (Letafors bruk?)

1858
Stångjärnssmed Gullbrand Nyström f. 1826. Född i Norge. Inflyttad från Brunskog. Flyttade 1866 till Gunnarskog. 1890 änkling enligt folkräkningen.

Spiksmed Olof Olsson Örn f. 1825. Kom från Gunnarskog 1858. Gifte sig i januari 1859 med pigan Märta Jansdotter f. 1832

1859
Spiksmed M Gustaf Lundberg f. 1825 i Åmål. Inflyttad från Sillerud. Död 1866 i kolera. ”Hade antagit brandvaktstjänstgöring i Arvika köping då han dog”  ”Änkan med barnen tillhör Arvika köping och åtnjuter där fattigvård”. För sonen Edvin Albert f. 1862 anges i husförhörslängden “son till Bjurlund” – och påföljande år byter Edvin Albert till den familjen.
Sönerna Anders Gustaf och Karl föddes på Segerfors och blev båda garvare. Karl flyttade till Eksjö och blev dess första demokratiskt valda riksdagsman (s) (källa: Kåre Lundberg, som anger att hans farfars far var född 1823-03-03)

Spiksmed Gustaf Olsson Bjurlund f. 1828. inflyttad från Gillberga 1859. Utfattig och inhyses. Folkräkningen 1880 bor han i Segerfors. 1890 i Arvika köping med sin hustru

1861
Spiksmed Johannes Björn f. 1835 inflyttad från Glava 1861, till Älgå 1866. 1880 -1910 Sunne (Folkräkningen)

Överjärn
”För att upprätthålla en viss sparsamhet ägde också varje mästare ett bestämt parti järn och kol till förfogande vilket, arbetat med omtanke, kunde lämna mer eller mindre »överkoj» och »överjärn» vid årsräkningen. Detta måste nu vid vite hembjudas bruksägaren, men som avlöningen var ytterligt knapp bedrevs mycket underslev härvidlag. Såväl smederna som befolkningen i övrigt var djupt sjunkna i dryckenskap, och överallt brändes det, vadan detta överjärn mestadels bortbyttes till bönderna mot brännvin i vederlag. Upptäcktes nu detta, av ett oriktigt system främmande tjuveri, blev det avstraffning medelst prygel inne på kontoret.” (Zernander)

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis…” (Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. 1952) Hela historien finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/

Hammarsmed Anders Gustaf Granström  f. 1836 Inflyttad 1864 från Järnskog ”utfattig Andra giftet” Inhyses (67-71 husförhörslängden) Flyttar 1873 med hustru och tre barn till Fellingsbro. 1880 till 1910 bokförd i Fellingsbro.

Spiksmed Jonas Eriksson Nylander f. 1835. 1865 till Segerfors, flyttar från Segerfors. I folkräkningen 1880 arbetare i Östra Sälboda.

23 och 24 oktober 1865 flyttar en rad smedsdrängar från Segerfors:
Spiksmedsdräng Gustaf Grönberg f. 1841 fr Glava. Inflyttad 1865. Till Karlanda 1866

Mästersven Gustaf Fredrik Schützer f. 1834 flyttar till Rottneros.

Spiksmedsdräng Johan Fisk f. 1846 hade 1864 kommit från Långserud. Flyttar till Rexed.

Spiksmedsdräng Petter Gutke f. 1839 kom 1859 från Gillberga och flyttade 1865 till Charlottenberg

Smedsdräng Carl Petter Björn flyttar till Älgå.

Bruket går åter i konkurs
”…men dukade dock under för den genom nya tillverkningsmetoder uppkomna konkurrensen, och bruket måste nedläggas 1868. Sedan järntillverkningen var nedlagd, fingo smederna sysselsättas med annat arbete, en del fingo arbete vid sågen, bl. a  fingo de bygga väg till Perserud öster om Racken.” (Erco) Eftersom järnvägen på bandelen Karlstad – Arvika började byggas 1869 sökte flera smeder arbete där.

Spiksmed Jonas Jernberg f 1830. Inflyttad 1866 från Gunnarskog. Hösten 1868 till Mo i Älvsborgs län med hustru och sex barn

Johannes Eriksson Söderström f. 1823  fd hammarsmed. Från Rexed i Gunnarskog 1867. Flyttade våren 1869 till köpingen (Solberga). Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. 1880: smed; 1890 Rotehjon.

Spiksmed (inhyses) Nils Persson Löf  f. 1825. Från Gunnarskog 1867. Utfattig. Arbetsattest till järnvägen 1869. Flyttade till Gunnarskog 1870 med hustru och sex barn, varav en dövstum. Deras lösdrivne dräng Johannes Eriksson med arbetsattest till järnvägen 1869 ”lär vistas i Lyred Gunnarskog”. I 1890 års folkräkning  uppsatt som hemmansägare i Treskog

Spiksmed Jan Gustaf Stake f. 1836 Änkling 1870  Arrende spiksmedjan, inhyses. Arbetsattest till järnvägen 1869. Till Norge 1871. Gift 2 gånger. 1873 flyttar han till Älgå. I följande folkräkningar 1880 och 1890 återfinns han som arbetare på Edsvalla bruk

Spiksmed Anders Håfström f. 1821. Flyttade in från Långserud 1872. Bodde dessförinnan under 1850-talet i Norge, där tre av fyra barn föddes.  Från 1883 Inhyses. I folkräkningen  1900 bosatt i Segerfors

Till Amerika
Smeden Lars August Haglund f. 1852 kom från Bellefors i Västergötland med sin hustru Anna Josefina Seinknecht. De gifte sig 1876, tre söner föddes på Segerfors 1877-80. Hela familjen med två drängar flyttade till Nordamerika 1889. Anna Josefina dog två år senare.

De sista smederna voro: spiksmederna J.Järnberg, Gust. Stake, Jonte Jernberg och Josef Nyström, stångjärnssmederna L. A. Haglund, Joh. Asmundsson Kropp och Örn, skriver Erco.

I den här listan finns nog inte riktigt alla smeder med – en del smeds- och koldrängar kan bl a saknas –  och några uppgifter är vaga och ofullständiga. Och vem är Joh. Asmundsson Kropp? Och kanske är något missuppfattat. Komplettera gärna!
lennart.wettmark@gmail.com

JULMINNEN KRING RACKEN. Arvika Nyheter-artikel från 1967

 

Vilka minnen skapar inte våra barndomsjular kring Racken. Vilken fest, vilken uppsluppen glädje, vilken högtid, såväl för de äldre som oss barn, jämfört med den stela, likriktade tillvaro, som präglar dagens samhälle. Alla dessa fester som verkligen krävde fantasifullt skapande, i köket såväl som vad gällde feststämningen i de många salongerna. Ingenting var ”beställt” ― allt skapades av oss själva. Pappa Lars ledde musiken i de svepande Straussvalserna, Karl Bond var den borne högtidstalaren och alla lekarna ― ja, de kunde faktiskt många gånger tävla med de pjäser som gavs på teaterscenerna. Ingenting av dagens ”korvstoppning” från TV-burkar och speciellt engagerade orkestrar och entertainers. Allt äkta och spontant!
Så sammanfattar konstnären Bo Fjæstad med fru Amy glada julminnen från barndomen i konstnärsmiljön kring sjön Racken.

NEDSJUNKEN i en härlig soffa i den stora salongen i sitt hem vid Racken berättar konstnären Bo Fjaestad om sin barndoms jular, om en helg som sträckte sig långt in i januari och som präglades av en festyra, som låter tanken flyga över Fryksdalshöjden, bort mot Lövens långa sjö. Fester så lika alla dem som Selma Lagerlöf berättat om.

Särskilt kring julen blev Rackstadskolonin en homogen enhet. Visserligen kunde väl också under helgens alla fester många dispyter uppstå om färg och form, precis som annars under året, men man höll verkligen samman.

Professor Lars Zetterqvist packade ofta in sin familj i släden, spände Capella för risslan och körde över skogen från Långvak till Rackstad. Maja och Gustaf Fjaestads hem på Kampudden blev ett centrum för julfirandet som samlade alla Rackstads många konstnärer: Fritz Lindström, Ture Ander, Björn Ahlgrensson, ”Koppar”- Lisa Morell och många andra. Där fanns bröderna Eriksson med välkände Elis som rolighetsminister men också många av Arvikas välkända personligheter av vanlig borgerlig karaktär: Per Anderson, Ludvig Mattsson, apotekare Hjalmar Juhlin, intendent A.G. Hedenskog och många andra. De trivdes gott i det konstnärliga sällskapet och man utgjorde en naturlig enhet.

— Kanske det är riktigare att säga, att vårt hem på Kampudden alltid utgjorde samlingspunkten för upptakten av julfirandet, som sedan fortsatte runt om i de många hemmen i Rackstad, Långvak och Arvika. Att det alltid började hos oss hade också sina naturliga orsaker. Pappa Gustaf firade nämligen sin födelsedag den 22 december och denna dag var startsignalen för vårt julfirande. Då skulle allt vara klappat och klart. Trots sin konstnärliga läggning var mamma Maja mycket skicklig också i köket. Till pappas födelsedag skulle alla hennes många specialiteter vara lagade, alla de som hon medfört från sin barndoms skånska prästgård. Leverkorv, pastejer och en underbart god sillinläggning.

— På pappa Gustafs födelsedag invaderades Kampudden av alla konstnärskamraterna och många andra. Traditionellt skulle det serveras hummer denna dag och även om rätten bröt mot julens bordstraditioner kände vi barn alltid en försmak av helgen denna dag. Allt var städat och dekorerat för julen. Högtiden hade brutit in.

Dagen därpå gick också i traditionens tecken. Då packade hela familjen in sig i en släde för att åka till Arvika för julklappsköp som pågick hela dagen. Även om ekonomin för en konstnärsfamilj kunde vara både si och så under större delen av året, blev far under julen generositeten personifierad. Han utstrålade personlig lycka och barnslig glädje i takt med den öppnade plånboken denna dag. Ett lunchbesök på Stadshotellet ingick också i ”ritualen”. Vi barn fick beställa precis det vi önskade. Jag minns ett år, då min bror fått sin önskebiff och i tacksamhet över denna underbara livrätt vandrade runt alla borden och tackade de många halvfulla gästerna för maten — till allas stora munterhet naturligtvis.

Det blev alltid sena kvällar denna dag. Alla julklapparna skulle inpackas och lackas, julgranen skulle klädas och mycket annat. För både barn och äldre framstod julaftonens förmiddag som den fullkomliga kulinariska lycksaligheten. Fastrarna Ameli och Anna bjöd traditionsenligt på julfrukost, inte bara för familjekretsen utan för hela konstnärskolonin. Kring de dignande borden trängdes de alla, familjerna Zetterqvist, Lindström, Ander, Bond, Ahlgrensson och många andra.

― I vanliga fall var det faster Anna som svarade för hushållet för de två systrarna, men till jul var det faster Ameli som bjöd på de verkliga finesserna, konstnärligt skapade i köket, som invaderats av tjänsteandar från gårdarna runt Racken.

― Jag minns särskilt kaffet som avslutade julfrukosten. Svart som tjära och starkt, mycket starkt. Tillagat efter hemliga riter, som de väl bevarade.

Julaftonens eftermiddag och kväll firades i den trängre familjekretsen. På julbordet fanns alla de attribut som ännu hör julen till. Mandeln till gröten var i vår familj ett viktigt inslag. Mina fastrar var ju båda ogifta. Kanske bar de ännu i mogen ålder på en hemlig önskan att bli gifta. I varje fall var det alltid vi barn som skulle smuggla ner mandeln i faster Amelis gröt. Hennes jubel förtretade alltid systern Anna och till slut krävde rättvisan att vi fick tillgripa smugglingsförsök i bådas gröttallrikar.

― Innan far enligt traditionen läste julevangeliet och fastrarna sjöng en julpsalm tände far alltid en bit färsk grankvist. Jag minns ännu idag vilken känsla av romantik denna speciella doft skapade i vår salong.

― Julklapparna var alltid ett utslag för fars stora generositet, han delade bokstavligt ut dem med stora famnen. För oss barn var det alltid intressant att notera fastrarnas avundsjuka blickar på varandras julklappar. Det verkade alltid, som om de önskat, just de klappar den andre hade fått!

― Ibland kunde far och jag spänna på skidorna och åka in till den tidiga julottan med efterföljande frukost hos Hedenskogs, men oftast tyckte vi avståndet till stan var för stort. Kanske ville vi också spara oss för de julfester, som alltid startade på juldagens eftermiddag. Fester då pappa Lars var kapellmästare i svepande Straussvalser och då vi barn roade oss med att krypa under de välfyllda middagsborden och nypa gästerna i benen. Fester runt om i bygden som alla avslutades med hemfärd efter häst och släde på vägar som inte var så släta och raka som våra dagars. En gång stjälpte släden vid Segerfors med påföljd att mina väl påpälsade fastrar höll på att rulla ned i ån.

Jul i Taserud

― För oss Taserudsbor skiljde sig inte julhelgen från de helger alla andra vanliga firade, konstaterar välkända vävlärarinnan Hanna Eriksson på Nytomta. Min farbror Christian Eriksson firade blott en enda julhelg som gift uppe på Oppstuhage. Det var under hans sommarbesök på Oppstuhage som de många festerna hölls, fester där landets mera kända konstnärer oftast var gäster. Då levde den enkla byn Taserud upp och det var en fröjd för oss hemmabor att notera den trivsel alla våra gäster kände.

Med en tankeskärpa, som man sällan upplever hos en person som fyllt 80 år, berättar Christian Erikssons brorsdotter om det Taserud, som nu håller på att få ge vika för Arvikas utbyggnad av småhusbebyggelse.

― Jag minns första julen farbror Christian var gift med Jeanne Tramcourt. Det var 1894. Julen firade de i Paris. Farbror Karl, som var intresserad av fotografering hade skaffat sig en kamera, en stor och tung låda med stativ, så stor att två man måste bära hela apparaten. För att tant Jeanne skulle få se hur en svensk julgran såg ut skulle vi skicka ett julkort till de nygifta. Vi klädde en gran, ritade texten ”God Jul” varefter jag och mina syskon Ingeborg och Herman fick placera oss framför granen. Att julkortet uppskattades behöver jag väl inte omtala.

Av Christian Erikssons många syskonbarn blev tant Jeanne verkligen älskad och omtyckt. Hon var i all sin sprödhet en underbar människa, hon räckte till för oss alla. Inte minst gladde vi oss över alla de kläder, hon sydde åt oss.

― Men några jular upplevde vi aldrig tillsammans. Jularna här bestod mest av enkla träffar i de olika hemmen, hemma hos Halvars-Kalle, Kristoffer-Kalle, hos skräddare Rönning för att inte tala om trivsamma kalas i mina farbröders hem, där farbror Elis givetvis var den borne rolighetsministern.

― Några vintermotiv, tagna av farbror Karl har jag dock, som anknyter till jul- och vintertid här uppe i Taserud. Av bilderna framgår att sparkstöttingarna i slutet av 1800-talet var ganska kraftiga don. Här är en typisk Taserudsbild från denna tid, syskonen Kersti och Maria Tholson framför grindvaktarstugan här i Taserud. En liten timmerstuga som är borta för länge sedan.

Julkort till Jeanne Tramcourt 1894                                 Systrarna Ingeborg och Maria Tholson
(Man kan förstora bilen något genom att klicka på den)

   Tholsons hus i korsningen Ö:a Esplanaden/Tingsgatan

Artikel i Arvika Nyheter 1967 Av redaktör Georg Borgström. Anders Mattsson skickade artikeln – ett klipp ärvt efter faster Lydia Sager (född Mattsson)

 

 

 

Från Rackstadtorpet till Kenya

Från senare delen av 1800-talet emigrerade en del Rackstadbor. Oftast till USA, en del till Norge, men under tidigt 1900-tal också i ett fall till Afrika.  (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/27/emigranterna/)

Om detta speciella fall har Anders Mattsson, son till Ludvig Mattsson,  skickat ett bidrag till Rackstadhistoriskt. En artikel ur NWT från 1981 som berättar historien om Gustaf Lagerberg (1893-1977) tillsammans med kompletterande bakgrund. Gustaf var son till möbelsnickaren Oskar Lagerberg, med verkstad och bostad i Rackstadtorpet i Nedre Rackstad.

 Så här skriver Anders:

”Det handlar om en riktigt tuff person, som växte upp i Rackstad och reste till Afrika och drev en kaffeplantage under många år och blev mycket populär hos de svarta arbetarna.  Mannen var Gustaf Lagerberg (1893-1977), född och uppväxt på “Torpet”. Hans fader Oskar, som var möbelsnickare, förekommer ofta i min fars dagboksanteckningar.
Från en husförhörslängd har jag fått fram följande beträffande fadern Karl Oskar Lagerberg. Han var född 1863 och kommen från Sunnersberg utanför Lidköping. Han var snickare och fick bo som hyresgäst hos hemmansägare Johannes Persson på ”Torpet” i Rackstad. Denne var född 1842 i Arvika och hans fru Maria Eriksdotter var född 1855 i Gunnarskog. Deras dotter Hulda Kristina Johannesdotter, född 1875, gifte sig med Karl Oskar Lagerberg 1893. De fick sonen Karl Gustaf 2 juli 1893.

Pappa Lagerberg ingick i arbetsstyrkan vid bröderna Erikssons möbelsnickeri i Taserud 1906

Som framgår i artikeln blev Gustaf gift med Arvika-flickan Fanny Grafström och de fick två barn, Fritjof och Birgit. I artikeln står det, att föräldrarna skickade barnen hem till Arvika för skolgång. Detta var fel. Hela familjen reste hem till Arvika för att ordna med skolgång och inkvartering åt barnen. Deras bostad var på tredje våningen i Lundquists hus i korsningen Torggatan/Fabriksgatan. ”Vi” bodde i samma hus på första våningen under tiden jan. 1938 till okt. 1942. Pappa fick i uppdrag att iordningställa vindsvåningen till barnen Lagerberg. Jag blev mycket bekant med Fritjof. Han var en av mina första riktiga kamrater. Uppe på tredje våningen hade han flera uppstoppade jakttroféer efter sin far. Speciellt kommer jag ihåg ett stort piggsvin. Det var vassa taggar!”

Väl framme avvisades Lagerberg då han saknade referenser. Han tog därför snart farväl och för
beredde sig för den långa vandringen tillbaka. Han nämnde då, att han var tvungen att ge sig av innan det blev mörkt, eftersom han ville sova under samma träd som föregående natt.

Då man fick höra att Lagerberg sovit under ett träd bland de vilda djuren anställdes han bums. Det var just den typen av folk som behövdes i Kenya på den tiden orädda och initiativrika.

Att lämna de värmländska skogarna år 1920 för att flytta till Kenya i Östafrika var ett stort steg att ta. Speciellt för en småbrukare från Rackstad, som inte tidigare varit ute i världen.


Stor koloni

Kenya var på den tiden ett okänt land för de flesta svenskar. På 1880talet kom landet i brittiska
händer. Invandringen av européer främst engelsmän, började vid sekelskiftet. En stor del av engelsmännen tillhörde aristokratin. Detsamma gällde många av de skandinaver som bosatte sig i landet. Det fanns under 20talet en tämligen stor skandinavisk koloni i Kenya.

Det som lockade många var de stora möjligheterna till jakt och naturligtvis möjligheten att för en billig penning köpa stora jordarealer.

Somliga skandinaver klarade sig bra och bor liksom Gustaf Lagerbergs son Fritjof Lagerberg kvar i landet i andra eller tredje led.

Många lämnade dock Kenya under MauMautiden på 50talet. Andra lämnade landet på grund av ekonomiska svårigheter. Till dessa senare hörde den kända danska författarinnan Karen Blixen, som ägde en kaffeplantage och som i många av sina böcker skildrat livet i Kenya under kolonialtiden.


Inget lyxliv

Nairobi kunde på 20talet närmast liknas vid en by. Det var verkligen inget lyxliv som mötte de
européer som kom till Kenya. De flesta fick åtminstone den första tiden bo mycket enkelt i jordhus, med grästak och jordgolv. Det var många faror som lurade. Vilda djur, giftiga ormar och inte minst tropiska sjukdomar som malaria, bilharzia* och gula febern.

Det var Gustaf Lagerbergs stora jaktintresse som fick honom att flytta till Kenya. Han fick från en där bosatt svensk höra talas om de stora möjligheter landet erbjöd då det gällde jakt och jordbruk. Denne svensk var Nils Fjæstad, etablerad plantageägare utanför Nairobi och på besök hos släktingar i Rackstad**.

* Snäckfeber (parasitsjukdom)
** Målarkonstnären Gustaf Fjæstad m.fl.


Sålde gården

Fyra år efter mötet med Fjæstad hade Lagerberg sålt sin lilla gård och för pengarna köpt en enkel
biljett med lastbåt till Kenyas hamnstad Mombasa.
Det första arbetet att bygga regnvattenreservoarer höll han på med under ett år. Arbetet utfördes i en trakt utanför Nairobi som är befolkad av masaifolket. Masaierna är ett nomadfolk, som bedriver boskapsskötsel. Deras huvudsakliga föda består i en blandning av sur mjölk och blod, som boskapen tappas på.
Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vilken enorm omställning det måste ha varit både språkligt och kulturellt för Lagerberg.

Att köpa egen jord var aldrig aktuellt för Gustaf Lagerberg. Det krävdes trots allt ett kapital.
Jaktintresset, som var den huvudsakliga anledningen till att han flyttade till Kenya, avtog med åren. Storviltsjakt intresserade honom aldrig. Däremot tog jordbruksintresset mer och mer av hans tid och han började arbeta på en svenskägd sisalplantage.


Till Arvika

Efter tre år i Kenya reste Lagerberg hem till Sverige för att gifta sig med Arvikaflickan Fanny
Grafström.
Den nyblivna fru Lagerberg hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Paret bosatte sig i ett jordhus på sisalplantagen. Deras transportmedel var en mula. På kvällarna ställdes ett badkar in i huset.
Inte förrän 1950 fick familjen elektricitet och 1955 fick de telefon.

Tack vare att Fanny Lagerberg var en praktisk och realistisk person fann hon sig snart tillrätta i
denna primitiva miljö.
Två barn föddes. En dotter Birgit och sonen Fritjof, som berättat denna familjehistoria.
Många faror lurade i det nya landet. Som femåring stod systern öga mot öga med en spottande
kobra. Lyckligtvis blev båda lika rädda.

guldvåg
Fritjof Lagerberg berättade också, att han som barn såg den gamle och korpulente Aga Khan vägas på en våg med rent guld som vikter. Aga Khans sekt har många anhängare bland asiaterna i Östafrika.
Gustaf Lagerberg blev efter några år på sisalplantagen erbjuden att bli disponent på en stor norskägd kaffeplantage strax utanför Nairobi. Det var år 1929 han började sin bana som plantagedisponent. Han kom sedan att stanna på samma plantage till sin pensionering drygt trettio år senare, då sonen Fritjof tog över chefskapet.

Barnen Lagerbergs skolgång var ett problem. Fritjof Lagerberg berättade, att då han var nio år
gammal hade han endast undervisats av sin mor två timmar per dag.

Föräldrarna valde då att skicka sina barn till Arvika för skolutbildning. En liten lägenhet* hyrdes i
Arvika och en dam**, som varit anställd i Fanny Lagerbergs föräldrahem, tog över ansvaret för barnen.

*Vindsvåning i s.k. Lundquisthuset i korsningen Torggatan/Fabriksgatan
** Agnes Andersson

 – Fotot visar barnen Lagerberg och Agnes Andersson i vindsvåningen. Till vänster om fotot fanns en balkong med fin utsikt över staden.

Sju års väntan

Ingen kunde då ana, att det skulle dröja sju år innan föräldrar och barn kunde återses.

Det var Andra världskriget som kom emellan. Det gick inte att resa mellan Kenya och Sverige.
Även brevkontakten var dålig och ett år var det bara ett enda brev från föräldrarna, som kom fram.
Först i september 1946 kom föräldrarna till Sverige för att träffa barnen. Två år senare tog Fritjof studenten i Arvika.
Efter tio år kunde Fritjof Lagerberg återse sitt kära Kenya. Men det var bara för ett halvår. Sedan
väntade militärtjänsten i Kristinehamn. Efter sågverks och skogsutbildning i Sverige kom han till
Kenya för gott. När fadern 1961 drog sig tillbaka övertog han ansvaret för kaffeplantagen.


Brutal tortyr

Det var i slutet av MauMautiden Fritjof Lagerberg kom tillbaka till Kenya. Många européer hade lämnat landet under oroligheterna. Det var inte mer än ett trettiotal européer som dödades, men många blev skrämda av de brutala tortyrmetoder, som kom till användning afrikaner emellan.
Gustaf Lagerberg och hans maka var kvar i landet under hela Mau-Mau-tiden. Det var bara vid ett tillfälle Fanny Lagerberg kände sig direkt hotad. Beväpnade män försökte på dagtid komma in i deras trädgård. Detta upptäcktes av en tjänare i huset. Han larmade arbetarna på plantagen, som i hundratal kom till hennes undsättning.
Gustaf Lagerberg slutade sina dagar i Sigtuna, där Fanny Lagerberg fortfarande lever.


Afrikanskt namn

Det är nu sonen Fritjof, som med sin familj lever i Kenya. På plantagen kallas han Birisho. Att få
ett afrikanskt namn är en stor ära för en europé, men exakt vad namnet betyder, vet inte Fritjof Lagerberg.

Den norskägda plantagen, som fadern skötte och som sonen tog över, såldes till kenyaner. FN:s
miljövårdsorgan UNEP har i dag sitt högsäte på den f.d. kaffeplantagen.

Fritjof Lagerberg är nu plantagedisponent för ett stort kenyaägt aktiebolag, som förutom stora
kaffeodlingar odlar vete och majs och dessutom har en stor mängd biffdjur och får.

Fritjof Lagerberg bor i en underbar villa på plantagen, några mil utanför Nairobi, fjärran från det
jordhus föräldrarna bodde i under de första åren i Kenya. I huset hänger målningar av Ture Ander* blandat med leopardskinn.
På frågan om Fritjof Lagerberg fortfarande känner sig som en svensk svarar han tveklöst ja.
*Efter hushållerskeplatsen med barnen Birgit och Fritjof, fick Agnes Andersson anställning hos Ture Ander i Racksta


Oviss framtid
Eftersom Fritjof Lagerberg fortfarande är svensk medborgare måste han ha arbetstillstånd för att arbeta i Kenya. Nu är det inget problem, men framtiden är naturligtvis oviss för alla européer som inte är kenyanska medborgare. Den tredje generationen Lagerberg går i skola i England, men båda barnen talar svenska, liksom Fritjofs engelskfödda hustru.
Blir det en tredje generation Lagerberg i Kenya?

Det beror givetvis på utvecklingen i landet. I nuvarande läge skulle barnen kunna komma tillbaka som biståndsexperter. Att de går i faderns och farfaderns fotspår är knappast troligt. Arbetet som plantagedisponent kommer säkert i framtiden att innehas av en kenyan.

Ann-Charlotte Ringquist
Nya Wermlands –Tidningen, 27 augusti 1981

Anm.

Gustaf Lagerberg levde 1893 till 1977 och var kommen från Torpet i Racksta. Begravd på Arvika kyrkogård. Hans far hette Oskar och var möbelsnickare.
Fanny Lagerberg, född Grafström, levde 1897 till 1996 och är begravd i samma grav som Gustaf. (Kvarter A) Hennes far var häradshövding Fritiof Grafström, levde 1865 till 1903. Var med och startade idrottsföreningen AIS i Arvika. – Modern var Agda, född Olsén och syster till Erland O., levde 1872 till 1947. Politiskt aktiv.

Historien om Höglunda i Rackstad och glimtar av fest och vardag i Rackstad under 1900-talet

En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad,
2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.

                                                                                                                     Höglunda i övre Rackstad idag

                                              Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus

Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.

                                                   Ture Ander målare 1881- 1959

                                                 Riborg Böving keramiker 1880 – 1953                                                  Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv

Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden

I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.

Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden).  Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.

Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899.  Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.

Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935:
Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina
på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.

*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket “Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson

1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården.
Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.

Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.

Ture Ander utanför “Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941

Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.

1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus.
Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.

Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.

Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora”
                                                                                                 Snickarna Anders Persman och Axel Spik

Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök:
30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12

Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”

1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år.
Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.

9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad:
Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget

Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare:
…vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen

                                                                                                           Lydia och Georg utanför stolpboden

1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar.
Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.

Lydia och Georg Sager på Höglunda:

Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken:
Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”

1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne:
…själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.

Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.

*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.

                                                                                          Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda

                                                                                                         Samma utsikt 2020

1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11.
Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa “Georgica”:

Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)

Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.

Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda:
Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.

24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.

Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.

Nya ägare av Höglunda

1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.

Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.

19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år.
De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder.
53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.

                                                                                                                         Espen och Jonas grillar 2011


Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ida och Marie på Bäcken

Sven-Åke Larsson skrev:

Jag läste ett inslag i ”Bilder från Norstugas bildarkiv”. Där fanns ett foto av Bäcken och en diskussion huruvida Ida kunde väva. Därför skrev jag ner några minnesglimtar från Bäcken som följer:

“Bäcken i Rackstad för länge sen men då så nybyggt att man ännu inte fått färg på huset (1920- eller 30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

På Bäcken bodde Ida och Marie två ogifta damer. De var mycket skickliga väverskor och hade en mycket bred vävstol där man kunde väva ”fyrhändigt”. Jag minns att min mor vid något tillfälle vävde tillsammans med systrarna på Bäcken i den breda vävstolen.

Ida anlitades för matlagning vid större fester i Rackstad. Till exempel minns jag henne från min pappas 50-årskalas i vårt 40-talstrånga kök. Ida var snabb i talet och hade humor och var en mästare på att trilla köttbullar och annat gott.

I mogen ålder fick Ida kontakt med en gentleman från Karlstad som dök upp som ett exotiskt inslag när han slog sig ner på Bäcken. Han var en stilig karl som genererade nya idéer hos Bäckefleckera. Det var oklart om Marie tyckte arrangemanget var helt lyckat. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon tyckte att systern åmade sig för den inneboende nykomlingen. Ida blommade dock upp och ordnade nu bland annat danstillställningar på Bäcken, ett ovanligt inslag i vardagen.

Marie hade ett talfel varför hon kunde ses som lite annorlunda och hon kunde vara svår att förstå för den ovane. Hon var liksom Ida en mycket vänlig och behaglig dam. En dag var hon dock mycket upprörd. Hon kom då och ville reklamera en värmelampa som hon köpt på Konsum i Arvika till att värma sina nykläckta kycklingar under. Reklamationen gjordes med följande beskrivning ”…poff sa det, å fjärera rök..” Tydligen ett dåligt lampexemplar….

PS Bäcken ligger mellan Korset och Bloméns, dvs. på vänster sida när man åker in mot Arvika. Det går ett liten bäck under vägen där som är ett tillflöde till Viksälven. I bäcken fanns förr gott om ”örkytt” som vi fångade i buteljer med Kinnekullebotten, meddelar Sven-Åke

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/12/28/bilder-fran-norstugas-gardsarkiv/

Bilder från Norstugas gårdsarkiv

Johan Cythraeus skickade under något år bilder från olika delar av trakten – mest från Stålsberga. Här kommer de samlade. Bildtexterna är Johans från 2016. Har du något att tillägga till bilderna, så kommentera gärna!
(Kommentarer från Facebook nu inlagda i efterhand)

” Från Stålsberga vid norra delen av Racken (gammelfarfar Wiktor Magnusson försökte stoppa vägdragningen över sjön men ja, han var bevisligen inte så framgångsrik 🙂”

“Skördetid på Segerfors herrgård i Rackstad. Året okänt. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Ser ut att vara på Tomtänga nedanför Sal.

Foto från fam Göran Holm, Rackstad. Damen som bodde i röda huset i Holm där berättade för mig att det är arbetsfolk knutna till Segerfors herrgård

“Den här är från Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

På Edet bodde Erik och Birgit Andersson och Eriks far Emanuel!Erik var Ju Elsa vid Bäckens bror. När Birgit blev änka byggde hon huset nere bredvid Bäcken och flyttade dit! Hon var en duktig väverska. Till Edet åkte vi spark över isen på vintern!
Av Birgit köpte mamma och jag fina hålgardiner och även mattor. Elsa var väl också duktig? De två var alltid med på utställningen i Rackstadskolan.

“Soldattorpet i Stålsberga, uppfört i mitten på 1800-talet. När knektsystemet lades ner till förmån för en värnpliktsarmé kring sekelskiftet 1900 fick dåvarande soldaten Ståhl möjlighet att köpa loss torpet av bönderna i Stålsberga. I mitten står Sune Ståhl som gick bort för ett antal år sedan. Soldattorpet är fortfarande i släktens Ståhls ägo. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Detta var soldattorp i Stålsberga från mitten på 1800-talet till när allmän värnplikt infördes. Olenius (?) Ståhl fick gå runt till varje hemmansägare i Stålsberga med lite pengar för att köpa loss deras andelar och ta över stället.
Sune Ståhl med farföräldrar.

“Sandstaberg den 30 juni 1918. Ett gång från trakten, mest Stålsbergafolk, har picknick ute på stenhällen med Racken i bakgrunden. Kvinnan som står upp i mitten med den största svarta rosetten är Maria Magnusson, min farfars mor. Från Norstugas gårdsarkiv.”

Mannen i mitten är väldigt likt Gustaf i Öststuga… kanske hans far?
Stående kvinna med stråhatt och svart hakrosett är min farfars mor Marie Magnusson.
Juni 1926. Sandstaberg, Stålsberga. Många från Stålsberga även fam Ståhl. Tror det kan vara en sommarträff med missionsförbundsfolk men inte säker.

“Mot slutet av 1800-talet var järnbruket på dekis och omkring 1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga. Men hur stort var huset? Och hur kan det ha sett ut? I kommentarsbilden nedan finns det äldsta fotot av Hagen vilket skvallrar något om hur Kropptomta såg ut en gång i tiden.”

Backen vid nuvarande vattenverket heter Kroppbacken!

“Familjen Eriksson på Hagen (fd Kropptomta) omkr 1915-1920.

Hagen. Fam Eriksson. Siste ur familjen att bo där var Johan Eriksson, avliden 1979 tror jag.

“Hos Petter på Myra, Rackstad. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

 

“Detta föreställer Norstuga i Stålsberga (som alla vet ligger vid Rackens västra sida). Uppfört 1880. På bilden Gustaf, Magnus, Maria och Kajsa (Andersson). Gården har gått i samma släkt sedan uppförandet.”

Norstuga. Byggdes av farfars morfar Magnus Andersson m fru Cajsa år 1880. Min mor och far bor där idag.
Vilken vacker glasveranda! Stilrent!

“Nytomta i Stålsberga. En för trakten typisk värmländsgård från 1700- eller mer troligen början på 1800-talet. Huset och uthusen revs i mitten på 1930-talet då en ny byggnad uppfördes.”

Gamla Nytomta. Min farfars far Wiktor Magnusson rev gården 1932-1936 och byggde nytt. Bara lillstugan finns kvar. Timmerstomnen kan ha blivit funkishus i Dragspelet. Stolpboden köpte unge Martin Floden. Flyttade upp den till berget och det blev början på hans hus där.
Johan ChytraeusMartin berättade väldigt utförligt om när byggde där uppe på berget. Jag har det nedskrivet någonstans.

 “Kampen för kvinnlig rösträtt leddes från Stålsberga! I oktober 1905 tog Anna Lindström ordförandeskapet för den nystartade lokalavdelningen. Kampen kröntes så småningom med seger.”

“Symöte i Stålsberga, 1916.”

Symöte. Min farfars mor Marie Magnusson. Oklart vilket hus. Kan vara Tomta trodde Bror Nyquist när han levde men vi är inte säkra. Fick fotot av Bror men finns även hos oss. 1920-tal.

 

“Bäcken i Rackstad för länge sen men då så nybyggt att man ännu inte fått färg på huset (1920- eller 30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Vid Bäcken bodde Gustaf och Elsa med dottern Ingegerd på 60/70 talet…Gustaf var från Öststuga i Stålsberga och Elsa från Edet ”östom sjön”!
Före Gustaf och Elsa bodde väl en gammal tant som hette Ida där? Jag minns att mamma och jag var och hälsade på Ida ve Bäcken. Undrar om inte hon vävde också?
Kommer också ihåg Ida ve Bäcken, men kommer inte ihåg om hon vävde, men det var väl en sysselsättning för många kvinnor då😊Birgit vävde ju på beställning när hon var bondmora på Edet, hon kärnade smör som hon sålde minns jag, allt för att få nån krona i inkomst
Kicki Andersson

jag beställde några av mina första finrumsgardiner av henne. Men då hade hon flyttat till Bäcken.

Kicki Andersson Birgit var gift med Erik på Ede
Lisbeth Andersson

Birgit var dotter till Viktor å Essa? på Skogslund och kusin till din svärfar Janne på Nolby om jag inte minns fel? å gift med Erik. Elsa ve Bäcken var hennes svägerska.

Gustås äldre historia

1540 fanns Gustås upptaget som ett kyrkohemman kopplat till Gunnarskogs kyrka. Därefter har Gustås övergått till att bli ett ”infanterihemman”. 1665 står löjtnant Lars Knutsson som boende där, liksom Knut Eriksson.

Gustås 1641

1682 organiserades det militära om. Vi fick indelningsverket och Gustås blev löjtnantsboställe. I en bok om Arvika nämns ett antal av dem som bebott Gustås. Från 1690-talet fältväbeln välborne Hans Stuart. Fältväbel var en officerstitel och motsvarar kvartersmästare. 1702 befordrades Stuart till fänrik och efterträddes på Gustås av fältväbeln  Jonas Blanckenfjell. Också han ”välboren”, dvs lägre adel. Efter honom kom Per Frumerie f. 1697. Vid mitten av 1700-talet innehades Gustås av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren. Inte bara militärer har bott där. Peter Öberg, en gång brukspatron i Norserud och senare utfattig, dog i armod på Gustås 1784.

1747 upphävdes förbudet mot hemmansklyvning. 15 år senare uppmuntrade staten att hemmansägare anlade torp åt gifta legohjon. Mellan 1750 och 1850 ökade befolkningen i Sverige från 1,8 miljoner till 3,5 miljon. Särskilt hög tillväxttakt efter 1810 i form av torpare, backstusittare.

1755 fanns bara ett torp noterat under Gustås, Gullsjötorp, uppe vid Mjögsjöns norra ända. Från 1760 anges tre nya torp:  Mögsjötorpet, Göktorpet och Humletorpet. 1787 tillkommer Björkåsen, som avregistreras 1811 och Nybyggerud i husförhörslängden. Myråsen finns angivet mellan åren 1806 och 1820. Sist i raden är Johannesberg och Pålsbråten, som båda finns angivna från 1811. (Utifrån husförhörslängderna 1760 – 1826. 1796 – 1801 saknas uppgifter) Några av torpen finns kvar, men var låg de andra: Mögsjötorpet, Björkåsen, Nybyggerud, Myråsen, Johannisberg?

Här följer uppgifter ur husförhörslängderna för den undersökta perioden. Med reservation för felaktigheter och oklarheter… (Komplettera gärna!)

Gustås
1760-74 Robert Niclas Hellgren f 1708  d. 1763 (Fältväbel Mantalskommissarie) hh Cajsa Greta Ramzell f. 1714 d. 1759. 5 (4?) fröknar f. 1734 -50 och 4 söner f 1750 -59 (en son?) sista tvillingarna f 18 juni 1750 i Ny prästgård. Roberts far Birger Hellgren f. 1677 dog 1717 på Gustås.
1774 – 87. Löjtnant Engelbrekt Frumerie f. 1737 (1735?) Därefter Carl Jean Bratt, Peter Öberg (1722-1784) och hh Anna Lisa Pemer.
1787-91 Kapten Johan Fredrik Nisbeth f 1751
1791 – 96. Nisbeth flyttar 1795 till Berg i Älgå.
1796 – 1801 Uppgifter saknas
1801-06. Inga namn på boende på Gustås? Gifte drängen Hans Jonsson med hustru Maria Lisa Emfellt f. 1769 inflyttade från Långserud 1804.
1806 – 11. Arrendator Carl Gustaf Ekman f. 1775 hh Elsa Beata Åberg f. 1783 inflyttade från Gillberga
1811 – 16. Ekmans flyttar till Sillerud 1813. ”Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” anges. 1815 flyttar Adolf Wester f. 1789 in.
1816 -20 ” Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” Indelningshavaren löjtnant Adolf Wester. Arrendatorn Fredrik Adolf Stuart f 1783. Inflyttad från Stavnäs 1816. Till Stortorpet i Långvak 1819, Solberg 1820.
1820 – 26 Johan Magnus Torsell f. 1776 hh Maria Vigelius
1826-31 Torsell dör 1836 liksom Vigelius. Samma år flyttar Inspektor CME Torsell f.1808 in. Från Torshälla (?)

Gustås idag

Mögsjötorpet
1760 -74  Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87  Hans  Andersson och Kjerstin Olsson
1787-91 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsson f 1721 Flera barn och oä barnbarn 1791-96 Hans Andersson f. 1722 flyttar 1801 till Perserud
1801 -06 Elof Olsson f. 1768 flyttar med hustru från Ö Sund
1806-11  D:o Därefter änkan Britta Jonsdtr f. 1743 Ensam kvar på torpet
1811-16 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761 (utfattige)
Därefter Anders Olsson f 1778 hh Karin Nilsdtr 1793
1816-20  D:o liksom 1820-26
1826-31 inhyses Anders Persson 1789 hh Lisa Andersdtr utflyttade (?) Finns där även 1831-37

 

Göktorpet
1760 -74 Anders Eriksson f. 1740 hh ?  Flyttade till Koppsäng.Därefter Per Hansson Homsfeldt f 1745 hh Marit Nilsdtr f. 1748
1774 -87 Per Hansson Homsfelt (soldat) f 1745 hh Marit Nilsdtr f 1748. Flyttat 1775 till Homslid Därefter avskedad soldat Petter Bengtsson f 1738 hh Marit Gudmundsdtr f 1738 Därefter Erik Månsson f 1742 hh Katarina Nilsdtr f 1733
1787-91 Olof Andersson f. 1749 och hh Britta Ersdtr f. 1751 2 barn + barnbarn
1791-96 Jon Månsson f. 1762 hh Ingrid Pettersdtr f 1766.
Därefter Nils Anderssson f. 1755  Anna Jonsdtr f 1752
1801 -06  Nils Anderssson Anna Jonsdtr
1806-11  Per Nilsson f. 1765 hh Lisa Olsdtr f 1764
1811-16  Per Nilsson  hh Lisa Olsdtr f 1764 Sonen Anders f. 1792 beväring. Infördes 1813.
1816-20  Per Nilsson hh Lisa Olsdtr. Därefter sonen Per f 1796 gift 1818 med Lena Larsdtr f 1764
1820-26 Per Persson f 1796 hh Lena Larsdtr Löf f 1764 Därefter Jan Jonsson Hwass f 1776 hh Britta Andersdtr f 1789. Flyttade 1822

Göktorpet idag

Humletorp
1760 -74 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87 Olof Olsson f 1724 hh Maria Ersdtr f 1733 Därefter Jonas Bålman f 1722 hh Elin Andersdtr f 1736. Därefter Erik Carlsson f. 1751 hh Ingegerd Larsdtr 1745. Därefter Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739
1787-91 Lars Persson f. 1745 hh Britta Andersdtr f 1748. Tre barn. Avskedade soldat Erik Andersson f 1734 hh Britta f. 1745. Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761 Avskedade soldat Jonas Bålman f. 1722 Flyttade till Labråten under Rackstad 1787. Jon Månsson blev vargeringssoldat i Brunskog.
1791-96 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761
1801 -06 Arwid Olsson f. 1748 hh  Kjerstin Ersdtr f 1754
1806-11 Olaf Arwidsson f 1779 hh Karin Bryntesdtr f 1780
1811-16 Jonas Eskilsson f. 1778 hh Maria Svensdtr 1787 (syster: L.q. lösaktiga kvinnan Britta Svensdtr f 1780 med dotter
1816-20  Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f 1798 c. Per Nilsson f 1793 hh Britta Nilsdtr f 1791
1820-26 brukas av arrendatorn på Gustås Johan Magnus Torsell f 1776 hh Maria Vigelius

Björkåsen
1787-91 Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739 Inga andra
1791-96 Elleka Erlandsdtr
1801 -06  Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761
1806-11 D:o Lämnar torpet efter 1810
1811-16 Torpet struket. Sista paret Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f. 1798 (inhyses fadern fd soldat i Långvak)

 

Nybyggerud
1787-91 Per Ersson 1755
1791-96 Per Ersson  hh Brita Andersdtr f 1760
1801 -06  D:o
1806-11 D:o
1816-20  Utflyttade
1820-26 Fältjägare Nils Persson f 1792 hh Anna-Stina Renhult f 1788
1826-31 Anders Andersson 1788

 

Myråsen
1806-11 Nils Andersson f 1755 hh Anna Jonsdtr f 1752
1811-16 D:o
1816-20 D:o
1820-26 D:o inroterade på Gate. Torpet överstruket


Johannisberg
1811-16 Anders Persson f 1784
1816-20 Anders Nilsson  f 1786 hh Maria Persdtr f 1786 b. Jan Jansson Hwass fältjägare f. 1797 hh Britta Andersdtr f 1789
1820-26 D:o Flyttade 1822 b. Olof Carlsson f 1799 hh Ingeborg Jonsdtr  f 1791

Pålsbråten
1811-16 Anders Olsson f. 1778 hh Kari Nilsdtr 1781
1816-20 Nils Jonsson f 1768 hh Anna Andersdtr f 1767 Utflyttade till Brunskog 1817
1820-26 Anders Jonsson f 1776 hh Maria Olsdtr f 1770