Kategoriarkiv: Människor

När hemmansägarna i övre Rackstad fick nya grannar

1900 köpte Gustaf Fjaestad en tomt i Rackstad. Under 1900-talets första hälft avstyckades sen den ena tomten efter den andra till Arvikabor – och andra. Det här är ett försök att beskriva bakgrunden till alla tomtköp. Och det är inte alldeles lätt.

– En gång i tiden ägde min morfars far både Kampöla och Kajsas udde, berättar Eva Eriksson.

Hennes morfar, Ragnar Johansson, är den som sålt tomter till många sommarstugeägare i övre Rackstad på 1940- och 1950-talen. På ”Albråtenudden” avstyckade Ragnar Johansson två tomter tidigt. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den 1928 en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär – Rackstadkonstnärernas favoritaffär. 1950 köpte så Kajsa Deppler, Fritz Lindströms dotter bosatt i Schweiz, ”Kajsas udde” av Ragnar Johansson. Från 1943 och resten av 1940-talet hade dessförinnan Ragnar sålt en rad tomter till sommargäster.

Evas morfars far, Johannes Olsson, hade vid seklets början sålt tomter till Rackstadkonstnärerna; Gustaf Fjaestad köpte 1900 Oddudden av Johannes och döpte om den till Kampudden, 1910 köper Fritz Lindström sin tomt av CG och Rickard Fagerlind och Johannes Olsson. Två år senare gör Johannes en avstyckning och säljer till apotekare Jonsson, som efter några år säljer den vidare till keramikern Riborg Böving Albråten. Johannes son Ragnar säljer 1926 en tomt (Orrhöjden) till Ture Ander och skriver in rätten att driva kreatur i en 10 meter bred zon längs sjön. Till betesmarker på nuvarande Gärdet kan man anta.

Hur hamnade all denna mark i Evas släkt?

1892 köpte Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter konkursboet efter Erik Nilsson och hans hustru Marie Persdotter.  Det var mark som sedan kom att hysa nya Rackstadbor, bofasta eller sommargäster. Erik Nilssons omfattande markinnehav var följden av en rad laga skiften, avsöndringar och köp.

1786 års storskifte på inägor
En nyckelperson är Nils Eriksson/Ersson f. 1794 gift med Kerstin Persdotter (f. 1801). Hans föräldrar, Erik Andersson ( 1756 – 1804) och Anna Andersdotter (f. 1750 inflyttad från Kärrsmossen) finns i Rackstad i slutet av 1700-talet och deltar i 1786 års storskifte. (Klicka på kartan för att förstora)
Karta över 1786 års storskifte  A: Jan Jansson; B: Per Bryngelsson; C: Per Arnesson; D: Anders Jansson; G: Arne Bengtsson; H: Olof Jonsson; I: Erik Andersson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=4&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a31

En grund för det kommande lades vid laga skiftet 1845 då jord, skog och mark omfördelades rejält i Rackstad.

Ägare efter skiftet: A: Adolf Sandelin; I: Nils Persson; K: Jon Jonsson; L: Nils Eriksson; M: unge Anders Eriksson; N: Per Eriksson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=94&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ff&mdat=20170719114925960953&p=2

Soldattorpet som låg på nuvarande Kampudden togs då ner. Den del av hemmanet som Nils Eriksson tilldelades skulle sen visa sig vara den mark som Ragnar Johansson och dessförinnan hans far Johannes Olsson kom att sälja till nya rackstadbor. Men hur hade den kommit i deras ägo?
Jon Jonsson, Ragnar Johanssons morfars far, ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jonsson den marken (litt K på kartan), medan Nils Eriksson fick all mark på under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som till stor del bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet.
Kampöla då? I skifteshandlingarna står ”Holme i sjön Racken” (1479) under Impedimenter* tillsammans med vägar, grustag mm och verkar inte ha fördelats på någon ägare i Laga skiftet. (* mark som är olämplig för jord- och skogsbruk)

1866 års hemmansklyvning

Nils Eriksson dog 1864 och hade sju barn, varav fem delade på hans marker: Stina (f 1829) som 1869 gifte sig med Anders Andersson (f 1836), Cajsa (f 1823), Erik (f 1836), Maria (f 1829) som gifte sig med Per Johan Andersson i Holm, Britta (f 1832) som gifte sig med Anders Andersson (f 1832).
1866 gjordes en hemmansklyvning bland Nils Erikssons arvingar.

Hemmansklyvning 1866 östra delen

Hemmansklyvning 1866 västra delen

De nya delägarna Erik Nilsson 30 öre (A), Anders Andersson 15 öre (B), Per Andersson i Holm 15 öre (C), Stina Nilsdotter 15 öre (D), Cajsa Nilsdotter 15 öre (E) delade upp marken från Sal och österut enligt markeringarna på de två kartorna.

https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=24&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ib&mdat=20170719120329722992

Hemmansklyvningen medförde att byggnader bytte plats. Kostnaden för alla inblandade finns upptagna i skifteshandlingarna. Erik Nilsson får t ex en ”stugubyggnad”, en visthusbod och lada märkt, nedtagen och flyttad till sin nya tomt. Men vilken var den? Nuvarande ”grå Nestugan”?

Också Evas släkt har ett långt Rackstadförflutet.

1775 flyttade Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. (se skifteskartan 1786 under A) Jan och Britta hade fyra barn födda mellan 1777 och 1791. Jan och Britta dog med två års mellanrum, 1817 och 1815.
Sonen Jon Jansson (f. 1777) och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön..
– Det var så brant att potatisarna rullade ner för slänten mot sjön, säger sig Eva ha hört berättas.
Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.
Jon Jansson dog 1863, medan hans hustru levde till 1888. 1867 byter Jon Janssons änka bort den del av marken vid älvmynningen som regelbundet översvämmas genom Segerfors bruks uppdämning. Motpart är bruksägaren Herman Indebetou.
Jon och Märta hade sex barn. Dottern Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och övertar Sal runt 1865. Nils Jonsson förblev ungkarl, bodde kvar och byggde (nya) södra Sal

Tre försvunna gårdar
Runt Sal fanns i senare delen av 1800-talet tre gårdar som nu är borta. Tomta, Nordstugan och Gärdet.
Tomta, köptes in av Segerfors bruk och var bostad för spiksmeden Anders Håfström (f. 1821 i Billingsfors) och hustrun Johanna Fredrika (f.1819 i Töftedal, troligen Norge). Deras dotter Karolin (f.1853 i Vinger Norge) tjänade piga hos grannen, ungkarlen Nils Jonsson. Där bodde också en rättare på Segerfors, innan småningom Gustaf Fjaestad köpte huset och det togs ner och flyttades till Kampudden något av de första åren av 1900-talet.
Nordstugan som låg 80 meter norr om Sal. Men vem bodde där? Möjligen var den siste där Anders Andersson (f 1836), som 1869 hade gift sig med Nils Erikssons dotter Stina Nilsdotter. Hon dog fem år senare och 1879 flyttade änklingen Anders till Mötterud. Därefter flyttades huset till Vålängen i Nedre Rackstad. Marken väster om Anders och Stinas ägdes av Stinas syster Britta, som 1863 gift sig med Anders Andersson (f 1837), Efter Brittas död 1871 gifte Anders om sig med Stina Elofsdotter och familjen flyttade 1877 till Gunnarskog. Det är ju också tänkbart att Nordstugan låg på deras mark. I torpinventeringen* anges att ägaren hette Norstegûbben och att det berättades att han ofta åkte ner till Sölje glasbruk och köpte glasvaror som han sedan sålde i trakten.
Gärdet. I torpinventeringen  anges att Jon Janssons familj bodde på gården Gärdet, som låg norr om Sal. Var bodde i så fall Nils Eriksson och senare hans son Erik Nilsson?
Och var bodde Jon och Märtas son Johannes Jonsson (f 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829)? De födde fyra döttrar, varav Karolina (f. 1858) gifte sig med Johannes Olsson/Olofsson från Långvak (f. 1854). Här återstår en del att reda ut.

Utsnitt ur 1845 års skifteskarta. Gårdarna Tomta (167), Sal (K) och Gärdet (L)

Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter köper 1891 för 3.000 kr konkursboet efter Erik Nilsson (1836 -1895) och hans hustru Marie Persdotter (f. 1829) av Gustaf Elofsson i Perserud.  Johannes och Karolina övertog därmed ”Grå Nestugan”.  Kanske för pengar som Johannes tjänat i USA? Där hade han varit sedan 1882, medan Karolina anslutit 1890. De hade gift sig 1880 och första barnet Johan Richard hade fötts 1882. 18 mars 1892 flyttar familjen tillbaka till Sverige och Rackstad.
–  Dom hade ormar på golvet i stugan i Amerika, så dom var tvungna att ha sängarna högt upp, berättade Evas morfar Ragnar för henne. Kanske bidrog det till att dom flyttade tillbaka?
Johannes Jonsson (f. 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829) byggde småningom Löcka i nära anslutning till den nuvarande vägen ner till Kampudden. Kanske med hjälp av måg och dotter när de återvänt från Nordamerika? Löcka verkar ha varit en liten, aldrig riktigt färdigbyggd, undantagsstuga. Johannes betecknas ju redan 1890 som ”inhyses” i ett hushåll med hustrun och dottern Maria (f. 1861). Det kan möjligen ha varit en ”skatteteknisk” åtgärd. Men i vilket hus bodde de?  I maj 1892 hade Maria gift sig och flyttat till Brunskog. 1893 flyttade Johannes och Maria till Där Framme i huset där ungkarlen Per Andersson (f. 1859) bodde.
Häradsekonomiska kartan 1883-95.

25 augusti 1898 inträffade så den brand i det ännu inte färdigbyggda huset (”Löcka”) som ledde till att både Johannes och Maria dog med 13 dagars mellanrum. Maria hade vårdats hos släkten på Där Framme tills slutet kom. Enda vården bestod i att hon fick ligga i ett kar med vatten för att lindra plågorna. Johannes och Maria begravdes samma dag. Händelsen återges i Den Svenska-amerikanska-posten några veckor senare. Dottern Karolina (Lina) tog händelsen mycket hårt och kunde bli sängliggande upp till en vecka när minnena blev för påträngande.

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898

Carolina Johannesdotter

1897 hade Evas morfar Ragnar Johansson/Johannesson fötts sist i raden av syskon, efter Emma Maria (f. 1880), Johan Rickard (f. 1882), Hulda Karolina (f. 1892) och Gustaf Helmer (f. 1894)

Under tidigt 1900-tal kommer Johannes Olsson och sedan Ragnar Johansson att sälja tomter på hela det område som 1866 fördelades mellan Nils Erikssons arvingar. Om all den marken ingick redan i konkursboet, som Johannes köpte 1891 är tills vidare obekant.

Ragnar blev kvar på gården och rodde gärna över Racken för att träffa Elsa som bodde på den gård som nu är känd som Blå lagårn (Där Framme i Perserud). Småningom (1924) gifter sig Ragnar och Elsa och uppför 1925 en ny gård, Nestuga (nuvarande Thegerströmshuset), som de 1947 säljer till Sven Thegerström.

Nerstuga nybyggd

Johannes Olsson dog 1912 medan hans hustru Karolina levde till 1949 och dog i Långvak.

Ragnar får två döttrar, Runa (f. 1924) och Gunvor (f 1926). Runa gifter sig med Engelbrekt Haglund och 1949 föds Eva på Bergsgatan i Arvika. Ragnar och Elsa hade efter flytten från Rackstad byggt ett nytt hus i Nedre Rackstad, Älvängen, som man 1955 säljer till Stig Nordanstig. Ragnar öppnar Centerboden inne i Arvika och köper en sommarstuga i Älvsbacka vid Vattenverket. Den stugan brann småningom ner.

Ragnar och Elsa på Kampöla

Gunvor, Marja Ander, Runa och Anna-Lisa Forsman (på knä)

Gunvor och Runa ovanför barnkolonin

Ragnar fyller 50 år

Älvängen

*Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken : resultat från en torpinventering / sammanställd av Nils Damberg ; [torpinventeringsgruppen: Märta Andersson …] 2 uppdaterade uppl. 2005.  Rackstad : Rackstad hembygdsförening, 2005

Övriga källor till denna artikel är utöver Eva Eriksson även Hans Ferner och kyrkoarkivalier och lantmäterihandlingar. Bilderna kommer från Eva Eriksson.

 

 

 

 

Julfirande i Rackstad

Julläsning i Arvika Nyheter 1961

Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.

Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.

På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.

Kampudden i vinterskrud. AN 1961

”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.

Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.

Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.

Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.

På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.

Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!

Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.

Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.

Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.

”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.

Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”

Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden

Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet

 

 

 

 

Lugnet på systrarna Bruséns tid

Ulrika Bruzéns mostrar drev under 30 år vilohemmet Lugnet i Rackstad.  Ur Ulrikas fotoalbum är nedanstående bilder hämtade.

Ulrika berättar att syskonskaran var uppvuxen i Stockholm och kom sedan till Falun. Ulrikas mor hette Sonja. Fadern dog i förtid. Från Falun kom familjen till Järperud i Gunnarskog och så till Rackstad 1941. Det året köpte Daga, Nora och Göta Brusén Lugnet av sjukgymnasten Oskar Hedinger som drivit det som  pensionat tillsammans med sin hustru Hilma. Ulrika är litet osäker på om det möjligen var Daga som var den som köpte Lugnet. Eftersom Daga står som säljare 1970 kan det kanske stämma.
Flera kvinnor ur Rackstadkolonien vistades på 1940-talet på Lugnet: Anna och Amelie Fjaestad och Elsa Ahlgrensson. Olle Bonniér skriver i sina memoarer om sitt sommararbete på Lugnet:  ”Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla.”

Övre raden fr v Göta, Nora, Rosa, Svea. Nedre raden: Daga, Sonja, Eugenia, Vega

Övre raden fr v Göta, Nora, Rosa, Svea. Nedre raden: Daga, Sonja, Eugenia, Vega

Till Rackstad flyttade en syskonskara med gedigen vårdbakgrund. Tre av dem var sjuksköterskor.

Mors dag 1935. 1. Rosa, 2. Daga, 3. Nora, 4 Sonja, 5. Vega, Vollrat son till Rosa med mor i mitten. Sjöbergs Foto, Treskog

Mors dag 1935. 1. Rosa, 2. Daga, 3. Nora, 4 Sonja, 5. Vega, Vollrat, son till Rosa med mor Eugenia i centrum. Eugenia kallades ”Grevinnan” i Järperud. Sjöbergs Foto, Treskog

Vollrat, Rosas son, blev så småningom chefsjurist på Luftfartsverket i Norrköping. Han var mycket konstintresserad: ”Tydligt fanns där en tidig kontakt med Racksta-konstnärerna och inte minst en ung Olle Bonniér som låg till grund för hans intresse.”
https://www.nt.se/nyheter/rattradig-och-vansall-varmlanning-1914759.aspx

Patienter och andra utanför Lugnet

Patienter och andra utanför Lugnet

Vykort över Lugnet

Familjen Brusén och troligen några vilohemsgäster

Familjen Brusén och troligen några vilohemsgäster. Göta Brusén högst upp till höger

Lugnet färg

Lugnet 1966

Lugnet bil

Ulrika Bruzén, Britt (dotter till Nora), Nisse Damberg

 

Tidigare artiklar om Lugnet:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/03/11/nar-askan-slog-ner-pa-lugnet/

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/05/10/lugnet/

Holm-Rackstads vägsamfällighet 1951 – 1969

Vissa saker har skötts av Rackstadborna själva. Bystämman är ett sådant forum. Rackstad-Holm vägsamfällighet tar småningom över bystämmans roll. Vägunderhåll är uppenbarligen en manlig angelägenhet av den efterlämnade protokollsboken att döma. Mötesprotokollen visar hur ansvaret för vägen runt Racken – Rackstadborna eller Arvika stad – växlade. Och att man inte alltid var överens…

 

Protokollsboken för vägsamfälligheten startar 24 februari 1951. Eftersom bystämman under 40-talet verkar ha fört en tynande tillvaro, kan man misstänka att namnet på sista byfogden 1950, Olof Persson, var sista livstecknet från den. Just väg- och brofrågor var gemensamma angelägenheter för trakten. Vägsamfälligheten har uppenbarligen tagit över bystämmans roll.
Mötet i februari verkar ha varit en stämma, som föregick en kommande ordinarie stämma i maj. Kan allt ha startat föregående höst? I § 6 skrivs om ”avvecklingstiden av den gamla samfälligheten” – är det bystämman? Protokollet 24 februari 1951 konstaterar att ”mandattiden för den nya styrelsen som valdes 15 nov 1950 för 2 år skulle räknas till ordinarie stämman i maj 1953” Utom för två ledamöter som skulle lottas att avgå.
Vägen var uppdelad i fem sektioner (1-4,10) där uttaxering skulle ske på belopp som varierade mellan 200 kr och 775 kr.
I ett separat protokoll 24 feb konstituerade styrelsen sig: Sven Thegerström valdes till ordförande och Ragnar Olofsson till kassör och sekreterare
Årsstämman 29 maj 1951 fattade en rad beslut: infordra kostnadsförslag för trumma och avlopp vid Konsum, undersöka kostnaden för märken vid mötesplatser, underhandla med staden om lutning av vägen, tillstyrka att ”visst trafikbolag” fick anordna busstrafik runt Racken., att söka statsbidrag för nybyggda vägen över Gateskogen. Olof Persson (siste byfogden) redogjorde för gamla vägsamfällighetens räkenskaper, som visade upp skulder på 180 kr.

Följande år, 1952,  övertar Arvika stad grusning, sladdning och snöplogning mot att staden övertar statsbidraget. I stämmoprotokollet ombeds styrelsen försöka få snöplogen att även gå till Humletorpet. Nu beslutar man också ändra stadgarna så att samfällighetens stämma inte längre behöver anslås i kyrkan, utan i Holm och Rackstad.

Nya styrelsen utgörs 1953 av: Sven Thegerström ordförande, Ragnar Olofsson, Karl Johansson, Taserudsänga, istället för Bo Fjaestad. Kvarstår till 1954: Viktor Andersson och Johannes Andersson. Det meddelades att älvbron vid Segerfors utdömts och ritning och kostnadsförslag för ombyggnad lyder på 2.580, varav 60 % torde vara statsbidrag.
Året därpå anmodar styrelsen Arvika stad att ombygga bron mot att staden får statsbidraget.

Vid årsstämman 1954 ersätter Ingemar Skoglund Viktor Andersson i styrelsen. § 52 ”Beslöts att om dikning skulle förekomma sammankalla stämman för att besluta om detta” § 53 ”Beslöts anmoda Arvika stad att luta vägen till Hagen”

1955
Styrelsen föreslår att stämman beslutar att impregnera alla räcken i sektion 4, lägga om en trumma i sektion 3 öster om Hagen, rätta till i Källebacken, samt dikning och röjning. Så beslutar också stämman i Rackstads skola 18 maj. Där valdes Verner Olsson in i styrelsen. Man beslöt också att hos länsstyrelsen få lägga rör i stället för ombyggnad av älvbron vid Segerfors.

1956 §44 ”beträffande trädfällning å Smedjefallet beslöts att röja bort riset, samt efterhöra ingenjör Jonés ersättningsanspråk” § 45 ”Angående ombyggnad av Älvbron, som direktör Sven Thegerström av misstag förlagt pappren, som skulle sändas till Övervägmästare Odelgård för yttrande, beslöts invänta Odelgårds yttrande”

1957 års ordinarie stämma: §79 ” Val av styrelse, i tur att avgå voro, S Thegerström, som under året avlidit, V Olsson och R Olofsson. Valda blevo Ragnar Olofsson, Karl Nyström och Algot Andersson. Till 1958 kvarstår Johannes Andersson och Ingemar Skoglund.” Ragnar Olofsson valdes till ordförande till nästa stämma.
Styrelsemöte 28 mars 1957: ”§ 2 Beslöts att Skoglund skulle rekvirera ett lass grus till trumman öster om Segerfors, samt om han så kan ordna så att stenen i Ängbacken blir skjuten”
Styrelsens inspektion av vägen från Taserud till Perserud. ”§ 54 Med anledning av att V.F.S. kör tugg och spån på sekt. 1 beslöts att tala med advokat” ”§ 56 Uppdrogs åt Algot Andersson att bespruta buskarna efter vägkanterna å sekt. I, II, III och IV”

1958 Styrelsemöte 29 april på Nolby ”§ 61 Beslöts föreslå stämman, att söka kontakt med Perseruds vägsamfällighet, och gemensamt ingå till stadsfullmäktige med en anhållan om, att staden övertager underhållet och ansvaret för hela vägen från Taserud över Holm – Rackstad och Perserud till landsvägen i Öjerud”
Årsstämman: ”§ 95 Beslöts att anlägga trumma vid Mosågen, samt spränga bort sten vid Hagen och Enstöringen. Beträffande bron vid rågången mot Perserud beslöts avvakta ritning från vägstyrelsen”

Styrelsemöte på Nygård 4 maj 1959: ”§ 65 Beslöts att färdigställa de av vägstyrelsen ålagda mötesplatserna för att utfå statsbidraget. § 66 Beslöts att tala med byggnadschefen, om stan kunde med sina maskiner borttaga gräskanterna efter vägen. Även beslöts att uppmana staden att grusa vägen”
Årsstämman 15 maj 1959: Nyinvald i styrelsen blev David Andersson, Rackstad. ”§ 107 På förslag av bokbindare Lundgren, beslöts att undersöka om det går att få hastighetsbegränsning på vägen. § 107 (!) Beslöts anhålla hos länsstyrelsen att ålägga Arvika stad att övertaga underhållet av sektionerna I, II, III och IV”

1960 års stämma. Styrelsen består av David Andersson, Rackstad, Algot Andersson, Holm, Ingemar Skoglund, Rackstad, Erik Andersson, Rackstad och Ragnar Olofsson, Rackstad. Bland besluten: ”uppmana Bo Fjaestad och Elsa Hallgren, att anlägga trummorna vid deras utfartsvägar”, att ”undersöka hur mycket virke, som Leo Dahlin och Helge Lydén transporterat, samt kräva dom på 1 öre kbf och km”, ”uppmana staden att utbygga vägskälet vid Westergrens så att man kan svänga med lastbil med släpvagn”, ”att vid Westergrens uppsätta vägmärken, ett med påskriften Ö Rackstad och ett med N. Rackstad”

1961 års stämma hölls på Nolby

Vid 1962 års stämma väljs Bengt Lindqvist och Bo Fjaestad som styrelsesuppleanter. Beslöts bl a att ”begära trafikräkning i 8 dagar å vägen”
En välbesökt årsstämma med 15 deltagare: Erik Andersson, David Anderssson, Walfrid Persson, K E Karlsson, B Westergren, Joel Persson, Bo Fjaestad, B Lindqvist, I Skoglund, W Ullberg, K Nyström, I Andersson, Alg. Andersson, R Olofsson och dessutom Domänverkets kronojägare Agdur, Sunne gm fullmakt.

Årsstämma 1963: Fyllnadsval efter avlidne Ragnar Olofsson, ”vilken innehaft ordförande,

Ragnar Olofsson var mycket aktiv i styrelsen - tidvis både ordförande, kassör och sekreterare

Ragnar Olofsson var mycket aktiv i styrelsen – tidvis både ordförande, kassör och sekreterare

kassörs och sekreterarposten”. Till hans efterträdare valdes Bertil Westergren.
”Beslöts att kalla Arvika Stad till möte angående ev. övertagande av samfällighetens vägar” På nästa styrelsemöte fick nya ordföranden Westergren i uppdrag att kontakta Drätselkammarens ordförande Luthman. Både Westergren och Carl Nyström skulle höra med sakkunniga hur det blev om vägsamfälligheten upphörde med att underhålla vägen. Vad som hände framgår inte av protokollen. På styrelsemötet i oktober godkändes och påskrevs det beviljade statsbidraget. Erik Magnusson i Stålsberga får 3.000 för dikning, bortforsling av jordmassor och omläggning av vägtrumma vid infarten till Hurraskiftet.

Årsmöte 1964. Arvika stad efterlyste statsbidraget, men årsmötet beslutade att bara skicka hälften till dess att Drätselkammaren skickade uppgift på vilka normer man har gått efter. Ingen representant staden kom till årsmötet, trots löfte per telefon. Nu beslöts att ordföranden skulle kontakta byggnadschefen Fex.
Frågan om hastighetsbegränsning kom upp: ”§ 9 Någon framkom med förslag att ev. hastighetsbegränsning skulle införas om sådan kunde genomföras, vilket årsmötet var med på att detta kunde diskuteras med stadens repr.”
Det verkar vara öppna sammanträden i Vägsamfälligheten. Till annonserat möte 15 juli kom så få att man inte ansåg sig beslutsmässiga. Nästa protokollförda möte i slutet av september samlade desto fler: David Andersson, Sven Fransson, Erik Andersson, Ingemar Andersson, Alton (Anton?) Pettersson, Gottfrid Damberg, Albert Andersson, Valfrid Persson, Valter Ullberg, Karl Nyström, Ivar Johansson, Ragnar Johansson och Bertil Westergren.
”Beslöts att avstå från begärd vägdelning. Carl Nyström och undertecknad skall meddela lantmätaren detta. Samtidigt skall vi fråga om deb. För slitage av vägen för sommarstugeägarna” §6 ”Övriga ärenden. Beslöts att buskröjning skulle ske i höst och besprutning när slyet växt upp 20 – 25 cm. Beslöts även att broomläggning skulle ske vid Tomtängen och vägen in till Hurra. …Beslöts även att se efter om sprängning av berg vid Segerfors”

Årsmöte 1965.  Nu avgår Carl Nyström, Bertil Westergren och Ingemar Andersson. Istället inträder i styrelsen Sune Rönning, Albert Andersson och Ivar Johansson med Sune Rönning som ny ordförande.
Som svar på skrivelse från Arvika stad beslöt vägsamfälligheten att lämna hela statsbidraget på villkor att Arvika stad åtar sig fullständig väghållning (dikning, röjning, grusning, snöröjning mm) å vägarna S 274 och S 794. Även innestående medel överlämnas till Arvika stad. Andra punkter: §10 Sprängning av berg vid Segerfors skulle utföras omedelbart… Årsmötet beslöt även att skicka en skrivelse till Arvika stad med anfordran att de måtte dika vägen å sekt. I Taserud – Rackstads skola, vilken sönderkördes vid invigningen av Westlanda Kristi Himmelsfärdsdag1965”

Från 1966 finns inga protokoll

 1967. Sammanträde 25 augusti. Ordförande Sune Rönning får i uppdrag att uppvakta stadens tjänstemän beträffande vägkröken vid Nestuga. Övriga ärenden: önskemål om vägtrumma vid f d Olof Perssons fastighet samt för avloppsvattnet från Vattentornet i Gateskogen. Och mitt för Segerfors bör jordvallen bortskrapas på norra sidan av vägen.
Vid årsmötet i november kompletterades dessa önskemål med dikning i backen mellan Torpet och Nytomta. Bortforsling av jord skall också ske vid Trollbäcksdalen, vägtrumma omläggas på Hurravägen och denna väg grusas

1968 Årsmöte. Ny i styrelsen är Kjell Skoglund.
Arvika stad har stakat sträckan Orrviken – Segerfors, vilket godkändes av årsmötet. Däremot är årsmötet missnöjt över att man inte underrättats om informationsmöte i Perserud angående en omstakning, som redan verksställts, av två km av en väg tillhörig vägsamfälligheten. Till protokollet fördes också att vägsamfälligheten, skogs- och markägare inte hade något intresse av en ny väg mellan Orrviken och Ålgården.

Sist i pärmen är ett handskrivet årsmötesprotokoll från 27 nov 1969. Styrelsen väljs om, företrädare från vägsamfälligheten i förestående vägombyggnad av s k Rackenvägen utsågs (K Nyström och S Rönning som ordinarie)

 

Gunvors bästis var Marja Ander

2005 gjorde Öyvind Ander en intervju med Gunvor Johansson, dotter till Ragnar och Elsa Johansson i Nerstugan i Rackstad. Öyvind Anders far Rogne var barn till Ture Ander och Ragnhild Franzén. Marja Ander (född 1925) var syster till Rogne och bästis med Gunvor.

Det här är citat ur Öyvinds intervju:

Gunvor – När vi var barn så satt ju Ture ute i naturen och målade, och ibland lekte vi kurragömma i hans ateljé.

Öyvind – Fick ni det för Ture?

Gunvor– Han var tyst. Han var väldigt snäll och han klagade aldrig på oss. Men han låste ju ateljén med en nyckel som han satte fast i färgen. Men det kände ju Marja och jag till. Jag ska berätta en gång när Ture hade varit och jagat och kom hem med en orre. Han kom hem med

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

olika djur, det kunde vara en orre, eller en hare.

Öyvind – Vad minns du av Ture för övrigt?

Gunvor: Jag minns matsalen i Orrhöjda där han satt i sin korgstol i änden av bordet vid den långa soffan. Han satt alltid i korgstolen och läste dagens tidning. Han var ofta i sin egen värld.

Öyvind – Menar du att han inte var så engagerad i familjelivet?

Gunvor: Han var i sin konst, och skidor. Våge Albråten var ju med och vallade våra skidor. Ture och andra konstnärer gick c.a en km till Segerfors varje onsdag och tog bussen in till Arvika. Alla konstnärerna hade såna där stora läderryggsäckar.

Öyvind – Vad gjorde de i Arvika? Handlade de mat?

Gunvor – Ja i Arvika Kontantaffär. Då lämnade de in en tavla och så fick de handla mat för den.

Jag var med Marja inne i Arvika många gånger i skoaffären. Och då hon bestämde sig för ett par skor, så lämnade Ture in en målning där. Så kom handlarna över mycket konst. På den tiden så hade folk inte mycket pengar utan fick lösa det med byteshandel.

Öyvind – Kan du säga något om Ragnhild? Jag vet ingenting om henne?

Gunvor – Ja, hon var arbetsam och duktig. Hon vävde hon, vet du. Hon vävde och lämnade in till Konsthantverk. Och Ture ägde varken kostym eller överrock under kriget, och då var det Rönning skulle jag tro som var skräddare. Som sydde Kavaj och golfbyxor åt Ture, Fritz Lindström och Gustav Fjaestad. De hade alla likadana kläder. Och Ragnhild hon var väldigt duktig. Hon vävde möbeltyger gardiner och bidrog till familjen.

Öyvind – Vad har du för intryck av Ragnhild som person?

Ragnhild Franzén.  Målad av Björn Ahlgrensson

Ragnhild Franzén. Målad av Björn Ahlgrensson

Gunvor – Jag hon var en väldigt duktig husmor. Hon bakade och grejade och hade två vävstolar i sitt sovrum. Och Marja sa när Ragnhild låg sjuk, för hon låg ju också sjuk bra länge. Ragnhild var inte på sjukhus utan hon var hemma och Dr. Kjellgren besökte henne varje onsdag. Då sa Marja: Tänk mamma som inte har varit i köket eller skafferiet på så länge och hon vet ändå bättre vad som finns i det än jag trots att hon var sängliggande. De hade ju så härliga hemsnickrade sängar i trä med madrasser. Jag tror att hennes säng var i gammalt blåmålat trä. Jag minns också hur tapeten såg ut i rummen. Den var grå och sen målade de sina egna mönster på den. Och sen minns jag att det var ett hål i väggen, och där kom det upp varmluft till övervåningen

….

Öyvind – Kan du berätta om Marja

Gunvor – Ja, Marja och jag var ju vänner från det att vi blev så stora att vi kunde gå till varandra. Det lustiga var när vi skulle följa varandra hem att vi inte kunde komma överens om var halva vägen var mellan Nystugan och Höjden (Orrhöjda) Så då tog vi ett måttband och så mätte vi och kom fram till att halva vägen var vid en jättestor gran vid hagen. Det var ju precis mitten och det var en stor gran dit följde vi varandra och när vi skiljdes åt så sprang vi så mycket vi orkade åt varsitt håll. Det var ju höst och lite mörkt och så. Annars knallade vi och gick där till varandra och vi var inte särskilt mörkrädda. Det var ju en bit att gå.

Öyvind – Hur långt var det emellan er? Var det en kilometer?

Gunvor – Ja det var det allt. Och vi gick tillsammans till skolan varenda dag. Då kom Marja in och satt och väntade på Runa och mig. Det var så roligt att se henne sitta där i kökssoffan och vänta på mig. Och sen när vi blev lite äldre så cyklade vi iväg till skolan Marja var alltid glad, och alla beundrade henne. Alla pojkar var så glada i henne. Hon var lättsam och glad och bra på att dansa.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/05/22/sommargaster-i-rackstad/

Rackstads bystämma

Från 1893 till 1995 – med uppehåll 1951 – 1967 förde den årligen tjänstgörande byfogden i Rackstads hemman en räkenskapsbok. Här redovisades inkomster och utgifter som låg på bystämman. Genom posterna i räkenskaperna får man en bild av livet i Rackstad.

I äldre tider fanns sockenstämman som bestämde en del som också berörde hemmanet. Men det fanns också en nivå därunder, bystämman. Att den funnits länge kan man vara säker på, men hur länge den funnits i Rackstad är svårt att säga, men i sockenstämmans protokoll 5 okt 1800 kan man läsa om byfogdens roll:
§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Räkenskapsbok

Intäkterna kom främst genom de varierande närmast årliga uttaxeringarna baserad på de olika skatteörena. I början av perioden kom ”arrendemedel” som en inkomst från ”Bostället” Från 1929 fram till 1947 kom arrendeinkomsten från Porsmyra. En inkomstkälla fram till 1903 var ”roteringsbidrag”, dvs det bidrag hemmanet fick för att man ställde upp med en soldat. 1904 redovisas ”skatt från försålda soldatbostället”. Staten bidrog också till vägunderhållet genom årliga statsbidrag.

 

Utgifterna varierade. I början av perioden hade hemmanet en social funktion. Johannes Persson fick 1,25 för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

En återkommande utgift gäller broar. Främst ”älvbron” (vid Segerfors?), men även bidrag till broar längre bort: Rexedbro, på Gateskogen och i Furtan. Prästskatten hanterades av hemmanet och är en årlig utgift mellan 1898 och 1939.
Räkenskapsbok2

1911 tas en rejäl summa (206 kr) upp för en ny karta för hemmanet. Nio år senare bokförs ett bidrag för andel i hemmanets karta från patron på Segerfors, Johannes Olofsson.

Efter kriget avtar bystämmans verksamhet. Under 1951 – 1967 saknas räkenskaper i den aktuella boken. Det verkar som Holm-Rackstads vägsamfällighet tar över bystämmans roll under dessa år (se kommande redovisning av Vägsamfällighetens protokoll)

Försäljning av virke och skog på rot gör att kapitalet ökar i den återuppståndna bystämmans räkenskaper. I boken noteras att Hagalund – byfogdens bostad – brinner 19 mars 1984. ”Kassaboken ligger i huset” och finns i läsbart, men brandskadat skick. Efter virkesförsäljningen 1973 finns det mest finansiella poster. Med ett undantag: 1995 ger  bystämman 12.500 kr i bidrag till upprustningen av Segerfors kvarn.

Byfogdar i Rackstads hemman

1894 Danjel Elofsson
1895 Emanuel Carlson
1896 Anders Olsson (Dr)
1897 Johannes Persson
1898 Erik Persson
1899 Gustaf Elofsson
1900 Anders Petterson
1901 Per Olsson
1902 Nils Gustafsson
1903 Nils Jonsson
1904 Waldemar Persson
1905 Per Andersson I Holm
1906 Johannes Olsson
1907 Magnus Persson
1908 Maria Persson
1909 Johanna Persson
1910 Johan Emanuelsson
1911 Per Andersson
1912 Daniel Elofsson
1913 Per Persson
1914 Johannes Andersson
1915 Karl Waldén
1916 Gustaf Lagerberg
1917 Eric Persson
1918 Karl Johan Petterson
1919 Robert Elofsson ”af Gust Elofssons sterbhus Perserud lejd byfogde”
1920 Robert Elofsson ”byfogde åt Bråtstugra”
1921 Anders Json Hagberg
1922 Gustaf Nilsson
1923 David Andersson
1924 Johan Persman
1925 Ragnar Johansson
1926 Per Magnusson
1927 Johannes Andersson ”byfogde åt Johanna Persson”
1928 Johannes Andersson
1929 Johan Emanuelsson
1930 Per Anderssons sterbhus
1931 Robert Elofsson Sötomta
1932 Per Perssons sterbhus Västugan
1933 Anders Persson
1934 Olof Persson
1935 Albert Andersson
1936 Otto J Månsson
1937 Algot Andersson Holm
1938 Carl Ericsson
1939 Karl Johan Pettersson
1940 Emanuel Andersson
1941 Anders Hagberg
1943 Gustaf Nilsson
1944 O. Persson
1949 Olof Persson
1950 Olof Persson

1968 Eric Andersson
1969 Erik Andersson gm Gustaf Andersson
1972 – 2002 Kjell Skoglund

Se även:  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/08/17/hemmansagare-betalar-kyrkoskatt-1934/

Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2

Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén

Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden

Möje och Erik Holmgren

Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda

Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

När åskan slog ner på Lugnet

Olle Bonniér var under några år elev hos Gustaf Fjaestad. I sin biografi Självljus (1995) berättar han bl a om sin tid i Rackstad. För sin försörjning arbetade han denna sommar på Lugnet, 

”Det är försommar 1943. Farbror Gustaf har inhyst mej hos Anna på Berget, alldeles intill ålderdomshemmet Solsidan vid sjön Racken i Värmland. Han har ordnat jobb åt mej på ålderdomshemmet, där hans äldsta syster Anna vårdas. Hon är helt förlamad och rullstolsbunden. Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla. Hennes silkesblusar har graciöst virkade kragar och de malvaskiftande kjolarna slutar nertill i spetsmönster. Hon är späd som en tolvårig flicka. Anna är däremot alltid klädd i grova, svarta kläder över vilka hennes stora, vita ansikte hänger tungt panikslaget. Anna försöker le med långa, mörkgula tänder, medan hennes vattrigt vita ögon ber om nåd.
Samtliga patienter sitter samlade på den stora glasverandan som vetter ut mot Racken. De beundrar skådespelet med sjöns självlysande rubinröda skiva, som ligger spänd mellan tre regnbågar, mellan vilka blixtar flammar och föder hinnor av regn, som i alltmer tätnande knippen anfaller sjön. Ju mer denna piskas upp, ju dunklare Ijus — tills blixten plöts-ligt slår ner i huset. De gamla skriker förskräckta, men Annas vrål överstiger allt, innan hon förlorar medvetandet.
— Hämta genast vatten åt Anna! ropar sköterskorna till mej. Jag ger mej ut i köket. Det är Stort som en kyrksal, dock inte högt i taket, från vilket tumstjocka kopparrör hänger ner och korsar varandra i kökets längd och bredd. Ett av rören leder till vattenkranen över diskhon. Eftersom Anna förmodligen behöver mycket vatten tar jag fram ett grogglas ur ett skåp. Omedelbart innan jag skall fylla på vattnet slår blixten ner och flammar mellan rören i taket. Här gäller det att snabba sej på mellan nedslagen — men jag tar risken.
När jag kommer ut på verandan med vattenglaset, förvånar mej en av sköterskorna genom att rycka det ur min hand och kasta hela innehållet i ansiktet på den medvetslösa Anna, som frånvarande öppnar ögonen precis innan åskan brakar ner i huset så våldsamt att vi samtliga slungas omkull av lufttrycket. Nu är det lilla fru Schultzberg som skriker vilt:
— Mina Aguéli, mina Aguéli!
Hennes rum brinner. Jag rusar ut i köket, hittar en vattenhink och fyller den. När jag stänger vattenkranen, kommer ett nytt nedslag. Tack skyddsänglar! Fort in i fru Schultzbergs rum för att slänga vattnet över gardinerna som brinner
— och så två hinkar till. Värre är det inte med det. Endast radion är en askhög. På väggarna hänger en suverän Aguélisamling. Jag kan inte låta bli att utbrista:
— Gratulerar! Inte den minsta skada på målningarna.
Men hur kommer det sej att här inte finns nån av Anselm von Schultzberg?Hon blir rak som en eldgaffel. Spänner ögonen i mej och svarar:
— Du har gett mej intrycket av att vara intelligent och begåvad.
Jag går ut ur hennes rum och tänker bara:
— Vilken tragedi.

*

Tystnad lägrar sej över huset i vilket mellanrummets lyskraft kvarstår: dramat som vibrerar omkring och mellan oss. Stormen avtar inte utan vrenskas ännu inne i mej när jag på den nu tomma glasverandan gör kritteckningen ’Åskregn över sjön Racken’, som inte avbildar yttre syner utan i sej själv är ett inre mellanrum. En ännu mindre bild än Aguélis små. Som rymden i en droppe. En allra minsta kärna”

Tack till Christer Gustafsson som, efter tips från Agneta Nordmark, skickade denna dramatiska berättelse! Som Schultzbergsläkting kan han korrigera några saker i texten:  Constances ålder var 1943 79 år och något ”von” fanns aldrig framför Schultzberg.  Constance dog 1948.

I fjortonårsåldern bestämde han sig för att bli konstnär. Han försörjde sig som dräng på somrarna; på vinterhalvåret som springschas. År 1939 åkte han till Värmland för att tjäna ihop pengar till konstnärsmateriel. Där mötte han Gustaf Fjæstad; Bonniérs och Fjæstads korrespondens finns bevarad i Kungliga biblioteket. Under Värmlandstiden träffade Bonniér också Fritz Lindström, genom vilken han kom i kontakt med Aguélis måleri. (ur Wikipedia)

Olle Bonniér föddes 1925 i Los Angeles. Han utbildade sig vid Tekniska skolan och studerade för Isaac Grünewald och gjorde flera studieresor till Europa. Bonniér utryckte sig nonfigurativt och var intresserad av färgernas och formernas dynamik. Han hade sitt stora genombrott med utställningen ”Ung konst” hos Färg och Form där dåtidens radikala ungdomar förenades i en intellektuell sammanslutning som kom att kallas ”1947 års män”  (https://www.bukowskis.com/sv/fineartbukipedia/2081-olle-bonnier)

Mer om Lugnets historia:  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/05/10/lugnet/

Rackstad/Segerfors i svensk-amerikansk press

I USA var intresset för det gamla fäderneslandet stort och många svenskspråkiga tidningar rapporterade ”allt” som hände i de gamla hembygderna. Här är ett urval man kan hitta om Rackstad och Segerfors. Klicka på bilden för att förstora texten i urklippen:

Nordstjernan 21 april 1876

Nordstjernan 21 april 1876

Svenska-tribunen 17 oktober 1885

Svenska-tribunen 17 oktober 1885

Svenska-amerikanaren  2 juli 1895

Svenska-amerikanaren 2 juli 1895

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898

Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903

Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903

Svenska amerikanska-posten 29 december 1903

Svenska amerikanska-posten 29 december 1903

Svea 13 januari 1904

Svea 13 januari 1904

Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911

Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911

Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914

Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914

Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916

Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916

Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916

Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916

Svenska-amerikanaren 23 november 1916

Svenska-amerikanaren 23 november 1916

Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920

Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920

Svenska-amerikanaren 3 juni 1920

Svenska-amerikanaren 3 juni 1920

Vestkusten 19 januari 1928

Vestkusten 19 januari 1928

Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.

Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.

Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932

Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932

Vestkusten 3 januari 1963

Vestkusten 3 januari 1963

Källa: www.mnhs.org/newspapers/swedishamerican

På besök hos Fjaestads 1902

Hösten 1902 besökte journalisten och författaren Walter Hülphers Fjaestads i Rackstad. Året innan hade familjen flyttat ut till Kampudden och där byggt sig ett hem. Det här är ett utdrag ur hans artikel publicerad i Svenska Dagbladet 24 nov 1902

fjaestadhuset

Kampudden 1902. Bilden hämtad från Leif Hööks bok Arvika i gamla vykort

”…Tre dagar med höstens beslöjade, en smula kyliga färg på vikar, vassar och skog och med solsken då och då glimtande fram på ljusblå sky mellan högt glidande hvitgråa moln öfver Rackens bländande klara vatten. Med andra ord: jag tog mig under ett besök i Arvika friheten att promenera öfver uppblötta vägar, men genom en högstammig härlig furuskog ut till det hem, som artisten Fjaestad byggt åt sig på en vacker udde mot sjön Racken, med en utsikt, som måste tilltala, om det så vore den banalaste människa i världen, så mycket mer då den som af en god försyn fått målaröga och konstnärsglädje. Jag kommer något sökande ner till gården, jag medger det en smula tvekande att på vanligt stockholmskt interviewmanér tränga mig in i en familj, för hvilken jag måste vara bra främmande <….> Om hr Fjaestad var hemma? Jo då! Och strax efteråt kommer han själf och välkomnar mig på sitt öppenhjärtiga  rättframma sätt, som genast kommer mig att känna mig som hemma. ”Nu stannar ni väl åtminstone ett par dagar?” säger han. Om jag vill? Jag blef där i tre.
<…> har hr Fjaestad, ehuru född stockholmsbarn, slagit sig ner i Arvikabygden och där inredt sig ett stilla fridfullt hem, där solen hur mulen himmeln än må vara därutanför, skiner in på hvita gardiner och blommorna i fönstret. Ett konstnärligt och enkelt ordnadt hem med en ung förstående hustru och två små leende glada flickebarn, blondlockiga, blåögda och fulla af friskhet och hälsa. Huru har jag inte under dessa dagar lärt mig att afundas detta hem! Då vi i skymningen sutto kring det stora hvardagsrummets stora spisel och sågo glöden långsamt falna, då skuggorna kröpo hviskande i hvarje vrå öfver vävstolens trampor och under bjälkarne i taket. Då de utsirade ansiktena  på den stora pelaren till trappuppgången tycktes få lif och böjde sig intill hvarandra för att undra och förtälja. Och då han sakta knäppte på fiolens strängar en drömmande låt för drömmande ögon och långsamt klappande hjärtan i längtande ro. Sent glömmer jag de stilla stunderna, se´n där blifvit tyst däruppe i sängkammaren och stillheten stod som en allvarsmaning, hviskande men mäktig i mörkret kring stugan. Huru sutto vi ej där vi båda och utbytte tankar och talade med låg röst, medan ljusen fladdrade i den lilla ljuskronan i allmogestil och röken från våra pipor lade ett lätt ljusblott flor framför skisserna på väggen <…>

Till sist några ord, som kanske skall göra bilden af denne harmoniske målare än mer ljus och klar! Storvuxen och stark ”lider” han af en verksamhetslust, som verkar velgörande på lata åskådare. Inte nog med att han själf ledt byggnadsarbeta på sin stuga, han har själf lagt hand vid dess inre prydande, och hvarje morgon har jag från ateliern en stund hört hammarslagen mot den snidande mejseln, som ur väldiga träblock utformar stolar och andra föremål, som ännu blott ge en aning om hvad de en gång komma att blifva. Då jag blifvit klädd och kommit ner, har jag sett honom i blåskjorta hugga ved, så att det hvisslar om det, på vedbacken, ty slikt arbete ger aptit till frukosten och ställer tankarna i ordning. Han har väl ett halft tjog fioler, med hvilka han experimenterar, men det är ännu hans hemlighet. Han har – får jag säga så – ett par lärjungar, ett par värmlandspojkar, som skola bo uppe i en stuga i vinter en half mil från hr Fjaestads hem, inne i skogan <….>

Att hr Fjaestad har en uppmuntrande och glad vän i sin fru, har jag redan antydt. Själf förfaren i penselföring och teckning sitter hon på sina lediga stunder i väfstolen och väfer konstväf, till hvilken hon själf ritat mönstret. Än får hr Fjaestad ”bara se afvigsidan”, ty det skall bli en julklapp, och en kär. För resten lär fru Fjaestad ut sin konst åt elever från trakten och utöfvar därigenom ett vackert arbete, som nog skall föra nytta och välsignelse med sig.

E. Walter Hülphers  hulphers”Medarbetade i Värmlands Dagblad 1903–1904 och ägnade sig därefter åt författarskap, i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste. Sedan var han medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad 1908–1911; Västernorrlands Allehanda 1915–1917. Han skrev även för Svenska Dagbladet. Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey. De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla.” (Wikipedia)

Tack till Bertil Calais som skickat artikeln