Kategoriarkiv: Människor

Kerstin Werner berättar om gamla tider

Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.

Kvarnstugan
Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.

Nordstuga Holm
Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)

Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)

Gustaf Fjaestad
När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.

Brömsere
Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades  olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.

Hülphers
Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.

Maja Fjaestad
Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)

Elsa Ahlgrensson
Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.

Ängåsen
Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.

Kerstin Werners far arbetade på Vattenverket

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

Tack till Kerstins dotter Lisbeth Werner, som sorterat i sin mammas efterlämnade papper!

Äldre historien:

Arvika får vatten från Racken

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både ”lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822:

När Spanska sjukan drabbade Rackstad

11 oktober 1918 avled konstnären Björn Ahlgrensson på sanatoriet I Arvika. Han var ett av de närmare 40.000 svenskar som avled I Spanska sjukan som härjade over världen 1918-1920.

I mitten av september inträffade det första dödsfallet I Arvika. Ett provisoriskt sjukhusannex inrättades I gamla skolan och läkarna ville stänga biografer och skolor. På Arvikaverken blev en femtedel av personalen sjuk.

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné om spanska sjukan och vilken roll skrädmjölet från rian vid Segerfors kvarn spelade.

“Efter första världskriget var maten knapp. Det var svårt att få bröd och smör att räcka till. Man kokade en mjölstuvning och rörde en del smör i den. Det drygade ut bra. En middag, då det vankades en kvarlämnad ananasburk till efterrätt sade Judit: ”Tack för krigssmör i fredstid och utländsk frukt i krigstid”. Köttet var nog ännu besvärligare. De värmländska kvarnarna hade en tillgång i det siktade havremjölet d.v.s. ”skrädmjölet” som de styrande i Stockholm ej hade så god kännedom om då, så att det icke ransonerades. ”Skrädningen” pågick i kvarnarna. Detta mjöl som inte lämpade sig för jäsdegar på grund av dess torkning och ringa halt av gluten, passade däremot bra till våfflor, gröt och välling.

När spanska sjukan kom och bröt ned konditionen hos de drabbade var några skrädmjölsvåfflor kärkomna hos de sjuka. Rakels bästa vän från konfirmationen och hennes syster som var distriktssköterska i staden låg sjuka. Den andra distriktssköterskan som var överhopad av arbete och inte så intresserad av matlagning, fick dem att ligga hungriga i sängarna. Rakel, som den tiden arbetade på kontoret, kom ofta upp och hälsade på. Hon hade våfflor påstrukna med honung med sig. Hon blev inte smittad, och även de andra medlemmarna av familjen kom lindrigare undan.”

I rian torkades havre till skrädmjöl. Lars Lindström tog 1992 en bild av den gamla rian vid Segerfors kvarn, som var i så dåligt skick att den revs och sen byggdes upp igen.

Maskeraden på Sandstaberg

Under några år på 1920-talet fram till 1925 ägdes Sandstaberg av en dam från London, Frida Curween Simpson. En tid med omvittnat storartade fester!

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina, utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné följande om Miss Frida Curwee Simpson som bodde på Sandstaberg vid Racken i början på 1920-talet. (Sida 112 och 113 i Andra upplagan)

Sex av systrarna utanför Segerfors herrgård

Rakel var den av systrarna som klarade av hästarna bäst. Hon var ofta ute och körde. När flickorna hade varit borta och kört själva och kom hem, då var det Rakel som ledde hästen in i spiltan i stallet och tog av selen. Den lade hon på stallgolvet. Då behövde de inte väcka Johansson som behövde sin sömn. När Rakel var ute och körde i något ärende, tog hon sig för att bjuda alla hon körde förbi på skjuts. När hon en dag kom körande över Letskogen, satt en man på dikeskanten. Rakel tvekade en smula, men tog mod till sig och bjöd på skjuts. Det visade sig vara en tysk student som var på besök hos Miss Frida Curwee Simpson på Sandstaberg. Rakel visste vem hon var. Hon var engelska och hyrde detta ställe som hade ägts av konstnären Bror Sahlström. Det låg alldeles invid sjön och en brant backe ledde ned dit. Det sades, att konstnärerna sprang utför branten efter fester för att se om de klarade det. Rakel hade förkovrat sin tyska på folkhögskolan, så att det gick lätt att prata.

Några dagar senare kom Miss Simpson till herrgården i sällskap med tysken och en engelsk lord. De ville låna det ena pianot för en fest som de skulle ha. Eftersom mamman inte var så förtjust i Miss Simpson för att hon en gång ställt sin ridhäst vid stora trappan och hästen lagt sitt ”visitkort” där, blev de rätt kyligt mottagna.

Bertha och Rakel tyckte sig minnas, att lorden hade spetskrås på sina manschetter som inramade hans långa smala vita händer. Han provspelade nämligen på pianot. Flickorna blev bjudna på festen men blev först nekade att gå. Efter en del kompromisser fick de till slut lov att gå dit. För dem var det spännande med konstnärer och utlänningar. Det var maskerad. En av vävkonstnärinnorna som var mycket vacker var rokokodam, en danskonstnärinna var page. En ung man var dam med en stor svart peruk med en röd ros vid sidan och vit klänning, flera andra fantasidräkter fanns där också. Bertha och Rakel var idel ögon och öron för allting, och kanske hade de mest roligt av deltagarna, fast de egentligen inte hörde dit.

Det fanns en kärlekshistoria förknippad med festen. ”Rokokodamen” var uppvaktad av en av juristerna vid tingshuset, av den engelska lorden och av en av konstnärerna. Konstnären sade att hon måste bestämma sig: ”Jag målar en tavla av dig för att bevisa min kärlek.” Lorden hade ju gods i England att erbjuda och juristen en god framtid. Om några dagar kom konstnären med målningen i helbild. När hon såg tavlan blev hon överväldigad, och hon sade: ”Jag väljer konsten.” Hon ångrade sig nog inte, även om hon fick slita hårt och leva knapert åtskilliga år.

(Hette den engelska damen Curwee eller Curween?)

En senare fest på Sandstaberg

 

 

 

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

”Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen

Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

Från Danielstorp till Göktorpet – och Kalifornien 

Bo Rhönnstad har sammanställt en släkthistoria som innefattar såväl Göktorpet som Kalifornien. Avslutningsvis berättar han om släktingen Selma Giöbel – en mångsidig pionjär inom konsthantverk i Sverige.

De sista som bodde på Danielstorp i Rackstad (torp under Segerfors bruk) var Jonas Andersson och Anna Carlsdotter och deras barn. Några år in på 1900-talet flyttade de till Göktorpet.
Jonas far Anders Jonasson föddes i Långvak 1815 och fick sju barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre var soldat i Värmlands Fältjägareregemente, som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.

Några av Jonas och Annas barn kommer att emigrera till USA, några blir kvar i Sverige – och fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år.

Anna, det första barnet en dotter, föddes den 25 juni 1870, i Östra Berga, (Ålgården, Arvika) Hon gifter sig med Carl Ansgarius Wåhlgren och blir kvar i Sverige.

Andrew (Anders), föddes 1 februari 1872 i Östra Berga, (Ålgården, Arvika). Han flyttar ut som 16-åring och börjar arbeta i Rackstad (Segerfors) och senare i Skog (Vik). Han lämnar hemlandet för gott 1905, och emigrerar till Amerika och bor på flera platser i norra Kalifornien: Butte county, Mount Shasta och Weed, (Siskiyou County), Susanville, (Lassen County) Kalifornien.

Christine (Christina), tredje barnet en dotter, föds den 25 september 1874, i Västra Högvalta. Hon emigrerar för gott 1902, till Honey Lake, (Lassen County) och senare Susanville, (Lassen County), Kalifornien. Hon gifter sig där och får tre barn.

Dessa tre ovan nämnda barn flyttar med Jonas och Anna till Danielstorp.

Barn som föds på Danielstorp;

Carl Johan blir det första barnet som föds på Danielstorp, 11 mars 1877,  som barn nummer fyra. Carl Johan blir ogift och kommer senare att bli hemmansägare på Göktorpet fram till sin död 1956.
Som barn fem i barnaskaran föds Nels Johnson 9 januari 1879 på  Danielstorp.  Nels flyttar ut och gifter sig med Maria Otilia Svensdotter, som härstammar från Göbelsläkten, Saarland i Tyskland, (se presentation av Selma Giöbel i slutet av artikeln). Nels utvandrade 1908 till, Butte, Siskiyou County, Kalifornien. Han köpte sig hus i Susanville, Lassen County och Andrew och Magnus bodde där en tid som hyresgäster. De första åren var de tre bröderna Johnson anställda på Fruit Growers Supply Company som grundades 1907 och senare blev känt som Sunkist Fruit Growers eller bara Sunkist. Alla bröderna från Östra Berga och Danielstorp blev involverade i Första världskriget och Nels också i Andra.

 

 

Maria föds 11 oktober 1880 på Danielstorp (Segerfors). Också Otto föds på Danielstorp – 30 augusti 1881. Båda orkade bara med att bli ett år.

Magnus Johnson föddes 20 februari 1883 på Danielstorp. Han utvandrade 1902 till Butte, Siskiyou County och sedan Weed, Susanville, Lassen County, Kalifornien. Platser som många brev och presenter skickades från.

Axel föds 17 april 1885, på Danielstorp. Han blir 7 år.

Av de följande barnen som föds på Danielstorp, Oscar 15 februari 1887 och Hilma Maria 5 maj 1889, når ingen vuxen ålder och blir bara 1 år.

Clara föds som sista barnet 13 augusti 1891, på  Danielstorp. Clara kommer att göra flera resor till Amerika och gifter sig där. Hon återvänder till Sverige för att ta hand om Göktorpet efter sin mor och sin bror fram till sin död.

Lämnar Danielstorp

1899 har familjen flyttat till Långvak utan angiven plats. Jonas har blivit 56 år och Anna 53 år. Runt 1901 flyttar familjen Jonas och Anna med barnen Carl Johan och Clara till Göktorp. Jonas står där som arbetare.
1905 har Nels och Maria Otilia med barnen flyttat till Vik, Skog. De bor kvar i där fram till 1908. Med notering att Nels lämnar det gamla Sverige och utvandrar till Amerika år 1908 – 1909. Maria Otilia flyttar 1908 med barnen till Glasberget, Långvak. Maria Otilia är nu 28 år. Barnen Anna Maria 8 år, Axel Ivan 6 år, Berta Ulrika 5 år, Ellen Elisabet 3 år.

 

bilden från Bygdeband.se

Ålgården skola 1909-1910.
Främsta raden från vänster: nr1Torborg Lindström, nr2 Alma Fjäll, nr3 Anna vid Lillälven, nr4 ?, nr5 Nyste-klara?, nr6 Marie i Nordstuga i Östra Berga.
Sittande andra raden: Anna Maria på Glasberget, (f. 1900, Nels och Maria Otilias dotter), till vänster om lärarinnan Ingeborg i Bakgård, till höger om lärarinnan Ruth i Myra och längst till höger Ellen på Nyby.
Stående från vänster: Nr 1 ?, nr 2 Johan Fjäll, nr3 Göran på Göktorpet, (f. 1899, Annas son. Anna är Jonas och Annas dotter född 1870. Göran   emigrerar 1916 till Amerika) , nr4 Albin i Lund, nr5 Samuel på Stortorpet, nr6 Knut Zetterkvist, nr 7 Torsten på Källern (Sågmon)

Jonas och Anna bor kvar på Göktorpet, Ålgården också 1913 med barnen Carl Johan och Clara.
Jonas har hunnit bli 70 år, Anna 67 år, Carl Johan 36 år. Clara reser till Amerika 1913, 22 år. Clara återvänder till Sverige och har sedan med sig Göran till Amerika 1916. Göran som kommer att bosätta sig med Christine (Christina) i Honey Lake, Lassen County, Claras 17 år äldre syster.

Anna, mor till Göran gifter sig 1914 i Arvika med Carl Ansgarius Wåhlgren.

 

Anna

1920 flyttar familjen Jonas och Anna till Bråten, Mötterud. Med notering att Carl Johan blir kvar som hemmansägare på Göktorpet. Jonas Andersson dör i Mötterud, Bråten 1924. Hans hustru Anna flyttar då tillbaka till Göktorpet. 1924 är Clara i Amerika. Boende på Göktorp fram till 1928 är nu Carl Johan och hans mor Anna.

Foto;  Besök på Göktorpet under året 1926.
Stående från v.; Anna Maria, f.1900 Anna Carlsdotter, f.1846, Berta Ulrika, f.1903. Sittande fr. v.; Carl Johan, f.1877, Sven Olof, f.1920, Gunnar Emanuel, f.1921, Valdemar, (Bertas man), f.1900 med sonen Erik, f.1924.

Anna Carlsdotter dör strax före julen 1928. Boende kvar på Göktorp är nu Carl Johan. Hans 14 år yngre syster Clara återvänder för gott 1939 från Amerika. Carl Johan dör 1956 och Clara kommer då att bo kvar på Göktorp fram till sin död 1967.

I ett brev hem till Berta Ulrika skriver Clara 1932 från Perris, Riverside County, Kalifornien.
”Din pappa lefver och mår bra. Ja nu har ni den fina tiden därhemma.” ”Tänk den som finge gå ut i björkskogen och lyssna på göken. Det är nu snart 8 år sedan jag hörde den.”
Clara hade i alla fall sett lite av världen.

Det är svårt att vara exakt men det verkade som att Clara var mån om Göktorp. 1939 är hon tillbaka på Göktorpet. Försäljning och arvskifte sker 6 mars 1968 efter Clara Olsson, Göktorpet, Ålgården, Arvika.
Då fick Göktorp ny ägare och bevaras ännu idag.

Valdemar som gifter sig med Berta Ulrika och är son till Gustaf Johannesson och Sofia Kyrkman. Valdemars 10 år äldre syster Elin Maria gifter sig med Gustaf Adolf Blomén. Gustaf Johannessons bror Johan tar senare efternamnet Falk.

Elin Maria Blomén. Av Elin Maria och Valdemars syskon kommer tre av dem Hulda, Selma Carolina och David att emigrerar till Amerika, Detroit, Michigan, Wayne. Selma Carolina gifter sig med verktygskonstruktör på Buick industrier och får tre barn i Michigan, Wayne, USA.

Danielstorps historia finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

 

 

Vem var Selma Giöbel?

Författat efter en släktforskningsrapport om Berta Ulrikas, (från Göbelsläkten) Simon Göbel.
Av barnbarnen, Bo Rhönnstad och Ulf Övenholt.

Selma var god vän med Ellen Key och fick där ett släktskap. Hon mötte både Christian Eriksson och industrimannen Per Andersson, Anders Zorn, Carl Larsson, troligtvis också Fjaestad som hade börjat bli påtaglig i omgivningen. Kvinnorna Branting, Wallenberg som annars var vana mycket uppmärksamhet fick nu ge med sig för de nya nitiska kvinnorna. Vilket också kan vara en annan trolig orsak till att Selma Giöbel i eftertid blivit lite bortglömd som den kraft hon var för både det svenska kvinnliga som manliga hantverket. De manliga målarna rönte inte samma succé på Världsutställningen i Chicago 1893, som kvinnorna. Vilket inte uppskattades av Anders Zorn som passandes begynte kalla de ogifta kvinnorna ”kullor”. Detta fick Selma Giöbel att invända sig tydligt emot, återgivet i en intervju 1896. Hon lämnade sitt företag och Sverige 1898 för att bosätta sig i Italien. I alla fall återvänder hon till Sverige med ett stöd av hennes trogne vän Verner von Heidenstam, den förnämlige välgöraren Hjalmar Wijk som hon som gåva fick motta en liten gård, Kvarnbacken, som hon mycket älskade. På Heidenstams 50-årsdag, som firades med stora festligheter var bl .a. konstnären J.A.G. Acke med fru, K.O. Bonnier med fru, Hanna Pauli, fru 0lga Bratt, Fredrik Böök, John Landqvist, Vilhelm Stenhammar med fru, professor Wulff, Elin Wägner, Selma Giöbel och apotekarfamiljen (Maja) Alvin närvarande. (Ur minnen: berättade av Selma Giöbel).

Om Selma var i Rackstad själv är inte klarlagt ännu. Men en massa släkt födda på den platsen hade hon i alla fall. Och att hon efterlämnade idéer till ett kulturliv med början från seklet 1900. Med en början från 1885 då hon som ägare startar den första konst o hantverksaffären S. Giöbel Svensk konstslöjdutställning.

Selma var vida känd för sin firma S. Giöbel Svensk Konstslöjdutställning  i Stockholm. Selma Giöbel var en av de tidigare Svenska kvinnorättskämparna, hon var pionjär inom svensk textilkonst och en av det sena 1800-talets främsta mönsterskapare, utbildad keramiker. Inom träskulptur (carvin wood) var hon banbrytande och på Världsutställningen i Chicago 1893 med sin firma S.K.U., Svensk konstslöjd utställning, S. Giöbel deltog hon som enda kvinna med eget svenskt företag.

Hon fick stora framgångar i Sverige som utomlands och fick stor betydelse för den Svenska konstnärliga utvecklingen. 1914 skriver Lilli Zickerman när Selma ska tilldelas Nya Iduns hederspris; ”Sveriges kvinnor stå till henne i stor tacksamhetsskuld för de många nya fält, som härigenom öppnats till nyttig och inbringande sysselsättning. I Svensk konstslöjdutställning fann man mångfaldiga grenar av svensk konst och konstindustri representerade: målningar, träskulptur, drivna mässingsarbeten, järnsmide, stålarbeten, broderier, vävnader, nationella smycken, folkdräkter m.m. och med glädje ser fosterlandsvännen, vad som på dessa många områden åstadkommits genom en rikt begåvad kvinnas initiativ”.

Världsutställningen i Chicago kan betecknas som startpunkten för det svenska konsthantverkets framgångar i USA. Genom svensken Mikael Samuel i New York fördes Selma Giöbels föremål, efter Chicagoutställningen över till California Midwinter International Exhibition, som öppnades i San Francisco i slutet av januari 1894. Under de följande två åren fortsatte dessa objekt att turnera runt på utställningar i USA. ”Genom världsutställningen i Chicago kom således Selma Giöbel Svensk konstslöjdutställning och Handarbetets Vänner att för första gången i stor skala föras ut på amerikanska marknaden”.

Ett hundratal svenska konsthantverkare och företag fick medalj, bland dem Anna Boberg för en vikskärmsdekoration och Selma Giöbel för nyrenässansmöbler. Svensk-amerikanen Karl von Rydingsvärd, som bland annat arbetat med sniderierna i familjen Sloanes hem i Norfolk (nu The Hermitage Foundation Museum) framhöll sin svenska kollega Selma Giöbel i Amerikansk press.

Med Handarbetets Vänner delar Svensk Konstslöjdutställning äran av att först ha arbetat för avsättning av uteslutande svenska konstslöjdsalster. Redan 1874 började Selma Giöbel bli synlig som en av grundarna till HV handarbetets vänner. Där hon också var en lärare och fick sina elever. Några år senare på Parisutställningen 1878 då hon redan hade överösts med 10 medaljer på världsutställningar lovordades hon för sin skicklighet som lärarinna och som en svensk träsnidarinna.

Något som Berta Ulrika, dotter till Nels från Danielstorp och Maria Otilia från Göbelsläkten med förkärlek pratade om.

Bo Rhönnstad kan du nå via bo.rhonnstad@outlook.com

 

 

 

Gustaf Persmans yrkesbana startade i Rackstad

En av Arvikatraktens keramiker var Gustaf Persman. Han växte upp på den lilla gården Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås.

Han föddes 1908. När han var åtta år flyttade familjen från Arvika till Hurra.

”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” *

Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna, som var så begåvad att hon även fick hjälpa Maja Fjaestad med hennes tryck

Kerstin Werner har berättat att många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl”

Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.

I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås. 1934 hade han gift sig med Signe. Året efter föddes Björns storebror Bo. Några år bodde familjen i Lillstugan på Hurra. Därefter bodde man på andra ställen i Rackstad, bl a på Smedjefallet.

Keramik från Hûrratiden tillhörig sonen Björn

Tekanna. Senare arbete

Sonen Björn har keramik från Hûrratiden. En del med tysk glasyr som han övertagit från Riborg.

När kriget kom kunde han inte längre köpa ved till sin ugn. Den behövdes till gengas och till något större företag. Under 40-talet arbetade han därför för Viktor Axelsson i Ålgården och där bosatte sig också familjen.

På 1950-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad, men det blev magert att leva på keramik, även om det blev bättre på 60-talet. Gustaf Persman dog 1992, 84 år gammal.

Källa: *Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson och samtal med Björn Persman 2019.

Mer om Hurra: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebooksida eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com

Hûrra & Danielstorp

Häradsekonomiska kartan 1883-97

Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra.           Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs  nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960. Men när byggdes Hurra? Granne med Hurra låg Danielstorp med en betydligt längre historia. Dock avslutad i vid förra sekelskiftet, då Danielstorp revs, köptes av Gustaf Fjaestad och bildade ett av husen på Kampudden.

 

 

 

Danielstorp

Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd. Den som bodde där var Daniel Jansson född 1733 i Gunnarskog och död 1801. Enligt Torpinventeringen var han soldat och byggde Danielstorp efter att ha hamnat på obestånd vid byggandet av Sötomta i Nedre Rackstad. Någon gång efter 1783 torde han ha flyttat från Gunnarskog till Rackstad.  Hustrun hette Maria Bryngelsdotter, född 1750. Barnen: Märta  f. 1780 i Gunnarskog som lämnar hemmet 1797, Jan f. 1783 i Gunnarskog, som kommer att ta över gården och Per f. 1791 född i Rackstad.

Maria överlevde maken i tjugotalet år. Bodde i Gate och flyttade 1816 ”vanför och utfattig” tillbaka till Danielstorp och sonen Jan.
Att Daniel byggde Danielstorp betyder inte att han ägde det. Vid storskiftet 1795 gick man igenom de torp som hörde till Rackstads hemman: Masttaketorpet, Janstorpet, Estöingen, Degernäset, Danielstorpet och Rackstadtorpet. Under åren 1795 till 1798 köpte kanslirådet Jakob Forslund, bruksägare i Älgå, in sig genom ombud i ett antal torp med tillhörande skog däribland Danielstorpet. (Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Skogsmarken till delningen 1797

https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=1&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a32

Sonen Jan Danielsson (f. 1783 i Gunnarskog) övertar Danielstorp, rimligen efter faderns död 1801 tillsammans med hustrun Annika Andersdotter f. 1789 i Sunne. Äktenskapet var barnlöst och Annika som var ”sjuklig och fattig” dör 1838. Hushållet äger en bibel, noterar prästen i marginalen. Jan står antecknad som vargeringskarl, dvs reservsoldat i 1806 -11 års husförhörslängd. Det verkar som en ny familj flyttar in på Danielstorp 1806: En dotter till Daniel Jansson, Caijsa Danielsdotter gift med drängen Per Andersson. De får två barn, Märta f.1805 och Anders f. 1807 och tar 1813 med sig (svär)modern Maria Bryngelsdotter som inhyses till ett torp i Gate, Krogen.

Jan gifter om sig med Britta Bengtsdotter f. 1803, som 1839 lämnat Ålgården. Fyra barn, varav tre gemensamma. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp. I 1844 års Laga skifte bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861. Eftersom Danielstorp hörde till torpen som kanslirådet Forslund köpte 1795, men då mest ville komma åt skogen, övergår det tydligare till Segerfors bruk runt 1840 sedan Adolf Sandelin köpt konkursboet efter Forslunds änka. 1836.

 

Laga skiftet 1845

Efter nästa byte av boende står Danielstorp under Segerfors och gifta drängen Jan Ersson (f.1810) och pigan Maria Jonasdotter f. 1817 från Långvak flyttar in 1837 med sonen Johannes född 1835. 1840 återfinns familjen som torpare på Danielstorp. Men 1847 dör Jan Ersson. Änkan och de nu fem barnen flyttar 1856 tillbaka till Långvak.

1856 flyttar Anders Jonsson f. 1811 med hustru Märta Andersdotter f. 1806 med åtta barn födda 1836 – 1848 samt rotehjonet Cajsa Olsdotter från Långvak till Danielstorp.. 1875 blir Anders änkling och flyttar 1876 till Perserud som inhyses tillsammans med sonen Anders Andersson.

In flyttar nu 1876 Jonas Andersson f. 1843 och hustru Anna Karlsdotter f. 1846 samt fyra barn. De kommer att få många fler barn och många av dem dör i unga år. 1898 flyttade hela kvarvarande familjen till Långvak och Jonas antecknas som ”backstugusittare”. Någon mer verkar inte flytta in och Danielstorp rivs/plockas ner.

Bo Rhönnstad kan berätta mera:
Av familjen Jonas och Annas barn gifter sig Anna och blir kvar i Sverige livet ut, Andrew och Christine, (Christina), utvandrade till, Westwood och Susanville, Kalifornien. Där Christine gifter sig och bildar familj.
Födda barn på Danielstorp var Carl Johan. Sedan kommer Nels, och Magnus, som båda utvandrade också de till Kalifornien och områden som, Siskiyou Butte, Susanville, Westwood, Honey Lake, Lassen County. Clara, (Klara) sistfödd på Danielstorp reste över till Amerika och Westwood, Kalifornien flera gånger och gifter sig där. Hon återvänder för gott till Sverige 1939 och tar senare hand om Göktorpet efter Carl Johan fram till 1967. Fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år. Nels får i Sverige tre barn i gifte med Maria Otilia från Göbelsläkten, barn som alla når en vuxen ålder. Göbelsläkten var också samma släkt som Selma Giöbel har sina anor i Saarland Lorraine, Tyskland.  Jonas far Anders Jonasson föds i Långvak och får 7 barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre en soldat i Värmlands Fältjägareregemente som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.
Ur en släktrapport: Simon Göbel av Bo Rhönnstad, Ulf Övenholt.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/08/26/fran-danielstorp-till-goktorpet-och-kalifornien/

Kvar står Hûrra.

Petter Persson (f. 1830) börjar som dräng hos Jan Danielsson 1848. Petter kom från en torparfamilj i Mötterud, står i husförhörslängden 1841-47 upptagen som rotehjon där. Flyttade 1846 till Ålgården som dräng. Två år senare flyttar han till Rackstad och blir dräng hos Jan Danielsson. 1852 verkar han ha råkat ut för en olycka: ”sönderslagen av träd i skogen” och ”… vanför och alldeles oförmögen till arbete” har prästen skrivit i marginalen på husförhörsboken. Flyttar till Kärrsmossen. Efter fyra år där återvänder han till Rackstad och är ånyo dräng hos Jan Danielsson. I januari 1861 dör Jan Danielsson. Petter gifter sig i juni med den dotter som Jan Danielssons andra hustru Britta Bengtsdotter förde med sig in i äktenskapet, Märta Ersdotter (f.1829).

När Alida Indebetou 1874 köper Porsmyren för att dika ut till jordbruksmark, köper Petter ett litet hörn närmast Hûrra.

Petter blir hemmansägare. Två barn föds, Britta Maria f. 1863 och Karl Johan (f. 1867). 1874 föds dottern Amalia. Märta Ersdotter dör 1882. Nu börjar folket på gården söka sig till Amerika.

De två äldsta barnen lämnar Sverige: Britta Maria (f. 1863 till Kalifornien 1889 ), Karl Johan (f.1867 till Kalifornien 1887). Kvar blir Petter med yngsta dottern Amalia och pigan Britta Maria Andersdotter f. 1852. Nu dyker ”Hûrra” upp som namn i Husförhörslängden 1896-1900. Ovisst ursprung…

Dottern Britta Maria har återvänt från Amerika 1900 efter att 1898 ha gift sig i Sacramento, Kalifornien med Erik Valdemar Persson f. 1870. De tar över gården. Petter Persson bor kvar, men dör 1904, 74 år gammal. Erik Valdemar dör i november 1906. Amalia, som 1899 åkte till Amerika, återvänder 1907 med Karl Valdemar i magen. Han föds några månader senare.  I januari 1908 flyttar Britta Maria tillbaka till USA, En vecka senare flyttar även drängen på gården Karl Andersson till Amerika. Och några månader senare gårdens piga Elin Nyqvist. 1913 flyttar Britta tillbaka från Nordamerika.

” Britta kallades ’Britta på trappan’. Hon fick denna benämning då hon hade till vana att följa besökande ut på trappan för att kunna prata så länge som möjligt med vederbörande. Om Valde berättas att han använde berget framför logen att slagtröska på. Sägnen går att han söp upp gården men att Britta köpte tillbaka den… Ladugården på Hûrra var en så kallad kubbladugård, dvs murad av vedträn och lerbruk.”(Ur Torpinventeringen)

1913 återvänder Karl Johan Pettersson från Amerika med sina tre barn Thelma Charlotta f. 1903, Karl Alton f. 1905 och Elsie Elanor f. 1906. Hans hustru Gärda Pettersson hade avlidit 1907. Han bosätter sig på Ängåsen och dit flyttar också hans syster Britta Maria Persson, som återvänt tillsammans med sin bror och hans barn.

”Johan plockade ner ett uthus och satte upp på Ängåsen. Det var exakt samma som Nordstugan. Johan hade två barn hemma: Alton som hade en förtvinad arm och Elsie som var stark som en oxe. Det var hon som lyfte säckarna som skulle till kvarnen. Johan hade värk i sina armar. Han satt på kökstrappan och gned och gned så ärmarna var som trasor.
Dom hade jordbruk och där köpte vi mjölk. Deras häst lånade pappa ibland när han skulle sätta potatis. Elsie hade en fästman, Kalle i Kôja. Han hette så för att han växte upp i ett litet hus vid Agvattnet. Han hade en hatt som en gång varit svart, men nu hade en obestämbar färg. Han söp och kunde ibland hamna i diket mellan Segerfors och Ängåsen.”
(Kerstin Werner f. 1934 berättade 2015)

1916 flyttar Johan Andersson Persman (f. 1875) och hans familj från Perserud till vad prästen kallar ”Danielstorp”, dvs Hûrra. Familjen bestod av hustrun Maria Nilsdotter (f. 1882), liksom Johan född i Gunnarskog.  Barnen: Anders Walfrid f. 1903, Johan Edvin f. 1906, Nils Gustaf f. 1908,  Alf Robert f. 1913, Anna f. 1918, Oskar f. 1920. 1930 flyttar hela familjen till Gustås. Och 1931 tillbaka igen till “Danielstorp”. Det fanns aldrig någon el på Hurra.

Johan dog 1945, Maria (Marie) 1958 och Edvin, som var den siste som bodde där, 1995.

Hûrra revs omkring 1960, gärdena planterades med skog i mitten av 1950-talet uppger Torpinventeringen.

Marie på Hûrra. 1940-tal. Den här dagen hämtades korna från Hûrra. Sen var ladugården tom. Ur Jan-Erik Bloméns fotoalbum

Jan-Erik Blomén berättade att Johan Persman var hans morfar (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.

Björn Persman f. 1942 är son till en av Marie och Johans barn, Gustav Persman. Han berättar att hans farmor Marie inte trivdes i Arvika där Johan drev åkeri och handlade med hästar. Det gick heller inte så bra. Marie tyckte att det var lugnare att flytta från stan och hon fick hjälp av en svåger att köpa Hurra. För säkerhets skull stod torpet på henne. Av farfar Johan har Björn inte så mycket minnen. Han var ju tre år när Johan dog. Hans far Gustav är ju en av de kända Arvikakeramikerna. Han började med att bygga en keramikverkstad 1935 på Hurra. Grunden står fortfarande kvar, men vedugnen finns inga spår av. Han levde på att göra keramik, (Björn äger keramik som Gustav gjorde på Hûrra)  men 1939 inför andra världskriget blev det svårare att driva en bränsleslukande vedugn. Gustav började då arbeta hos Victor Axelsson i Ålgården. De sista åren på Hûrra bodde Marie, Edvin och Robert på torpet. Robert bodde i Lillstugan och var laggårdsman på Segerfors så länge man drev jordbruk där. Därefter följde Robert med till Skogslund (ägt av Viktor Andersson) och arbetade där några år för att till slut flytta till Karlstad. Under 50-talet sålde så Marie till Kronan, Ingemar Skoglund fick i uppdrag att riva uthusen.

Flygfoto av Hurra tidigt 1950-tal.

 

Hurra idag jordkällaren

Hurratorpets stenfot

Källor:
Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening.
Husförhörslängder 1787 – 1900;  Församlingsböcker 1901 – 1940. https://sok.riksarkivet.se/  
Lantmäteriets historiska kartot. https://historiskakartor.lantmateriet.se  
Kerstin Werner. Intervju 2015; Jan-Erik Blomén Intervju 2017; Björn Persman Intervju 2019

Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebook eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com

 

Där Framme i Övre Rackstad

Efter Laga skiftet 1844 flyttar Per Jonsson ”i Holm” (f 1810) till mark i Nedre Rackstad och lämnar hus och åkrar i Övre Rackstad. 1834 hade han gift sig med Maria Andersdotter (f. 1812 i Perserud). Maria var fosterbarn till Olof Jansson (1778 – 1838) och hans hustru Maria Olsdotter (f. 1767). De hade 1811 flyttat från Järperud i Gunnarskog till Rackstad. Av allt att döma till Där Framme. Vem som bodde där dessförinnan är tills vidare okänt. En uppgift säger att Där Framme byggdes 1790. Eftersom huset inte finns med på 1786 års storskifteskarta kan det säkert stämma.
Per och Maria fick fem barn, Cajsa (f 1837), Anders (1840 – 1843), Johannes (f 1842), Stina (f 1844), Anders (f 1847).  Möjligen bosatte de sig då i Oppstugan (Nystugans föregångare) på andra sidan byvägen. I september 1838 dör hans svärfar i lungsot.
1817 omtalas Olof Jansson som värd för ett husförhör i Rackstad i oktober 1816. Att just han var värd berodde nog på att han var förtroendeman i bygden, ”sexman”. Dessutom: ”Har bibel” anger husförhörslängden.
Hans gäst var, förutom tjänstgörande prästen Nornberg från Arvika, Franz von Schubert, en tysk teologiprofessor som reste runt i Sverige och sedan rapporterade i boken Resa genom Sverige om sina intryck.

Från Skog redo vi genom skogen till Racksta, en by som ligger vackert vid en stor sjö <…. > I Racksta stego vi av vid en gård där invånarna i byn och angränsande gårdar, alltså ett bestämt antal gårdar och familjer, denna dag samlades till husförhör – unga och gamla, män och kvinnor, barn och tjänstefolk, de fattiga på roten ej undantagna… Rummet var prytt med granris. Sedan vi stillat hunger och törst, började förhöret med antecknande i den med olika kolumner försedda husförhörsboken av de förändringar, som sedan föregående husförhör (sådant hålles en gång per år) ägt rum inom familjerna, liksom sedermera notering av de närvarande. Även barn fr.o.m. sjätte levnadsårets skola medföras. Föräldrarna taga dock med sig ännu yngre barn och prästen låter dem läsa ett Fader vår eller någon annan barnabön. Nu inleds det egentliga förhöret med en kort betraktelse. Barn, ynglingar, unga flickor, tjänstefolk kallas fram en efter en för att läsa i katekes eller psalmbok och för att läsa sådant de lärt utantill. Resultatet inskrevs med särskilda tecken i husförhörsboken  <…>
Till sist bjöd värden sina gäster på en liten förfriskning (det hade nämligen blivit afton), varvid jag lade märke till att man lät även små barn, t o m fyraåriga flickor, smaka brännvin <…>  Senare på kvällen framsattes en präktig måltid, till vilken tre män från byn inbjödos för att hålla oss sällskap. Jag övernattade i den ansenliga bondgården. Nästa morgon trakterades vi med kaffe, och då jag vid avresan frågade vad jag var skyldig, ville man alls icke ha någon betalning
Källa: Fr. W. von Schubert, Husförhör i Rackstad. Hela avsnittet finns i boken Om Arvika från 1986.

Ur Husförhörslängder 1816-1820. Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv

Ny ägare

Tre Övre Rackstadbor flyttar till mark i Nedre Rackstad efter Laga skiftet 1844: Per Jonsson, som tidigare innehade 223 -235 (med Arne Persson), 283-292 (Oppstugan). Arne Persson flyttar också liksom Olof Ersson, som delägde 337-371 med Per Ersson.

Per Ersson (1792 – 1873) övertar nu ett område i Övre Rackstad (283 – 292; 298-371) som omfattar mark i anslutning till Oppstugan (som föregick Nystugan) 284-285 och Där Framme (342/343). Littera N på kartan.

Detalj ur Laga skifteskartan 1845. Kampudden i övre högra hörnet på kartan

Per Ersson och hans hustru Britta Ersdotter (1795-1879) fick 1829 dottern Maria Persdotter. Maria gifter sig 1858 med Anders Nilsson (1832-1889). Året efter föds Per Andersson som länge förblir ungkarl för att småningom (1905) gifta sig med Ida Andersdotter (1865 – 1935) från Gunnarskog. Hon var hans piga sedan 1897, och föder 1902 Maria Ottilia Persson. Inom äktenskapet föds 1905 tvillingarna Valborg och Valfrid. I hushållet fanns då också Pers moster Stina Persdotter (f. 1832). 1929 dör Per Andersson. Valfrid dog i Rackstad 1965. Valborg dog 1985 på Esplanadhemmet och Maria 1984 i Arvika. Alla syskonen ogifta och barnlösa.

Därefter köpte Mikael Larsson gården.

Marie

Marie och Valborg

”Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ’Per Där Framme’ till skillnad från grannen ’Per på Hagen’.
Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.”  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/11/22/sal-nystuga-dar-framme-tomas-andersson-berattar-3/

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

Har du kompletterande information om den här sidan, kontakta lennart.wettmark@gmail.com