Kategoriarkiv: Människor

Bilder från Norstugas gårdsarkiv

Johan Cythraeus skickade under något år bilder från olika delar av trakten – mest från Stålsberga. Här kommer de samlade. Bildtexterna är Johans från 2016. Har du något att tillägga till bilderna, så kommentera gärna!
(Kommentarer från Facebook nu inlagda i efterhand)

” Från Stålsberga vid norra delen av Racken (gammelfarfar Wiktor Magnusson försökte stoppa vägdragningen över sjön men ja, han var bevisligen inte så framgångsrik 🙂”

”Skördetid på Segerfors herrgård i Rackstad. Året okänt. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Ser ut att vara på Tomtänga nedanför Sal.

Foto från fam Göran Holm, Rackstad. Damen som bodde i röda huset i Holm där berättade för mig att det är arbetsfolk knutna till Segerfors herrgård

”Den här är från Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

På Edet bodde Erik och Birgit Andersson och Eriks far Emanuel!Erik var Ju Elsa vid Bäckens bror. När Birgit blev änka byggde hon huset nere bredvid Bäcken och flyttade dit! Hon var en duktig väverska. Till Edet åkte vi spark över isen på vintern!
Av Birgit köpte mamma och jag fina hålgardiner och även mattor. Elsa var väl också duktig? De två var alltid med på utställningen i Rackstadskolan.

”Soldattorpet i Stålsberga, uppfört i mitten på 1800-talet. När knektsystemet lades ner till förmån för en värnpliktsarmé kring sekelskiftet 1900 fick dåvarande soldaten Ståhl möjlighet att köpa loss torpet av bönderna i Stålsberga. I mitten står Sune Ståhl som gick bort för ett antal år sedan. Soldattorpet är fortfarande i släktens Ståhls ägo. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Detta var soldattorp i Stålsberga från mitten på 1800-talet till när allmän värnplikt infördes. Olenius (?) Ståhl fick gå runt till varje hemmansägare i Stålsberga med lite pengar för att köpa loss deras andelar och ta över stället.
Sune Ståhl med farföräldrar.

”Sandstaberg den 30 juni 1918. Ett gång från trakten, mest Stålsbergafolk, har picknick ute på stenhällen med Racken i bakgrunden. Kvinnan som står upp i mitten med den största svarta rosetten är Maria Magnusson, min farfars mor. Från Norstugas gårdsarkiv.”

Mannen i mitten är väldigt likt Gustaf i Öststuga… kanske hans far?
Stående kvinna med stråhatt och svart hakrosett är min farfars mor Marie Magnusson.
Juni 1926. Sandstaberg, Stålsberga. Många från Stålsberga även fam Ståhl. Tror det kan vara en sommarträff med missionsförbundsfolk men inte säker.

”Mot slutet av 1800-talet var järnbruket på dekis och omkring 1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga. Men hur stort var huset? Och hur kan det ha sett ut? I kommentarsbilden nedan finns det äldsta fotot av Hagen vilket skvallrar något om hur Kropptomta såg ut en gång i tiden.”

Backen vid nuvarande vattenverket heter Kroppbacken!

”Familjen Eriksson på Hagen (fd Kropptomta) omkr 1915-1920.

Hagen. Fam Eriksson. Siste ur familjen att bo där var Johan Eriksson, avliden 1979 tror jag.

”Hos Petter på Myra, Rackstad. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

 

”Detta föreställer Norstuga i Stålsberga (som alla vet ligger vid Rackens västra sida). Uppfört 1880. På bilden Gustaf, Magnus, Maria och Kajsa (Andersson). Gården har gått i samma släkt sedan uppförandet.”

Norstuga. Byggdes av farfars morfar Magnus Andersson m fru Cajsa år 1880. Min mor och far bor där idag.
Vilken vacker glasveranda! Stilrent!

”Nytomta i Stålsberga. En för trakten typisk värmländsgård från 1700- eller mer troligen början på 1800-talet. Huset och uthusen revs i mitten på 1930-talet då en ny byggnad uppfördes.”

Gamla Nytomta. Min farfars far Wiktor Magnusson rev gården 1932-1936 och byggde nytt. Bara lillstugan finns kvar. Timmerstomnen kan ha blivit funkishus i Dragspelet. Stolpboden köpte unge Martin Floden. Flyttade upp den till berget och det blev början på hans hus där.
Johan ChytraeusMartin berättade väldigt utförligt om när byggde där uppe på berget. Jag har det nedskrivet någonstans.

 ”Kampen för kvinnlig rösträtt leddes från Stålsberga! I oktober 1905 tog Anna Lindström ordförandeskapet för den nystartade lokalavdelningen. Kampen kröntes så småningom med seger.”

”Symöte i Stålsberga, 1916.”

Symöte. Min farfars mor Marie Magnusson. Oklart vilket hus. Kan vara Tomta trodde Bror Nyquist när han levde men vi är inte säkra. Fick fotot av Bror men finns även hos oss. 1920-tal.

 

”Bäcken i Rackstad för länge sen men då så nybyggt att man ännu inte fått färg på huset (1920- eller 30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

Vid Bäcken bodde Gustaf och Elsa med dottern Ingegerd på 60/70 talet…Gustaf var från Öststuga i Stålsberga och Elsa från Edet ”östom sjön”!
Före Gustaf och Elsa bodde väl en gammal tant som hette Ida där? Jag minns att mamma och jag var och hälsade på Ida ve Bäcken. Undrar om inte hon vävde också?
Kommer också ihåg Ida ve Bäcken, men kommer inte ihåg om hon vävde, men det var väl en sysselsättning för många kvinnor då😊Birgit vävde ju på beställning när hon var bondmora på Edet, hon kärnade smör som hon sålde minns jag, allt för att få nån krona i inkomst
Kicki Andersson

jag beställde några av mina första finrumsgardiner av henne. Men då hade hon flyttat till Bäcken.

Kicki Andersson Birgit var gift med Erik på Ede
Lisbeth Andersson

Birgit var dotter till Viktor å Essa? på Skogslund och kusin till din svärfar Janne på Nolby om jag inte minns fel? å gift med Erik. Elsa ve Bäcken var hennes svägerska.

Gustås äldre historia

1540 fanns Gustås upptaget som ett kyrkohemman kopplat till Gunnarskogs kyrka. Därefter har Gustås övergått till att bli ett ”infanterihemman”. 1665 står löjtnant Lars Knutsson som boende där, liksom Knut Eriksson.

Gustås 1641

1682 organiserades det militära om. Vi fick indelningsverket och Gustås blev löjtnantsboställe. I en bok om Arvika nämns ett antal av dem som bebott Gustås. Från 1690-talet fältväbeln välborne Hans Stuart. Fältväbel var en officerstitel och motsvarar kvartersmästare. 1702 befordrades Stuart till fänrik och efterträddes på Gustås av fältväbeln  Jonas Blanckenfjell. Också han ”välboren”, dvs lägre adel. Efter honom kom Per Frumerie f. 1697. Vid mitten av 1700-talet innehades Gustås av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren. Inte bara militärer har bott där. Peter Öberg, en gång brukspatron i Norserud och senare utfattig, dog i armod på Gustås 1784.

1747 upphävdes förbudet mot hemmansklyvning. 15 år senare uppmuntrade staten att hemmansägare anlade torp åt gifta legohjon. Mellan 1750 och 1850 ökade befolkningen i Sverige från 1,8 miljoner till 3,5 miljon. Särskilt hög tillväxttakt efter 1810 i form av torpare, backstusittare.

1755 fanns bara ett torp noterat under Gustås, Gullsjötorp, uppe vid Mjögsjöns norra ända. Från 1760 anges tre nya torp:  Mögsjötorpet, Göktorpet och Humletorpet. 1787 tillkommer Björkåsen, som avregistreras 1811 och Nybyggerud i husförhörslängden. Myråsen finns angivet mellan åren 1806 och 1820. Sist i raden är Johannesberg och Pålsbråten, som båda finns angivna från 1811. (Utifrån husförhörslängderna 1760 – 1826. 1796 – 1801 saknas uppgifter) Några av torpen finns kvar, men var låg de andra: Mögsjötorpet, Björkåsen, Nybyggerud, Myråsen, Johannisberg?

Här följer uppgifter ur husförhörslängderna för den undersökta perioden. Med reservation för felaktigheter och oklarheter… (Komplettera gärna!)

Gustås
1760-74 Robert Niclas Hellgren f 1708  d. 1763 (Fältväbel Mantalskommissarie) hh Cajsa Greta Ramzell f. 1714 d. 1759. 5 (4?) fröknar f. 1734 -50 och 4 söner f 1750 -59 (en son?) sista tvillingarna f 18 juni 1750 i Ny prästgård. Roberts far Birger Hellgren f. 1677 dog 1717 på Gustås.
1774 – 87. Löjtnant Engelbrekt Frumerie f. 1737 (1735?) Därefter Carl Jean Bratt, Peter Öberg (1722-1784) och hh Anna Lisa Pemer.
1787-91 Kapten Johan Fredrik Nisbeth f 1751
1791 – 96. Nisbeth flyttar 1795 till Berg i Älgå.
1796 – 1801 Uppgifter saknas
1801-06. Inga namn på boende på Gustås? Gifte drängen Hans Jonsson med hustru Maria Lisa Emfellt f. 1769 inflyttade från Långserud 1804.
1806 – 11. Arrendator Carl Gustaf Ekman f. 1775 hh Elsa Beata Åberg f. 1783 inflyttade från Gillberga
1811 – 16. Ekmans flyttar till Sillerud 1813. ”Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” anges. 1815 flyttar Adolf Wester f. 1789 in.
1816 -20 ” Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” Indelningshavaren löjtnant Adolf Wester. Arrendatorn Fredrik Adolf Stuart f 1783. Inflyttad från Stavnäs 1816. Till Stortorpet i Långvak 1819, Solberg 1820.
1820 – 26 Johan Magnus Torsell f. 1776 hh Maria Vigelius
1826-31 Torsell dör 1836 liksom Vigelius. Samma år flyttar Inspektor CME Torsell f.1808 in. Från Torshälla (?)

Gustås idag

Mögsjötorpet
1760 -74  Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87  Hans  Andersson och Kjerstin Olsson
1787-91 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsson f 1721 Flera barn och oä barnbarn 1791-96 Hans Andersson f. 1722 flyttar 1801 till Perserud
1801 -06 Elof Olsson f. 1768 flyttar med hustru från Ö Sund
1806-11  D:o Därefter änkan Britta Jonsdtr f. 1743 Ensam kvar på torpet
1811-16 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761 (utfattige)
Därefter Anders Olsson f 1778 hh Karin Nilsdtr 1793
1816-20  D:o liksom 1820-26
1826-31 inhyses Anders Persson 1789 hh Lisa Andersdtr utflyttade (?) Finns där även 1831-37

 

Göktorpet
1760 -74 Anders Eriksson f. 1740 hh ?  Flyttade till Koppsäng.Därefter Per Hansson Homsfeldt f 1745 hh Marit Nilsdtr f. 1748
1774 -87 Per Hansson Homsfelt (soldat) f 1745 hh Marit Nilsdtr f 1748. Flyttat 1775 till Homslid Därefter avskedad soldat Petter Bengtsson f 1738 hh Marit Gudmundsdtr f 1738 Därefter Erik Månsson f 1742 hh Katarina Nilsdtr f 1733
1787-91 Olof Andersson f. 1749 och hh Britta Ersdtr f. 1751 2 barn + barnbarn
1791-96 Jon Månsson f. 1762 hh Ingrid Pettersdtr f 1766.
Därefter Nils Anderssson f. 1755  Anna Jonsdtr f 1752
1801 -06  Nils Anderssson Anna Jonsdtr
1806-11  Per Nilsson f. 1765 hh Lisa Olsdtr f 1764
1811-16  Per Nilsson  hh Lisa Olsdtr f 1764 Sonen Anders f. 1792 beväring. Infördes 1813.
1816-20  Per Nilsson hh Lisa Olsdtr. Därefter sonen Per f 1796 gift 1818 med Lena Larsdtr f 1764
1820-26 Per Persson f 1796 hh Lena Larsdtr Löf f 1764 Därefter Jan Jonsson Hwass f 1776 hh Britta Andersdtr f 1789. Flyttade 1822

Göktorpet idag

Humletorp
1760 -74 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87 Olof Olsson f 1724 hh Maria Ersdtr f 1733 Därefter Jonas Bålman f 1722 hh Elin Andersdtr f 1736. Därefter Erik Carlsson f. 1751 hh Ingegerd Larsdtr 1745. Därefter Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739
1787-91 Lars Persson f. 1745 hh Britta Andersdtr f 1748. Tre barn. Avskedade soldat Erik Andersson f 1734 hh Britta f. 1745. Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761 Avskedade soldat Jonas Bålman f. 1722 Flyttade till Labråten under Rackstad 1787. Jon Månsson blev vargeringssoldat i Brunskog.
1791-96 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761
1801 -06 Arwid Olsson f. 1748 hh  Kjerstin Ersdtr f 1754
1806-11 Olaf Arwidsson f 1779 hh Karin Bryntesdtr f 1780
1811-16 Jonas Eskilsson f. 1778 hh Maria Svensdtr 1787 (syster: L.q. lösaktiga kvinnan Britta Svensdtr f 1780 med dotter
1816-20  Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f 1798 c. Per Nilsson f 1793 hh Britta Nilsdtr f 1791
1820-26 brukas av arrendatorn på Gustås Johan Magnus Torsell f 1776 hh Maria Vigelius

Björkåsen
1787-91 Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739 Inga andra
1791-96 Elleka Erlandsdtr
1801 -06  Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761
1806-11 D:o Lämnar torpet efter 1810
1811-16 Torpet struket. Sista paret Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f. 1798 (inhyses fadern fd soldat i Långvak)

 

Nybyggerud
1787-91 Per Ersson 1755
1791-96 Per Ersson  hh Brita Andersdtr f 1760
1801 -06  D:o
1806-11 D:o
1816-20  Utflyttade
1820-26 Fältjägare Nils Persson f 1792 hh Anna-Stina Renhult f 1788
1826-31 Anders Andersson 1788

 

Myråsen
1806-11 Nils Andersson f 1755 hh Anna Jonsdtr f 1752
1811-16 D:o
1816-20 D:o
1820-26 D:o inroterade på Gate. Torpet överstruket


Johannisberg
1811-16 Anders Persson f 1784
1816-20 Anders Nilsson  f 1786 hh Maria Persdtr f 1786 b. Jan Jansson Hwass fältjägare f. 1797 hh Britta Andersdtr f 1789
1820-26 D:o Flyttade 1822 b. Olof Carlsson f 1799 hh Ingeborg Jonsdtr  f 1791

Pålsbråten
1811-16 Anders Olsson f. 1778 hh Kari Nilsdtr 1781
1816-20 Nils Jonsson f 1768 hh Anna Andersdtr f 1767 Utflyttade till Brunskog 1817
1820-26 Anders Jonsson f 1776 hh Maria Olsdtr f 1770

Släktskap och vänskap mellan Där Framme i Rackstad och Lillälven

Britt Andersson har i boken Från stenkärle till prydnadskeramik (1995) skrivit om keramiker i Arvikatrakten, däribland systern Ulla Nilsson. Här berättar Britt om familjens vänskap med Mari, Valborg och Valfrid i gården Där Framme

 

Minnet av barndomens besök Där Framme i Rackstad är ljust och glatt. Det doftar hembakt och karameller. Man möts i köket av Mari som hälsar oss välkomna. Hon sätter genast igång att koka kaffe och tar fram av sitt hembakta bröd. I mitt minne befinner sig Valborg ofta på övervåningen när vi kommer, men hon kommer ner och är glatt överraskad av vårt besök. Mari är den trygga jordnära. I mitt minne skiner hon som en sol av vänlighet. Det är hon som sköter det mesta av det praktiska både i köket och med korna i ladugården. Valborg är mer vemodig och kanske inte riktigt nöjd med tillvaron.

Streptocarpus i en kruka av Ulla Nilsson

Till kaffet blir vi inbjudna i finrummet eller salen, som jag tror att de sade. Det är ljust och vackert med många fönster. Och i fönstren står Maris blommande streptocarpus. Mari var en mästare på att odla streptocarpus! Det var en konst som hon lärde ut till min mamma. Mamma fick skott av Mari och de trivdes även i vårt kök på Lillälven. Vi sätter oss till bords vid det stora slagbordet i salen och Mari kommer in med en bricka. I mitt minne är kaffekopparna blommiga och vi barn får hemkokt saft i fina glas. Och så är det nog hembakta bullar, en saftig sockerkaka och småkakor. Också Valfrid kommer in till kaffet. Valfrid dog tidigt, så jag har inte så tydliga minnen av honom. Det jag minns mest är att hans ena ögonlock hängde lite, och som liten funderade jag mycket över detta.

I ett hörnskåp i salen har Mari alltid en skål med karameller och den tar hon fram och bjuder oss barn på efter kaffet, när de vuxna ska sitta och prata och vi barn ska syssla med något annat. Kanske får vi sedan klippa klippdockor ur tidningar. Vid de vuxnas bord berättar Mari och Valborg om allt nytt som hänt i Rackstad och de vuxna från vår sida meddelar nyheter från vår sida av släkten. Och aldrig kan jag minnas att de talade illa om någon.

Det kändes att det fanns nära band mellan oss på Lillälven och de Där Framme. Men det var ingen nära släktskap, utan det var starka släktband som hade hållit i flera generationer. Jag fick ju lära mig som barn att Valborg, Valfrid och Mari var pappas tremänningar. Men riktigt hur allt hängde ihop fick jag reda på när jag som lite äldre började intressera mig för släktforskning.

Foto: Britt Andersson

Min farfarsfar hette Magnus Nilsson och var född 1841i Innstuga i Mötterud. Han hade en äldre bror, som hette Anders och som var född 1832, även han i Innstuga i Mötterud. Denne Anders Nilsson gifte sig med en flicka från Där Framme i Rackstad, som hette Maria Persdotter (född 1829), och flyttade därmed till Där Framme. Maria hade redan en son som heter Anders (född 1849), född utom äktenskapet. I kyrkoboken står det att far till denne Anders ”säges vara Anders Andersson i Bålgård”.

Maria och Anders Nilsson från Mötterud får tillsammans sonen Per år 1859. Pers halvbror Anders emigrerar tidigt till Amerika och Per blir ensam kvar  Där Framme. Hans mamma Maria dör 1887 och pappa Anders 1889.

Min farfarsfar Magnus, som är bror till Anders Där Framme, bor en tid kvar i Mötterud med hustru och barn. Min farfar Nils föds där år 1867. Men familjen kommer på obestånd och får lämna Innstuga i Mötterud. De blir torpare på torpet Mon i Holm. Min farfar emigrerar till Amerika år 1885. Han får höra talas om att Lillälven är till salu och skickar hem pengar till sina föräldrar, så att de ska köpa det i hans namn och bosätta sig där. Magnus med hustru Anna och tre av deras döttrar flyttar till Lillälven 1888. Men Magnus får bara ett år på Lillälven. Han dör hastigt år 1889, bara 48 år gammal. Min farfars systrar emigrerar alla till Amerika, men han själv kommer hem år 1897 och bosätter sig på Lillälven. Per lever vid den tiden som ungkarl Där Framme.

Det verkar vara en nära relation mellan kusinerna ”Nisse ve Lellalva”, som min farfar kallades, och Per Där Framme, och det går sedan vidare till deras barn. Min farfar gifter sig med Karolina från Stortorpet år 1900, och de får tillsammans åtta barn, varav min pappa Fingal är den yngste. Per har en piga, Ida Andersdotter från Gunnarskog, som år 1902 föder en dotter, Maria Ottilia, kallad Mari. Mari var född utom äktenskapet, men i födelseboken står det att Per Andersson skriftligen har erkänt faderskapet. Men 1905 gifter sig Per och Ida, en tid innan tvillingarna Valborg och Valfrid föds samma år. Mina fastrar var ungefär jämngamla med Mari och Valborg och de umgicks mycket både under uppväxten och längre fram.

År 1929 avled Per Där Framme hastigt. Det uppdagades då att det fanns skulder på Där Framme och änkan Ida och barnen stod på bar backe. Då hjälpte min farfar dem ekonomiskt. De tyckte att han räddade dem och detta glömde de aldrig!

Valborg var nog den av syskonen som längtade mest ut i världen. Hon ägnade sig mycket åt vävning och arbetade en tid i systrarna Fjaestads väveri. Och senare vävdes det på övervåningen i Sal. Men Valborg drabbades tidigt av hjärnblödning, och detta påverkade hennes liv mycket. Hon blev aldrig helt återställd, utan haltade lite och ena armen hängde inte riktigt med. Det påverkade också hennes humör. Hon var nog deprimerad. Hon flyttade in på Esplanadhemmet inne i Arvika och var bara hemma Där Framme periodvis.

Min faster Ellen brukade ofta tillbringa en sommarvecka hos Mari och Valborg Där Framme. Det var under en sådan vecka som min pappa Fingal hastigt avled i augusti 1973. Min man och jag fick åka dit och hämta Ellen. Mötet med Mari i köket är ett starkt minne för mig. Valborg var på övervåningen och orkade inte komma ner och möta oss.

Eftersom deras pappa Per inte hade några syskon i Sverige så hade de inte så mycket släkt på hans sida. Men i grannstugan Nystuga hade de släkt på ungefär lika långt håll som oss, och det måste ha varit på deras farmor Marias sida. Det var en mycket nära relation mellan Nystuga och Där Framme. Vid auktionen 1978, när Torsten och Mikael Larsson ropade in Där Framme var Mari i Nystuga och vi gick upp och hälsade på henne där. Valborg orkade inte vara hemma då. Min man Göran ropade in slagbordet, som stod i salen, på auktionen. Senare fick jag en fin klässbolsduk av Valborg och Mari, som skulle passa till slagbordet. Efter auktionen flyttade Mari in till en sevicelägenhet på Tapeten, där hon tillbringade sina sista år.

Marie dog 1984 och Valborg dog 1985. Efter deras död delades arvet, enligt deras sista vilja, i tre delar. En del gick till några kusiner som de hade på mamma Idas sida, en del gick till Nystuga och en del gick till oss på Lillälven. Ansvaret för deras grav lades på min syster Ulla eftersom hon var yngst. Den uppgiften har nu, efter min systers död, övergått på mig.
Brunskog 2020-09-19 Britt Andersson

Se även artikel om Där Framme med bilder på Mari och Valborg:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/02/26/dar-framme-i-ovre-rackstad/

Ur inlägg från Facebooksidan med anledning av inlägget ovan:

Kicki Anderssson:Var ofta där och spelade ”vännåtta” med Valborg! Då hade vi roligt, hon hade ju en ”egen” liten vrå i hörnet av salen å saft å bullar fick jag också! Det fina slagbordet minns jag väl och Valfrids hängande ögonlock, kommer i håg att han skojade med mamma när vi flyttade in i Sal, att han skulle stå utanför köksfönstret nån blåsig höstkväll..det hände aldrig, men jag tror mamma var lite bekymrad för hon var mörkrädd och det visste ju Valfrid! Mari hälsade jag på efter hon flyttat till stan, var nog till Valborg också men hon var inte talbar då…

Jo, Valborgs ”vrå” var i salen till höger mot Sal , har för mej att hon hade sin sovplats där efter sin hjärnblödning! Ett mindre bord hade hon också, kommer ihåg att hon tränade sin dåliga hand genom att klämma på en ”boll”. Hon var ju lite ledsen ibland och arg på sin syster, humöret svängde, men Mari var tålig och snäll!

Britt Andersson:det minns jag, att det stod en säng till höger i rummet, med ett hemvävt överkast på, tror jag. Det var där jag och Ulla satt och klippte klippdockor, som jag skrev om. Jag tänker också på det som du skrev i början. Det är vi som är gamla nu, och vi går omkring med många minnen, som kanske är värda att berätta. Ibland tror jag på tankeöverföring! Kanske var det mina tankar som kom till dig, när jag gick omkring och tänkte och försökte skriva. Jag tänkte ju på dig också då, och när vi hälsade på dig i den gråa stugan i svängen.

Där Framme 2016

Mäster Hult berättar värmlandshistorier

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis. Inspektoren lämnade sina metspön för att underrätta brukspatron om sitt fynd. Sedan gällde det att undersöka vem av smederna, som var den skyldige. Inspektoren trodde sig ha fått ett gynnsamt tillfälle till att meritera sig ytterligare. Det var därför han var så angelägen.

Det var emellertid fler, som var ute på kräftfiske samma kväll, ehuru på lämpligt avstånd, bland dem en dagdrivare och lätting vid namn Nyström. Han lade märke till att inspektoren fann något i busken och anade sammanhanget. Så snart inspektoren vänt ryggen till, tog han sig för att undersöka busken, han ock.

– Gud nåde dig vem du än är, sade Nyström, där han stod vid busken och betraktade skoningarna.. Du får stryk så du ligger i dagatal, om jag inte räddar dig.

Därmed tog han skoningarna och kastade dem i älven, där det var som djupast. När inspektoren med brukspatron i sällskap kom tillbaka, var fyndet borta. Nu fanns inga bevis varken mot den ene eller den andre. Inspektoren anade förstås att det var ugglor i mossen, och snart blev det även känt, att det var den förslagne Nyström, som spelat inspektoren ett spratt. Denne förbannade och svor, men gubbarna på bruket fick sig ett gott skratt.”
(Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1952)


Vem var Nyström? När man läser husförhörslängder för Segerfors bruk hittar man flera med det namnet

Husförhörslängd 1841-47: Spiksmedsmäster Olof Nyström född 1790 i Gunnarskog, Spiksmed Carl Fredrik Nyström, f. 1823 i Gunnarskog. Sonen Carl Johan f. 1845

Husförhörslängd 1846-58:  Carl Fredriks son Adolph f. 1849, som 1866 flyttade till Norge.  Spiksmed Josef Nyström f. 1825 i Glava, sonen Adolf f.  1853, drängen Johannes Nyström f. 1849 i Glava.

Det verkar troligt att ”dagdrivaren och lättingen” Nyström – vem han nu var – försökte rädda en släkting från att bli upptäckt. Om nämligen en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn (”överjärn”) till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt.
(Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/)

Kerstin Werner berättar om gamla tider

Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.

Kvarnstugan
Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.

Nordstuga Holm
Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)

Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)

Gustaf Fjaestad
När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.

Brömsere
Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades  olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.

Hülphers
Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.

Maja Fjaestad
Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)

Elsa Ahlgrensson
Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.

Ängåsen
Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.

Kerstin Werners far arbetade på Vattenverket

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

Tack till Kerstins dotter Lisbeth Werner, som sorterat i sin mammas efterlämnade papper!

Äldre historien:

Arvika får vatten från Racken

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både ”lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822:

När Spanska sjukan drabbade Rackstad

11 oktober 1918 avled konstnären Björn Ahlgrensson på sanatoriet I Arvika. Han var ett av de närmare 40.000 svenskar som avled I Spanska sjukan som härjade over världen 1918-1920.

I mitten av september inträffade det första dödsfallet I Arvika. Ett provisoriskt sjukhusannex inrättades I gamla skolan och läkarna ville stänga biografer och skolor. På Arvikaverken blev en femtedel av personalen sjuk.

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné om spanska sjukan och vilken roll skrädmjölet från rian vid Segerfors kvarn spelade.

“Efter första världskriget var maten knapp. Det var svårt att få bröd och smör att räcka till. Man kokade en mjölstuvning och rörde en del smör i den. Det drygade ut bra. En middag, då det vankades en kvarlämnad ananasburk till efterrätt sade Judit: ”Tack för krigssmör i fredstid och utländsk frukt i krigstid”. Köttet var nog ännu besvärligare. De värmländska kvarnarna hade en tillgång i det siktade havremjölet d.v.s. ”skrädmjölet” som de styrande i Stockholm ej hade så god kännedom om då, så att det icke ransonerades. ”Skrädningen” pågick i kvarnarna. Detta mjöl som inte lämpade sig för jäsdegar på grund av dess torkning och ringa halt av gluten, passade däremot bra till våfflor, gröt och välling.

När spanska sjukan kom och bröt ned konditionen hos de drabbade var några skrädmjölsvåfflor kärkomna hos de sjuka. Rakels bästa vän från konfirmationen och hennes syster som var distriktssköterska i staden låg sjuka. Den andra distriktssköterskan som var överhopad av arbete och inte så intresserad av matlagning, fick dem att ligga hungriga i sängarna. Rakel, som den tiden arbetade på kontoret, kom ofta upp och hälsade på. Hon hade våfflor påstrukna med honung med sig. Hon blev inte smittad, och även de andra medlemmarna av familjen kom lindrigare undan.”

I rian torkades havre till skrädmjöl. Lars Lindström tog 1992 en bild av den gamla rian vid Segerfors kvarn, som var i så dåligt skick att den revs och sen byggdes upp igen.

Maskeraden på Sandstaberg

Under några år på 1920-talet fram till 1925 ägdes Sandstaberg av en dam från London, Frida Curween Simpson. En tid med omvittnat storartade fester!

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina, utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné följande om Miss Frida Curwee Simpson som bodde på Sandstaberg vid Racken i början på 1920-talet. (Sida 112 och 113 i Andra upplagan)

Sex av systrarna utanför Segerfors herrgård

Rakel var den av systrarna som klarade av hästarna bäst. Hon var ofta ute och körde. När flickorna hade varit borta och kört själva och kom hem, då var det Rakel som ledde hästen in i spiltan i stallet och tog av selen. Den lade hon på stallgolvet. Då behövde de inte väcka Johansson som behövde sin sömn. När Rakel var ute och körde i något ärende, tog hon sig för att bjuda alla hon körde förbi på skjuts. När hon en dag kom körande över Letskogen, satt en man på dikeskanten. Rakel tvekade en smula, men tog mod till sig och bjöd på skjuts. Det visade sig vara en tysk student som var på besök hos Miss Frida Curwee Simpson på Sandstaberg. Rakel visste vem hon var. Hon var engelska och hyrde detta ställe som hade ägts av konstnären Bror Sahlström. Det låg alldeles invid sjön och en brant backe ledde ned dit. Det sades, att konstnärerna sprang utför branten efter fester för att se om de klarade det. Rakel hade förkovrat sin tyska på folkhögskolan, så att det gick lätt att prata.

Några dagar senare kom Miss Simpson till herrgården i sällskap med tysken och en engelsk lord. De ville låna det ena pianot för en fest som de skulle ha. Eftersom mamman inte var så förtjust i Miss Simpson för att hon en gång ställt sin ridhäst vid stora trappan och hästen lagt sitt ”visitkort” där, blev de rätt kyligt mottagna.

Bertha och Rakel tyckte sig minnas, att lorden hade spetskrås på sina manschetter som inramade hans långa smala vita händer. Han provspelade nämligen på pianot. Flickorna blev bjudna på festen men blev först nekade att gå. Efter en del kompromisser fick de till slut lov att gå dit. För dem var det spännande med konstnärer och utlänningar. Det var maskerad. En av vävkonstnärinnorna som var mycket vacker var rokokodam, en danskonstnärinna var page. En ung man var dam med en stor svart peruk med en röd ros vid sidan och vit klänning, flera andra fantasidräkter fanns där också. Bertha och Rakel var idel ögon och öron för allting, och kanske hade de mest roligt av deltagarna, fast de egentligen inte hörde dit.

Det fanns en kärlekshistoria förknippad med festen. ”Rokokodamen” var uppvaktad av en av juristerna vid tingshuset, av den engelska lorden och av en av konstnärerna. Konstnären sade att hon måste bestämma sig: ”Jag målar en tavla av dig för att bevisa min kärlek.” Lorden hade ju gods i England att erbjuda och juristen en god framtid. Om några dagar kom konstnären med målningen i helbild. När hon såg tavlan blev hon överväldigad, och hon sade: ”Jag väljer konsten.” Hon ångrade sig nog inte, även om hon fick slita hårt och leva knapert åtskilliga år.

(Hette den engelska damen Curwee eller Curween?)

En senare fest på Sandstaberg

 

 

 

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

”Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen

Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/