Kategoriarkiv: Racken

Rackens teatercirkel sätter upp Strindbergs Fadren

På Racken-amatörernas program

Hr Figge Larsson berättar för Arvika Tidning om cirkelns arbete med Strindbergs pjäs Fadren.

– Vi arbetade i över 1 år och repeterade omkring 60 gånger innan vi ansåg oss mogna för turné med Fadren berättar hr Larsson vid ett samtal med AT:s medarbetare. Då jag för några år sedan bosatte mig ute vid Racken upptäckte jag att det fanns många teaterintresserade ungdomar däruppe och så föddes tanken på att starta ett amatörsällskap. Jag satte omedelbart igång förarbetet och inom kort var stommen i ”Rackens teatercirkel” klar.  Den lilla sammanslutningen har fått sitt namn av att alla medlemmarna är bosatta runt sjön och det blev därför en cirkel i dubbel bemärkelse. Den består till största delen av ungdomar från lantbrukarhem och de har visat ett verkligt storartat intresse. Egen lokal har inte gått att uppbringa och vi har därför fått samlas i cirkelmedlemmarnas hem då vi repeterat. Till en början specialiserade vi oss på enklare saker, folklustspel o. dyl., men snart föddes lusten för större och mera dramatiska stycken. ”Fadren” är en svår sak, men jag vågar påstå att vi nu, efter 1 års intensivt repetitionsarbete, behärskar våra roller någotsånär…  Vi valde ”Fadren” just för att endast 7 personer framträder i stycket och därför att kulisserna hela tiden är desamma. Vi har fått blodad tand och tänker om möjligt fortsätta med ett annat av Strindbergs stora dramatiska verk, nämligen ”Påsk”. Allting är klart för att sätta igång arbetet med detta på ett undantag när. Vi har nämligen inte lyckats besätta den kvinnliga huvudrollen… Slutligen kan jag nämna att ingen av de agerande i ”Fadren” – mig själv undantagandes – är över 30 år. Yngst – 16 år – är Barbro Johansson, som spelar ryttmästarens dotter, Bertha. På torsdag kväll uppföres ”Fadren” på Arvika teater.
fadrenScener ur Fadren

C.G.H. recenserar Fadren :

I en egen klass är Figge Larsson: ”Herr Larssons ryttmästare gav något som mycket ofta höjde sig över amatörspelet…rika nyansering, psykologisk smidighet…Maj-Britt Westlund gjorde en mycket god Laura… välgörande och klar diktion. Jag tror att jag måste resa till Racken för att komma underfund med hur man skall kunna lära folk att tala svenska väl… Även i henne skönjes en god teaterbegåvning. Övriga medspelande höjde sig ej på långt när till huvudaktörernas nivå men gjorde ett sobert och hederligt arbete. Bäst var utan tvekan Barbro Johanssons Bertha… Anders Westlund  som doktorn blev allt bättre, sedan han spelat upp sig och detsamma kan sägas om John Västlunds pastor. Elsie Västlund som amman gjorde ett gott intryck… Karl-Erik Larsson spelade kalfaktorn Nöjd…hr Larsson fick fram en trovärdig bondpojke, fylld av vördnad mot sitt husbondefolk…

Sunny anmäler ”Solstrålen på Björknäs”: 

”Rackens teatercirkel debuterade med succé.

Rackens teatercirkel bjöd på en överraskning av det mera positiva slaget vid sitt första större framträdande för offentligheten på NTO-salen… presterade ett spel som är fullt tillfredsställande och mer därtill för en teateramatör… Figge Larsson själv som majoren stod som naturligt är en klass högre än sina unga medspelare, med Anders Westlund i rollen som unge godsägaren visade en talang som inte bör förglömmas. Solstrålen själv Gertrud Andersson förenade skickligt de egenskaper som hennes roll krävde. Rackens teatercirkel gjorde ett ord succé och är välkommen tillbaka på scenen.”

Tidningsartiklarna är odaterade, men teatergruppen var verksam 1942-47.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/tag/rackstad/

Segerfors för 9.000 år sedan

HynellbildI Magnus Hynells bok Värmland längesen Jägarstenåldern (2014) illustreras hur Glafsfjorden gick ända upp till Segerfors. Där har man också hittat en trindyxa – ett universalverktyg att hugga med – som indikerar att på Segerfors funnits en boplats. Någon bofast befolkning var det ännu inte fråga om.
Racken låg högre och hade inte längre kontakt med Vänern – som den hade haft 1.000 år tidigare.

Fiskevårdsföreningen – 30 års historia

Under trettio år fanns en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön. Styrelsen var under lång tid ungefär densamma, med Ture Ander, Ragnar Olofsson, Gottfrid Johnsson och Viktor Magnusson som länge återkommande namn. Under 1950-talet verkade komma en nedgångsperiod. Styrelseveteranerna finns inte kvar och protokollsboken har luckor för flera år. Till slut läggs föreningen ner. Varför framgår inte omslag av protokollen. Under mer än 30 år skulle sen saknas en fiskevårdsförening för Racken.

Den 4 september 1930 samlades fiskeintresserade runt Racken till ett möte på Sandstaberg. Under ledning av Fritz Elofsson i Perserud bildades en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön för fiskerättsägare, fiskerättsarrendatorer och fiskare i de två sjöarna. Målet var fiskodling och skydd för lekfisk och ungfisk, inplantering, användande av lagliga och för vattnen lämpligaste redskap och att vidta åtgärder mot olagligt fiske.
I den gamla protokollsboken, som den nutida fiskevårdsföreningens sekreterare förvarar, kan man se att den första styrelsen kom att bestå av Ture Ander (ordförande), Gottfrid Jonsson (vice ordförande), Viktor Magnusson (kassör), Ragnar Olofsson (sekreterare). Karl Andersson var styrelsemedlem och Karl Brant och Emanuel Andersson suppleanter.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

Protokollsboken (som bara tar upp årsmötesprotokoll) har nästa notering först 1933. Här anges för första gången en av föreningens huvuduppgifter: fiskevård: ”beslöts att anskaffa abborrar för en kostnad av 25 kr, att efter råd och lägenhet inplantera röding och ål i Racken samt för ca 15 kr gösrom till Västra Mjögsjön” Vidare beslöt ”årssammanträdet” att sälja ”amatörkort” för fem kronor gällande ett år för mete, drag och spinnfiske samt för angelfiske för högst 10 angeldon. Intet redskap får vara ute annat än i fiskares närvaro”

1934. Detta årsmöte beslöt att fiskekortet inte längre skulle berättiga till att använda standkrok och angeldon. Styrelsen fick i uppdrag att utplantera sikyngel, röding, abborr- och gösrom och medlemmarna att bättra på eller nyanlägga risvasar.
Lagom till kräftfiskestarten skulle annonseras om förbud för obehöriga att fiska inom föreningens område. För att ha tillsyn valdes Erik och Karl Andersson, Rackstad. Karl Nykvist skulle underhandla med Karl i Vassvika när det gällde Västra Mjögsjön .

1935  ”Konstnär Ture Ander” utsågs att leda årsmötet och kunde bl a introducera konsulent herr Björnemark som höll föredrag med skioptikonbilder. När det gällde den årliga inplanteringen meddelades att gösrom kommer gratis. Dessutom skulle i Racken inplanteras 3.000 rödingyngel samt sik.

1936. Viktor Magnusson utsågs att representera föreningen vid fiskevårdsförbundets sammanträde i Karlstad – ”dock utan tvång att resa-”. Inplantering beslutas: för högst 30 kr gös eller gösrom i Mjögsjön och sik i Racken ”2 á 3 hundratusen”. Ture Ander, Gottfrid Johnsson, Karl Magnusson och Erik Andersson tillsattes som fiskeuppsyningsmän ”med polismans skydd och befogenhet”

1937 diskuterades Gottfrid Johnssons förslag att för en tid fridlysa kräftorna eller förkorta fångsttiden till 8 dagar. 300 medlemskort beställs! Och en man avstängs från nytt amatörkort efter att ha använt nät och mjärde. Mötet avslutades traditionsenligt med kaffedrickning.

lake-ture-ander

Lake. Ture Ander målade sin fångst.

ture-ander

Ture Ander

1938. Styrelseval. Ture Ander, ordf., Ragnar Olofsson, sekr, V. Magnusson, kassör, Gottfrid Jonsson, vice ordf. samt Edvin Karlsson. Suppleanter: David Andersson och Ragnar Johansson. 20.000 gösyngel ska sättas ut! Till länsstyrelsen skall skickas en skrivelse om att icke fiskerätt får medfölja avstyckningar efter stränderna i sjöarna Racken och Västra Mjögsjön samt att anhålla att kräftfiske bara skulle tillåtas ”de första 8 dagarna under två årstid”

1939. Årsmöte hemma hos ordföranden på Orrhöjden. Beslutades om gösyngel för 20 kr till Mjögsjön och 10 á 15 kg aborrom att dela på de båda sjöarna samt att höra hos fiskeristyrelsen om det gick att få sik- och rödingyngel. Slutligen skulle konsulent Björnemark ombedas komma och undersöka ”om sik och röding gått till” Denna uppmaning upprepas f.ö. på 1940 års årsmöte.

1941 Tillsyningsmän valdes på 2 år: Ture Ander (född 17/9 1881), Gottfrid Johnsson (27/8 1885), Karl Magnusson (27/11 1891), Erik Andersson (1/5 1912), Karl Nilsson (5/10 1895) och Johan Wahlund (27/1 1907). Inplantering: 5.000 laxöringsyngel och för 20 kr gösyngel iMjögsjön

1942. Kort möte på Smedjefallet:  8.000 gösyngel till Mjögsjön och 10.000 laxöringsyngel till Racken..

1943 hemställer årsmötet hos länsstyrelsen om begränsning av kräftfisket ”till tiden från och med början av den för dylik fångst inom länet tillåtna tid till och med 14 augusti att gälla för en tid av fem år” Utplantering av 10.000 gäddyngel i Racken och 5.000 i Mjögsjön samt 30.000 abborryngel i Racken.. Och diverse val, bl a Karl Nyström och Karl Nykvist som suppleanter

1944 Sedvanlig utplantering under 1945: 30.000 sikyngel, 5.000 laxöringyngel, 10.000 rödingyngel. Till Mjögsjön abborrom. Helmer Fjäll och Ludvig Spiik nyvaldes som tillsyningsmän. Och fiskekort 10 kr (för sommarstugeägare 5 kr)

1945. ”Uppdrogs åt Ture Ander att skriva till vederbörande myndighet och protestera mot fiskeintendent Thörnkvists egenmäktiga förfarande att sända bäckrödingsyngel istället för begärda laxöringsyngel”. Nu beslutade man att köpa, från annat län, 10.000 laxöringsyngel och 20.000 gäddyngel samt 15 liter abborrom till Racken och Mjögsjön.

1946. Den 2 maj sammanträder Filip Hedborg, Karl Nilsson, Ragnar Johansson, Bo Fjaestad, Ture Ander, Viktor Magnusson och Ragnar Olofsson på Smedjefallet och beslutar i ett kortfattat protokoll om inplantering av gädd- och gösyngel.

1947. Sammanträde i Rackstad skola 16 maj, men protokollet verkar inte ha skrivits på den reserverade platsen i boken. Eller avbröts mötet?

1948. Sedvanliga årsmötesförhandlingar. Inplantering av laxöringsyngel och abborrar. 8 dagars kräftfiske – och inga obehöriga!

1949. Protokoll saknas.

1950. Ragnar Olofsson fick i uppdrag att hos länsstyrelsen få stadfäst 8 dagars kräftfiske de närmaste fem åren. Tillsyningsmän valdes på två år: Evert Karlsson, Spekedskogen (f. 20/9 1914), Johan Eriksson, Stålsberga (14/2 1891), Gottfrid Johnsson, Perserud (27/8 1885), Bo Fjaestad, Rackstad (13/6 1903), Våge Albråten, Rackstad (30/8 1913) och Helmer Fjäll, Rackstad (25/8 1905). Inplantering av 40 liter abborrar i Mjögsjön samt 1.000 ensomrig gös- och 4.000 laxöringsyngel.

1951. Värmlands fiskerinämnd vill inte medverka till att leverera abborrom då de tror att det i Racken och Mjögsjön finns tusenbröder. Viktor Magnusson fick i uppdrag att ringa nämnden ”att dom ändrar mening och skickar oss abborrom, i annat fall inköpes från Dalälvens Vattenregleringsföretag 20 liter abborrom”

Ett antal årsmötesprotokoll saknas i boken 1952-55

1956. Bo Fjaestad leder förhandlingarna och valdes också till ordförande. övriga i styrelsen: Bror Nykvist (sekr), John Wahlund (kassör), Våge Böving (Albråten) och Stig Kling valdes till ledamöter i styrelsen och Stig Nordanstig och Filip Hedborg till suppleanter, Inplanteringsfrågor diskuterades och beslutades att inplantera ensomrig laxöring för 150 kr.

1957. Möte i Perseruds skola. Sedvanliga ärenden: inplantering av ensomrig laxöring (för 150 kr). Nya års- och fiskekort skall beställas. ”dessutom skulle plakat beställas för att uppsättas vid sjöarna angående fisket i sjöarna. Styrelsen fick i uppdrag att undersöka om av- och tillrinningen till sjöarna tillhör fiskevårdsföreningen”

1958. ”§ 6 Bestämdes att kalla fiskerikonsulenten, helst före mitten av juli, till ett möte” Inplantering: 1000 ensomrig gös i Mjögsjön och 1.000 ensomrig laxöring i Racken.

1 februari 1961. Sammanträde i Rackstad skolhus. I §3  avslutas föreningen: ”En diskussion om föreningens vara eller icke följde. Därvid beslöts att för kassan skulle inköpas yngel och att föreningen upphör”

1993 återuppstår Rackens fiskevårdsområdesförening vid ett möte i Båtvika.

 

Nils om kräftfiske i Racken

Kräftfiske II

Palle Westerlund och Nils Olofsson. 1967

När Nils Olofssons pappa Ragnar kom till Segerfors 1914 fanns det inte speciellt mycket kräftor i Racken. När han kom tillbaka 1927, efter sex år i USA, var ålen nästan försvunnen. Tidigare hade det funnits en ålkista i älven mellan Smedjefallet och Racken. Anledningen till att ålen nu enbart levde kvar i begränsad omfattning trodde man var den nyuppförda Gatedammen, som stängde av ålens vandringsled. Men detta medförde istället att kräftbeståndet snabbt ökade.

Det fanns otroligt mycket kräftor när Nils växte upp. Under 1950- och 60-talet kunde man ibland få uppemot ett tjog i en bur. Kräftfisket var efter julen den största händelsen på året. ”Sassi, Holger och jag förberedde oss veckor i förväg, byggde stenbryggor och båtplats för att snabbt komma åt kräftorna på de bästa ställena”.

1982 köpte Nils och Ragni Bråten och vid det laget hade man infört restriktioner vad gäller antalet burar. Femton var nu den övre gränsen. Fortfarande kunde man ibland få ett 10-tal kräftor i en bur. Det var bäst under första dygnet, som var det intressantaste att fiska på. Successivt minskade fångsterna under 1980- och 90-talet, sannolikt beroende på alltför omfattande fiske i kombination med försurningen i sjöar och vattendrag. Trots sjökalkning och restriktioner betr. antal burar och antal dagar för fisket blev det till slut så man bara fick enstaka kräftor. Någon gång i början på 2000-talet konstaterades att kräftpesten kommit till Racken.

Kräftfisket har förstås en historia i Racken. Kanske var bönderna inte så engagerade. Kräftor var väl litet som svamp för dem, något för fint folk, tror Nils. Men kräftfisket kunde vara en bra biinkomst för en del runt sjön, minns Nils. Och några var flitiga. Sven-Inge t ex började sitt fiske inne i Orrviken och avancerade sen längre ut i viken mot Edet, vilket inte alltid sågs med blida ögon av andra boende. Fisket inom hemmanet var ju egentligen inte skiftat, men man höll sig till ”sina” områden. Fiskepoliser fanns det, utsedda och självutnämnda, t ex Jan på Myra som skaffat motor till sin båt och åkte runt och ”dividerade”.

Stranden från Orrviken till Edet hade en gång i tiden ingått i Segerfors ägor. 1937 köpte kommunen Segerfors och därmed även den här strandremsan. En del trodde då att det räckte att vara kommuninvånare för att få fiska där, vilket ledde till kontroverser. Vid ett tillfälle observerade Nils en bil med båtsläp som stannade till och hivade i en båt. ”Man var ju rädd för kräftpest så jag blev tvärförbannad och gick fram till honom”. Det visade sig vara fiskerikonsulenten Hedefalk vid Billerud som då ägde det stora Segerforsskiftet och därmed var stor fiskerättsägare. Han hade en särskilt avångad båt för att inte sprida kräftpest och skulle inspektera Billeruds fiskerätt.

Nils pappa Ragnar var under en period sekreterare i Fiskevårdsföreningen, som har gamla anor, men under 1940- och 50-talen var det låg aktivitet. Bosse Fjaestad gjorde ett försök att starta en ny fiskevårdsförening, som bl.a. skulle ha hand om fiskerätterna.  Därav blev intet. Bara irritation och osäkerhet om fiskerätterna.

Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959

Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959

Långt tidigare hade man gjort misslyckade försök att plantera in kräftor i tjärnarna, bl.a. Agvattnet. Provfiske har dock inte visat på något bestånd.

Intervju med Nils Olofsson (f. 1941) hösten 2015 av Lennart Wettmark

Fiske i Racken

På hemsidan perserud.se finns bland mycket annat en etnologisk rapport om livet i Perserud, skriven 1868 av en Perserudsbo, Johannes Eriksson, till Eilert Sundt i Oslo, som skrev om de fattiga klassernas levnadsbetingelser. Vad åt man, hur umgicks man, vad arbetade man med? osv. I ett avsnitt berättar Johannes om fisket:
”På denna sjö har jag ofta som barn tillsammans med mina kamrater och mina bröder varit ute
på fiske i de ljumma sommarkvällar, då sjöns vågor har gått till ro och vattenytan har visat sig
för vår blick som en dunkel spegel. I en liten pråm har vi korsat från udde till udde, från
grynne till grynne, tills vi har funnit ett ställe var fisken har samlats. När vi har suttit tills den
fjärde horisont har blivit dunkel och mörk, då har vi med vårt lilla byte av mört och ålar,
vandrat tillbaka till hemmet.
Vid denna sjös stränder har jag ofta som barn på sommarkvällarna i augusti månad med en
fackla i handen vadat omkring för att fånga kräftor. Hade jag riktig tur, kunde jag om natten
fånga 5 till 6 tjog, varpå jag tog dom med till staden och fick 12 öre tjoget.”

Arvika Stad vill ta mera vatten från Racken

15 januari 1965 skriver Björn Fex, byggnadschef i Arvika stad, om stadens framtida vattenbehov. År 2000 beräknar Vattenbyggnadsbyrån att staden har 20.000 invånare, som kommer att förbruka 800 liter per dygn och person. 1895 och 1916 reglerades hur mycket vatten som fick tas ut från Racken. 20 liter/sekund är nu otillräckligt. Målet bör vara att Vattendomstolen tillåter 600.000 m3 per månad.

1967 tillkännager Västerbygdens vattendomstol att Arvika stad gjort en ansökan som innehåller en ny regleringsdamm, att utföra rensningar i Viksälven och att med hjälp av dammen reglera vattenståndet i Racken mellan en sänkningsgräns på nivån + 94,10 m och å andra sidan en nivå av + 95,03 m. Vid sjöns utlopp skall alltid framsläppas en vattenmängd av minst 50 liter/sek.
pumpstation

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, ?rebro, Tage Ros har anmodats yttra sig och har i sin tur inhämtat ett yttrande från Lantbruksnämnden i Värmlands län*. Ros konstaterar att Racken och Viksälven bör ”tillmätas ett avsevärt värde ur fiskesynpunkt”. Konstellationen öring, nors och siklöja visar på mycket god vattenkvalitet, fast kräftbeståndet är det som f n ger högsta värdet åt fisket. Genom en reglering minskar högvattnet och värdefullt näringstillskott från översvämningsmarker bortfaller. Fast Ros konstaterar också att i Rackens fall är inte skadan så stor efter som de flesta stränder är branta. Värre är sänkt lågvattenstånd, som drabbar både öring och kräftor. Ros påpekar också att älven inte får torrläggas i samband med rensning och dammbygge. Minst 50 liter/sekund måste ledas fram.

Ett tjugotal sakägare runt Racken och Viksälven anlitar Olof Håkanssons advokatbyrå i Stockholm, som 15 februari 1968 sammanställt ett yttrande från sakägarna. Man kan ifrågasätta om det kommande vattenbehovet verkligen kan bli så stort som staden anger. Ansökan avser rätt till vattenbortledning för all framtid. överenskommelsen med vissa byamän på 1830-talet gav bruksägaren på Segerfors rätt att dämma sjön mot ersättning. Enligt ny överenskommelse 6 augusti 1862 skulle dämningen från 1 juni till skördetidens slut inte överstiga högsta punkten på den s k Sadelknappen (Salsknappen)

En ny fördämning byggdes uppenbarligen, även om inte det finns dokumenterat de de bystämmeprotokoll, som Tomas Andersson förvarar.

*Ur lantbruksnämndens yttrande: Racken är en oligotrof (näringsfattig) sjö med i huvudsak branta, steniga, begiga och skogsbevuxna stränder. Siktdjupet är tämligen djupt 1934 den 6 september 5 meter. Följande fiskarter är kända i sjön: gädda, abborre, gers, öring, siklöja, nors, lake, mört, löja samt kräftor. Sik har vid upprepade tillfällen utsatts utan att ha gett upphov till bestånd. även röding har utsatts utan resultat. Ål har tidigare förekommit men saknas numera. öringen är icke helt sällsynt. Lekplatsen utgörs av ån från Alken m fl nordost om Racken. Kräftfisket ligger nära överfiske. Fiskevårdsförening har funnits men upplöstes på grund av oenighet

Sandstaberg ? Bror Sahlströms hem vid Racken

I Sahlströmsgårdens vänners årsbok 2011 skriver Henrik Torstensson om Sandstaberg i Stålsberga. Bror Sahlström ? med stark koppling till Rackenkolonin- ägde huset mellan 1906 och fram till sin död 1915.

Fröken Alida Dorotea Indebetou* från Arvika sålde huset till Bror, men det var hans syster Ingeborg som finansierade köpet. Huset var i starkt behov av reparation. Konstnärsvännen Alfred Ekstam ryckte in och hjälpte till att se till att det inte skulle regna in åtminstone. När Bror flyttade in kom material från Fryksändes gamla kyrka till pass som brädfodring på fasaden. Det hindrade vinden, men tilltalade säkert inte minst Bror Sahlströms estetiska sinne. Bräderna var nämligen delar (föreställande Helvetet) av de gamla takmålningarna från 1770-talet från Fryksändes kyrka som hade rivits ut. 1915, efter Brors död, togs bräderna ner och hamnade på Värmlands museum efter att Riksantikvarien gjort en framstöt.

Sandstaberg huset
Sandstaberg verkar bara ha varit riktigt beboeligt sommartid. Det låg ensligt, men Bror hade ofta besök av sina konstnärsvänner. 1907 flyttar han tillfälligt till Göteborg, men behåller Sandstaberg. Bror vill ha sällskap och Ludvig Mattsson ger i sin dagbok en liten ögonblicksbild av tillvaron med Bror:
Komna till Tobias i Stålsberga, beslöt jag gå in för att se om Sahlström möjligen skulle hålla till där. Och mycket riktigt; därinne satt han och Tobias och en bonne till och drack blanning, fulla och trevliga allihop. Jag försökte få med mig Bror ut och sa att det var någon som ville tala med honom därute, men det var han inte med på. Lindh och jag sökte få honom med opp till Sandstaberg, men det var omöjligt. Han hade visst ingen lust att gå till Sandstaberg. Så satt vi där vid pass en timme och rökte och drack och Sahlström och Tobias drog historier. Men det dröjde inte länge förrän Sahlström gav tappt, hans tal blev allt suddigare och hans ögonlock allt tyngre??Sent omsider kommo vi fram till vårt mål, och fingo ner Sahlström i en säng, men då vaknade han till liv och började skälla på oss för den behandling han rönt??

Bror kom att använda huset allt mindre. Och hans syster Ingeborg (den egentliga ägaren av huset) talade med Taserudsvännerna om en ev. försäljning. Olof Eriksson skrev julen 1913 att han på julafton träffade en spekulant, Martin Elofsson från Perserud som ??står före?? sågen vid Fjaestads. Elofsson hoppas på ett billigare pris eftersom det behövs en hel del reparationer. Det blev ingen försäljning, istället kom huset att hyras ut några år. Inblandad i det är Anders Forsberg, en av Sveriges mest kända skämttecknare (medarbetare i Strix) Han hade inlett ett förhållande med Gustaf Frödings sjuksköterska Signe Trotzig och ordnade så att Signe och Frödings hushållerska på Gröndal fick en angenäm sommarvistelse på Sandstaberg. Anders och hans fästmö talar om att köpa huset, men har kommit till insikt att huset är i alltför dåligt skick: ????Läget är alldeles utomordentligt?? Men själva byggnaden är nog rätt skral. Reparation skulle jag nästan tro är det samma som nybygge. Som vinterbostad är den troligen i sitt nuvarande tillstånd omöjlig????
Efter Brors död är det inget som hindrar Ingeborg att 1918 sälja Sandstaberg till en fru Anna ?ster från Arvika. Hon sålde i sin tur 1920 till Johan och Hilma Eriksson från Arvika. Sedan köptes huset av en dam från London, Frida Curween Simpson och ägdes av henne fram till 1925.

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”
Racken

* Klädesfabrikören Herman Ludvig Indebetou (f. 16/5 1816 i ?stra Vingåker, Södermanland) startade 1855 en cigarrfabrik i Nyköping. Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år. Herman Indebetou flyttade till Värmland där han blev brukspatron på Segerfors järnbruk vilket han inköpt 1862. 1890 bodde han i Arvika N:o 6 med frun, Selma Josefina Kingelin (f. 1829 i Finland) och deras barn: Andrea Malvina, född 1853 i Nyköping västra och Alida Dorotea (f. 1865 i Arvika)

Sandstaberg 1946Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

1925 övertog Maja Nilsson Sandstaberg och öppnade ett pensionat där. Under Maja Nilssons tid blev Sandstaberg ett utflyktsmål för Arvikabor. Här är ett antal bilder från Sandstaberg  ur ett fotoalbum från tidigt 1930-tal, som tillhört Lennart Rundqvists föräldrar:

fru nilsson sandstaberg Sandstaberg 1933 sandstaberg1 sandstaberg2förlovningsfest Sandstaberg3 sandstaberg4

Arvika får vatten från Racken

7 maj 1898 släpptes vattnet på från Racken genom pumpen på torget ? ??kristallklart och rent?? enligt ortens tidning. Frågan om vattentillförseln hade varit aktuell länge. Fram till detta datum hade pigor och andra fått gå till en källa på norra åsen vid nuvarande gamla sjukhuset för att få kok- och dricksvatten. 1869 hade frågan tagits upp första gången; Skulle man kunna dra en ledning från älven vid Gate? Det visade sig för dyrt och frågan kom att vila.
A Bengtsson

1886 började det röra sig i frågan: riksdagsman Bengtsson från Kärrsmossen ackorderar med strandägarna runt Racken och 1892 har ingenjör A G Nilsson ett förslag om en ledning från sjön för 227.800 kr. Fullmäktige beslutar nästa år om anläggningen och om att ansöka om ett lån hos Kung. Maj:t. 1894 vänder man sig åter dit med en begäran att få expropriera det vatten och den mark som behövs. Man fick klartecken att ta upp till 9 liter i sekunden.
1896 läggs arbetet efter diskussion ut på entreprenad till N. Björk, Göteborg. Inte helt lyckosamt visar det sig för firman slutar betala ut löner och går snart i konkurs. Kommunalnämnden tillstyrker att nya entreprenörer tar vid under uppsikt av ingenjör Holmgren, men den är besviken: ????samt dessutom haft obehag genom dess utlämnande på entreprenad??
Till att börja med verkar tillsynen ske periodvis: Anton P:son Holm får ett arvode 1903 på 25 kr för tillsyn av filtret och vattenledningsförmannen från 1901 samma summa för ”slitning av velociped”. 1904 föreslås inköp av Smedjefallet vid Segerfors för 5.500 kr ??som för framtiden skall trygga köpingens vattenbehov??. Dessutom inköp av Vattenledningsudden, en del av soldattorpet under Holm för 300 kr. Påföljande år anslås 4.500 kr för turbinanläggning och pumpverk vid Smedjefallet.

Källor: Linus Brodin. Arvika, köpingen och staden 1811-1911-1936 (utgiven 1937) samt En bok om Arvika (1933)

Gårdar och torp runt Racken 1760 – 1895

Lars Ekblom indexerade husförhörslängderna AI:1 –  AI:25 (1760-1895) för Genlines räkning. Han har skickat en lista som gäller hela Arvika landsförsamling. Ur den är nedanstående lista över gårdar/torp tagna. Ortnamnen är registrerade (med nuvarande stavning) och sorterade byavis så som de är upptagna i resp längd. Här namnen på gårdar och torp med koppling till området runt Racken som han hittat:

Gustås
Gustås-Björkåsen
Gustås-Bodlyckan
Gustås-Bråten
Gustås-Göktorpet
Gustås-Humletorpet
Gustås-Johannesberg
Gustås-Lia (Liden)
Gustås-Mjögsjötorpet
Gustås-Myråsen
Gustås-Nybyggerud
Gustås-Nybygget
Gustås-Näset
Gustås-Pålsbråten
Gustås-Snurran
Gustås-Tiboden
Gustås-Värnnäset

Holm
Holm-Soldattorp 98
Holm-Soldatbostället

Perserud

Perserud-Därframme
Perserud-Därnere
Perserud-Fallet
Perserud-Hagen
Perserud-Haget
Perserud-Ner i stuga
Perserud-Nydalen
Perserud-Nystugan
Perserud-Väststugan
Perserud-Skotta
Perserud-Soldattorp 96
Perserud-?sen

Rackstad
Rackstad-Backetorpet
Rackstad-Bondestorpet
Rackstad-Danielsberg
Rackstad-Danielstorpet
Rackstad-Degernäset
Rackstad-Haget
Rackstad-Källbråten
Rackstad-Labråten
Rackstad-Mastetorpet
Rackstad-Märrbråten
Rackstad-Nybyggerud
Rackstad-Rackstadtorpet
Rackstad-Skolhuset
Rackstad-Soldattorp 99
Rackstad-Vassmyren
Rackstad-?ngbråten
Rackstad-?ngåsen
Rackstad-Segerfors
Rackstad-Segerfors-Bondestorp
Rackstad-Segerfors-Dammen
Rackstad-Segerfors-Danielstorpet
Rackstad-Segerfors-Haget
Rackstad-Segerfors-Höglunda
Rackstad-Segerfors-Nybyggerud
Rackstad-Segerfors-Orrhultet
Rackstad-Segerfors-Pilåsen
Rackstad-Segerfors-Sågartorpet
Rackstad-Segerfors-Säterstugan

Stålsberga
Stålsberga-Soldattorp 97