En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Det är troligt att Gustaf Schröder (1824 -1912) besökte Segerfors bruk. Under åtta år på 1840-talet verkade han som bruksbokhållare i främst västra Värmland – skildrat i klassiska En bruksbokhållares minnen (1-2, 1892-1903 och nyutgåva 1978). Han arbetade vid Sälboda bruk 1842-45, vid Koppoms bruk, Järnskog, 1845-46, vid Mölnbacka bruk, Nedre Ullerud, 1846-47, vid Kvarntorps bruk, Nedre Ullerud, 1847-49.
En dokumenterad koppling finns. Han skriver i sin ovannämnda bok om en smed med mycket ojämnt humör, som efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade till Segerfors (kapitlet Hammarsmeden)
Bruksbokhållarna
När Segerfors bruk anlades med start 1839 betydde det ett inflöde av arbetskraft till trakten. Det behövdes snart även kontorspersonal. Via husförhörslängderna kan man få en bild av vilka som sökte sig till bruket. Men exakt hur länge bokhållarna var anställda på bruket är ofta svårt att fastställa.
1842 kom Adolf Gottfrid Syk (f. 1821) från Frändefors och 16-årige Teodor Sandelin (f.1826) från Filipstad, men båda drog vidare samma år. Syk levde 1880 som ogift materialförvaltare i Vänersborg. 1843 efterträddes de av Axel Wilhelm von Schéele, Stockholmsfödd med adlig bakgrund som närmast kom från Glava. 1845 flyttade han till Filipstad, där han tidigare varit elev på Bergsskolan. Han slutade så småningom som godsägare/brukspatron i Nyköping.
Hans efterträdare blev Olof Svanell (född Andersson 1808) från Svanskog och Gustaf Forström (f.1829) från Krokstad i Bohuslän. Forström verkar ha stannat något år, medan Svanell blev kvar längre – tycks det. 1847 kom så Wallerius Bernhard Tunelius (f.1822) från Vingåker till Segerfors, men flyttade året därpå till Gunnarskog. Till skillnad från de flesta bokhållarna på Segerfors blev han kvar i sitt yrke och dog i Karlstad 1872 som just bokhållare.
Detsamma gäller en av de två söner till brukets grundare Adolf Sandelin, Adolf Mauritz Sandelin (f. 1826) som så småningom blev bankkamrer och dog i Trosa. Han hade 1852 lämnat Segerfors. Redan året innan hade hans bror Emil August (f. 1829) flyttat till Sundsvall. Hur länge de arbetat som bruksbokhållare är svårt att säga. Detsamma gäller Carl August Sundblad f. 1832. Hans far Carl Sundblad, handlare i Arvika, hade koppling till Segerfors. Han hade en vadmalsstamp i älven på Holmsidan, som han sålde till Sandelin. Och hans syster Aurora Eugenia Maria var gift med Edmund Sandelin, som arrenderade sterbhuset Segerfors bruk 1846 – 52 efter Adolf Sandelins död. När det 1852 kom en ny ägare slutade Carl August som bokhållare. 1880 levde han i Kihl som “förpantningsägare” med hustru och sju barn.
Gustav Maxe f. 1828 kom från Rackeby i Västergötland 1853. Men flyttade redan 1854 till Wik i Arvika och en bokhållartjänst där. Ett år senare till Norge. Gustaf Bernhard Paufve (f. 1835) kan ha arbetat under 1850-talet till dess han 1857 flyttade till Lyreds bruk i Gunnarskog.
Under 1860-talet – brukets sista årtionde – finns två bruksbokhållare angivna i husförhörslängderna: Lars Johan Söderberg född 1836 i Norrköping och inflyttad till Segerfors 1864 för att 1867 lämna Segerfors för Vimmerby. Han ersattes av Carl Leonard Rystedt född 1834 på Hammarö som kom från Bogen 1867. Två år senare flyttade han till Karlstad. Då hade järnbruket Segerfors upphört.
För att få anställning som bruksbokhållare krävdes – enligt Gustaf Schröder – bara att man kunde hjälpligt skriva och räkna enkla tal. Bokföring fick man lära sig på brukskontoret. Vid tiden när Gustaf Schröder började som bokhållare hade en ny generation börjat komma. Han skriver att de var bättre utbildade och mindre benägna att straffa med käppen.
Vad gjorde då en bruksbokhållare? Gustaf Schröder vet av egen erfarenhet och ger i En bruksbokhållares minnen en bild av arbetet.
Bruksbokhållaren hanterade pengar vid två tillfällen under året. ”Vårvintern, då skatterna skulle ut, utbetalades dessa från brukskontoret för alla arbetare och kolleverantörer som bruket hade räkning med, och debetsedlarna intogos i räkenskaperna. Då vintern var slut och så väl järn- och kolforor upphörde gjordes likviden med allmogen” I slutet av september vid kreatursmarknaderna fick bönderna förskott för kol, timmer, körslor etc och bruksarbetarna ”slaktpengar” i form av tunnor råg, havre etc.
Smederna fick förskottstilldelning av kol och järn. De frestades ibland sälja överblivet järn och kol till andra, till ett bättre pris, än till bruksägaren, som enligt avtal skulle köpa tillbaka överblivet – till ett lågt pris. Sådan ”tjuvhandel” skulle bokhållare och inspektör hålla efter:
”En bruksbokhållares skyldigheter voro inte svåra att uppfylla… Dagssysslan var för de yngre ungefär: kl halv 5 steg man upp, varpå alla dagsverkare ropades upp och antecknades, och rättaren anvisade vad varje arbetare hade att göra, på vilken plats detta skulle uppföras. Detta skulle bokhållaren minnas och på tillfrågan därför redogöra. Från kl 5 till kl 8 infördes i böckerna föregående dags utlämningar. Klockan 8 åts frukost och så fick bokhållaren gå ut och tillse att arbetarne flitigt arbetade på den plats de fått sig anvisad. Sedan hade han att välja emellan att gå i smedjorna eller sitta vid pulpeten och låtsas arbeta till kl 12, då man åt middag. Kl 2 gick folket i arbete, och då skulle han åter tillse dem och sedan vara till hands på kontoret, om han behövdes. Då skrivogöromålen för dagen vanligen voro slut före frukost, tillbragtes aftonen oftast med att göra ingenting. Ett undantag var den 1:a i varje månad, då folket provianterade. Den dagen var arbetsam nog, liksom alla lördagar, då järnet avsynades och spik inpackades i lådor. Sön- och helgdagar voro bruksbokhållarna vanligen fria. Dem nekades då sällan att besöka kyrkan, grannbruken eller i övrigt använda dagen såsom de funno för gott. Bokhållarne hade också sina fri- och rättigheter. Bland de senare var att få en kopp kaffe jämte en bit socker på sängen… Vidare ägde han till alla mål supa en à två finkelsupar, att till frukost äta en à två tallrikar havremjölsvälling och en sillbit med ett obegränsat antal potatisar… Allt egentligt familjeliv saknade bokhållaren den tiden. Visserligen tillsades han ibland att gå upp i brukspatronens eller förvaltarens familjer, men där hade han föga trevligt emedan han både såg och hörde att han icke hörde dit.”
Så här kunde en annons se ut:
Aftonbladet 1836
Platschef, inspektörer eller förvaltare, på bruket.
En jobbansökan i Carlstads Tidning 1816
Axel Wilhelm Henriksson f. 1815 i Karlstad. Kom 1840 till Segerfors. Till Gunnarskog 1841. Efter honom är det en lucka i husförhörslängden. 1845 kom ”bruksförvaltare” Daniel Pihlgren f. 1807 i Nor från Lungsund. Flyttade från Segerfors 1849. Han efterträddes av L Gustaf Larsson f.1828. Han kom från Stavnäs via Eda till Segerfors 1850. Flyttade därifrån 1852. Sen är åter en lucka – åtminstone i kyrkoarkivet – till 1857, då Carl Ferdinand Carlmark f. 1824 i Kihla, kommer från Gunnarskog, men återvänder dit 1858. men dog 1909 i Åmål. Hustrun, barnmorska, född i Gunnarskog, dog i Åmål 1915. Siste förvaltaren hette Erik Wilhelm Gadd f. 1835 i Ökna. Flyttade in 1858 och ut 1868.
Källa till ovanstående inventering är husförhörslängder för Segerfors bruk. Det finns luckor och osäkra uppgifter. Komplettera gärna! lennart.wettmark@gmail.com
Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992
Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för. En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.
Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.
Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?
”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)
Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.
*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)
För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?
Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886
Vilka var mjölnarna?
I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson. Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.
En del osäkra uppgifter uppenbarligen. Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?
Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :
1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.
1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog
1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?
1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).
1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda
1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed, Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847 från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors:
1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.
1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.
”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”
I en inventering av kvarnen 15 mars 1890
1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman 1897.
1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.
1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.
Arvika Nyheter 1 juli 1902.
Ny kvarn
1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.
Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992
Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:
1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare 1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner
1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.
“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson
1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.
1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.
Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963
Mer än trettio smeder av olika slag och från olika platser i västvärmland slet under trettio år i de två smedjorna på Segerfors. Många drog vidare efter kort tid, kanske till andra bruk eller till Norge eller Nordamerika. Några återkom. Andra blev kvar och slutade som utblottade i trakten. Genom husförslängder, in- och utflyttninglängder, död- och begravningsböcker och folkräkningarna får vi yttre knapphändiga fakta ur deras liv. Från något enstaka år, 1847 och 1849, finns avräkningsböcker bevarade som ger en föreställning om ersättning för arbete och uttag av matvaror och brännvin.
Bruket startar 1840 kom första arbetsstyrkan – sex man – för att möjligen bygga, men framförallt driva hammarsmedjan där man förädlade tackjärnet från Bergslagen till stångjärn. Vid 1840 års utgång var bruket färdigt. Vid första fallet låg stångjärnssmedjan med tvenne Franche Comté-härdar med ett nedanför uppfört blåshus med två blåsmaskiner, skriver Erco i Från Svarta till vita kol, 1943
Karta över Segerfors 1860
Erik Ersson Kropp f. 1812 kom från Skillingmark och blev hammarsmedsmästare 28 år gammal. Hade med hustru och sonen Erik som sju år senare dog 9 år gammal. Dottern Stina Maria föddes 1841. 1853 anges han som lösdrivare*. 1854 flyttade familjen till Långvak, där barnen åtnjöt fattigvård på mjölnaren Nils Nilssons ägor. 1860 gifter sig hans dotter. 1869 blir Kropp änkling, Utfattig** . 1880 rotehjon***. Dör 1889. *I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning. Med 1885 års lösdriverilag skedde en avkriminalisering, och lösdrivare kunde i stället dömas till tvångsarbete. ** orsak att bli befriad från mantalspenningen (skatten) *** Rotehjonet fick nödvändig kost och logi i den ena gården efter den andra, med ett bestämt antal dagar på var och en av gårdarna.
Det var ett hårt liv i smedjan som kanske knäckte Kropp: “En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut. Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på, då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt.” (Texten, skriven 1921, är hämtad ur boken Alster från äldre och nyare tid av Albin Zernander, 1977)
1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga.
Kropp fick från början en kollega, Hammarsmedsmästare Johannes Holm f. 1816, född i Brunskog. Inflyttad från Eda 1840 med hustrun Stina Moberg och son Lars Gustaf f. 39. 1847 flyttar han dock till Rexeds bruk i Gunnarskog. Nu också med dottern Maria Lena f. 1842. 1852 drar man vidare till Gräsmark. Återfinns i 1880 års folkräkning i Norum med Noreborgs bruk. Dog i Noreborg, Eda 1885.
“För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13’/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget.” (Zernander)
Samma år kommer hjälpsmed Anders Sjöberg f. 1805 från Borgvik. Båda hans barn dör med ett års mellanrum 1844 och 1845. 1846 anges han och hustrun för lösdriveri. 1847 åter (?) till Segerfors. Då har enda kvarvarande barnet dött 1 år gammal. 1856 drunknar dessutom sonen Anders Gustaf f. 1848 i Segerforsälven. Anders Sjöberg dör 1866, ”utfattig, enögd” av lungsot (dödsboken)
Gifte drängen mästersven* Carl Jernberg f. 1813 kommer från Eda. Hustrun Maria från Älgå 1840. Två år senare flyttar de vidare till Löfstabruk. Verkar sen ha återvänt, ”Ofta ”tjänstlös” 1846 – utan egen försörjning” Flyttar till Mangskog 1847. * Äldre namn för gesäll
Mästersven Jonas Walberg f. 1809 från Gunnarskog med hustrun Cajsa och sonen Anders. Flyttade till Forsbacka 1843.
Eldvaktare* och smedsdräng Olof Andersson f. 1816 från Gräsmark. På kurhus (för botande av venerisk sjukdom) 1841. 1843 vigs med Maria Persdotter 41 år. I april samma år föds sonen Anders. 1847 finns han i brukets avräkningsbok som koldräng år Johannes Holm. ”Utfattig” * En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur. (Zernander)
Mästersven Anders Holm f. 1819 kommer från Eda 1841. Utflyttad 1845.
“Stångjärnssmedens dräkt bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur” (Zernander)
Ny smedja Efter några år lät Sandelin bygga ännu en smedja och en ny kategori smeder kom till Segerfors.
”Redan 1841 begärde han rätt att få uppföra ett manufakturverk — vilken begäran han fick beviljad den 15/11 samma år — att förläggas ”vid älvens södra sida, där en sökanden tillhörig vadmalsstamp förut fanns uppförd ett järnmanufakturverk, bestående av 1 knipphammare för en stock med ässja samt 3 spikhammare för särskild stock och ässja, med rättighet att vid dessa verkstäder, såväl för eget bruk som till avsalu och vågförning tillverka spik och andra svartsmiden” (Erco)
Till Segerfors flyttade nu, 1842, spiksmedmästare Olof Nyström f. 1790 från Järnskog. Flyttade till Gunnarskog redan 1844.
Spiksmed Carl Fredrik Nyström f. 1823. Inflyttad från Järnskog 1842. Kommer att arrendera spiksmedjan i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet. Återfinns i 1880 års folkräkning med familj: hustrun Agneta f. 1820 och sonen Ludvig f. 1862. I 1890 års folkräkning är Carl Fredrik backstusittare i Långvak.
Spiksmeden inhyses Johan Petter Grönberg f. 1806. inflyttad från Eda 1842. Utfattig 1852. 1854 börjar han arbeta på Mosågen. Flyttat runt: Rackstad, Kyrkebyn (1854) och Perserud (1857) I folkräkningen 1890 bor han i Taserud och är ensamstående rotehjon.
Spiksmed Petter Grundström f. 1792 från Karlanda 1844. Har tre söner. 1853 Utfattig och utan arbete och flyttar till Fryksände. Återfinns i Segerfors 1857-67 som ”lösdrivare”
“Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador” (Zernander)
1846 flyttar mästersven Anders Norström f. 1822 till Segerfors från Gunnarskog. Verkar 1859 ha flyttat till Norge.
Hammarsmedmästare Jonas Tångring f. 1817 Inflyttade från Glava 1847. 1852 död med dödsorsak ”förkylning”. Hustrun med fattigunderhåll, 1869 antecknad för lösdriveri. Vistas i Glava. En dotter Lovisa f. 1844 flyttade 1859 till kakelmakare Andersson i Arvika köping, dottern Maria Cajsa f. 1846 till soldaten Rackberg i Rackstad.
Smedekonomi ”Med avseende på förtjänsten hade stångjärnssmederna det mest drägligt. Mästersmeden hade att själv underhålla mästersven och koldräng och erhöll vanligen i avlöning, enligt nuvarande mynt (1921), omkring 60 kr till s. k. »slaktpängar» jämte 6 tunnor råg och 12 tunnor havre. Spik- och knippsmederna hade för sig och sina biträden »huvdaren» och »tennbäraren» ej mera än omkring 40 kr i slaktpängar, och då även mästers familj skulle draga sig fram härmed, inses lätt, hur det skulle vara. Mästarna tilläts ju äga ett eget potatisland, annars hade det väl inte varit möjligt, att ens under de tarvligaste villkor kunna vidmakthålla livet hos sig själv och den oftast stora familjen.” (Zernander)
I avräkningsboken bokförde bruksbokhållaren inkomster och utgifter för smederna. Där kan man följa varje smeds uttag av råg, havre, sill, salt, tobak, brännvin, kål, vadmal, torrfisk, potatis etc. I oktober 1847 får t ex Johannes Holm en ”räkning” av bruksförvaltaren Pihlgren på smör, 36½ kannor surmjölk, 13 kannor sötmjölk. Andra utgifter kan vara ved, gödsel eller reparation av en ruta som Holm, Grundström och Utterberg påförs. Några smeder har ett högt brännvinskonto.
Spiksmed Josef Nyström f. 1825. Från Glava 1853. Utflyttad 1859 till Karlanda. Återkom 1865 med familjen till torpet Orrhultet. Arrenderade spiksmedjan i slutet av 1860-talet. Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. Sträckan Karlstad – Arvika byggdes 1869 – 1871. Bosatt på Segerfors i folkräkningen 1880, 1900, (Inhyses* f.d. spiksmed) Änkling 1884. Utfattig. Dog 1906 på fattiggården Koppsäng
*inneboende utan att var släkt eller tillhöra tjänstefolket
Knippsmeden Anders Jonsson Berg f. 1816 från Gunnarskog 1847. Död 26 maj 1855 i lunginflammation
Sämre tider Den 25 aug. 1852 försåldes på offentlig auktion Segerfors bruk med tillhörande egendomar till bruksförvaltaren på Gårdsjö bruk i Ö. Emtervik J.U. Stenbeck. “1855 sålde Stenbeck det till brukspatron Carl Bernhard Hegard. Det förefaller som om smidestillverkningen under Hegardts ledning inte lämnade det utbyte som tidigare, varför han lade sig mera på sågverksrörelse och timmerhandel. Hegardt torde dock ej kunnat bemästra de ekonomiska svårigheter han råkat i, trots tid efter annan tagna inteckningar i egendomen, utan måste träda i konkurs i slutet av 1850-talet, då Herman Ludvig Indebetou köpte Segerfors av konkursmassan för 75.000 kronor.” (Erco)
Hammarsmed Lars Asmund f. 1819 Kom från N Ullerud 1856. Familjen med 8 barn bor på Källbråten i Rackstad. 1868 läggs smedjan ner. Asmund återvänder hösten 1870 till N Ullerud från Rackstad. Dör 1873.
Han har fått ett eget kapitel i Gustaf Schröders En bruksbokhållares minnen, Kapitlet Hammarsmeden s.82-93, där ”Johan Asmund” – med mycket ojämnt humör – efter att ha kommit ihop sig med en bruksbokhållare på Mölnbacka bruk avskedades och flyttade. Gustaf Schröder sammanträffar på 1870-talet med en son till brukspatron Adolf Sandelin ”min förre skolkamrat bataljonsläkaren S” (sannolikt jämnårige Carl Henrik Sandelin f. 1824). S. ”hade före mötet varit hemma några veckor, varför jag frågade honom, om han kände till folket där hemma på bruket. ’Åh, icke mycket’ – ’Har du hört talas om någon stångjärnssmed, som heter Asmund?’ – ’Det tror jag det; det är pappas ögonsten och vår bästa smed’. Uppenbarligen har Schröder tagit sig litterära friheter i den här historien eftersom Asmund anlände till Segerfors tio år efter Adolf Sandelins död…
Knipsmed Jan Jernberg f. 1829 kom till Segerfors i slutet av 1850-talet. Klensmed och eldvakt (Återfinns i husförhörslängden 1858-67, 1867-71, 1872-77) flyttar 1875 till Christiania med hustru och tre barn.
Smedsdräng Sven Bergendal f. 1812 Kom från Sunne
Mästersmed Olof Stålhandske f.1807 i Alster död 1865 i Helgebodafors som änkeman. Men han var skriven på Segerfors. ”Stångjärnssmeden…Har varit smed på Segerfors” (enligt dödsboken 1865) Kom från S Finnskoga (Letafors bruk?)
1858 Stångjärnssmed Gullbrand Nyström f. 1826. Född i Norge. Inflyttad från Brunskog. Flyttade 1866 till Gunnarskog. 1890 änkling enligt folkräkningen.
Spiksmed Olof Olsson Örn f. 1825. Kom från Gunnarskog 1858. Gifte sig i januari 1859 med pigan Märta Jansdotter f. 1832
1859
Spiksmed M Gustaf Lundberg f. 1825 i Åmål. Inflyttad från Sillerud. Död 1866 i kolera. ”Hade antagit brandvaktstjänstgöring i Arvika köping då han dog” ”Änkan med barnen tillhör Arvika köping och åtnjuter där fattigvård”. För sonen Edvin Albert f. 1862 anges i husförhörslängden “son till Bjurlund” – och påföljande år byter Edvin Albert till den familjen.
Sönerna Anders Gustaf och Karl föddes på Segerfors och blev båda garvare. Karl flyttade till Eksjö och blev dess första demokratiskt valda riksdagsman (s) (källa: Kåre Lundberg, som anger att hans farfars far var född 1823-03-03)
Spiksmed Gustaf Olsson Bjurlund f. 1828. inflyttad från Gillberga 1859. Utfattig och inhyses. Folkräkningen 1880 bor han i Segerfors. 1890 i Arvika köping med sin hustru
1861
Spiksmed Johannes Björn f. 1835 inflyttad från Glava 1861, till Älgå 1866. 1880 -1910 Sunne (Folkräkningen)
Överjärn ”För att upprätthålla en viss sparsamhet ägde också varje mästare ett bestämt parti järn och kol till förfogande vilket, arbetat med omtanke, kunde lämna mer eller mindre »överkoj» och »överjärn» vid årsräkningen. Detta måste nu vid vite hembjudas bruksägaren, men som avlöningen var ytterligt knapp bedrevs mycket underslev härvidlag. Såväl smederna som befolkningen i övrigt var djupt sjunkna i dryckenskap, och överallt brändes det, vadan detta överjärn mestadels bortbyttes till bönderna mot brännvin i vederlag. Upptäcktes nu detta, av ett oriktigt system främmande tjuveri, blev det avstraffning medelst prygel inne på kontoret.” (Zernander)
”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis…” (Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. 1952) Hela historien finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/07/28/master-hult-berattar-varmlandshistorier/
Hammarsmed Anders Gustaf Granström f. 1836 Inflyttad 1864 från Järnskog ”utfattig Andra giftet” Inhyses (67-71 husförhörslängden) Flyttar 1873 med hustru och tre barn till Fellingsbro. 1880 till 1910 bokförd i Fellingsbro.
Spiksmed Jonas Eriksson Nylander f. 1835. 1865 till Segerfors, flyttar från Segerfors. I folkräkningen 1880 arbetare i Östra Sälboda.
23 och 24 oktober 1865 flyttar en rad smedsdrängar från Segerfors:
Spiksmedsdräng Gustaf Grönberg f. 1841 fr Glava. Inflyttad 1865. Till Karlanda 1866
Mästersven Gustaf Fredrik Schützer f. 1834 flyttar till Rottneros.
Spiksmedsdräng Johan Fisk f. 1846 hade 1864 kommit från Långserud. Flyttar till Rexed.
Spiksmedsdräng Petter Gutke f. 1839 kom 1859 från Gillberga och flyttade 1865 till Charlottenberg
Smedsdräng Carl Petter Björn flyttar till Älgå.
Bruket går åter i konkurs ”…men dukade dock under för den genom nya tillverkningsmetoder uppkomna konkurrensen, och bruket måste nedläggas 1868. Sedan järntillverkningen var nedlagd, fingo smederna sysselsättas med annat arbete, en del fingo arbete vid sågen, bl. a fingo de bygga väg till Perserud öster om Racken.” (Erco) Eftersom järnvägen på bandelen Karlstad – Arvika började byggas 1869 sökte flera smeder arbete där.
Spiksmed Jonas Jernberg f 1830. Inflyttad 1866 från Gunnarskog. Hösten 1868 till Mo i Älvsborgs län med hustru och sex barn
Johannes Eriksson Söderström f. 1823 fd hammarsmed. Från Rexed i Gunnarskog 1867. Flyttade våren 1869 till köpingen (Solberga). Arbetsattest till järnvägen 26 april 1869. 1880: smed; 1890 Rotehjon.
Spiksmed (inhyses) Nils Persson Löf f. 1825. Från Gunnarskog 1867. Utfattig. Arbetsattest till järnvägen 1869. Flyttade till Gunnarskog 1870 med hustru och sex barn, varav en dövstum. Deras lösdrivne dräng Johannes Eriksson med arbetsattest till järnvägen 1869 ”lär vistas i Lyred Gunnarskog”. I 1890 års folkräkning uppsatt som hemmansägare i Treskog
Spiksmed Jan Gustaf Stake f. 1836 Änkling 1870 Arrende spiksmedjan, inhyses. Arbetsattest till järnvägen 1869. Till Norge 1871. Gift 2 gånger. 1873 flyttar han till Älgå. I följande folkräkningar 1880 och 1890 återfinns han som arbetare på Edsvalla bruk
Spiksmed Anders Håfström f. 1821. Flyttade in från Långserud 1872. Bodde dessförinnan under 1850-talet i Norge, där tre av fyra barn föddes. Från 1883 Inhyses. I folkräkningen 1900 bosatt i Segerfors
Till Amerika Smeden Lars August Haglund f. 1852 kom från Bellefors i Västergötland med sin hustru Anna Josefina Seinknecht. De gifte sig 1876, tre söner föddes på Segerfors 1877-80. Hela familjen med två drängar flyttade till Nordamerika 1889. Anna Josefina dog två år senare.
De sista smederna voro: spiksmederna J.Järnberg, Gust. Stake, Jonte Jernberg och Josef Nyström, stångjärnssmederna L. A. Haglund, Joh. Asmundsson Kropp och Örn, skriver Erco.
I den här listan finns nog inte riktigt alla smeder med – en del smeds- och koldrängar kan bl a saknas – och några uppgifter är vaga och ofullständiga. Och vem är Joh. Asmundsson Kropp? Och kanske är något missuppfattat. Komplettera gärna! lennart.wettmark@gmail.com
Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:
Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul. Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.
Timmerhantering, timrets väg Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.
Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.
För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.
En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet. Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.
Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.
En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors. Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.
De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.
Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.
Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.
Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.
Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.
Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.
Järnbruksdöden Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning. Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.
Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.
Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.
Segerforssågarna De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:
” Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”
Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.
De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.
Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet
Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska. Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.
Mosågen Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet. Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.
En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.
Sågbruksdöden Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.
Sågen och lerkvarnen vid Sågmon Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg. I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.
Övriga sågar i närområdet Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas. Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden
Ångsågen på Fjaestads udde Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.
Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.
