Etikettarkiv: Rackstad

Rackens teatercirkel sätter upp Strindbergs Fadren

På Racken-amatörernas program

Hr Figge Larsson berättar för Arvika Tidning om cirkelns arbete med Strindbergs pjäs Fadren.

– Vi arbetade i över 1 år och repeterade omkring 60 gånger innan vi ansåg oss mogna för turné med Fadren berättar hr Larsson vid ett samtal med AT:s medarbetare. Då jag för några år sedan bosatte mig ute vid Racken upptäckte jag att det fanns många teaterintresserade ungdomar däruppe och så föddes tanken på att starta ett amatörsällskap. Jag satte omedelbart igång förarbetet och inom kort var stommen i ”Rackens teatercirkel” klar.  Den lilla sammanslutningen har fått sitt namn av att alla medlemmarna är bosatta runt sjön och det blev därför en cirkel i dubbel bemärkelse. Den består till största delen av ungdomar från lantbrukarhem och de har visat ett verkligt storartat intresse. Egen lokal har inte gått att uppbringa och vi har därför fått samlas i cirkelmedlemmarnas hem då vi repeterat. Till en början specialiserade vi oss på enklare saker, folklustspel o. dyl., men snart föddes lusten för större och mera dramatiska stycken. ”Fadren” är en svår sak, men jag vågar påstå att vi nu, efter 1 års intensivt repetitionsarbete, behärskar våra roller någotsånär…  Vi valde ”Fadren” just för att endast 7 personer framträder i stycket och därför att kulisserna hela tiden är desamma. Vi har fått blodad tand och tänker om möjligt fortsätta med ett annat av Strindbergs stora dramatiska verk, nämligen ”Påsk”. Allting är klart för att sätta igång arbetet med detta på ett undantag när. Vi har nämligen inte lyckats besätta den kvinnliga huvudrollen… Slutligen kan jag nämna att ingen av de agerande i ”Fadren” – mig själv undantagandes – är över 30 år. Yngst – 16 år – är Barbro Johansson, som spelar ryttmästarens dotter, Bertha. På torsdag kväll uppföres ”Fadren” på Arvika teater.
fadrenScener ur Fadren

C.G.H. recenserar Fadren :

I en egen klass är Figge Larsson: ”Herr Larssons ryttmästare gav något som mycket ofta höjde sig över amatörspelet…rika nyansering, psykologisk smidighet…Maj-Britt Westlund gjorde en mycket god Laura… välgörande och klar diktion. Jag tror att jag måste resa till Racken för att komma underfund med hur man skall kunna lära folk att tala svenska väl… Även i henne skönjes en god teaterbegåvning. Övriga medspelande höjde sig ej på långt när till huvudaktörernas nivå men gjorde ett sobert och hederligt arbete. Bäst var utan tvekan Barbro Johanssons Bertha… Anders Westlund  som doktorn blev allt bättre, sedan han spelat upp sig och detsamma kan sägas om John Västlunds pastor. Elsie Västlund som amman gjorde ett gott intryck… Karl-Erik Larsson spelade kalfaktorn Nöjd…hr Larsson fick fram en trovärdig bondpojke, fylld av vördnad mot sitt husbondefolk…

Sunny anmäler ”Solstrålen på Björknäs”: 

”Rackens teatercirkel debuterade med succé.

Rackens teatercirkel bjöd på en överraskning av det mera positiva slaget vid sitt första större framträdande för offentligheten på NTO-salen… presterade ett spel som är fullt tillfredsställande och mer därtill för en teateramatör… Figge Larsson själv som majoren stod som naturligt är en klass högre än sina unga medspelare, med Anders Westlund i rollen som unge godsägaren visade en talang som inte bör förglömmas. Solstrålen själv Gertrud Andersson förenade skickligt de egenskaper som hennes roll krävde. Rackens teatercirkel gjorde ett ord succé och är välkommen tillbaka på scenen.”

Tidningsartiklarna är odaterade, men teatergruppen var verksam 1942-47.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/tag/rackstad/

När scenkulturen kom till Rackstad

Sven-Åke Larson berättar om sin far Figge Larson och hans liv som scenartist och teaterledare. Här saknas illustrationer i form av foton och tidningsklipp. Och kanske andra historier kring Rackstads teatercirkel

I Arvika fanns på 1920- och 1930-talen en stark nykterhetsrörelse, NTO. Dess ungdomssektion Hemdaliterna sysselsatte många ungdomar med kulturella aktiviteter. En av dessa unga var Frithiof ”Figge” Larson, som så småningom skulle flytta till Rackstad. Han hade ett starkt intresse för scenkonst och gav regi åt såväl teaterintresserade som körmedlemmar i s.k. talkörer redan i ung ålder. Talkörer var ett populärt kulturellt inslag vid denna tid.

Från Arvika deltog under de tidigare åren bl.a. Gunnar Sundström, Samuel Andersson, Elsa Karlsson, Axel Kling, Elsa Baumbach, Erik Larsson, Martha Danielsson, Inger Jonsson, Sven Pehrson, Bror Lundin, Sigurd Koch, Lisa Andersson, Ann Marie Hovander, Karl Erik By, Britta Olofsson, Lisa Kling och Erik Wik.

Nyårsteatrar var ett återkommande inslag där t.ex. pjäserna ”Mollusken”, ”Kanske en diktare”, ”Hyggliga människa” framfördes. Vilhelm Mobergs ”Kassabrist” spelades med Figge Larson, Gunnar Sundström (med sommarhus i Rackstad) och Sigurd Koch som inslag, liksom Vilhelm Mobergs ”Doktorn på nr 18″ med Figge Larson, Sigurd Koch, Axel Kling och Lisa Kling, ”Ordensbröderna” och ”Den giftaslystna änkan” med Katarina Larsson. Figge var också intresserad av illusioner och utövad hypnos och ”trolleri” för den närmaste vänkretsen. Hypnosen fick han lägga av med efter förmaning från mina farföräldrar då en av mina fastrar föll i trans. Figges trolleri var dock et välkänt inslag i Arvikatraktens nöjesliv under många år.

1936 stod nybyggda hemmet klart i nedre Rackstad. Huset byggdes på Hagens utmarker eftersom Figge var gift med en av döttrarna till Per på Hagen. (Hagen var en släktgård som gått i arv i minst 300 år. ) Figge fick idén att försöka intressera traktens ungdomar för teater. Snart hade han ett intresserat gäng av Rackstadungdomar kring sig. Teater var ju inget alldagligt för dessa. I Karlstad fanns en etablerad teater medan utbudet i Arvika var Heimdalsamatörerna. Det man hade erfarenhet av var eventuellt den radioteater som kan ha funnits? Någon riksteater hittade inte fram till Rackstad!

Det berättas att teaterrepetitionerna i Rackstad ibland kunde bli äventyrliga. För att ta sig fram till repetitionslokalen var man under viss tid tvungen att klättra över ett staket. Lokalen låg i huset ??Mon?? strax intill där Mosågen fanns. Figge berättade att han en gång hade passerat staketet men blev snabbt varse vad som fanns på andra sidan. En getabock uppenbarade sig och gick snabbt till anfall. Den tillhygge som Figge fick tag på till försvar smälldes med all kraft i huvudet på bocken som bara skakade på sig och attackerade igen. Med nöd och näppe klarades reträtten och repetitionen fick ställas in.

Rackstad teatercirkel gick in för att sprida teater till ställen dit den aldrig annars tog sig. Man spelade upp sina pjäser i gårdar och i mindre samlingslokaler runt om i trakten. I ensemblen fanns flera Rackstadbor t.ex. Anders Westlund och Johan Västlund, Elsie Västlund, Gertrud Andersson, Karl-Erik Larsson, Barbro Johansson m.fl.

Vissa utvikningar från det lokala gjordes dock. T.ex. framförde man en pjäs på Karlstad Teater. Jag har också hittat en recension av pjäsen ”Solstrålen på Björknäs” med bl.a. Figge, Anders Westlund och Gertrud Andersson från teatergruppens föreställning i Göteborg men kan dessvärre inte klara ut vilket år detta var.

Från Arvika deltog under de tidigare åren bl.a. Gunnar Sundström, Samuel Andersson, Elsa Karlsson, Axel Kling, Elsa Baumbach, Erik Larsson, Martha Danielsson, Inger Jonsson, Sven Pehrson, Bror Lundin, Sigurd Koch, Lisa Andersson, Ann Marie Hovander, Karl Erik By, Britta Olofsson, Lisa Kling och Erik Wik.

Parallellt med teaterrepetitioner övade Figge in illusoriska trick. Han blev ofta anlitad som illusionist vid soaréer och tillställningar i Arvikatrakten. Uppskattade var tillställningar inför jularna på NTO-lokalen i Arvika (Sveabiografen) där Rackstadtrollkarlen roade Arvikatraktens ungdomar med sitt trolleri.

"Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma "utstyr" i Cabare Lergöken som här, dvs. rollen som "bondtölp". Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund."

”Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma ”utstyr” i Cabaré Lergöken som här, dvs. rollen som ”bondtölp”. Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund.”

Trolleriet var också ett återkommande inslag i Cabaré Lergöken som varje Arvikamârten uppträdde i ArvikaVerkens lokaler intill marknadsplatsen vid Stadsparken.

Så småningom blev han också anlitad i folkparkerna där han hade ett helt annat åskådarklientel, ibland starkt berusat! Jag var själv med och assisterade på scenerna vid flera av dessa tillfällen (vi talar om sent 40-tal och tidigt 50-tal) och presenterades som ”Sveriges minsta trollkonstnär”.

Men det var kanske i rollen som Frödingtolkare han trivdes allra bäst. Tidningsrecensioner från denna tid bedömde honom som landets främste tolkare av Frödings dikter. Bland annat sändes inslag i Lars Madséns radioprogram från Ingesunds folkhögskola där Figge läste Fröding.

Så småningom tog Rackstad teatercirkel sig an större verk, bl.a. Strindbergs klassiska pjäser, Fadren och till sist Påsk som uppfördes på scen 1955. Pressens beröm över amatörernas skådespeleri var åter igen överväldigande.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/

 

DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot ”könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943

 

 

 

Sal, Nystuga, Där Framme. Tomas Andersson berättar. 3

Området i Övre Rackstad runt Sal har närmast karaktären av en by. En gång i tiden eldhärjades den by som fanns. När då? Hände det mellan 1845 och 1880-talet?  Gårdar har uppstått och försvunnit mellan dessa år. Nordstugan låg norr om Sal närmare Racken. Av den finns bara ett stentrappsteg kvar i snåren. Väster om Sal låg Tomta på en kulle omgiven av gärden. Den hörde till Segerfors. Av den finns bara en jordkällare kvar. Fjaestads övertog timmerstommen av huset, som då stått övergivet, när man etablerade sig på Kampudden 1903 och byggde upp det gula huset av stommen.

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare

Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme

Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme

Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet

Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet

Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ??Per Där Framme?? ? till skillnad från grannen ??Per på Hagen??.

Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.

– Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna och hennes syskon Lina och Gustav dog mellan 1955 och 58. Man tyckte dom var jättegamla. Och det var dom också, födda på 1870-talet. Anna var moster till min farmor som var född 1896.

 

Om Nystugan har Tomas inte lika mycket att berätta. ”Johan i Nystugan” levde i alla fall ännu på 1950-talet. Då bodde Tomas familj i Grå stugan (Övre Nedstugan) medan Sal renoverades. Johan var far till Agnes, som har en syster – Lisa – som bor i Kärrsmossen. Dottern Ellen skötte om Johan. Agnes gifte sig med Sven, som kom från Västmanland, från en gruvort. När Johan dött och Agnes och Sven blev pensionärer, flyttade dom till Nystuga.  Sven hade jobbat i en gruva och Tomas minns att han höll fast vid sin västmanländska trots sina år i Rackstad.

Nedan ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964:

Nystuga Norra Sal södra sal Där Framme

Skolan. Tomas Andersson berättar. 2

Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.

– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han ”Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.

Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.

– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. ”Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”

Andra avsnitt om Rackstadskolan:
Sven-Åke Larsson:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-rackstad-skola-sven-ake-larsson-minns/

Kerstin Werner:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-werner-berattar/

Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:

birger-lundqvist

Posthuset i övre Rackstad

Tomas Andersson berättar 1:

Närmast Sal på andra sidan den gamla vägen stod posthuset fram till dess att man drog om

Här stod posthuset. I bakgrunden Där framme

Här stod posthuset. I bakgrunden Där framme

vägen – kanske 1972. Eller kanske ännu tidigare? Istället för posthuset kom postlådor. Och posthuset försvann. Någon bild på posthuset har inte Tomas. Posthuset köpte Tomas faster Gerd och satte upp det som lekstuga i Högvalta.

– Jag och brorsan sa för en tio-femton år sen att vi skulle fråga om vi fick köpa det och ställa upp det igen. Marken där det stod är ju en allmänning. Men det blev inte av. Det var ju ganska omgjort och alla postfacken utrivna.

Invändigt var det postfack. Brevbäraren gick in genom en egen dörr med lås och lade ut posten från insidan. Det fanns en bänk på södra sidan.

– Gamlingarna gick ju in och satte sig och vänta. Det blev som en samlingspunkt. Alla hade postfack. Dom kom ända från Edet. Här gick nog en gräns. Folk från Segerfors och Nedre Rackstad kom inte hit.

– Den postföraren jag kommer ihåg kom från Gunnarskog. Han hade en liten grå Fiat. Han var pappa till Inga Mellin, som var gift med Göte.

 

Britt Thegerström minns också:
Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/02/10/britt-thegerstroms-rackstad/

Hans Ferner (bror till Tomas) kommenterar på Facebook:
”Bodde ju granne med huset i 20 år. Vissa saker fastnade! Dofter i huset o ljud när ”post Erik” fyllde boxarna från baksidan. Huset hade små fasta fyrglasade fönster i gavlarna, var rödfärgat och tak av tjock ”tjärpapp” Storlek ca 3×4 m, träbänk till höger o Ca 30 fack 3 i höjd. Minns Ture Ander, ljusbrun kostym, plommonstop, vita damasker o käpp som han satte i marken varannat steg! Stilig posthämtare!”

 

Fanns det brevlådor istället för posthus på övriga platser runt Racken? Maja Fjaestads bild antyder det

Brevlådorna vid Vattenverket. Bild: Maja Fjaestad.

Brevlådorna vid Vattenverket. Bild: Maja Fjaestad.

 

Två affärer i Rackstadkorset

Ur ett samtal mellan Peter Schröder och Nils Olofsson hösten 2015:
– Hur var det med affärerna i korset?
– Den första affären var vid Grana. Det blev en konsumbutik
– Den var före Westergrens
– Ja, sen startade Westergrens nån gång på 40-talet
– Jag hade sagt tvärtom
– Ja, jag skall inte säga säkert
– Grana var inte konsum från början
– Jag minns en gång. Per-Åke Claesson och jag gick av bussen och gick in där. Full i sjutton frågade Per-Åke. Har ni det? – Nej. Har ni det? – Nej. Har ni stora spik?. Ja. Då tycker jag ni ska ta och spika igen affärn. Killen som var chef blev så arg.
– Sen sålde Westergrens till en familj som hade en dotter som stod där. När dom ringde hem sade dom alltid: ”Det är från affären”. Vi levererade ägg till dom.
– Affärerna fanns så länge vi var kvar. En bit in på 60-talet
– Fantastiskt att det fanns två affärer där nere.
– Ja, så fanns det en affär i Perserud. I Skotta.
– Men konsumbussen gick länge. Fransson handlade där och det gjorde vi också sen vi köpt grå stugan 1974.
-Drickbilen kom en gång i veckan. Både Jösse bryggeri och Arvika bryggeri körde ut. Dom körde till Våge <Albråten> vägen vid sandstranden.
– Dom lärde sig snabbt vilka som köpte från Jösse och vilka från Arvika bryggeri.
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater
– Fiskbilen! Den kom från västkusten i en gammal ful skåpbil. Färsk fisk med 4-5 timmars resa.
– Så kom det en brödbil.

Mer om affärerna sen tidigare i bloggen Rackstadhistoriskt:
Greta Johansson minns: ”Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck ”Gunnar åkte ju redan kl 6. och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”

Kerstin Werner: ”Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Arvika_Bryggeri_Josse_Lettol_170413_523 Arvika_Bryggeriet_Josse_Sockerdricka_110313_561 224774552_9d7d1ebd-c99e-484f-9d55-091261b8a082

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Olof Johansson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
”Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
”Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg

Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz ”Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos ”fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge

Våge utanför sitt hus. 40-tal?

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika ”Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Margarin användes aldrig… minnesord över Anna Fjaestad

Ellen Lindström, Fritz Lindströms fru, skrev en personlig minnesteckning i Arvika Nyheter i december 1946. ”Det var roligare att höra henne med den humor och det patos hon satte till än att bevista en premiär på Dramaten eller Oscars. Och därtill bjöds på en kopp av utsöktaste kaffe med en nybakad stor hög vetekrans till, där mandlarna stodo i kö och trängdes oppepå”
(Klicka på bilden så är urklippet lättare att läsa)

nekrolog Anna FjaestadSe även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/