Etikettarkiv: Barndom

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

68 år i Nedre Rackstad

Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik 2016

Jan-Erik och Börje 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus  (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
wallinnordanstigs

 

 

 

 

 

 

solhem2jansson

 

 

 

 

 

 

borjes-husblomens

 

 

 

 

 

carl-nilsson

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

 

Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i Övre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.

Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*

Marie på Hurratorpet

Marie på Hurratorpet

Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.

 

 

Skolan

Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll.  Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan  på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.

 

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

midsommar-1954

 

 

 

 

 

 

 

Affärerna

Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, ”Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.

Mosågen

Mosågen

Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Hilmer Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.

Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.

En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson ”Guss” i Amerika –  och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik

Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)

Skolan. Tomas Andersson berättar. 2

Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.

– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han ”Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.

Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.

– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. ”Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”

Andra avsnitt om Rackstadskolan:
Sven-Åke Larsson:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-rackstad-skola-sven-ake-larsson-minns/

Kerstin Werner:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-werner-berattar/

Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:

birger-lundqvist

Ajna i Korset

Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad

Holm Rackstad

Stugan som låg på Holm när Ajnas far Martin och mor Emma köpte marken

Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.

Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.

Barnen badade i dammen

Barnen badade i dammen

När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.

Ladugården och familjens ko

Ladugården och familjens ko

Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.

Martin Karlsson sågar ved

Martin Karlsson sågar ved

Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att  ?? Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada.   Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.

Huset ombyggt med affär

Huset ombyggt med affär

Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Flickorna i Rackstad

Flickorna i Rackstad

På Marten

På Marten

 

 

 

 

 

 

 

 

När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon  fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

 

 

 

Livet på landet 1961

23 -28 juli 1961 tillbringade Lennart, 16 år, på egen hand i sommarstugan i Rackstad.  Spaghetti, te och gräsklippning var återkommande inslag. Så här såg hans vecka ut om man får tro hans rapport till mamma Märta i Fornåsa, Östergötland:

 

Söndagkväll. Vi spelade fotboll på Hällevalla. Sen gick jag hem och drack te. Jag läste ganska länge (c:a kl 12)

Måndag. Fint väder. Jag steg upp kl 10 (ungefär), lagade morgonmål (smörgås, cornflakes, mjölk) Sedan åkte Janne S. och jag båt. Kl 2 lagade jag mat (biff och potatis). Medan potatisen kokade åkte jag till ”korset” för att köpa ¼ l. glass – trodde jag. Det fanns bara ½ liters, så jag köpte en 50 öres istället. Potatisen (5 stora!) var inte riktigt genomkokt, men bra ändå. Biffen misslyckades inte heller! Klockan 5 åkte Janne och jag till Viksvallen. Efter téet läste jag ut en hel deckare (lånat av Janne). Somnade c:a ½1.

Tisdag. Varmast i landet (22 grader) Jag sov till ½ 11 då Janne kom. åt, klippte gräs och åkte sen ut i Svenkans båt. När vi kom hem lagade jag mat (biff och spaghetti) Maten var god särskilt spaghettin (tillredd a la Tore Wretman). Badade. Sen gick Janne och jag till Hällevalla där vi tränade. Därefter blåbärsätning c:a 1 timme. Sedan gick vi till Silvéns och såg på TV, varken Mor eller Far i huset var hemma. Efter téet hörde jag bl a på ”Klubb Varulven” på radio. Mitt under spelet knackade det på dörren! Det var Bengt. Efter att Bengt gått hem läste jag en bok och somnade.

Onsdag. Helmulet och regn. Jag gick upp kl 12! Det ösregnade. Sedan satt Bengt, Janne och jag och spelade kort. Kl 4 åkte jag till stan och klippte mig, hämta klockan samt åt korv och pommes frites på ”Come In”. Där jag även skrev ett kort till dig. Därefter ut till Viksvallen för att möta Janne. Det ösregnade fortfarande. Janne och jag gick sedan på bio (”Främlingen från vidderna”, cowboy inte allt för dålig) Sedan åkte vi hem för att höra ”Mannen i badkaret”. Det hade slutat regna. Dessförinnan hade jag köpt bensin (Full tank, 4 kr) Jag släckte sedan kl 11

Torsdag. Jag gick upp ½11, åt. Sen kom Janne. Hämtade posten och gick med mjölkkrukan. [Extra: Tisdag. Jag gav bort den sura mjölken till Skoglunds höns. Tillbaka fick jag krukan diskad + 3 ägg] Jag klippte gräs, samt lagade mat Korv och spaghetti (Jättegott. Jag har blivit riktigt ”haj” på att laga spaghetti) Efter att ha slitit hårt med gräsklippning, var mina händer alldeles ömma. Jag köpte några bullar samt en vetelängd eftersom brödet är slut sedan länge (ej matbröd) Det var brödbilen som stod till tjänst. På kvällen spelade Janne och jag schack medan regnet skvalade (tillfälligt) Efter téet (kl ½10) gick jag och lade mig. Arvika var åter varmast (20 grader) i landet.

Fredag. Idag vaknade jag redan kl 9 och steg upp kl 10. Janne och Hans förenade sig nästan omedelbart med mig. Vi stötte kula efter att Hans och Janne hjälpt mig att klippa gräs. Med posten kom ett brev från Jan-Erik H, som kommer hem den 2:a. Idag skall jag åter ha varm korv och spaghetti, vilket är både enkelt och gott. Ikväll skall Janne och jag gå på en erkänt hemsk ”skräckis” den klassiska Spiraltrappan. Före maten klippte jag gräs. Jag är strax färdig nu.

Gräset är nu färdigklippt!

 

Elke Sommer i Rackstad

elke sommerSommaren 2013 var skådespelerskan Alicia Vikander med på Kvarnföreningens kräftfest. Men hon var inte den första…

16-åriga Elke Sommer besökte Rackstad sommaren 1956. Tre år senare debuterade hon som skådespelare i Dödskeppet. Lars Lindström berättar i sin bok Bio i Arvika (1986) mera:

”Så skall jag efter trettio år, komma med ett avslöjande av mer privat karaktär. Sextiotalets tyska superblondin Elke Sommer har legat i min säng! – Själv fick jag flytta ut i ett campingtält i trädgården, det skall också tillstås. Det gick förresten knappt att ta sig in i rummet för alla stela, fristående underkjolar, som hon och flickkusinerna spritt ut över golvet. Det var den sommarens mode, sommaren 1956. – Berlinflickan Elke, ännu ej fyllda sexton, var i Sverige som utbytesbarn. Ett ovanligt välutvecklat och företagsamt sommarbarn, som väckte stor oro bland manfolket vid Racken.Hon verkade inte ha sneglat alltför mycket åt Audrey Hepburns håll, möjligen noterat dennas snabba karriär. Några år senare filmade Elke själv för fullt ute i Europa och snart också i Hollywood.”

 

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

”En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

”Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid ”kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
”Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: ”Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor ”tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

”En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i ”Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.

harnesk beskuren

Karolina Harnesk berättar del 6: Konfirmationen

På Holger Jonés blogg Racken.com finns bl a en utförlig berättelse om tiden 1876 - 1900 i Karolina Harnesks liv. Hon var född Andersdotter och levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter. Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Karolina skrev ner en berättelse om de första 25 åren av sitt liv: barndom, skolgång, arbete som piga i Oslo och Stockholm och annat. I detta femte avsnitt berättar om sin konfirmation:

”Ja när den stora dagen i kyrkan gick stapeln då skulle alla bära svarta kläder men det var för dyrbart att få en svart kläning men mor fick låna en av en bonddotter åt mig. Längden gick nog bra för ja var lika lång som jag är nu länge förresten man växer neråt när man blir gammal. Ja längden var bra men vidden var väre och bysten sen ja det var bara att hålla god min och inte låtssas att man såg alla dessa märkvärdiga ögonkast av mina kammrater. Men jag var nog inte den enda som fick låna konfirmationsklädning det var nog rätt så vanligt för oss som ej fått något överflöd av denna världens goda. Någon hatt hadde jag inte utan en silkeshalsduk med lång frans antagligt min mors första. Detta äger jag nu. När min mor dog fick jag välja på 3 st ock då valde jag min konfirmationshatt.
Den dag som vi hade storförhör i kyrkan var mor med till kyrkan sen hon blev sjuk under tiden det hölls så jag misstänker att hon fick gå ut innan det blev slut. Ja vi skulle fortsätta att gå hem men mor led av migrän och blev värre ock värre dess längre vi efter par kilometer utanför Arvika hade min farbror Daniel levande på Södtomta i Rackstad ock dit gick vi. Mor trodde att om hon bara fick vila ett litet tag så skulle hon bli bättre ock hon fick ligga och på den tiden fanns ej något medel för huvudvärk. Inget Albyl som nu nej det enda var att blöta en trasa i vatten tillsatt med ättika och lägga över pannan ock jag fortsatte att lägga kompresser på min mors panna men inte blev hon bätre men i kvällningen, detta var i september, förstod både mor ock min farbror att mor ej kunde gå med hem utan då fick jag gå ensam hem. Om det nu funnits telefon hade jag kunnat stanna kvar jag med men nu måste jag iväg för mina systrar ej skulle bli oroliga.
Men var en hemsk väg och jag hade inte gått långt förrän det var mörkt. Jag var i vanliga fall inte så mörkrädd men denna promenad på kilometer var otäck mörkt. Skönja inte ett hus på stora sträckor berg ock skog all gammal skrock som jag hört av mormor mindes jag nu och jag trodde ej att jag nånsin skulle komma hem hur det var jag hemma utan att något hänt. Dagen därpå var det en granne som var så hygglig när han hörde hur det var med mor att han erbjöd mig sjuts till kyrkan men jag kan ej påminna mig om mor var med men hon fick i alla fall åka hem när konfirmationen var slut. Ja så var mina barnaår slut efter det man gått ock läst ansåg de en som fullväxt ock då skulle man klara sig själv.”

Några minnen från skolgången i Rackstad skola. Sven Åke Larsson började skolan 1948

klassfoto 1948Klass 1 1948. Nils Olofsson längst till vänster, artikelförfattaren Sven ?ke Larsson 4:a från vänster och Peter Schröder 6:a från vänster bakom Leif Nyqvist (som bodde på Hagen hos Kalle och Märta Nyström i många år). Vilka är de andra? (Klicka på bilden!)

Jag och ett femtontal barn började i ”småskolan” i Rackstad skola, 1948. Min lärarinna var ”fröken” Ester Johansson som undervisade de två första åren. Hon luktade gott, var ”snäll” och var väldigt noga med att alla såg snygga och rena ut när vi kom till skolan. Hon synade våra händer för att se om vi var smutsiga när vi kom till skolan på morgonen. För att ingen skulle bli utpekad gällde detta samtliga. På den tiden fanns det tramporgel i alla skolsalar så dagen började alltid med en psalm. ”Tryggare kan ingen vara” var en vanlig inledning. Fröken bodde tidigare i en liten lägenhet på skolans andra våning men byggde så småningom ett litet modernt hus med perspektivfönster ej långt från skolan. Hon var gift med Johansson som man inte såg röken av men som var filatelist och hade en ansenlig samling frimärken ordnade i album på ett snyggt sätt hemma. Visserligen hade man en aning om Johansson utifrån det fotografi som fröken hade på en chiffonjé men som sagt han var folkskollärare i Karlstad och således hemma endast över helger. Han var en välkammad karl i mörk kostym. Johansson hade en Ford V8 med lucka baktill. I den kunde en extra sittplats ordnas eller plats för bagage. Fröken och Johansson hade ett barn som hette Mats som var fem år äldre än jag själv men jämngammal med min bror. Mats kunde ibland olovligen förevisa pappans frimärkssamling. Vi förstod då att våra egna samlingar egentligen hade långt till fulländning. Bl.a. var de tejpremsor som våra frimärken var fastsatta med förkastliga eftersom frimärkena satt som gjutna och obönhörligen förstörde frimärkena. Man skulle ha speciella fastsättare! Jag förstod också att Helvetia var liktydigt med Schweiz, att man hade Magiar Kir Posta i Ungern och att man hade Markka i Finland. Efter hand som intresset växte gick jag med i Ahrenmarks frimärksklubb där all nödvändig rekvisita var till salu. Jag har fortfarande samlingen kvar.

Småskolans sal låg i västra delen av skolhusets nedre plan. Skolsalen angränsade till korridoren som löpte längs med husets norra sida. Från korridoren kunde man dessutom nå Storskolan, dvs de högre klassernas skolsal som var större än Småskolans och där många klasser rymdes.

Om man blev nödig fick man gå på dass. Det låg i en uthuslänga i bortre delen av skolgården och bestod av ett par fjöl i rad. Jag höll mig tills jag kom hem. Det fick jag göra sex dagar i veckan eftersom det var skola även på lördagarna.

Vi som gick i småskolan fick ha syslöjd där vi lärde oss att sy korsstygn. Bl.a. kunde man få namna sin gymnastikpåse. Till lunchrasten hade våra mödrar skickat med en glasflaska med mjölk. Den hade patentkork, dvs en kork av porslin med en gummipackning som gick att snäppa fast över flaskans hals så den höll tätt. Till mjölken följde vanligtvis ett par smörgåsar med pålägg. Pålägget kunde vara ost men också falukorv eller stekt ägg. Lunchen intogs på väggfasta, med lackfärg gråmålade bänkar i korridoren. Under vår och höst kunde det hända att vi satte oss på någon timmervälta för att äta. Vi var en salig blandning av ungar. Upptagningsområdet sträckte sig till Perserud i norr där skolan hade fått stänga pga litet elevunderlag. Några av våra skolkamrater var sjukliga. Bland annat hade några barn epilepsi och kunde få oväntade och dramatiska anfall med kramper som följd. Andra barn kom från familjer med dåligt rykte där supandet inte var främmande. Några av dessa ”problemfamiljer” var inhysta av Arvika kommun på Segerfors gård.

Fröken och magistern som hade hand om Storskolan verkade inte komma allt för bra överens. En slags väpnad neutralitet. Magistern som hette Teodor Thobiasson hade glasögon och det ryktades att han hade varit boxare i yngre dagar. Han bodde i lärarbostaden tillsammans med hustrun Gunborg i bortre delen av skolgården och kunde snabbt kalla in sina adepter till lektion när han klev ut från farstun och blåste i en visselpipa. Barnen hette Gunnel och Bengt, båda äldre än jag själv. Det fanns också en äldre syster som jag inte har något minne av liksom ett sladdbarn, en pojke, som jag inte heller minns vad han hette. Bengt var idrottsintresserad, duktig i fotboll och blev lärare i Gunnarskog men dog ung. Gunnel tror jag bosatte sig i Stockholmstrakten.
rackstadskolan 1949 åk 2Andra klass 1949: Överst lärarinnan Ester Johansson.  Övre raden från vänster:Tor-Björn? (Kurt-Åke??) Skoglund, Per-Åke Claesson, Ingemar Gryth, Sven-Inge Skoglund, Stig Carlsson, Ored Göran, Bo Holmblad?, Hans Flodén, Ulf Gustafsson, Sven Åke Larsson, Nils Olofsson, Weine Wallin.  Nedre Raden från vänster: Märta Carlsson, Ann Schröder, Anita?…..?, Inger Ståhl, Ulla-Britt Hill, Irene…(bodde nog på bruket/Kvarnstugan), Laila Wallberg

Efter två år i småskolan var det dags för Storskolan. Där rymdes årskurs 3 t.o.m. 6. Att ha fyra årskurser samtidigt var naturligtvis ett konststycke för en lärare. Många timmar spenderades därför på ”ritning”, dvs. teckning. Här flödade fantasin rejält. Bilar och krigsscener tog form. Djävulska maskiner konstruerades i syfte att förverkligas vid eftermiddagens och kvällens strider med ärtrör och fäktningsattiraljer. Allt förklarades för den av övriga elever som visade intresse och ville höra på. Av de två år jag tillbringade i Storskolan måste jag ha haft ca. 50% teckning! (Kanske en svag överdrift men det är som jag kommer ihåg det.) I ena hörnet av salen fanns ett kabinett med glasväggar. Där fanns den rekvisita som skulle användas i de naturvetenskapliga delarna av undervisningen. Jag såg aldrig att magistern öppnade skåpet. Där fanns en liten jävel som skulle hoppa med hjälp av statisk elektricitet (förstod jag senare). Där fanns också andra modeller där elektriska blixtar kunde demonstreras, ebonitstav, etc.

Magistern gnuggade företrädesvis de äldre eleverna med historia, matematik och rättstavning. De flesta skulle vidare till Centralskolan i Arvika efter att ha gått 6:e årskursen i Rackstad. Det fanns också en chans för hågade att hoppa av efter 4:e året och börja i realskolans 5-åriga utbildning i Arvika eller efter 6:e året och gå 4-årig realskola.

Att hamna på realskolan i Arvika efter 4 år i Rackstad skola var naturligtvis inget annat än en chock! Timmar av teckning byttes ett tu tre mot främmande språk, grammatik och ekvationer. Samma chock måste ha drabbat andra byskoleelever och förklarade kanske det stora antalet kvarsittningar i realskolan. Gamla klasskamrater försvann, ersattes med nya, men dök upp igen!

I klass fyra dök en askulterande lärarkandidat upp under en kort period. Han hette Hagbacken. Det var en tid när vi gnuggades på multiplikationstabellen, Jag tragglade den hemma och blev specialist på 7:ans tabell. När det var dags för läxförhör gav mig Hagbacken frågan om jag kunde räkna upp just 7:ans tabell. Det gick som ett rinnande vatten. Hagbacken sa då att jag var överkvalificerad och kunde sätta mig ner. Jag var osäker på vad detta betydde men förstod att det måste vara positivt eftersom jag kunnat svara. Väl hemma frågade jag vad ”överkvalificerad” betydde och blev mycket nöjd med svaret. Jag är fortfarande en överdängare på 7:ans tabell.

I Storskolan hade vi gymnastik i gymnastiksalen en trappa upp. Den låg i direkt anslutning till träslöjdsalen. Vi kunde byta om och lägga kläderna på hyvelbänkarna när det var dags för inomhusgymnastik. Den bestod av hopp över plint, klättra i rep, valvstupstående och hänga upp och ner på ribbstegen på väggen. Ibland gick vi balansgång på bommen som kunde hissas ner från taket. Utomhusaktiviteter kunde vara 60 meter löpning ute på landsvägen men också skidutflykt till Kalldalen som låg bakom skolan på lagom avstånd. Där fanns en uthuggen störtloppsbana. Den var smal men upplevdes oerhört brant (med tanke på kabelbindningar och träskidor). Trägårdskunskap hade vi också. Det skedde under våren och innebar att vi skulle rensa magisterns grönsaksland från ogräs.

Vi avancerade så småningom till träslöjdsstadiet. I träslöjden gjorde man äggställ, tavlor med figursågad indian och cowboy, tidningsställ och mycket annat. Ritningarna kom från Näs slöjdseminarium i Lerums kommun i Västergötland. Virket låg på tork på vinden dit man fick gå via en brant trappa och hämta materialet när man bestämt sig för vilket alster man skulle ge sig in på. Ofta varade det man bestämt sig för Storskolan ut! Slöjdläraren kom från Arvika när det var dags. Han hade en Ford Anglia och var hård i nyporna.

En gång bestämde några grabbar att de skulle tillverka en pipa. Detta utan slöjdlärarens vetskap. Det blev en synnerligen grovt tillyxad sak som knappast hade någon funktion. Hur som helst skulle den provas så vi var några stycken som gick ut i ”Holmskogen”, dvs skogsbeståndet intill skolan, samlade lite fjolårsgräs och tände på med de tändstickor någon hade med sig. Det var ingen succé! Ryktet om provrökningen spred sig snart för att till sist nå slöjdläraren. Förhör hölls och det var bara att krypa till korset! Straff skulle utmätas. Slöjdläraren gav oss två alternativ. Det ena var en anmälan till överlärare Näss i Arvika, det andra var ett kok stryk.
Överlärare Näss var en figur av vilken vi endast kunde fantisera om. Ingen av oss hade sett honom utan bara hört att han fanns till. Kunde han ha något att göra med ritningarna som slöjdläraren hade? Det stod ju Näs på dem. Hur som helst, förmodligen en figur med oerhörd makt, någon i stil med påven? Det hördes ju, överlärare Näss! Vi valde förstås alternativ två som vi kände bättre till och där allt skulle vara glömt därefter. Så var det dags. Syndabockarna fick ställa sig på led vid gymnastikdörren. En efter en kallades in. Dörren stängdes och efter en stund kom syndaren ut. De flesta snyftande, de hårdaste och strykvanaste med mer oberörd min men med blossande kinder. Så blev det min tur. Jag fick frågan om jag tänkte göra om vad jag gjort, vilket jag nekade till. Tiondels sekund efteråt kom slaget mot huvudet. Jag golvades inte vilket jag senare förstod att andra gjort. Troligen slog läraren olika hårt beroende på tycke och smak!

I Storskolan fick vi en ny kamrat. Han hette Gunnar och kom från Stordalen. Stället låg några kilometer väster om Rackstad och hade ingen vägförbindelse med Rackstad. Skolmyndigheten hade bestämt att det var lämpligt att han gick i Rackstad skola. Detta innebar att Gunnar fick gå genom skogen till skolan varje dag året runt. Gunnar bodde i en liten stuga tillsammans med sin mor som var blind. Själv hade Gunnar ett handikapp, hans vänstra hand bestod av en oformlig klump. Jag förstod aldrig om han var född på detta sätt eller om en olycka hade gjort att han mist sin hand. Gunnar var en gladlynt gosse som var rapp i munnen och snabb med att hitta på hyss. Han var en snäll kamrat och omtyckt av andra elever.

En dag band Gunnar och andra några plåtburkar i snöre efter slöjdlärarens Ford. Vi var alla spända hur det skulle avlöpa. Läraren märkte inte detta utan startade men bromsade in efter ett trettiotal meter. Han klev ur, gick med bestämda steg in på skolgården och slog till Gunnar. Han var ju stryktålig och förutsattes vara den skyldige. Gunnar fick mycket stryk i skolan. Jag träffade Gunnar många år senare på en bokhandel i Göteborg. Han var i bedrövligt skick och sjuk. Han kände sig generad och flackade med blicken då jag kände igen honom. Jag försökte därefter kontakta honom men misslyckades. Gunnar finns nog inte mer.

I vår familj fanns foxterriern ”Plutten”. Han var egentligen min systers hund men inordnade sig aldrig i något av människan skapat system. Plutten gick ofta lös och var rymningsbenägen när någon tik löpte i omgivningen. Till omgivningen räknades ett enormt område som sträckte sig så långt som till Arvika. Plutten älskade att vara med barn och leka. Därför hände det att han tog sällskap med mig till skolan där det fanns gott om barn, detta till mina skolkamraters förtjusning. Han blev därför inlockad i klassrummet under raster och stod där mellan bänkraderna när magistern dök upp. Han blev då utvisad och uppmanad att gå hem. Det senare var okontrollerbart såvida han inte fick ledsagare. även realskolan i Arvika där min äldre bror gick fick besök av plutten. Här fick Plutten än större publik. Han var vida berest. Bl.a. försvann han i flera dagar varefter det dök upp en annons i tidningen om en hund med Pluttens karaktärsdrag som var tillvaratagen i Kil! Det var Plutten. Sannolikt hade han tagit tåget från Arvika till Kil tillsammans med några ungdomar. Han var också en rikskändis. Genom att ha blandat sig in i tätklungan av cyklister under cykel-SM i Arvika under sent 40-tal åstadkom han stor förödelse. Hela klungan stod på näsan! Rubriken löd: ”Terrier förstörde cykel-SM”.

Ibland uppstod såklart konflikter mellan eleverna i Rackstad. Om det var bråk och magister Tobiasson såg detta hämtade han gärna två par boxhandskar. En boxningsring markerades på skolgården och bråkstakarna fick göra upp i ringen. Magistern var domare. Ofta slutade det hela med oavgjort eller poängseger. Jag kan inte minnas att någon vann på knock out! Själv kom jag i dispyt med en elev från Perserud. Vi brottades på lunchrasten. Han blev till sist uppgiven och sprang bort från skolan för att ta sig hem till Perserud efter att jag jagat honom en sträcka. När lektionen började frågade magistern förstås var han var. Vi förklarade då att han var på väg hem! Orsaken blev aldrig utredd.

När vi gick i Storskolan hade fröken Johansson flyttat till sitt nybyggda hus sedan länge. Det innebar att hennes förra lägenhet stod ledig. Här inrymdes nu en matsal där ”tant Signe på Lellåsen” regerade. Tant Signe delade ut maten som kom färdiglagad från ett centralt kök i Arvika. Maten kördes ut med förmiddagsbussen från Arvika och kom i en kistliknande, brun, stor playwoodlåda med handtag på. Två elever avdelades för att med en tvåhjulig kärra hämta lådan vid Rackstad korsväg – ”Korset”. Proceduren upprepades efter lunch då lådan skickades tillbaka med tomma fat. Efter några år så ersattes lådan med ”hemlagad” mat av tant Signe. Det blev säkert aptitligare.

Starkast i skolan var Sven-Inge. Han var stor för sin ålder och oerhört stark i nyporna. Det var tur att han var så snäll. Han log gärna. När man fastnade i hans grepp bad man snällt att han skulle släppa vilket han gjorde.

Denna tid var det också dags för hälsovård i skolan. Man vaccinerades och vid några tillfällen kom en skolsköterska med fiskleverolja som vi skulle svälja. Det gick skrämmande historier om hur illa denna olja skulle smaka innan vi fick den. Vaccinering skedde i gymnastiksalen.

Tandvården sköttes av Folktandvården i Arvika. Det var på den tiden då alla tillstymmelser av hål i tänderna fylldes med amalgam. Det gjordes rejält genom att borra ett ännu större hål så att man fick ned en ansenlig mängd amalgam. På så sätt går de flesta 40-talister omkring med munnen full av amalgam inte bara i Arvika. Borrningen utfördes med borr drivna genom remdrift. Efter att först ha fått en rejäl dos bedövning satte borrmomentet igång. Efter en stund började det lukta bränt då borren sakta arbetade sig fram. Vi hade en dansk tandläkare som huserade i Folktandvårdens Tegelhus på Borggatan i Arvika. Där luktade det eter eller kanske var det andra bedövningsmedel. Tandläkaren uppmanade mig med jämna mellanrum genom att ropa ”gap opp”. Jag insåg att han tyckte att det var för trångt i min mun. Mina tänder sitter mycket tätt. Dansken uppmärksammade detta och ansåg att en tand skulle dras i nedre käke. Resultatet kan jag nu se drygt 60 år senare. Han borde nog ha dragit en tand på vardera sidan! Min uppsättning amalgamfyllda tänder ser idag ut som ett ”plocke pinn”. Alla sitter snett och några på varandra. I vuxen ålder började jag fundera på tandreglering men blev av specialist avfärdad med att en eventuell reglering klart skulle överleva mig själv!

Det var brist på papper nu så här strax efter kriget och det ordnades därför med s.k. pappersinsamling. Man betalade för insamlat papper och reste omkring med lastbil för att göra uppköpen. Hemma prenumererade man på Allers och såväl Allers som Arvika Nyheter buntades ihop med snören och drogs på vagn till planen utanför skolan dit pappersinsamlingsbilen kom en bestämd tid annonserad i Arvika Nyheter. Papperet vägdes och kontant utbetalning skedde. Det var den tidens fickpengar.

Sommarloven tillbringades med bad på Sandstaberg, cykling, ärtkrig och fäktning med enbuskevidjor vid Mosågen bl.a. tillsammans med bl.a. kamraterna Nils, Ored och Stig. Populärt var också fotboll på nyslagna stubbåkrar. Denna gren innebar ett visst spänningsmoment eftersom den markägande bonden kunde jaga oss. Orsaken var att höet från hässjorna kasade ner då bollen träffade dessa. Ett annat spänningsmoment var utlagda plånböcker eller tårtkartonger fastbundna med snöre. Lyckan var stor när någon chaufför med grusbil från Gunnarskog bromsade in för att plocka upp plånboken men blev snuvad på konfekten när vi drog in den med snöret i buskarna. Vi blev då jagade men i terräng vi väl kände till och likt gerillasoldater kunde vi lätt skaka av oss förföljaren.

En händelse minns jag tydligt. Vi var några kamrater som var ute och cyklade. När vi var framme vid Bäckebacken (backen där vägen korsar tillflödet till Viksälven i nedre Rackstad) såg vi något vid Korset vi inte hade skådat tidigare. Postlådan som var placerad där flög omkring i luften tillsammans med allsköns bråte i en mäktig virvelvind. Grenar och löv tillsammans med brevförsändelser stod som en kvast i skyn. Virvelvinden fortsatte sedan ut över fältet intill Göranssons stuga och försvann. Hemma fick jag veta vad jag sett. Tänk, en tornado i Rackstad!

Jag minns också när min äldre bror kom hem efter att ha lekt med några kamrater vid Myrberget. De hade då sett en konstig katt med tofsar på öronen som satt och väste i ett träd!

Sommarlovet avslutades med kräftfiske. På den tiden fanns det flodkräftor i Racken och dess utflöde i Viksälven. Vi kunde ibland håva upp 2-300 kräftor. På håvarna sattes en agn av gammalt kasserat kött från Westergrens affär vid Korset.

Vinterloven innebar skridskoåkning på Viksälvens is på s.k. ¼-rör dvs skridskor som skulle vevas fast framtill genom en klämanordning och dras fast med läderremmar över vristen. Det dröjde kort stund innan skridskorna hängde och slängde i remmarna runt foten och dessutom hade den förbannade veven försvunnit! Den senare var av metall och frös fast på våta fingrar när man skulle justera skridskorna. Andra aktiviteter var kälk- och bob-åkning, skidor, snöbollskrig och snögrottebyggen. Speciellt halt kunde det bli i backen söder om skolan där man kunde sätta av från Björkbacka på backkrönet, där också mina lekkamrater Peter och Ann bodde, och så småningom glida hela vägen till Korset. Min kompis Stig som bodde nära backen skaffade fram en stor reklamskylt i plåt från en nedlagd butik som varit i familjens ägo. Jag tror det stod Englebert på den men jag är osäker på vad den gjorde reklam för. Saken var den att plåten åstadkom liten friktion mot isbelagda ytor och var därför ett utmärkt transportmedel på en isig väg. Dock saknades styrning. De vassa hörnen kunde dessutom ta tag i den hårda snön i vägkanten när vi åkte nedför backen och få hela plåten att rotera våldsamt. Plåten rymde många barn. Vi lyckades på så sätt med hiskelig fart glida hela vägen från Björkbacka till skolan ofta med ett antal tappade barn på vägen. Gud ske lov var bilar inte lika vanliga då som nu men inte heller grusade vägar! Spark var ett vanligt transportmedel. (Jag minns vintrar då Gunnarskogsvägen var isbelagd och så hal att det gick att åka skridskor på vägen från Solhem till Korset i Rackstad, dvs flera hundra meter.)

Fritt nedtecknat sommaren 2014 av

Sven Åke Larsson

Solhem, Rackstad

Idrotten i Övre Rackstad

En sommarlördag samlas Bo Schröder, Tomas Andersson, Jan och Lennart Wettmark för att försöka minnas barndomens idrottande i Rackstad. Bengt Sundström kompletterade senare i veckan. Fler bilder kommer.

örik1Bengt Sundström, Kjell Sevesten, Bo Schröder, Jan-Erik Höglund. Nedre raden: Jan Wettmark, Lennart Wettmark, Janne Skoglund

”Vi hade olympiader med medaljer som var klippta i guldpapper.”
I Övre Rackstad fanns det många barnfamiljer på 50-talet. Särskilt på Gärdet. Bo ”Tittin” Schröder minns. Och minns hur Ulla Johansson ”alltid” vann i längdhopp och tror att det berodde på hennes pappa Axel mätte.
gärdet

Det tävlades mycket i Rackstad. Barnen öster om vägen ner till Andersviken var en konstellation, Cometerna, som tävlande mot västsidans lag, IK Stjärnan. (först Röda Stjärnan, innan en högersinnad förälder uppmärksammade oss på att det var ett opassande namn) Vi tävlade i friidrott och i fotboll; Sprang korta, mellanlånga och långa banan, tillverkade spjuten ur skogen, gjorde hoppgropar och höjdhoppställningar.
cometen

I en liten anteckningsbok finns en rad resultat samlade. 26 juli möttes Cometen och Röda Stjärnan och Cometen segrade med 80 p mot 73. Bästa poängplockare var Bengt Sundström, Janne Skoglund, Bo Schröder och Jan-Erik Höglund. Färre poäng tog Kjell Sevesten, Ulla Johansson, Lennart Wettmark, Tomas Andersson och Hans Andersson. Och Ulla Johansson vann höjd! I ?vre Rackstadmästerskapet samma år var Ulla uppenbarligen inte med för där vann Bengt.
stjärnanIK Stjärnan: Janne Skoglund, Tomas Andersson, Lennart Wettmark. Knästående: Kjell Skoglund och Hans Andersson (Ferner)

Tittin var klasskamrat med Carl-Olof By, som hade sommarstuga i Bosebyn. Det ledde till att ?vre Rackstad (ÖRIK) mötte Bosebyn i fotboll och friidrott sommaren 1958 . Bosebyn vann med 4-3 i fotboll, men ÖRIK tog klar revansch i friidrott. Grenarna var 400 m, kula, längd, sprintning, spjut, höjd, häck, stav, tresteg, maraton och stafett. Och en historia berättas om hur Rackstad vann en match genom att lägga till simning och på det viset vinna, eftersom det var så kallt i vattnet att ingen från Bosebyn ville simma - utom Carla By. Trippelseger för ÖRIK. Trots att en irriterad (?) Carla försökte sabotera rackstadsimmarna genom att dra dem i benen, minns Tittin. Några fler möten mot Bosebyn finns inte noterade i anteckningsboken, men Tomas minns att man spelade mot Bosebyn också senare.
Andra motståndare var Nedre Rackstad, som hade hemmaplan på skolan. I Perserud verkar det inte ha bott några tävlingsorienterade barn, efter vad sällskapet runt bordet kunde minnas. Litet mera informellt spelades fotboll mot barnen på barnkolonien på Kampudden. Dessutom kikade man gärna på flickorna där, erkänner Tomas.

1958 kan man se att RASK, med spelare från ?vre och Nedre Rackstad, Stålsberga och Arvika, deltog i en serie som troligen Arvika Nyheter anordnade. RASK vann mot Edane 19 juli, men förlorade klart mot Eda, Hillringsberg, Arvika FF och Jössefors. Bengt minns särskilt matchen mot Eda på Älvvallen i Eda. Hur tar man sig dit? Schröders speditionsfirma får - ovetande – stå med lastbil och körkortlös lagmedlem kör. RASK förlorade 3-0.
RASK

Det spelades matcher också andra år; Tomas minns särskilt en match i Edane, dit man cyklade och kom fram alldeles utslitna (och förlorade?) Det hände också att RASK spelade förmatcher till AFF:s eller ABK:s matcher och utsattes för fotbollspublikens kritiska blickar. Alla i RASK var inte fullfjädrade fotbollsspelare och det kunde vara läskigt att nicka en hård höjdboll.
hällevalla1 hällevalla2
gubbmatch 1963hällevalla
Hällevalla idrottsplats. Gubbmatch!

Övre raden: Lennart Wettmark, Bengt Sundström, Jan-Erik Höglund, Bo Schröder. Undre: Kjell Skoglund, Jan Wettmark, Johan Silvén, Hans Andersson (Ferner)

På Gärdet spelades fotboll på två olika gärden. Så småningom (c:a 1959?) tillkom Hällevalla, ett gärde som låg längs Hurravägen och som Skoglunds ägde, som ny arena. Tomas frågade om den gula masonitglasskiosk som länge stått lagrad av Glaciär i Thegerströms uthus kunde flyttas till Hällevalla. En bänk som Calle Nyström sen satt på varje match, snickrades och genom intäkterna från ett 50 öreslotteri kunde målen förses med hönsnät. Gubbmatcherna som börjat spelas på Gärdet spelades nu även på Hällevalla.

Lennart rapporterar om fotbollen i Rackstad 1960:
På grund av att flera pojkar arbetat under sommaren har man varit tvungen att bl a flytta fotbollsmatcherna till kvällarna. Fotbollsmatcherna har varit 11 till antalet (rekord) En ny ”giv” är de s k gubbmatcherna, som är pålitliga kassapjäser och ”gubbarna” har ju tyckt om att röra på sig ibland. Deras vitalitet var det då inget fel på (1 seger och 1 oavgjord) Utbyte med N. Rackstad och Barnkolonien har också, glädjande nog, tagit fart igen. Till fotbollens framfart har väl också bidragit att vi ”fått” en ny fotbollsplan ”Hällevalla”. B (el ”ungdoms”)laget har spelat några matcher mot barnkolonien vilka alla slutat lyckligt. A-B-laget som också spelade några matcher mot kolonien, förlorade sensationellt första matchen, men tog ordentlig hämnd i 2:a där man ”tvålade” till kolonien med 11-1. IK Stjärnan har, tack vare matcher och ett kaffelotteri, ett fint netto. Dräktköp har varit aktuellt, men där har inget besluts gjorts.

fotboll 69c fotboll 69d
Anders Ljunggren i duell med Bo Schröder. Ett av lagen: Björn Lindborg, Jan Wettmark, Anders Ljunggren, Janne Skoglund. Främre raden: Kjell Sevesten, Pär Skog och Lennart Wettmark
fotboll 69bMatch på Gärdet 1969 med stor publik.

Vintertid höll bröderna Skoglund och Andersson på med backhoppning. I haget nedanför Skoglunds fanns en brant som passade till hoppbacke. Dessutom byggde pojkarna en värmestuga, ytterst liten, lågt i tak, med en kamin och som gjorde att den ganska snabbt blev en bastu. Janne Skoglund var den som var djärvast. Så djärv att man en dag med backskidorna fastknutna på cyklarna valde bort Minnebergsbacken och drog till Falleberget, där främst Janne skulle hoppa. Det blev bara en gång. Skidorna skar i överbacken, Janne kanade ner i underbacken och rev upp armen som åkte ner mellan bräderna.
hopp hans hopp jan hopp janne

NWT 14 sept 1964

NWT 14 sept 1964

Stav på Wettmarks gärde: Hans Andersson, Jan Wettmark och Janne Skoglund

Många från Rackstad cyklade (senare åkte moped) varje vecka ner till KFUMs träningar på Viksvallen, Rackstads paradgren kom på 60-talet att bli stavhopp. Både Janne Skoglund och Jan Wettmark tävlade för KFUM. Grunden lades i Rackstad. Där det var möjligt anlades en stavhoppsbana. Den första i nerförsbacken hos Skoglunds, men det hoppades stav på många ställen: på Gärdet, hos Wettmarks och till slut på en träspång under kraftledningen vid Hurravägen. Vid det laget hade särskilt Janne blivit stavhoppsstjärna* i Värmland och ville träna hemmavid också. Stegvis utvecklades annars stavhoppandet från gärdsgårdstör, via tung granstör (som bara Kjell Sevesten orkade använda) till de bambustörar som Tomas, Hans, Janne och Kjell beställde hem via Bror Bergmans sportaffär. Hemtransport på cyklar, förstås..

tre pojkar

 

 

 

 

 

Tomas Andersson, Kjell Skoglund och Janne Skoglund

* Citat ur Idrottsbladet 17 aug 1962 när Janne satte nytt UP-rekord: ”…och vad ska inte bli av av 15-åringen Janne Skoglund från Arvika, som ökade sitt personliga rekord med 16 cm och vann yngsta klassen på 3,51.’Det var konkurrenterna som tvingade mej, när de tog 345, kom det som en enkel förklaring från den ekorrpigge skolgrabben, som hoppar stav på en äng, där han bor 7 km utanför Arvika, och som hoppat stav med stör sedan 10-årsåldern”