Etikettarkiv: Holm

När Rackstad kom till

Sven Åke Larsson, professor i geologi, berättar om en tid när Rackstad hängde samman med Nordamerika – och när här fanns vulkaner…

När kom Rackstad till och varför ser berggrunden ut som det gör i Arvikatrakten? För att förstå detta måste man gå ofattbart långt tillbaka i historien. Så långt tillbaka att istiden kan verka som om den fanns för bara några sekunder sedan! Att detta är sant visar de dateringar som gjorts vid Racken norr om Arvika som jag här berättar om.

Urbergsskölden
Rackstads berggrund ingår i det som geologerna kallar ett sköldområde eller en urbergssköld, dvs ett område med mycket gammal berggrund som fått namnet ”den Fennoskandiska skölden”. Den är prekambrisk (före Kambrium) eftersom den är äldre än Kambrium (mer än 542 miljoner år sedan), och började bildas för mer än 3 miljarder år sedan, dvs nästan 1,5 miljarder år efter att vår planet bildades ur grus och damm som slungades ut från en exploderande supernova. Detta var en tid då jordskorpan höll på att ta form’

De äldsta och därmed första delarna av skölden bildades på Kolahalvön i Ryssland och i  norra FInland. Genom sammanfogning av jordskorpa och vulkanism blev skölden allt större och växte till åt söder och sydväst. De yngsta delarna finns därför i  sydvästra Sverige och Sydnorge.

De består av bergarter bildade ur bergartssmältor (magmor och lava) men också från sediment en gång avlagrade i vatten eller på land.

För att förstå hur Rackstads berggrund bildades skall jag kort berätta om  de komplexa tektoniska processer som drabbade vår sköld.

Rackstads band till Nordamerika
Eftersom vårt jordklot består av plattor som rör sig inbördes likt  isflaken i en smältande våris, kolliderar de och kilar också in under varandra. Därför kommer  de gamla bergarterna i urbergssköldar att ha drabbats av krockar och därför bli deformerade och mer eller mindre uppsmälta. Detta är orsaken till de veckade gnejser vi finner i sydvästsverige.

För mer än 1,4 miljarder år sedan var vår sköld en del av en superkontinent, dvs. hängde samman med flera andra kontinenter till en gemensam landmassa. Man anser att Skandinavien då gränsade till Grönland och Nordamerika.

Första separationen
Superkontinenten började så småningom gå sönder och vårt sköldområde lossnade  helt från superkontinenten. På så sätt bildades ett hav mellan Grönland-Nordamerika och vår egen sköld.

Skilsmässan blev relativt kort, åtminstone ur geologisk synvinkel. Den Fennoskandiska skölden drev åter in mot Grönland och Nordamerika varvid havet mellan dessa kontinenter krympte och försvann. När de två landmassorna kolliderade  bildades en ny superkontinent vars namn blev Rodinia.

Fig.1. Superkontinenten Rodinia. När Nordeuropa (gult) krockade med Nordamerika-Grönland (blått) för 1 miljard år sedan omvandlades bergarterna till gnejser i Västsverige.

Vid kollisionen, som skedde för ca 1 miljard år sedan, sköts stora delar av Västsverige upp över landmassorna i öster. Den mest betydande överskjutningen skedde längs den s.k. Mylonitzonen som i Värmland sträcker sig i en båge från Värmlandsnäs via Kil till väster om Sunne och vidare in i Norge.  Tyngden av det överskjutna berget gjorde att jordskorpan trycktes ner till flera kilometers djup. Berggrunden smälte då delvis, förskiffrades och veckades. Följden blev att så kallade ådror och gångar av smält berg bildades. På så sätt skapades de ådergnejser som är så vanliga i Västvärmland. Den tjocka jordskorpan eroderades därefter ner och återfick sin ”normala” tjocklek

Fig.2. Mylonitzonen (MZ) är den svaghetzon utefter vilken landmassorna sköts från väster mot öster för ca. 1 miljard år sedan. Jordskorpan blev då betydligt tjockare inom det bruna området när en bergskedja bildades. En parallell rörelsezon, Protoginzonen (PZ), öster därom bildades när bergskedjan därefter kollapsade.

Andra separationen
Efter att ha suttit ihop med Nordamerika i ca 300 miljoner år sprack kontinenten åter upp och en ny skilsmässa med Nordamerika var ett faktum. När landmassorna drev bort från varandra bildades så småningom ett hav mellan vår egen kontinent och Nordamerika. Men snart skulle detta hav krympa och de båda kontinenterna åter närma sig varandra. Krocken mellan kontinenterna blev våldsam.

Fig.3. Här lossnar Nordeuropa (Baltica) från Nordamerika-Grönland (Laurentia) och ett hav bildas mellan kontinenterna för ca 700 miljoner år sedan. Dubbla linjer visar var havsbottnen utvidgades. Taggiga konturer visar var havsbotten försvann in under kontinenter (s.k. subduktionszoner).

Den skedde för 400 miljoner år sedan då vi åter krockade med Grönland och Nordamerika. Vid krocken skapades vår ”fjällkedja”  men överskjutningarna som skapade den nådde inte riktigt fram till Rackstad. Fjällkedjan eroderades så småningom  ner till en lägre nivå. Kilometertjocka lager av sten, grus och sand avlagrades då över Rackstad men är i dagsläget försvunna genom erosion och är avlagrade på nytt i Östersjön och öster därom. Det är en hissnande tanke att Rackstad en gång varit begravt under kilometertjocka lager av grus, sand och lera!

Tredje separationen
Eftersom vi i dagsläget inte är en del av USA måste vi åter ha separerats från den  Nordamerikanska kontinenten. (Med tanke på procedurerna runt presidentvalet 2020 är det nog tur!). Nordatlanten öppnade sig för drygt 60 miljoner år sedan då superkontinenten Pangea föll sönder och Nordamerika lossnade från Nordeuropa.  För tillfället ökar avståndet till Nordamerika med 2 cm per år! Vem vet, kanske vi kolliderar ännu en gång om ca. 400 miljoner år?

Hur gammalt är berget?
Runt Racken är berget blottlagt på många ställen, man säger att berget ”går i dagen”.  Ser man närmare på berget så är det allt annat än grått  ( jfr. Frödings dikt Gråbergssång) och enahanda. Berget består i detalj av flera mineral med olika färger.

Berggrunden runt Racken domineras av granitiska bergarter. De bildades ursprungligen  genom uppsmältning av litosfären och domineras av mineralen kvarts och fältspater.

Fig.4. Utsnitt från berggrundskarta från SGU:s ”Kartvisare”. Mörkbrun färg är gnejser med stort innehåll av grå fältspat som mot öster (ljusbrunt) innehåller mer av den röda fältspatsorten. Röd färg är granit. Vita prickar anger mer grovkorniga (porfyriska) varianter. Gult är vulkaniska ytbergarter och grönt är bergart med övervägande mörka mineral.

De rödare varianterna av berggrunden innehåller stor andel av kaliumrik fältspat men också rikligt med kvarts och kallas därför granit. Granit uppträder på bl.a. Lövhöjden i öster.

Fig.5. Detalj av röd, massformig granit som här saknar ådror.

När de gråare fältspaterna dominerar över de röda fältspaterna byter bergarten namn till granodiorit, en bergart som är vanlig bland annat i Rackstadbergen och när endast grå fältspat förekommer kallas bergarten  tonalit.  

Fig.6. Ådrad, kraftigt förskiffrad granodiorit från Rackstadberget, strax norr om Jössestugan.

Bergarterna i Rackstad har blivit förskiffrad och har delvis smält och är därför omvandlade till gnejs, s.k. ådergnejs.

Fig.7. Starkt veckad och ådrad gnejs vid Skogslund, Rackstad. Ursprungsbergarten har utsatts för stark värme och delvis smält för ca. 1 miljard år sedan.

För att ta reda på berggrundens ursprungsålder men även åldern för de händelser som omvandlat den ursprungliga berggrunden till gnejser inleddes på 90-talet ett försök att datera några väghällar som finns längs Gunnarskogsvägen vid norra delen av sjön Racken från Sandviken till Skotta.

Fig.8. Ådergnejsen vid Sandviken i Racken.

Fig. 9. Vid datering av bergarter kan man utnyttja kännedomen om uranets sönderfallshastighet. Det uranrika mineralet zirkon används då vanligtvis. Bilden visar en zirkonkristall som analyserats på två ställen. Analysen från den centrala delen av kristallen visar när bergarten bildades medan analysen från den yttre delen (till höger) visar när kristallen upphettades och växte till vid en senare händelse. Skallinjen motsvarar 0,05 mm.

Analyserna visade att magman trängde in i jordskorpan för 1,59 miljarder år sedan. Det vill säga klart före de olika skilsmässorna jag tidigare har beskrivit.  Men de visade också att berggrunden omvandlats vid två tillfällen. Det ena skede för 1,4 miljarder år sedan och det andra för 970 miljoner år sedan. Detta visar att berggrunden värmdes upp för ca. 1,4 miljarder år sedan och åter igen, men kraftigare,  för 0,97 miljard år sedan!

Vulkaner i Rackstad
Analyserna visade således att vulkaner var aktiva i Rackstad för 1,59 miljarder år sedan då jordskorpan skapades där. Analyserna förklarar också varför denna gamla berggrund är förskiffrad och ådrad. Sådana omvandlingar sker bara vid bergskedjebildande tillfällen (s.k. orogeneser) dvs. krockar mellan två plattor. Med andra ord, vid en sådan händelse för ca.970 miljoner år sedan bildades ådergnejserna i dess nuvarande form genom omvandling av den 1,59 miljarder år gamla berggrunden. Det var då den Fennoskandiska skölden krockade med Grönland.

Man kan därför säga att Rackstads berggrund är en del av ett större område i Västsverige som drabbats av upprepad deformation och uppvärmning. Händelser som är resultaten av de ständigt pågående plattrörelserna i vår jordskorpa.

Rackstads lösa avlagringar
De jordarter vi ser idag i form av sediment och morän är en produkt av den senaste landisens erosion och sedimentation under en period då inlandsisen drog sig tillbaka. Detta skedde i Rackstad  för knappt 10000 år sedan . Morän avsattes från den smältande isen och sediment fördes ut från isen med hjälp av isälvar i form av lera sand och grus.

Fig.10. Utsnitt av SGU:s jordartskarta (Kartvisaren) över Rackstad med omnejd.

På SGU:s karta över området ( fig.10) ser vi hur moränjordar dominerar (i rött) följt av lersediment (gult) i bl.a. Nedre Rackstad-Holm och Perserud. Något grövre sediment (blått) i form av finsand finns bl.a. i Perserud. Den gröna färgen är isälvsmaterial av grus och sand som går att följa i ett stråk från Segerfors via Skogslund och Skog till Ålgården i söder. Sannolikt låg iskanten orienterad i ca. VNV-OSO riktning vid detta tillfälle. Ungefär samma riktning har även de moränryggar (blåa streck) som finns i Perserud som visar att isen ibland stannade till i sitt avsmältningsförlopp och  egentligen stegvis drog sig tillbaka. Det lila strecket i NV-SO över Kampudden i Rackstad betecknar en långsmal rygg av morän, s.k. drumlin. Drumliner  bildas under en landis där morän kan packas mot en bergklack eller dylikt.

Tro det om du vill!

Sven Åke Larsson
Uppvuxen på granodioriten och leran i Nedre Rackstad
November, 2020.

Westergrens och andra affärer runt Racken

Under 24 år, från 1947, fanns Westergrens affär i korset. Affären bytte tidigt ägare, men namnet levde kvar ända till affären upphörde i maj 1971. Men det fanns affärer i trakten dessförinnan. Mer därom i slutet av artikeln.

Westergrens hus. Efter 1971 inte längre med affär.

1953, året efter att Jan Westergren föddes, sålde hans föräldrar vidare affären. Efter

Jan Westergren

Westergrens kom tre omgångar ägare att inneha affären. När till slut affärsepoken var slut flyttade Westergrens, som hela tiden ägt fastigheten, ner till bottenvåningen, byggde om affären till lägenhet och byggde den nuvarande verandan.

Jans föräldrar Bertil och Inga flyttade 1946 till Rackstad /Holm från Mangskog. Jans farfar Alfred Westergren (1882-1950) hade lanthandel i Mangskog. Det gick tydligen i arv, Jans pappa Bertil och hans broder Anders hade också i unga år haft affär i trakten. Och Jans mamma Inga hade likaså arbetat i lanthandel i Mangskog. Med den erfarenheten öppnade det unga paret Bertil och Inga – han 30 och hon 25 år affär i Rackstad. De följde Alfreds råd att etablera sig i en vägkorsning och nära en skola.

Det var ingen slump att man öppnade affär i Rackstad. Farfar Alfred fanns i trakten och ägde under en del av 40-talet Mosågen i Rackstad. 1947 öppnade Bertil och Inga affären i korset. Det var alldeles efter kriget. Ransoneringskuponger gällde – och sådana hade Westergrens i ett visst överflöd. Mycket populärt! Handlande från stan åkte till Westergren´s för där visste de att det fanns kuponger. Man fick nämligen det överskott som barndomsvännerna inte använde hemma i Mangskog, där självförsörjningen var hög. I Mangskog kunde man i affären köpa t ex hemkärnat smör, som producerats av bönderna. Till de mest eftertraktade producenterna fanns en kölista, minns Jan att man berättat

Jans föräldrar byggde den nuvarande byggnaden på en avstyckning från Nolby. Det fanns fem lägenheter i huset. Bottenvåningen inrymde affären och bostaden till affärsinnehavaren.  Det var inte alldeles lätt att få fram vatten till huset. Man lade ner rör till en källa strax nedanför Myra som ganska snart kom att sina. Då fick man gräva upp alla de nedlagda rören igen då det var brist på sådant material efter kriget. Då bildades en vattenledningsförenig för Westby, Nolby, Granhem och fastigheterna längs Miabacken som anslöt till det kommunala nätet vid ”sågkorset”.

Affären gick bra. Affärsmän från Arvika kom t o m ut och tittade på nymodigheter som måttbeställd inredning med disk med glasskjutdörrar, särskild bröddisk. På disken fanns ett ställ med 6-8 avlånga  lätt sluttande behållare med lock i bakkant där man kunde välja bland olika karameller som såldes i lösvikt.

Det fanns ett uppdämt köpbehov efter kriget. T ex av kläder eftersom försvaret lade stora order till textilbranschen då man byggde MOB-förråd som skulle fyllas med militära persedlar. När det kom en leverans med bussen från ex.vis Algots så stod ju lådorna, som hade reklamtryck, på busshållplatsen. Då gick ryktet snabbt att nu har de fått kläder från Algot´s hos Westergren´s. Det var knappt man hann packa upp och prismärka kläderna innan de såldes. Damerna plockade direkt ur lådorna (rena REA-hysterin).

Påsk! 1950-tal (?) med Jans syster Lena i vagnen?

Robert på Sötomtas häst med Jan Westergren, Lena Westergren (Skoglund) och Ingegerd Andersson

Mamma Ingas arbete i affären inkluderade också att om söndagarna räkna och redovisa ransoneringskuponger till kristidsnämnden. Till att börja med så bakade hon om morgonen det bröd som skulle säljas i affären. Många handlade på kredit och betalade senare. En och annan betalade nog inte. Kanske tyckte föräldrarna synd om en del kunder och lät bli att driva in eftersläpande skulder, tror Jan. Affärstiderna blev mycket flexibla. Folk knackade på både på kvällar och helger. Det var ett ganska slitsamt arbete, som Jan tror bidrog till att man överlät affären efter några år, men behöll fastigheten. Jans far arbetade hos sin far, läste på korrespondens och kom att arbeta som kamrer på Brunskogs Elektriska till sin pension.

Nya ägare

Elmer och Agnes Nilsson, som kom från Sunne, övertog affären i början av 50-talet och medförde döttrarna Gladys och Gurti. Jan fick ibland följa med i Elmers Chevrolet på morgonen för att hämta bröd i Arvika till affären. Han kan fortfarande förnimma doften av nybakat bröd som satte sig i den exklusiva bilens klädsel. Efter ungefär tio år, 1961, övertog Evert och Anne-Marie Göransson, som fick sonen Lars, affären. De hade en tid även affären i Skotta. De sista innehavarna var Rickard och Vivi Karlsson, som haft affär i Öjervik, Rottneros. Jan minns Rickard väl. Han hade en grå affärsrock som man vek omlott, nylonskjorta, slätt pomaderat hår. Han hade bestämda åsikter om vad han sålde. ”Det har jag inte. Det tycker jag inte om”, kunde han säga ”med glimten i ögat”

Tommy Skoglund, Lena Westergren (Skoglund) , Jan Westergren (13 år), Kristina Persson
1965

Trots att Jans föräldrar inte längre ägde affären, var den förstås mycket närvarande i hans dagliga liv. Han hörde många historier om affären t.ex. om hur en pojke en dag körde över en låda med konditorivaror från Arvika, som bussen ställt av vid vägkanten.  Den förtvivlade pojkens moder ringde snart till affären: ”Vad blir jag skyldig?” frågade hon utan att tala om ärendet men mamma förstod vad saken gällde.

Jan hade som fastighetssyssla tillsammans med syster Lena (som var född 1947) att finkratta gårdsplanen och minns med vämjelse hur hans arbete saboterades av en kvinna som en gång öppnade bildörren och bara tömde bilens askkopp på Jans nykrattade uppfart! Krattning av gårdsplanen var obligatorisk efter stängningstid på lördag och då ställdes transistorradion på affärstrappen och man lyssnade på ”Tio i Topp” och arbetet gick lättare.

Han var förstås ganska hemmastadd i affären även efter försäljningen. Särskilt fascinerad var han av sybehörshyllan där han ibland fick lyfta glaslocket på lådan, som var utdragbar men var säkrad i bakkant så den lutade i ca. 45`, och fylla på trådrullar i många färger.

Affären bestod av en packbod  med liten lastbrygga på nordsidan. Där stod en kaffekvarn. En trappa i packboden ledde ner till källaren där det fanns stora lager av redskap, spik, hönsnät, hästskor, hästskosöm, rågummistövlar, arbetskläder m.m.  I ett separat rum förvarades en hel del livsmedel bl.a. en tunna med sill och i ett skåp förvarades stora ostar. I nordöstra hörnet låg kontoret. Övriga ytan på våningsplanet var en lägenhet på två rum och kök, som disponerades av den aktuella affärsinnehavaren. I ett särskilt magasin ute på gården förvarades fotogen, olja, snäckskal, foder o.dyl.

Julskyltningen var en särskild händelse. På lördagen skyltade man upp bakom täckta skyltfönster och på söndag e.m. stod folk och väntade på avtäckning. I fönstret kunde de se ett modelltåg rulla fram bland julklappstipsen och en mekanisk jultomte vinkade till barnen. Så småningom förfulades de två stora skyltfönstren och julskyltningen upphörde. I det ena fönstret dominerade baksidan av en kyldisk och det andra täcktes på insidan av en reklamskiva för att ge plats åt uppställning av drickabackar inne i affären. Man handlade över disk och fick varor i lösvikt, t ex kaffebönor, förpackade i påsar med texten ”Westergrens” Telefon Stålsberga 40

Under skolloven i tonåren jobbade Jan med att åka runt i staden och bygderna runt ikring med Jössebryggeriets lastbil och sälja dricka direkt från flaket. På tisdagar körde man runt Racken, öppnade utställda väskor och korgar som innehöll tomglas, beställningslapp och portmonnä med pengar. Lade i fyllda flaskor, motgift och körde vidare till nästa grindstolpe. Likadant var det i staden bl.a. höghusen, Bandgatan och villaområden.
– Folk var ärliga på den tiden och man hörde aldrig att något försvann.

Nånstans har Jan pappas namnteckning ”Westergrens” i skrivstil urklippt i plåt ca. 2,5 m lång Konstigt nog kom den aldrig upp ovanför entrén. Kanske den blev tillverkad strax innan överlåtelsen till ”Westergren´s Eftr.” och därför aldrig hamnade på fasaden.

”Där kunde man köpa ettöres tuggummi och tvåöres kola, så för 25 öre fick man en hel påse!
Man hann faktiskt ner på en rast när man gick i Rackstadskolan!” (Britt Andersson f. 1952)

 

Andra affärer i trakten

I äldre tider vara bara handelsbodar tillåtna i städer. Bruken, t ex Segerfors hade dock rätt att hålla brukshandel. T ex kan man i ett handelsregister från 1894 läsa om Segerfors dåvarande ägare: ”Fortsätter bruks- och handelsrörelse under firma A And. Stangeby, Olaus Andreas Stangebye och Odd Soot-Ryen”

I mitten av 1800-talet hade bestämmelserna luckrats upp; 1846 kunde man öppna affär om avståndet till närmaste stad var minst 3 mil och 1864 blev det fritt fram. I gamla handelsregister hittar man spår av affärsverksamhet i trakten. 1895 öppnade t ex Anders Andersson i Perserud diversehandel med tillstånd att sälja andra klassens eldfarliga oljor.

I februari 1926 anmälde Augusta Serafia Jönsson från Magdalena församling i Stockholm att hon skulle öppna ”Rackstad diversehandel A S Jönsson”. I december 1926 upphörde hennes handelsrörelse och vid samma tid anmälde Anders Levin Hellström från Fåglum att han i Hagaberg i Rackstad ämnade ”idka handel” i firman AL Hellström. Han tog väl över Augusta Serafias affär. 1937 antecknas att firman upphört.

Vestkusten 19 januari 1928 Vestkusten 19 januari 1928

Affären i Granhem. Konsumbutik?

Snickaren Martin Karlsson (f 1888) flyttade till Holm 1913 från Norstugan i Rackstad och uppförde Granhem. 1934 byggdes huset om och då öppnade man affär, som Martins hustru Emma drev. Troligen ett tungt lass ovanpå andra husmorssysslor. Handelsintresset verkar ha funnits i släkten. Martins far Karl Olsson var ”handlande” och hans bror Oskar Edvin ”gårdfarihandlare” (kan man se i församlingsboken 1911-15). 1953 lades affären ner enligt dottern Ajna. Istället kom Konsum att öppna med Kjell Jonasson som föreståndare. Troligen fram till början av 1960-talet. (källa: Svenska villor och gårdar del 1. 1946, Församlingsboken för Arvika västra församling 1911-14, Stig Carlsson (barnbarn) och länken nedan)

Här finns fler artiklar om affärerna i korset:

Aina Ekelund minns:
– Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2017/10/17/aina-ekelund-minns/

Nils Olofsson och Peter Schröder minns de två affärerna i korset:
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

Om Granhem berättar Martin och Emma Karlssons dotter Ajna:
”Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären”
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/

Kerstin Werner berättar om gamla tider

Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.

Kvarnstugan
Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.

Nordstuga Holm
Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)

Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)

Gustaf Fjaestad
När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.

Brömsere
Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades  olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.

Hülphers
Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.

Maja Fjaestad
Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)

Elsa Ahlgrensson
Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.

Ängåsen
Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

Lugnet

Lugnet är mest känt som vilohem under 40- och 50-talet. Här följer en en kort historieskrivning.  Vet du mer? Har bilder?

1907 säljer Johannes Andersson för 300 kr en avstyckning av sin egendom Holm till fröken Alida Indebetou i Arvika: ”ett jordområde 1:4780 har af min fasta egendom hemmanet Holms i Arvika soldatboställe” beläget i nordvästra hörnet av soldatbostället. I maj 1913 fastställdes jordav-söndringen från kronoskattehemmanet 1/3 mantal Holm 1. Sommarro n:o 1 skall i förteckningen benämnas Lugnet n:o 3.
Karta 1913

Laga skifteskarta 1939

Laga skifteskarta 1939

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:

”Lugnet (Sommarro)

Fröken Stina Beata von Hofsten köpte omkring 1908 eller 1909 en liten timrad stuga från gården ”Högerud” i Högerud och lät sätta upp den vid Rackens södra ände och gav den namnet Sommarro. Tillsammans med fröken Indebetou (dotter till dåvarande ägaren till Segerfors gård) blev huset till en början ett sommarviste. Ett rum och kök på bottenvåningen och två små gavelrum på andra våningen.

Så småningom beslöts om en tillbyggnad av huset. En ritning beställdes av Henrik Schröder tillbyggnadomkring 1914. Ett timrat hus från Nordtomta i Perserud inköptes och blev vinkelbyggnaden. Snickaren heter Vilhelm Nilsson från Kärrsmossen och Anders på ”Kyrkåsen” i Kyrkebyn.

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

Fritiof Nilsson målade av Nordåsen

Fritiof Nilsson målade av Nordåsen

Nedre våningen på vinkelbyggnaden uthyrdes till änkefru Lavenius (född Indebetou), som hade ett utvecklingsstört barn.

Fröken Hofsten dog 80 år gammal 1932. 1933 utbjöds Sommarro på auktion. Det såldes ej då, utan senare och köptes av sjukgymnast Oskar Hedinger (1881 – 1951 i Edane). Han flyttade dit 1934 tillsammans med hustrun Hilma (1872 – 1964 i Edane) och sonen Åke (1910 -1997).

Under Hedinger blev nu Sommarro pensionat, omdöpt till Lugnet. Omkring 1941 kom så systrarna Brusén ( Daga, Nora, Göta, Vega, Rosa och Sonja) till Lugnet. Av de tre förstnämnda drevs Lugnet som vilohem.

DN 1941-06-28

 

 

 

 

 

 

På Lugnets ägor står ännu ett timrat hus som flyttats från Gerda i Holms föräldrar Per och Marta Anderssons hemman i Holm. Kerstin Werners farfar, Robert Wilhelm Claesson, satte upp huset. Nora Hill (född Indebetou) lät bygga sig ett litet hus strax väster om Lugnet med hjälp av snickaren Sven Johansson från Älvbacka.

Vykort från Lugnet

Vykort från Lugnet

På Lugnet bodde eller åt en period (1943) den då 16-årige Olle Bonniér, som arbetade som lilldräng på Segerfors. Olle har på Lugnet målat tavlan ”Åskväder över Racken”. Elsa Ahlgrensson dog på Lugnet (1947). Amelie Fjaestad var patient innan hon kom till ett vårdhem i Arvika, medan systern Anna dog på Lugnet (1946).

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/03/11/nar-askan-slog-ner-pa-lugnet/

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

köpebrev 1933

köpebrev 1933

Stina Beata von Hofsten kom tidigt in som delägare och hade vid sin död 20 arvingar till Lugnet. Dessa sålde 1 november 1933 Lugnet till Oscar och Hilma Augusta Hedinger och på köpebrevet finns åtta Uggla, två Örn, fyra Norbäck, en vardera Bäärnhielm, Drakenberg, Högberg, Indebetou, Toll och Hallén som undertecknare.
Alldeles problemfritt tycks det inte ha varit för Hedingers; 1937 erbjuder Arvika Inkassobyrå Karlstads skollovsförening (som då driver barnkolonin på Kampudden) att köpa Lugnet.

1910 undertecknades ett arrendekontrakt med Johannes Eriksson om ”ett jordområde av hemmanet Stålsberga på 49 år”. Arrendet överfördes sedan (1933) till Hedingers och 1948 till Daga Brusén. Nu är motparten Anders Gustaf Nilsson.

 

1970 köper Bo och Ulla Schröder av Daga Brusén. En juridisk markering står med i §8: ”Därest Arvika stad skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten, återgår köpet”
Sommaren 2014 firade Lugnet hundraårsjubileum av det av Bos farfar ritade tillbyggda Lugnet

 

 

Vykort från Lugnet

Vykort från Lugnet

 

Ajna i Korset

Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad

Holm Rackstad

Stugan som låg på Holm när Ajnas far Martin och mor Emma köpte marken

Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.

Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.

Barnen badade i dammen

Barnen badade i dammen

När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.

Ladugården och familjens ko

Ladugården och familjens ko

Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.

Martin Karlsson sågar ved

Martin Karlsson sågar ved

Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att  ?? Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada.   Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.

Huset ombyggt med affär

Huset ombyggt med affär

Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Flickorna i Rackstad

Flickorna i Rackstad

På Marten

På Marten

 

 

 

 

 

 

 

 

När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon  fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

 

 

 

”…opp å piss på sörpa”. Upptecknat av Kerstin Werner

”Maja, Maja opp å piss på sörpa
Eli bär ut
Erik på lon slarv, trösk
Arne på bole, kladdsy
Annersch gå ôt skjule, hämt pinner
Dä kommer fôlk i gata”

Ramsa efter Per Persson gift med Elin Bengtsdotter. Familjen hade fem barn: Maja, Erik, Eli, Arne och Anders. Per ville påskina att familjen var väldigt arbetsam, men det var precis tvärtom. Denna ramsa drog han när folk närmade sig.
Familjen bodde i Framstuga. Huset låg mellan nuvarande Vattenverket och Nordstuga. Huset köptes av Segerfors 1840, men det revs fem år senare.

Per sade också:
”Den vite vanten*
den svarte mara
och Nordstugekamraten
ska följe mej te grava”
*Vita vantar bands förr att sätta på avlidnas händer vid svepningen

Upptecknat efter Gerda i Holm

 

 

 

Emigranterna

Den 4 juni 1863 antecknades mamsell Beda Aurora Christina Sandelin född 1847 och bosatt på Ängåsen i Rackstad som utflyttad till USA. Hennes far, Edmund Sandelin, var inte längre brukspatron på Segerfors bruk. Hon var den första från Rackstad som gjorde den långa resan . Den 16 juni åkte hon via Hamburg till New York och lämnade mor och far och fem syskon i Rackstad. Möjligen gjorde hon resan med sin då 23-årige blivande (?) man Wilhelm (William) Ulrik Bohm, som småningom blev guldsmed/fabrikör och dog i 1910 i San Francisco.
Beda Sandelin
Det skulle dröja fem år innan nästa person, 19-årige Anders Johannesson, gjorde samma resa.
Att flytta till Amerika blev inte vanligt förrän från 1880-talet. Dessförinnan var Norge den vanligaste destinationen. Under detta århundrade emigrerade totalt 92 personer från Rackstad. 61 till Amerika, en till Tyskland och 30 till Norge.
Vanligaste yrkeskategorien var pigor/hushållsarbetare (23 personer) och drängar/jordbruksarbetare (18). Men också hela familjer bröt upp. Till att börja med till Norge. Dit åkte t ex 1872  Olof Larsson Linder med son, dotter och hustru och kunde förhoppningsvis få ett bättre liv än som ”inhyses” i torpet Källbråten i Rackstad. Yrkesfolk från Segerfors åkte också till Norge: Mäster Anders A-son Nordström med familj (1859) och klensmeden Jan Jernberg med hustru, son och två döttrar (1875), medan smeden Lars August Haglund på egen hand verkat ha valt att resa till New York (7 juni 1889)
När man summerar 1800-talsemigrationen kan man se att 36 personer lämnade Segerfors, 15 Holm, 17 Stålsberga , 9 Gustås och 64 Perserud.
Under 1900-talet (1900 – 1935) avtar emigrationen. 48 personer lämnar Rackstad och nu finns modernare yrken representerade: sjukgymnast och sjuksköterska. Och 1923 åker ”farmare” Karl Gustaf Lagerberg till Afrika.

Källa: EMIWEB.se (på Svenska Migrationscentret)

 

 

Kerstin Werner berättar om Rackstadkonstnärerna och om Gerda i Holm

Rackstadkonstnärerna

Varje lördag åkte konstnärerna in till stan för att handla på Kontantaffären. Bussen steg de på i Segerfors. Gustaf Fjaestad hördes på långt håll när han myndigt kom i golfbyxor med ryggsäck. Ture Ander fanns också där, rödkindad, mysig med pipa och ryggsäck också han. Fritz Lindström stod där, rak och tystlåten. Den här bussresan kallades för ryggsäcksturen. För oss barn var det konstigt folk, konstnärerna. De hade skor på fötterna. Vi andra hade stövlar eller träskor. De pratade ett annat språk. Talade fint. Och så hade de inget arbete. Stod och målade tavlor. Men det var underbara människor!
Pappa ömmade särskilt för Ture Ander. Han kunde ofta vara nedstämd, deprimerad. Han blev änkling tidigt, hans dotter fick barnförlamning. Sonen Hans Örjan väntade in mig varje morgon, så att jag skulle få åka på hans cykel till skolan. Senare i livet kom han att hjälpa missbrukare. Mamma och jag hörde honom en gång på radion. Det var efter att han själv blivit frisk efter sitt missbruk.
Pojkarna Ander hade en tam kaja. Anna som bodde på Anneberg har berättat hur hon en gång såg Elsa Ahlgrensson springande på vägen och fäktande med armarna. Det var kajan som tagit för vana att åka snålskjuts på folk som passerade. Just Elsa var folkskygg dessutom och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, har Gunvor i Nedstugan berättat för Kerstin.
Gunvors farmor fick ibland besök av Maja Fjaestad, som bad att få sitta i Karolinas trappa till vinden i mörkret, trött på Gustaf? Då fick man inte störa henne. Kanske det var då hon fick uppslag till den bok med tankar och reflektioner som hon skrev under sitt flicknamn Kerstin Maria Hallén?


Gustaf Fjaestad träffade Kerstin ofta. Han var mycket hemma hos pappa. Han var inte så praktiskt, utan skulle ha hjälp med allt. Gustaf gjorde ju fioler. Så fort Gustaf ringde fick pappa åka dit: ”Kan Claesson åka till Lars Zetterqvist och få den här fiolen bedömd!” Det var bara att ställa upp. Men Kerstin minns också den gången hon skulle sälja majblommor och gick trappan upp till ateljén och frågade Gustaf om han ville köpa en majblomma. Han köpte alla!
Många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl” Till de fattiga hörde också Björn Ahlgrensson, som Lisa Morell en gång mötte när han skulle gå till stan och köpa mjöl ” Elsa skulle baka -efter att Björn gått runt i bygden och bjudit till kalas. Det är ju söndag”, påminde Lisa. Men de inbjudna hade kalasmat med sig. Det visste Björn.

Gerda i Holm

Den som berättat många historier för Kerstin var Gerda Persson. Närmsta granne till Kerstin. Det hus hon växte upp i blev nedmonterat och uppsatt av Ture Ander 1926 på Orrhöjden och Gerdas familj byggde sig ett nytt hus. Före TV:n satt vi i köket och berättade historier, sade Gerda. En mycket minnesgod människa som gärna berättade för Kerstin. Men Kerstin fick inte komma med en bandspelare, utan måste skynda hem och skriva ner vad Gerda berättat.
Gerda var född 1900 och dog 1998. Hon var ensambarn till Per och Marta. Hon fick bli ’sonen’ i jordbruket. Hon hade läshuvud och hade gärna velat bli lärare, men det ville inte pappa Per. Hon gifte sig småningom med Joel Persson, som hade AK-arbete på vägarna i trakten. Hon kom senare att bo ensam med hjälp av hemtjänsten.
Hon kunde ringa mitt i natten till Kerstin. De två sista åren fick Kerstin äntligen en nyckel till huset, så att Gerda slapp släpa sig upp för att öppna när något hänt. En gång ringde Gerda och klagade på att något hänt med sängen. Den hade gått genom golvet: Huset var dåligt underhållet. Gerda kunde ha myror i sängen och Kerstin kunde följa myrvägen ända till stacken i vardagsrummet. Någon gång kunde Gerda be Kerstin strö bröd på golvet så att inte råttorna skulle ta sig upp i sängen.  Men hon klagade aldrig.

Del 2 av ett samtal med Kerstin Werner sommaren 2014. Avlyssnat av Lennart Wettmark

 

 

 

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

”En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

”Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid ”kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
”Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: ”Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor ”tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

”En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i ”Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.