Etikettarkiv: Segerfors bruk

De 60 som bodde på Segerfors ägor 1890

Segerfors herrgård från söder 1886. Bild: Anna Montan

Segerfors herrgård från söder 1886. Kvarndammen i förgrunden. Bild: Anna Montan

Johan Gustaf Teodor Schiller f. 1863, Godsegare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom

1886 köpte Gustaf Schillers svärföräldrar Segerfors och överlät det till Gustaf Schiller och deras dotter Josefina Charlotta Ljunggren, som sålde egendomen 1892

1886 köpte Gustaf Schillers svärföräldrar Gustav och Erika Josefina Ljunggren Segerfors och överlät det till honom och deras dotter Josefina Charlotta Ljunggren. De sålde egendomen 1892

Rackstads område)
Erika Josefina Charlotta Ljunggren f. 1862, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Aina Lilli f. 1887, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erika Josefina Oscaria Ljunggren (född Sedman) f. 1826, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område) (Svärmor till Gustaf Schiller)
Johan Pettersson f. 1867, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Adolf Gustafsson f. 1871, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Klara Maria Persson Falk f. 1870, Piga, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Olsson f. 1841, Trädgårdsmäst., Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karolina Bergström f. 1842, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Harald Edvard f. 1874, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Maria Karolina f. 1878, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Gustaf f. 1881, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna Charlotta f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Emma f. 1886, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Gustaf Karlsson f. 1866, Mjölnare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johanna Jansdotter f. 1862, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Frithiof f. 1888, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Fredrik Johansson Ceder f. 1869, Smed, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Gustaf Johansson Ceder f. 1871, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Pettersson f. 1846, Skogvaktare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karolina Andersdotter f. 1855, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Gustaf f. 1877, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Maria f. 1879, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Johan f. 1882, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik f. 1885, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johannes f. 1887, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
David Emanuel f. 1890, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Jansson f. 1832, Torpare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Stina Fransdotter f. 1832, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna f. 1866, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Gustaf Johansson f. 1873, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Olsson f. 1849, Torpare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Sofia Magnusdotter f. 1847, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Olof Frithiof f. 1877, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Andrea f. 1880, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Gustaf f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Fredrik f. 1886, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
David Emanuel f. 1889, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Magnus Johannesson f. 1875, Dräng, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anders Håfström f. 1821, Inhyses f.d. Spiksmed, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johanna Fredrika Ellström f. 1819, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Josef Nyström f. 1825, Inhyses f.d. Spiksmed, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Marta Andersdotter f. 1824, Inhyses, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Jonas Andersson f. 1843, Torpare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna Karlsdotter f. 1846, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Anna f. 1870, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Kristina f. 1874, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Johan f. 1877, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Nils f. 1879, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Magnus f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Axel f. 1885, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Erik Petter Larsson f. 1826, Inhyses, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Lovisa Kristina Bengtsdotter f. 1824, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Olof Petter Pettersson f. 1869, Arbetare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johannes Damberg f. 1850, Sågare, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Britta Kajsa Bergendahl f. 1849, Fattighjon, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Karl Johan f. 1879, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Gustaf f. 1885, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Sara Maria Pettersdotter f. 1857, Lösdrifv. f.d. piga, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)
Johan Adolf f. 1883, Segerfors (egendom och f.d. järnbruk inom Rackstads område)

 

Källa: Folkräkningen 1890 – Värmlands län.
http://www.foark.umu.se/samlingar/folkrakningen-1890

Jakob Forslund köper skog i Rackstad

1836 köpte Adolf Sandelin på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) Detta beredde vägen för grundandet av Segerfors bruk. Vem var kanslirådinnan Forslund? Och vad gjorde hon i Rackstad?

En ledtråd kan man få i boken Från svarta till vita kol av Carl Erco. I kapitlet om ?lgå bruk framgår att Jakob Forslund ägde detta bruk i slutet av 1700-talet och i lantmäterihandlingar från 1790-talet får man veta att Jakob Forslund köpte skog i Rackstad.
I protokollet kring striden om tullrättigheter för Segerfors kvarn 1843 finns en annan ledtråd: Patron O N Frykholm på Elgå bruk meddelar där att bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

   Under åren 1795 till 1798 köpte Jakob Forslund genom ombud ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) Dessutom:
”Erik Andersson och Olof Olsson tillkännagåvo att de till herr cancellie rådet Forslund försålt sina skogstorp, vilka den förra innehavaren för 7/48 och den senare för 5/48; likaledes anmälte Erik Arnesson att han såsom förmyndare för broder Bengt Arnesson även till herr cancellie rådet Forslund bortsålt dels för 1/24 innehavde torp, för vilka alle torp herr cancellieårdet vid delningen bör erhålla skog.”
(Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Vem var Jakob Forslund? Carl Erco berättar om  Forslund i sin skildring av Älgå bruks historia:
”Efter änkefru Kolthoffs död såldes bruket till kanslirådet Jakob Forslund, född 1735 på Forsnors gård i Grava socken, där fadern var torpare. Han hade under otroliga försakelser genomgått Karlstads gymnasium. Genom hjälp av greve v. Fersen kunde han raskt avlägga examina och fick anställning som kanslist i Stockholm 1763. Under Napoleonkrigen kom han i konvojberedningen 1797. Han var även ledamot av Järnkontoret, och kanske var det detta som gjorde honom intresserad av att bli egen brukspatron. Bruket sköttes under tiden av inspektoren Carl Freudenthal, apotekarson från Karlstad och driftig ledare”. År 1805 tog Forslund avsked från sin statstjänst och flyttade till Älgå, där han tidigare gjort åtskilliga förbättringar och 1806 byggt den ännu bestående vackra herrgårdsbyggningen. Kanslirådet Jakob Forslund var gift med änkan efter kamreren i kommerskollegium Anders Magnus Zelling, vilken dog 1781. Hon var av finsk släkt och hette Margareta Kristina Hult. Det var en ovanlig kvinna. Forslund fick ej länge fröjda sig åt sitt verk. Redan samma år som herrgården blev färdig, det sades att den var byggd efter förebild av biskopsgården i Karlstad, dog han den 23 dec 1806 i hetsig feber. Den efterlevande änkan fick nu ta hand om bruket, som hon med en för en kvinna ovanlig kraft drev i 28 år. Hon led av vattusot, i vilken sjukdom hon hastigt avled den 29 maj 1833″

älgå herrgård

 

Segerfors kvarn 1963 i Arvika Tidning

AT1963

Arvikas skattebetalare driver i dagens läge en kvarn med en årlig förlust på 5.000 kr. Orsak till att kvarnen, som ligger i Segerfors, Rackstad, inte läggs ner är ett 126-årigt kontrakt, som den dåvarande ägaren till Segerfors bruk undertecknade med hemmansägarna i Rackstad, som i ”everderlig” tid försäkrade dem om fri mäld. Arvika stad sägs inom kort söka bryta kontraktet genom att ge bönderna annan ersättning, då kvarnen är i mycket dåligt skick. Men Rackstadbönderna tycker annat.
Historien grundar sig i anläggandet av en spiksmedja, kvarn och såg vid älven som förbinder sjön Racken med Glavsfjorden. För att det nybildade bolaget Segerfors bruk skulle få använda de tre vattenfallen och byggplatser för nämnda byggen och fyra dammfästen skulle 13 hemmansägare för all framtid garanteras fri mäldrätt vid en kvarn vid någon av forsarna.
Så här lyder ett utdrag ur kontraktet daterat den 20 februari 1837:
”Så snart alla delägarna uti ovannämnda mäldrätt utan förbehåll undertecknat denna överenskommelse och densamma vunnit laga kraft förbinder jag (namn) mig och framtida ägare till de uti köpekontraktet omförmälde Trenne (3ne) Vattenfall med byggnadsplatser och fyra (4) dammfästen att för everderlig tid i endera av dessa vattenfall hålla försvarlig mjölkvarn varå Rackstads hemmansägare och deras rättsinnehavare få utan avgift när som helst då vattentillgången det tillåter för husbehov mala såväl sammäld som skrädmjöl”

Pappret ägs idag av hem.-äg Carl Nyström, Rackstad, byalagsman. Den namn som står upptagna på kontraktet 1837 lyder: Olof Olofson, Jon IIS Jansson, Inggel IAD Anderson, Jon IIS Jansson som förmyndare, Arne APS Persson, Nils NES Erikson, Per PES Erikson, Olof OIS Janson onge Anders AERS Erikson, gamle Anders AES Erikson, Nils NOS Olofsson, drängen Olof ONS Nilson och Jon IIS Jonason.
Kvarnen i Segerfors var i gångna tider mycket lönande. Arvikaorten malde all sin säd där och bruket tjänade en betydande summa tillsammans med de tre olika verksamhetsgrenarna.
1937 hade emellertid konjunkturerna vänt sig och sågen hade avvecklats. Spiksmedjan hade sedan länge fått skatta åt förgängelsen och patronen Johannes Olofsson såg sig föranlåten att sälja bruket till Arvika stad. Till bruken följde en betydande skogsmark. Det rörde sig om cirka 800 tunnland.
Kvarnen i Segerfors hade renoverats i seklets början av patronen Olofsson 1916 sedan dess har ingen direkt förbättring skett.
Idag är kvarnen en blacka för Arvika stadsfot. DK-ordf- K. Ove Luthman, säger till AT:
”Vi sköter kvarnen så gott det går. Den för en tynande tillvaro i och med att det inte finns några bönder som mal. Förlust på 5.000 kr per år. Vi kommer att fortsätta att driva det enligt kontraktet. Så länge det går.”
Fem mjölnare har kvarnen slitit ut hittills. Så här säger den ”siste” Bertil Embretsson, 44:
Jag blir naturligtvis den siste. Det sägs att det blir möte inom kort och staden vill byta ut mäldrätten med rätten till Rackenvägen. Det skall bli skönt. Det har inte alls varit lönsamt att driva den här kvarnen och mycket arbetsamt. Få kunder är det och även om området blir större och större genom att kvarnarna försvinner. Så är det få bönder som tillkommer. Värst tungarbetad är kvarnen om vintern och då det inte finns värme i kvarnen är det inte roligt att stå och mala i 25 graders kyla?
Byalagets Carl Nyström säger så här:
”Klart att staden vill ha bort vår mäldrätt men vi 7 som fortfarande utnyttjat servituträtten kommer att hålla på den. Vi har fint. Kastar en säck i bilen när vi reser till stan lägger av den vid kvarnen och kan hämta den när vi åker hem. Om kvarnen skall läggas ner i höst genom ett eventuellt utbyte med Rackenvägen vet jag ännu inget om. Men det skall i så fall diskuteras.”
Under tiden maler kvarnen vidare  ibland på stadens skattepengar och är snart mogen för renovering.

Skrivet av sign. KJELL-ÅKE i Arvika Tidning (odaterat, men rimligen 1963). Artikeln hämtad från Segerfors bruk ett häfte sammanställt av Margareta Å. Engström.

Dramatik i Östra Slomvattnet

Johannes Andersson 3/9 1832 – 20/11 1859

I Östra Slomvattnet drunknade smehalven Johannes Andersson den 20 november 1859 bara drygt ett år efter att Johannes med familj flyttat in i Höglunda vid Agvattnet. Änkan Britta med sönerna Gustaf, Johan (död 20/4 1860) och Anders bodde kvar på Höglunda fram till 1863 och flyttade sen till en backstuga i Rackstad.
dramatikslomvattnet
Källor:
Husförhörslängden (Arvika landsförsamling AI:16 (1858-1867) Bild 556 / sid 536 (AID: v9552.b556.s536, NAD: SE/VA/13011))

Dödboken Arvika landsförsamling CI:10 (1857-1864) Bild 69 / sid 125 (AID: v4801.b69.s125, NAD: SE/VA/13011)

Anders Johansson

Hammarsmeden Lars Asmund

Anders Johansson skriver apropå uppsatsen om smeder vid Segerfors bruk:
”Har läst en del av Gustaf Schröders böcker och brukar ibland dyka ner i kyrkböckerna för att se om man kan finna någon av personerna i ”verkligheten”
I boken En bruksbokhållares minnen skildras i kapitlet Hammarsmeden en smed som efter att ha kommit på kant med cheferna på Mölnbacka bruk avskedas och får ny tjänst på S- bruk i västra Värmland. (hela bruksnamnet skrivs inte ut).

Har letat i kyrkböckerna och finner en smed som passar in: Lars Asmund. Hammarsmed 1819-1873
Flyttar in från Nedre Ullerud 1856.
Verksam som hammarsmed vid Segerfors bruk.
Familjen bor i Källbråten (låg efter vägen halvvägs in till Hurra, midsommarbanan går förbi).
Flyttar tillbaka till Nedre Ullerud utfattig 1886.

Kanske går det att utveckla vidare.”

Anders Johansson

Källor:
Nedre Ullerud AI:14 (1846-1855) Bild 242 / sid 237 (AID: v12167.b242.s237, NAD: SE/VA/13387)
Nedre Ullerud AI:15 (1855-1860) Bild 278 / sid 273 (AID: v12168.b278.s273, NAD: SE/VA/13387)
Arvika landsförsamling AI:15 (1846-1858) Bild 478 / sid 470 (AID: v9551.b478.s470, NAD: SE/VA/13011)
Arvika landsförsamling AI:16 (1858-1867) Bild 545 / sid 525 (AID: v9552.b545.s525, NAD: SE/VA/13011)
Arvika landsförsamling AI:18 (1867-1871) Bild 208 / sid 589 (AID: v9554.b208.s589, NAD: SE/VA/13011)
Nedre Ullerud B:2 (1861-1871) Bild 96 (AID: v4919.b96, NAD: SE/VA/13387)
Nedre Ullerud AI:17 (1866-1870) Bild 138 / sid 133 (AID: v12170.b138.s133, NAD: SE/VA/13387)

Nedre Ullerud AI:18 (1871-1875) Bild 132 / sid 128 (AID: v12171.b132.s128, NAD: SE/VA/13387)

Segerfors bruk och kyrkan

Sockenstämmoprotokollet 22 maj 1842:
§4 På Rackstads ägor har ett nytt jernbruk blifvit anlagdt, Segerfors benämndt, och anhöll ägaren Herr brukspatron Sandelin för sig och bruksfolket bänkrum i Arvika kyrka, hvilken anhållan beviljades på så sätt, att säteriet Wik och Segerfors komma att gemensamt begagna den första bänken näst choret, hvaremot Gate och Gustås dela gemensamt den andra bänken nedifrån räknat allt på båda sidorna om gången

Sockenstämmoprotokoll 30 juni 1862:
§10 Emot innehållet i §3 i detta protokoll i hvad rörer Segerfors skyldighet att efter rösträtt vid prästval bidraga till kostnaderna för kyrkogårdens utvidgande, reserverade sig bruksägaren af Segerfors Herr H Indebetou, och tillkännagaf sig vilja emot beslutet anföra besvär

 

Bruksliv och smeder vid Segerfors bruk 1849

Segerfors-1886WEB

Eric Öjstrand SAB11 Solbergagymnasiet
Historia 2b VT-14
Handledare: Annki Schagerholm-Holgersson

Innehåll

Sammanfattning ; Inledning; Syfte och frågeställning; Metod; året 1849; Spiksmed; Hammarsmed; Källförteckning.

Sammanfattning

Jag har valt att i mitt examensarbete i historia 2b skriva om hur ekonomin såg ut för brukssmeder på Segerfors bruk såg ut. Detta har jag gjort genom att avläsa en avräkningsbok för år 1849 och sett hur två av smederna på bruket haft det i sin ekonomi.

Under 1800-talets första hälft var bruken utspridda på mindre orter där det inte gällde samma lagar som i dagens samhälle. Järnbruken löd under bergsrätten där man prövade både fall som idag skulle prövas inför domstol och sådant som tillhörde civilrätten. Om en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt. Bruksbokhållaren höll ordning på löner och olika köp som de anställda gjorde och han fungerade som bruksägarens förlängda arm. Det mesta av lönen tog de ut i form av natura och kontanter var inte något man rörde sig med i större utsträckning. Penningsystemet var upplagt på ett sätt som inte var till fördel för en person utan utbildning i matematik. En av spiksmederna på Segerfors bruk hette Anders Grönberg. Anders Grönberg hade en förhållandevis god ekonomi och han hade ingen större skuld, han verkar ha ägnat mycket tid utöver det vanliga arbetet till att arbeta extra med olika dagsverken.  Hammarsmeden hade det bättre än spiksmeden på flera sätt. Han hade högre lön och arbetstiderna var aningen kortare, dock var fysiska men grova och arbetet var även svårare och tyngre. En av hammarsmederna på Segerfors bruk hette Erik Kropp. Erik Kropp hade inte en lika god ekonomi, en stor skuld som under 1849 bara ökade. Erik Kropp hade heller inte fyllt sin fritid med dagsverken i samma utsträckning som Anders Grönberg gjorde. Erik Kropp var äldre än Anders Grönberg och hans kropp kan därför ha varit mer utsatt för fysiska skador vilket gjorde att han inte orkade med att arbeta lika mycket.

Bruksarbetares situation var mycket utsatt och någon större hjälp om man hamnade i en ekonomisk knipa fanns inte att få. Det är inte riktigt möjligt att läsa om bruken utan att tycka synd om dem som bodde på ett bruk i Värmland under 1800-talets mitt.

 

Inledning

Jag har valt att i mitt slutarbete i historia 2b inrikta mig på smeder och deras liv på Segerfors bruk främst under året 1849 då dokumentation om de anställda på bruket finns tillgänglig. För att kunna se hur deras liv och arbete kan ha sett ut har jag sett hur livet rent allmänt var under den delen av 1800-talet såg ut. Personerna och deras privata ekonomi är främst vad jag har inriktat mig på och försökt se vad anledningarna till varför den såg ut som den gjorde. Jag vill se hur livet kunde se ut i en lokalort på den tiden och har därför valt just Segerfors bruk.

Syfte och frågeställning

Den fråga som jag främst har velat besvara är: Hur såg ekonomin ut för smeder vid Segerfors bruk ut vid mitten av 1800-talet?

Metod

Jag har använt mig av främst två källor, en avräkningsbok ifrån år 1849 som fylldes i av bruksbokhållaren på Segerfors bruk. Ur den har jag läst om två av smederna på bruket. Jag har även använt mig av boken En bruksbokhållares minnen av Gustaf Schröder som var bruksbokhållare på flertalet värmländska bruk under 1800-talet.

Året 1849

År 1842 fastställdes folkskolestadgan i Sverige som gick ut på att alla barn i Sverige skulle få främst grundläggande kunskaper i att exempelvis räkna, skriva och läsa. Även om många kunde läsa hjälpligt[1]

Penningsystemet vid den här tiden var inte något som för personer utan någon utbildning i matematik lär ha haft särskilt lätt för. Myntenheten som var föregångare till våra dagars krona hette specieriksdalern. Specieriksdalern delades upp i fyra delar där varje del enskilt blev en riksdaler. Riksdalern delades upp i fyrtioåtta delar där en enskild del kallades skilling. Skillingen gick även den att dela upp i flera olika delar, tolv stycken som var och en kallades för runstycke. Att systemet inte var till fördel för personer med en mycket begränsad utbildning är en enkel slutsats att dra.[2]

Eftersom arbetarna på bruket kunde ha svårt att själva ha helt ordning på sina utgifter och inkomster fanns vid bruket en bokhållare. Bokhållaren hade till uppgift att betala ut löner till brukets arbetare och skriva av eller lägga till skulder. Det mesta av lönen tog man ut i natura, exempelvis råg, socker, salt och annat som var nödvändigt för hemmet, det fanns även en stor konsumtion av brännvin bland arbetarna. Eftersom lönen var knapp beslöt sig flera smeder att dryga ut kassan genom att sälja överblivet material, eller en del av sin egen produktion. Att sälja något som egentligen tillhörde bruket var riskabelt och om man blev påkommen ledde det till konsekvenser. Det var bruksbokhållarens uppgift att å bruksägarens vägnar försöka upptäcka om det skedde sådana affärer. Vid den här tiden fanns ett domstolsväsende särskilt för järnhandeln, kallat bergsrätten med säte i Filipstad. Vid bergsrätten behandlades inte bara det som hade en direkt koppling till järnhandeln, man behandlade även sådant som idag skulle ställas inför en domstol. Det handlade om civilrättsliga mål och även brottmål i viss utsträckning. När en smed eller annan anställd togs på bar gärning med att göra affärer på eget bevåg straffades både han själv och köparen. Brottet togs sällan upp av bergsrätten, istället blev det bruksägarens uppgift att själv bestraffa brottslingarna. Straffet berodde på hur köparen och säljarens egen ekonomi såg ut och varierade mellan att vara ett ekonomiskt eller fysiskt straff. Var han fattig fick han stryk, om han hade en god ekonomi blev straffet att betala en summa beroende på hur stort brottet ansågs vara. Straffet kunde dock bli både betalning och stryk vilket berodde på bruksägarens egen uppfattning av förövaren.[3]

Det var svårt för en smed eller annan hantverkare att själv starta en egen verksamhet, främst eftersom de ofta hade en skuld hos bruket eller inte särskilt mycket pengar. Eftersom större delen av lönen togs ut i form av natura blev det bara måttliga besparingar som bruksanställda samlade på sig. Om de ändå skulle vilja bli sina egna uppkom ett annat problem. Om man ville starta eget var man tvungen att uppfylla krav på att det inte skulle konkurrera med andra verksamheter i samhället. Detta kontrollerades av olika skrån, olika yrkesgrupper hade egna skrån som bara tillät att vissa kunde bli fullvärdiga mästersmeder, skräddare, spiksmeder och liknande. Vanligt var att yrken gick i arv från far till son eftersom det var närmast omöjligt att själv komma in skrået på egen hand.[4] Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet började kritik emot skråväsendet att växa fram. 1846 upphävdes skråna i fabriks och hantverksförordningen men vissa delar levde kvar fram till 1864 då näringsfriheten fastställdes. Näringsfriheten gjorde det möjligt för alla att själva starta företag utan att behöva ta hänsyn till vad yrkesföreningar tyckte var behövligt[5]

Alla yrken kring bruken hade olika rättigheter som hörde till deras yrke och som skulle uppfyllas av bruket. Skillnaden som kan ses mellan dagens fördelar som ett arbete kan ge är att det idag kan handla om sådant som rabatter och särskilda försäkringar. Under 1800-talet var fördelarna mer kopplad till vardagen, en av bruksbokhållarens rättigheter var till exempel att han skulle ha rätt till en kopp kaffe och en bit socker på sängen varje morgon. Detta uppfylldes utav en piga på bruket som fick till uppgift att varje morgon bära ut kaffet till bokhållaren. [6]

Spiksmed

Spiksmeden hade till uppgift att med det förfinade järnet från hammarsmedjan tillverka spik. Smedens sociala ställning var inte lika högt stående som hammarsmeden. På Segerfors bruk hette en av smederna Anders Grönberg, år 1849 var han 25 år gammal och han hade någorlunda god ekonomi utan skulder.Vi vet inget om hans utbildning, kanske hade han fått vissa kunskaper i att läsa och räkna ifrån någon av de bygdeskolor som föregick folkskolan[7].

Spiksmeden hade sämre lön och längre arbetstider än exempelvis hammarsmeder. Detta förmodligen för att arbetet inte ansågs kräva lika mycket yrkesskicklighet för att vara framgångsrik. I spiksmedjan hade smeden ett antal anställda som han av bruket fick en viss summa, dels till sig själv och dels till sina egna underhuggare. Smedjorna var uppbyggda som små företag inom det större bruket. Det lilla företaget fick en viss mängd kol, järn och pengar. ?överblivet kol och järn köptes tillbaka utav bruket för ett pris under inköpspris och pengarna skulle smeden dela med sina anställda. De anställda var ofta personer som själva en dag skulle bli mästersmed.[8]

Spiksmedens arbetstider var hårda. Vissa perioder på året gick det inte att använda hammaren på grund av att älven hade frusit eller att den torkat ut, då sysselsatte man sig med olika sysslor. Del skötte man sitt eget lilla jordbruk som ofta bestod av ett par kor och ett potatisland eller liknande. Många arbetade även på det jordbruk som hörde till bruket. Anders Grönberg arbetade ofta med dagsverken av olika slag. Bokhållaren har ofta inte brytt sig om att beskriva närmare om vad för slags arbete som utförts utan har istället valt att endast skriva dagsverke. I några fall har han arbetat som dräng, förmodligen hos bruksjordbruket. En annan sak som är speciellt med Anders Grönberg är att han trots sitt slitsamma yrke varit aktiv med att arbeta åt andra. I maj månad ägde han fordran hos åtta personer, bland annat hos hammarsmeden Erik Kropp. De flesta som han ägde fordran hos var sådana personer som hörde till spiktillverkningen. Att Anders Grönberg hade relativt mycket dagsverke kan ha berott på att han var ung och kroppen inte tagit så mycket stryk från arbetet. Smedernas rygg tog stryk av att konstant stå i en lutande position och samtidigt utföra ett tungt arbete, något som efter många år gjorde att deras rygg tog stryk. En vanlig dödsorsak som var särskilt märkbar bland smeder var lunginflammation. Eftersom smeden befann sig i smedjan där elden värmde kraftigt för att de sen skulle skynda sig ut för att kyla stålet gjorde att de lätt fick sjukdomar som lunginflammation. När läkare endast fanns i städer var det inte lätt för en smed ute i på ett bruk med flera mil till närmaste stad att få hjälp.

Vid några tillfällen tog Anders Grönberg ut små summor kontant, i de flesta fall har bokhållaren precis som i fallet med lönen för dagsverke inte brytt sig om att beskriva ytterligare annat än kontant. I augusti 1849 beskrev han mer, då handlade det om 2:24 riksdaler som togs ut kontant för att användas till skomakaren. Att det var mycket alkohol i omsättning går att se i att det första som Anders Grönberg tar ut under räkenskapsåret 1849 som påbörjas i november 1848, är en kanna brännvin. Någon större variation på handelslistan går inte att se, Basvarorna var råg, salt, sill, tobak och brännvin. I maj månad tog han ut en tunna havre och emellanåt betalar han andra personer på bruket, bland annat betalar han en mindre summa till skomakaren. I slutet av året uppnådde han balans i ekonomin och hade mer pengar inför 1850 än vad han haft inför 1849.[9]

 

Hammarsmed

Hammarsmeden hade till uppgift att förfina järn, detta gjorde han genom att med hjälp av en hammare som drevs av ett vattenhjul slå på järnet för att rensa ut orenheter. Hammarsmeden hade en hög status på bruket, statusen syntes oturligt nog inte i någon större utsträckning annat än att de fick vissa fördelar. Arbetstimmarna var långa men kunde vara kortare än de för spiksmeden och lönen var även lite bättre för hammarsmeden. En annan statussymbol för hammarsmeden var att de i kyrkan fick sitta långt fram och att det på dop och andra liknande tillställningar ofta närvarade personer ifrån bruksägarfamiljen. På Segerfors bruk hette hammarsmeden Erik Kropp. Erik Kropp var 1849 37 år gammal, vilket skulle betyda att han på grund av sitt hårda arbete förmodligen hade en kropp som var hårt ansatt efter år av tungt arbete och en sett till det arbetet svaga kost. Det var vanligt att hammarsmederna var krokryggiga av att stå böjda i många timmar om dagen och även inåtböjda knän. Hammaren som användes vid arbetet förde ett oerhört väsen vilket gjorde att smeden i fyrtio och femtioårsåldern var i det närmaste helt döv.[10]

I bruksboken går det att se att Erik Kropp inte hade en särskilt välskött ekonomi. I början av året har han en skuld på ungefär 670 riksdaler och i slutet av året har den ökat till ungefär 696 riksdaler. När man ser över vad han använt sina pengar till ser man att han spenderat en hel del på brännvin utöver det som egentligen är nödvändigt för hushållet, exempelvis råg, vete etcetera. Stora delar av Erik Kropp och Anders Grönbergs ekonomier ser lika ut. De båda har tagit ut större delen av lönen i natura i form av basvarorna råg, salt, sill, potatis och brännvin. Den stora skillnaden mellan de båda männen är att där Anders Grönberg äger fordran hos andra människor på bruket verkar Erik Kropp istället ha betalat andra människor för arbeten som bokhållaren inte skrivit ned vad de gått ut på. De flesta personerna år förknippade med hammarsmedjan och spiksmedjan, bland annat är en av personerna spiksmeden Anders Grönberg.[11]

Erik Kropp tvingades lämna Segerfors bruk tillsammans med sin familj utav en okänd anledning år 1853 men kom tillbaka som inhyses under 1860-talet. Att ha gått ifrån att ha en sådan högstatus position som hammarsmed till att vara inhyst och utfattig, något som vad gäller status kan jämföras med våra dagars hemlös, är en ordentlig klassresa i sig. 1889 dör Erik Kropp vid en ålder av sjuttiosju år.[12]

Slutsats och diskussion

Mycket av samhället i 1800-talets första hälft var inte rättvist för många av människorna, exempelvis verkar det inte som att någon på bruket hade till uppgift att hjälpa de andra människorna. Erik Kropp hade troligtvis ingen större kunskap i att räkna eller skriva vilket kan ha bidragit till att hans skuld bara ökade. Kunskaper i att räkna verkar ha varit nödvändiga när man ser på hur myntsystemet såg ut. Anders Grönberg verkar ha ansträngt sig för att få extra inkomster genom dagsverken medan Erik Kropp kanske inte klarade av att arbeta mer än nödvändigt. Även om det bara skilde tolv år mellan de bägge männen så verkar det som att det kan ha räckt för att Erik Kropp inte ska ha orkat med i Anders Grönbergs takt. En annan anledning till att deras ekonomi såg så olika ut kan ha haft att göra med att Anders Grönberg fått någon slags skolning. Under 1800-talet verkar det som att många av de lagar som blev till berodde på att folket redan levde efter andra lagar. Till exempel avskaffades ju skråna i takt med att de höll på att bli mer sällsynta. Utifrån det skulle man kunna ana att det kan ha funnits någon slags skola som Anders Grönberg kan ha gått i men som Erik Kropp aldrig satt sin fot i.

Kanske fick Erik Kropp lämna bruket på grund av att han sålde överjärn och överkol. Eftersom han hade en så dålig ekonomi och inte verkar ha arbetat med sidosysslor för att dryga ut kassan är det inte omöjligt att han kan ha sålt överblivet material. Det är möjligt att han blev påkommen med detta och i kombination med att han hade dålig ekonomi blev utslängd ifrån bruket. Även om bruken hade lösningen att om förövaren fick ett kok stryk om ekonomin var dålig är det kanske möjligt att man gjorde något slags undantag för att han inte gjorde ett särskilt bra jobb. Hur skicklig han var på sitt arbete är dock inget som jag vet något om men det måste ha funnits någon anledning till att han inte bara blev fysiskt bestraffad för sitt brott utan faktiskt drevs ut på vägarna med hela sin familj.

Anders Grönberg kanske klarade av sina dagsverken därför att han fortfarande var ung och inte hade ett lika ansträngande arbete som Erik Kropp. Om det vore så att Anders Grönberg både orkade arbeta mer och att han hade vissa kunskaper i att räkna och läsa skulle en sådan kombination förmodligen kommit till nytta för en person på 1800-talet.

När jag läser om hur personer i 1800-talets värmländska brukssamhälle levde kan jag inte hjälpa att tycka synd om dem. Det var en stark fördel om man klarade av att läsa och räkna och det var något som de inte verkar ha fått så stor hjälp med att göra. Bruksbokhållaren hade ju som största uppgift att vara bruksägarens förlängda arm snarare än att vara till hjälp för arbetarna. De fick en lön som knappt räckte till att försörja familjen, lönen var lika för alla som gjorde samma arbete oberoende på hur familjelivet såg ut. Det kan omöjligt kallas rättvisa när en person kan ha makten att utdöma straff beroende på hur han själv känner utan att ha en större chans att få en rättvis prövning. Efter att ha gjort den här uppsatsen så ser jag helt annorlunda på när någon säger att det var bättre förr, Ingen stress och man hade bara sitt att tänka på. När jag läser om hur de här människorna hade det måste jag medge att jag är väldigt glad över att jag inte föddes på ett värmländskt bruk i början av 1800-talet.

Källförteckning

Otryckt källa
Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

Muntlig källa
Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare Solbergagymnasiet, Arvika

Tryckt källa
Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978)

Digitala källor 
Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

Näringsfriheten hämtat från ne.se (http://www.ne.se/article/article.jsp?i_art_id=273650&originalURI=/n%25C3%25A4ringsfrihet) 2014-04-12

Skråväsen hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

Bildkälla
Anna Montan, hämtat från bengtbeckman.com (http://www.bengtbeckman.com/Segerfors-1886WEB.jpg) 2014-05-20

 



[1]Folkskolestadgan 1842, hämtat från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[2] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 65

[3] Ibid. sidan 68

[4] Skråväsen, hämtat från ne.se (http://www.ne.se/lang/skr%C3%A5v%C3%A4sen) hämtat 2014-04-12

[6] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 80

[7] Folkskolestadgan 1842. Hämtad från slowfox, http://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/ hämtat 2014-04-12

[8] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 75

[9] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[10] Gustaf Schröder, En bruksbokhållares minnen (nyutgåva 1978) sidan 67

[11] Avräkningsbok 1849, Segerfors bruk, Värmland, Förvaras hos Kerstin Westerlund, Rackstad

[12] Annki Schagerholm-Holgersson, historielärare, Solbergagymnasiet, Arvika, 2014-05

 

Nedslag i sockenstämmoprotokollen

barnauction

BARNAUKTION

”Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson från Poketorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”

PIGA BORTACCORDERAD

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor? Råg och 24 kannor? Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” (hjälp med texttolkning önskas! En kanna motsvarade 2,62 liter)

BRUKETS ANSVAR

”…förevisade pastoren inflyttningsattest från Glafva socken, enligt vilken en familj från Lenungshammar inflyttar till Segerfors i Arvika socken. Härvid gjorde Arvika församling närvarande ledamöter den erinran som förr varit gjord och enligt öfverenskommelse Segerfors bruksägare och Landsförsamlingen härstädes emellan, att alla till bruket härstädes hörande och inflyttande personer höra till Brukets enskildta och ej till Landsförsamlingens fattigvård”  Protokoll 1 aug 1847

ETT BARN HAR DÖTT

”Torparen Anders Persson från Segerfors erhåller sedan numera i föregående sockenstämmoprotokoll nämnde fattiga barn avlidit, i ersättning för dess vård i ett för allt 4 rd (riksdaler) och 2 s Banco (skilling banco), då han äfven <tillverkat?> likkistan för samma aflidna barn”  Protokoll 15 aug 1847