De fattiga

Under 1800-talet växte befolkningen i Sverige – liksom fattigdomen. 1845 fanns 444.000 fattiga, varav 357.000 var inhysingar (Antalet svenskar var vid den tiden drygt 3 miljoner). Andra fattiga var backstugusittare, undantagsmän, änkor, inhyseshjon, rotehjon m fl. Fram till 1800-talets mitt hade kyrkan stort ansvar för de fattiga i socknen innan sockennämnder och fattigvårdsstyrelser tog över. Först 1918 förbjöds fattigvårdsauktioner och rotegång och fattighusen blev ålderdomshem.

1890 års folkräkning räknar till 167 rackstadbor. Det var hemmansägare, pigor, drängar, barn. Men också nedan andra kategorier i kyrkböckerna: nio inhyses, fyra backstusittare, två fattighjon och tre lösdrivare:
Johannes Jonsson f. 1824, Inhyses, Rackstad
Per Persson f. 1853, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Andersson Fjell f. 1842, Inhyses f.d. Mjölnare, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1835, Backst.-sitt., Rackstad
Johannes Jansson f. 1840, Inhyses, Rackstad
Tilda Johannesdotter f. 1862, Lösdrifvare f.d. Piga, Rackstad
Olof Andersson Pihl f. 1820, Inhyses, Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1820, Inhyses, Rackstad
Maria Andersdotter f. 1842, Rothjon, Rackstad
Jonas Andersson f. 1810, Inhyses, Rackstad
Maria Jansdotter f. 1822, Backst.-sitt., Rackstad
Kajsa Andersdotter f. 1834, Backst.-sitt., Rackstad
Anders Gustaf Andersson f. 1857, Inhyses, Rackstad
Karl Olsson f. 1843, Inhyses, Rackstad
Anders Johannesson f. 1854, Inhyses, Rackstad
Stina Olsdotter Rackberg f. 1836, Fattighjon Lösdrifverska, Rackstad

En som hade dubbla epitet, fattighjon och lösdriverska var Stina Olsdotter Rackberg. Hon föddes 1836 som en av flera syskon, barn till indelte soldaten Olof Rackberg Olofsson (1798 – 1856). 75 år senare dog hon på fattiggården Koppsäng, som en av många ”fattighjon” som slutade sina dagar där. Däremellan hade hon i kyrkböckerna mest betecknats som ”lösdrivare”.
Det vi vet om Stina kan vi få fram främst genom kyrkoarkiven, som hade folkbokföringsansvar. Stina växte upp i soldattorpet i Rackstad som då låg på den udde som nu heter Kampudden. När fadern fick avsked lämnade hon Rackstad och blev piga i Arvika. Sen följer drygt tio år när uppgifter om henne inte verkar vara tillgängliga. 1860-talet var en svår tid med missväxt under flera år. Hon rymde enligt prästens anteckning hösten 1869 till okänd ort. I lösdrivarlängden 1872-77 för Arvika västra församling är 57 personerna antecknade som obefintliga vid skrivningstillfället. Stina är en av dem.
Under 1870-talet lämnade Stina alltså Värmland och befann sig på olika orter i Norrland. 1871-79 fick hon fem barn födda på olika platser. 1871 i Bergsjö i Hälsingland föddes dottern Anna Britta. Som fader står Johan Andersson. Året därpå föder hon i februari sonen Carl Johan i Grangärde i Dalarna, därefter Herman 1874 i Norra Råda. 1876 befinner sig Stina i Oviken i Jämtland och föder Emma, tre år senare föds Carolina i Byske i Västerbotten. Uppgifterna om fader till barnen vacklar : “Stenhuggaren Gustaf Johansson (Strömberg) sammanlevat med sedan 1868 och är fader till alla dessa barn” (husförhörslängden Västra församlingen, Arvika 1877-82), men åtminstone två av barnen har också arbetskarlen Johan Andersson angiven som fader.
Så småningom återvänder uppenbarligen Stina med sina barn till Rackstad. 1889 flyttar två av barnen hemifrån. I husförhörsboken 1891-95 är tre barn boende i Rackstad. I ett fattigvårdsärende, återgivet i Arvika Tidning 1894, tillerkändes Stina Rackberg ett understöd av 5 kr. Sista hemmavarande barnet Karolina flyttar 1896. Sonen Herman grips i Örebro för lösdriveri, stadgar sig uppenbarligen och arbetar som sotare, bor med sin mor i Rackstad, men flyttar och gifter sig 1903. Dör 1941 på ett ålderdomshem i Norra Råda. 1910 flyttar Stina till Koppsängs fattiggård, som upprättats 1903 efter beslut i landsförsamlingen.  30 maj 1911 dör Stina av åld(erdoms)svaghet.

Lösdrivare

Var och en, som icke har laga försvar, skall för att ej ligga samhället till last, sådant sig förskaffa.(Tjänstehjonsstadgan 1833)

Var man arbetsför, så hade man alltså en skyldighet att arbeta (ha laga försvar). En lösdrivare kunde dömas till tvångsarbete. Vid tillfälligt arbete på annan ort i Sverige (även utomlands såsom t.ex. Amerika eller Norge) var man förr tvungen att ta ut en arbetsattest hos kyrkoherden. Om arbetsattesten varade en viss tid och man ej återkom inom denna tid, – arbetet tog längre tid än beräknat -, kunde man bli skriven som lösdrivare i kyrkans böcker.

Sociala insatser i socknen

I sockenstämmoprotokollen speglas 1800-talets sociala insatser i bl a Rackstad. Nivån under utgjordes av bystämman med byfogden som ledare. Den gjorde också sociala insatser. Det kan man se i efterlämnade räkenskaper. http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/08/02/rackstads-bystamma/

 Johannes Persson fick t ex 1,25 kr för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

Redan på 1700-talet inrättades sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola.

Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård.” Sockenstämmoprotokoll 29 sept 1822

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar råg ur sockenmagasinet.

Se även tidigare inlägg i Rackstadhistoriskt:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/20/sockenmagasinet/

Rotegång

Sockenstämman 5 oktober 1800 reglerade rotegången i trakten. Fastslog att Stålsbergs rote i fortsättningen omfattar Perserud, Rackstad, Stålsberg, Gustås, Holm, Ålgården och Taserud. Och räknade upp vilka som var berättigade till rotegång:

Desse här efterskrivne fingo åter sockenstämmans tillstånd att besöka socknens invånare för att hopsamla något til sin föda, dock med det förbehållet, hvar och en bör såvida möjeligt är, genom arbete söka förvärfva sitt dageliga bröd.

Byfogden skulle också värna om rotehjonet.

§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Men man höll hårt på att varje församling skulle ta ansvar för sina fattiga.

§12 …på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last….” (Sockenstämman 2 maj 1819)

Särskilt vanartiga kunde skickas på uppfostringsanstalt

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal  efter ett liv som bl a innefattade en vistelse på correctionsanstalt i Karlstad. Se vidare: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/03/23/strulig-tonaring-i-rackstad/

Auktion

Ända fram till 1918 omplacerades barn genom fattigvårdauktioner där den som ville ta sig an barnet till lägsta pris bokstavligen tog hem barnet. Även gamla ropades ut på auktion.

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson(född 1841) från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng   emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”
Carls föräldrar Nils Nilsson och Märta Nilsdotter klarade tydligen inte av att försörja honom – tillsammans hade de sju barn. Redan 1845 antecknas Carl som fattighjon och fattiggosse.  Först 1851 flyttar han dock till Koppsäng. Efter första nattvarden 1856 flyttar han så 1857 till Berga. Och drar vidare 1859 till Västra Sund.  1862 bytte han hushåll i V Sund. Får arbetsattest till Norrland 23 jan 1863. Dog 1923 i Härjedalen

Piga bortauktionerad

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter 
(f 1830) ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor* Råg och 24 kannor** Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” * (31 liter), ** (63 liter)

Inhyses och backstusittare

1855 var 20% av allmogen inhyses, dvs var en egendomslös underklass, som var inneboende utan att vara en del av familjen eller tjänstefolket. Backstugusittarna bodde utanför den skiftade inägojorden och kunde vara allt från någorlunda välbeställda hantverkare till dagsverkare och gamla och utfattiga.

 Vid 1890 års folkräkning befanns 12 av 40 registrerade i Gustås vara inhyses. I Segerfors 7 av 60 och i Rackstad 9 av 167 personer. En av dem var t ex Olof Andersson Pihl född 1820. 1890 var han skriven i Rackstad. Årtiondet innan i Solberga, som gränsade till Arvika köping. Där återfinns han som backstusittare med sin hustru i hushållet. 1882 hade han blivit änkling. Dog 1903 som fattighjon av ålderdomssvaghet.

En oskriven lokalhistoria

De fattigas historia i vårt område finns mest som knapphändiga anteckningar av prästen i kyrkohandlingar: antal barn – äkta och oäkta, ingångna äktenskap, ut- och inflyttningar i församlingen osv. Ibland finns någon mera personlig anteckning. Man kan bara ana konturerna av ett liv.

Men i vårt område finns en intressant källa till mera kunskap om det gamla livet i trakten. Karolina Harnesk född 1876 på Torpet i Perserud berättade om sina 25 första år i Perserud genom en text som finns bevarad på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf
Där berättar hon bl a om fattigauktioner och rotegång som hon upplevde. Här återges ett litet (något bearbetat) avsnitt.
Karolina dog 1965 i Nacka

”… och så dessa auktioner på oss barn. Det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det likadant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem.  Fick ge 75 kronor i arrende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting,  men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja ”vem köpte oss?”. Ja nu för tiden kan man nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote.
Som de sa det var mest åldringar. I våran by bruka vi ha tre – två gamla gummor, systrar förresten, samt en gammal gubbe. Han var inte så värst gammal, men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hade lätt att komma ihop sig med folk! Det var nog någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor där förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag, och min mor i synnerhet, att det var förskräckligt.

Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och en månad på de största. Ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så fick de stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det heller. Många kanske längtar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot hjonen. Men det var väl båda delar…”

Alla kompletteringar till denna text välkomnas! Skriv till lennart.wettmark@gmail.com

Tjurkalven

”När jag fyllde 50 år nyligen fick jag i present min farmors mors nedtecknade berättelse om sin uppväxt (1876-1900) i Torpet, Perserud, Arvika (renskrivet av mina föräldrar Eva och Jan Olsson). Karolina Harnesk född Andersdotter levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter”. /barnbarns barnet Lena.

Ett unikt perserudsdokument som även har en koppling till Rackstad – eller mest till Segerfors. Karolina Harnesk har berättat om sin uppväxt. Holger Joné har lagt ut hela berättelsen på http://www.racken.com/Perserud/Karolinas_berattelse.pdf

En episod i Karolinas berättelse utgör hennes möte med den unge brukspatronen på Segerfors. Det går att utifrån den berättelsen skapa en novell befolkad med några av de människor som levde i Rackstad/Segerfors runt 1890. Jag har tagit mig friheten att inom dessa ramar skapa en historia som till en del är fiktiv, men människor och miljö är någorlunda autentiska.
Bilderna nedan är hämtade från racken.com

Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Segerfors herrgård – i modern tid

Tjurkalven

Av Lennart Wettmark

En måndag i slutet av september 1890 skulle brukspatron på Segerfors och torparflickan Karolina Andersdotter komma att mötas där vägen från Perserud passerade Segerfors.
  
Det ser ut att bli en vanlig dag. Gustaf stiger upp, går fram till lavoaren där han rakar sig och litet pliktskyldigt vaskar överkroppen. Han ser sig i spegeln medan han tar på byxor, skjorta och väst, tittar på sin klocka innan han drar på sig kavajen och knyter kravatten. Från angränsande rum hörs att dottern är vaken. Liksom hustrun Charlotta. Det här är tredje hösten på Segerfors. Hans svärföräldrar hade köpt Segerfors bruk åt dem. Med examen från Alnarps lantbruksinstitut och en far som var godsägare i Bohuslän hade de väl tänkt att det vore en bra start för den då 23-årige svärsonen. Och överkomligt i pris. Det skulle också bli en bra plats för den åldrande Oscaria – Gustafs svärmor.

Gustaf är inte lika säker. Det som en gång varit ett helt bruk är nu, efter bruksdöden, något blygsammare: jordbruk, kvarn och sågverk. Allt i liten skala. Och i en utkant av landet. Han tycker ibland att mor och dotter håller ihop – mot honom. Vid måltiderna känner han hur de förebrår honom. Tycker att han inte vill ha något umgänge. Charlotta blir för isolerad med lilla Aina, påpekar svärmor litet för ofta. Släktingar bor ju här emellanåt, men det räcker uppenbarligen inte. Gustaf dricker sitt kaffe, ser genom fönstret att nattens regn har efterträtts av en lockande sol och lämnar familjemedlemmarna.

Gustaf kallar på sin stora, vita, krushåriga pudel Pompe och går ut på trappan. Framför honom en lång allé med några ståtliga kastanjeträd, päron- och plommonträd. I trädgården, som sträcker ut sig söder om herrgården – ner till kvarndammen –  skördar gårdens trädgårdsmästare Anders Olsson kålrötter och sockerärter tillsammans med drängarna Johan och Adolf. Förra veckan hade ett uppbåd av karlar och kvinnor tagit upp potatisen. Rågen var redan under tak.

Pompe krafsar under en av bärbuskarna, men följer motvilligt med sin herre ner mot Smedjefallet. På trappan till det järnmagasinet sitter de gamla spiksmederna Jozef och Anders, båda inhyses och sedan länge arbetsbefriade. Sara Maria, en lösdrivande f d piga reser sig snabbt när hon ser patron komma. Men han verkar inte se dem och svänger ner till vänster förbi den gamla stångjärnssmedjan. Blir tvungen att trampa på överbliven slagg i slänten där kolhuset legat. Älven forsar från dammen ner i fallet förbi den gamla smedjan, som i brist på uppgift långsamt förfaller.  Så mycket står övergivet och obrukat här, suckar han!

 På håll skymtar han kvarnen, noterar den illa underhållna, otäta rännan som forslar timmer från Racken vidare ner till sågverket från kvarndammen. Timmer som dessförinnan vuxit i brukets skogar på höjderna ovanför Racken. På håll hörs stenkvarnens rytmiska dunkande och vattenhjulets knirkande och när han kommer närmare ser han hur kvarnhuset vibrerar lätt av plansiktens rytmiska rörelser. Han överväger om han skall titta in. Men mjölnaren Karlsson arrenderar ju den och sköter den nog efter bästa förmåga. Och han har ju inget särskilt ärende till Karlsson. Istället går han upp längs kvarnvägen, passerar det som varit en rågåker och snart ska höstplöjas. Han tänker på hur avlägsna studierna på Alnarp känns. Det här var inte den jordbruksbygd han drömt om och ibland förbannade han svärföräldrarnas givmildhet som placerat honom här.

Denna morgon stiger Karolina upp som vanligt och tar sig an sina småsyskon. Det är fortfarande sommarvärme och torpet ännu inte så utkylt som det kommer att bli. Det är en särskild dag idag. Mor är hemma istället för att vara på sina ibland veckolånga arbeten som hushållerska; Inga bröllop eller begravningar som kräver hennes arbetsinsats.  Idag skall den älskade tjurkalven, som en slaktare köpt efter ett besök på Torpet igår, tas till Arvika. Karolina har sovit dåligt i natt. Tänkt mycket på kalven som ska lämna gården. För hennes skull. Hon ska i vinter konfirmeras och få sin första kappa. Kappor var annars mest för rika. Hon går i sin hemvävda klänning med den virkade sjalen i kors över bröstet. Var det för kallt var det bäst att hålla sig inomhus. När kylan kom räckte inte yllehalsduken och de stickade strumporna för att hålla värmen.
Men snart är hon alltså vuxen! Både skolläraren och konfirmationsläraren hade sagt att hon borde få läsa vidare, men hur skulle det vara möjligt? Karolina hade suttit länge bakom ett stenröse och gråtit dagen när skolan slutade. Det var inte många år sedan Karolinas far hade dött, hemmet hade varit ute på auktion och Karolinas mor hade tvingats ropa in sina egna barn. Det fick hon sen göra på nyåret under flera år och hon sade alltid att om det hade behövts hade hon tagit barnen för ingenting.  Nej, Karolina fick nog bli piga som alla andra flickor i hennes situation. Och vara tacksam över att hennes mor lyckats hålla ihop hemmet.

Idag skulle mor gå med tjurkalven till Arvika och Karolina stanna hemma med småsyskonen. Men tjurkalven hade trilskats. Den enda som hade hand med honom var Karolina, som nu måste följa med. Mormor fick se till syskonen. Med Karolina i sällskap följer kalven villigt med och buffar henne lekfullt i sidan. Något rep behövs ännu inte.

Nu lämnar de Torpet i Perserud, följer den smala vägen längs sjön, passerar så småningom det som tills nyligen var Rackstads soldattorp. Tjurkalven stannar till och dricker vatten i en pöl, utan att ana vad som väntar honom hos slaktaren i Arvika. Vid Orrhultet vinkar de till torparens barn som leker vid strandkanten medan modern Sofia Magnusdotter tvättar. Bra torkväder! ropar Karolinas mor. Karolina tänker på vad som ska hända med kalven.


Gustaf har ett ärende denna morgon. På hans fars gård hade funnits en sträng rättare som skött sånt, men den här dagen var patron själv tvungen att med pudeln vid sin sida gå stigen mot Danielstorpet för att tala allvar med en av torparna om hans förpliktelser gentemot bruket. Stigen letar sig genom skogen, torr trots nattens regn, så när som på några små vattenpölar. Han har passerat det övergivna Kvarntorpet i kanten av Segerforshaget. Solen skymtar mellan träden. Snart ser han den låga stugan vid kanten av den utdikade Porsmyren. Vid husets ena sida ett potatisland. Genom träden skymtar torpet Hurra och gamle Petter. Hans två äldsta barnen reste visst till Nordamerika. Pudeln rusar nu mot några hönor som går utanför fähuset. Några människor syns inte till. Jonas Andersson har vid den här tiden sex barn och i hans lilla stuga finns dessutom Erik, 64 år, som inhyst åldring.            

 Patron kliver på den flata sten som markerar förstutrappan. Han knackar, böjer huvudet och kliver försiktigt in. Fotogenlampan över bordet är inte tänd och han upptäcker så småningom den gamle Erik och torparhustrun Anna Karlsdotter, som båda förskräckta reser sig upp. Jonas kommer snart in genom dörren. Hälsar. Gustaf känner hur en okontrollerbar ilska väller fram när han frågar varför Jonas inte gjort sina dagsverken under förra veckans potatisskörd. Jonas står tyst. Patron väntar otåligt på svar.

                                                             
Karolinas barndom hade varit fylld av arbete och ansvar. Att se till småsyskonen i mors frånvaro och föra de tre svältfödda korna till betet i skogen och sen hämta hem dem. Nu berättar hon – återigen – för mor om den gången hon barfota hade gått till skogen för att hämta korna och nästan trampat på tre, kanske fyra ormar. Hon hade stått på en sten och skrikit så högt att fadern till slut kommit och hämtat henne. Irriterad, men hon hade inte fått stryk. Den gången.

Tjurkalven trycker lekfullt hornen i hennes sida och hon påminns att hon snart skall mista honom. Nu har de kommit runt sjön och, i en glänta där Racken och den lilla ön ligger synlig, ser hon kalvar i en hage och skyndar sig att hålla i repet. I Rackstad by ligger husen samlade, på Hagen går någon in i fårhuset, i Nystugan och Där Framme syns inga människor till.  Karolinas mor stannar för att prata med Maria från Sal.   
                                                       

Efter förrättat ärende stegar Gustaf iväg i riktning mot Segerfors. Obehagligt att stå där i torpstugan och tvingas förebrå den försumlige. Barnen hade sett rädda ut och hustrun hade tittat ängsligt på patron. Vad gjorde han egentligen här i obygden, hade han frågat sig? Hans likar i trakten var alla äldre. Gubbar rent ut sagt. I lördags hade han tagit giggen och kört ner till Arvika för att supera med Hillbom, Traung och Lidström på stadshotellet. Han hade motvilligt avslutat kvällen med kortspel och sen, när tillfälle bjöds, lättad brutit upp och åkt den halva milen till Segerfors i nattmörkret.

Han tittar på klockan. Snart middag. Nu ser han gaveln på herrgården.

                                                              

Nu närmar sig Karolina och hennes mor Segerfors från sitt håll. En liten stigning och där ligger herrgården. På gårdsplanen står patron med sin hund. Obehagskänslan efter besöket på Danielstorp finns kvar. Han har irriterat noterat sällskapet – med en tjurkalv i ett rep. Pudeln vädrar. En impuls får patron att plötsligt släppa hunden som rusar mot kalven. Han ser, med ett skrockande, framför sig hur kalven skrämd skall dra med sig flickan. Hunden skäller, patron går nyfiket närmare. Men kalven går inte alls i flickans ledband längre, utan är lös. Och blir rädd för den skällande hunden. Men det är inte hunden utan patron den vänder sig mot. Kalven avancerar och patron vill komma undan och går nu med allt raskare steg ner längs vägen. Kalven kommer allt närmare. Nu börjar patron springa, passerar bron vid dammen, kastar en snabb blick mot Smedjefallet och ser desperat efter ett sätt att komma undan. Pompe skuttar lekfullt vid hans sida. På vägens vänstra sida löper snart en gärdsgård. Patron tar sats och klättrar över, kavajen fastnar, men han lyckas ta sig ner på marken. Han har kommit undan. Karolina har sprungit efter och förskräckt försökt hejda kalven. Karolinas mor ropar uppifrån backen. Pompe står villrådig på andra sidan gärdsgården. Kalven söker sig till Karolina.

Patron ligger ett ögonblick stilla på rygg. Han betraktar ett moln på himlen. Det påminner honom om något. Han reser sig sakta. Det kan inte fortsätta så här, tänker han.

                                                                 *

Det är bara en halvmil kvar till Arvika och slaktaren. Karolina tänker mer och mer att hon förrått den kalv hon skött och fäst sig vid.

Den fina, moderna, halvlånga kappan tyckte hon aldrig om, utan gav den snart till sin mor.

När Rackstad kom till

Sven Åke Larsson, professor i geologi, berättar om en tid när Rackstad hängde samman med Nordamerika – och när här fanns vulkaner…

När kom Rackstad till och varför ser berggrunden ut som det gör i Arvikatrakten? För att förstå detta måste man gå ofattbart långt tillbaka i historien. Så långt tillbaka att istiden kan verka som om den fanns för bara några sekunder sedan! Att detta är sant visar de dateringar som gjorts vid Racken norr om Arvika som jag här berättar om.

Urbergsskölden
Rackstads berggrund ingår i det som geologerna kallar ett sköldområde eller en urbergssköld, dvs ett område med mycket gammal berggrund som fått namnet ”den Fennoskandiska skölden”. Den är prekambrisk (före Kambrium) eftersom den är äldre än Kambrium (mer än 542 miljoner år sedan), och började bildas för mer än 3 miljarder år sedan, dvs nästan 1,5 miljarder år efter att vår planet bildades ur grus och damm som slungades ut från en exploderande supernova. Detta var en tid då jordskorpan höll på att ta form’

De äldsta och därmed första delarna av skölden bildades på Kolahalvön i Ryssland och i  norra FInland. Genom sammanfogning av jordskorpa och vulkanism blev skölden allt större och växte till åt söder och sydväst. De yngsta delarna finns därför i  sydvästra Sverige och Sydnorge.

De består av bergarter bildade ur bergartssmältor (magmor och lava) men också från sediment en gång avlagrade i vatten eller på land.

För att förstå hur Rackstads berggrund bildades skall jag kort berätta om  de komplexa tektoniska processer som drabbade vår sköld.

Rackstads band till Nordamerika
Eftersom vårt jordklot består av plattor som rör sig inbördes likt  isflaken i en smältande våris, kolliderar de och kilar också in under varandra. Därför kommer  de gamla bergarterna i urbergssköldar att ha drabbats av krockar och därför bli deformerade och mer eller mindre uppsmälta. Detta är orsaken till de veckade gnejser vi finner i sydvästsverige.

För mer än 1,4 miljarder år sedan var vår sköld en del av en superkontinent, dvs. hängde samman med flera andra kontinenter till en gemensam landmassa. Man anser att Skandinavien då gränsade till Grönland och Nordamerika.

Första separationen
Superkontinenten började så småningom gå sönder och vårt sköldområde lossnade  helt från superkontinenten. På så sätt bildades ett hav mellan Grönland-Nordamerika och vår egen sköld.

Skilsmässan blev relativt kort, åtminstone ur geologisk synvinkel. Den Fennoskandiska skölden drev åter in mot Grönland och Nordamerika varvid havet mellan dessa kontinenter krympte och försvann. När de två landmassorna kolliderade  bildades en ny superkontinent vars namn blev Rodinia.

Fig.1. Superkontinenten Rodinia. När Nordeuropa (gult) krockade med Nordamerika-Grönland (blått) för 1 miljard år sedan omvandlades bergarterna till gnejser i Västsverige.

Vid kollisionen, som skedde för ca 1 miljard år sedan, sköts stora delar av Västsverige upp över landmassorna i öster. Den mest betydande överskjutningen skedde längs den s.k. Mylonitzonen som i Värmland sträcker sig i en båge från Värmlandsnäs via Kil till väster om Sunne och vidare in i Norge.  Tyngden av det överskjutna berget gjorde att jordskorpan trycktes ner till flera kilometers djup. Berggrunden smälte då delvis, förskiffrades och veckades. Följden blev att så kallade ådror och gångar av smält berg bildades. På så sätt skapades de ådergnejser som är så vanliga i Västvärmland. Den tjocka jordskorpan eroderades därefter ner och återfick sin ”normala” tjocklek

Fig.2. Mylonitzonen (MZ) är den svaghetzon utefter vilken landmassorna sköts från väster mot öster för ca. 1 miljard år sedan. Jordskorpan blev då betydligt tjockare inom det bruna området när en bergskedja bildades. En parallell rörelsezon, Protoginzonen (PZ), öster därom bildades när bergskedjan därefter kollapsade.

Andra separationen
Efter att ha suttit ihop med Nordamerika i ca 300 miljoner år sprack kontinenten åter upp och en ny skilsmässa med Nordamerika var ett faktum. När landmassorna drev bort från varandra bildades så småningom ett hav mellan vår egen kontinent och Nordamerika. Men snart skulle detta hav krympa och de båda kontinenterna åter närma sig varandra. Krocken mellan kontinenterna blev våldsam.

Fig.3. Här lossnar Nordeuropa (Baltica) från Nordamerika-Grönland (Laurentia) och ett hav bildas mellan kontinenterna för ca 700 miljoner år sedan. Dubbla linjer visar var havsbottnen utvidgades. Taggiga konturer visar var havsbotten försvann in under kontinenter (s.k. subduktionszoner).

Den skedde för 400 miljoner år sedan då vi åter krockade med Grönland och Nordamerika. Vid krocken skapades vår ”fjällkedja”  men överskjutningarna som skapade den nådde inte riktigt fram till Rackstad. Fjällkedjan eroderades så småningom  ner till en lägre nivå. Kilometertjocka lager av sten, grus och sand avlagrades då över Rackstad men är i dagsläget försvunna genom erosion och är avlagrade på nytt i Östersjön och öster därom. Det är en hissnande tanke att Rackstad en gång varit begravt under kilometertjocka lager av grus, sand och lera!

Tredje separationen
Eftersom vi i dagsläget inte är en del av USA måste vi åter ha separerats från den  Nordamerikanska kontinenten. (Med tanke på procedurerna runt presidentvalet 2020 är det nog tur!). Nordatlanten öppnade sig för drygt 60 miljoner år sedan då superkontinenten Pangea föll sönder och Nordamerika lossnade från Nordeuropa.  För tillfället ökar avståndet till Nordamerika med 2 cm per år! Vem vet, kanske vi kolliderar ännu en gång om ca. 400 miljoner år?

Hur gammalt är berget?
Runt Racken är berget blottlagt på många ställen, man säger att berget ”går i dagen”.  Ser man närmare på berget så är det allt annat än grått  ( jfr. Frödings dikt Gråbergssång) och enahanda. Berget består i detalj av flera mineral med olika färger.

Berggrunden runt Racken domineras av granitiska bergarter. De bildades ursprungligen  genom uppsmältning av litosfären och domineras av mineralen kvarts och fältspater.

Fig.4. Utsnitt från berggrundskarta från SGU:s ”Kartvisare”. Mörkbrun färg är gnejser med stort innehåll av grå fältspat som mot öster (ljusbrunt) innehåller mer av den röda fältspatsorten. Röd färg är granit. Vita prickar anger mer grovkorniga (porfyriska) varianter. Gult är vulkaniska ytbergarter och grönt är bergart med övervägande mörka mineral.

De rödare varianterna av berggrunden innehåller stor andel av kaliumrik fältspat men också rikligt med kvarts och kallas därför granit. Granit uppträder på bl.a. Lövhöjden i öster.

Fig.5. Detalj av röd, massformig granit som här saknar ådror.

När de gråare fältspaterna dominerar över de röda fältspaterna byter bergarten namn till granodiorit, en bergart som är vanlig bland annat i Rackstadbergen och när endast grå fältspat förekommer kallas bergarten  tonalit.  

Fig.6. Ådrad, kraftigt förskiffrad granodiorit från Rackstadberget, strax norr om Jössestugan.

Bergarterna i Rackstad har blivit förskiffrad och har delvis smält och är därför omvandlade till gnejs, s.k. ådergnejs.

Fig.7. Starkt veckad och ådrad gnejs vid Skogslund, Rackstad. Ursprungsbergarten har utsatts för stark värme och delvis smält för ca. 1 miljard år sedan.

För att ta reda på berggrundens ursprungsålder men även åldern för de händelser som omvandlat den ursprungliga berggrunden till gnejser inleddes på 90-talet ett försök att datera några väghällar som finns längs Gunnarskogsvägen vid norra delen av sjön Racken från Sandviken till Skotta.

Fig.8. Ådergnejsen vid Sandviken i Racken.

Fig. 9. Vid datering av bergarter kan man utnyttja kännedomen om uranets sönderfallshastighet. Det uranrika mineralet zirkon används då vanligtvis. Bilden visar en zirkonkristall som analyserats på två ställen. Analysen från den centrala delen av kristallen visar när bergarten bildades medan analysen från den yttre delen (till höger) visar när kristallen upphettades och växte till vid en senare händelse. Skallinjen motsvarar 0,05 mm.

Analyserna visade att magman trängde in i jordskorpan för 1,59 miljarder år sedan. Det vill säga klart före de olika skilsmässorna jag tidigare har beskrivit.  Men de visade också att berggrunden omvandlats vid två tillfällen. Det ena skede för 1,4 miljarder år sedan och det andra för 970 miljoner år sedan. Detta visar att berggrunden värmdes upp för ca. 1,4 miljarder år sedan och åter igen, men kraftigare,  för 0,97 miljard år sedan!

Vulkaner i Rackstad
Analyserna visade således att vulkaner var aktiva i Rackstad för 1,59 miljarder år sedan då jordskorpan skapades där. Analyserna förklarar också varför denna gamla berggrund är förskiffrad och ådrad. Sådana omvandlingar sker bara vid bergskedjebildande tillfällen (s.k. orogeneser) dvs. krockar mellan två plattor. Med andra ord, vid en sådan händelse för ca.970 miljoner år sedan bildades ådergnejserna i dess nuvarande form genom omvandling av den 1,59 miljarder år gamla berggrunden. Det var då den Fennoskandiska skölden krockade med Grönland.

Man kan därför säga att Rackstads berggrund är en del av ett större område i Västsverige som drabbats av upprepad deformation och uppvärmning. Händelser som är resultaten av de ständigt pågående plattrörelserna i vår jordskorpa.

Rackstads lösa avlagringar
De jordarter vi ser idag i form av sediment och morän är en produkt av den senaste landisens erosion och sedimentation under en period då inlandsisen drog sig tillbaka. Detta skedde i Rackstad  för knappt 10000 år sedan . Morän avsattes från den smältande isen och sediment fördes ut från isen med hjälp av isälvar i form av lera sand och grus.

Fig.10. Utsnitt av SGU:s jordartskarta (Kartvisaren) över Rackstad med omnejd.

På SGU:s karta över området ( fig.10) ser vi hur moränjordar dominerar (i rött) följt av lersediment (gult) i bl.a. Nedre Rackstad-Holm och Perserud. Något grövre sediment (blått) i form av finsand finns bl.a. i Perserud. Den gröna färgen är isälvsmaterial av grus och sand som går att följa i ett stråk från Segerfors via Skogslund och Skog till Ålgården i söder. Sannolikt låg iskanten orienterad i ca. VNV-OSO riktning vid detta tillfälle. Ungefär samma riktning har även de moränryggar (blåa streck) som finns i Perserud som visar att isen ibland stannade till i sitt avsmältningsförlopp och  egentligen stegvis drog sig tillbaka. Det lila strecket i NV-SO över Kampudden i Rackstad betecknar en långsmal rygg av morän, s.k. drumlin. Drumliner  bildas under en landis där morän kan packas mot en bergklack eller dylikt.

Tro det om du vill!

Sven Åke Larsson
Uppvuxen på granodioriten och leran i Nedre Rackstad
November, 2020.

[onecomsocialsharing

Posthuset i övre Rackstad

Tomas Andersson berättar 1:

Närmast Sal på andra sidan den gamla vägen stod posthuset fram till dess att man drog om

Här stod posthuset. I bakgrunden Där framme
Här stod posthuset. I bakgrunden Där framme

vägen – kanske 1972. Eller kanske ännu tidigare? Istället för posthuset kom postlådor. Och posthuset försvann. Någon bild på posthuset har inte Tomas. Posthuset köpte Tomas faster Gerd och satte upp det som lekstuga i Högvalta.

– Jag och brorsan sa för en tio-femton år sen att vi skulle fråga om vi fick köpa det och ställa upp det igen. Marken där det stod är ju en allmänning. Men det blev inte av. Det var ju ganska omgjort och alla postfacken utrivna.

Invändigt var det postfack. Brevbäraren gick in genom en egen dörr med lås och lade ut posten från insidan. Det fanns en bänk på södra sidan.

– Gamlingarna gick ju in och satte sig och vänta. Det blev som en samlingspunkt. Alla hade postfack. Dom kom ända från Edet. Här gick nog en gräns. Folk från Segerfors och Nedre Rackstad kom inte hit.

– Den postföraren jag kommer ihåg kom från Gunnarskog. Han hade en liten grå Fiat. Han var pappa till Inga Mellin, som var gift med Göte.

Britt Thegerström minns också:
Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/02/10/britt-thegerstroms-rackstad/

Hans Ferner (bror till Tomas) kommenterar på Facebook:
“Bodde ju granne med huset i 20 år. Vissa saker fastnade! Dofter i huset o ljud när “post Erik” fyllde boxarna från baksidan. Huset hade små fasta fyrglasade fönster i gavlarna, var rödfärgat och tak av tjock “tjärpapp” Storlek ca 3×4 m, träbänk till höger o Ca 30 fack 3 i höjd. Minns Ture Ander, ljusbrun kostym, plommonstop, vita damasker o käpp som han satte i marken varannat steg! Stilig posthämtare!”

Fritz Lindström, Post-Erik och Disponent Erik Holmgren, sommarboende på Anneberg, väntar på posten
Fritz Lindström, Post-Erik och Disponent Erik Holmgren, sommarboende på Anneberg, väntar på posten

Aino Mellin Svanqvist om vem brevbäraren är: “…tycker det ser ut att vara Erik Karlsson, Åbergshaget i lilla Årbotten. Inga Mellins far och min morfar. Körde sista körturen 1959
Vi har många gånger tyckt att det var konstigt att man ytterst sällan rånade lantbrevbärare som vid pensions o barnbidragsdags hade ganska mycket pengar med sej. Kallades PostErik men även Posten.
Posthus fanns i Perserud o i Årbotten på morfars linje”

Per Erik Ståhl: Min kusin Aino var orolig för att PostErik vid de dagar han bar med sig en ansenlig mängd kontanter. Farfar hade en tjänsterevolver med sig då han hade med sig kontanter, han behövde aldrig använda den, tack och lov!

Maja Fjaestads bild visar hur alternativet till posthus såg ut:

Brevlådorna vid Vattenverket. Bild: Maja Fjaestad.
Brevlådorna vid Vattenverket. Bild: Maja Fjaestad.

 

Lugnet

Lugnet är mest känt som vilohem under 40- och 50-talet. Här följer en en kort historieskrivning.  Vet du mer? Har bilder?

1907 säljer Johannes Andersson för 300 kr en avstyckning av sin egendom Holm till fröken Alida Indebetou i Arvika: “ett jordområde 1:4780 har af min fasta egendom hemmanet Holms i Arvika soldatboställe” beläget i nordvästra hörnet av soldatbostället. I maj 1913 fastställdes jordav-söndringen från kronoskattehemmanet 1/3 mantal Holm 1. Sommarro n:o 1 skall i förteckningen benämnas Lugnet n:o 3.
Karta 1913

Laga skifteskarta 1839
Laga skifteskarta 1839

Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:

“Lugnet (Sommarro)

Fröken Stina Beata von Hofsten köpte omkring 1908 eller 1909 en liten timrad stuga från gården “Högerud” i Högerud och lät sätta upp den vid Rackens södra ände och gav den namnet Sommarro. Tillsammans med fröken Indebetou (dotter till dåvarande ägaren till Segerfors gård) blev huset till en början ett sommarviste. Ett rum och kök på bottenvåningen och två små gavelrum på andra våningen.

Så småningom beslöts om en tillbyggnad av huset. En ritning beställdes av Henrik Schröder tillbyggnadomkring 1914. Ett timrat hus från Nordtomta i Perserud inköptes och blev vinkelbyggnaden. Snickaren heter Vilhelm Nilsson från Kärrsmossen och Anders på “Kyrkåsen” i Kyrkebyn.

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset
Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

 

Fritiof Nilsson målade av Nordåsen
Fritiof Nilsson målade av Nordåsen

Nedre våningen på vinkelbyggnaden uthyrdes till änkefru Lavenius (född Indebetou), som hade ett utvecklingsstört barn. *

1931 dog Alida Indebetou. Fröken Hofsten dog 80 år gammal 1932. 1933 utbjöds Sommarro på auktion. Det såldes ej då, utan senare och köptes av sjukgymnast Oskar Hedinger (1881 – 1951 i Edane). Han flyttade dit 1934 tillsammans med hustrun Hilma (1872 – 1964 i Edane) och sonen Åke (1910 -1997).

Under Hedinger blev nu Sommarro pensionat, omdöpt till Lugnet. Omkring 1941 kom så systrarna Brusén ( Daga, Nora, Göta, Vega, Rosa och Sonja) till Lugnet. Av de tre förstnämnda drevs Lugnet som vilohem.

DN 1941-06-28

På Lugnets ägor står ännu ett timrat hus som flyttats från Gerda i Holms föräldrar Per och Marta Anderssons hemman i Holm. Kerstin Werners farfar, Robert Wilhelm Claesson, satte upp huset. Nora Hill (född Indebetou) lät bygga sig ett litet hus strax väster om Lugnet med hjälp av snickaren Sven Johansson från Älvbacka.

1939 byggde Agnes Mattsson, syster till Ludvig Mattsson och Lydia Sager en stuga på berget söder om Lugnet. Då hette stugan Glasberget, men numera Berget.

Kvinnan på fotot är en kusin (Elsa Renström) till Agnes Mattsson. Fotot från Anders Mattsson, brorson till Agnes.

Vykort från Lugnet
Vykort från Lugnet

På Lugnet bodde eller åt en period (1943) den då 16-årige Olle Bonniér, som arbetade som lilldräng på Segerfors. Olle har på Lugnet målat tavlan “Åskväder över Racken”. Elsa Ahlgrensson dog på Lugnet (1947). Amelie Fjaestad var patient innan hon kom till ett vårdhem i Arvika, medan systern Anna dog på Lugnet (1946).

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/03/11/nar-askan-slog-ner-pa-lugnet/

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964
Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

 

köpebrev 1933
köpebrev 1933

Stina Beata von Hofsten kom tidigt in som delägare och hade vid sin död 20 arvingar till Lugnet. Dessa sålde 1 november 1933 Lugnet till Oscar och Hilma Augusta Hedinger och på köpebrevet finns åtta Uggla, två Örn, fyra Norbäck, en vardera Bäärnhielm, Drakenberg, Högberg, Indebetou, Toll och Hallén som undertecknare.
Alldeles problemfritt tycks det inte ha varit för Hedingers; 1937 erbjuder Arvika Inkassobyrå Karlstads skollovsförening (som då driver barnkolonin på Kampudden) att köpa Lugnet.

1910 undertecknades ett arrendekontrakt med Johannes Eriksson om “ett jordområde av hemmanet Stålsberga på 49 år”. Arrendet överfördes sedan (1933) till Hedingers och 1948 till Daga Brusén. Nu är motparten Anders Gustaf Nilsson.

1970 köper Bo och Ulla Schröder av Daga Brusén. En juridisk markering står med i §8: “Därest Arvika stad skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten, återgår köpet”
Sommaren 2014 firade Lugnet hundraårsjubileum av det av Bos farfar ritade tillbyggda Lugnet

Vykort från Lugnet
Vykort från Lugnet

PS

* Leif Höök skrev på Facebooksidan Det gamla Arvika om Silvénsvillans historia 17 sept 2023 bl a:

“…köptes fastigheten 1906 av väninnorna Frk Alida Indebetou och Frk Stina von Hofsten som flyttade in med pigan Hilda Andersdotter fr Stavnäs. Alida arbetade med ekonomi på Arvika Ullspinneri medan Stina med adlig bakgrund var teckningslärare på Arvika Flickskola. De hade valt bort familjebildande och valde istället att på fritiden arbeta i idéellaföreningar för att förbättra villkoren för Arvikas kvinnor och barn. 1907 köpte de en tomt vid Racken, byggde litet hus vid Lugnet, Racken inte långt från Segerfors Herrgård där Alida växt upp som bruksägardotter. Men med Möbelfabrik, metallfabrik och även Centralskolan 1912 som närmaste grannar låter väninnorna bygga till sommarhuset vid Racken 1914 och flyttar dit för gott 1919 efter ha sålt villan”

Två affärer i Rackstadkorset

Ur ett samtal mellan Peter Schröder och Nils Olofsson hösten 2015:
– Hur var det med affärerna i korset?
– Den första affären var vid Grana. Det blev en konsumbutik
– Den var före Westergrens
– Ja, sen startade Westergrens nån gång på 40-talet
– Jag hade sagt tvärtom
– Ja, jag skall inte säga säkert
– Grana var inte konsum från början
– Jag minns en gång. Per-Åke Claesson och jag gick av bussen och gick in där. Full i sjutton frågade Per-Åke. Har ni det? – Nej. Har ni det? – Nej. Har ni stora spik?. Ja. Då tycker jag ni ska ta och spika igen affärn. Killen som var chef blev så arg.
– Sen sålde Westergrens till en familj som hade en dotter som stod där. När dom ringde hem sade dom alltid: “Det är från affären”. Vi levererade ägg till dom.
– Affärerna fanns så länge vi var kvar. En bit in på 60-talet
– Fantastiskt att det fanns två affärer där nere.
– Ja, så fanns det en affär i Perserud. I Skotta.
– Men konsumbussen gick länge. Fransson handlade där och det gjorde vi också sen vi köpt grå stugan 1974.
-Drickbilen kom en gång i veckan. Både Jösse bryggeri och Arvika bryggeri körde ut. Dom körde till Våge <Albråten> vägen vid sandstranden.
– Dom lärde sig snabbt vilka som köpte från Jösse och vilka från Arvika bryggeri.
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater
– Fiskbilen! Den kom från västkusten i en gammal ful skåpbil. Färsk fisk med 4-5 timmars resa.
– Så kom det en brödbil.

Mer om affärerna sen tidigare i bloggen Rackstadhistoriskt:
Greta Johansson minns: “Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck “Gunnar åkte ju redan kl 6. och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”

Kerstin Werner: “Nära skolan fanns två affärer, “Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik
Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Arvika_Bryggeri_Josse_Lettol_170413_523 Arvika_Bryggeriet_Josse_Sockerdricka_110313_561 224774552_9d7d1ebd-c99e-484f-9d55-091261b8a082

Fiske i Racken

På hemsidan perserud.se finns bland mycket annat en etnologisk rapport om livet i Perserud, skriven 1868 av en Perserudsbo, Johannes Eriksson, till Eilert Sundt i Oslo, som skrev om de fattiga klassernas levnadsbetingelser. Vad åt man, hur umgicks man, vad arbetade man med? osv. I ett avsnitt berättar Johannes om fisket:
“På denna sjö har jag ofta som barn tillsammans med mina kamrater och mina bröder varit ute
på fiske i de ljumma sommarkvällar, då sjöns vågor har gått till ro och vattenytan har visat sig
för vår blick som en dunkel spegel. I en liten pråm har vi korsat från udde till udde, från
grynne till grynne, tills vi har funnit ett ställe var fisken har samlats. När vi har suttit tills den
fjärde horisont har blivit dunkel och mörk, då har vi med vårt lilla byte av mört och ålar,
vandrat tillbaka till hemmet.
Vid denna sjös stränder har jag ofta som barn på sommarkvällarna i augusti månad med en
fackla i handen vadat omkring för att fånga kräftor. Hade jag riktig tur, kunde jag om natten
fånga 5 till 6 tjog, varpå jag tog dom med till staden och fick 12 öre tjoget.”

Karolina Harnesk berättar del 7: Fattigtiggare och tattare i Perserud

I bondesamhället var rotfasthet, disciplin, bundenhet till trakten, gården det normala. Den rörlige luffaren, nasaren var lågstatuspersoner. Till den kategorien hörde tattare – som numera kallas resandefolket. De reste runt och erbjöd vissa tjänster, tillverkade saker och bedrev handel. Men blev inte alltid så väl mottagna. Karolina gillade inte att möta dem…

“Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla ‘almosa’ som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var hjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en självklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.

Resandefolk på 1920-talet
Resandefolk på 1920-talet

Men så kom det ett annat folk skojare* kallade vi dem i Värmland här säger vi tattare och det var några rysliga menniskor så fräcka och otrevliga. De kom minst 2 hästlass med karlar käringar och ungar och det var så stugan blev full i ett lite navs och då skall jag tala om att det inte var roligt att vara ensama barn hemma men om grannarna märkte att de kom in till oss kom de alltid någon till oss. Tattare hade alltid kaffe och jag tror att de hade mat med sig själva och alltid kom de ock ville koka kaffe hemma.
Jag minns skärskillt en vinter de kom ett helt gäng de hade både kaffe och kaffepanna själva och en käring koka och när hon blev färdig så påstod hon att jag hade haft salt i kaffet och det var nog nästan på att jag fått en sittopp av henne när jag bedyrade att jag aldrig gjort det och det förstod hon nog selv så småningom när hon börja misstänka en av karlarna som var hennes man eller ej fick jag ej klarhet om.

En natt strax före jul mor var som vanligt borta men vi vänta henne hem på kvällen så vi låste ej dörren för vi var rädda att ej kunna vakna när hon kom men denna natt kom hon ej för det blev så sent och hon var så trött. Kl ½ 2 på natten vakna vi vid att det var någon som skakade mig. Jag rusa opp och hela kammaren var full av tattare och de skulle ligga i vårat kök och de fråga aldrig om de fick. De såg att det bara var barn hemma och de tillsade min bror och mig att bli med dem i ladan efter halm ock skaffade ved. Ja vi tordes ej göra annat än lyda men våra fattiga sura pinnar ogillades och grannens vedbod var full av fin torr sommarved. Ja när vi kom ut från ladan med halmen låga elden från skorsten högt upp mot himmelen och det var tur att vi hadde skiffertak på stugan eljest hade den åkt. Ja min bror fick gå och lägga sig igen tror jag men jag blev tillsagd att passa elden ock skjuta spjellet. Vi elda i öppen spis ja ett spädbarn hade de ock det hade skrikit sen de kom in. Nu börja modern till barnet ock jag tänker att det var barnets far som börja träta ock beskyllde varandra för otrohet ock jag var vettskrämd men till sist tog kjäringen barnet i fotändan det var nämligen lindat och slog huvudet i en järnstölla som bar upp muren i våran köksspis. Men då blev det tyst både barnet ock tattarna sa ej ett ord men halmen hade de brett över gålvet ock så hade de gammal lump ock täcken som de låg på. De la sig ock. När elden var slutbrunnen och spjället var stänkt gick jag och la mig men inte blev det mycket sömn för mig den natten det var så tyst att jag ej hörde när de gav sig iväg vid 6tiden på morronen ock då kom min yngsta Farbror Daniel och han bodde i stugan ovanför oss ock han talte om att han hade fått sett att det var så ljust i köket ock gnister flög runt om ock då hade han gått ner till oss med det samma men då var tattarna borta ock jag talte om hur de bar sig åt ock hans första tanke var att de dödat barnet. Han gick efter dem men de hade inte varit inne i en enda gård i hela Perserud ock alla misstänkte de det samma men tattare kunde alltid klara sig. Stackars mor när hon kom hem kom hemostad efter ock hörde hurdan natt vi haft vart aldeles vettskrämd!”

* skojare kommer från holländskans schooien= vandra omkring/tigga

Emigranterna

Den 4 juni 1863 antecknades mamsell Beda Aurora Christina Sandelin född 1847 och bosatt på Ängåsen i Rackstad som utflyttad till USA. Hennes far, Edmund Sandelin, var inte längre brukspatron på Segerfors bruk. Hon var den första från Rackstad som gjorde den långa resan . Den 16 juni åkte hon via Hamburg till New York och lämnade mor och far och fem syskon i Rackstad. Möjligen gjorde hon resan med sin då 23-årige blivande (?) man Wilhelm (William) Ulrik Bohm, som småningom blev guldsmed/fabrikör och dog i 1910 i San Francisco.
Beda Sandelin
Det skulle dröja fem år innan nästa person, 19-årige Anders Johannesson, gjorde samma resa.
Att flytta till Amerika blev inte vanligt förrän från 1880-talet. Dessförinnan var Norge den vanligaste destinationen. Under detta århundrade emigrerade totalt 92 personer från Rackstad. 61 till Amerika, en till Tyskland och 30 till Norge.
Vanligaste yrkeskategorien var pigor/hushållsarbetare (23 personer) och drängar/jordbruksarbetare (18). Men också hela familjer bröt upp. Till att börja med till Norge. Dit åkte t ex 1872  Olof Larsson Linder med son, dotter och hustru och kunde förhoppningsvis få ett bättre liv än som “inhyses” i torpet Källbråten i Rackstad. Yrkesfolk från Segerfors åkte också till Norge: Mäster Anders A-son Nordström med familj (1859) och klensmeden Jan Jernberg med hustru, son och två döttrar (1875), medan smeden Lars August Haglund på egen hand verkat ha valt att resa till New York (7 juni 1889)
När man summerar 1800-talsemigrationen kan man se att 36 personer lämnade Segerfors, 15 Holm, 17 Stålsberga , 9 Gustås och 64 Perserud.
Under 1900-talet (1900 – 1935) avtar emigrationen. 48 personer lämnar Rackstad och nu finns modernare yrken representerade: sjukgymnast och sjuksköterska. Och 1923 åker “farmare” Karl Gustaf Lagerberg till Afrika.

Källa: EMIWEB.se (på Svenska Migrationscentret)

 

 

Sockenmagasinet och några av dess förmånstagare

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar* råg ur sockenmagasinet.

Under 1700-talet fick landshövdingarna i uppdrag att propagera för inrättandet av sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola. I Arvikas sockenstämmoprotokoll finns en del exempel:

3 maj 1801: “Församlingen kom överens derom att alla låntagare utur magasinet skola till nästa höst ofelbart inbetala både capital och ränta. Likaledes att var gård i socknen skall äga rättighet att uttaga lika stort lån utur magasinet och således bör sädesqvantiteten delas lika på var gård i magasinet deläger, samt att då lån uttages skall var låntagare avgiva sin skriftliga förbindelse till magasinet, varigenom alla processer med låntagare torde förekommas”

7 maj 1820: § 4 “Vidare frågade magasinföreståndaren <Jan Jonson i Högvalta> huru förhållas bör med den insättning i magasinet för vilken Stålsberg och Holm häftade. Varpå följande svar avhämtades, att denna fordran avkvittas för den fordran dessa gårdar har för fattighjonet Lisa Wennerstrand ännu.
Ännu ytterligare framställde magasinsföreståndaren huru förhållas skall med den insättning i magasinet som Gustås bort göras 1818? Härpå lämnade församlingen det yttrande att dåvarande innehavaren herr sekreteraren Fr Stuart** ej kunnat på något sätt likvidera omnämnde insättning, så eftergåvo församlingen honom denna skuld.
§5 Bemälde herr sekreteraren inlämnade följande inlaga till sockenstämman… Församlingen lämnade härpå följande utlåtande, att ur sockenmagasinet lämna till bemälde herr sekr. i förskott ½ tunna råg, ½ tunna korn och en tunna havre med det villkor att denna säd betalas till nästa höst, då herr sekr. kan indriva medel som herr sekreteraren i sitt memorial omnämner
§14 Socknens innevånare beviljade klockaren Lars Gillblad en tunna råg, en tunna korn och två tunnor havre årligen av sockenmagasinet för att han vaccinerar socknens barn och så länge han därmed fortfar.”

29 sept 1822: Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård. Magasinets delägare beviljade också Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld

21 oktober 1827: Herr sekr. Stuart har uti inlaga till sockenstämman anhållit att församlingen måtte bestå hans inom denna socken födda sex barn tre tunnor råg, 3/4 dels tunna korn, sex tunnor havre och 24 Riksdaler (riksgäld?) i penningar. Efteröverläggningar härom beslöt socknens ledamöter att han skall få hälften av denna spannmål och penningar i tvenne omgångar om året och att vidare överläggning härom skall avhållas vid den blivande fattigdirektionens sammanträde”

* fjärdedelen av en “spann”, dvs. en åttondedels tunna

** Stuart byggde småningom Stuartgården i Arvika : “…som hjälpte f. d. brukspatron Fredrik Adolf Stuart och hans barn att genomleva deras svåra proletärtid och på nytt höja sig till välstånd och aktat anseende. Gustaf Schröder har i Gamla minnen, kapitlet En ovanlig familj, givit en utomordentligt målande verklighetsskildring av “kungl. sekterns” och hans familjs envisa kamp för tillvaron.” (http://www.lugne.se/vemvardet/stuart.pdf)
Sockenstämman 15 dec 1822: ” §2:  Herr secreteraren Stuart var enligt 6§ av förra kyrkorådets protokoll, närvarande och försäkrade att ham ville i så måtto upprätta sin i församlingen givna förargelse, som han ville ingå äktenskap med den kvinna med vilken han hittills olagligen levat tillsammans samt att för övrigt infinna sig i Guds hus och vid nådens bord, som han hittills försummat”