När Ludvig Mattsson ritade affären i korset

Ingen har nog ritat så många hus i Västvärmland som Ludvig Mattsson. Ett tusental tror hans son Anders Mattsson som sammanställt Ludvig Mattssons omfångsrika dagbok. Inte minst var Ludvig flitigt anlitad i Rackstad. Ett av husen han ritade var Westergrens affär i korset, vars första innehavare var Bertil och Inga Westergren. Men den som lät bygga affären var uppenbarligen Bertils far Alfred Westergren från Mangskog – med erfarenhet av affärer i Mangskog. Genom dagboken får man en inblick i Ludvigs arbete. Om själva affärens historia kan man läsa på annan plats i Rackstadhistoriskt http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/09/29/westergrens-och-andra-affarer-runt-racken/

Den första i dagboken dokumenterade kontakten  mellan Ludvig och Alfred var 1924, men 25 september 1945 dyker Alfred åter upp i dagboken: “Besök av Alfred Westergren, som beställde ritning till husbygge i Racksta.”

Sen kan man under ett halvår framåt följa hur arbetet framskred:

3 okt. –– Började med ritning åt Westergren.

11 okt. – Opp ½8. Soligt väder. Kalkerade och kopierade ritning till Westergren. Han kom själv och hämtade denna. Jag åkte med honom till byggnadsplatsen i Rackstad via Thermia,där jag såg på prov på fasadfärg. – Byggchefen i Rackstad fick kopia och instruktioner.

17 okt. – – – – Under e.m. fick jag besök av Westergren m.fl. angående arbetstillstånd för hans bygge. Jag skickade honom till Gjerming.

23 okt. – – – – Ritade fasader till Westergrens hus. Klockan 6 kom Westergren själv och Artur Olsson för att se på min ritning. Jag bjöd herrarna på dricka.

30 okt. – Opp kl. 8.15. Mulet. Fortsatte kalkera Westergrens ritning. Fick reda på tomtbeteckning av Algot Andersson.

4 nov. – söndag – Opp kl.½9. Grått. – Efter frukost cyklade jag och Anders opp till Racksta, lämnade in ett par byxor till lagning hos Rönning och mätte upp Westergrens tomt öster om skolan. Spik och Persman kom dit. – Åter hemma ritade jag väggsektion till Westergrens bygge. Artur Olsson kom opp för att titta på ritningen. Om en timme kom också Alfred
Westergren. Vi gick igenom förslaget. Alfred bjöd på konjak.

5 nov. – Opp kl.8. Grått. Jag kalkerade ritning till Westergren. Besök av Nisse Hellman, som inviterade till gåsfest nästa söndag. Kopierade ritning till Westergren, som senare hämtade en omgång. … Skrev ansökan till Byggnadsnämnden för Westergrens bygge och skickade till Gjerming med Anna Stina.

6 nov. – Opp kl.7.15. Grått och kallt. Ritade takkupa till Skönbacka skola. – Hämtade tomt karta hos Sundén. – Kopierade ritningar. – Gjorde avvägning hos Erik Andersson. Westergren hämtade ritning och lämnade likvid, (700 kr)

15 nov. – Opp kl.8. Grått. Besök av Westergren, som ville ha ritning ändrad. Kristoffersson kom med nytt anbud. Man ringde från Allmänna Verket beträffande brandförsäkringen för ”Annero” vid Eda Glasbruk. Jag gjorde ändringar på Westergrens ritning och tog kopior av såväl den som ritning till Badhuset.

30 nov. – Opp kl.8. Kallt och klart väder. Westergren kom med skrivelse från Statliga Byggnadslånebyrån, som ville ha visst besked. Jag skrev ned sådant.

6 dec. – Opp kl.½9. Vädret status quo. Spik kom med förfrågan angående Erik Anderssons bygge. Hagberg ringde beträffande köpet av fru Jonssons gård. Flodquist i Sälboda fick fönstermått till Westergrens hus. Jag skrev inlaga till Statliga Byggnadslånebyrån åt Westergren. Besök av Schröder. Björk ringde angående Westergrens bygge.

1946

14 jan. – Opp kl.½8. -10°. – Westergren kom och hämtade mig med bil opp till bygget i Rackstad. Där träffade jag Artur Olsson. Sen blev jag med Westergren hem och fick en konjak. –

15 jan. – Jag ritade alternativ åt Alfred Westergren.

16 jan. – Fick kalkér-ritning från Byggnadsnämnden och tog ett par kopior; även av ritning till vånings-alternativ för Westergren. – Sistnämnda kopior lämnade jag ner till Artur Olsson

8 febr. – Opp kl.8. Fortfarande tö. – Jag ringde med Artur Olsson. Och med Walle Dahlgren, Jerôme Zetterquist och Kalle Krôta om inköp av Jerômes porträtt av ”Pappa Lars” till Ingesund. – Gick neråt stan och talade med Stina i Tasre om samma sak. – Gjorde kostnadsberäkning till Blomskogs skolorna. Besök av Jerôme, som hade med sig porträttet av ”Pappa Lars”. Han fick hämta likvid 500 kr hos Kalle Krôta. – Jag gick igenom räkning för extra målningsarbeten inom Thermia kontoret med mäster Jansson. – Åkte med Alfred Westergren ut till hans bygge i Rackstad. Artur Olsson åkte med in till stan. Vi beställde gipsplattor på Kakelfabriken.

28 febr. – Opp kl.8. -23°. Åkte med Westergren opp till hans bygge i Racksta och kontrollerade.

27 april – Opp kl. 6.15. Alfred Westergren kom och hämtade mig vid 7-tiden för besök i nybygget i Racksta. Sonen Bertil har flyttat in och butiken var öppnad. Bertils fru bjöd på kaffe.

2 maj – Opp ½8. Mulet. – Jag arbetade med ritningen till Borrsjön hela dagen. – Åkte kl.6 med Alfred Westergren, bror Albert och John Lindeberg ut till Westergrens nybygge i Racksta. Bygget genomgicks från källaren till vinden. Vi bjöds på grogg och kaffe i sonen Bertils lägenhet.

Historien om Höglunda i Rackstad och glimtar av fest och vardag i Rackstad under 1900-talet

En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad,
2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.

                                                                                                                     Höglunda i övre Rackstad idag

                                              Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus

Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.

                                                   Ture Ander målare 1881- 1959

                                                 Riborg Böving keramiker 1880 – 1953                                                  Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv

Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden

I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.

Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden).  Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.

Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899.  Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.

Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935:
Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina
på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.

*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket “Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson

1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården.
Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.

Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.

Ture Ander utanför “Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941

Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.

1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus.
Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.

Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.

Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora”
                                                                                                 Snickarna Anders Persman och Axel Spik

Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök:
30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12

Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”

1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år.
Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.

9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad:
Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget

Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare:
…vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen

                                                                                                           Lydia och Georg utanför stolpboden

1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar.
Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.

Lydia och Georg Sager på Höglunda:

Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken:
Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”

1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne:
…själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.

Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.

*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.

                                                                                          Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda

                                                                                                         Samma utsikt 2020

1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11.
Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa “Georgica”:

Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)

Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.

Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda:
Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.

24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.

Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.

Nya ägare av Höglunda

1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.

Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.

19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år.
De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder.
53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.

                                                                                                                         Espen och Jonas grillar 2011


Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.

 

 

 

 

 

 

 

 

Westergrens och andra affärer runt Racken

Under 24 år, från 1947, fanns Westergrens affär i korset. Affären bytte tidigt ägare, men namnet levde kvar ända till affären upphörde i maj 1971. Men det fanns affärer i trakten dessförinnan. Mer därom i slutet av artikeln.

Westergrens hus. Efter 1971 inte längre med affär.

1953, året efter att Jan Westergren föddes, sålde hans föräldrar vidare affären. Efter

Jan Westergren

Westergrens kom tre omgångar ägare att inneha affären. När till slut affärsepoken var slut flyttade Westergrens, som hela tiden ägt fastigheten, ner till bottenvåningen, byggde om affären till lägenhet och byggde den nuvarande verandan.

Jans föräldrar Bertil och Inga flyttade 1946 till Rackstad /Holm från Mangskog. Jans farfar Alfred Westergren (1882-1950) hade lanthandel i Mangskog. Det gick tydligen i arv, Jans pappa Bertil och hans broder Anders hade också i unga år haft affär i trakten. Och Jans mamma Inga hade likaså arbetat i lanthandel i Mangskog. Med den erfarenheten öppnade det unga paret Bertil och Inga – han 30 och hon 25 år affär i Rackstad. De följde Alfreds råd att etablera sig i en vägkorsning och nära en skola.

Det var ingen slump att man öppnade affär i Rackstad. Farfar Alfred fanns i trakten och ägde under en del av 40-talet Mosågen i Rackstad. 1947 öppnade Bertil och Inga affären i korset. Det var alldeles efter kriget. Ransoneringskuponger gällde – och sådana hade Westergrens i ett visst överflöd. Mycket populärt! Handlande från stan åkte till Westergren´s för där visste de att det fanns kuponger. Man fick nämligen det överskott som barndomsvännerna inte använde hemma i Mangskog, där självförsörjningen var hög. I Mangskog kunde man i affären köpa t ex hemkärnat smör, som producerats av bönderna. Till de mest eftertraktade producenterna fanns en kölista, minns Jan att man berättat

Jans föräldrar byggde den nuvarande byggnaden på en avstyckning från Nolby. Det fanns fem lägenheter i huset. Bottenvåningen inrymde affären och bostaden till affärsinnehavaren.  Det var inte alldeles lätt att få fram vatten till huset. Man lade ner rör till en källa strax nedanför Myra som ganska snart kom att sina. Då fick man gräva upp alla de nedlagda rören igen då det var brist på sådant material efter kriget. Då bildades en vattenledningsförenig för Westby, Nolby, Granhem och fastigheterna längs Miabacken som anslöt till det kommunala nätet vid ”sågkorset”.

Affären gick bra. Affärsmän från Arvika kom t o m ut och tittade på nymodigheter som måttbeställd inredning med disk med glasskjutdörrar, särskild bröddisk. På disken fanns ett ställ med 6-8 avlånga  lätt sluttande behållare med lock i bakkant där man kunde välja bland olika karameller som såldes i lösvikt.

Det fanns ett uppdämt köpbehov efter kriget. T ex av kläder eftersom försvaret lade stora order till textilbranschen då man byggde MOB-förråd som skulle fyllas med militära persedlar. När det kom en leverans med bussen från ex.vis Algots så stod ju lådorna, som hade reklamtryck, på busshållplatsen. Då gick ryktet snabbt att nu har de fått kläder från Algot´s hos Westergren´s. Det var knappt man hann packa upp och prismärka kläderna innan de såldes. Damerna plockade direkt ur lådorna (rena REA-hysterin).

Påsk! 1950-tal (?) med Jans syster Lena i vagnen?

Robert på Sötomtas häst med Jan Westergren, Lena Westergren (Skoglund) och Ingegerd Andersson

Mamma Ingas arbete i affären inkluderade också att om söndagarna räkna och redovisa ransoneringskuponger till kristidsnämnden. Till att börja med så bakade hon om morgonen det bröd som skulle säljas i affären. Många handlade på kredit och betalade senare. En och annan betalade nog inte. Kanske tyckte föräldrarna synd om en del kunder och lät bli att driva in eftersläpande skulder, tror Jan. Affärstiderna blev mycket flexibla. Folk knackade på både på kvällar och helger. Det var ett ganska slitsamt arbete, som Jan tror bidrog till att man överlät affären efter några år, men behöll fastigheten. Jans far arbetade hos sin far, läste på korrespondens och kom att arbeta som kamrer på Brunskogs Elektriska till sin pension.

Nya ägare

Elmer och Agnes Nilsson, som kom från Sunne, övertog affären i början av 50-talet och medförde döttrarna Gladys och Gurti. Jan fick ibland följa med i Elmers Chevrolet på morgonen för att hämta bröd i Arvika till affären. Han kan fortfarande förnimma doften av nybakat bröd som satte sig i den exklusiva bilens klädsel. Efter ungefär tio år, 1961, övertog Evert och Anne-Marie Göransson, som fick sonen Lars, affären. De hade en tid även affären i Skotta. De sista innehavarna var Rickard och Vivi Karlsson, som haft affär i Öjervik, Rottneros. Jan minns Rickard väl. Han hade en grå affärsrock som man vek omlott, nylonskjorta, slätt pomaderat hår. Han hade bestämda åsikter om vad han sålde. ”Det har jag inte. Det tycker jag inte om”, kunde han säga ”med glimten i ögat”

Tommy Skoglund, Lena Westergren (Skoglund) , Jan Westergren (13 år), Kristina Persson
1965

Trots att Jans föräldrar inte längre ägde affären, var den förstås mycket närvarande i hans dagliga liv. Han hörde många historier om affären t.ex. om hur en pojke en dag körde över en låda med konditorivaror från Arvika, som bussen ställt av vid vägkanten.  Den förtvivlade pojkens moder ringde snart till affären: ”Vad blir jag skyldig?” frågade hon utan att tala om ärendet men mamma förstod vad saken gällde.

Jan hade som fastighetssyssla tillsammans med syster Lena (som var född 1947) att finkratta gårdsplanen och minns med vämjelse hur hans arbete saboterades av en kvinna som en gång öppnade bildörren och bara tömde bilens askkopp på Jans nykrattade uppfart! Krattning av gårdsplanen var obligatorisk efter stängningstid på lördag och då ställdes transistorradion på affärstrappen och man lyssnade på ”Tio i Topp” och arbetet gick lättare.

Han var förstås ganska hemmastadd i affären även efter försäljningen. Särskilt fascinerad var han av sybehörshyllan där han ibland fick lyfta glaslocket på lådan, som var utdragbar men var säkrad i bakkant så den lutade i ca. 45`, och fylla på trådrullar i många färger.

Affären bestod av en packbod  med liten lastbrygga på nordsidan. Där stod en kaffekvarn. En trappa i packboden ledde ner till källaren där det fanns stora lager av redskap, spik, hönsnät, hästskor, hästskosöm, rågummistövlar, arbetskläder m.m.  I ett separat rum förvarades en hel del livsmedel bl.a. en tunna med sill och i ett skåp förvarades stora ostar. I nordöstra hörnet låg kontoret. Övriga ytan på våningsplanet var en lägenhet på två rum och kök, som disponerades av den aktuella affärsinnehavaren. I ett särskilt magasin ute på gården förvarades fotogen, olja, snäckskal, foder o.dyl.

Julskyltningen var en särskild händelse. På lördagen skyltade man upp bakom täckta skyltfönster och på söndag e.m. stod folk och väntade på avtäckning. I fönstret kunde de se ett modelltåg rulla fram bland julklappstipsen och en mekanisk jultomte vinkade till barnen. Så småningom förfulades de två stora skyltfönstren och julskyltningen upphörde. I det ena fönstret dominerade baksidan av en kyldisk och det andra täcktes på insidan av en reklamskiva för att ge plats åt uppställning av drickabackar inne i affären. Man handlade över disk och fick varor i lösvikt, t ex kaffebönor, förpackade i påsar med texten ”Westergrens” Telefon Stålsberga 40

Under skolloven i tonåren jobbade Jan med att åka runt i staden och bygderna runt ikring med Jössebryggeriets lastbil och sälja dricka direkt från flaket. På tisdagar körde man runt Racken, öppnade utställda väskor och korgar som innehöll tomglas, beställningslapp och portmonnä med pengar. Lade i fyllda flaskor, motgift och körde vidare till nästa grindstolpe. Likadant var det i staden bl.a. höghusen, Bandgatan och villaområden.
– Folk var ärliga på den tiden och man hörde aldrig att något försvann.

Nånstans har Jan pappas namnteckning ”Westergrens” i skrivstil urklippt i plåt ca. 2,5 m lång Konstigt nog kom den aldrig upp ovanför entrén. Kanske den blev tillverkad strax innan överlåtelsen till ”Westergren´s Eftr.” och därför aldrig hamnade på fasaden.

“Där kunde man köpa ettöres tuggummi och tvåöres kola, så för 25 öre fick man en hel påse!
Man hann faktiskt ner på en rast när man gick i Rackstadskolan!” (Britt Andersson f. 1952)

 

Andra affärer i trakten

I äldre tider vara bara handelsbodar tillåtna i städer. Bruken, t ex Segerfors hade dock rätt att hålla brukshandel. T ex kan man i ett handelsregister från 1894 läsa om Segerfors dåvarande ägare: ”Fortsätter bruks- och handelsrörelse under firma A And. Stangeby, Olaus Andreas Stangebye och Odd Soot-Ryen”

I mitten av 1800-talet hade bestämmelserna luckrats upp; 1846 kunde man öppna affär om avståndet till närmaste stad var minst 3 mil och 1864 blev det fritt fram. I gamla handelsregister hittar man spår av affärsverksamhet i trakten. 1895 öppnade t ex Anders Andersson i Perserud diversehandel med tillstånd att sälja andra klassens eldfarliga oljor.

I februari 1926 anmälde Augusta Serafia Jönsson från Magdalena församling i Stockholm att hon skulle öppna ”Rackstad diversehandel A S Jönsson”. I december 1926 upphörde hennes handelsrörelse och vid samma tid anmälde Anders Levin Hellström från Fåglum att han i Hagaberg i Rackstad ämnade ”idka handel” i firman AL Hellström. Han tog väl över Augusta Serafias affär. 1937 antecknas att firman upphört.

Vestkusten 19 januari 1928 Vestkusten 19 januari 1928

Affären i Granhem. Konsumbutik?

Snickaren Martin Karlsson (f 1888) flyttade till Holm 1913 från Norstugan i Rackstad och uppförde Granhem. 1934 byggdes huset om och då öppnade man affär, som Martins hustru Emma drev. Troligen ett tungt lass ovanpå andra husmorssysslor. Handelsintresset verkar ha funnits i släkten. Martins far Karl Olsson var ”handlande” och hans bror Oskar Edvin “gårdfarihandlare” (kan man se i församlingsboken 1911-15). 1953 lades affären ner enligt dottern Ajna. Istället kom Konsum att öppna med Kjell Jonasson som föreståndare. Troligen fram till början av 1960-talet. (källa: Svenska villor och gårdar del 1. 1946, Församlingsboken för Arvika västra församling 1911-14, Stig Carlsson (barnbarn) och länken nedan)

Här finns fler artiklar om affärerna i korset:

Aina Ekelund minns:
– Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2017/10/17/aina-ekelund-minns/

Nils Olofsson och Peter Schröder minns de två affärerna i korset:
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

Om Granhem berättar Martin och Emma Karlssons dotter Ajna:
”Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären”
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/04/26/ajna-i-korset/

Kerstin Werners far arbetade på Vattenverket

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

Tack till Kerstins dotter Lisbeth Werner, som sorterat i sin mammas efterlämnade papper!

Äldre historien:

Arvika får vatten från Racken

Lugnet på systrarna Bruséns tid

Ulrika Bruzéns mostrar drev under 30 år vilohemmet Lugnet i Rackstad.  Ur Ulrikas fotoalbum är nedanstående bilder hämtade.

Ulrika berättar att syskonskaran var uppvuxen i Stockholm och kom sedan till Falun. Ulrikas mor hette Sonja. Fadern dog i förtid. Från Falun kom familjen till Järperud i Gunnarskog och så till Rackstad 1941. Det året köpte Daga, Nora och Göta Brusén Lugnet av sjukgymnasten Oskar Hedinger som drivit det som  pensionat tillsammans med sin hustru Hilma. Ulrika är litet osäker på om det möjligen var Daga som var den som köpte Lugnet. Eftersom Daga står som säljare 1970 kan det kanske stämma.
Flera kvinnor ur Rackstadkolonien vistades på 1940-talet på Lugnet: Anna och Amelie Fjaestad och Elsa Ahlgrensson. Olle Bonniér skriver i sina memoarer om sitt sommararbete på Lugnet:  “Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla.”

Övre raden fr v Göta, Nora, Rosa, Svea. Nedre raden: Daga, Sonja, Eugenia, Vega
Övre raden fr v Göta, Nora, Rosa, Svea. Nedre raden: Daga, Sonja, Eugenia, Vega

Till Rackstad flyttade en syskonskara med gedigen vårdbakgrund. Tre av dem var sjuksköterskor.

Mors dag 1935. 1. Rosa, 2. Daga, 3. Nora, 4 Sonja, 5. Vega, Vollrat son till Rosa med mor i mitten. Sjöbergs Foto, Treskog
Mors dag 1935. 1. Rosa, 2. Daga, 3. Nora, 4 Sonja, 5. Vega, Vollrat, son till Rosa med mor Eugenia i centrum. Eugenia kallades “Grevinnan” i Järperud. Sjöbergs Foto, Treskog

Vollrat, Rosas son, blev så småningom chefsjurist på Luftfartsverket i Norrköping. Han var mycket konstintresserad: “Tydligt fanns där en tidig kontakt med Racksta-konstnärerna och inte minst en ung Olle Bonniér som låg till grund för hans intresse.”
https://www.nt.se/nyheter/rattradig-och-vansall-varmlanning-1914759.aspx

Patienter och andra utanför Lugnet
Patienter och andra utanför Lugnet

Vykort över Lugnet

Familjen Brusén och troligen några vilohemsgäster
Familjen Brusén och troligen några vilohemsgäster. Göta Brusén högst upp till höger

Lugnet färg
Lugnet 1966

Lugnet bil

Ulrika Bruzén, Britt (dotter till Nora), Nisse Damberg

 

Tidigare artiklar om Lugnet:

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/03/11/nar-askan-slog-ner-pa-lugnet/

http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/05/10/lugnet/

Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2
Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén
Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg
Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki
Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk
Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden
Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden

Möje och Erik Holmgren
Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda
Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

När åskan slog ner på Lugnet

Olle Bonniér var under några år elev hos Gustaf Fjaestad. I sin biografi Självljus (1995) berättar han bl a om sin tid i Rackstad. För sin försörjning arbetade han denna sommar på Lugnet, 

“Det är försommar 1943. Farbror Gustaf har inhyst mej hos Anna på Berget, alldeles intill ålderdomshemmet Solsidan vid sjön Racken i Värmland. Han har ordnat jobb åt mej på ålderdomshemmet, där hans äldsta syster Anna vårdas. Hon är helt förlamad och rullstolsbunden. Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla. Hennes silkesblusar har graciöst virkade kragar och de malvaskiftande kjolarna slutar nertill i spetsmönster. Hon är späd som en tolvårig flicka. Anna är däremot alltid klädd i grova, svarta kläder över vilka hennes stora, vita ansikte hänger tungt panikslaget. Anna försöker le med långa, mörkgula tänder, medan hennes vattrigt vita ögon ber om nåd.
Samtliga patienter sitter samlade på den stora glasverandan som vetter ut mot Racken. De beundrar skådespelet med sjöns självlysande rubinröda skiva, som ligger spänd mellan tre regnbågar, mellan vilka blixtar flammar och föder hinnor av regn, som i alltmer tätnande knippen anfaller sjön. Ju mer denna piskas upp, ju dunklare Ijus — tills blixten plöts-ligt slår ner i huset. De gamla skriker förskräckta, men Annas vrål överstiger allt, innan hon förlorar medvetandet.
— Hämta genast vatten åt Anna! ropar sköterskorna till mej. Jag ger mej ut i köket. Det är Stort som en kyrksal, dock inte högt i taket, från vilket tumstjocka kopparrör hänger ner och korsar varandra i kökets längd och bredd. Ett av rören leder till vattenkranen över diskhon. Eftersom Anna förmodligen behöver mycket vatten tar jag fram ett grogglas ur ett skåp. Omedelbart innan jag skall fylla på vattnet slår blixten ner och flammar mellan rören i taket. Här gäller det att snabba sej på mellan nedslagen — men jag tar risken.
När jag kommer ut på verandan med vattenglaset, förvånar mej en av sköterskorna genom att rycka det ur min hand och kasta hela innehållet i ansiktet på den medvetslösa Anna, som frånvarande öppnar ögonen precis innan åskan brakar ner i huset så våldsamt att vi samtliga slungas omkull av lufttrycket. Nu är det lilla fru Schultzberg som skriker vilt:
— Mina Aguéli, mina Aguéli!
Hennes rum brinner. Jag rusar ut i köket, hittar en vattenhink och fyller den. När jag stänger vattenkranen, kommer ett nytt nedslag. Tack skyddsänglar! Fort in i fru Schultzbergs rum för att slänga vattnet över gardinerna som brinner
— och så två hinkar till. Värre är det inte med det. Endast radion är en askhög. På väggarna hänger en suverän Aguélisamling. Jag kan inte låta bli att utbrista:
— Gratulerar! Inte den minsta skada på målningarna.
Men hur kommer det sej att här inte finns nån av Anselm von Schultzberg?Hon blir rak som en eldgaffel. Spänner ögonen i mej och svarar:
— Du har gett mej intrycket av att vara intelligent och begåvad.
Jag går ut ur hennes rum och tänker bara:
— Vilken tragedi.

*

Tystnad lägrar sej över huset i vilket mellanrummets lyskraft kvarstår: dramat som vibrerar omkring och mellan oss. Stormen avtar inte utan vrenskas ännu inne i mej när jag på den nu tomma glasverandan gör kritteckningen ‘Åskregn över sjön Racken’, som inte avbildar yttre syner utan i sej själv är ett inre mellanrum. En ännu mindre bild än Aguélis små. Som rymden i en droppe. En allra minsta kärna”

Tack till Christer Gustafsson som, efter tips från Agneta Nordmark, skickade denna dramatiska berättelse! Som Schultzbergsläkting kan han korrigera några saker i texten:  Constances ålder var 1943 79 år och något “von” fanns aldrig framför Schultzberg.  Constance dog 1948.

I fjortonårsåldern bestämde han sig för att bli konstnär. Han försörjde sig som dräng på somrarna; på vinterhalvåret som springschas. År 1939 åkte han till Värmland för att tjäna ihop pengar till konstnärsmateriel. Där mötte han Gustaf Fjæstad; Bonniérs och Fjæstads korrespondens finns bevarad i Kungliga biblioteket. Under Värmlandstiden träffade Bonniér också Fritz Lindström, genom vilken han kom i kontakt med Aguélis måleri. (ur Wikipedia)

Olle Bonniér föddes 1925 i Los Angeles. Han utbildade sig vid Tekniska skolan och studerade för Isaac Grünewald och gjorde flera studieresor till Europa. Bonniér utryckte sig nonfigurativt och var intresserad av färgernas och formernas dynamik. Han hade sitt stora genombrott med utställningen ”Ung konst” hos Färg och Form där dåtidens radikala ungdomar förenades i en intellektuell sammanslutning som kom att kallas ”1947 års män”  (https://www.bukowskis.com/sv/fineartbukipedia/2081-olle-bonnier)

Mer om Lugnets historia:  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/05/10/lugnet/

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola
Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född
Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.
Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

Rackens teatercirkel sätter upp Strindbergs Fadren

På Racken-amatörernas program

Hr Figge Larsson berättar för Arvika Tidning om cirkelns arbete med Strindbergs pjäs Fadren.

– Vi arbetade i över 1 år och repeterade omkring 60 gånger innan vi ansåg oss mogna för turné med Fadren berättar hr Larsson vid ett samtal med AT:s medarbetare. Då jag för några år sedan bosatte mig ute vid Racken upptäckte jag att det fanns många teaterintresserade ungdomar däruppe och så föddes tanken på att starta ett amatörsällskap. Jag satte omedelbart igång förarbetet och inom kort var stommen i ”Rackens teatercirkel” klar.  Den lilla sammanslutningen har fått sitt namn av att alla medlemmarna är bosatta runt sjön och det blev därför en cirkel i dubbel bemärkelse. Den består till största delen av ungdomar från lantbrukarhem och de har visat ett verkligt storartat intresse. Egen lokal har inte gått att uppbringa och vi har därför fått samlas i cirkelmedlemmarnas hem då vi repeterat. Till en början specialiserade vi oss på enklare saker, folklustspel o. dyl., men snart föddes lusten för större och mera dramatiska stycken. ”Fadren” är en svår sak, men jag vågar påstå att vi nu, efter 1 års intensivt repetitionsarbete, behärskar våra roller någotsånär…  Vi valde ”Fadren” just för att endast 7 personer framträder i stycket och därför att kulisserna hela tiden är desamma. Vi har fått blodad tand och tänker om möjligt fortsätta med ett annat av Strindbergs stora dramatiska verk, nämligen ”Påsk”. Allting är klart för att sätta igång arbetet med detta på ett undantag när. Vi har nämligen inte lyckats besätta den kvinnliga huvudrollen… Slutligen kan jag nämna att ingen av de agerande i ”Fadren” – mig själv undantagandes – är över 30 år. Yngst – 16 år – är Barbro Johansson, som spelar ryttmästarens dotter, Bertha. På torsdag kväll uppföres ”Fadren” på Arvika teater.
fadrenScener ur Fadren

C.G.H. recenserar Fadren :

I en egen klass är Figge Larsson: ”Herr Larssons ryttmästare gav något som mycket ofta höjde sig över amatörspelet…rika nyansering, psykologisk smidighet…Maj-Britt Westlund gjorde en mycket god Laura… välgörande och klar diktion. Jag tror att jag måste resa till Racken för att komma underfund med hur man skall kunna lära folk att tala svenska väl… Även i henne skönjes en god teaterbegåvning. Övriga medspelande höjde sig ej på långt när till huvudaktörernas nivå men gjorde ett sobert och hederligt arbete. Bäst var utan tvekan Barbro Johanssons Bertha… Anders Westlund  som doktorn blev allt bättre, sedan han spelat upp sig och detsamma kan sägas om John Västlunds pastor. Elsie Västlund som amman gjorde ett gott intryck… Karl-Erik Larsson spelade kalfaktorn Nöjd…hr Larsson fick fram en trovärdig bondpojke, fylld av vördnad mot sitt husbondefolk…
fadren framsidaFadren roller

 

 

 

 

 

 

 

Sunny anmäler ”Solstrålen på Björknäs”: 

”Rackens teatercirkel debuterade med succé.

Rackens teatercirkel bjöd på en överraskning av det mera positiva slaget vid sitt första större framträdande för offentligheten på NTO-salen… presterade ett spel som är fullt tillfredsställande och mer därtill för en teateramatör… Figge Larsson själv som majoren stod som naturligt är en klass högre än sina unga medspelare, med Anders Westlund i rollen som unge godsägaren visade en talang som inte bör förglömmas. Solstrålen själv Gertrud Andersson förenade skickligt de egenskaper som hennes roll krävde. Rackens teatercirkel gjorde ett ord succé och är välkommen tillbaka på scenen.”

teater Solstrålen

Tidningsartiklarna är odaterade, men teatergruppen var verksam 1942-47.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/tag/rackstad/

DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot “könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943