Etikettarkiv: Skolan

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

68 år i Nedre Rackstad

Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik 2016

Jan-Erik och Börje 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus  (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
wallinnordanstigs

 

 

 

 

 

 

solhem2jansson

 

 

 

 

 

 

borjes-husblomens

 

 

 

 

 

carl-nilsson

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

 

Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i Övre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.

Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*

Marie på Hurratorpet

Marie på Hurratorpet

Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.

 

 

Skolan

Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll.  Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan  på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.

 

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

midsommar-1954

 

 

 

 

 

 

 

Affärerna

Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, ”Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.

Mosågen

Mosågen

Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Hilmer Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.

Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.

En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson ”Guss” i Amerika –  och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik

Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)

Skolan. Tomas Andersson berättar. 2

Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.

– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han ”Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.

Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.

– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. ”Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”

Andra avsnitt om Rackstadskolan:
Sven-Åke Larsson:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-rackstad-skola-sven-ake-larsson-minns/

Kerstin Werner:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-werner-berattar/

Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:

birger-lundqvist

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

”En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

”Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid ”kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
”Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: ”Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor ”tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

”En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i ”Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.

Några minnen från skolgången i Rackstad skola. Sven Åke Larsson började skolan 1948

klassfoto 1948Klass 1 1948. Nils Olofsson längst till vänster, artikelförfattaren Sven ?ke Larsson 4:a från vänster och Peter Schröder 6:a från vänster bakom Leif Nyqvist (som bodde på Hagen hos Kalle och Märta Nyström i många år). Vilka är de andra? (Klicka på bilden!)

Jag och ett femtontal barn började i ”småskolan” i Rackstad skola, 1948. Min lärarinna var ”fröken” Ester Johansson som undervisade de två första åren. Hon luktade gott, var ”snäll” och var väldigt noga med att alla såg snygga och rena ut när vi kom till skolan. Hon synade våra händer för att se om vi var smutsiga när vi kom till skolan på morgonen. För att ingen skulle bli utpekad gällde detta samtliga. På den tiden fanns det tramporgel i alla skolsalar så dagen började alltid med en psalm. ”Tryggare kan ingen vara” var en vanlig inledning. Fröken bodde tidigare i en liten lägenhet på skolans andra våning men byggde så småningom ett litet modernt hus med perspektivfönster ej långt från skolan. Hon var gift med Johansson som man inte såg röken av men som var filatelist och hade en ansenlig samling frimärken ordnade i album på ett snyggt sätt hemma. Visserligen hade man en aning om Johansson utifrån det fotografi som fröken hade på en chiffonjé men som sagt han var folkskollärare i Karlstad och således hemma endast över helger. Han var en välkammad karl i mörk kostym. Johansson hade en Ford V8 med lucka baktill. I den kunde en extra sittplats ordnas eller plats för bagage. Fröken och Johansson hade ett barn som hette Mats som var fem år äldre än jag själv men jämngammal med min bror. Mats kunde ibland olovligen förevisa pappans frimärkssamling. Vi förstod då att våra egna samlingar egentligen hade långt till fulländning. Bl.a. var de tejpremsor som våra frimärken var fastsatta med förkastliga eftersom frimärkena satt som gjutna och obönhörligen förstörde frimärkena. Man skulle ha speciella fastsättare! Jag förstod också att Helvetia var liktydigt med Schweiz, att man hade Magiar Kir Posta i Ungern och att man hade Markka i Finland. Efter hand som intresset växte gick jag med i Ahrenmarks frimärksklubb där all nödvändig rekvisita var till salu. Jag har fortfarande samlingen kvar.

Småskolans sal låg i västra delen av skolhusets nedre plan. Skolsalen angränsade till korridoren som löpte längs med husets norra sida. Från korridoren kunde man dessutom nå Storskolan, dvs de högre klassernas skolsal som var större än Småskolans och där många klasser rymdes.

Om man blev nödig fick man gå på dass. Det låg i en uthuslänga i bortre delen av skolgården och bestod av ett par fjöl i rad. Jag höll mig tills jag kom hem. Det fick jag göra sex dagar i veckan eftersom det var skola även på lördagarna.

Vi som gick i småskolan fick ha syslöjd där vi lärde oss att sy korsstygn. Bl.a. kunde man få namna sin gymnastikpåse. Till lunchrasten hade våra mödrar skickat med en glasflaska med mjölk. Den hade patentkork, dvs en kork av porslin med en gummipackning som gick att snäppa fast över flaskans hals så den höll tätt. Till mjölken följde vanligtvis ett par smörgåsar med pålägg. Pålägget kunde vara ost men också falukorv eller stekt ägg. Lunchen intogs på väggfasta, med lackfärg gråmålade bänkar i korridoren. Under vår och höst kunde det hända att vi satte oss på någon timmervälta för att äta. Vi var en salig blandning av ungar. Upptagningsområdet sträckte sig till Perserud i norr där skolan hade fått stänga pga litet elevunderlag. Några av våra skolkamrater var sjukliga. Bland annat hade några barn epilepsi och kunde få oväntade och dramatiska anfall med kramper som följd. Andra barn kom från familjer med dåligt rykte där supandet inte var främmande. Några av dessa ”problemfamiljer” var inhysta av Arvika kommun på Segerfors gård.

Fröken och magistern som hade hand om Storskolan verkade inte komma allt för bra överens. En slags väpnad neutralitet. Magistern som hette Teodor Thobiasson hade glasögon och det ryktades att han hade varit boxare i yngre dagar. Han bodde i lärarbostaden tillsammans med hustrun Gunborg i bortre delen av skolgården och kunde snabbt kalla in sina adepter till lektion när han klev ut från farstun och blåste i en visselpipa. Barnen hette Gunnel och Bengt, båda äldre än jag själv. Det fanns också en äldre syster som jag inte har något minne av liksom ett sladdbarn, en pojke, som jag inte heller minns vad han hette. Bengt var idrottsintresserad, duktig i fotboll och blev lärare i Gunnarskog men dog ung. Gunnel tror jag bosatte sig i Stockholmstrakten.
rackstadskolan 1949 åk 2Andra klass 1949: Överst lärarinnan Ester Johansson.  Övre raden från vänster:Tor-Björn? (Kurt-Åke??) Skoglund, Per-Åke Claesson, Ingemar Gryth, Sven-Inge Skoglund, Stig Carlsson, Ored Göran, Bo Holmblad?, Hans Flodén, Ulf Gustafsson, Sven Åke Larsson, Nils Olofsson, Weine Wallin.  Nedre Raden från vänster: Märta Carlsson, Ann Schröder, Anita?…..?, Inger Ståhl, Ulla-Britt Hill, Irene…(bodde nog på bruket/Kvarnstugan), Laila Wallberg

Efter två år i småskolan var det dags för Storskolan. Där rymdes årskurs 3 t.o.m. 6. Att ha fyra årskurser samtidigt var naturligtvis ett konststycke för en lärare. Många timmar spenderades därför på ”ritning”, dvs. teckning. Här flödade fantasin rejält. Bilar och krigsscener tog form. Djävulska maskiner konstruerades i syfte att förverkligas vid eftermiddagens och kvällens strider med ärtrör och fäktningsattiraljer. Allt förklarades för den av övriga elever som visade intresse och ville höra på. Av de två år jag tillbringade i Storskolan måste jag ha haft ca. 50% teckning! (Kanske en svag överdrift men det är som jag kommer ihåg det.) I ena hörnet av salen fanns ett kabinett med glasväggar. Där fanns den rekvisita som skulle användas i de naturvetenskapliga delarna av undervisningen. Jag såg aldrig att magistern öppnade skåpet. Där fanns en liten jävel som skulle hoppa med hjälp av statisk elektricitet (förstod jag senare). Där fanns också andra modeller där elektriska blixtar kunde demonstreras, ebonitstav, etc.

Magistern gnuggade företrädesvis de äldre eleverna med historia, matematik och rättstavning. De flesta skulle vidare till Centralskolan i Arvika efter att ha gått 6:e årskursen i Rackstad. Det fanns också en chans för hågade att hoppa av efter 4:e året och börja i realskolans 5-åriga utbildning i Arvika eller efter 6:e året och gå 4-årig realskola.

Att hamna på realskolan i Arvika efter 4 år i Rackstad skola var naturligtvis inget annat än en chock! Timmar av teckning byttes ett tu tre mot främmande språk, grammatik och ekvationer. Samma chock måste ha drabbat andra byskoleelever och förklarade kanske det stora antalet kvarsittningar i realskolan. Gamla klasskamrater försvann, ersattes med nya, men dök upp igen!

I klass fyra dök en askulterande lärarkandidat upp under en kort period. Han hette Hagbacken. Det var en tid när vi gnuggades på multiplikationstabellen, Jag tragglade den hemma och blev specialist på 7:ans tabell. När det var dags för läxförhör gav mig Hagbacken frågan om jag kunde räkna upp just 7:ans tabell. Det gick som ett rinnande vatten. Hagbacken sa då att jag var överkvalificerad och kunde sätta mig ner. Jag var osäker på vad detta betydde men förstod att det måste vara positivt eftersom jag kunnat svara. Väl hemma frågade jag vad ”överkvalificerad” betydde och blev mycket nöjd med svaret. Jag är fortfarande en överdängare på 7:ans tabell.

I Storskolan hade vi gymnastik i gymnastiksalen en trappa upp. Den låg i direkt anslutning till träslöjdsalen. Vi kunde byta om och lägga kläderna på hyvelbänkarna när det var dags för inomhusgymnastik. Den bestod av hopp över plint, klättra i rep, valvstupstående och hänga upp och ner på ribbstegen på väggen. Ibland gick vi balansgång på bommen som kunde hissas ner från taket. Utomhusaktiviteter kunde vara 60 meter löpning ute på landsvägen men också skidutflykt till Kalldalen som låg bakom skolan på lagom avstånd. Där fanns en uthuggen störtloppsbana. Den var smal men upplevdes oerhört brant (med tanke på kabelbindningar och träskidor). Trägårdskunskap hade vi också. Det skedde under våren och innebar att vi skulle rensa magisterns grönsaksland från ogräs.

Vi avancerade så småningom till träslöjdsstadiet. I träslöjden gjorde man äggställ, tavlor med figursågad indian och cowboy, tidningsställ och mycket annat. Ritningarna kom från Näs slöjdseminarium i Lerums kommun i Västergötland. Virket låg på tork på vinden dit man fick gå via en brant trappa och hämta materialet när man bestämt sig för vilket alster man skulle ge sig in på. Ofta varade det man bestämt sig för Storskolan ut! Slöjdläraren kom från Arvika när det var dags. Han hade en Ford Anglia och var hård i nyporna.

En gång bestämde några grabbar att de skulle tillverka en pipa. Detta utan slöjdlärarens vetskap. Det blev en synnerligen grovt tillyxad sak som knappast hade någon funktion. Hur som helst skulle den provas så vi var några stycken som gick ut i ”Holmskogen”, dvs skogsbeståndet intill skolan, samlade lite fjolårsgräs och tände på med de tändstickor någon hade med sig. Det var ingen succé! Ryktet om provrökningen spred sig snart för att till sist nå slöjdläraren. Förhör hölls och det var bara att krypa till korset! Straff skulle utmätas. Slöjdläraren gav oss två alternativ. Det ena var en anmälan till överlärare Näss i Arvika, det andra var ett kok stryk.
Överlärare Näss var en figur av vilken vi endast kunde fantisera om. Ingen av oss hade sett honom utan bara hört att han fanns till. Kunde han ha något att göra med ritningarna som slöjdläraren hade? Det stod ju Näs på dem. Hur som helst, förmodligen en figur med oerhörd makt, någon i stil med påven? Det hördes ju, överlärare Näss! Vi valde förstås alternativ två som vi kände bättre till och där allt skulle vara glömt därefter. Så var det dags. Syndabockarna fick ställa sig på led vid gymnastikdörren. En efter en kallades in. Dörren stängdes och efter en stund kom syndaren ut. De flesta snyftande, de hårdaste och strykvanaste med mer oberörd min men med blossande kinder. Så blev det min tur. Jag fick frågan om jag tänkte göra om vad jag gjort, vilket jag nekade till. Tiondels sekund efteråt kom slaget mot huvudet. Jag golvades inte vilket jag senare förstod att andra gjort. Troligen slog läraren olika hårt beroende på tycke och smak!

I Storskolan fick vi en ny kamrat. Han hette Gunnar och kom från Stordalen. Stället låg några kilometer väster om Rackstad och hade ingen vägförbindelse med Rackstad. Skolmyndigheten hade bestämt att det var lämpligt att han gick i Rackstad skola. Detta innebar att Gunnar fick gå genom skogen till skolan varje dag året runt. Gunnar bodde i en liten stuga tillsammans med sin mor som var blind. Själv hade Gunnar ett handikapp, hans vänstra hand bestod av en oformlig klump. Jag förstod aldrig om han var född på detta sätt eller om en olycka hade gjort att han mist sin hand. Gunnar var en gladlynt gosse som var rapp i munnen och snabb med att hitta på hyss. Han var en snäll kamrat och omtyckt av andra elever.

En dag band Gunnar och andra några plåtburkar i snöre efter slöjdlärarens Ford. Vi var alla spända hur det skulle avlöpa. Läraren märkte inte detta utan startade men bromsade in efter ett trettiotal meter. Han klev ur, gick med bestämda steg in på skolgården och slog till Gunnar. Han var ju stryktålig och förutsattes vara den skyldige. Gunnar fick mycket stryk i skolan. Jag träffade Gunnar många år senare på en bokhandel i Göteborg. Han var i bedrövligt skick och sjuk. Han kände sig generad och flackade med blicken då jag kände igen honom. Jag försökte därefter kontakta honom men misslyckades. Gunnar finns nog inte mer.

I vår familj fanns foxterriern ”Plutten”. Han var egentligen min systers hund men inordnade sig aldrig i något av människan skapat system. Plutten gick ofta lös och var rymningsbenägen när någon tik löpte i omgivningen. Till omgivningen räknades ett enormt område som sträckte sig så långt som till Arvika. Plutten älskade att vara med barn och leka. Därför hände det att han tog sällskap med mig till skolan där det fanns gott om barn, detta till mina skolkamraters förtjusning. Han blev därför inlockad i klassrummet under raster och stod där mellan bänkraderna när magistern dök upp. Han blev då utvisad och uppmanad att gå hem. Det senare var okontrollerbart såvida han inte fick ledsagare. även realskolan i Arvika där min äldre bror gick fick besök av plutten. Här fick Plutten än större publik. Han var vida berest. Bl.a. försvann han i flera dagar varefter det dök upp en annons i tidningen om en hund med Pluttens karaktärsdrag som var tillvaratagen i Kil! Det var Plutten. Sannolikt hade han tagit tåget från Arvika till Kil tillsammans med några ungdomar. Han var också en rikskändis. Genom att ha blandat sig in i tätklungan av cyklister under cykel-SM i Arvika under sent 40-tal åstadkom han stor förödelse. Hela klungan stod på näsan! Rubriken löd: ”Terrier förstörde cykel-SM”.

Ibland uppstod såklart konflikter mellan eleverna i Rackstad. Om det var bråk och magister Tobiasson såg detta hämtade han gärna två par boxhandskar. En boxningsring markerades på skolgården och bråkstakarna fick göra upp i ringen. Magistern var domare. Ofta slutade det hela med oavgjort eller poängseger. Jag kan inte minnas att någon vann på knock out! Själv kom jag i dispyt med en elev från Perserud. Vi brottades på lunchrasten. Han blev till sist uppgiven och sprang bort från skolan för att ta sig hem till Perserud efter att jag jagat honom en sträcka. När lektionen började frågade magistern förstås var han var. Vi förklarade då att han var på väg hem! Orsaken blev aldrig utredd.

När vi gick i Storskolan hade fröken Johansson flyttat till sitt nybyggda hus sedan länge. Det innebar att hennes förra lägenhet stod ledig. Här inrymdes nu en matsal där ”tant Signe på Lellåsen” regerade. Tant Signe delade ut maten som kom färdiglagad från ett centralt kök i Arvika. Maten kördes ut med förmiddagsbussen från Arvika och kom i en kistliknande, brun, stor playwoodlåda med handtag på. Två elever avdelades för att med en tvåhjulig kärra hämta lådan vid Rackstad korsväg – ”Korset”. Proceduren upprepades efter lunch då lådan skickades tillbaka med tomma fat. Efter några år så ersattes lådan med ”hemlagad” mat av tant Signe. Det blev säkert aptitligare.

Starkast i skolan var Sven-Inge. Han var stor för sin ålder och oerhört stark i nyporna. Det var tur att han var så snäll. Han log gärna. När man fastnade i hans grepp bad man snällt att han skulle släppa vilket han gjorde.

Denna tid var det också dags för hälsovård i skolan. Man vaccinerades och vid några tillfällen kom en skolsköterska med fiskleverolja som vi skulle svälja. Det gick skrämmande historier om hur illa denna olja skulle smaka innan vi fick den. Vaccinering skedde i gymnastiksalen.

Tandvården sköttes av Folktandvården i Arvika. Det var på den tiden då alla tillstymmelser av hål i tänderna fylldes med amalgam. Det gjordes rejält genom att borra ett ännu större hål så att man fick ned en ansenlig mängd amalgam. På så sätt går de flesta 40-talister omkring med munnen full av amalgam inte bara i Arvika. Borrningen utfördes med borr drivna genom remdrift. Efter att först ha fått en rejäl dos bedövning satte borrmomentet igång. Efter en stund började det lukta bränt då borren sakta arbetade sig fram. Vi hade en dansk tandläkare som huserade i Folktandvårdens Tegelhus på Borggatan i Arvika. Där luktade det eter eller kanske var det andra bedövningsmedel. Tandläkaren uppmanade mig med jämna mellanrum genom att ropa ”gap opp”. Jag insåg att han tyckte att det var för trångt i min mun. Mina tänder sitter mycket tätt. Dansken uppmärksammade detta och ansåg att en tand skulle dras i nedre käke. Resultatet kan jag nu se drygt 60 år senare. Han borde nog ha dragit en tand på vardera sidan! Min uppsättning amalgamfyllda tänder ser idag ut som ett ”plocke pinn”. Alla sitter snett och några på varandra. I vuxen ålder började jag fundera på tandreglering men blev av specialist avfärdad med att en eventuell reglering klart skulle överleva mig själv!

Det var brist på papper nu så här strax efter kriget och det ordnades därför med s.k. pappersinsamling. Man betalade för insamlat papper och reste omkring med lastbil för att göra uppköpen. Hemma prenumererade man på Allers och såväl Allers som Arvika Nyheter buntades ihop med snören och drogs på vagn till planen utanför skolan dit pappersinsamlingsbilen kom en bestämd tid annonserad i Arvika Nyheter. Papperet vägdes och kontant utbetalning skedde. Det var den tidens fickpengar.

Sommarloven tillbringades med bad på Sandstaberg, cykling, ärtkrig och fäktning med enbuskevidjor vid Mosågen bl.a. tillsammans med bl.a. kamraterna Nils, Ored och Stig. Populärt var också fotboll på nyslagna stubbåkrar. Denna gren innebar ett visst spänningsmoment eftersom den markägande bonden kunde jaga oss. Orsaken var att höet från hässjorna kasade ner då bollen träffade dessa. Ett annat spänningsmoment var utlagda plånböcker eller tårtkartonger fastbundna med snöre. Lyckan var stor när någon chaufför med grusbil från Gunnarskog bromsade in för att plocka upp plånboken men blev snuvad på konfekten när vi drog in den med snöret i buskarna. Vi blev då jagade men i terräng vi väl kände till och likt gerillasoldater kunde vi lätt skaka av oss förföljaren.

En händelse minns jag tydligt. Vi var några kamrater som var ute och cyklade. När vi var framme vid Bäckebacken (backen där vägen korsar tillflödet till Viksälven i nedre Rackstad) såg vi något vid Korset vi inte hade skådat tidigare. Postlådan som var placerad där flög omkring i luften tillsammans med allsköns bråte i en mäktig virvelvind. Grenar och löv tillsammans med brevförsändelser stod som en kvast i skyn. Virvelvinden fortsatte sedan ut över fältet intill Göranssons stuga och försvann. Hemma fick jag veta vad jag sett. Tänk, en tornado i Rackstad!

Jag minns också när min äldre bror kom hem efter att ha lekt med några kamrater vid Myrberget. De hade då sett en konstig katt med tofsar på öronen som satt och väste i ett träd!

Sommarlovet avslutades med kräftfiske. På den tiden fanns det flodkräftor i Racken och dess utflöde i Viksälven. Vi kunde ibland håva upp 2-300 kräftor. På håvarna sattes en agn av gammalt kasserat kött från Westergrens affär vid Korset.

Vinterloven innebar skridskoåkning på Viksälvens is på s.k. ¼-rör dvs skridskor som skulle vevas fast framtill genom en klämanordning och dras fast med läderremmar över vristen. Det dröjde kort stund innan skridskorna hängde och slängde i remmarna runt foten och dessutom hade den förbannade veven försvunnit! Den senare var av metall och frös fast på våta fingrar när man skulle justera skridskorna. Andra aktiviteter var kälk- och bob-åkning, skidor, snöbollskrig och snögrottebyggen. Speciellt halt kunde det bli i backen söder om skolan där man kunde sätta av från Björkbacka på backkrönet, där också mina lekkamrater Peter och Ann bodde, och så småningom glida hela vägen till Korset. Min kompis Stig som bodde nära backen skaffade fram en stor reklamskylt i plåt från en nedlagd butik som varit i familjens ägo. Jag tror det stod Englebert på den men jag är osäker på vad den gjorde reklam för. Saken var den att plåten åstadkom liten friktion mot isbelagda ytor och var därför ett utmärkt transportmedel på en isig väg. Dock saknades styrning. De vassa hörnen kunde dessutom ta tag i den hårda snön i vägkanten när vi åkte nedför backen och få hela plåten att rotera våldsamt. Plåten rymde många barn. Vi lyckades på så sätt med hiskelig fart glida hela vägen från Björkbacka till skolan ofta med ett antal tappade barn på vägen. Gud ske lov var bilar inte lika vanliga då som nu men inte heller grusade vägar! Spark var ett vanligt transportmedel. (Jag minns vintrar då Gunnarskogsvägen var isbelagd och så hal att det gick att åka skridskor på vägen från Solhem till Korset i Rackstad, dvs flera hundra meter.)

Fritt nedtecknat sommaren 2014 av

Sven Åke Larsson

Solhem, Rackstad

Notiser om skolan i socknen

1.
Efter överläggning beslöts att 3 terminer om året skola hållas med Sockenskolan nämligen 1:o i april, 2:o i juni, 3:o i september månad, samt att skolemästaren får 16 skilling om dagen av skolfonden för det han undervisar de fattiges barn, men att de förmögne böra giva honom särskild betalning efter överenskommelse med honom.
(Sockenstämman 9 nov 1806)

2.
Skolemästaren uppvisade räkning för de barn som han undervisat förleden vårtermin, vilken till betalning godkändes. Församlingen beviljade även hans begäran att få bo på sockenstugans övre rum mellan skoleterminerna. För övrigt beslöts att ½ dussin psalmböcker, 1 dito katekes, ??? böcker skola årligen inköpas till de fattigaste barn av skolfonden och fattigkassans medel.(Sockenstämman 3 maj 1807)

3.
Som man förnummit att många barn förfallolöst utebliva från växelundervisningen i skolan, antingen genom deras egen tröghet eller av föräldrarnas vårdslöshet, så beslöto sockenmännen att för vart och ett barn som inskrivas i skolematrikeln skall till skolemästaren betala 16 skilling i varje vecka antingen barnet är i skolan närvarande eller ej, så framt det icke är av sjukdom angripit i vilken händelse ingen betalning under sjukdomstiden erlägges.(Sockenstämman 16 maj 1824)

4.
Efter överläggning beslöts att sockenskolan i Stålsberg skall upphöra och däremot börjas här i skolehuset nästa Tredjedags Pingst och skola de barn som äro i Stålsbergs skola tillsägas att infinna sig vid sockenskolan här vid kyrkan.
(Sockenstämman 6 maj 1827)

5.
Vid överläggning om sockenskolan tillkännagav skole-läraren Sven Olsson uti en till sockenstämman ingiven inlaga att Kjellsäters och Solbergs jordägare neka att till honom avlägga den lön som honom av församlingen blivit anslagen. Då detta vägrande är stridande mot sockenstämmans laga kraft vunna beslut, ansågo sockenmännen denna vägran vara obillig samt ålade förenämnde hemmans jordägare att lika med socknens övriga hemmansägare till skolemästaren avlägga denna lilla avgift. Skulle de på sockenstämmans tillsägelse än ytterligare vägra att fullgöra denna sin skyldighet skall laga handräckning till detta äskas. Församlingen beviljade skoleläraren lika stor lön i år som de förflutna. Böcker, grifflar, föreskrifter, bläck och pennor anskaffas av skolefondmedel.
För övrigt uppmanade sockenstämman alla dem som hava barn i skolan att ej allenast betala skoleläraren sin lön, utan ock, att de som hava råd och tillfälle dertill måtte av god vilja giva honom någon särskild gåva för den omsorg han har för deras barns välfärd.
(Sockenstämman 21 okt 1827)

6.
Skulle någon yngling inom församlingen äga lust, skicklighet och övriga passande egenskaper för att kunna bildas till skolelärare, så må han anmäla sig hos pastorn
(Sockenstämman 20 nov 1842)

Folkskoleseminarium inrättas i Karlstad detta år.
Texterna med lätt moderniserad stavning.

Karolina Harnesk berättar del 2. Skolgång

”Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud ”

”Ja så gick åren ock fylda 6 år börja jag skolan. Vi hade inget skolhus på den tiden utan då fick vi gå till en stuga som hette Dernere. den finns ej nu. En lärare som hette Råhden hålt denna termin ock der gjorde jag mina första läroår. Dessa terminer räckte altid 12 vekkor ock jag tror att jag lärde det mesta där. Resten lärde min far mig att läsa. Det var inte så noga med kläder som jag förut sagt. Nu var det sommar förstås så för kylan behövde man ej klä sig men jag för min del hade nästan aldrig annat än ett linne samt en underkjol med lifstycke på. Jag var så liten så jag mins ej hur de andra kamraterna var klädda men det kanske inte var någon mer än jag som var så enkelt klädd. Så var det ej någon skola på två år. Jag var fylda 8 när nästa skoltermin börja ock den skolan blev i mitt hem. Vårat stora stuga blev skolsal ock vi fick en ung lärare som hette Råden. Han kom direkt från seminariet han var både duktig ock snäll ock han blef vår lärare i fort sättningen. Ja efter denna termin som pågick under sommaren blev det en stor omvälvning i mitt liv. Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom.

Ja nu skall jag fortsätta med min skolgång. Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud och då fick jag en Gammal lärare som hette Lunden och i den termin lärde jag det som skulle läsas på examen så vi börja att innan läsa om Gustav Vasa. Så hans levnadshistoria har jag kunnat utantill hela mitt lif. Kan den ännu. Så var det med alla ämnena. Allt lästes om och om igen det var inte alla som hade lätt för sig så de lärde sig aldrig därför kom vi aldrig längre men examen var hans glansdag. Denna lärare var särskilt förtjust i flickor men pojkarna tålte han aldrig. Det gick många historier om honom så det var nog inga helgon på den tiden heller och änddock var han religiös.
Min nästa termin kom min före detta lärare Rhåden tillbaka till Perserud och jag fick gå de skolar som jag hade kvar för honom. Jag skulle tro att jag var rätt lat och det gällde nästan alla ämnen men mest tekning. På den tiden hade de planscher vi fick rita efter och jag kom aldrig längre än till ? jag rita och sudda ut så min bok var kolsvart det var en jämnårig pojke och jag som var sämst. Den pojken var nog vad man säger lite bakom. Men så en dag tog Rhåden min ritbok samt den pojkens ritbok. Gick längst fram i salen höll upp båda böckerna och fråga barnen om de inte tyckte att våra böcker var lika ja det tyckte de alla, jag med. Men detta blev vändpunkten i skolan för mig Jag har aldrig skämts så mycket i mitt liv tror jag som den gången men jag kom till eftertanke och så tänkte jag. Skall jag vara sämst och till åtlöje för alla nej det skall bli slut på det här. Tänkte jag börja med min ritbok i fatt de andra sen var det jag som fortsatte i alla ämnen och jag var intresserad av allt och skolan gick som en dans dessa fattiga tre månar om året vi fick ej gå mer. De andra nio månar höll Råhden tre månar i Västra Sund, i Jössefors det var ett ställe till men det har jag glömt vilket.
Under dessa år blev det nya mått, vikt. Vi hade skålpund förut men då fick vi börja med kilogram förr hade vi almått så blev det meter så ytmått från kanna till tunna sa jag, ja jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig så konstiga saker men det gick det med men det var nog värre för alla äldre som inte fick lära grundligt. Det fans nog böcker som de kunde köpa men det fanns många gamla som ej kunde läsa och det var nog många som kanske kom in i en afär och ville köpa en meter kaffe eller ett kilo tyg.”

Ock så kom min sista skoltermin. Det roligaste jag viste var att läsa men det fans ej böcker heller tidningar med dem jag hade kunde jag utantill så då var det inget intresse mer. Men jag hade nog i det längsta hoppats att få fortsätta. Det var min lärare ock senare även min konfirmationslärare som ville att jag skulle fortsätta. Min lärare talte med min mor därom men hon kunde inte. Ock den sista dagen i skolan var jag så förtvivlad att jag gick långt bort satte mig på stenrös der ingen såg mig och storgråt ock det var nog min första stora besvikelse i livet men denna dag fick gå som alt annat ock vid den åldern glömmer man snart.

Källa: Racken.com, där hela texten finns.

1875 byggdes Rackstads skola.

RackstadskolanBild Holger Joné från Racken.com

Skolundervisning i olika former har funnits länge i bygden. Kanske inte så långt tillbaka som 1686, då en kyrkolag stadgade katekesundervisning, men också det önskvärda i att barn lärde sig läsa. En uppgift för klockaren. Hur tidigt Arvika socken, dit Rackstad hörde, hade undervisning är svårt att säga. Under 1700-talet utvecklades katekesundervisningen till konfirmationen. Kanske var de psalmböcker, katekeser och biblar socknen köpte in på Persmäss 1736 för att dela ut till fattiga ett led också i lästräningen?
Prosten Erland Lagerlöf (1784 - 1827) verkar ha varit engagerad för att utveckla skolan i socknen. 1811 inrättade han den första fasta skolan i sockenstugans övervåning vid kyrkan. Han såg också till att Sven Olsson i Långvak blev skolmästare i församlingen, men först efter att han lärt sig den nya växelundervisningen (Lancastermetoden) av lärare Berglöw i Gunnarskog.
Före Sven Olsson hade ”ofärdige torparen” Olov Olsson från Hulta i Långvak under 30 år undervisat 700 barn i socknens östra del.
1842 kom den första folkskolestadgan. I varje socken skulle finnas minst en skola med utbildad lärare. Nu inrättades också folkskoleseminariet i Karlstad. Det var fortfarande inte skolplikt, men läroplikt, dvs barn som undervisades i hemmet måste få sina kunskaper kontrollerade.
Socknen var stor och det var naturligtvis svårt för barn att ta sig till skolan. 1832 hade bestämts att skola skulle hållas på fyra ställen i socknen. Men det var otillräckligt.
Landsförsamlingen bestämmer vid sitt möte 23 juli 1848 att skolundervisningen skall organiseras i två distrikt: Östra och Västra. Varje distrikt består av fem skolrotar. Östras rote nr 4 består av Holm, Stålsberga, Rackstad, Segerfors och Gustås, nr 5 av Perserud. Undervisningen skall börja 1 mars och sluta 1 november. Läraren skall hålla skola sex veckor på vardera ställe. 1850 kommer man fram till att sex veckor är för kort tid och beslutar att det skall utsträckas till åtta veckor. Perserud skall fortsättningsvis ingå i Rackstads rote. Man uppmanar också varje skolrote att ”upbygga ett ändamålsenligt skolhus och ej såsom nu ofta sker, afbrytas af brist på tjenligt skolrum. Ordningen Rotarne emellan alternerar under läsåret, så att den rote, som äger skolan har sig det ena året under den första terminen, får skolan andra året den andra terminen o.s.v., varigenom undervisningstiden den ljusa och mörka årstiden kommer att mera rättvist fördelas under loppet av fyra år” (protokoll 24 feb 1850)
24 januari 1851 tar man ett steg till: ”Det är bekant att icke sällan tjenlig skollokal fattas, i den lärarrote (?) dit skolan är utlyst att hållas, hvarigenom Skolan måste flytta utom den antagna Ordningen, och skolbarnen beröfvas tillfälle för en längre tid att åtnjuta undervisning. Till att förekomma denna oordning beslöts att en person i varje Läserote nu skulle utses vars skyldighet det blifver att tillse det behörigt tjenligt skolrum är att tillgå i Läseroten genast ifrån den dag skolan är utlyst att börja. Skulle detta inte låta sig verkställas genom vänlig öfverenskommelse så äger han (Skolfogden) att hyra tjenligt rum till vad pris som hälst” Till skolfogde i Östra distriktets 4:e rote utsågs Olof Eriksson i Rackstad.

Lärare
Nils Levin utses 1848 till lärare i Östra distriktet. Han har tidigare vikarierat som skollärare i Kihla och är enda sökanden. Stämman finner att ”denne styrkt genom ansökningen vidfogade Handlingar sig vara fullt competent till ifrågavarande befattning” Konkurrensen om utbildade lärare som Levin var stor och han infann sig inte till sin läraretjänst förrän efter två år!
1846 (30 aug) hade bestämts att lönen skulle vara 200 rd S.Banco. Klockaren Gillblad som är på Västra distriktet föreslår (26 okt 1846) 100 rd samt 3½ tunna råg och hafvre. Levin protesterar (prot. 4 mars 1849) och anhåller att få lön enligt beslut 30 aug 1846. Stämman säger nej och hänvisar till 26 okt-protokollet. Ordföranden reserverar sig mot detta beslut ”troende att afseende borde göras på Levins utmärkta och beprövade skicklighet såsom lärare”12 oktober meddelas att läraren och vik. klockaren N. Levin avlidit. På stämman 9 nov 1851 presenteras fem sökande.
En tredje läraretjänst inrättas 1866 och följande år tre småskolläraretjänster.

Nu skulle snart Rackstad skola byggas av trakten folk. Varje hemmansdel åtog sig att skänka ett visst antal timmerstockar eller annat byggmaterial och dessutom utföra dagsverken till det som skulle bli rotens eget skolhus. I Perserud byggs en skola tio år senare.

Källor: N G Hill. Anteckningar om Arvika socken. Maskinskrivet manus (1944); Gunnar Richardsson. Svensk utbildningshistoria (2004); Sockenstämmoprotokoll (Arkivcentrum, Karlstad)

Tidigt 1900-tal

 

 

Rackstad skola tidigt 1900-tal (?)