Etikettarkiv: Kyrkorådet

Vanartiga Caijsa

”Flickan Caijsa Gunnarsdotter, som warit på Rackstads rote, har fått flera förmaningar att arbeta hos sine rotehållare och att i sitt lefverne wara anständig och dygdig, men som hon, efter gårdsägarnes intyg, icke velat rätta sig efter dessa förmaningar, utan warit både lat och wanartig, så beslöt Kyrkorådet att hos Höga Landshöfdinge Embetet ödmjukt anhålla att den wanartiga flicka måtte på Corrections Huset i Carlstad blifva intagen”
(Kyrkorådets möte 19 dec 1819 § 4)

Händelser runt Racken 1819 i sockenstämmoprotokollen

Gustås
Sockenstämman 2 maj 1819:
§12 ”…på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last. Samma beslut vidtog sockenstämman med alla andra inflyttade torpare och lösa personer, så att den som hysa dem på sina ägor skall ansvara för deras bärgning”

Holm
Sockenstämman 7 nov 1819:
§14 ”Ytterligare var Jan Jonssons hustru Karin Andersdotter i Holm instämd till sockenstämman för det hon skolat bruka otidiga utlåtelser samt med hugg och slag överfallit Per Perssons hustru Elin Bengtsdotter i samma hemman. Vittnet, skräddaren Sven Olsson i Taserud intygade att han under det han var i Per perssons hus, hörde att förenämnda hustrur var oeniga och trätte med varandra, men varom de höllo oväsende kunde han icke höra, dock hörde han, att hustrun Karin Andersdotter förbannade Per Persson till Dommedag. Vittnet pigan Britta Olsdotter från Hummelkil, som förut tjänat hos Jan Jonsson i Holm, berättade att hustrun Karin Andersdotter har sökt att taga fred för hustrun Elin Bengtsdotter, då hennes man varit ofredsam – och intygade för övrigt vad drängen Per Persson från Stålsberg intygade att han såg hustrun Karin Andersdotter för tvenne år sedan anfalla Per Persson i hennes hus och att hon rev honom i ansiktet så att bloden sågs utkomma, samt utgöt skällsord och flera svordomar. Ett lika vittnesbörd avlade Olof Andersson i Stålsberg.
Sockenstämman fann att detta mål borde hänvisas till resp. världslig domstol, men sedan ordföranden givit parterna skriftliga förmaningar till enighet förklarade de sig vilja förlikas med varandra, varefter de i församlingens närvaro bådo varandra om förlåtelse samt frivilligt utsatte sig emellan 90 RD vite för den av dem som hädanefter ofredade den andra”

Perserud
Kyrkorådet 19 dec 1819:
§2 ”Fältjägaren Olof Jansson och hans hustru Britta Nilsdotter från Perserud voro även instämda till Kyrkorådet och infunno sig för det att hustrun klagade däröver att hennes man vill icke skaffa något till föda åt sig och hennes barn. Mannen själv fattig lovade att så vitt möjligt är att söka till att anskaffa nödtorftigt underhåll såväl åt henne som deras barn och att använda det han kan förtjäna på det bästa sätt, varemot hustrun lovade att med kärlek och tacksamhet emot sin man emottaga vad han lämnar henne och att väl använda detsamma”

(stavningen moderniserad)

Eric och Maria vill skiljas!

16 juli 1849 sammanträder Kyrkorådet under pastor Gagners ledning för att ta ställning till en äktenskaplig tvist som rör ett par i Perserud. I kyrkorådet sitter kyrkovärden Nils Nilsson I Östra Sund, Nils Eriksson i Västra Sund och nämndeman Olof Nilsson i Bålgård. Så här resonerar Kyrkorådet i bitvis svårgenomträngliga meningar.

 ”Hemmansägaren uti Perserud, Arvika socken, Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter har blivit lagligen kallade till christendomsförhör och undfå tjeneliga maningar i anledning af deras fortsatta kärlekslösa och ochristliga sammanlefnad. Detta deras uppförande mot hvarandra hade varat alltsedan deras ingångna äktenskap den 19de april 1843, och hade kärlekslösheten, illviljan och hatet allt mera tilltagit. Kyrkorådet hade inte försummat att tid efter annan genom bevekande och ömma förmaningar, hämtade från Guds eget ord, söka förmå desse makar att vända på en bättre väg, och gå hvarandra till mötes i fördragsamhet, tålsamhet och försonlighet, anropande Gud om bistånd att kunna dämpa ett upproriskt, hämndgirigt, våldsamt och hatfyllt sinne, men alla dessa utsådda frön till en förändrad vandel hafva fallit på klippan, på vägen och ibland törne och tistel, så att dessa makars sinnelag ännu var detsamma kärlekslösa och bittra. Kyrkorådet erfor nu med bedrövelse att ingen annan förändring timat i dessa makars sammanlefnad, än den att hatet dessa emellan hade tilltagit, så att båda önskade en skilsmässa. En sådan borde dock aldrig ske emellan de hjertan Gud förenat, och den borgerliga lagen tillåter en sådan skilsmässa blott för dessa hjertans hårdhets skull.
   Tillkallade vittnen, drängen Per Andersson i Perserud, gifte drängen Nils Andersson och gifte drängen Arne Persson ifrån samma hemman hördes och intygade att bemälta makars sammanlefnad är på det högsta kärlekslös genom trätor, svordomar och slagsmål. Hustrun är till lynnet retsam, otålig och kan inte styra sin tunga. Mannen, uppbragt häröver, slår hustrun så att hon som oftast med sina barn måste fly från hus och hem samt söka någon fristad hos grannarne. Dessa uppträden ske alltjämt, hvarigenom en allmän förargelse upkommit uti församlingen. På tillfrågan erkände Eric Andersson och hans hustru sanningen af dessa vittnesmål.
   Såväl af tvenne föregående förhör med desse makar, som nu ytterligare vid detta tillfälle har Kyrkorådet inhämtat och fått av såväl makarnas egen bekännelse som af deras grannars vittnesutsagor, kommit till den öfvertygelsen att mannen Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter, den förre genom sitt våldsamma och den sednare genom sitt retsamma sinnelag, gör en fredlig sammanlefnad omöjlig, samt att en sådan svårighet i lyssna och tänka rätt hos dem sig yppat och alltjämt sig visar under beständiga tillfällen till utbrott, att deras osämja öfvergått numera till afsky och hat, och anser sig Kyrkorådet, ehuru förgäfves, fått fullgöra vad Kyrkolagens XVI cap. XI Kongl. Förordningen af den 27 april 1810, och af den 29 april 1843 föreskrifva, hvadan makarna om de fortfarande endera eller båda yrka äktenskapsskillnad, de då må vända sig till Högv. Domkapitlet och veterlig rätt efter som lag och författningar föreskrifwa.
   Som emellertid bemälte makars sammanaflade barn under tiden utsättes för vådan att genom föräldrarnes onda exempel blifva till uppfostran, seder och sinnelag förderfvade så ansåg Kyrkorådet sig tillstyrka det laga förmyndare för desse barn blifva af vederbörande domstol utsedd, hvilket båda makarne <?> och biföll, samt med Kyrkorådet förenade sig derom att hemmansägaren uti Perserud Olof Jonsson till ett sådant förtroende vore tjenlig. Likaledes förenade sig makarne i den åtgärden till hatets mildrande, att bo åtskiljde tills vidare, medan rättegången varar, dock i samma gård, så att fadern kan äga tillfälle att se till barnen, hvilka hos modren för det närvarande förblifver. När förmyndare varder utsedd blifver det hans skyldighet att ombesörja att barnen få en omsorgsfull och christelig uppfostran.
   Ordföranden hade börjat denna förrättning med bön och upläsandet av no 339 i h. Psalmboken samt slöt densamma med de fyra första verserna af Ps no 285, bönen Fader vår och välsignelsen.”

 Protokollet upplästes i sockenstämman 22 juli 1849 och från predikstolen 29 juli 1849