Kategoriarkiv: Vägar

Holm-Rackstads vägsamfällighet 1951 – 1969

Vissa saker har skötts av Rackstadborna själva. Bystämman är ett sådant forum. Rackstad-Holm vägsamfällighet tar småningom över bystämmans roll. Vägunderhåll är uppenbarligen en manlig angelägenhet av den efterlämnade protokollsboken att döma. Mötesprotokollen visar hur ansvaret för vägen runt Racken – Rackstadborna eller Arvika stad – växlade. Och att man inte alltid var överens…

 

Protokollsboken för vägsamfälligheten startar 24 februari 1951. Eftersom bystämman under 40-talet verkar ha fört en tynande tillvaro, kan man misstänka att namnet på sista byfogden 1950, Olof Persson, var sista livstecknet från den. Just väg- och brofrågor var gemensamma angelägenheter för trakten. Vägsamfälligheten har uppenbarligen tagit över bystämmans roll.
Mötet i februari verkar ha varit en stämma, som föregick en kommande ordinarie stämma i maj. Kan allt ha startat föregående höst? I § 6 skrivs om ”avvecklingstiden av den gamla samfälligheten” – är det bystämman? Protokollet 24 februari 1951 konstaterar att ”mandattiden för den nya styrelsen som valdes 15 nov 1950 för 2 år skulle räknas till ordinarie stämman i maj 1953” Utom för två ledamöter som skulle lottas att avgå.
Vägen var uppdelad i fem sektioner (1-4,10) där uttaxering skulle ske på belopp som varierade mellan 200 kr och 775 kr.
I ett separat protokoll 24 feb konstituerade styrelsen sig: Sven Thegerström valdes till ordförande och Ragnar Olofsson till kassör och sekreterare
Årsstämman 29 maj 1951 fattade en rad beslut: infordra kostnadsförslag för trumma och avlopp vid Konsum, undersöka kostnaden för märken vid mötesplatser, underhandla med staden om lutning av vägen, tillstyrka att ”visst trafikbolag” fick anordna busstrafik runt Racken., att söka statsbidrag för nybyggda vägen över Gateskogen. Olof Persson (siste byfogden) redogjorde för gamla vägsamfällighetens räkenskaper, som visade upp skulder på 180 kr.

Följande år, 1952,  övertar Arvika stad grusning, sladdning och snöplogning mot att staden övertar statsbidraget. I stämmoprotokollet ombeds styrelsen försöka få snöplogen att även gå till Humletorpet. Nu beslutar man också ändra stadgarna så att samfällighetens stämma inte längre behöver anslås i kyrkan, utan i Holm och Rackstad.

Nya styrelsen utgörs 1953 av: Sven Thegerström ordförande, Ragnar Olofsson, Karl Johansson, Taserudsänga, istället för Bo Fjaestad. Kvarstår till 1954: Viktor Andersson och Johannes Andersson. Det meddelades att älvbron vid Segerfors utdömts och ritning och kostnadsförslag för ombyggnad lyder på 2.580, varav 60 % torde vara statsbidrag.
Året därpå anmodar styrelsen Arvika stad att ombygga bron mot att staden får statsbidraget.

Vid årsstämman 1954 ersätter Ingemar Skoglund Viktor Andersson i styrelsen. § 52 ”Beslöts att om dikning skulle förekomma sammankalla stämman för att besluta om detta” § 53 ”Beslöts anmoda Arvika stad att luta vägen till Hagen”

1955
Styrelsen föreslår att stämman beslutar att impregnera alla räcken i sektion 4, lägga om en trumma i sektion 3 öster om Hagen, rätta till i Källebacken, samt dikning och röjning. Så beslutar också stämman i Rackstads skola 18 maj. Där valdes Verner Olsson in i styrelsen. Man beslöt också att hos länsstyrelsen få lägga rör i stället för ombyggnad av älvbron vid Segerfors.

1956 §44 ”beträffande trädfällning å Smedjefallet beslöts att röja bort riset, samt efterhöra ingenjör Jonés ersättningsanspråk” § 45 ”Angående ombyggnad av Älvbron, som direktör Sven Thegerström av misstag förlagt pappren, som skulle sändas till Övervägmästare Odelgård för yttrande, beslöts invänta Odelgårds yttrande”

1957 års ordinarie stämma: §79 ” Val av styrelse, i tur att avgå voro, S Thegerström, som under året avlidit, V Olsson och R Olofsson. Valda blevo Ragnar Olofsson, Karl Nyström och Algot Andersson. Till 1958 kvarstår Johannes Andersson och Ingemar Skoglund.” Ragnar Olofsson valdes till ordförande till nästa stämma.
Styrelsemöte 28 mars 1957: ”§ 2 Beslöts att Skoglund skulle rekvirera ett lass grus till trumman öster om Segerfors, samt om han så kan ordna så att stenen i Ängbacken blir skjuten”
Styrelsens inspektion av vägen från Taserud till Perserud. ”§ 54 Med anledning av att V.F.S. kör tugg och spån på sekt. 1 beslöts att tala med advokat” ”§ 56 Uppdrogs åt Algot Andersson att bespruta buskarna efter vägkanterna å sekt. I, II, III och IV”

1958 Styrelsemöte 29 april på Nolby ”§ 61 Beslöts föreslå stämman, att söka kontakt med Perseruds vägsamfällighet, och gemensamt ingå till stadsfullmäktige med en anhållan om, att staden övertager underhållet och ansvaret för hela vägen från Taserud över Holm – Rackstad och Perserud till landsvägen i Öjerud”
Årsstämman: ”§ 95 Beslöts att anlägga trumma vid Mosågen, samt spränga bort sten vid Hagen och Enstöringen. Beträffande bron vid rågången mot Perserud beslöts avvakta ritning från vägstyrelsen”

Styrelsemöte på Nygård 4 maj 1959: ”§ 65 Beslöts att färdigställa de av vägstyrelsen ålagda mötesplatserna för att utfå statsbidraget. § 66 Beslöts att tala med byggnadschefen, om stan kunde med sina maskiner borttaga gräskanterna efter vägen. Även beslöts att uppmana staden att grusa vägen”
Årsstämman 15 maj 1959: Nyinvald i styrelsen blev David Andersson, Rackstad. ”§ 107 På förslag av bokbindare Lundgren, beslöts att undersöka om det går att få hastighetsbegränsning på vägen. § 107 (!) Beslöts anhålla hos länsstyrelsen att ålägga Arvika stad att övertaga underhållet av sektionerna I, II, III och IV”

1960 års stämma. Styrelsen består av David Andersson, Rackstad, Algot Andersson, Holm, Ingemar Skoglund, Rackstad, Erik Andersson, Rackstad och Ragnar Olofsson, Rackstad. Bland besluten: ”uppmana Bo Fjaestad och Elsa Hallgren, att anlägga trummorna vid deras utfartsvägar”, att ”undersöka hur mycket virke, som Leo Dahlin och Helge Lydén transporterat, samt kräva dom på 1 öre kbf och km”, ”uppmana staden att utbygga vägskälet vid Westergrens så att man kan svänga med lastbil med släpvagn”, ”att vid Westergrens uppsätta vägmärken, ett med påskriften Ö Rackstad och ett med N. Rackstad”

1961 års stämma hölls på Nolby

Vid 1962 års stämma väljs Bengt Lindqvist och Bo Fjaestad som styrelsesuppleanter. Beslöts bl a att ”begära trafikräkning i 8 dagar å vägen”
En välbesökt årsstämma med 15 deltagare: Erik Andersson, David Anderssson, Walfrid Persson, K E Karlsson, B Westergren, Joel Persson, Bo Fjaestad, B Lindqvist, I Skoglund, W Ullberg, K Nyström, I Andersson, Alg. Andersson, R Olofsson och dessutom Domänverkets kronojägare Agdur, Sunne gm fullmakt.

Årsstämma 1963: Fyllnadsval efter avlidne Ragnar Olofsson, ”vilken innehaft ordförande,

Ragnar Olofsson var mycket aktiv i styrelsen - tidvis både ordförande, kassör och sekreterare

Ragnar Olofsson var mycket aktiv i styrelsen – tidvis både ordförande, kassör och sekreterare

kassörs och sekreterarposten”. Till hans efterträdare valdes Bertil Westergren.
”Beslöts att kalla Arvika Stad till möte angående ev. övertagande av samfällighetens vägar” På nästa styrelsemöte fick nya ordföranden Westergren i uppdrag att kontakta Drätselkammarens ordförande Luthman. Både Westergren och Carl Nyström skulle höra med sakkunniga hur det blev om vägsamfälligheten upphörde med att underhålla vägen. Vad som hände framgår inte av protokollen. På styrelsemötet i oktober godkändes och påskrevs det beviljade statsbidraget. Erik Magnusson i Stålsberga får 3.000 för dikning, bortforsling av jordmassor och omläggning av vägtrumma vid infarten till Hurraskiftet.

Årsmöte 1964. Arvika stad efterlyste statsbidraget, men årsmötet beslutade att bara skicka hälften till dess att Drätselkammaren skickade uppgift på vilka normer man har gått efter. Ingen representant staden kom till årsmötet, trots löfte per telefon. Nu beslöts att ordföranden skulle kontakta byggnadschefen Fex.
Frågan om hastighetsbegränsning kom upp: ”§ 9 Någon framkom med förslag att ev. hastighetsbegränsning skulle införas om sådan kunde genomföras, vilket årsmötet var med på att detta kunde diskuteras med stadens repr.”
Det verkar vara öppna sammanträden i Vägsamfälligheten. Till annonserat möte 15 juli kom så få att man inte ansåg sig beslutsmässiga. Nästa protokollförda möte i slutet av september samlade desto fler: David Andersson, Sven Fransson, Erik Andersson, Ingemar Andersson, Alton (Anton?) Pettersson, Gottfrid Damberg, Albert Andersson, Valfrid Persson, Valter Ullberg, Karl Nyström, Ivar Johansson, Ragnar Johansson och Bertil Westergren.
”Beslöts att avstå från begärd vägdelning. Carl Nyström och undertecknad skall meddela lantmätaren detta. Samtidigt skall vi fråga om deb. För slitage av vägen för sommarstugeägarna” §6 ”Övriga ärenden. Beslöts att buskröjning skulle ske i höst och besprutning när slyet växt upp 20 – 25 cm. Beslöts även att broomläggning skulle ske vid Tomtängen och vägen in till Hurra. …Beslöts även att se efter om sprängning av berg vid Segerfors”

Årsmöte 1965.  Nu avgår Carl Nyström, Bertil Westergren och Ingemar Andersson. Istället inträder i styrelsen Sune Rönning, Albert Andersson och Ivar Johansson med Sune Rönning som ny ordförande.
Som svar på skrivelse från Arvika stad beslöt vägsamfälligheten att lämna hela statsbidraget på villkor att Arvika stad åtar sig fullständig väghållning (dikning, röjning, grusning, snöröjning mm) å vägarna S 274 och S 794. Även innestående medel överlämnas till Arvika stad. Andra punkter: §10 Sprängning av berg vid Segerfors skulle utföras omedelbart… Årsmötet beslöt även att skicka en skrivelse till Arvika stad med anfordran att de måtte dika vägen å sekt. I Taserud – Rackstads skola, vilken sönderkördes vid invigningen av Westlanda Kristi Himmelsfärdsdag1965”

Från 1966 finns inga protokoll

 1967. Sammanträde 25 augusti. Ordförande Sune Rönning får i uppdrag att uppvakta stadens tjänstemän beträffande vägkröken vid Nestuga. Övriga ärenden: önskemål om vägtrumma vid f d Olof Perssons fastighet samt för avloppsvattnet från Vattentornet i Gateskogen. Och mitt för Segerfors bör jordvallen bortskrapas på norra sidan av vägen.
Vid årsmötet i november kompletterades dessa önskemål med dikning i backen mellan Torpet och Nytomta. Bortforsling av jord skall också ske vid Trollbäcksdalen, vägtrumma omläggas på Hurravägen och denna väg grusas

1968 Årsmöte. Ny i styrelsen är Kjell Skoglund.
Arvika stad har stakat sträckan Orrviken – Segerfors, vilket godkändes av årsmötet. Däremot är årsmötet missnöjt över att man inte underrättats om informationsmöte i Perserud angående en omstakning, som redan verksställts, av två km av en väg tillhörig vägsamfälligheten. Till protokollet fördes också att vägsamfälligheten, skogs- och markägare inte hade något intresse av en ny väg mellan Orrviken och Ålgården.

Sist i pärmen är ett handskrivet årsmötesprotokoll från 27 nov 1969. Styrelsen väljs om, företrädare från vägsamfälligheten i förestående vägombyggnad av s k Rackenvägen utsågs (K Nyström och S Rönning som ordinarie)

 

Rackstads bystämma

Från 1893 till 1995 – med uppehåll 1951 – 1967 förde den årligen tjänstgörande byfogden i Rackstads hemman en räkenskapsbok. Här redovisades inkomster och utgifter som låg på bystämman. Genom posterna i räkenskaperna får man en bild av livet i Rackstad.

I äldre tider fanns sockenstämman som bestämde en del som också berörde hemmanet. Men det fanns också en nivå därunder, bystämman. Att den funnits länge kan man vara säker på, men hur länge den funnits i Rackstad är svårt att säga, men i sockenstämmans protokoll 5 okt 1800 kan man läsa om byfogdens roll:
§6. Likaledes blev beslutat att då en av socknens fattige kommer till en gård, skall den genast angifva sig hos Byfogden som på den fattiges bevis bör påskriva dagen då han ankom samt utsätta huru länge hvar och en jordägare i Gården bör underhålla den fattige och då denne senare begifva sig ifrån samma gård, skall han i vittnens närvaro för Byfogden tilkänna gifwas om någon i Gården varit så obarmhärtig att han icke hyst och vårdat honom så länge som hans skyldighet fordrat. En sådan ohjelpsamhet och sin christeliga plikt förgätande jordägare skall av Byfogden upteknas och vid näst påföljande sockenstämma angifvas…

Räkenskapsbok

Intäkterna kom främst genom de varierande närmast årliga uttaxeringarna baserad på de olika skatteörena. I början av perioden kom ”arrendemedel” som en inkomst från ”Bostället” Från 1929 fram till 1947 kom arrendeinkomsten från Porsmyra. En inkomstkälla fram till 1903 var ”roteringsbidrag”, dvs det bidrag hemmanet fick för att man ställde upp med en soldat. 1904 redovisas ”skatt från försålda soldatbostället”. Staten bidrog också till vägunderhållet genom årliga statsbidrag.

 

Utgifterna varierade. I början av perioden hade hemmanet en social funktion. Johannes Persson fick 1,25 för ”rotehjonet” och i räkenskaperna finns utlägg för ett par kängor till Olof Ersson 1894. Samma år fick Johanna Persson ett par strumpor och pengar till ett läkarbesök, liksom ett ”yllekläde” De sista åren på 1800-talet ser man utlägg för lintyg, reparation av skor och sylön för en tröja till rotehjonet.

En återkommande utgift gäller broar. Främst ”älvbron” (vid Segerfors?), men även bidrag till broar längre bort: Rexedbro, på Gateskogen och i Furtan. Prästskatten hanterades av hemmanet och är en årlig utgift mellan 1898 och 1939.
Räkenskapsbok2

1911 tas en rejäl summa (206 kr) upp för en ny karta för hemmanet. Nio år senare bokförs ett bidrag för andel i hemmanets karta från patron på Segerfors, Johannes Olofsson.

Efter kriget avtar bystämmans verksamhet. Under 1951 – 1967 saknas räkenskaper i den aktuella boken. Det verkar som Holm-Rackstads vägsamfällighet tar över bystämmans roll under dessa år (se kommande redovisning av Vägsamfällighetens protokoll)

Försäljning av virke och skog på rot gör att kapitalet ökar i den återuppståndna bystämmans räkenskaper. I boken noteras att Hagalund – byfogdens bostad – brinner 19 mars 1984. ”Kassaboken ligger i huset” och finns i läsbart, men brandskadat skick. Efter virkesförsäljningen 1973 finns det mest finansiella poster. Med ett undantag: 1995 ger  bystämman 12.500 kr i bidrag till upprustningen av Segerfors kvarn.

Byfogdar i Rackstads hemman

1894 Danjel Elofsson
1895 Emanuel Carlson
1896 Anders Olsson (Dr)
1897 Johannes Persson
1898 Erik Persson
1899 Gustaf Elofsson
1900 Anders Petterson
1901 Per Olsson
1902 Nils Gustafsson
1903 Nils Jonsson
1904 Waldemar Persson
1905 Per Andersson I Holm
1906 Johannes Olsson
1907 Magnus Persson
1908 Maria Persson
1909 Johanna Persson
1910 Johan Emanuelsson
1911 Per Andersson
1912 Daniel Elofsson
1913 Per Persson
1914 Johannes Andersson
1915 Karl Waldén
1916 Gustaf Lagerberg
1917 Eric Persson
1918 Karl Johan Petterson
1919 Robert Elofsson ”af Gust Elofssons sterbhus Perserud lejd byfogde”
1920 Robert Elofsson ”byfogde åt Bråtstugra”
1921 Anders Json Hagberg
1922 Gustaf Nilsson
1923 David Andersson
1924 Johan Persman
1925 Ragnar Johansson
1926 Per Magnusson
1927 Johannes Andersson ”byfogde åt Johanna Persson”
1928 Johannes Andersson
1929 Johan Emanuelsson
1930 Per Anderssons sterbhus
1931 Robert Elofsson Sötomta
1932 Per Perssons sterbhus Västugan
1933 Anders Persson
1934 Olof Persson
1935 Albert Andersson
1936 Otto J Månsson
1937 Algot Andersson Holm
1938 Carl Ericsson
1939 Karl Johan Pettersson
1940 Emanuel Andersson
1941 Anders Hagberg
1943 Gustaf Nilsson
1944 O. Persson
1949 Olof Persson
1950 Olof Persson

1968 Eric Andersson
1969 Erik Andersson gm Gustaf Andersson
1972 – 2002 Kjell Skoglund

Se även:  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/08/17/hemmansagare-betalar-kyrkoskatt-1934/

68 år i Nedre Rackstad

Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik 2016

Jan-Erik och Börje 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus  (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
wallinnordanstigs

 

 

 

 

 

 

solhem2jansson

 

 

 

 

 

 

borjes-husblomens

 

 

 

 

 

carl-nilsson

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

 

Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i Övre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.

Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*

Marie på Hurratorpet

Marie på Hurratorpet

Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.

 

 

Skolan

Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll.  Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan  på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.

 

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

midsommar-1954

 

 

 

 

 

 

 

Affärerna

Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, ”Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.

Mosågen

Mosågen

Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Hilmer Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.

Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.

En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson ”Guss” i Amerika –  och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik

Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)

Jösse Härads avrättningsplats

pärra

Pärra bor i Rackstad och spelar i Môra-Pär

Till vänster innan man svänger upp på den gamla vägen till Rackstad över Skog och Segerfors låg häradets avrättningsplats. Pär-Eric Eriksson besökte nyligen den platsen:

”I dag på dagen den 22 november 1775, exakt för 239 år sedan, avrättades sockenskomakare Sven Samuelsson vid galgbacken ute vid Sågmon. Sven var 22 år och hade rånmördat en välbärgad bonde från Gunnarskog, vid namn Per Andersson, sent en lördagskväll i februari samma år, och kommit över en stor summa pengar. Mördaren greps och dömdes till döden.
Galgbacken är belägen invid gamla 61:an, en bit in på åkern precis innan bron över Viksälven på vänster sida, om man åker mot Ålgården från Arvika sett, och är ett okänt kapitel för många arvikabor.
Avrättningen var en omständlig procedur och Sven fick ett hårt straff. Först skulle höger hand huggas av. Därefter halshuggning med stegling, vilket innebar att kroppen styckades upp i delar som sedan spikades upp på ett stegelhjul i trä och fick stå över vintern. Ofattbart makabert. Detta var inte enbart för att förnedra den avrättade ytterligare, utan skulle också varna alla och envar för hur det kunde gå för mördare och illgärningsmän. När korparna hade gjort sitt efter några månader och vårsolen tinade tjälen, grävdes kvarlevorna förmodligen ner på platsen och den avrättade straffades en sista gång, genom att vägras få vila i vigd jord.
En kulen novembereftermiddag, i vällingdisskymningen, parkerar jag bilen vid infarten mot Bålgård och går en stund på platsen. Jag blundar, känner in och drar några djupa andetag. Det luktar höst. Träden står kala och nakna invid älvfåran och löven ligger smetade mot marken. Det är alldeles tyst. Annat måste det ha varit 1775. En avrättning lockade stor publik och den vid Sågmon var säkerligen inget undantag.
Jag försöker att föreställa mig hur det var att stå där bland åskådarna. Fångens ångestrop, sorlet bland människorna, prästens verser som lästes och skarprättaren som gjorde sig redo. Psalmer som sjöngs. Skulle man våga titta? Skriket när handen höggs av. Jämret tills bilan skilde huvudet från nacken. Den plötsliga tystnaden. Ofattbart makabert.
Idag är det jordbruksmark och en höstplöjd åker på platsen där lagens strängaste straff förr delades ut. Riksantikvarieämbetet gjorde 1989 en inventering i området och konstaterade att inga synliga lämningar finns kvar. På hemvägen hör jag på radion om nya halshuggningar som terrorgruppen IS nyligen utfört. Den nyfikne kan beskåda illgärningarna på nätet. Mycket har förändrats, men ändå inte.”

avrättningsplats sågmon2Så här beskrivs brottet i en annan källa
http://www.geocaching.com/geocache/GC58TY7_galgbacken-2:

Vid detta område var Jösse Härads avrättningsplats placerad. Galgarna där de lemlästade hängdes upp för att varna förbipasserande, sägs ha varit placerade på plats N 59.39.900 E 012.38.220. Vilket är en bit från denna nuvarande cacheplats. Marken vid avrättningsplatsen är numera jordbruksmark, innebär att den därmed är borta eftersom marken brukas.
   Den siste som avrättades här lär ha varit sockensskomakaren Sven Samuelsson från Gårdsås i Gunnarskog. Detta efter att han rånmördat bergsmannen Per ”Bocken” Andersson vid Sjöbron Treskog.
   ”Den 8 februari 1775 anmälde kronomästare LJ de Bourgh, att bergsmannen Per Andersson i Treskog, efter att lördagen den 4 febr ha besökt flera grannar, blivit ihjälslagen och på söndagsförmiddagen återfunnen i närheten av sitt hem. Kroppen hade besiktigats av bataljonsfältskären Biezert, som i annat ärende reste från Fredros genom Treskog. Mördaren var ännu okänd.
   Som vittnen hade till detta ting inkallats: Lars Wallström, målare, bosatt på gården Tomta, antagligen en gård som kort tid förut förvärvats av Per Andersson; Nils Olsson, bruksskräddare på Fredros; Per Olsson och Nils Håkansson, Treskog; Elias Andersson, Fredros; Sven Samuelsson, sockenskomakare, bodde hos Wallström, vilken var gift med Svens syster Maria; Nils Nilsson, skomakarlärling; pigan Karin Mattsd:r, i tjänst hos gamle Olof Olsson vilken ägde och bebodde gården Gata, Treskog.
   Vittnet Lars Wallström, målare, berättade att Per Andersson under dagen varit i vittnets hem i sällskap med Måns Ivarsson (Tomta) i Bortan, Håkan Månsson i Bortan och Elof Nilsson i Bosebyn, då Måns Ivarsson för Nilsson överlämnade till Per Andersson 320 rdr smt i bankotransportsedlar samt en obligation på 244 rdr dito mynt och 6% ränta. Vittnet och ibland andra personer hade sedan i följe med Per Andersson varit inne på flera ställen i byn och emot kl 9 på kvällen kommit till gamle Olof Olsson, varifrån vittne och Nils Olsson från Fredros gick hemåt i sällskap med Per Andersson och skildes från honom invid Tomta, då han fortsatte mot sitt hem (Västra Haget). Klockan var då omkring 9 på aftonen.”
   …Häradsrätten förhörde först, i Nils Olssons frånvaro, Sven Samuelsson, ”22 år gammal, med ljust hår och ögonbryn, litet koppärrig, magerlagd och ej stor till växten, har sjuka ben, förlorat genom döden sin fader, Samuel Svensson i Stora Gårdsås, tillika med modern, har tjänat hos avlidne Per Andersson i fem år och sedemera i tre år betjänat Gunnarskog såsom sockenskomakare, ogift men trolovad med pigan Anna Israelsd:r i Träskog”…
   …Efter enskild överläggning dömde rätten Sven Samuelsson, ”sig själv till välförtjänt straff och androm i skräck och varning, mista högra handen, halshuggas och steglas.”…
…Sven Samuelsson blev avrättad och steglad på Sågmon öster om Arvika den 22 november 1775…
Per Andersson i Västra Haget, Treskog, var på sin tid socknens mest förmögne odalman.

Mer angående detta finns att läsa i ”En bok om Gunnarskog” sidan 577 – 581.

 

Segerfors kvarn 1963 i Arvika Tidning

AT1963

Arvikas skattebetalare driver i dagens läge en kvarn med en årlig förlust på 5.000 kr. Orsak till att kvarnen, som ligger i Segerfors, Rackstad, inte läggs ner är ett 126-årigt kontrakt, som den dåvarande ägaren till Segerfors bruk undertecknade med hemmansägarna i Rackstad, som i ”everderlig” tid försäkrade dem om fri mäld. Arvika stad sägs inom kort söka bryta kontraktet genom att ge bönderna annan ersättning, då kvarnen är i mycket dåligt skick. Men Rackstadbönderna tycker annat.
Historien grundar sig i anläggandet av en spiksmedja, kvarn och såg vid älven som förbinder sjön Racken med Glavsfjorden. För att det nybildade bolaget Segerfors bruk skulle få använda de tre vattenfallen och byggplatser för nämnda byggen och fyra dammfästen skulle 13 hemmansägare för all framtid garanteras fri mäldrätt vid en kvarn vid någon av forsarna.
Så här lyder ett utdrag ur kontraktet daterat den 20 februari 1837:
”Så snart alla delägarna uti ovannämnda mäldrätt utan förbehåll undertecknat denna överenskommelse och densamma vunnit laga kraft förbinder jag (namn) mig och framtida ägare till de uti köpekontraktet omförmälde Trenne (3ne) Vattenfall med byggnadsplatser och fyra (4) dammfästen att för everderlig tid i endera av dessa vattenfall hålla försvarlig mjölkvarn varå Rackstads hemmansägare och deras rättsinnehavare få utan avgift när som helst då vattentillgången det tillåter för husbehov mala såväl sammäld som skrädmjöl”

Pappret ägs idag av hem.-äg Carl Nyström, Rackstad, byalagsman. Den namn som står upptagna på kontraktet 1837 lyder: Olof Olofson, Jon IIS Jansson, Inggel IAD Anderson, Jon IIS Jansson som förmyndare, Arne APS Persson, Nils NES Erikson, Per PES Erikson, Olof OIS Janson onge Anders AERS Erikson, gamle Anders AES Erikson, Nils NOS Olofsson, drängen Olof ONS Nilson och Jon IIS Jonason.
Kvarnen i Segerfors var i gångna tider mycket lönande. Arvikaorten malde all sin säd där och bruket tjänade en betydande summa tillsammans med de tre olika verksamhetsgrenarna.
1937 hade emellertid konjunkturerna vänt sig och sågen hade avvecklats. Spiksmedjan hade sedan länge fått skatta åt förgängelsen och patronen Johannes Olofsson såg sig föranlåten att sälja bruket till Arvika stad. Till bruken följde en betydande skogsmark. Det rörde sig om cirka 800 tunnland.
Kvarnen i Segerfors hade renoverats i seklets början av patronen Olofsson 1916 sedan dess har ingen direkt förbättring skett.
Idag är kvarnen en blacka för Arvika stadsfot. DK-ordf- K. Ove Luthman, säger till AT:
”Vi sköter kvarnen så gott det går. Den för en tynande tillvaro i och med att det inte finns några bönder som mal. Förlust på 5.000 kr per år. Vi kommer att fortsätta att driva det enligt kontraktet. Så länge det går.”
Fem mjölnare har kvarnen slitit ut hittills. Så här säger den ”siste” Bertil Embretsson, 44:
Jag blir naturligtvis den siste. Det sägs att det blir möte inom kort och staden vill byta ut mäldrätten med rätten till Rackenvägen. Det skall bli skönt. Det har inte alls varit lönsamt att driva den här kvarnen och mycket arbetsamt. Få kunder är det och även om området blir större och större genom att kvarnarna försvinner. Så är det få bönder som tillkommer. Värst tungarbetad är kvarnen om vintern och då det inte finns värme i kvarnen är det inte roligt att stå och mala i 25 graders kyla?
Byalagets Carl Nyström säger så här:
”Klart att staden vill ha bort vår mäldrätt men vi 7 som fortfarande utnyttjat servituträtten kommer att hålla på den. Vi har fint. Kastar en säck i bilen när vi reser till stan lägger av den vid kvarnen och kan hämta den när vi åker hem. Om kvarnen skall läggas ner i höst genom ett eventuellt utbyte med Rackenvägen vet jag ännu inget om. Men det skall i så fall diskuteras.”
Under tiden maler kvarnen vidare  ibland på stadens skattepengar och är snart mogen för renovering.

Skrivet av sign. KJELL-ÅKE i Arvika Tidning (odaterat, men rimligen 1963). Artikeln hämtad från Segerfors bruk ett häfte sammanställt av Margareta Å. Engström.

Väg till Perserud?

22 oktober 1861 aktualiseras behovet av väg till Perserud i sockenstämman.

”Enär i långliga tider någon väg emellan de hemman av Arvika socken som ligger vid västra stranden av sjön Racken och Perserud saknats till stort men i synnerhet för sistnämnda hemman, och då för Perserud hemman kostnaderna för en ny vägs anläggande bliva betydliga, utbåda sig närvarande hemmansägare ifrån Perserud att täcktes Arvika socken i någon mån bidraga härtill med dagsverken eller på annat sätt. Härtill svarade att församlingen visserligen behjärtar dessa förhållanden och vill framdeles yttra sig häröver, när en sockenstämma sammanträda och för detta ändamål utlyses då församlingen funnit att Perserud och närgränsande hemman börjat att sätta detta göromål i verkställighet och ville församlingen därtill uppmana både Perserud och närgränsande till Perserud belägna hemman helst de av denna väg skulle draga väsentlig nytta”  (något moderniserat språk)
1912
Vägen längs Rackens västra strand omkring 1912

Dåliga vägar i Rackstad!

” …Gick till Emil Nilsson och köpte sill och fick låna 1/3 l brännvin och en cykel, på vilken jag omedelbart satte mig upp och körde till Rackstad. I Gatbacken mötte Gunnar Danielsson och Otto Hesselbom. Vägen var på det hela taget ganska bra, men över Gatskogen och från Fjaestad till Fritz <Lindström> var den djävlig…”

Ur Ludvig Mattssons dagbok 10 april 1911.

Citatet hämtat från Anders Mattssons utgivning av faderns dagböcker och brev 1908 till 1913. Mycket levande beskrivning av Arvikatrakten!