Kategoriarkiv: Byggnader

Segerfors bruk 1847 till försäljning

I Wermlandstidningen (1847-08-04) kan man läsa en annons om försäljning av Segerfors bruk efter grundaren, Adolf Sandelins, bortgång 1846. I annonsen får man en bild av vad som fanns på Segerfors. Det verkar inte som man fick någon köpare. Under åren 1846 – 52 arrenderade istället Edmund Sandelin Segerfors av sterbhuset.

segerfors herrgård

”Genom öppen och frivillig auktion, som förrättas på stället Onsdagen den 1 nästkommande September, kommer enligt framlidne brukspatron Ad. Sandelins sterbhusdelägares fattade beslut, till den mestbjudande att försäljas Segerfors bruk, beläget i Wermlands län, Jösse härad och Arvika socken, invid sjön Racken ½ mil från Arvika köping, privilegierat för 1200 skepp:d stångjernssmide för 2:ne härdar och 1 hammare, mot enkel hammarskatt, 3:ne spikhamrar för en stock och 1 ässja, 1 kniphammare för särskild stock och ässja, 1 grovbladig husbehovssåg, 1 qwarn med 2 par stenar  och 1 wadmalsstamp. Wid bruket, som är anlagdt 1840, finnes 3:ne timmerslussar och erhålles 24 sk banco för hwarje tolft timmer (tolv stockar) som derigenom nedflottas. Åbyggnaden består av Corps de logie med 2:ne wåningar under skiffertak, hwaraf andra wåningen innehåller 7 rum, och kök, samt den öfra 1 större salong och 6 rum, deraf 2:ne inredde, 1 flygelbyggnad af en våning, äfven under skiffertak, bestående av brukskontor och 3:ne rum samt krambod (affär); 1 magasin, tvenne våningar under skiffertak (se bild), drängstuga, brygghus, stall och erforderliga uthus, alla nästan nybyggda, i fullkomligt godt stånd samt försäkrade i allmänna Brandförsäkringsfonden för byggnader å landet till cirka 12.000 Rdr Banko. Landtegendomen till bruket består af 7/24 efter helt i frälsehemmanet Rackstad tillhörande frälseränta, och 1/12 i kronohemmanet Holm, hwarå årliga utsädet utaf cirka 5 tunnor höst- och 25 á 30 tunnor wårsäd och omkring 20 tunnor potatis, samt winterfödas 4 hästar, 2 par oxar och 10 kor. (en tunna c:a 150 liter)

Tillträdet af så wäl bruks- som lantegendomen, den sednare med förättadt höstutsäde, får ske den 1 nästkommande november, och alla inwentarier samt säkra förlager (fordringar) af en bliwande köpare öfwertagas efter bokpris (varas bokförda pris). Af köpeskillingen erläggas 2000 Rdr Banko genast efter auktionen, men det öfriga kan lämpas efter en reel köpares beqwämlighet och på de willkor som före utropet tillkännagifwas; förbehållande sig sterbhusägarna att inom 24 timmar efter klubbslaget få antaga eller afslå högsta anbudet. Närmare beskrifning om denna förmånliga bruks- och landtegendom kan erhållas genom korrespondens antingen med handlande Thure Sandelin i Arvika eller brukspatron A. Frick på Arvika och Rud
Wagge den 8 juli 1847
Efter anmodan Sam. Sohlberg

Originalartikeln finns här: https://tidningar.kb.se/2808837/1847-07-14/edition/147380/part/1/page/3/?q=rackstad%20segerfors%201847&sort=

Alla Segerfors ägare finns här:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/02/14/agarna-till-segerfors/

Stålsberga missionshus

Stålsberga f d missionshus

Detta inlägg är gjort i samverkan med bloggen Väckelsens Värmland
https://vackelsensvarmland.wordpress.com/

Arvikabygden är rik på missionshus eller bönhus. Idag är det bara Mellbyns missionshus som är i bruk för sitt ursprungliga ändamål, tillsammans med Missionshuset/Missionskyrkan/Equmeniakyrkan i centrala Arvika.

Från början (och då är vi på 1860-talet) möttes väckelsens folk i hemmen, eller där det fanns sådana i skolhusen. När det blev möjligt att predika ordet utan prästerlig medverkan så spreds rörelsen snabbt genom landskapet. Västvärmland besöktes ofta av predikanter från den norska sidan. Värmlands första missionshus byggdes i Marieberg i Ölme socken 1864. Det var ett kombinerat skol- och missionshus. Snart följde fler, t.ex. i Älvsbacka och Kristinehamn.

Arvika missionsförening, tillhörigt Svenska Missionsförbundet byggde missionshus i Mellbyn 1901, Mötterud 1908, Bålgård 1909, Dalen 1910, Bosebyn 1915, Stålsberga 1920 och Kärrsmossen 1923. Ett av dem skall vi återkomma till! Bosebyn ligger ju som alla (?) vet i Gunnarskogs socken men räknades till Arvikas verksamhetsområde. Södra Gunnarskog hade för övrigt Arvika som postadress ända till 1970…

I Ny socken byggdes Ottebols missionshus (även om det tillhör hemmanet Hungalsvik) 1906. Det tillhörde (Västra) Ny missionsförsamling, bildad 1890.

Dessutom hade baptistförsamlingen kapell i Skattebol och Björkenäs (Ny) och Fröbol (Älgå). 1908 byggdes ett baptistkapell i Speked, som faktiskt hyste en självständig baptistförsamling. En baptistkyrka fanns förstås också inne i staden, Salemkapellet, numera lokal för Frimurarna. För att inte glömma Elimkyrkan (Pingstkyrkan), Metodistkyrkan och Frälsningsarmén!

Och då har vi inte alls berört kommunens övriga socknar! Det finns en rikedom på missionshus – och några andra frikyrkohus – överallt utom i lilla Bogen. Men även där fanns faktiskt en missionsförening på 1870-talet.

Missionshuset i Stålsberga skulle alltså ha fyllt 100 år i år – huset står kvar, men fick bara uppleva runt 60 år som missionshus. Det såldes omkring 1980 och är idag bostadshus.

Från början var landet och staden en missionsförening, bildad 1860. Efter några år slogs man samman med Eda och Gunnarskog men 1877 skedde åter en uppdelning. 1916 beslutades att skilja staden och landet åt – de var ju två skilda kommuner. Staden kallades för Arvika missionsförsamling medan landet behöll det gamla namnet Arvika missionsförening. 1957 ändrades detta namn till Arvikabygdens missionsförsamling.

I april 1972 återförenades de båda under namnet Arvika missionsförsamling och följande år anslöt sig också Västra Ny missionsförsamling. Det skulle dröja till 1980- och 1990-talen innan missionshusen ute på Arvika sockens landsbygd började säljas av.

Men husets utseende avslöjar att det har en äldre historia – och i en text på denna blogg så berättar Kerstin Werner om att det var mangårdsbyggnad på Oppstuga i Stålsberga. Det förekommer att bostadshus byggts om till missionshus, men det är inte så vanligt.

Missionshusen var inte bara predikolokaler. De blev också bygdens mötesplatser – hit kom barnen till söndagsskolan, här samlades lite äldre barn och ungdomar till junior- och ungdomsföreningsmöten. I senare tid blev scout en viktig verksamhetsgren inom SMU.

Och så auktioner och fester! Det kostar pengar att hålla ett hus vid makt. Ofta på höstarna anordnades auktioner, försäljningar och fester med målet att samla in medel, både för behoven på hemmaplan men också för att bidra till det som kallades yttre missionen. Inom Svenska Missionsförbundet var de båda Kongo, Östturkestan (senare Indien) och Kina (senare Japan) de viktigaste missionsfälten.

Här är ett klipp från Arvika Nyheter 1 november 1974, där det rapporterades från missionsauktionen i Stålsberga.

Så det här inlägget är en inbjudan till alla som har något att berätta! Undertecknad håller tillsammans med Henrik Olsson på med att försöka kartlägga alla missionshus och andra frikyrkobyggnader i Värmland. Ett steg är att försöka lokalisera och dokumentera missionshusens nutida utseende. Det har vi gjort, se ovan. Men också att utforska tryckta skrifter, arkiv och andra källor. Arvika missionsförenings minnesskrifter har inte så mycket att säga om Stålsberga missionshus.

Vi har kommit en god bit på väg. Målet är att dokumentera hela historien i en bok. Det finns drygt 700 objekt i vår undersökning. Har någon som läser detta äldre bilder från missionshuset i Stålsberga, eller för den delen något annat missionshus, liksom berättelser eller sakupplysningar som vi inte får missa – hör av er till ivarsson.carljohan@gmail.com

Carl-Johan Ivarsson

Kommentarer från Facebook:

Hans Ferner Började i Karin Ståhls söndagsskola i Stålsberga missionshus i mitten av 50-talet. Det som lockade var att få ett klistermärke i boken varje gång man var där. Tror det blev 3 st! Missionsauktionen varje höst var alltid fullbesatt. Vi barn o ungdomar satt längst bak och en gång blev det skandal. Lennart på Åsen lättade på gardinen och på fönsterbläcket satt en stor katt o stirrade på oss! Stort jubel i Guds hus godtogs inte och vi blev strängeligen åthutade och nästan avhysta! Ordning i Guds hus!
Kicki Andersson …eller den gången det sjöngs en psalm och din lillasyster stod i bänken och sjöng Hadderian Haddera’…kanske inte så många som brydde sej, men mamma skämdes!
Rackstadhistoriskt Mikael Johansson bodde en tid i missionshuset. Rackstadhistoriskt frågade honom:
”Jag har tyvärr inte så mycket att tillägga om Missionshuset. Jag bodde där i drygt 20 år, från 1992 till 2014 och hyrde av Lennart Johansson. Det jag vet om huset är ungefär det samma som står i artikeln. Lennart J köpte det 1980 och han har berättat att det var byggt sent 1700-tal eller tidigt 1800, att det gjordes en avstyckning och husets ägare skänkte det till Missionsförsamlingen någon gång på 1910-talet.
Och Oppstuga är det namn stället hade innan det blev Missionshus.
Det finns ett foto på den nyfödde Niklas Göran i knät på sin moder. De bodde alltså där innan de flyttade till ett ställe närmare Rackstad.”

 

Friluftspredikningar?:

Arvika Allehanda 1892-01-21

Arvika Allehanda 1893-10-20

Den stora omflyttningen: Laga skiftet i Rackstad 1844-47

12 september 1845 undertecknade lantmätare Sam Dahlgren sista sidan av det 94-sidiga protokoll som reglerade Laga skiftet i Rackstad.
Laga skiftet kom att leda till en rejäl ommöblering av hemmansägarnas marker och hus. Syskonen Per, Nils och gamle Anders blev kvar i Övre Rackstad, medan unge Anders Eriksson på Hagen hade sina kusiner Arne och Jon i Nedre Rackstad. Tyngdpunkten i hemmanet kom fortsatt att ligga i Övre Rackstad, men nu kom det fler gårdar även till Nedre Rackstad.

1786 hade ett storskifte ägt rum då sju hemmansägare delade upp inägorna, dvs åker, betesmark och äng, i Rackstad. 1845 inkluderades även skogsmarken i omfördelningen. Nu ingår också det som tidigare varit samfällt ägt: hemskogen, hagmarker, ”Torpna” (samfällt i nuvarande Nedre Rackstad). Och nu var det tretton inblandade hemmansägare – och ett soldattorp. Några ökade sitt innehav av skogsmark, andra minskade.

I protokollet finns noggrant angivet hur varje yta i hemmanet ägdes inför det stundande laga skiftet. Laga skiftesstadgorna sade nu att varje gård fick ha tre ägoskiften, två i åker och äng och en i skogsmark. All mark värderades med avseende på jordart och avkastning. När skiftet efter ett år är genomfört och godkänts av de berörda finns lika noggrant nya ägare angivna. 1847 godkändes det formellt av Jösse härads ägodelningsrätt. Hela processen hade påbörjats 1844.

Som ett resultat av Laga skiftet flyttade tre av tretton hemmansägare till Torpa (Nedre Rackstad) – på ömse sidor om den nuvarande vägen till Taserud. Tidigare samägda åkrar fick nu en ensam ägare och mera sammanhängande jordstycken. Hus och ägodelar bytte plats.

Men det skedde inte utan protester:
”För vinnande av ett redigt skifte, nödigt att Per Jonsson, Arne Persson och Olof Eriksson utflytta till det s k Torpa (Nedre Rackstad), hvarest i alla afseenden tjenliga utflyttningsplatser finnes. Per Jonsson ville härpå ingalunda ingå. Betet i Torpa var otillräckligt. Olof Eriksson och Arne Persson instämde. Skiftesmannen underrättade delägarna att de utflyttade jämte Jon Jonasson kunde få all därvarande skogsmark”  Eftersom det var mer än de med tanke på sin skatträtt hade rätt till accepterade de.

De som flyttade till nya tomter hade rätt att på det gemensammas bekostnad flytta med sig sina hus. Olof Eriksson var en av dem som flyttade till Nedre Rackstad. Därför monterades hans byggnader ner stock för stock, med fönster, spik etc för att sättas upp på den nya platsen. Med sig tog han följaktligen stugbyggnad (20x13x8), loge med två lador (19×12½x6) med nävertak, fähus (12½x12½x4) med halmtak, nya visthusboden (9×8½x4), gamla visthusboden (8½x7x4), stall (12x10x5), svinhus (6x6x3), redskapshus (8x7x3) med brädtak, smedjan (8×6½x3), hemlighuset (4x4x4) och sliphuset. Dessutom flytt av humlegård, 11 frukträd, gödsel och lösören.
(Längd, bredd och höjd ovan angivna i aln. En aln motsvarar litet drygt 59 cm)

Hemmansägarna och deras familjer var trots allt en minoritet av Rackstadborna. Torpare, backstusittare, inhyses fanns också, men var inte en del den här processen.

Övre Rackstad. A Adolf Sandelin, B Unge Olof Olofsson, C Jan Danielsson, D Gamle Anders Ersson, I Nils Persson, K Jon Jansson, L Nils Eriksson, M Anders Eriksson, N Per Eriksson, O Soldattorpet

Nedre Rackstad: A Adolf Sandelin, B Unge Olof Olofsson, E Arne Persson, F Per Jonsson, G Anders Jonssson, H Olof Eriksson, L Nils Eriksson, M Anders Eriksson, N Per Eriksson, K Jon Jansson

Hemmansägare ordnade efter ägornas skatterätt
– andel av 960 öre

Brukspatron Adolf Sandelin (1786 – 1846) 280 öre. Litt. A. Segerfors. Förmögen handelsman i Arvika. Hade 1836 på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund från Älgå köpt frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) och byggt upp Segerfors bruk, inklusive herrgården. Under åren 1795 till 1798 hade Jakob Forslund dessutom  genom ombud köpt ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) och ytterligare tre skogstorp tillhöriga Olof Olsson, Erik Andersson och Bengt Arneson. Efter laga skiftet ägde Sandelin mycket mark söder och norr om Segerfors, Danielstorp, Sågartorpet och hemskog mellan Segerfors och Gustås, Samt förstås skogsmark.

Anders Eriksson (1789-1870) 120 öre. Litt. M. Bor kvar på Hagen. Släkten har en lång Rackstadhistoria; fadern hette Erik Arnesson (f.1766), farfar Arne Bengtsson (f. 1717) Arne var en av delägarna vid Storskiftet 1786. Anders var kusin med Arne Persson (1770) och Jon Jonasson (1780). Anders hade mark längs älven sydväst om kvarnen som Sandelin övertog. Han delade före skiftet mark väster om Hagen med Per Eriksson (f. 1792). Anders tar över den och utvidgar nu sina marker runt Hagen, västerut och söderut längs Hurravägen. Han flyttar också stugbyggnad och foderlada från Orrvikshultet, liksom foderlada och kjölna* från gamla skiftet. *(för att torka malt och göra öl)

Jon Jansson (1777 -1863). 100 öre. Litt K. Jon Jansson ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jansson den marken. Därutöver får han ett stycke mark i Nedre Rackstad. Dessutom mark nära Orrviken som varit tillökning/ avsöndring till soldatbostället. Och Orrvikshultet med mark vid vattnet och nuvarande nederdelen av slalombacken. Loge med två lador flyttas från Labråten till Jon Janssons ägor, liksom källargropen, badstuga och kjölna.
1775 flyttade Jons far Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. Sonen Jon Jansson och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön. Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.

Nils Eriksson (1794-1864) 90 öre. Nils Eriksson fick all mark under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som dock delvis bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den

Rackstads kalvhage 483-484

tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet mellan Lindström och Albråten. Dessutom lite mark i Nedre Rackstad. Hans mark nordöst om Sal innefattade nuvarande Kampudden, där det utflyttade soldatbostället legat och gården Gärdet, sedan länge borta. Han fick överta en loge med två lador, fähus, visthusbod, stall, svinhus, smedja.  Hans far Erik Andersson (1756-1804) var en av dem som deltog i 1786 års storskifte. Nils var bror till Per Eriksson och gamle Anders Ersson

Per Eriksson (1792-1873) 60 öre. Litt. N. Hade tidigare del i mark som Hagen låg på (293-336) tillsammans med (unge) Anders Eriksson. Nu får han mark väster om Hagen, liksom Där Framme och Oppstugan (senare ersatt av Nystugan) och mark österut därifrån. Därtill en liten markplätt vid nuvarande slalombackens fot och mark i Nedre Rackstad. Flyttar loge med två lador, fähus, visthusbod, stall, svinhus, smedja

Unge Olof Olofsson f. 1802 56 öre. Litt. B. Bosatt på Ängåsen.  Fadern Olof Olofsson f. 1771,  Farfar Olof Jonson (1738-1793) hade del i 1786 års storskifte av inägor. ”Hus flyttas från gamla gården till hans bostad de sk Ängsbråtarne”, stenkällare, källarboden, visthusboden, stallet, vedskjul, badstuga, humlegård står antecknat. Ängbråten var ett torp under Ängåsen, som kanske uppstod tack vare dessa byggnader?
1850 flyttar hela familjen inklusive fadern till Långvak. Arrendatorn på Segerfors Edmund Sandelin flyttade 1852 till Ängåsen. (Fadern till Edmunds hustru, Anna Eugenia Maria f. 1824, handelsman Carl G Sundblad ägde f ö en vadmalsstamp i älven).
Rackstadsbönderna hade skog och kontrakt med bruken om att sälja träkol. I samband med Sandelins etablerande av Segerfors bruk ville Olof Olofsson (fadern?) i Rackstad nu få närmare avsättning för sin kol. Tidigare hade han tvingats lämna till Älgå bruk. Resultatet blev istället att kolveden blev liggande i skogen till förruttnelse, skriver Olof Olofsson till tingsrätten 1837.

Per Jonsson f. 1810  54 öre Litt F. lämnade, förutom marken han ägde med Arne Persson även mark söder om nuvarande Hagalund på Hurravägens högra sida. Per hade 1834 gift sig med en fosterdotter, Maria Andersdotter (f.1812,)  till Olof Jansson (förtroendeman, ”sexman”, i socknen, död i lungsot 1838) och Maria Olsdotter i Där Framme, Kanske bodde de först i Oppstugan, som senare kom att rivas och ersättas av Nystugan? Efter Olof Janssons död upphöjdes Per från dräng till hemmansägare. Per och Maria flyttade efter laga skiftet till Nedre Rackstad med mark på båda sidor av Taserudsvägen  (Rackstadtorpet?). Per flyttade med sig många hus från sin gård: Stugbyggnad, loge med två lador, fähus, stall, visthusbod, svinhus, källargrop med stenväggar, badstuga, kjölna och sju fruktträd. Det uppsatta huset skulle muras/rappas!

Nils Persson f. 1814 53 öre. Litt. I. Bor kvar på Tomta, gården väster om Sal. Fader: Per Persson f. 1789. Farfadern Per Bryngelsson (1746 -1809) deltog i storskiftet 1786 och står 1795 som åbo till Jacob Forslund och hade fått fullmakt att på Forslunds vägnar genomföra ett skogsköp. Kanske ingick Tomta i Forslunds köp av frälsedelen i hemmanet? 1816 flyttade Per Persson med familj till ett torp i Rackstad som backstusittare – utfattiga. Nils hade 1839 flyttat till Rackstad från Gunnarskog och flyttade åter till Gunnarskog 1856 med familjen (hustru och sex barn). Huset kom så småningom att flyttas till Kampudden av Gustaf Fjaestad. Kvar finns nu bara en jordkällare.

Olof Eriksson f. 1812. Litt H flyttade ner till mark väster om Taserudsvägen efter det som blev Rackstadskolan. Han lämnade mark som låg mellan Där Framme och Segerfors. Olof var svärson till Olof Olofsson f. 1771. Hustruns (Märta Olsdotter f. 1810) farfar Olof Jansson (1738-1793) var en av sju hemmansägare som deltog i Storskiftet 1786. Det blev ett ordentligt flyttlass från Övre Rackstad: Stugbyggnad, loge med två lador, fähus, nya visthusboden,  gamla visthusboden, Stallen, svinhus, redskapshus, smedja, hemlighuset, sliphuset. Flytt av humlegård, 11 frukträd, gödsel och lösören.

Jon Jonasson f. 1780 40 öre. Litt. G. Flyttade från Rackstad till Bålgård 1797. Hela familjen flyttade från Bålgård till Nedre Rackstad 1836.  Fader Jonas Arnesson  (1748 – 1800)  Kusin till unge Anders Eriksson (f 1789) och Arne Persson (f.1770)

Anders Jonsson f.1811, son till Jon, övertar Litt. G Får 732-778 och skogsmark i Övre Rackstad. Anders bodde i Nedre Rackstad redan före Laga skiftet. Nygift med ett barn i sin familj flyttade han till Rackstad 1836 tillsammans med fadern Jon Jonasson f. 1780 och modern Karin Bengtsdotter f. 1767 från Bålgård. Ganska snart var han far till sex barn, varav två dog samma år, 1844. De bodde då på ägor som Per Jonsson skulle komma att överta efter skiftet, medan Anders Jonsson med familj flyttar till mark närmare Taserud. Anders släkt har Rackstadrötter. Fadern Jon Jonasson hade 17 år gammal flyttat till Bålgård. Anders var sonsonson till Arne Bengtsson f. 1717 som var hemmansägare 1786 vid Storskiftet.

Gamle Anders Ersson  (1784 -1855) Litt. D.  Fader: Erik Andersson (1756-1804) Bror till Nils Eriksson f. 1794 och Per f. 1792  Tomt 577 Har: Bråten 577-603, Degernäset 604-614, Mastaketorpet 613-621 Behåller Bråten, Degernäset, Mastaketorpet och övertar Labråten 555-573 från Jon Jansson.  Gifte sonen Per Andersson f. 1815 flyttar 1849 till Pålsbråten. Nils Eriksson, Per Eriksson och gl Anders får utskogen 980-986

Jan Danielsson f.1783 20 öre. Litt. C. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp (Hurra) I Laga skiftet bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861

Änkemannen Arne Persson (f. 1770) 20 öre. Litt. E flyttar till Vålängen, sista markerna i Nedre Rackstad före Taserud.  Han låter montera ner sin ”mannbyggnad” (7 meter lång 8 meter bred och 6 meter hög). Huset skulle märkas upp, tas ner och sättas upp igen med torv/nävertak på nya stället. Fårhuset och badstugan skulle också med, liksom fem fruktträd och gårdens gödsel. Allt noggrant bokfört. 70-plussaren Arne nöjer sig med en liten tomt. Han kommer nu en bit bort från sin uppväxtplats, där fadern Per Arnesson (1737 -1795) hade varit med om 1786 års storskifte. Kusin till Per, Nils och Anders. Han lämnar mark sydväst om Sal, som han ägt tillsammans med Per Jonsson.

5 augusti 1845: ”låtternas utstakning i inägorna fullbordad samt skiftena i hemskogen utstakad och rörlagd”. Nästa morgon komma överens om kostnaderna för husflyttning och gödsel. Jan Danielsson, gamle Anders Eriksson och Jon Jonasson slipper bidra till flyttkostnaderna eftersom de bor avlägset från gården och ”inte dragit ringaste nytta av utflyttningarna” Samma gäller unge Olof Olsson.

Soldattorpet flyttas

På nuvarande Kampudden fanns Rackstads soldattorp. Med tiden kom soldattorpets ägor också inkludera mark över viken på Rävudden.
Med Laga skiftet kom soldattorpet att flytta till Edet, torpet Estöingen. Torpet ägdes dessförinnan av Adolf Sandelin, Segerfors bruk. Stugan på gamla soldattorpet (8 m långt x 6 m brett x 3 högt med nävertak) och ladugården flyttas till Per Jonssons tomt. Lada och visthusbod flyttas till Sandelins sterbhus.
Soldaten Olof Olofsson Rackberg f. 1798 hade hustru och sju barn. Han var Rackstads indelte soldat 1820 -1848. Flyttförhandlingen övervakades av länsman och en löjtnant som representerade regementet. Rackberg var ”vida bättre belåten” men ”tillade att delägarna måtte i afseende å hus och stängsel sätta det nya bostället i lagligt skick”

Soldattorpet på Oddudden (nuvarande Kampudden) Dåvarande tomter: 452 – 463

Nya soldatbostället: 538 – 576 (Estöingen)

Källor: Laga skiftet 1845 https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=94&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ff&mdat=20170719114925960953

Husförhörslängder:  https://sok.riksarkivet.se/kyrkoarkiv?Arkivsok=Arvika&Lan=0&PageSize=100&Arkiv=SE%2fVA%2f13011&tab=serie#tab

Felaktigheter? Kompletteringar? Kontakta lennart.wettmark@gmail.com

Kerstin Werner berättar om gamla tider

Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.

Kvarnstugan
Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.

Nordstuga Holm
Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)

Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)

Gustaf Fjaestad
När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.

Brömsere
Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades  olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.

Hülphers
Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.

Maja Fjaestad
Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)

Elsa Ahlgrensson
Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.

Ängåsen
Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.

Maskeraden på Sandstaberg

Under några år på 1920-talet fram till 1925 ägdes Sandstaberg av en dam från London, Frida Curween Simpson. En tid med omvittnat storartade fester!

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina, utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné följande om Miss Frida Curwee Simpson som bodde på Sandstaberg vid Racken i början på 1920-talet. (Sida 112 och 113 i Andra upplagan)

Sex av systrarna utanför Segerfors herrgård

Rakel var den av systrarna som klarade av hästarna bäst. Hon var ofta ute och körde. När flickorna hade varit borta och kört själva och kom hem, då var det Rakel som ledde hästen in i spiltan i stallet och tog av selen. Den lade hon på stallgolvet. Då behövde de inte väcka Johansson som behövde sin sömn. När Rakel var ute och körde i något ärende, tog hon sig för att bjuda alla hon körde förbi på skjuts. När hon en dag kom körande över Letskogen, satt en man på dikeskanten. Rakel tvekade en smula, men tog mod till sig och bjöd på skjuts. Det visade sig vara en tysk student som var på besök hos Miss Frida Curwee Simpson på Sandstaberg. Rakel visste vem hon var. Hon var engelska och hyrde detta ställe som hade ägts av konstnären Bror Sahlström. Det låg alldeles invid sjön och en brant backe ledde ned dit. Det sades, att konstnärerna sprang utför branten efter fester för att se om de klarade det. Rakel hade förkovrat sin tyska på folkhögskolan, så att det gick lätt att prata.

Några dagar senare kom Miss Simpson till herrgården i sällskap med tysken och en engelsk lord. De ville låna det ena pianot för en fest som de skulle ha. Eftersom mamman inte var så förtjust i Miss Simpson för att hon en gång ställt sin ridhäst vid stora trappan och hästen lagt sitt ”visitkort” där, blev de rätt kyligt mottagna.

Bertha och Rakel tyckte sig minnas, att lorden hade spetskrås på sina manschetter som inramade hans långa smala vita händer. Han provspelade nämligen på pianot. Flickorna blev bjudna på festen men blev först nekade att gå. Efter en del kompromisser fick de till slut lov att gå dit. För dem var det spännande med konstnärer och utlänningar. Det var maskerad. En av vävkonstnärinnorna som var mycket vacker var rokokodam, en danskonstnärinna var page. En ung man var dam med en stor svart peruk med en röd ros vid sidan och vit klänning, flera andra fantasidräkter fanns där också. Bertha och Rakel var idel ögon och öron för allting, och kanske hade de mest roligt av deltagarna, fast de egentligen inte hörde dit.

Det fanns en kärlekshistoria förknippad med festen. ”Rokokodamen” var uppvaktad av en av juristerna vid tingshuset, av den engelska lorden och av en av konstnärerna. Konstnären sade att hon måste bestämma sig: ”Jag målar en tavla av dig för att bevisa min kärlek.” Lorden hade ju gods i England att erbjuda och juristen en god framtid. Om några dagar kom konstnären med målningen i helbild. När hon såg tavlan blev hon överväldigad, och hon sade: ”Jag väljer konsten.” Hon ångrade sig nog inte, även om hon fick slita hårt och leva knapert åtskilliga år.

(Hette den engelska damen Curwee eller Curween?)

En senare fest på Sandstaberg

 

 

 

En månad på barnkolonin i Rackstad

Kerstin Israelsson

13 juli 1964 gjorde Kerstin Israelsson sin första arbetsdag på Barnkolonin på Kampudden i Rackstad. Karlstads skollovskoloniförening hade köpt Kampudden 1923 och sedan dess bedrivit koloniverksamhet för karlstadbarn. Kerstin hade gått sju år i folkskola och läste nu på Ingesunds folkhögskola med sikte på att så småningom arbeta med barn. Under en månad – i stort sett alla dagar i veckan – skulle hon särskilt ta sig an 14 flickor i åldern 10-12 år. Alla husen sen Fjaestadsepoken stod kvar och en ny sovstuga – den röda Ornässtugan hade tillkommit. På övervåningen bodde de 14 flickorna, medan pojkarna bodde i huvudbyggnaden. Det var utedass och för att barnen inte skulle tvingas ut över gården i nattmörkret så fanns en hink, som sedan någon fick gå ut med. Kerstin och en till ledare bodde i ett litet rum på nedervåningen i flickornas hus. Och Kerstin fick bära hinken emellanåt. Den var ju tung och trappan från övervåningen hög.

”Kerstins barn”

När Kerstin började arbeta hade barnen varit där en månad och det mesta av den akuta hemlängtan hade nog lagt sig. Men en del barn hade det jobbigt, tyckte Kerstin. En del barn behövde nog byta miljö. Fast det där förstod man nog inte förrän efteråt. Ibland var det slagsmål mellan pojkar. För att stävja det införde man under några dagar boxningsträning, dvs rephoppning och andra icke våldsamma aktiviteter.

Dagarna var långa. Ledarna växlade om som badvakter, lekledare och att arbeta i köket. Också barnen gjorde insatser genom att sitta ute och skala potatis, vilket lockade en del att skala fram dödsskallar, minns Kerstin.

– Mitt på dagen kunde man få litet fri tid längst ut på udden vid stolpboden. Dit fick inte barnen gå.

Stolpboden på udden. Frizon för personalen

Kerstins arbetskamrater: Kerstin, Gullan, Ulla, Anna och Lili-Ann

När barnen lagt sig och somnat samlades ofta de unga ledarna – de andra var från Karlstad –  på någons rum eller på udden. Kerstin minns hur Anna, en rektorsdotter, som på något sätt gick utanför personalkvoten, avsiktligt – tror Kerstin – på kvällen släppte ett handfat nerför trappan i huvudbyggnaden. Istället för att smyga genom pojkarnas sovsal, sprang man ner på gården och fnissade. Så här efteråt skäms hon för hela situationen. Föreståndarparet från Sunne, Gustav Robertsson och hans fru, verkar inte ha reagerat. Mest var man kvar på Kampudden. Arbetsdagarna var långa. Men en och annan gång cyklade man in till Arvika och tog ett varv på stan.

Föreståndarparet Robertsson

Dagarna inleddes med frukost, som en kokerska, Ester från Gunnarskog, skötte. En måltid mitt på dagen och på kvällen bredde kvällens arbetslag tre mackor till varje barn. Vissa dagar var annorlunda, t ex 10 augusti när man hade stor kräftfest på fångade kräftor. Kerstin minns ett halvt badkar med kräftor. Och kräftorna hade man plockat med händerna längs stranden.

Kokerskan Ester från Gunnarskog

12 augusti kom en buss och hämtade upp alla för en utflykt till Knöppelåsen och Ingestrand. Det var avslutningen för barnen på den två månader långa vistelsen på Kampudden. Dagen därpå åter en buss, nu för hemresan till Karlstad för barnen. Kesrtins sista arbetsdag ägnades åt städning, men också kräftor och god mat för den kvarvarande personalen.

13 augusti. Hemresedag

Och Kerstin kunde snart kvittera ut lönen för månadens arbete: 403 kr.

 

Läs mer om barnkolonin här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/11/barnkolonin-pa-kampudden/

 

Från Danielstorp till Göktorpet – och Kalifornien 

Bo Rhönnstad har sammanställt en släkthistoria som innefattar såväl Göktorpet som Kalifornien. Avslutningsvis berättar han om släktingen Selma Giöbel – en mångsidig pionjär inom konsthantverk i Sverige.

De sista som bodde på Danielstorp i Rackstad (torp under Segerfors bruk) var Jonas Andersson och Anna Carlsdotter och deras barn. Några år in på 1900-talet flyttade de till Göktorpet.
Jonas far Anders Jonasson föddes i Långvak 1815 och fick sju barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre var soldat i Värmlands Fältjägareregemente, som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.

Några av Jonas och Annas barn kommer att emigrera till USA, några blir kvar i Sverige – och fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år.

Anna, det första barnet en dotter, föddes den 25 juni 1870, i Östra Berga, (Ålgården, Arvika) Hon gifter sig med Carl Ansgarius Wåhlgren och blir kvar i Sverige.

Andrew (Anders), föddes 1 februari 1872 i Östra Berga, (Ålgården, Arvika). Han flyttar ut som 16-åring och börjar arbeta i Rackstad (Segerfors) och senare i Skog (Vik). Han lämnar hemlandet för gott 1905, och emigrerar till Amerika och bor på flera platser i norra Kalifornien: Butte county, Mount Shasta och Weed, (Siskiyou County), Susanville, (Lassen County) Kalifornien.

Christine (Christina), tredje barnet en dotter, föds den 25 september 1874, i Västra Högvalta. Hon emigrerar för gott 1902, till Honey Lake, (Lassen County) och senare Susanville, (Lassen County), Kalifornien. Hon gifter sig där och får tre barn.

Dessa tre ovan nämnda barn flyttar med Jonas och Anna till Danielstorp.

Barn som föds på Danielstorp;

Carl Johan blir det första barnet som föds på Danielstorp, 11 mars 1877,  som barn nummer fyra. Carl Johan blir ogift och kommer senare att bli hemmansägare på Göktorpet fram till sin död 1956.
Som barn fem i barnaskaran föds Nels Johnson 9 januari 1879 på  Danielstorp.  Nels flyttar ut och gifter sig med Maria Otilia Svensdotter, som härstammar från Göbelsläkten, Saarland i Tyskland, (se presentation av Selma Giöbel i slutet av artikeln). Nels utvandrade 1908 till, Butte, Siskiyou County, Kalifornien. Han köpte sig hus i Susanville, Lassen County och Andrew och Magnus bodde där en tid som hyresgäster. De första åren var de tre bröderna Johnson anställda på Fruit Growers Supply Company som grundades 1907 och senare blev känt som Sunkist Fruit Growers eller bara Sunkist. Alla bröderna från Östra Berga och Danielstorp blev involverade i Första världskriget och Nels också i Andra.

 

 

Maria föds 11 oktober 1880 på Danielstorp (Segerfors). Också Otto föds på Danielstorp – 30 augusti 1881. Båda orkade bara med att bli ett år.

Magnus Johnson föddes 20 februari 1883 på Danielstorp. Han utvandrade 1902 till Butte, Siskiyou County och sedan Weed, Susanville, Lassen County, Kalifornien. Platser som många brev och presenter skickades från.

Axel föds 17 april 1885, på Danielstorp. Han blir 7 år.

Av de följande barnen som föds på Danielstorp, Oscar 15 februari 1887 och Hilma Maria 5 maj 1889, når ingen vuxen ålder och blir bara 1 år.

Clara föds som sista barnet 13 augusti 1891, på  Danielstorp. Clara kommer att göra flera resor till Amerika och gifter sig där. Hon återvänder till Sverige för att ta hand om Göktorpet efter sin mor och sin bror fram till sin död.

Lämnar Danielstorp

1899 har familjen flyttat till Långvak utan angiven plats. Jonas har blivit 56 år och Anna 53 år. Runt 1901 flyttar familjen Jonas och Anna med barnen Carl Johan och Clara till Göktorp. Jonas står där som arbetare.
1905 har Nels och Maria Otilia med barnen flyttat till Vik, Skog. De bor kvar i där fram till 1908. Med notering att Nels lämnar det gamla Sverige och utvandrar till Amerika år 1908 – 1909. Maria Otilia flyttar 1908 med barnen till Glasberget, Långvak. Maria Otilia är nu 28 år. Barnen Anna Maria 8 år, Axel Ivan 6 år, Berta Ulrika 5 år, Ellen Elisabet 3 år.

 

bilden från Bygdeband.se

Ålgården skola 1909-1910.
Främsta raden från vänster: nr1Torborg Lindström, nr2 Alma Fjäll, nr3 Anna vid Lillälven, nr4 ?, nr5 Nyste-klara?, nr6 Marie i Nordstuga i Östra Berga.
Sittande andra raden: Anna Maria på Glasberget, (f. 1900, Nels och Maria Otilias dotter), till vänster om lärarinnan Ingeborg i Bakgård, till höger om lärarinnan Ruth i Myra och längst till höger Ellen på Nyby.
Stående från vänster: Nr 1 ?, nr 2 Johan Fjäll, nr3 Göran på Göktorpet, (f. 1899, Annas son. Anna är Jonas och Annas dotter född 1870. Göran   emigrerar 1916 till Amerika) , nr4 Albin i Lund, nr5 Samuel på Stortorpet, nr6 Knut Zetterkvist, nr 7 Torsten på Källern (Sågmon)

Jonas och Anna bor kvar på Göktorpet, Ålgården också 1913 med barnen Carl Johan och Clara.
Jonas har hunnit bli 70 år, Anna 67 år, Carl Johan 36 år. Clara reser till Amerika 1913, 22 år. Clara återvänder till Sverige och har sedan med sig Göran till Amerika 1916. Göran som kommer att bosätta sig med Christine (Christina) i Honey Lake, Lassen County, Claras 17 år äldre syster.

Anna, mor till Göran gifter sig 1914 i Arvika med Carl Ansgarius Wåhlgren.

 

Anna

1920 flyttar familjen Jonas och Anna till Bråten, Mötterud. Med notering att Carl Johan blir kvar som hemmansägare på Göktorpet. Jonas Andersson dör i Mötterud, Bråten 1924. Hans hustru Anna flyttar då tillbaka till Göktorpet. 1924 är Clara i Amerika. Boende på Göktorp fram till 1928 är nu Carl Johan och hans mor Anna.

Foto;  Besök på Göktorpet under året 1926.
Stående från v.; Anna Maria, f.1900 Anna Carlsdotter, f.1846, Berta Ulrika, f.1903. Sittande fr. v.; Carl Johan, f.1877, Sven Olof, f.1920, Gunnar Emanuel, f.1921, Valdemar, (Bertas man), f.1900 med sonen Erik, f.1924.

Anna Carlsdotter dör strax före julen 1928. Boende kvar på Göktorp är nu Carl Johan. Hans 14 år yngre syster Clara återvänder för gott 1939 från Amerika. Carl Johan dör 1956 och Clara kommer då att bo kvar på Göktorp fram till sin död 1967.

I ett brev hem till Berta Ulrika skriver Clara 1932 från Perris, Riverside County, Kalifornien.
”Din pappa lefver och mår bra. Ja nu har ni den fina tiden därhemma.” ”Tänk den som finge gå ut i björkskogen och lyssna på göken. Det är nu snart 8 år sedan jag hörde den.”
Clara hade i alla fall sett lite av världen.

Det är svårt att vara exakt men det verkade som att Clara var mån om Göktorp. 1939 är hon tillbaka på Göktorpet. Försäljning och arvskifte sker 6 mars 1968 efter Clara Olsson, Göktorpet, Ålgården, Arvika.
Då fick Göktorp ny ägare och bevaras ännu idag.

Valdemar som gifter sig med Berta Ulrika och är son till Gustaf Johannesson och Sofia Kyrkman. Valdemars 10 år äldre syster Elin Maria gifter sig med Gustaf Adolf Blomén. Gustaf Johannessons bror Johan tar senare efternamnet Falk.

Elin Maria Blomén. Av Elin Maria och Valdemars syskon kommer tre av dem Hulda, Selma Carolina och David att emigrerar till Amerika, Detroit, Michigan, Wayne. Selma Carolina gifter sig med verktygskonstruktör på Buick industrier och får tre barn i Michigan, Wayne, USA.

Danielstorps historia finns här: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

 

 

Vem var Selma Giöbel?

Författat efter en släktforskningsrapport om Berta Ulrikas, (från Göbelsläkten) Simon Göbel.
Av barnbarnen, Bo Rhönnstad och Ulf Övenholt.

Selma var god vän med Ellen Key och fick där ett släktskap. Hon mötte både Christian Eriksson och industrimannen Per Andersson, Anders Zorn, Carl Larsson, troligtvis också Fjaestad som hade börjat bli påtaglig i omgivningen. Kvinnorna Branting, Wallenberg som annars var vana mycket uppmärksamhet fick nu ge med sig för de nya nitiska kvinnorna. Vilket också kan vara en annan trolig orsak till att Selma Giöbel i eftertid blivit lite bortglömd som den kraft hon var för både det svenska kvinnliga som manliga hantverket. De manliga målarna rönte inte samma succé på Världsutställningen i Chicago 1893, som kvinnorna. Vilket inte uppskattades av Anders Zorn som passandes begynte kalla de ogifta kvinnorna ”kullor”. Detta fick Selma Giöbel att invända sig tydligt emot, återgivet i en intervju 1896. Hon lämnade sitt företag och Sverige 1898 för att bosätta sig i Italien. I alla fall återvänder hon till Sverige med ett stöd av hennes trogne vän Verner von Heidenstam, den förnämlige välgöraren Hjalmar Wijk som hon som gåva fick motta en liten gård, Kvarnbacken, som hon mycket älskade. På Heidenstams 50-årsdag, som firades med stora festligheter var bl .a. konstnären J.A.G. Acke med fru, K.O. Bonnier med fru, Hanna Pauli, fru 0lga Bratt, Fredrik Böök, John Landqvist, Vilhelm Stenhammar med fru, professor Wulff, Elin Wägner, Selma Giöbel och apotekarfamiljen (Maja) Alvin närvarande. (Ur minnen: berättade av Selma Giöbel).

Om Selma var i Rackstad själv är inte klarlagt ännu. Men en massa släkt födda på den platsen hade hon i alla fall. Och att hon efterlämnade idéer till ett kulturliv med början från seklet 1900. Med en början från 1885 då hon som ägare startar den första konst o hantverksaffären S. Giöbel Svensk konstslöjdutställning.

Selma var vida känd för sin firma S. Giöbel Svensk Konstslöjdutställning  i Stockholm. Selma Giöbel var en av de tidigare Svenska kvinnorättskämparna, hon var pionjär inom svensk textilkonst och en av det sena 1800-talets främsta mönsterskapare, utbildad keramiker. Inom träskulptur (carvin wood) var hon banbrytande och på Världsutställningen i Chicago 1893 med sin firma S.K.U., Svensk konstslöjd utställning, S. Giöbel deltog hon som enda kvinna med eget svenskt företag.

Hon fick stora framgångar i Sverige som utomlands och fick stor betydelse för den Svenska konstnärliga utvecklingen. 1914 skriver Lilli Zickerman när Selma ska tilldelas Nya Iduns hederspris; ”Sveriges kvinnor stå till henne i stor tacksamhetsskuld för de många nya fält, som härigenom öppnats till nyttig och inbringande sysselsättning. I Svensk konstslöjdutställning fann man mångfaldiga grenar av svensk konst och konstindustri representerade: målningar, träskulptur, drivna mässingsarbeten, järnsmide, stålarbeten, broderier, vävnader, nationella smycken, folkdräkter m.m. och med glädje ser fosterlandsvännen, vad som på dessa många områden åstadkommits genom en rikt begåvad kvinnas initiativ”.

Världsutställningen i Chicago kan betecknas som startpunkten för det svenska konsthantverkets framgångar i USA. Genom svensken Mikael Samuel i New York fördes Selma Giöbels föremål, efter Chicagoutställningen över till California Midwinter International Exhibition, som öppnades i San Francisco i slutet av januari 1894. Under de följande två åren fortsatte dessa objekt att turnera runt på utställningar i USA. ”Genom världsutställningen i Chicago kom således Selma Giöbel Svensk konstslöjdutställning och Handarbetets Vänner att för första gången i stor skala föras ut på amerikanska marknaden”.

Ett hundratal svenska konsthantverkare och företag fick medalj, bland dem Anna Boberg för en vikskärmsdekoration och Selma Giöbel för nyrenässansmöbler. Svensk-amerikanen Karl von Rydingsvärd, som bland annat arbetat med sniderierna i familjen Sloanes hem i Norfolk (nu The Hermitage Foundation Museum) framhöll sin svenska kollega Selma Giöbel i Amerikansk press.

Med Handarbetets Vänner delar Svensk Konstslöjdutställning äran av att först ha arbetat för avsättning av uteslutande svenska konstslöjdsalster. Redan 1874 började Selma Giöbel bli synlig som en av grundarna till HV handarbetets vänner. Där hon också var en lärare och fick sina elever. Några år senare på Parisutställningen 1878 då hon redan hade överösts med 10 medaljer på världsutställningar lovordades hon för sin skicklighet som lärarinna och som en svensk träsnidarinna.

Något som Berta Ulrika, dotter till Nels från Danielstorp och Maria Otilia från Göbelsläkten med förkärlek pratade om.

Bo Rhönnstad kan du nå via bo.rhonnstad@outlook.com

 

 

 

Sågverk i Segerforsälven och närområden

Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:

Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul.
   Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. 
   Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.


Timmerhantering, timrets väg
Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.

För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.

En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet.                            Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.

Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.

En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors.                        Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.

De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.

Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.

Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.

Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.

Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.

Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.

Järnbruksdöden
Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning.  Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.

Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.

Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.

 

Segerforssågarna
De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:

Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”

Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.

De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.


Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. 
Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet

Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska.   Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.

 

Mosågen
Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet.  Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.

En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.

 

Sågbruksdöden
Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.

 

Sågen och lerkvarnen vid Sågmon
Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg.                                                        I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.

Övriga sågar i närområdet
Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas.  Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden

Ångsågen på Fjaestads udde
Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.

Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.

Nils Olofsson
(070-3766099)
nilsolofsson.konsultab@telia.com

 

Hûrra & Danielstorp

Häradsekonomiska kartan 1883-97

Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra.           Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs  nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960. Men när byggdes Hurra? Granne med Hurra låg Danielstorp med en betydligt längre historia. Dock avslutad i vid förra sekelskiftet, då Danielstorp revs, köptes av Gustaf Fjaestad och bildade ett av husen på Kampudden.

 

 

 

Danielstorp

Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd. Den som bodde där var Daniel Jansson född 1733 i Gunnarskog och död 1801. Enligt Torpinventeringen var han soldat och byggde Danielstorp efter att ha hamnat på obestånd vid byggandet av Sötomta i Nedre Rackstad. Någon gång efter 1783 torde han ha flyttat från Gunnarskog till Rackstad.  Hustrun hette Maria Bryngelsdotter, född 1750. Barnen: Märta  f. 1780 i Gunnarskog som lämnar hemmet 1797, Jan f. 1783 i Gunnarskog, som kommer att ta över gården och Per f. 1791 född i Rackstad.

Maria överlevde maken i tjugotalet år. Bodde i Gate och flyttade 1816 ”vanför och utfattig” tillbaka till Danielstorp och sonen Jan.
Att Daniel byggde Danielstorp betyder inte att han ägde det. Vid storskiftet 1795 gick man igenom de torp som hörde till Rackstads hemman: Masttaketorpet, Janstorpet, Estöingen, Degernäset, Danielstorpet och Rackstadtorpet. Under åren 1795 till 1798 köpte kanslirådet Jakob Forslund, bruksägare i Älgå, in sig genom ombud i ett antal torp med tillhörande skog däribland Danielstorpet. (Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Skogsmarken till delningen 1797

https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=1&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a32

Sonen Jan Danielsson (f. 1783 i Gunnarskog) övertar Danielstorp, rimligen efter faderns död 1801 tillsammans med hustrun Annika Andersdotter f. 1789 i Sunne. Äktenskapet var barnlöst och Annika som var ”sjuklig och fattig” dör 1838. Hushållet äger en bibel, noterar prästen i marginalen. Jan står antecknad som vargeringskarl, dvs reservsoldat i 1806 -11 års husförhörslängd. Det verkar som en ny familj flyttar in på Danielstorp 1806: En dotter till Daniel Jansson, Caijsa Danielsdotter gift med drängen Per Andersson. De får två barn, Märta f.1805 och Anders f. 1807 och tar 1813 med sig (svär)modern Maria Bryngelsdotter som inhyses till ett torp i Gate, Krogen.

Jan gifter om sig med Britta Bengtsdotter f. 1803, som 1839 lämnat Ålgården. Fyra barn, varav tre gemensamma. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp. I 1844 års Laga skifte bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861. Eftersom Danielstorp hörde till torpen som kanslirådet Forslund köpte 1795, men då mest ville komma åt skogen, övergår det tydligare till Segerfors bruk runt 1840 sedan Adolf Sandelin köpt konkursboet efter Forslunds änka. 1836.

 

Laga skiftet 1845

Efter nästa byte av boende står Danielstorp under Segerfors och gifta drängen Jan Ersson (f.1810) och pigan Maria Jonasdotter f. 1817 från Långvak flyttar in 1837 med sonen Johannes född 1835. 1840 återfinns familjen som torpare på Danielstorp. Men 1847 dör Jan Ersson. Änkan och de nu fem barnen flyttar 1856 tillbaka till Långvak.

1856 flyttar Anders Jonsson f. 1811 med hustru Märta Andersdotter f. 1806 med åtta barn födda 1836 – 1848 samt rotehjonet Cajsa Olsdotter från Långvak till Danielstorp.. 1875 blir Anders änkling och flyttar 1876 till Perserud som inhyses tillsammans med sonen Anders Andersson.

In flyttar nu 1876 Jonas Andersson f. 1843 och hustru Anna Karlsdotter f. 1846 samt fyra barn. De kommer att få många fler barn och många av dem dör i unga år. 1898 flyttade hela kvarvarande familjen till Långvak och Jonas antecknas som ”backstugusittare”. Någon mer verkar inte flytta in och Danielstorp rivs/plockas ner.

Bo Rhönnstad kan berätta mera:
Av familjen Jonas och Annas barn gifter sig Anna och blir kvar i Sverige livet ut, Andrew och Christine, (Christina), utvandrade till, Westwood och Susanville, Kalifornien. Där Christine gifter sig och bildar familj.
Födda barn på Danielstorp var Carl Johan. Sedan kommer Nels, och Magnus, som båda utvandrade också de till Kalifornien och områden som, Siskiyou Butte, Susanville, Westwood, Honey Lake, Lassen County. Clara, (Klara) sistfödd på Danielstorp reste över till Amerika och Westwood, Kalifornien flera gånger och gifter sig där. Hon återvänder för gott till Sverige 1939 och tar senare hand om Göktorpet efter Carl Johan fram till 1967. Fyra av de barn som föds på Danielstorp åren 1880-1889 orkar bara bli ett år. Nels får i Sverige tre barn i gifte med Maria Otilia från Göbelsläkten, barn som alla når en vuxen ålder. Göbelsläkten var också samma släkt som Selma Giöbel har sina anor i Saarland Lorraine, Tyskland.  Jonas far Anders Jonasson föds i Långvak och får 7 barn alla födda i Långvak. Jonas mor Anna föds som dotter till Carl och Anna Borre Nordin. Carl Borre en soldat i Värmlands Fältjägareregemente som blev förlagt vid Vaxholmfästning 1854 under oroligheterna mellan Ryssland och Frankrike.
Ur en släktrapport: Simon Göbel av Bo Rhönnstad, Ulf Övenholt.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/08/26/fran-danielstorp-till-goktorpet-och-kalifornien/

Kvar står Hûrra.

Petter Persson (f. 1830) börjar som dräng hos Jan Danielsson 1848. Petter kom från en torparfamilj i Mötterud, står i husförhörslängden 1841-47 upptagen som rotehjon där. Flyttade 1846 till Ålgården som dräng. Två år senare flyttar han till Rackstad och blir dräng hos Jan Danielsson. 1852 verkar han ha råkat ut för en olycka: ”sönderslagen av träd i skogen” och ”… vanför och alldeles oförmögen till arbete” har prästen skrivit i marginalen på husförhörsboken. Flyttar till Kärrsmossen. Efter fyra år där återvänder han till Rackstad och är ånyo dräng hos Jan Danielsson. I januari 1861 dör Jan Danielsson. Petter gifter sig i juni med den dotter som Jan Danielssons andra hustru Britta Bengtsdotter förde med sig in i äktenskapet, Märta Ersdotter (f.1829).

När Alida Indebetou 1874 köper Porsmyren för att dika ut till jordbruksmark, köper Petter ett litet hörn närmast Hûrra.

Petter blir hemmansägare. Två barn föds, Britta Maria f. 1863 och Karl Johan (f. 1867). 1874 föds dottern Amalia. Märta Ersdotter dör 1882. Nu börjar folket på gården söka sig till Amerika.

De två äldsta barnen lämnar Sverige: Britta Maria (f. 1863 till Kalifornien 1889 ), Karl Johan (f.1867 till Kalifornien 1887). Kvar blir Petter med yngsta dottern Amalia och pigan Britta Maria Andersdotter f. 1852. Nu dyker ”Hûrra” upp som namn i Husförhörslängden 1896-1900. Ovisst ursprung…

Dottern Britta Maria har återvänt från Amerika 1900 efter att 1898 ha gift sig i Sacramento, Kalifornien med Erik Valdemar Persson f. 1870. De tar över gården. Petter Persson bor kvar, men dör 1904, 74 år gammal. Erik Valdemar dör i november 1906. Amalia, som 1899 åkte till Amerika, återvänder 1907 med Karl Valdemar i magen. Han föds några månader senare.  I januari 1908 flyttar Britta Maria tillbaka till USA, En vecka senare flyttar även drängen på gården Karl Andersson till Amerika. Och några månader senare gårdens piga Elin Nyqvist. 1913 flyttar Britta tillbaka från Nordamerika.

” Britta kallades ’Britta på trappan’. Hon fick denna benämning då hon hade till vana att följa besökande ut på trappan för att kunna prata så länge som möjligt med vederbörande. Om Valde berättas att han använde berget framför logen att slagtröska på. Sägnen går att han söp upp gården men att Britta köpte tillbaka den… Ladugården på Hûrra var en så kallad kubbladugård, dvs murad av vedträn och lerbruk.”(Ur Torpinventeringen)

1913 återvänder Karl Johan Pettersson från Amerika med sina tre barn Thelma Charlotta f. 1903, Karl Alton f. 1905 och Elsie Elanor f. 1906. Hans hustru Gärda Pettersson hade avlidit 1907. Han bosätter sig på Ängåsen och dit flyttar också hans syster Britta Maria Persson, som återvänt tillsammans med sin bror och hans barn.

”Johan plockade ner ett uthus och satte upp på Ängåsen. Det var exakt samma som Nordstugan. Johan hade två barn hemma: Alton som hade en förtvinad arm och Elsie som var stark som en oxe. Det var hon som lyfte säckarna som skulle till kvarnen. Johan hade värk i sina armar. Han satt på kökstrappan och gned och gned så ärmarna var som trasor.
Dom hade jordbruk och där köpte vi mjölk. Deras häst lånade pappa ibland när han skulle sätta potatis. Elsie hade en fästman, Kalle i Kôja. Han hette så för att han växte upp i ett litet hus vid Agvattnet. Han hade en hatt som en gång varit svart, men nu hade en obestämbar färg. Han söp och kunde ibland hamna i diket mellan Segerfors och Ängåsen.”
(Kerstin Werner f. 1934 berättade 2015)

1916 flyttar Johan Andersson Persman (f. 1875) och hans familj från Perserud till vad prästen kallar ”Danielstorp”, dvs Hûrra. Familjen bestod av hustrun Maria Nilsdotter (f. 1882), liksom Johan född i Gunnarskog.  Barnen: Anders Walfrid f. 1903, Johan Edvin f. 1906, Nils Gustaf f. 1908,  Alf Robert f. 1913, Anna f. 1918, Oskar f. 1920. 1930 flyttar hela familjen till Gustås. Och 1931 tillbaka igen till “Danielstorp”. Det fanns aldrig någon el på Hurra.

Johan dog 1945, Maria (Marie) 1958 och Edvin, som var den siste som bodde där, 1995.

Hûrra revs omkring 1960, gärdena planterades med skog i mitten av 1950-talet uppger Torpinventeringen.

Marie på Hûrra. 1940-tal. Den här dagen hämtades korna från Hûrra. Sen var ladugården tom. Ur Jan-Erik Bloméns fotoalbum

Jan-Erik Blomén berättade att Johan Persman var hans morfar (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.

Björn Persman f. 1942 är son till en av Marie och Johans barn, Gustav Persman. Han berättar att hans farmor Marie inte trivdes i Arvika där Johan drev åkeri och handlade med hästar. Det gick heller inte så bra. Marie tyckte att det var lugnare att flytta från stan och hon fick hjälp av en svåger att köpa Hurra. För säkerhets skull stod torpet på henne. Av farfar Johan har Björn inte så mycket minnen. Han var ju tre år när Johan dog. Hans far Gustav är ju en av de kända Arvikakeramikerna. Han började med att bygga en keramikverkstad 1935 på Hurra. Grunden står fortfarande kvar, men vedugnen finns inga spår av. Han levde på att göra keramik, (Björn äger keramik som Gustav gjorde på Hûrra)  men 1939 inför andra världskriget blev det svårare att driva en bränsleslukande vedugn. Gustav började då arbeta hos Victor Axelsson i Ålgården. De sista åren på Hûrra bodde Marie, Edvin och Robert på torpet. Robert bodde i Lillstugan och var laggårdsman på Segerfors så länge man drev jordbruk där. Därefter följde Robert med till Skogslund (ägt av Viktor Andersson) och arbetade där några år för att till slut flytta till Karlstad. Under 50-talet sålde så Marie till Kronan, Ingemar Skoglund fick i uppdrag att riva uthusen.

Flygfoto av Hurra tidigt 1950-tal.

 

Hurra idag jordkällaren

Hurratorpets stenfot

Källor:
Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken. Resultat från en torpinventering Sammanställd av Nils Damberg. 2 uppl 2005 och gavs ut av Rackstads hembygdsförening.
Husförhörslängder 1787 – 1900;  Församlingsböcker 1901 – 1940. https://sok.riksarkivet.se/  
Lantmäteriets historiska kartot. https://historiskakartor.lantmateriet.se  
Kerstin Werner. Intervju 2015; Jan-Erik Blomén Intervju 2017; Björn Persman Intervju 2019

Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebook eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com

 

Där Framme i Övre Rackstad

Efter Laga skiftet 1844 flyttar Per Jonsson ”i Holm” (f 1810) till mark i Nedre Rackstad och lämnar hus och åkrar i Övre Rackstad. 1834 hade han gift sig med Maria Andersdotter (f. 1812 i Perserud). Maria var fosterbarn till Olof Jansson (1778 – 1838) och hans hustru Maria Olsdotter (f. 1767). De hade 1811 flyttat från Järperud i Gunnarskog till Rackstad. Av allt att döma till Där Framme. Vem som bodde där dessförinnan är tills vidare okänt. En uppgift säger att Där Framme byggdes 1790. Eftersom huset inte finns med på 1786 års storskifteskarta kan det säkert stämma.
Per och Maria fick fem barn, Cajsa (f 1837), Anders (1840 – 1843), Johannes (f 1842), Stina (f 1844), Anders (f 1847).  Möjligen bosatte de sig då i Oppstugan (Nystugans föregångare) på andra sidan byvägen. I september 1838 dör hans svärfar i lungsot.
1817 omtalas Olof Jansson som värd för ett husförhör i Rackstad i oktober 1816. Att just han var värd berodde nog på att han var förtroendeman i bygden, ”sexman”. Dessutom: ”Har bibel” anger husförhörslängden.
Hans gäst var, förutom tjänstgörande prästen Nornberg från Arvika, Franz von Schubert, en tysk teologiprofessor som reste runt i Sverige och sedan rapporterade i boken Resa genom Sverige om sina intryck.

Från Skog redo vi genom skogen till Racksta, en by som ligger vackert vid en stor sjö <…. > I Racksta stego vi av vid en gård där invånarna i byn och angränsande gårdar, alltså ett bestämt antal gårdar och familjer, denna dag samlades till husförhör – unga och gamla, män och kvinnor, barn och tjänstefolk, de fattiga på roten ej undantagna… Rummet var prytt med granris. Sedan vi stillat hunger och törst, började förhöret med antecknande i den med olika kolumner försedda husförhörsboken av de förändringar, som sedan föregående husförhör (sådant hålles en gång per år) ägt rum inom familjerna, liksom sedermera notering av de närvarande. Även barn fr.o.m. sjätte levnadsårets skola medföras. Föräldrarna taga dock med sig ännu yngre barn och prästen låter dem läsa ett Fader vår eller någon annan barnabön. Nu inleds det egentliga förhöret med en kort betraktelse. Barn, ynglingar, unga flickor, tjänstefolk kallas fram en efter en för att läsa i katekes eller psalmbok och för att läsa sådant de lärt utantill. Resultatet inskrevs med särskilda tecken i husförhörsboken  <…>
Till sist bjöd värden sina gäster på en liten förfriskning (det hade nämligen blivit afton), varvid jag lade märke till att man lät även små barn, t o m fyraåriga flickor, smaka brännvin <…>  Senare på kvällen framsattes en präktig måltid, till vilken tre män från byn inbjödos för att hålla oss sällskap. Jag övernattade i den ansenliga bondgården. Nästa morgon trakterades vi med kaffe, och då jag vid avresan frågade vad jag var skyldig, ville man alls icke ha någon betalning
Källa: Fr. W. von Schubert, Husförhör i Rackstad. Hela avsnittet finns i boken Om Arvika från 1986.

Ur Husförhörslängder 1816-1820. Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv

Ny ägare

Tre Övre Rackstadbor flyttar till mark i Nedre Rackstad efter Laga skiftet 1844: Per Jonsson, som tidigare innehade 223 -235 (med Arne Persson), 283-292 (Oppstugan). Arne Persson flyttar också liksom Olof Ersson, som delägde 337-371 med Per Ersson.

Per Ersson (1792 – 1873) övertar nu ett område i Övre Rackstad (283 – 292; 298-371) som omfattar mark i anslutning till Oppstugan (som föregick Nystugan) 284-285 och Där Framme (342/343). Littera N på kartan.

Detalj ur Laga skifteskartan 1845. Kampudden i övre högra hörnet på kartan

Per Ersson och hans hustru Britta Ersdotter (1795-1879) fick 1829 dottern Maria Persdotter. Maria gifter sig 1858 med Anders Nilsson (1832-1889). Året efter föds Per Andersson som länge förblir ungkarl för att småningom (1905) gifta sig med Ida Andersdotter (1865 – 1935) från Gunnarskog. Hon var hans piga sedan 1897, och föder 1902 Maria Ottilia Persson. Inom äktenskapet föds 1905 tvillingarna Valborg och Valfrid. I hushållet fanns då också Pers moster Stina Persdotter (f. 1832). 1929 dör Per Andersson. Valfrid dog i Rackstad 1965. Valborg dog 1985 på Esplanadhemmet och Maria 1984 i Arvika. Alla syskonen ogifta och barnlösa.

Därefter köpte Mikael Larsson gården.

Marie

Marie och Valborg

”Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ’Per Där Framme’ till skillnad från grannen ’Per på Hagen’.
Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.”  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/11/22/sal-nystuga-dar-framme-tomas-andersson-berattar-3/

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

Har du kompletterande information om den här sidan, kontakta lennart.wettmark@gmail.com