En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Halvvägs mellan Rackstad och Gustås, finns rester av den gamla gården Hurra. Husgrunden vars dimensioner var 4,2 x 4,7, dvs nästan 20 kvm. En stenkällare med stenvalv. Man anar resterna av äppelträd. Huset revs omkring 1960.
Men man kan också lyssna på vad keramikern Gustav Persman – här gestaltad av Carl-Olov Persson – kan berätta om gårdens historia en julidag 2024. Manus: Lennart Wettmark
Danielstorp låg nära vändplatsen på Hurravägen i kanten av Porsmyren. I Torpinventeringen anges att husgrunden hade måtten 8,5 x 5 m, dvs 42,5 kvm. Danielstorpet nämns i 1787-91 års husförhörslängd
Jonas Andersson f. 1843 var sista torparen på Danielstorp. Här berättar han torpets historia. I rollen som Jonas: Peter Schröder. Manus: Lennart Wettmark
Jag föddes i november 1953 då mor å far och mina två bröder ( Tomteper å Hanseman som mamma kallade dem) bodde på Bruket i en etta på första våningen mot Vattenverket. Jag döptes till Synnöve men kallades tidigt för Kicki av familjen, vilket numera är mitt tilltalsnamn sen 35 år tillbaka…Mina bröder hade bestämt att när jag kom till världen skulle de sätta mej på den högsta trappa de visste ( farmors farstutrapp tre steg hög) och förpassa mej till Blåkulla!!! De ångrade sej tydligen, vilket de erkände i vuxen ålder….annars var de i mitt tycke två retstickor som ständigt retades och lurade mej med sina påhitt! Alltid två mot en! Dessutom hade de en massa kompisar som gjorde en massa roligt tillsammans. Och jag fick inte vara med…
1958 flyttade vi från Bruket till Övre Nerstuga, För min del betydde det att jag fick börja gå själv till farmor och farfar, å till Där Framme, Hagen å Nystuga! 1960 köpte pappa norra Sal och moderniserade huset, allt revs ut utom de gamla timrade ytterväggarna! På min födelsedag i november 1961 flyttade vi in! Pappa jobbade då på sågen på sommarhalvåret och jobbade i skogen på vintern, högg timmer och ved och körde fram med hästen Tôssa! Jag var med ibland och fick hålla i tömmarna och klappa hästen så att hon stod still när släden skulle lastas!
Mamma var hemmafru och odlade i trädgården, bakade och lagade mat, sydde mycket av mina kläder och stickade tröjor å mössor till oss. Vantar och varma sockor stickade farmor till oss, hon var ”sjuklig” som det hette, och satt ofta och stickade och instruerade farfar i en del hushållsarbete. Farfar fiskade i sjön med olika redskap så färsk fisk fattades inte på matbordet! Abborre, gädda och stuvad lake fick man och ibland siklöja (stinget) som fiskades med nät i ruggigaste november! En del dagar var farmor i farten och bakade småkakor och bullar till eftermiddagskaffet, då fick man äta nybakade ”misslyckade” kakor så mycket man ville!
Att vara hos farmor och farfar var roligt, man fick vara med och lära sej saker, bl a sticka och baka. Jag fick vara med farfar och ro drag på sommarkvällar och ro själv när han satt i aktern och instruerade. Jag fick följa med farfar till smeden Årfeldt i stan med häst å vagn för att prova in nya hästskor, å vi åkte även häst å vagn till faster i Rud, över Stålsberga och Högvalta! Jag fick följa med farmor till stan och gå på kondis där jag fick apelsinsaft och petitchouxbakelse som jag älskade! På sextiotalet fanns det TV, telefon å grammofon och vi såg på Hylands hörna och lyssnade på tio i topp på lördagar.
Hans Thomas Kicki i Nerstuga Rackstad 1960?
Övre Nerstuga
Till Övre Nerstuga flyttade vi 1958 och det är väl från de tre åren som vi bodde där som jag har mest minnen från grannar och episoder i mitt liv. Thomas och Hans hade en massa kompisar och gjorde en massa roligt som jag inte fick vara med på…
FilmHenning och hans hund Topsy kom till Rackstadskolan och visade filmer och de kom hem och berättade att de sett ”tecknad” film med Kalle Anka och jag som aldrig sett film kunde inte begripa hur Kalle Anka kunde röra sej, han var ju ritad i serietidningar! Det dröjde ända tills vi hade TV på sextiotalet och man fick se Disneyfilmer på julafton som jag begrep vad de haft så roligt åt!
Sen tyckte de att jag skulle lära mej cykla! Vi bodde ju mitt i Källebacken, vilket var stora vägen förbi och raka spåret till Segerfors! Bröderna fixade en gammal damcykel från skroten på Skog åt mej, utan sadel, men en jutesäck knöt de fast i stället, jag var ju så liten så jag kunde ändå inte sitta, bara stå på tramporna…Jag fick starta uppe vid Där Framme och rulla så långt det gick, nästan till Segerfors! Ibland gick det inte så bra på mina turer, utan jag hamnade i Thegerströms granhäck! Blåmärken blev det gott om; en gång berättade mamma att hon fann mej i granhäcken och hörde Thomas säga: ”Grin inte, för då får du inte cykla för mamma!”
Fick en blå fin Crescent i rätt storlek när jag började skolan, som det cyklades på många varv runt Racken, till Lena i Perserud på den då krokiga och backiga grusvägen! Vägen förbättrades och drogs om vissa sträckor 1970-72 Älskade att plocka blommor och smultron på sommaren! Mamma fick många buketter och även granntanterna fick nog nån, men smultronen åt jag upp själv med socker och mjölk! I Nerstuga fanns det gott om igelkottar med små söta ungar som vi matade på fat på sommarkvällarna!
Hans å Kicki 1960 i Nerstuga
Flytten till Sal
På min åttaårsdag i november flyttade vi in i det nyrenoverade moderna Sal! Badrum, toalett, köksfläkt och frysbox! TV och telefon efter hand. Vi gick i skolan på lördagar och när man kom hem vid lunch var det nystädat och god mat på bordet! Nu var det helg!…. en gång blev hemkomsten en stor överraskning….hade ett par gånger varit med pappa till Thybergs i Ålgård och tittat på en hundvalp som hette Ruff! Pappa var ju jägare och det var en jakthund med fin stamtavla. Mamma sa absolut Nej till hund, det blev ju en mun mer att mätta….Jag tjatade att jag ville sååå gärna ha honom, men Nej det var ingen idé att tjata! …. Tills den där lördagen på höstkanten 1962 när vi kom hem från skolan! HAN STOD I KÖKET när vi kom hem! Ett ögonblick jag aldrig glömmer! Han blev ingen jakthund, trots stamtavlan, utan en sällskapshund i tolv år framöver!
Maten
Om nu Hans mest åt pannkakor, fläsk och potatis så kommer jag ihåg att favoritmaten var makaroner och köttbullar alt falukorv! Grönsaker och fisk förekom ofta, tomater och gurka fanns ju då bara under sommarsäsongen, så under vintern var det rotfrukter och kål, både stuvade och kokta. Det fanns hemodlad potatis, morötter och jordgubbar samt plommon och äpplen. Bär och svamp plockades i skogen till sylt å saft. När frysen kom frös man in överflödet så att det fanns på lager. Hembakt bröd, smörgås och mjölk var mellanmål för oss barn, pannkakor, ägg och liknande till kvällsmat! Söndagar var oftast stek, kotletter eller köttgryta med sås och potatis. Söndagar fick man sova länge den lediga dagen, så man vaknade till gudstjänst på radion och matos från köket! Då var det ibland nästan direkt från sängen till middagsbordet kl ett! Pappas faster, tant Signe var mattant i Rackstadskolan och hon visste precis vad man tyckte om, då fick man lite extra av det man gillade och behövde inte äta upp om man inte gillade! Kokt potatisar aldrig varit min favorit, men blodpudding och fiskbullar var gott!
Skolan
Började första klass 1960 i Rackstadskolan! Fröken hetta Inga Andersson (Eklöf) hon var snäll men man hade respekt för henne! Kunde läsa när jag började skolan då Hans läst ”Petter och hans fyra getter” för mej tills jag kunde den utantill och sen kunde koppla orden till texten…tyckte om att läsa, skriva och rita! Även matematik är roligt än idag! Klasskamraterna var Ann-Britt Ljungberg, Lena Elofsson, Ragnar Nordanstig och Ronny Hagström. Klass 2 gick i samma klassrum: Knut, Christer, Jan, Hans på Skogslund, Eva på Hagaberg och Lisbet i Stålsberga…kanske jag glömt nån? I tvåan fick vi en fröken, Irene Lopez, som var gift med en man från Spanien och flyttade dit efter året i Rackstad. Kommer knappt ihåg de som då gick i ettan, men det måste ha varit Monika på Skogslund, Annette Hagström och Jens Albråten, kanske nån mer…? I trean bussades vi till Gateskolan, där vi fick klasskamrater från Degerängen, Myrom och Bålgård. Brita Hemingsson var vår goa fröken! I fyra gick vi åter i Rackstadskolan med Teodor Tobiasson plus att en annan klass från bussades till Rackstad! Femman och sexan på Gate, högstadiet på Centralskolan och tvåårig Fackskola på Solbergagymnasiet.
Examen i första klass
Vintern
På hösten när kolonibarnen åkt hem, lekte man kurragömma å päronkrig och liknande lekar, där fanns även en klätterställning på verandan som provades flitigt! Några sommargäster, både flickor och pojkar var ju kvar en bit in på hösten, så det fanns alltid någon att leka med! På vintern åkte man skidor och pulka i backen där! Tyckte den var jättestor, men när man kom dit som vuxen kändes den ganska fjuttig! Skridskor åkte man på sjön, och fina vinterdagar med blankis grillades det korv och åts apelsin ute på Kampön i solen! ”Pulkorna” var kylskåpsdörrar från Skroten på Skog som pojkarna drog hem! Mocki Fjaestad fick handen under och bröt handleden, Men pappa Bosse visste på råd. Han monterade medar under så att hon inte skulle komma i kläm! Skridskor fick vi i julklapp allteftersom man växte och de provades alltid på juldagen på den grunda frusna Salsviken!
Hagen, Nystuga å Därframme
Till tant Astrid på Hagalund gick jag ofta. Hon var alltid go å gla’ och man fick leka med hennes gamla dockor. Om Kjell var hemma kanske han också lekte med mej en stund, kanske på mammas inrådan? Han var i alla fall den enda av de stora grabbarna som över huvud taget pratade med mej! Saft och bullar fick man och ibland våfflor med sylt å grädde! Astrid hade höns och jag fick plocka ägg och titta på kycklingar! Kommer ihåg att jag en gång tappade flera ägg, men inga sura miner från Astrid för det, det blev ju nya hela tiden, för tuppen ”cyklade” på hönorna; trodde jag!
När jag gick hem gick jag förbi hos Nyströms på Hagen och där fick man också vara med hos djuren och klappa nån nyfödd kalv, gå ut med jakthunden Bella och leka med kattungen Timo! En gång när jag satt ensam i köket med kattungen i knät, Märta å Carl var i ladugården och mjölkade, small det ifrån i stort sett klar himmel, elden sprutade ur kontakterna i köket och kattungen blev så rädd att han kissade och bajsade på golvet! Märta och Carl kom springande från ladugården och undrade om vi levde, å gudskelov, det gjorde vi allihop!! Åskan hade slagit ner i en kraftledningsstolpe på Oxeberga mot Slalombacken, blixten hade sen gått ut i marken och grävt ett flera meter djupt dike som såg ut att vara grävt med en grävmaskin! Carl Nyström var en stor fotbollsfantast och han gick till Hällevalla för att se Rackstadbarnen spela fotboll! Stort var det när Erik Johansson kom till Rackstad och ställde opp på matcherna på Hällevalla, han hade ju spelat i (Allsvenska?) Brage!!
I Nystuga bodde Ellen, hon var mer för sej själv och jag var väl med mamma och hälsade på ibland. Ellens syster Agnes och Sven kom varje sommar någon vecka hem till barndomshemmet. De bodde i Guldsmedshyttan. Även deras son Sven-Olov(Sven-Olle) och hans hustru Maj kom dit! Hela familjen umgicks en del med oss i Sal.
Till Valborg och Marie Därframme gick jag ofta! Valborg hade haft hjärnblödning och var lite handikappad. Hon satt mest. Och blev glad när jag kom! Vi spelade Fia med knuff och kortspelet Vännåtta! Marie fick mest passa opp på sin syster och sköta alla sysslor själv, vedeldning och hönsen och maten…kommer mest ihåg henne ilandes fram och tillbaka mellan uthusen! De prenumererade på Hemmets Veckotidning och då och då fick jag till min stora glädje en bunt utlästa tidningar! Det fanns pysselsidor och klippdockor som jag älskade att klippa ut och rita nya kläder till! Då hade jag nåt att göra eftersom det var glest med lekkamrater särskilt vintertid.
Edet och Skogslund
På Edet bodde Erik och Birgit och Eriks far Emanuel! Erik var gladlynt och Birgit likaså. De hade kor och höns och Birgit som var från Skogslund, kärnade smör å sålde ägg! Hon var dessutom en duktig och flitig väverska, mamma beställde trasmattor av henne till det nya köket i Sal. Emanuel var gammal och satt i rullstol, Birgit skötte honom. Han satt i det mörka köket och rökte pipa med lock på! Ibland cyklade mamma och jag till Birgit och även till Marie på Åsen och Hilma på Berget öst om sjön och hälsade på farfars kusiner. De var systrar och bodde i varsin stuga, men de pratade inte med varandra, så det var till att hälsa på den gladlynta Marie först och sen titta in till Hilma som inte var så välkomnande, på hemvägen!
Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.
På Skogslund bodde Essa o Viktor o deras söner Arne och Ragnar! Essa och Viktor i stora huset och sönerna i varsin villa på gården! Arne och Ragnar var pappas skolkamrater så där hälsade vi på ibland! Ragnars döttrar Monika och Lena, lite yngre än mej, lekte jag med ibland och Arnes son Hans, ett år äldre var jag också skolkamrat med! När Skogslund såldes revs deras villor och både Arne och Ragnar flyttade till nybyggda villor i stan. Det blev flygplats på ägorna och sågen lades ner, det blev annan verksamhet på Skogslund och motorbana i Kôlpåsen… Birgit på Edet blev änka och Edet såldes, Birgit byggde sej en villa nere vid fotbollsplanen vid Bäcken, där Eriks syster Elsa från Edet bodde
Min släkts historia Namnet Sal betyder ”boning” och det stämmer med att Sal var boningen i hemmanet Rackstad som byggdes på 1600-talet! Hemmanet brann i slutet på 1700-talet utom just boningen, som står kvar med sina timmerväggar än i dag! Släkten har ägt och bebott Sal sen 1700-talet, den förste hette Jan Jansson. Sonen Jon Jansson och Märta Andersdotter fick sex barn, däribland barnen Maria Jonsdotter och Nils Jonsson . Gården delades lika mellan dessa två syskon och det blev Norra och Södra Sal! Södra Sal byggdes och Nils bosatte sej där. Maria gifte sej med Nils Gustafsson (spelmannen Nisch i Sal) från Långvak och de fick barnen Marta, Maria, Lina, Anna o Gustav! Maria ärvde ensam Södra Sal efter sin barnlöse morbror Nils. Marta bosatte sej i Mangskog med familj, hon fick tre barn varar två reste till Amerika och ena dottern dog ung med två små barn! Lina, Anna o Gustav bodde kvar ogifta i föräldrar hemmet Norra Sal, de dog alla tre av ålderdom 1958! Lina dog hemma i kammaren. Anna som var “vilsen” bodde sista tiden på Höglunda i Arvika. Gustav som var sängliggande fick en plats på sjukhem i Filipstad.
Lina, Anna och GustavMaria ” Maja” Ferner ( farmors mor) på besök hos barnbarnet Maja i Taserud. Död 1951, änka sen 1915, bodde Södra Sal med dotterns familj!
Maria (Maja) gifte sej med Karl-Johan Ferner från Perserud och de fick dottern Alfhild 1896! Han var affärsman och hade handelsbod i Salungen så Alfhild blev född där! De flyttade sen till övre Fjäll och sen tillbaka till Marias Sal. Ferner var sjuklig och vistades perioder på sjukhus i Kristiania! Han dog 1913, och ”Maja” och Alfhild blev ensamma . Alfhild mötte David, blev med barn och de gifte sej 1915 och fick samma år dottern Marta, 1917 fick de dottern Maja, 1920 dottern Elsa, 1924 sonen Ingemar och 1937 dottern Gerd! 1951 dog Maria (Maja)Ferner och även äldsta dottern Marta! Faster Maja och Walfrid fick en son, Leif 1939. Pappa Ingemar o mamma Märtha fick Thomas 1948, Hans 1949 och mej;Synnöve som kallades Kicki sen barnsben 1953. Faster Gerd och Yngve fick en son, Jonas 1960 och en dotter Lena 1963. Faster Elsa och Helge fick inga barn, men faster Elsa blev 100 år. Efter syskonen Nilssons bortgång 1958 kom farmors kusin hem från Amerika då dödsboet skulle delas och det bestämdes att pappa skulle köpa Norra Sal!
Det blev auktion i Sal 1960. Många mycket gamla möbler och husgeråd såldes. Eftersom huset var väldigt omodernt så skulle allt rivas ut och byggas nytt från grunden.
Hans Andersson (nu Ferner), Kjell Skoglund, Thomas Andersson, Hans Tholén. Sittande Johan Silvén
Mitt första levnadsår bodde vi på övervåningen i Nystuga för att sedan flytta ner till rum och kök på Bruket som kvarnstugan kallades. Här bodde vi i sex år och här skapades många minnesbilder från de tidigaste åren. Intressanta omgivningar och lekplatser var älven som rundade huset, kvarnen, vattenverket, Segerforssågen, Kôlpåsen eller Gropa som vi sa med motorcrossbana o skrotupplag. Crossbanan lockade många ungdomar till platsen o dessa försåg platsen med idag ganska oskyldiga pinup-tidningar som var spännande att bläddra i. Allt detta inom lekavstånd, så man kan förstå mammas oro ibland för de flyktiga små sönerna Thomas o Hans.
Kvarnen var den mest besökta platsen där ett ständigt svagt mullrande från maskinerna var kännetecknade. Två stora kvarnar med sina hackande påfyllare, rensmaskinen, siktan, hissen med sitt gnisslande och först när man kom in i kvarnkammaren så upptäckte man vad tyst o varmt det blev. ”Törka” ute på gården med sin doft av rostad havre och malande ljud från de grova kugghjulen uppe i taket kan jag än idag lätt identifiera. I kvarndammen fanns gädda och forsen var ett ständigt brus.
Hit rymde vi så fort vi kom åt och mjölnaren Bertil var snäll men kanske måttligt road av vår närvaro. Minns att Bertil gled hela trapporna utan att sätta i fötterna då det brådskade mellan de olika inställningarna för att få bästa kvalitet på mjölet. Att få Bertils tillstånd att starta kvarnarna var en stark upplevelse. Först dra starthandtaget åt ena hållet och när stenarna fått upp en viss hastighet slå på full styrka. Dä du, då kände man sig som en riktig karl!
En gång försökte mamma och Bertil att skrämma oss för att gå ner till kvarnen så när vi närmade oss kvarnstallet, som låg på ovansidan bron, så hoppade en tomte fram, vi var väl ca 4-5 år, och som av en händelse var mamma också där, strax bakom oss som en räddande ängel! Thomas och jag blev inte alls rädda utan förklarade för mamma att det var ju bara Bertil så hon behövde inte oroa sig för oss.
Mitt i sommaren en varm solskensdag 30/6 1954 var vi ute på promenad. Mamma, Kicki i barnvagnen, jag på höger sida och Thomas till vänster. Vi var mitt ute på ”Ängåsgâta” när mamma sa att vi fick absolut inte titta på solen. Vi stannade upp o det började snabbt mörkna. Fåglarna slutade kvittra, vinden mojnade o det totala mörkret infann sig, bara stjärnorna som lyste klart på den svarta himlen var tända. Där stod vi några minuter innan allt återgick till det normala igen. Total solförmörkelse kan inte upplevas i Sverige igen förrän den 16 oktober 2133.
Mycket handlade våra liv på den tiden om bilar och motorcyklar. Pappa körde grusbil hos Mamen på Skog och vi hängde gärna med på många turer, crossbanan i Hôla lockade och hos Claessons på vattenverket fanns många mc´s, bilar och ibland båtar att titta på.
På mörka kvällar kändes de tre reningsbassängerna med dess överbyggnad längs vägen kusliga och skrämmande. I de små mörka fönstren tittade de otäcka spökena fram och innanför, de stora djupa mörka och kalla bassängerna där sandfiltren i tysta natten renade Arvikabornas kranvatten. Här gällde att snabbt ta sig förbi! Huuuuuu!
. Grannarna på Bruket, Henning o Karin bjöd också på upplevelser då Karins bror Sven i Furtan flera gånger kom dit o visade film från sina TT-lopp. Thomas och jag fick då ligga under köksbordet och filmerna visades på väggen ovanför diskbänken! Filmer från Finland, Hedemora och Brasilien m.m! Spännande!
Övre Nerstuga Våren 1958 flyttade v till Övre Nerstuga, det lilla timrade huset i Källebacken. Huset ägdes av Ragnar Johansson (Ragnar i Nestuga) och jag kommer ihåg att vi blev erbjudna att köpa huset för 6000kr. Två rum o kök, utedass och vatten från Vinnåsa (källan hette så) men dricksvattnet hämtade vi Därframme. Nyström blev mjölkleverantör och när man ibland sena kvällar hämtade mjölkflaskan var det så mörkt att man fick känna sig fram till rätt flaska bland flertalet andra. Varje dag passerade Ture Ander då han iförd beige kostym hatt och vita damasker rakryggade med käpp som han taktfast satt i marken på varannat steg, på väg till posthuset vid vägen utanför Sal. Det lilla röda posthuset med 20-talet postfack var slutstation för ”Post-Erik” som med sin lilla Fiat troget levererade post varje dag. Längre körning ansågs väl inte lämpligt med tanke på vintervägen uppför Källebacken, Ängebackera och Ôrrviksbrôtsbacken. Folket östan posthuset fick vackert hämta sin post bäst dom kunde.
På HällevallaHans och Jan Wettmark
På Bruket hade vi inte så många lekkamrater men nu blev det desto flera. Janne o Kjell på Hagen, Lennart och Jan Wettmark, Tittin Schröder, Tomas Fjäll, Johan Silvén, Bengt Sundström m.fl. Dåtidens flickor varken sportade eller lekte såsom vi upplevde det så därför förekom sällan umgänge på det planet. Det fick vänta till senare i livet. Nu började ett nytt liv med mycket fiske, cowboys o indianer i skogarna, fotboll på Hällevalla, friidrott med stav hos Wettmarks, längd o tresteg på Gärdet (Jâle) och vintrarna ägnades åt skridskoåkning på Racken, slalom i Slalombacken och backhoppning i den egenbyggda anläggningen på Hagen där Janne hade rekordet på hela12 meter! Det saknades aldrig sysselsättning och långtråkigt visste vi inte av! Cyklarna var det enda färdmedlet o mycket tid lades även på detta. Ett par gånger cyklade Janne, Kjell, Thomas och jag upp till Agvattnet där Skoglunds hade en liten stuga, med ryggsäckarna fyllda med både kvälls o morgonmackor, saft o nån frukt. Där fiskade vi till solen gick ner, somnade in o gick upp med solen vid 3 tiden, fiskade igen fram på fm och cyklade sedan hem med hundratalet abborrar i väskan..
Sal Den 11/11 1961 flyttade vår familj till Norra (Nolere) Sal eller Nolante som de gamla ofta kallade det. Före oss bodde de barnlösa syskonen Lina, Gustaf o Anna där och dessa hade i sin tur de äldre syskonen Marta Alfredsson i Mangskog och Maria Ferner (död 1951) som hade ärvt Södra (Sönnere) Sal eller Sönnante som det också fick heta. De andra fyra syskonen dog 1958-59 och detta medförde att vi fick förvärva släktgården Sal som var byggd på 1600 talet. Sal var väldigt gammalt med låga dörrar och höga trösklar, en jättemurstock med öppna spisar i alla 4 rummen, stor bakugn i köket o oisolerat trapphus i sydvästra hörnet, vatten hämtades i källan och utedass bakom uthuset. Bara ytterväggarna sparades och det totalrenoverade Sal togs åter i bruk november 1961!
Linbastu vid älvoset
Hemma hade vi häst, grisar, får, katt och hund o här fick vi hjälpa till med slåttern, hässja hö, köra hölass o lasta in i ladan. På våren skulle veden huggas, köras hem, kapas o klyvas, staplas för torkning och senare på sommaren langas in i vedskjulet. Framåt jul skulle grisen slaktas och då kom Oscar Jansson, beväpnad med revolver, och fixade den saken. Ett skott i pannan, in med kniven i halsen, fram med skopan o hinken och blodet ca 5 liter skulle vispas för att inte koagulera. Sedan bakade mamma väldigt god palt (strykpalt) som stekt tillsammans med fläsk smakade riktigt gott. Maten var väl inte den nyttigaste på den tiden men enkel energirik och väldigt god.
Ofta blev det fläsk, köttbullar, pannkakor o våfflor, kôlbulle o fläskpannkaka. Grönsaker förekom ibland. Till frukost blev det ofta kaffe, mjölk o smörgås och på somrarna ofta filbunke (fillebonke) som tillagades över natten med ”tätte” o mjölk stående i köksskåpet. På vintern var det snöröjning och vedhämtning för att hålla värmen uppe. Ibland fick vi dra slipstenen när lien eller yxan behövde skärpas, men det fanns också nästan obegränsad med övrig tid för fiske sport, lek o bad.
Idag äger och bor Åsa med sin Fredrik där och Åsa är den 8:e generationen i rakt nedstigande led efter Jan Jansson som förvärvade och flyttade dit den 24/3 1781.
När Gustaf Fjaestad byggde sitt Kampudden bodde han återkommande uppe på N Sal och som tack för det så fick Nils Gustavsson (Nish i Sal pappa till nämnda syskon) fiolen #2 år 1905 av Gustaf Fjaestad. Denna fiol fick mina syskon o jag av de gamle i Sal redan på 50-talet och den har vi fortfarande kvar.
Barnkolonin på Kampudden Är man 10-13 år och får ca 30 jämngamla barn från Karlstad, som närmaste granne i sex veckor på sommaren, så är detta naturligtvis väldigt spännande.
Det var Thomas Fjäll, broder Thomas, Kjell Skoglund och jag som var mest nyfikna och åtskilliga dagar gick åt för att kika på och studera dessa celebriteter, i 13-års åldern var det naturligt att också kolla in snygga tjejer från Karlstad. Det tog några dagar att för varje ny omgång (det var 2 treveckorskullar varje sommar) etablera kontakt och bygga förtroende så att vi fick tillåtelse att komma in på området. Barnen på kolonin fick inte lämna området så det fick bli brännboll o fotboll nere hos dem. Vad jag minns så fick dom en gång komma upp till vår hemmaplan Hällevalla och spela fotboll. Det var alltid en vänskaplig och trivsam stämning.
För några år sedan kom en man i min ålder fram till mig i Karlstad och sa att du måste vara från Rackstad. Mycket riktigt, han hette Kent Wadelius och berättade att han upplevde flera somrar på Kampudden och att dessa satte många ljusa minnen i han barndom. Han berättade att han många gånger även i sitt vuxna liv återvänt till platsen som han kände så starkt för. Några namn som också fastnade i minnet var syskonen Ingalill och Karl-Arne Hällsten.
Skolan Med början hösten 1956 avverkades de första fyra läsåren i Rackstaskolan. Vi 49:or var hela 15 stycken, varav fyra var flickor. Vi heter: Vivianne Martinsson, Carin Larsson, Ingrid Nordanstig, Eva Wettergren, Frank Henriksson, Bengt Wahlund, Lennart Augustsson, Lennart Johansson, Hans Tholén, Kjell Skoglund, Jan-Erik Blomén, Börje Nilsson, Ulf Tobiasson, Bertil Magnusson och jag Hans Andersson (Ferner).
Vi var så många att 48:orna inte fick plats utan fick bussas till Agnetebergsskolan det året. Småskolssalen var mindre men när vi sedan skulle gå tillsammans i 3-4:klass så fick alla plats i ”storskolan”. I 1:an hade vi fröken Inga Johansson som gjorde sitt sista år före sin pensionering, och i 2:an fick vi Inga Andersson som lärare. Från den tiden finns inte så många minnen, men när vi sedan kom upp i 3:an o 4:an klarnar bilden lite mer. Vi hade Teodor Tobiasson som lärare. Han var känd för att vara sträng men det hade nog också sina poänger för han var samtidigt en skicklig och fantastisk pedagog. Här lärde jag mig alla Sveriges landskap o städer, mycket historia, multiplikationstabellen som satt perfekt och vi sjöng väldigt mycket med påföljd att melodier o texter och hela lärotiden fortfarande sitter väl förankrat. Ibland om vi hade nån mindre viktig lektion så sa han ”det är så fint väder ute så jag föreslår att vi går ut o sparkar fotboll istället! Fint väder kunde det vara vintertid också för flera timmar sparkades det boll på skaren o i djupsnö. Motion nämndes aldrig men detta hade säkert stor betydelse för det allmänna välbefinnadet! Tack Teodor för de fina åren!
På matbespisningen skötte farfars syster Signe det hela och hon var en ”räddande ängel” för hon visste väldigt väl att jag inte förmådde ta fiskbullar i min mun. Det fick bli potatis och morötter en hård dubbelmacka och ett rejält glas mjölk de dagarna! Maten lagades på Centralskolan och levererades av Ivan Gren, tror han hette så, med sin bruna Volvo Duett.
Övrig skoltid förlades till Gateskolan och Solberga och efter 9 år så hoppade jag av skolan och började istället på All-Sport där jag fick sälja vapen, jakt, fiske o sportprylar. Lärorikt o roligt på sitt vis och på den vägen inom handeln fortsatte det yrkeslivet ut!
Spionen Under krigsåren var det en militärförläggning på Kampudden och en dag fick farmor Alfhild se en mystisk man som satt på berget ovanför med anteckningsblock. Mystiskt tänkte farmor och tog en omväg ner till militären och angav denne spion. Sagt o gjort, militär med vapen ryckte ut och grep spionen. Detta berättade hon för oss flera gånger och som tack för detta installerade försvarsmakten en telefon i Sal (troligen gick det bara att ringa Kampudden). Vad som hände med spionen eller vem det var fick vi aldrig veta, men för något år sedan uppdagades sanningen.
När jag läste i en bok av Lena Sewall fick jag se att hennes vän, Gerd Görans man konstnären Niklas Göran hade blivit tagen för spionage då han försedd med skissblock var på friarstråt till Gerd som vävde hos systrarna Fjaestad i grannskapet!
Sandstaberg i Stålsberga har en spännande 1900-talshistoria. Byggt 1908 och av- och till bostad för Bror Sahlström, med kopplingar till det konstnärliga klustret i trakten. Ytterligare några ägarbyten skedde innan Freda Curwee Simpson blev ägare fram till 1925. Den femåriga ”engelska epoken” innehöll bl a fester, varav en maskerad skildrats på annan plats: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/02/21/maskeraden-pa-sandstaberg/
Signe Ståhl berättar i en inspelning från 1980 som hennes barnbarn Christina Ekelund gjorde om hur det var att arbeta som hushållerska på Sandstaberg under denna ”engelska” epok.
Signe som var född 1898 hade dessförinnan erfarenhet av pigtjänst, som 15-åring började hon hos telegrafkommissarie Wulf (Inga positiva erfarenheter: undernärd och frusen), därefter hos ingenjör Lundquist i tre år och hos skolläraren i Skönnerud. Där skulle hon både hushålla och städa skolan. Och varje morgon tända i alla kaminerna. Därefter från 1921 på Sandstaberg .
Signe Ståhl
”När jag blev kallad till Sandstaberg blev det helt annorlunda. Skolläraren sa att jag skulle få samma lön som jag blev erbjuden på Sandstaberg. Men det var ju stor skillnad på arbete. Fast på Sandstaberg kunde det vara 8-9 gäster. Från England. Det var grevar, baroner och en friherre. Det var Sveriges noblesse.. T ex greve Stellan Mörner – omskriven artist – var där mycket. Likaså herrarna Göthe. Dom var grevar födda av Geijersläkten. Den ene hette Sven. Från England var det två damer av börd. Freda Simpson och Ruth Gilmore (rätt stavat?) Dom hade kommit till Stockholm på rekommendation av kronprinsessan Margareta (död 1920) Anna Behle* skulle framträda med plastisk gymnastik. I Sverige fanns inga sådana lärare. Toija Öster (död 1921-05-07) köpte Sandstaberg för att ha som sommarvistelse, men det var ju vinterbonat så dom kunde vara där på vintern också. Dom bjöd ju dit många gäster, så jag bodde hos Hilma och Johan på Hagen i närheten. Alla sängarna på Sandstaberg var upptagna, men jag var där och lagade mat. På vintern var jag med dem i Stockholm. När det blev vår flyttade vi till Sandstaberg.
Sandstaberg 1922. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.
Jag brevväxlade med engelskorna flera år efteråt. Miss Gilmore hade haft lektioner med mig på kvällarna. Jag fick laga mat på svenskt vis. Vitt kött, fågel, kalvkött och fisk. En av männen hade hjärtfel. Jag fick inte krydda för starkt. Han frågade också om det fanns någon bra hjärtläkare. Jag rekommenderade doktor Labatt på Sanatoriet. Men hans hjärta krånglade aldrig på de tre månaderna han var på Sandstaberg. ”Mitt hjärta har varit så bra så om det börjar krångla då kommer jag tillbaka till Signe på Sandstaberg!” Dom kallade mig alltid ”Skatten i köket”. Jag trivdes. Dom var tacksamma. Det hände att dom hjälpte med att torka disken. Dom hade med servis från England. Äkta silver och äkta indiskt porslin. Sven Göthe** målade på tallrikar, en grå blomma med ett band där det stod Sandstaberg och hans initialer. Han målade på sidentapeter. Han hade beställningar till salonger på slott. När dom flyttade tillbaka till England så skulle jag packa in porslinet och bad Riborg Böving som umgicks med dem att hjälpa mig. Allt höll! Mor till Freda och Ruth skickade en fin kostym till Sune när han var född. Och dom var och hälsade på.
1925 sålde dom till Maja Nilsson som hade servering vid Busscentralen och öppnade servering också på Sandstaberg. Maja sålde till Hellquist – som hade tre biografer i Arvika och två i Sunne. Han hade tänkt öppna badrestaurang, men kommunen sa nej. Det skulle förorena sjön. Men dom gjorde fint för egen del. Det kallades Lilla Rottneros och hade vattenbassäng. Han hade en stor amerikanare. När han dog 1974 bodde fru Hellquist kvar”
1943 hade Paul Ståhls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls från Rackstad.
Signe (1898 -1987) och Paul Ståhl (1898 -1972)
* Introducerade den plastiska dansen och rytmiska gymnastiken i Sverige tillsammans med värmlandsfödda Louise Wikström. 1906 hade Anna Behle sett Isadora Duncan i Stockholm och bytte bana från sångerska till dansare inspirerad av det mötet och blev elev till henne i Berlin. Efter Berlin åkte Anna till Genève där Emile Jacques-Dalcroze hade sitt institut för rytmisk gymnastik. (källa: www.annabehle.se) ”…danskonstnärinnan Anna Behle hade en tid egen villa vid Racken” (Källa: Helge Kjellin, Värmländsk konst och värmländska konstnärer i boken Värmland…1946)
Aftonbladet 1916-06-22Aftonbladet 1919-05-13
**Troligen Bror Geijer-Göthe 1892-1949 ” Han kopierade de målade sidentygerna på Gripsholm och på lustslottet Kina varav en av dessa kopior sattes upp som ett väggfält på Ulriksdal då det inreddes för kronprins Gustaf Adolf.” Brodern Sven Georg Adrian Göthe (1896 -1942) var pianist
Sandstaberg 1922. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.Sandstaberg 1922. Interiör. Foto beställt av Freda Simpson. Foto Gunnar Ödvall. Från Arvika kommuns bildarkiv.
1884 dog Hedvig Elisabet Westerlund, 90 år gammal möjligen på det torp som Magnus Johansson beskriver i sin uppsats om gården Hagen:
” De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.” (http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/04/29/hagen-en-gard-i-rackstad/)
Hedda överlevde både sin man Nils Persson (1793 – 1863) och sin dotter Cajsa Nilsdotter (1821 – 1878). Hedvig och Nils hade gift sig 3 april 1820. Hedda hade flyttat till Rackstad från Älgå 1820. De nygifta verkar först ha bott i Nils föräldrahem Nybyggerud under Rackstad (på nuvarande Marbråtens plats). Troligen föddes dottern Cajsa där i januari 1821. Enligt Torpinventeringen var Nils Persson snickare och tillverkade bl a klockfodral till golvur. Nils tre år yngre bror Olof Persson Rak blev fältjägare född 1796.
Golvur från Fryksdalen
Nils hade tjänat som dräng under 1810-talet, i Holm och i Rackstad. Heddas syster Britta Maria flyttade till Arvika köping efter att ha gift sig med kopparslagaren Olof Qvarnström i Karlstad och fött sonen Viktor Leopold 1825 där. 1830 återfinns Nils far Per Nilsson (1754 -1842) under rubriken ”Gårdens fattiga” och har lämnat Nybyggerud, medan Nils med familj etablerat sig på torpet Källebråten. Det som till slut fick namnet Heddetorpet i folkmun i Rackstad. Torpet fanns på mark som efter Laga skiftet på 1840-talet ägdes av Hagen och byggdes rimligen av den snickarkunnige Nils. Husgrunden är borta liksom spåren av uthus, men man kan gissa att torpet inte var stort – kanske 15 kvm?
Torpet Källebråten med lagård/ fähus vid Hurravägen. Efter Laga skiftet 1845 hörde torpet till Hagens markUngefär här låg Källebråten/Heddatorpet – överst i backen. Häradsekonomiska kartan 1883-95
I husförhörslängden 1831-36 anges Nils som ofärdig och Hedvig som sjuklig. I nästa husförhörslängd 1836 -41 är Hedvig fortsatt sjuklig och Nils befriad från skatt och ofärdig, Dottern Cajsa gjorde tjänst som piga i Rackstad under 1840-talet, men flyttade hem igen och bodde i huvudsak kvar på Källebråten, ogift, till sin död 1878.
Även i ett litet torp rymdes uppenbarligen inhysta. När Segerfors bruk etablerades 1839 kom det rimligen folk till Rackstad som behövde nånstans att bo. Kanske var Nils Olsson med hustru och tre barn nyinflyttade som kom att bo på Källebråten som inhyses. Vid det laget hade Hedvigs och Nils dotter börjat pröva på att arbeta som piga. Kanske lämnade Nils Olsson hustrun i torpet. Han hade nämligen 1842 fått arbetsattest för att arbeta i Norge. De tre barnen blev snart ett enda, Åttaåriga dottern Stina dog och sonen Magnus drunknade i Racken 11 år gammal. 1849 bodde Nils och hans hustru Malin utan barn som inhysta i Källebråten. 1860 är deras sista år i torpet. Nils hade dött och Malin lever vidare en kort tid i Perserud som rotehjon.
Från 1863 återfinns hammarsmeden Lars Asmund med stor familj som inhyses på Källebråten. 1870 hade Lars Asmund med familj flyttat från Rackstad. I husförhörslängden 1867-71 är Hedvig både fattighjon och inhyses. Och tillsammans med dottern ”utfattiga”. På något sätt verkar Hedda klarat sig igenom missväxtåren 1867-69. T ex fick hon och hennes dotter 1873 extra fattigunderstöd i form av 3 (kubik)fot råg (ca 85 liter), 6 fot havre (ca 170 liter) och 5 riksdaler av församlingen. I 1872-77 års husförhörslängd har Hedda samma status, men det anges att både dotter och mor kan läsa innantill ”försvarligt”. 1878 dog Cajsa och nu var Hedda ett ensamt fattighjon som levde vidare ytterligare sex år. Det var svårt att överleva på Källebråten. Hon fick nog ofta bo inhyses på andra gårdar och t o m varit av socknen placerad som fattighjon i Östra Sund en period. 5 september 1884 dör Hedda av ”ålderdom” efter 64 år i Rackstad. I många år levde hennes namn vidare i Heddetorpet, Heddekällan och Heddeberget.
Vem var då Hedda Westerlund och hur hamnade hon i Rackstad ?
Hedvig Elisabet föddes 6 april 1794 liksom sin tvillingsyster som hette Britta Maria, som fick överta sin döda systers (1789 -1790) namn. Året innan Hedvig föddes dog en syster till henne. Hedvig fick då överta hennes namn. Hedvig föddes i Backa Gunnarskog. Hennes far vice pastor Anders Westerlund (f. 1754) kom från Karlstad. Han hade blivit prästvigd 1781 efter studier i Lund. Hedvigs mor Anna Greta Bauvin var född i Sthlm 1757. Hedvigs morfar var sjökapten. Hedvigs mormor växte upp hos sjökaptenen Bengt Askbom, en framgångsrik man som kom att äga tre handelsfartyg – längsta resan gick till Kanton. Och hans hustru Anna Elisabet Krafft var syster till målaren Per Krafft d ä.*
Hedvig växte upp i en stor barnaskara, men få överlevde: Daniel Anders f 1785 (med okänt dödsår, som var den ende som fick gå i skola – i Karlstad), Bengt Johan 1787 – 1788, Hedvig Elisabet 1788-1793, Britta Maria 1789 -1790, Bengt 1792 -1793, Hedvig Elisabet 1794 – 1884, Britta Maria 1794 – 1842, Erland 1797 – 1799, samt ett barn till som dog ”strax”.
Heddas far Anders Westerlund blev änkling 1803. Det gick utför med honom. Han hade stora problem med alkoholen. Samma år var han instämd till Domkapitlet i Karlstad för att ha varit berusad vid flera tillfällen. Exempelvis den 27 februari 1803 kunde han när han väl var på predikstolen ”icke åstadkomma någon predikan utan slutade strax, sedan han mycket oredigt läst en bön och talat några ord”. Man tyckte synd om honom och hans tre barn – en son och två döttrar. ” tvenne flickor äro små och utom det lilla understöd, de av hans lön undfått, i timlig måtto, alldeles råd- och hjälplösa” Han kallades till Domkapitlet flera gånger. Och församlingen ville inte ha honom som Fjärdedagspräst** i Gunnarskog! Men hade ändå tålamod med honom. Kanske att han skulle bli bättre, men till slut kom man fram till att det bästa vore att han bytte församling till Älgå, vilket skedde 1808. Han hade året innan flyttat till Älgå via Brunskog med sina två döttrar. Men redan på juldagen samma år uppträdde han berusad i kyrkan och blev ett fall för Häradsrätten.
Vid sin död 1811 efterlämnade han sina två döttrar Hedda och Britta Maria, 17 år gamla. Hedda flyttade till Grindsbol och Britta-Maria till Görsbyn 1812. 1813 flyttade Hedda till Görsbyn och Britta Maria till Karlstad – faderns födelseort. 1814 fick Hedda en oäkta son, Jan Gustaf, och hon kom följaktligen att antecknas som ”Löskeqvinna” i husförhörslängden. Som fader anges drängen Anders Andersson på Grindsbol. Mor och son flyttar till Strand i Älgå 1815. Sonen får senare efternamnet Andersson. Hedda flyttar 1816 med sonen till Glava och återvänder 1817 till Älgå. 7 december 1819 dör Jan Gustaf i rödsot, sex år gammal. 1820 flyttar hon till Rackstad och gifter sig med Nils Persson.
* En av 1700-talets mest kända svenska porträttmålare. T ex för porträttet av C M Bellman
Carl Michael Bellman. Målad av Per Krafft d ä 1779. (Wikimedia)
** Förr i västra Värmland benämning på prästman som i sådana fall där en kyrkoherde hade fyra församlingar tillsattes jämte de tvenne komministrarna för att uppehålla gudstjänsten i den kyrka som eljest i tur o. ordning var fjärde söndag skulle ha mässfall.
Källor:
Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga. Resultat av en torpinventering. Sammanställd av Nils Damberg 2 uppl. 2005. Utgiven av Rackstad hembygdsförening
Edestam, Anders, Karlstads stifts herdaminne del 3. 1968. Utgiven av Stiftshistoriska sällskapet, Karlstad
Arvika västra landsförsamlings och Älgå kyrkoarkiv på nätet
1952 körde Arne Andersson, ”Arne på Kuul”, (Kullen) från Ingersbyn med sin första omgång säckar med säd till Segerfors kvarn i Rackstad. Då var han 14 år. Vid det laget var det den närmaste kvarnen för bönderna i södra Gunnarskog. Arne körde med häst och vagn under 1950-talet och anlände till kvarnen över bron vid kvarndammen. Han brukade ha samlat ihop 5-6 säckar från bönderna i Ingersbyn. Det gällde att det inte regnade på resan. Mjölnaren Bertil Embretsen ville inte ha fuktig säd. Det var på vinterhalvåret han körde dit. Man bokade tid så att en besökare kanske kom kl 8 och nästa kanske kl 11. – Det var ordning och reda på Bertil. Vi blev med tiden goda vänner, säger Arne.
Och dom möttes många år i kvarnen. Arne kom att köra till Segerfors en bit in på 70-talet, fast vid det laget var det med traktor och då gick det inte att köra med den över den gamla bron vid dammen längre. Den tiden var förbi när han kom med häst och vagn och ställde in hästen i kvarnstallet.
Bertil Embretsen i Arvika Tidning 1963
Det blev mest kornmjöl och gröpe (foder) av säden. Men också vete. Skulle mjölet siktas tog det litet längre tid. Arne konstaterade att det blev finare mjöl när Bertil malde. Han lät kvarnen hålla på litet längre än en del andra kvarnar.
Hammarkvarn och stenkvarn. Foto: Lars Lindström 1992
Medan säden maldes fanns det utrymme för att prata och umgås. Om man inte skulle vakta havren som rostades i rian. Man tog då med egen ved och fick hålla koll på rostningen. Det fick inte bli för varmt. Skalen skulle bli lätt bruna, men inte kärnan som skulle malas och bli skrädmjöl
Men det är på 1700-talet som det uppstår en tydligare grupp hemmansägare. Bönder fick då makt och utrymme att expandera. Det börjar med att Bonde Olofsson och Erik Nilsson i slutet av 1600-talet kommer till Rackstad. Bonde född i Ingersbyn 1625 och Erik 1626 i Högvalta. Men Erik verkar ha tagit vägen över Slobyn innan han och familjen kom till Rackstad. Rackstad var ju ett frälsehemman, ägt av landshövding Harald Posse. Bonde och Erik blev åbor till Posse. Under 1700-talet verkar frälsehemmanet till övervägande del blivit skattehemman, dvs ägt av bönder.
Rackstad får en riksdagsman
Med tiden uppfyller Bonde och hans hustru Britta Persdotter Rackstad med nio Bondessöner och Bondesdöttrar födda under åren 1665 till 1688 – alla i Rackstad. Bonde dör själv1695, hans hustru tio år senare. Då har dottern Marit dött 1700 och Anders 1723, men de övriga barnen dog under 1730-talet. Fast få av dem i Rackstad; Olof och Jon flyttade till Stålsberga, Karin till Öjerud, Kerstin dog som fattig änka i Mötterud, Britta i Högerud(?)
Kvar i Rackstad blev Eric, Anders och Per. Anders dog 1723, 55 år gammal, Eric 1735. Per blev den mest framgångsrika. Utsågs till nämndeman i Jösse häradsrätt och valdes vid två riksdagar att representera häradet i Riksdagen som en del av bondeståndet. Om honom har prästen gjort några anteckningar: d. 24 Martii dödde Nämndemannen Per Bondesson i Rackstad, föd ibidem af är[lig]e föräldrar Bonde Olsson och h[ustru]n Britta Persdotter, har för sin beskedelighet 2nne gånger blifwit wid Riksdagen til herredagsman brukad, har gement (allmänt) för sin redelighet warit afhållen. Begrofs af Pastore Lagerlöf uti Arfwika kyrka med likpredikan d. 3 Aprilis. Lefwat 60 åhr. (Ur dödsboken för Arvika socken)
Bondessons och Arnessons
Den andre inflyttaren, Erik Nilsson, dog 75 år gammal 1701. Änkan Abbeluna (Abbelo) Segerdotter dog 1707, 90 år gammal. Deras två söner Bengt Ersson (1670 – 1737) och Erik Ersson (1661 – 1755) är födda i Slobyn. Erik Ersson och Marit Jonsdotter (1677 – 1746) fick 1712 sonen Anders, som såsmåningom fick sönerna Jan f.1753 och Erik f. 1756.
De första trettio åren på 1700-talet är det Bondeson och Ersson som återfinns i mantalsregistret över Rackstad. 1725 hade 28-årige Anders Andersson Rackberg blivitRackstads, som det tycks, första indelta soldat. 1728 återfinns soldathustrun Sigrid i registret – men inte maken som var mantalsbefriad i sin egenskap av soldat.
Vid det här laget har fler människor tillkommit: barn och pigor och drängar. 1731 återfinns Arne Bengtsson i registret – 16 år gammal. 1735 har Bengt och Erik Erssons hushåll blivit större, tre barn vardera och tjänstefolk. Rackstad växer långsamt. Antalet hushåll är ännu få. 1706 har två hushåll blivit fem och det är först från mitten av 1700-talet som det ökar något, som mest tio på 1790-talet. Vid det laget har tre torp också kommit in i mantalsregistret.
Böndernas makt
Under 1700-talet ökade böndernas makt över sin tillvaro successivt. 1747 upphävdes förbudet mot att dela hemman, något som gjorde det lättare att ge sönerna del i hemmanet. 1762 blev det lättare att anlägga torp. Efter 1789 fick också bönder äga frälsejord. Det verkar som frälsehemmanet successivt blev bondeägt. Under 1790-talet köpte kanslirådet Forslund från Älgå den fjärdedel av hemmanet som ännu verkar ha varit frälsedel och som sedan Adolf Sandelin köpte och anlade Segerfors bruk
I Sverige fanns 1700 1,3 miljoner, i Arvika socken 254 mantalsskrivna varav 6 i Rackstad. 1750 1,7 miljoner, i Arvika 659 mantalsskrivna, varav 25 i Rackstad. 1800 2,3 miljoner, i Arvika 851 varav 28 i Rackstad.
Befolkningen i Sverige började öka, men hämmades av pest (1710-13), missväxt, massvält och krig med Ryssland under 1740-talet och en svältperiod 1773-75 då mer än 5 % av befolkningen dog ett enstaka år, ofta av rödsot/dysenteri. Pesten 1710-13 verkar inte främst drabbat Värmland än mindre nått ända till Rackstad. Däremot drabbar epidemier Arvika socken vissa andra år. Det kan man bl a läsa i den rapport pastoratet i mars varje år skickar till landshövdingen för vidare befordran till Cancelie collegium i Stockholm. Vissa år drabbar epidemier socknen så hårt att fler dör än föds. 1783 dör t ex 94 personer i rödsot, de allra flesta barn. Totala dödssiffran det året är 120. 46 personer föds. Andra år härjar smittkoppor, kikhosta, lunginflammation.
Hemmansägarna
1736 finns bara ättlingar efter Bonde Olofsson och Erik Nilsson i mantalsregistret: Per Bondesson, Erik Bondesson, Bengt Ersson, Erik Ersson och Arne Bengtsson,.
1746 är upptagna i registret svärsonen Arne Svensson (gift med Anders Bondessons dotter Böret), Arne Bengtsson, Jan Persson (son till Per Bondesson), Brynte Ersson (son till Erik Bondesson), änkan Marit Jonsdotter (varit gift med Erik Ersson)
1755 änkan Britta (Böret) Andersdotter (efterlevande efter Arne Svensson), Jan Jansson, Brynte Ersson, Anders Ersson (f 1712 son till Erik Ersson), Arne Bengtsson
Fyra gårdar verkar ha utgjort en mera samlad by vid nuvarande Sal:
A Jan Jansson f. 1746 som flyttade från Holm till Rackstad 1781, B Per Bryngelsson f. 1746 C Per Arnesson f. 1737 gift med Sigrid Månsdotter f. 1746. Pers morfars far var Bonde Olofsson f. 1625 D Anders Jansson f. 1741 Gift med Karin Andersdotter f.1748
(Den här bydelen, men kanske också andra gårdar i Rackstad brann ner nån gång efter 1786, men oklart när.)
Två där Nystugan/Där Framme ligger: H Olof Jonsson (Jönsson) f. 1738 i Kallvik. Gift med Ingjerd Bryntesdotter f. 1748 I Erik Andersson f. 1756. Gift med Anna Andersdotter f. 1750. Son till Anders Ersson f. 1712. Farfar: Erik Ersson f. 1661. Farfars far Erik Nilsson f. 1625
Ett utsnitt av centrala delar av Rackstad ur 1786 års storskifteskarta:
Här är angivet på en nutida karta vilka som rimligen bodde var 1786:
Familjemedlemmar i dödsboken
I dödsboken kan man se hur medlemmar ur de två släkterna drabbas av sjukdom, olyckor och död: (”Par”= föräldrar)
* Brynte Erssons och Anne Jacobsdotters 15 åriga son Erik drunknade på juldagen 1776
* 1777: ”Späde Jonas i Rackstad förquafdes av modren natt till d. 25 maj.” Föräldrar Per Arnesson och H Signe Månsdotter.
* 1778 ”Kerstin Arnesdotter i Rackstad dödde av lungsot (TBC) d. 24 maj, 52 år gammal. Född i Mellbyn … Warit gift med efterlefv. Anders Ersson i 30 år. Af Gudfr. Och Beskedlig lefnad”
* 1781 ”Änkan Böret i Rackstad. Dog af holl och sting (lunginflammation) d. 17 sept, 74 år gammal. Par: Anders Bondesson och H Karin Persdotter. Warit gift med Arne Svensson i 35 år, haft 5 barn, 3 lefva. Warit Rask och hushållsagtig” [1746 finns Arne med i mantalsregistret som hemmansägare]
* 1782 ”Gamle man Anders Ersson i Rackstad. Dödde af lungsott, d. 27 december, 70 år. Par Erik Ersson och H Marit. Warit gift med afl. H Kerstin Arnesdotter Haft 6 barn, 3 lefva. Af opåtaldt lefverne”
* 1783 ”G[am]la man Brynte [Ersson] i Rackstad. Dog af lungsot 12 maj, 73 år gl. Par: Eric Bondesson och H Karin Hansdotter. Gift med afl. H Anna Jacobsdotter 9 barn, 2 lefva. Stilla och sagtmodig” [i Födde 1710 31 maj heter han Bryngel] * 1786 Fl[ickan] Britta i Rackstad. Dödde af okj[änd] sjukdom, efter bekomit nöddop, några timmar g[amma]l. Par: Per Anders Jansson och H Karin Arnesson
* 1795 ”Bonden Per [Arnesson] i Rackstad dödde af rötfeber d. 4 april, 57½ år gl. Par: Arne Svensson och H Böret Andersdotter. Kunde väl läsa. Gift i 27 år med efterl. Enkan Sigrid Månsdotter. Haft 5 barn, 4 lefva. Varit en utmärkt beskjedlig och christelig man. Begr d 19 april af adj Örtendahl”
20 januari 1789 dog Kjersti Jonasdotter född 1728 i Holm av ”håll och styng”, dvs lunginflammation. I 45 år var hon gift med Arne Bengtsson. Tillsammans fick de 10 barn. Vid Kjerstis död levde sju av dem och tre hade etablerat sig som hemmansägare i Rackstad och var de stora jordägarna i trakten. Vid begravningen var näst äldste sonen, hemmansägaren Jonas Arnesson, och hans hustru Karin Månsdotter ansvariga. Arnes och Kjerstis son Erik hade nu tagit över Hagen. Fadern Arne bodde kvar med Bengt – äldst i brödraskaran, men ”svag” enligt kyrkböckerna. Nu fick Erik ta sig an brodern Bengt.
1806 dör så Arne Bengtsson, 88 år:
Fortsättning på Rackstads 1700-tal följer…
Källor: Arvika västra landsförsamlings kyrkoarkiv, Mantalsregister
Kompletteringar och anmärkningar mottas tacksamt! lennart.wettmark@gmail.com
Segerfors kvarn från 1916. . Foto: Lars Lindström 1992
Den 24 oktober 1852 sammanträdde den nybildade Brandstodsföreningen i Arvika socken. Dess första ärende blev att ta ställning till en inlaga från mjölnaren Erik Andersson på Segerfors kvarn. Våren 1852 hade Segerfors kvarn brunnit. Erik hade lämnat en lista på uppbrunna lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, som han ville ha ersättning för. En ny situation för föreningen. Den här gången betalade man ut penningarna till Erik med tillägget: Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus.
Under 100 år mellan 1850 och 1950 finns åtminstone namn på 15 mjölnare verksamma på Segerfors kvarn. En del stannade en kort tid, andra längre. 1839 hade Adolf Sandelin köpt en del av frälsehemmanet Rackstad och byggde upp Segerfors bruk. I det ingick en ny kvarn i stället för hemmanets gamla husbehovskvarn.
Om den gamla kvarnen vet vi inte så mycket annat än att det funnits kvarnar i Holm, Perserud och Rackstad åtminstone sedan 1700-talet. Antagligen ännu tidigare. Kvarnen i Rackstad finns upptagen i 1758 års jordrannsakning (en undersökning av vilken skatt staten kunde ta ut) Men vem som var mjölnare finns ingen uppgift på i arkiven. Kanske malde hemmansägarna i huvudsak själva i enklare skvaltkvarnar?
”Vid de mindre brukens kvarnar förekom ingen annan malning än så kallad sammäld; man var nöjd med mjölet, om det än inte var så finmalet. Det var först under 1840-talets senare del, då tullkvarnarna var bättre konstruerade, och man även ute på bondlandet lärde sig att bygga siktkvarnar, som man kunde få siktmjöl direkt från kvarnen och slapp det tidsödande arbetet att i hemmet utsikta det finare mjölet. Så vitt jag vet såddes icke vete den tid varom här är fråga i gränstrakterna…. Skvaltkvarnen ägdes antingen av byamännen gemensamt eller av någon bärgad bonde och honom närboende grannar…” (Gustaf Schröder, Från brukskontor och timmerskog. 1922)
Viks säteri och överjägmästarebostället hade tullkvarnar* sedan 1765 och där finns namngivna mjölnare i 1820 års mantalslängd. 1850 fick till slut även Segerfors tullkvarnsrättigheter – efter motstånd från tullkvarnsägare i trakten.
*En tullkvarn (från begreppet tull i meningen avgift) är en avgiftsbelagd kvarn, i motsats till en egen husbehovskvarn, gemensamt ägda byakvarnar eller liknande. Ofta fungerar det så, att kvarnägaren eller mjölnaren tullar, det vill säga tar en del av mälden som avgift.(Wikipedia)
För Rackstads del verkar möjligen Sandelin ha anställt Erik Andersson som mjölnare i kvarnen. Oklart när och oklart vem Erik Andersson var. Var det Erik Andersson (f.1813) från Pålsbråten (Gustås) som 1846 står uppsatt som stalldräng – och som sen blev mjölnare? Och om vilken det står ”flyttar till Rackstad” dvs torpet Bråten i slutet av 1840-talet? 4 maj 1849 flyttar han till Norge, 28 april 1852 till Stockholm. Kanske var han mjölnare däremellan? Och blev arbetslös våren 1852, när kvarnen brann?
Den gamla kvarnen från 1852. Teckning av Anna Montan 1886
Vilka var mjölnarna?
I skriften Segerfors kvarn i Rackstad från 2016 berättas med stöd av gamla Rackstadbors minne några namn: Johannes Pettersson, Gustav Fjell, Oscar Jansson, Carl Nilsson, Bertil Embretsen som Margareta Engström tar upp i häftet Segerfors bruk. Hon återger också namnet på några mjölnardrängar: Lars Daniel Blomström, André Jansson Schützer och Erik Andersson. Kerstin Werner har frågat Gerda i Holm om 1900-talsmjölnare: Nils från Jössefors, ”Annersch från Höves”, Oskar Ramström, Oskar Jansson från Gunnarskog, Karl Nilsson, Bertil Embretsen.
En del osäkra uppgifter uppenbarligen. Husförhörslängderna ger fler namn. Ibland verkar det finnas luckor i bemanningen av kvarnen, om man ska döma av dokumenten. Och vilken roll har mjölnardrängarna? Ersatte de ibland mjölnaren? Var mjölnaren anställd av bruket eller arrenderade han kvarnen?
Här är listan på hundra års mjölnare vid Segerfors kvarn :
1854 flyttar gifte mjölnardrängen Lars Daniel Blomström f 1832 till Segerfors från Frykerud. Flyttar 1856 till Brunskog.
1857. Mjölnaren Magnus Nilsson f. 1826 flyttar till Segerfors från Långvak, där fadern var mjölnare. Flyttar 1861 till Gata (Gate) med hustru Maria Jandotter f 1833 från Gunnarskog
1861. Olof Larsson (Linder) f. 1832 kom från Brunskog med sin familj. 1863 antecknas att han flyttat till Rackstad – från Segerfors. Var han fortfarande mjölnare?
1865. Mjölnaren Johannes Pettersson f. 1825 i Stavnäs kom 16 nov 1865 från Strand/Brunskog. Antecknades som inhyses och bodde i ”Skolhuset” under Segerfors (Husförhörlängden 1858-67) Inga andra anteckningar. (Rackstadskolan byggdes först 1875).
1867. Mjölnaren Andreas Karlsson f. 1841 flyttar in 1867 från Glava med hustru och tre barn. Flyttar hösten 1868 till Karlanda
1868. Gifte mjölnardrängen Andreas Jansson Schützer f. 1842 flyttar in från Rexed, Gunnarskog. Året efter kom hustrun Stina Kajsa Andersdotter f. 1847 från Gunnarskog. Dotter Anna Sofia f. 1872. Familjen flyttar 1885 till Holm. 1890 står han som ”egare” i husförhörslängden. Andreas dog 1899 i Molyckan, Holm.I 1880 års folkräkning finns Andreas Jansson Schützers familj antecknad som boende på Segerfors.
I Wermlands läns tidning 6 aug 1873. Vem tillträdde?
1885. Inhyses mjölnaren Johannes Olsson f. 1849 i Gunnarskog var troligen mjölnare ett år och flyttar 1888 till Gate. Står där som arbetare och dog 1902.
1886. Johannes Andersson Fjell f. 1842 i Mangskog. Flyttar till Segerfors 1 dec 1886. Flyttar 1890 till Rackstad från Segerfors. Blir inhyses och fd mjölnare i husförhörslängden. Johannes flyttade 1893 till Mangskog med hustrun Anna Persdotter f. 1837 och dog där 1919. Sonen Johannes f. 1873 åker till N Amerika 1892.
”Huset är till en del bristfälligt… Sumpen (vattenrännan) är visserligen föråldrad, men till vissa delar reparerad…Qvarnstenarna äro under de 4 år, som Johannes Andersson varit Patron G Schillers arrendator, nya…”
I en inventering av kvarnen 15 mars 1890
1890. Anders Gustaf Carlsson f. 1866 i Gillberga. Kommer från Kyrkebyn till Perserud 1887. Är ”gift dräng” 1888. Flyttar 1890 från Perserud till Segerfors och blir då mjölnare.I husförhörslängden 1891- 95 är han inte det längre, utan inhyses/ backstusittare. Flyttade till Magnor i Norge, medan familjen bor kvar i Rackstad/Segerfors, (tror prästen). Änkeman 1897.
1893. Mjölnaren Carl Aron Kindberg f. 1847 var mjölnare på Skönneruds bruk 1881-85 inflyttad 1893 från Gate, efter att 1892 kommit dit från Järnskog. Flyttade 1896 till Örstad, Bohuslän. Dog 1934 i Boda.
1896. Nils Johan Andersson f. 1853 i Frykerud. Nils Johan flyttade runt en del. 1883 kom han från Gunnarskog som mjölnare till Gata (Gate), flyttade från Gate till Wik fyra år senare. Bytte Wik mot Segerfors 1896. Från Segerfors till Vik 1902. Flyttar tillbaka till Segerfors 1908. 1915 bor han till Älgå. Dör i Dalen 1927.
Arvika Nyheter 1 juli 1902.
Ny kvarn
1916 lät den nya ägaren till Segerfors, Johannes Olofsson, bygga den nuvarande kvarnen och rian. 1918 var nog kvarnen klar. Då lät han K. Mamen på Skog och Anders Olsson från Gate genomföra en värdering av den.
Mjölnarens rum. Foto: Lars Lindström 1992
Ur Rapport till Kommerskollegium om produktionen i kvarnen:
1924 260 arbetsdagar, 3 dagar i veckan under sommaren. 3 stenar, vals, 3 vattenhjul, En arbetare , en arbetsgivare 1940 304 dagar, 2 par stenar, 2 par valsar, en grynkross, 3 vattenturbiner
1919 till sin död 1949 var Karl Gustav Nilsson f. 1895 under en stor del av tiden mjölnare på den nya kvarnen. 1925 flyttar han till Arvika och blir verkstadsarbetare för att återkomma till Segerfors 1927. Från 1931 bor Karl Nilsson i Holm, så småningom i fastigheten Lindhem i Rackstadkorset. Hittas död i kvarnen 1949.
“Kalle mjölnaren” på tuben till kvarnen. Bilden från mitten av 1930-talet. Foto: Ragnar Olofsson
1924. Oskar Adolf Jansson f. 1901 kommer från Gunnarskog till Segerfors. Flyttar tillbaka 1928 till Gunnarskog /Bruket. I 1930 års folkräkning: Yrke 1925 Mjölnare. 1930 bildhuggare.
1949. Bertil Embretsen f. 1919 från Rexed i Gunnarskog efterträder Karl Nilsson som mjölnare. Han är den siste mjölnaren, men arbetar främst på Vattenverket. Han dör 1991. Två år tidigare hade kvarnen överlåtits till Kvarnföreningen.
Siste mjölnaren, Bertil Embretsen. Arvika Tidning 1963
