Kategoriarkiv: Rackenkolonin

Julfirande i Rackstad

Julläsning i Arvika Nyheter 1961

Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.

Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.

På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.

Kampudden i vinterskrud. AN 1961

”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.

Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.

Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.

Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.

På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.

Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!

Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.

Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.

Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.

”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.

Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”

Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden

Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet

 

 

 

 

Gunvors bästis var Marja Ander

2005 gjorde Öyvind Ander en intervju med Gunvor Johansson, dotter till Ragnar och Elsa Johansson i Nerstugan i Rackstad. Öyvind Anders far Rogne var barn till Ture Ander och Ragnhild Franzén. Marja Ander (född 1925) var syster till Rogne och bästis med Gunvor.

Det här är citat ur Öyvinds intervju:

Gunvor – När vi var barn så satt ju Ture ute i naturen och målade, och ibland lekte vi kurragömma i hans ateljé.

Öyvind – Fick ni det för Ture?

Gunvor– Han var tyst. Han var väldigt snäll och han klagade aldrig på oss. Men han låste ju ateljén med en nyckel som han satte fast i färgen. Men det kände ju Marja och jag till. Jag ska berätta en gång när Ture hade varit och jagat och kom hem med en orre. Han kom hem med

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

olika djur, det kunde vara en orre, eller en hare.

Öyvind – Vad minns du av Ture för övrigt?

Gunvor: Jag minns matsalen i Orrhöjda där han satt i sin korgstol i änden av bordet vid den långa soffan. Han satt alltid i korgstolen och läste dagens tidning. Han var ofta i sin egen värld.

Öyvind – Menar du att han inte var så engagerad i familjelivet?

Gunvor: Han var i sin konst, och skidor. Våge Albråten var ju med och vallade våra skidor. Ture och andra konstnärer gick c.a en km till Segerfors varje onsdag och tog bussen in till Arvika. Alla konstnärerna hade såna där stora läderryggsäckar.

Öyvind – Vad gjorde de i Arvika? Handlade de mat?

Gunvor – Ja i Arvika Kontantaffär. Då lämnade de in en tavla och så fick de handla mat för den.

Jag var med Marja inne i Arvika många gånger i skoaffären. Och då hon bestämde sig för ett par skor, så lämnade Ture in en målning där. Så kom handlarna över mycket konst. På den tiden så hade folk inte mycket pengar utan fick lösa det med byteshandel.

Öyvind – Kan du säga något om Ragnhild? Jag vet ingenting om henne?

Gunvor – Ja, hon var arbetsam och duktig. Hon vävde hon, vet du. Hon vävde och lämnade in till Konsthantverk. Och Ture ägde varken kostym eller överrock under kriget, och då var det Rönning skulle jag tro som var skräddare. Som sydde Kavaj och golfbyxor åt Ture, Fritz Lindström och Gustav Fjaestad. De hade alla likadana kläder. Och Ragnhild hon var väldigt duktig. Hon vävde möbeltyger gardiner och bidrog till familjen.

Öyvind – Vad har du för intryck av Ragnhild som person?

Ragnhild Franzén.  Målad av Björn Ahlgrensson

Ragnhild Franzén. Målad av Björn Ahlgrensson

Gunvor – Jag hon var en väldigt duktig husmor. Hon bakade och grejade och hade två vävstolar i sitt sovrum. Och Marja sa när Ragnhild låg sjuk, för hon låg ju också sjuk bra länge. Ragnhild var inte på sjukhus utan hon var hemma och Dr. Kjellgren besökte henne varje onsdag. Då sa Marja: Tänk mamma som inte har varit i köket eller skafferiet på så länge och hon vet ändå bättre vad som finns i det än jag trots att hon var sängliggande. De hade ju så härliga hemsnickrade sängar i trä med madrasser. Jag tror att hennes säng var i gammalt blåmålat trä. Jag minns också hur tapeten såg ut i rummen. Den var grå och sen målade de sina egna mönster på den. Och sen minns jag att det var ett hål i väggen, och där kom det upp varmluft till övervåningen

….

Öyvind – Kan du berätta om Marja

Gunvor – Ja, Marja och jag var ju vänner från det att vi blev så stora att vi kunde gå till varandra. Det lustiga var när vi skulle följa varandra hem att vi inte kunde komma överens om var halva vägen var mellan Nystugan och Höjden (Orrhöjda) Så då tog vi ett måttband och så mätte vi och kom fram till att halva vägen var vid en jättestor gran vid hagen. Det var ju precis mitten och det var en stor gran dit följde vi varandra och när vi skiljdes åt så sprang vi så mycket vi orkade åt varsitt håll. Det var ju höst och lite mörkt och så. Annars knallade vi och gick där till varandra och vi var inte särskilt mörkrädda. Det var ju en bit att gå.

Öyvind – Hur långt var det emellan er? Var det en kilometer?

Gunvor – Ja det var det allt. Och vi gick tillsammans till skolan varenda dag. Då kom Marja in och satt och väntade på Runa och mig. Det var så roligt att se henne sitta där i kökssoffan och vänta på mig. Och sen när vi blev lite äldre så cyklade vi iväg till skolan Marja var alltid glad, och alla beundrade henne. Alla pojkar var så glada i henne. Hon var lättsam och glad och bra på att dansa.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/05/22/sommargaster-i-rackstad/

Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2

Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén

Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden

Möje och Erik Holmgren

Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda

Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

På besök hos Fjaestads 1902

Hösten 1902 besökte journalisten och författaren Walter Hülphers Fjaestads i Rackstad. Året innan hade familjen flyttat ut till Kampudden och där byggt sig ett hem. Det här är ett utdrag ur hans artikel publicerad i Svenska Dagbladet 24 nov 1902

fjaestadhuset

Kampudden 1902. Bilden hämtad från Leif Hööks bok Arvika i gamla vykort

”…Tre dagar med höstens beslöjade, en smula kyliga färg på vikar, vassar och skog och med solsken då och då glimtande fram på ljusblå sky mellan högt glidande hvitgråa moln öfver Rackens bländande klara vatten. Med andra ord: jag tog mig under ett besök i Arvika friheten att promenera öfver uppblötta vägar, men genom en högstammig härlig furuskog ut till det hem, som artisten Fjaestad byggt åt sig på en vacker udde mot sjön Racken, med en utsikt, som måste tilltala, om det så vore den banalaste människa i världen, så mycket mer då den som af en god försyn fått målaröga och konstnärsglädje. Jag kommer något sökande ner till gården, jag medger det en smula tvekande att på vanligt stockholmskt interviewmanér tränga mig in i en familj, för hvilken jag måste vara bra främmande <….> Om hr Fjaestad var hemma? Jo då! Och strax efteråt kommer han själf och välkomnar mig på sitt öppenhjärtiga  rättframma sätt, som genast kommer mig att känna mig som hemma. ”Nu stannar ni väl åtminstone ett par dagar?” säger han. Om jag vill? Jag blef där i tre.
<…> har hr Fjaestad, ehuru född stockholmsbarn, slagit sig ner i Arvikabygden och där inredt sig ett stilla fridfullt hem, där solen hur mulen himmeln än må vara därutanför, skiner in på hvita gardiner och blommorna i fönstret. Ett konstnärligt och enkelt ordnadt hem med en ung förstående hustru och två små leende glada flickebarn, blondlockiga, blåögda och fulla af friskhet och hälsa. Huru har jag inte under dessa dagar lärt mig att afundas detta hem! Då vi i skymningen sutto kring det stora hvardagsrummets stora spisel och sågo glöden långsamt falna, då skuggorna kröpo hviskande i hvarje vrå öfver vävstolens trampor och under bjälkarne i taket. Då de utsirade ansiktena  på den stora pelaren till trappuppgången tycktes få lif och böjde sig intill hvarandra för att undra och förtälja. Och då han sakta knäppte på fiolens strängar en drömmande låt för drömmande ögon och långsamt klappande hjärtan i längtande ro. Sent glömmer jag de stilla stunderna, se´n där blifvit tyst däruppe i sängkammaren och stillheten stod som en allvarsmaning, hviskande men mäktig i mörkret kring stugan. Huru sutto vi ej där vi båda och utbytte tankar och talade med låg röst, medan ljusen fladdrade i den lilla ljuskronan i allmogestil och röken från våra pipor lade ett lätt ljusblott flor framför skisserna på väggen <…>

Till sist några ord, som kanske skall göra bilden af denne harmoniske målare än mer ljus och klar! Storvuxen och stark ”lider” han af en verksamhetslust, som verkar velgörande på lata åskådare. Inte nog med att han själf ledt byggnadsarbeta på sin stuga, han har själf lagt hand vid dess inre prydande, och hvarje morgon har jag från ateliern en stund hört hammarslagen mot den snidande mejseln, som ur väldiga träblock utformar stolar och andra föremål, som ännu blott ge en aning om hvad de en gång komma att blifva. Då jag blifvit klädd och kommit ner, har jag sett honom i blåskjorta hugga ved, så att det hvisslar om det, på vedbacken, ty slikt arbete ger aptit till frukosten och ställer tankarna i ordning. Han har väl ett halft tjog fioler, med hvilka han experimenterar, men det är ännu hans hemlighet. Han har – får jag säga så – ett par lärjungar, ett par värmlandspojkar, som skola bo uppe i en stuga i vinter en half mil från hr Fjaestads hem, inne i skogan <….>

Att hr Fjaestad har en uppmuntrande och glad vän i sin fru, har jag redan antydt. Själf förfaren i penselföring och teckning sitter hon på sina lediga stunder i väfstolen och väfer konstväf, till hvilken hon själf ritat mönstret. Än får hr Fjaestad ”bara se afvigsidan”, ty det skall bli en julklapp, och en kär. För resten lär fru Fjaestad ut sin konst åt elever från trakten och utöfvar därigenom ett vackert arbete, som nog skall föra nytta och välsignelse med sig.

E. Walter Hülphers  hulphers”Medarbetade i Värmlands Dagblad 1903–1904 och ägnade sig därefter åt författarskap, i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste. Sedan var han medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad 1908–1911; Västernorrlands Allehanda 1915–1917. Han skrev även för Svenska Dagbladet. Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey. De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla.” (Wikipedia)

Tack till Bertil Calais som skickat artikeln

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot ”könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943

 

 

 

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
”Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
”Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg

Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz ”Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos ”fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge

Våge utanför sitt hus. 40-tal?

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika ”Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Margarin användes aldrig… minnesord över Anna Fjaestad

Ellen Lindström, Fritz Lindströms fru, skrev en personlig minnesteckning i Arvika Nyheter i december 1946. ”Det var roligare att höra henne med den humor och det patos hon satte till än att bevista en premiär på Dramaten eller Oscars. Och därtill bjöds på en kopp av utsöktaste kaffe med en nybakad stor hög vetekrans till, där mandlarna stodo i kö och trängdes oppepå”
(Klicka på bilden så är urklippet lättare att läsa)

nekrolog Anna FjaestadSe även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/

 

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. ”Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, ”dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr ”tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod ”skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. ”Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau ”mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är ”känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)