Socialt liv i Rackstadkolonien & Hemmahosreportage

1934
Gåsfest hos Esa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Elsa Hallgren, Ameli Fjaestad, Ragnhild Augustin (“Rala”), Carl Bond, Ellen Lindström, Margit Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Anna Fjaestad, Ester Bond och Ludvig Mattsson. 12 nov. 1928
Gåsfest hos Elsa Hallgren i Rackbergsänga, Rackstad: Ludvig Mattsson,Ester Bond, Elsa Hallgren, Ellen Lindström, Anna Faestad, Carl Bond, Ragnhild Ander, Alfred Ekstam, Ameli Fjaestad och Ragnild Augustin (“Rala”).

Två artiklar i tidskriften Hemkultur… handlar om konstnärsliv i västvärmland. Tyvärr litet finstilt… För musen över bilden nedan och använd listen längs ner på bilden för att bläddra. Det går att förstora sidorna med (+) och dra sidan fram och tillbaka.

Hemkultur-om-Rackenkolonien-1936.pdf21

Anders Mattsson har försett Rackstadhistoriskt med dessa artiklar, ursprungligen sparade av hans far Ludvig.

JULMINNEN KRING RACKEN. Arvika Nyheter-artikel från 1967

 

Vilka minnen skapar inte våra barndomsjular kring Racken. Vilken fest, vilken uppsluppen glädje, vilken högtid, såväl för de äldre som oss barn, jämfört med den stela, likriktade tillvaro, som präglar dagens samhälle. Alla dessa fester som verkligen krävde fantasifullt skapande, i köket såväl som vad gällde feststämningen i de många salongerna. Ingenting var ”beställt” ― allt skapades av oss själva. Pappa Lars ledde musiken i de svepande Straussvalserna, Karl Bond var den borne högtidstalaren och alla lekarna ― ja, de kunde faktiskt många gånger tävla med de pjäser som gavs på teaterscenerna. Ingenting av dagens ”korvstoppning” från TV-burkar och speciellt engagerade orkestrar och entertainers. Allt äkta och spontant!
Så sammanfattar konstnären Bo Fjæstad med fru Amy glada julminnen från barndomen i konstnärsmiljön kring sjön Racken.

NEDSJUNKEN i en härlig soffa i den stora salongen i sitt hem vid Racken berättar konstnären Bo Fjaestad om sin barndoms jular, om en helg som sträckte sig långt in i januari och som präglades av en festyra, som låter tanken flyga över Fryksdalshöjden, bort mot Lövens långa sjö. Fester så lika alla dem som Selma Lagerlöf berättat om.

Särskilt kring julen blev Rackstadskolonin en homogen enhet. Visserligen kunde väl också under helgens alla fester många dispyter uppstå om färg och form, precis som annars under året, men man höll verkligen samman.

Professor Lars Zetterqvist packade ofta in sin familj i släden, spände Capella för risslan och körde över skogen från Långvak till Rackstad. Maja och Gustaf Fjaestads hem på Kampudden blev ett centrum för julfirandet som samlade alla Rackstads många konstnärer: Fritz Lindström, Ture Ander, Björn Ahlgrensson, ”Koppar”- Lisa Morell och många andra. Där fanns bröderna Eriksson med välkände Elis som rolighetsminister men också många av Arvikas välkända personligheter av vanlig borgerlig karaktär: Per Anderson, Ludvig Mattsson, apotekare Hjalmar Juhlin, intendent A.G. Hedenskog och många andra. De trivdes gott i det konstnärliga sällskapet och man utgjorde en naturlig enhet.

— Kanske det är riktigare att säga, att vårt hem på Kampudden alltid utgjorde samlingspunkten för upptakten av julfirandet, som sedan fortsatte runt om i de många hemmen i Rackstad, Långvak och Arvika. Att det alltid började hos oss hade också sina naturliga orsaker. Pappa Gustaf firade nämligen sin födelsedag den 22 december och denna dag var startsignalen för vårt julfirande. Då skulle allt vara klappat och klart. Trots sin konstnärliga läggning var mamma Maja mycket skicklig också i köket. Till pappas födelsedag skulle alla hennes många specialiteter vara lagade, alla de som hon medfört från sin barndoms skånska prästgård. Leverkorv, pastejer och en underbart god sillinläggning.

— På pappa Gustafs födelsedag invaderades Kampudden av alla konstnärskamraterna och många andra. Traditionellt skulle det serveras hummer denna dag och även om rätten bröt mot julens bordstraditioner kände vi barn alltid en försmak av helgen denna dag. Allt var städat och dekorerat för julen. Högtiden hade brutit in.

Dagen därpå gick också i traditionens tecken. Då packade hela familjen in sig i en släde för att åka till Arvika för julklappsköp som pågick hela dagen. Även om ekonomin för en konstnärsfamilj kunde vara både si och så under större delen av året, blev far under julen generositeten personifierad. Han utstrålade personlig lycka och barnslig glädje i takt med den öppnade plånboken denna dag. Ett lunchbesök på Stadshotellet ingick också i ”ritualen”. Vi barn fick beställa precis det vi önskade. Jag minns ett år, då min bror fått sin önskebiff och i tacksamhet över denna underbara livrätt vandrade runt alla borden och tackade de många halvfulla gästerna för maten — till allas stora munterhet naturligtvis.

Det blev alltid sena kvällar denna dag. Alla julklapparna skulle inpackas och lackas, julgranen skulle klädas och mycket annat. För både barn och äldre framstod julaftonens förmiddag som den fullkomliga kulinariska lycksaligheten. Fastrarna Ameli och Anna bjöd traditionsenligt på julfrukost, inte bara för familjekretsen utan för hela konstnärskolonin. Kring de dignande borden trängdes de alla, familjerna Zetterqvist, Lindström, Ander, Bond, Ahlgrensson och många andra.

― I vanliga fall var det faster Anna som svarade för hushållet för de två systrarna, men till jul var det faster Ameli som bjöd på de verkliga finesserna, konstnärligt skapade i köket, som invaderats av tjänsteandar från gårdarna runt Racken.

― Jag minns särskilt kaffet som avslutade julfrukosten. Svart som tjära och starkt, mycket starkt. Tillagat efter hemliga riter, som de väl bevarade.

Julaftonens eftermiddag och kväll firades i den trängre familjekretsen. På julbordet fanns alla de attribut som ännu hör julen till. Mandeln till gröten var i vår familj ett viktigt inslag. Mina fastrar var ju båda ogifta. Kanske bar de ännu i mogen ålder på en hemlig önskan att bli gifta. I varje fall var det alltid vi barn som skulle smuggla ner mandeln i faster Amelis gröt. Hennes jubel förtretade alltid systern Anna och till slut krävde rättvisan att vi fick tillgripa smugglingsförsök i bådas gröttallrikar.

― Innan far enligt traditionen läste julevangeliet och fastrarna sjöng en julpsalm tände far alltid en bit färsk grankvist. Jag minns ännu idag vilken känsla av romantik denna speciella doft skapade i vår salong.

― Julklapparna var alltid ett utslag för fars stora generositet, han delade bokstavligt ut dem med stora famnen. För oss barn var det alltid intressant att notera fastrarnas avundsjuka blickar på varandras julklappar. Det verkade alltid, som om de önskat, just de klappar den andre hade fått!

― Ibland kunde far och jag spänna på skidorna och åka in till den tidiga julottan med efterföljande frukost hos Hedenskogs, men oftast tyckte vi avståndet till stan var för stort. Kanske ville vi också spara oss för de julfester, som alltid startade på juldagens eftermiddag. Fester då pappa Lars var kapellmästare i svepande Straussvalser och då vi barn roade oss med att krypa under de välfyllda middagsborden och nypa gästerna i benen. Fester runt om i bygden som alla avslutades med hemfärd efter häst och släde på vägar som inte var så släta och raka som våra dagars. En gång stjälpte släden vid Segerfors med påföljd att mina väl påpälsade fastrar höll på att rulla ned i ån.

Jul i Taserud

― För oss Taserudsbor skiljde sig inte julhelgen från de helger alla andra vanliga firade, konstaterar välkända vävlärarinnan Hanna Eriksson på Nytomta. Min farbror Christian Eriksson firade blott en enda julhelg som gift uppe på Oppstuhage. Det var under hans sommarbesök på Oppstuhage som de många festerna hölls, fester där landets mera kända konstnärer oftast var gäster. Då levde den enkla byn Taserud upp och det var en fröjd för oss hemmabor att notera den trivsel alla våra gäster kände.

Med en tankeskärpa, som man sällan upplever hos en person som fyllt 80 år, berättar Christian Erikssons brorsdotter om det Taserud, som nu håller på att få ge vika för Arvikas utbyggnad av småhusbebyggelse.

― Jag minns första julen farbror Christian var gift med Jeanne Tramcourt. Det var 1894. Julen firade de i Paris. Farbror Karl, som var intresserad av fotografering hade skaffat sig en kamera, en stor och tung låda med stativ, så stor att två man måste bära hela apparaten. För att tant Jeanne skulle få se hur en svensk julgran såg ut skulle vi skicka ett julkort till de nygifta. Vi klädde en gran, ritade texten ”God Jul” varefter jag och mina syskon Ingeborg och Herman fick placera oss framför granen. Att julkortet uppskattades behöver jag väl inte omtala.

Av Christian Erikssons många syskonbarn blev tant Jeanne verkligen älskad och omtyckt. Hon var i all sin sprödhet en underbar människa, hon räckte till för oss alla. Inte minst gladde vi oss över alla de kläder, hon sydde åt oss.

― Men några jular upplevde vi aldrig tillsammans. Jularna här bestod mest av enkla träffar i de olika hemmen, hemma hos Halvars-Kalle, Kristoffer-Kalle, hos skräddare Rönning för att inte tala om trivsamma kalas i mina farbröders hem, där farbror Elis givetvis var den borne rolighetsministern.

― Några vintermotiv, tagna av farbror Karl har jag dock, som anknyter till jul- och vintertid här uppe i Taserud. Av bilderna framgår att sparkstöttingarna i slutet av 1800-talet var ganska kraftiga don. Här är en typisk Taserudsbild från denna tid, syskonen Kersti och Maria Tholson framför grindvaktarstugan här i Taserud. En liten timmerstuga som är borta för länge sedan.

Julkort till Jeanne Tramcourt 1894                                 Systrarna Ingeborg och Maria Tholson
(Man kan förstora bilen något genom att klicka på den)

   Tholsons hus i korsningen Ö:a Esplanaden/Tingsgatan

Artikel i Arvika Nyheter 1967 Av redaktör Georg Borgström. Anders Mattsson skickade artikeln – ett klipp ärvt efter faster Lydia Sager (född Mattsson)

 

 

 

Historien om Höglunda i Rackstad och glimtar av fest och vardag i Rackstad under 1900-talet

En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad,
2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.

                                                                                                                     Höglunda i övre Rackstad idag

                                              Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus

Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.

                                                   Ture Ander målare 1881- 1959

                                                 Riborg Böving keramiker 1880 – 1953                                                  Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv

Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden

I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.

Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden).  Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.

Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899.  Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.

Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935:
Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina
på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.

*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket “Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson

1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården.
Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.

Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.

Ture Ander utanför “Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941

Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.

1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus.
Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.

Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.

Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora”
                                                                                                 Snickarna Anders Persman och Axel Spik

Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök:
30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12

Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”

1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år.
Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.

9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad:
Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget

Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare:
…vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen

                                                                                                           Lydia och Georg utanför stolpboden

1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar.
Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.

Lydia och Georg Sager på Höglunda:

Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken:
Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”

1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne:
…själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.

Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.

*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.

                                                                                          Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda

                                                                                                         Samma utsikt 2020

1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11.
Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa “Georgica”:

Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)

Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.

Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda:
Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.

24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.

Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.

Nya ägare av Höglunda

1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.

Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.

19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år.
De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder.
53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.

                                                                                                                         Espen och Jonas grillar 2011


Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kerstin Werner berättar om gamla tider

Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.

Kvarnstugan
Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.

Nordstuga Holm
Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)

Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)

Gustaf Fjaestad
När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.

Brömsere
Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades  olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.

Hülphers
Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.

Maja Fjaestad
Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)

Elsa Ahlgrensson
Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.

Ängåsen
Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.

Nystuga i Övre Rackstad

Sven Olov Fransson föddes 1934 i Nystugan. Innan han fyllt ett år flyttade han med sina föräldrar till Guldsmedshyttan, varifrån hans far Sven Fransson (f. 1904) kom.  Hans mor Agnes Fransson var född i Nystugan 1901 och växte upp där med sina syskon.

Både Agnes far och farfar vistades i USA. Farfar Emanuel Jansson (f 1833 i Brunskog) hade gift sig 1865 med Cajsa (1825 -1912). Enligt Torpinventeringen var Emanuel med och byggde Arvika järnvägsstation som invigdes 1867. Han var anlitad som snickare och var med och byggde Segerfors kvarn och Rackstadskolan. På vintern snickrade han vid en hyvelbänk i köket – nära fönstret för ljusets skull. Sven Olov har en av hans stolar. Emanuel flyttade i februari 1884 till USA med sina verktyg, men lämnade en hyvel med 1798 inristat. Enligt kyrkböckerna ”säges hafva blifvit mormon och vistas i N. Amerika (Utah)”. Han lär också ha gift sig även i USA och skulle aldrig återvända till Sverige. Agnes ville aldrig tala om det.

Agnes far Johan Emanuelsson ( f. 1865) var där i tre omgångar, bl a i Kalifornien. Johan hade 1888 åkt som 23-årig jordbruksarbetare/dräng till USA (Utah) första gången och återvände till Sverige i nov 1898. I 1900 års inflyttningsbok för Arvika landsförsamling: 1900-11-03 noteras ”har ej rest till N Amerika: återlämnat flyttintyg för 1899”. Kanske för att han träffat sin blivande hustru?  År 1900 gifte han sig med Emma Maria Johannesdotter (f. 1880) Men han åkte tillbaka till Nordamerika (22/2 1902) – nu som hemmansägare – och återvände fyra år senare. Vid ett av sina besök i USA hade han fått underskrift på gåvobrev på ena halvan av Nystugan av sin far Emanuel Jansson. Den andra halvan fick han av sin mor – undertecknat ”med handen på pennan”.

Sven Olov minns särskilt hur morfar Johan berättade om sitt besök på Världsutställningen i Chicago 1898. Buffalo Bill och Sitting Bull – hans barndoms hjältar – hade uppträtt och skjutit prick på ballonger!

Johan hade en stor familj i Rackstad: Ellen Maria (f. 1899 – 1901), Agnes (f. 1901), Ellen Karolina (f. 1902), Karl Vilhelm (f. 1906), Erik Ivan (f. 1908) och Anna-Lisa (f 1927). 1906 återvände han till Rackstad och kom att leva där till sin död 1955. Han hade då varit änkling sedan 1942. På slutet sköttes han av dottern Ellen Karolina. Agnes två bröder Ivan och Vilhelm levde i USA. Vilhelm flyttade tillbaka som änkeman i hög ålder. Sven-Olov mindes ett besök Vilhelm gjorde i Nystugan 1946:

– Hans son hade jeans. Det hade jag aldrig sett förut. Och Vilhelm själv hade raklödder i en flaska som man tryckte på.

Bröderna ägde del i Nystugan och Sven och Agnes kom sen att ropa in Nystugan på auktion. På 1960-talet flyttade Sven och Agnes till Nystugan. Sven dog 1976 och Agnes år1995 – 94 år gammal.

Agnes i mitten. Ellen Karolina till vänster. David Andersson i Sal, som i april 1915 kommit tillbaka från USA.

Gunvor Johansson, Marja Ander, Runa Johansson och Anna-Lisa Forsman, yngsta dottern i Nystugan född 1927 (på knä)

Nystugans historia går tillbaka till 1868 (enligt Torpinventeringen). Dessförinnan hade Oppstugan stått 20 m söder om Nystugan, men revs när Nystugan stod klar. (En del av Oppstugans grund finns kvar).

Den grå Nestugan ligger på ofri grund, men bara delvis.

– Halva vardagsrummet ligger på Nystugans mark. Det var inte så noga på den tiden, säger Sven Olov. Hans mor Agnes berättade också att stugan byggdes av en dotter på Hagen, som inte fick föräldrarnas välsignelse att gifta sig med den hon ville ha. Så byggde de istället Grå Nestugan.

Äldre historien

Den ännu äldre historien är litet osäkrare. Vid det stora Laga skifte som flyttade om tomterna i Rackstad 1844 lämnade Per Jonsson i Holm (1792 – 1873) den mark, som sen komma att hysa Nystugan (och kanske redan Oppstugan?) i utbyte mot mark i Nedre Rackstad. Per Jonsson hade 1834 gift sig med Olof Janssons (f. 1778) och Maria Olsdotters fosterbarn Maria Andersdotter (f. 1812) De bodde troligen på Där Framme. Den som övertog Per Jonssons mark var Per Eriksson (f. 1792) Per Eriksson var bror till Nils Eriksson. Också han markägare i övre Rackstad.  Per fick fem barn, varav Cajsa (f. 1825) var den som gifte sig 1865  med drängen Emanuel Jansson (f 1833) från Brunskog – Agnes farfar – och övertar Oppstuga. Köpet skedde enligt lagfart 1874 och säljare var Stina Persdotter – Cajsas syster. Deras far Per Eriksson hade avlidit året innan.

Per Eriksson övertog tomterna 283 – 292, 298 – 371, 511 – 516, 658 – 668 vid Laga skiftet 1845

Elsa Ahlgrensson

Några ur Rackstadkolonien bodde också i Nystugan: Björn och Elsa Ahlgrensson 1915. ”Koppar-Lisa”, Lisa Morell, bodde 1911 i Nystugan och har skildrat en dag när hon fick besök av Björn Ahlgrensson ” En dag i juli 1911 kl 8 f m knackade Björn på min dörr. Jag bodde då i Nystuga Rackstad… Rummet bredvid var min verkstad och kök, att jag hamrade på för fullt visste jag sedan gammalt ej störde Björn” (se bloggen Rackstadhistoriskt på nätet). Kakelugnsluckorna på övervåningen har dekorerats av Lisa Morell.
Ahlgrensson slutade sitt liv på sanatoriet i Arvika. Agnes berättade att Elsa varje dag lagade mat till Björn och gick in till sanatoriet med den. Hon köpte grädde och stekte kycklingar och skulle göda upp honom ordentligt. Efter begravningen sa hon:” jag är så glad, nu kan ingen ta honom ifrån mig” Efter hans död 1918 sörjde honom och gick alltid klädd i svart.

– Agnes berättade att Gustaf Fjaestad och Björn Ahlgrensson en dag kommit upp med ett skilsmässopapper och ville att hon skulle skriva på. Hon vägrade och grät. “Då får jag väl ordna det på annat sätt”, sa Ahlgrensson. Han gick mot grå stugan. Hon sprang efter och ramlade.

Elsa Ahlgrensson flyttade in på Nystuga 1921, tre år efter Björn Ahlgrenssons död. Hon åt dock mat hos brodern Fritz Lindström.  Elsa var folkskygg och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, Hon slutade sitt liv på vilohemmet Lugnet.

Björn och Elsa Ahlgrensson. Nystuga? Det tror Herbert Sjöberg som skrivit första boken om Rackstadkolonien. Agnes var däremot säker på att det var deras bostad i Perserud

Tack till Sven Olov Fransson och Hans Ferner för hjälp med artikeln

Mejla gärna synpunkter på texten till lennart.wettmark@gmail.com

Julfirande i Rackstad

Julläsning i Arvika Nyheter 1961

Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.

Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.

På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.

Kampudden i vinterskrud. AN 1961

”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.

Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.

Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.

Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.

På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.

Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!

Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.

Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.

Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.

”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.

Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”

Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden

Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet

 

 

 

 

Gunvors bästis var Marja Ander

2005 gjorde Öyvind Ander en intervju med Gunvor Johansson, dotter till Ragnar och Elsa Johansson i Nerstugan i Rackstad. Öyvind Anders far Rogne var barn till Ture Ander och Ragnhild Franzén. Marja Ander (född 1925) var syster till Rogne och bästis med Gunvor.

Det här är citat ur Öyvinds intervju:

Gunvor – När vi var barn så satt ju Ture ute i naturen och målade, och ibland lekte vi kurragömma i hans ateljé.

Öyvind – Fick ni det för Ture?

Gunvor– Han var tyst. Han var väldigt snäll och han klagade aldrig på oss. Men han låste ju ateljén med en nyckel som han satte fast i färgen. Men det kände ju Marja och jag till. Jag ska berätta en gång när Ture hade varit och jagat och kom hem med en orre. Han kom hem med

Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937
Marja Ander. Utsnitt från klassfoto Rackstadskolan 1937

olika djur, det kunde vara en orre, eller en hare.

Öyvind – Vad minns du av Ture för övrigt?

Gunvor: Jag minns matsalen i Orrhöjda där han satt i sin korgstol i änden av bordet vid den långa soffan. Han satt alltid i korgstolen och läste dagens tidning. Han var ofta i sin egen värld.

Öyvind – Menar du att han inte var så engagerad i familjelivet?

Gunvor: Han var i sin konst, och skidor. Våge Albråten var ju med och vallade våra skidor. Ture och andra konstnärer gick c.a en km till Segerfors varje onsdag och tog bussen in till Arvika. Alla konstnärerna hade såna där stora läderryggsäckar.

Öyvind – Vad gjorde de i Arvika? Handlade de mat?

Gunvor – Ja i Arvika Kontantaffär. Då lämnade de in en tavla och så fick de handla mat för den.

Jag var med Marja inne i Arvika många gånger i skoaffären. Och då hon bestämde sig för ett par skor, så lämnade Ture in en målning där. Så kom handlarna över mycket konst. På den tiden så hade folk inte mycket pengar utan fick lösa det med byteshandel.

Öyvind – Kan du säga något om Ragnhild? Jag vet ingenting om henne?

Gunvor – Ja, hon var arbetsam och duktig. Hon vävde hon, vet du. Hon vävde och lämnade in till Konsthantverk. Och Ture ägde varken kostym eller överrock under kriget, och då var det Rönning skulle jag tro som var skräddare. Som sydde Kavaj och golfbyxor åt Ture, Fritz Lindström och Gustav Fjaestad. De hade alla likadana kläder. Och Ragnhild hon var väldigt duktig. Hon vävde möbeltyger gardiner och bidrog till familjen.

Öyvind – Vad har du för intryck av Ragnhild som person?

Ragnhild Franzén.  Målad av Björn Ahlgrensson
Ragnhild Franzén. Målad av Björn Ahlgrensson

Gunvor – Jag hon var en väldigt duktig husmor. Hon bakade och grejade och hade två vävstolar i sitt sovrum. Och Marja sa när Ragnhild låg sjuk, för hon låg ju också sjuk bra länge. Ragnhild var inte på sjukhus utan hon var hemma och Dr. Kjellgren besökte henne varje onsdag. Då sa Marja: Tänk mamma som inte har varit i köket eller skafferiet på så länge och hon vet ändå bättre vad som finns i det än jag trots att hon var sängliggande. De hade ju så härliga hemsnickrade sängar i trä med madrasser. Jag tror att hennes säng var i gammalt blåmålat trä. Jag minns också hur tapeten såg ut i rummen. Den var grå och sen målade de sina egna mönster på den. Och sen minns jag att det var ett hål i väggen, och där kom det upp varmluft till övervåningen

….

Öyvind – Kan du berätta om Marja

Gunvor – Ja, Marja och jag var ju vänner från det att vi blev så stora att vi kunde gå till varandra. Det lustiga var när vi skulle följa varandra hem att vi inte kunde komma överens om var halva vägen var mellan Nystugan och Höjden (Orrhöjda) Så då tog vi ett måttband och så mätte vi och kom fram till att halva vägen var vid en jättestor gran vid hagen. Det var ju precis mitten och det var en stor gran dit följde vi varandra och när vi skiljdes åt så sprang vi så mycket vi orkade åt varsitt håll. Det var ju höst och lite mörkt och så. Annars knallade vi och gick där till varandra och vi var inte särskilt mörkrädda. Det var ju en bit att gå.

Öyvind – Hur långt var det emellan er? Var det en kilometer?

Gunvor – Ja det var det allt. Och vi gick tillsammans till skolan varenda dag. Då kom Marja in och satt och väntade på Runa och mig. Det var så roligt att se henne sitta där i kökssoffan och vänta på mig. Och sen när vi blev lite äldre så cyklade vi iväg till skolan Marja var alltid glad, och alla beundrade henne. Alla pojkar var så glada i henne. Hon var lättsam och glad och bra på att dansa.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/05/22/sommargaster-i-rackstad/

Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2
Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén
Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg
Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki
Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk
Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden
Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden

Möje och Erik Holmgren
Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda
Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

På besök hos Fjaestads 1902

Hösten 1902 besökte journalisten och författaren Walter Hülphers Fjaestads i Rackstad. Året innan hade familjen flyttat ut till Kampudden och där byggt sig ett hem. Det här är ett utdrag ur hans artikel publicerad i Svenska Dagbladet 24 nov 1902

fjaestadhuset
Kampudden 1902. Bilden hämtad från Leif Hööks bok Arvika i gamla vykort

”…Tre dagar med höstens beslöjade, en smula kyliga färg på vikar, vassar och skog och med solsken då och då glimtande fram på ljusblå sky mellan högt glidande hvitgråa moln öfver Rackens bländande klara vatten. Med andra ord: jag tog mig under ett besök i Arvika friheten att promenera öfver uppblötta vägar, men genom en högstammig härlig furuskog ut till det hem, som artisten Fjaestad byggt åt sig på en vacker udde mot sjön Racken, med en utsikt, som måste tilltala, om det så vore den banalaste människa i världen, så mycket mer då den som af en god försyn fått målaröga och konstnärsglädje. Jag kommer något sökande ner till gården, jag medger det en smula tvekande att på vanligt stockholmskt interviewmanér tränga mig in i en familj, för hvilken jag måste vara bra främmande <….> Om hr Fjaestad var hemma? Jo då! Och strax efteråt kommer han själf och välkomnar mig på sitt öppenhjärtiga  rättframma sätt, som genast kommer mig att känna mig som hemma. ”Nu stannar ni väl åtminstone ett par dagar?” säger han. Om jag vill? Jag blef där i tre.
<…> har hr Fjaestad, ehuru född stockholmsbarn, slagit sig ner i Arvikabygden och där inredt sig ett stilla fridfullt hem, där solen hur mulen himmeln än må vara därutanför, skiner in på hvita gardiner och blommorna i fönstret. Ett konstnärligt och enkelt ordnadt hem med en ung förstående hustru och två små leende glada flickebarn, blondlockiga, blåögda och fulla af friskhet och hälsa. Huru har jag inte under dessa dagar lärt mig att afundas detta hem! Då vi i skymningen sutto kring det stora hvardagsrummets stora spisel och sågo glöden långsamt falna, då skuggorna kröpo hviskande i hvarje vrå öfver vävstolens trampor och under bjälkarne i taket. Då de utsirade ansiktena  på den stora pelaren till trappuppgången tycktes få lif och böjde sig intill hvarandra för att undra och förtälja. Och då han sakta knäppte på fiolens strängar en drömmande låt för drömmande ögon och långsamt klappande hjärtan i längtande ro. Sent glömmer jag de stilla stunderna, se´n där blifvit tyst däruppe i sängkammaren och stillheten stod som en allvarsmaning, hviskande men mäktig i mörkret kring stugan. Huru sutto vi ej där vi båda och utbytte tankar och talade med låg röst, medan ljusen fladdrade i den lilla ljuskronan i allmogestil och röken från våra pipor lade ett lätt ljusblott flor framför skisserna på väggen <…>

Till sist några ord, som kanske skall göra bilden af denne harmoniske målare än mer ljus och klar! Storvuxen och stark ”lider” han af en verksamhetslust, som verkar velgörande på lata åskådare. Inte nog med att han själf ledt byggnadsarbeta på sin stuga, han har själf lagt hand vid dess inre prydande, och hvarje morgon har jag från ateliern en stund hört hammarslagen mot den snidande mejseln, som ur väldiga träblock utformar stolar och andra föremål, som ännu blott ge en aning om hvad de en gång komma att blifva. Då jag blifvit klädd och kommit ner, har jag sett honom i blåskjorta hugga ved, så att det hvisslar om det, på vedbacken, ty slikt arbete ger aptit till frukosten och ställer tankarna i ordning. Han har väl ett halft tjog fioler, med hvilka han experimenterar, men det är ännu hans hemlighet. Han har – får jag säga så – ett par lärjungar, ett par värmlandspojkar, som skola bo uppe i en stuga i vinter en half mil från hr Fjaestads hem, inne i skogan <….>

Att hr Fjaestad har en uppmuntrande och glad vän i sin fru, har jag redan antydt. Själf förfaren i penselföring och teckning sitter hon på sina lediga stunder i väfstolen och väfer konstväf, till hvilken hon själf ritat mönstret. Än får hr Fjaestad ”bara se afvigsidan”, ty det skall bli en julklapp, och en kär. För resten lär fru Fjaestad ut sin konst åt elever från trakten och utöfvar därigenom ett vackert arbete, som nog skall föra nytta och välsignelse med sig.

E. Walter Hülphers  hulphers“Medarbetade i Värmlands Dagblad 1903–1904 och ägnade sig därefter åt författarskap, i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste. Sedan var han medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad 1908–1911; Västernorrlands Allehanda 1915–1917. Han skrev även för Svenska Dagbladet. Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey. De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla.” (Wikipedia)

Tack till Bertil Calais som skickat artikeln

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola
Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född
Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.
Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017