En blogg som samlar stort och smått om trakten söder om Racken, främst Rackstads historia. Texterna är skisser inom varje ämnesområde och utgör en utgångspunkt för fortsatt arbete. Klicka på bilderna för att förstora dem! Inlägg efterlyses, mejla till sidans redaktör: lennart.wettmark@gmail.com
Ellen Lindström, Fritz Lindströms fru, skrev en personlig minnesteckning i Arvika Nyheter i december 1946. “Det var roligare att höra henne med den humor och det patos hon satte till än att bevista en premiär på Dramaten eller Oscars. Och därtill bjöds på en kopp av utsöktaste kaffe med en nybakad stor hög vetekrans till, där mandlarna stodo i kö och trängdes oppepå” (Klicka på bilden så är urklippet lättare att läsa)
Lisa Morell berättade i brev 1946 till Torsten Lenk om några händelser med koppling till Rackenkolonien. Här är en. Hon bodde under en tid i Nystuga i Rackstad och fick besök av konstnären Ahlgrensson
I flera år hyrde Björn och Elsa Ahlgrensson en stuga av bonden Elovsson i Pershage. Stugan låg vid östra sidan av sjön Racken i en vacker björkdunge, sädesfält inpå husknuten och sjön nedanför.
Jag har hört berättas att första året de bodde där, lustvandrade de hand i hand i Elovssons sädesfält. Elovson sade ilsket, “de begriper inte bättre”. En annan gång sprang Elsa efter Elovsson med hopknäppta händer och strömmande tårar och bad för björkarna runt stugan, när han kom med sin yxa för att hugga ned dem. Att be för björkarna, något så fjantigt hade Elovson varken hört eller sett. Men björkarna fick stå kvar runt Pershage.
Få älskade naturen som Björn och Elsa, praktiska ting var dem främmande även veckans dagar. Björn kunde gå in till staden för att handla en söndag. En klocka tror jag knappt fanns i deras ägo.
En sommarmorgon kom Björn till staden för att handla och fann alla affärer stängda, ingen menniska syntes till. När han kom till torget och fick syn på stationsklockan, var den fem. ??Men jag visste att det var på morgonen?? sade Björn när han med glimt i ögat berättade sin otur. Antagligen hade han gått hemifrån vid tretiden, det var en mil från hans hem till staden. En dag i juli 1911 kl 8 f m knackade Björn på min dörr. Jag bodde då i Nystuga Rackstad. Min frukost stod färdig. Jag frågade om han ville äta med, naturligtvis. Sedan han tagit av den slankiga ryggsäcken, torkat glasögonen, gnuggat händerna, som hans vana var, satte vi oss till bords. Efter tredje kaffekoppen tände Björn sin snörvlande pipa och talade om sitt ärende. Det skulle bli kvällskaffe hos dem. Det var vanligt att vi gick till varandra under sommar och vinterkvällar. Givande kvällar med musik, sång, heta diskussioner, plastisk dans på ängarna, där faunen i panterskinn, Ellen Hallén, jagade nymfen Anna-Lisa Zetterquist mellan björkarna med Racken som bakgrund, en blek måne förhöjde stämningen. Musiken var olika, inte alla hade piano, men lutor och gitarrer hade de flesta och framförallt fiol. Ofta Lars Zetterquist eller någon av hans fyra söner, som alla var mycket musikaliska.
“Det var så länge sedan ni alla var hos oss”, sade Björn.
På mitt bord låg en bunt Svenska Dagblad, Björn sneglade på dem. Ingen av oss hade råd att hålla en tidning mer än Gustav Fjaestad. Men vi tiggde gamla huvudstadstidningar av våra vänner i staden.
“Sätt dig nu bekvämt, läs och rök när jag dukat av måste jag arbeta” Bry dig inte om mig jag har inte sett en tidning på flera veckor fick jag till svar.
Rummet bredvid var min verkstad och kök, att jag hamrade på för fullt visste jag sedan gammalt ej störde Björn. Jag glömde bort min gäst, men hungern gjorde sig påmind när klockan led mot ett. Jag gjorde eld i spisen, satte på potatis, kokte ris, stekte fläsk, dukade bordet gick till källaren efter filbunke. Björn varken hörde eller såg, insvept i ett tobaksmoln, nedsjunken i huset enda bekväma stol. De lästa tidningarna låg runt om på golvet.
Matdags sa jag. Fint sa Björn, är hungrig som en varg sen jag läst om denna förfärliga hungersnöd som rasar i Indien.
Riset vi började med passade in på våra funderingar över Indien. Vi åt det med curry och smör. Det var Björns förtjusning, han strödde på mängder av curry på riset så riset var grönt och starkt så svetten rann utefter hans magra ansigte.
“Vet du vad jag alltid längtat efter, få ris med kardemumma lär vara en läckerhet, du minns väl Kim och raman” sade Björn. Kardemumma fanns, mortel lånade jag av min värdinna. Björn stötte. Det tog tid innan vi kom underfund med hur rätten skulle bli smaklig. Till slut smälte vi smör, rörde i socker och kardemumma. Björn tyckte det var gudaspis. Efter maten kaffe och cigaretter, klockan hade blivit tre
“Nej nu måste jag gå och säga till alla Fjaestader, för sen ska jag till staden och köpa jäst, Elsa ska baka litet till kvällskaffet”
Baka, du är tokig, inte hinner Elsa det idag, innan du kommer tillbaks är vi redan hos Elsa, sa jag. “Kors för tusan va ska jag göra och vad ska Elsa säga” Jag tröstade honom med att bägge hushållen Fjaestad hade fredagsbak och jag en burk pepparkakor, så bröd tog vi med ro, inget annat var att göra, det kom vi överens om
Så gick då Björn för att bjuda de andra. När vi på kvällen i samlad tropp anträdde vår vandring till Pershage, var Björn också med.
När vi kom fram stod Elsa i dörren vridande sina händer och sade bara, “Gud Björn, Gud Björn” Maja Fjaestad tog Elsa avsides och viskade tröstens ord. Vi andra gingo in och placerade det medhavda brödet på det fint dukade kaffebordet. Där stod en ensam sockerkaka, jästpulver hade tydligen Elsa haft hemma. En blänkande kopparkanna full med ängsblommor stod mitt på bordet. Elsa bryggde kaffe och kokade kneip till Gustav, ett slags rågkaffe. Gustav var vegetarian på den tiden.
När vi bänkat oss runt bordet fick Björn syn på allt brödet. Han tog av sig glasögonen, torkade dem omsorgsfullt, när han fått dem på sade han “Men kära lilla Elsa vad skulle du ha jäst till när du har så mycket bröd”!
När vi alla brast ut i ett hejdlöst skratt, sade Björn ” Jag hörde inte var det någon som sade något roligt”?
På hemsidan perserud.se finns bland mycket annat en etnologisk rapport om livet i Perserud, skriven 1868 av en Perserudsbo, Johannes Eriksson, till Eilert Sundt i Oslo, som skrev om de fattiga klassernas levnadsbetingelser. Vad åt man, hur umgicks man, vad arbetade man med? osv. I ett avsnitt berättar Johannes om fisket:
“På denna sjö har jag ofta som barn tillsammans med mina kamrater och mina bröder varit ute
på fiske i de ljumma sommarkvällar, då sjöns vågor har gått till ro och vattenytan har visat sig
för vår blick som en dunkel spegel. I en liten pråm har vi korsat från udde till udde, från
grynne till grynne, tills vi har funnit ett ställe var fisken har samlats. När vi har suttit tills den
fjärde horisont har blivit dunkel och mörk, då har vi med vårt lilla byte av mört och ålar,
vandrat tillbaka till hemmet.
Vid denna sjös stränder har jag ofta som barn på sommarkvällarna i augusti månad med en
fackla i handen vadat omkring för att fånga kräftor. Hade jag riktig tur, kunde jag om natten
fånga 5 till 6 tjog, varpå jag tog dom med till staden och fick 12 öre tjoget.”
Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare
Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.
Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. “Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.
Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.
Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, “dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.
Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.
Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På norrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.
Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.
Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr “tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod “skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. “Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”
Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.
Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.
Ciselering (av fr.ciseau “mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan
Lisa Morell målad av Fritz Lindström
Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är “känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)
Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna. “För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening?” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989. Föreningen hade haft ett konstituerande möte 18 september och då accepterat de krav som kommunen ställt.
Till ordförande valdes Kjell Skoglund. övriga ledamöter i första styrelsen var: Tomas Andersson, Nils Damberg, Bo Schröder, Margareta Sundström (Zetterquist) (kassör), Kerstin Werner (sekr) och Jörgen Zetterquist.
Kvarnen vid övertagandet
1990 I slutet av maj revs det gamla stallet med hjälp av Volvos traktor. Kvar blev en hög med bräder. Samtidigt lyftes bron över älven bort och kvar blev stenar och bropelare. Därmed hade man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen. En söndag i september detta år fortsattes arbete med kvarnen:
Man beslöt att taket först och främst delvis <skulle> ha ny plåt och den del av taket som läckte lagas. Fönster måste ned, skrapas, trasigt glas bytas ut, spröjs lagas och målas. Det rivna stallet måste eldas upp “Vi hade med oss yxor och sågar och vi gick lös på sly och albuskar. Utbyggnaden på “Rosten’ revs. älven rensades på allsköns bråte”
Kerstin Werner ringde brandchefen Bo Andersson som meddelade att man inte längre åtog sig att elda upp hus, men att han kunde låna ut en brandbil om någon av brandmännen privat tog på sig arbetet.
1991 På aprilmötet 1991 rapporterade kassören att 25.000 kommit som bidrag från kommunen. 16 maj bestämde interimsstyrelsen som datum för årsstämma i Rackstads hembygdsgård. Årsavgift föreslogs till 25 kr. Styrelsen uppdrog till Tomas Fjäll att laga taket som läcker och att fråga Bengt Magnusson i Stålsberga om han kan gräva för dränering vid kvarnens framsida. Vid årsmötet, som samlade 19 personer, avsade sig Kjell Skoglund ordförandeskapet. Till ny ordförande valdes Magnus Johansson. Nils Damberg och Leif Lindström fick i uppdrag att utreda Torkans framtid (Den är helt unik i sitt slag berättade den gamle mjölnaren Bertil Embretsen). I september rapporterade de att tjälen åstadkommit svåra sprickbildningar och föreslog försiktig rivning och att den under sommaren 1992 skulle muras upp igen.
I protokoll 19 september rapporteras att fönstren tagits ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats och Tomas Fjäll och Per Gustavsson skall tillfrågas om de mot ersättning åtar sig att byta taket.
1992 I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Till ny ordförande vid årsmötet väljs Nils Damberg. Margareta Z rapporterar att det finns 16.000 kr i kassan när ström och takplåt är betald.
“Den 6 juli restes byggställningen på kvarnens sydöstra sida. Arbetslag har under vecka 28 till dags dato tagit bort den gamla takplåten, reparerat skorstenen, lagt nya läkt och därefter ny plåt på ¾ av taket”. Några fönster som är kvar i kvarnen skall köras till IPA för reparation och målning. Därefter till Janne Olsson i Perserud för glasning. Mötet beslöt att inte sätta in de färdiga fönstren förrän kvarnen är färdig utvändigt, men att luckor måste anskaffas först, då vi befarar att icke önskvärda kommer att roa sig med fönsterkrossning. Sockeln till Torkan önskar Nils D få gjuten innan vintern (§ 5 resp 6 i protokoll 14 juli 1992) Jörgen Zetterquist skänker 20 st litografier av Kvarndammen som kan säljas för 450 kr/st.
Vid mötet i november rapporteras att Edanesågen genom Sven Olofsson skänkt 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen, Sune Ståhl har skänkt dräneringsrör och CIAB armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr. En hel del arbeten rapporteras, bl a att bommen på nerfarten är klar men inte monterad.
1993 Vid årsmötet 25 mars valdes Gunnar Johansson till ny ordförande. Nu är det full fart kan man utläsa av årsmötesprotokoll: fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen, Länsarbetsnämnden har beviljat bidrag för verktyg- och maskinhyra, grävning är beställd, liksom värmebarack och portabel toalett. Två offerter på elen har tagits in.
Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och Torkan har murats upp igen.
1994 I april rapporteras om kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på Torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och Torka, dörrar och fönster till Torkan mm. Tomas Andersson och Göran Andersson på Sågmon har provat rensmaskinen (för utsäde) och den fungerade mycket bra. Gunnar J. vill ha Kvarnens dag och Jörgen Z. andra aktiviteter: bygdefester, utställningar och musikevenemang.
Föreningen har 59 medlemmar. Jörgen skänker en kamin till kvarnkammaren. I verksamhetsberättelsen konstateras att den yttre röjningen får anses fullbordad, i kvarnen har en grundlig städning skett och maskinparken har setts över. För att fullborda arbetet med Torkan (ny ugn, skorsten, elmotor och kabeldragning) behövs en sponsor. ALU-arbetena har samtidigt reducerat medlemmarnas möjlighet att engagera sig reflekterar ordföranden.
1995 Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. I övrigt tas upp behov av grus på vägen och kabelgrävning. Göran på “Fallet” utnyttjar rensmaskinen och betalar 500 kr per gång. På julimötet diskuteras om sprutmålning av östra sidan kan vara ett alternativ, Leif Lindström ” en av de aktivaste i arbetet med kvarnen genom åren ” har nu gjort karm och dörr till Torkan. Varje maskin bör ha en skylt, något som kan ordnas via Jössetjänst.
Ordföranden har fått förfrågan från kulturnämnden om medverkan i Kulturhusens dag 10 september, något som bejakas. En lyckad tillställning visar det sig med 150 besökare. Men bommen över vägen behöver fortfarande ett fundament att vila på när vägen är stängd. Föreningen har 45 medlemmar och årsavgiften är fortfarande 25 kr.
På omslaget Jörgen Zetterquists teckning av kvarndammen
1996 Margareta Engströms uppsats om Segerfors har tryckts upp i 90 ex, varav föreningen har 85 som säljs för 50 kr. Oroväckande notering i protokollet: “Något måste göras för att hindra vattenflöde från Segerforsvägen att rinna ner till kvarnen”.
Ungsbädd skall muras till Torkan, golvet gjutas och “huvan” sättas på Torkans tak. Vid möte i september bestämdes att de 10.000 som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa Torkan.
I augusti används kvarnen som festlokal för en löparfest. Antalet medlemmar detta år: 56.
1997 Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet. Sänka från 16 till 10 amp?
1998 Årsmötet samlade sex deltagare. Kerstin Werner, som varit sekreterare i alla år, försöker förgäves bli befriad från uppgiften. Ordföranden Gunnar åtog sig att bli valberedare. Torkan är ännu inte riktigt klar konstateras med en suck i protokollet. Frågan om att gå upp i Hembygdsföreningen skjuts på framtiden.. Margareta Z avgår som kassör och ersätts av Jan-Erik Blomén. I årsberättelsen konstateras att det är 43 medlemmar. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till Torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.
1999 Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.
2000 På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott. “Nu skall krafttag tas av Kjell och Tomas för att få pengar från Vägsamfälligheten till fortsatt verksamhet på kvarn och torka”. Kjell skall försöka få tag i en murare.
2001 På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter.
Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling. Gunnar Johansson, Tomas Andersson och Nils Damberg deltog i hembygdsföreningens möte 26 febr. Hembygdsföreningen är positiv till sammanslagningen, men bekymrad över att Kvarnföreningens ekonomi visar på minus. Det skulle fortfarande finnas en arbetsgrupp för kvarnen, som har tillsyn, klipper gräs och städar, tänker kvarnstyrelsen.
2002 Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn. Fönstret som blev stulet har inte kunna ersättas. Gunnar J deltog i hembygdsföreningens årsmöte i april då samgåendet togs upp. Kvarnföreningen skall ha ett årsmöte tidigt 2003 då “vi förhoppningsvis kan överlåta kvarnen i andra händer”
2003 På årsmötet 24 feb bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen, men få tillåtelse att vara med och sköta programverksamheten i kvarnen. Kassan (149,91 kr) överlämnas till hembygdsföreningen. Ett definitivt beslut om övertagande av kvarnen kommer att ske vid Hembygdsföreningens årsstämma 9 mars, säger § 8 i protokollet.
2004-2005 Inga uppgifter om kvarnen
2006 “Kvarnen. Den står där den står och blir tyvärr alldeles för litet använd. Diskussion om dess vidare öde kommer att tas ” (Ur verksamhetsberättelsen för Rackstads hembygdsförening 2006)
2007 Kvarnföreningen återuppstår. Årsmöte hålls 25 juli i kvarnen. Tjugo personer deltar. Till ordförande väljs Gert Raiml med Peter Schröder, Kerstin Westerlund, Pärra Eriksson, Anders Ljunggren, Kerstin Werner och Magnus Johansson som övriga ledamöter. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar har samma dag hållits en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring. I protokollet återges föreningens målsättning: “Att bevara kvarnen som ett minnesmärke över forna tiders arbetsliv och teknikhistoria och att främja gemenskapen inom Rackstad genom det ideella arbetet med underhåll av kvarnbyggnaden. Vi skall anordna kulturella program vid kvarnen och utmed älven och sjön. Det skall vara möjligt att hyra kvarnen för enklare fester.”
I “Kvarnveckan” ingick förutom loppis och årsmöte även en musik- och visafton med “filt och picknickkorg”
6 augusti konstituerar sig den nyvalda styrelsen. Gert rapporterar att loppmarknaden inbringade 4.000 kr, men från det skall dras annonskostnader och en ersättning till Perseruds byalag på 1.000 kr för deras del av loppisen. Gert kan också rapportera om kontakter och förhandlingar med Länsförsäkringar och Elverket. En rad tänkbara höstaktiviteter diskuterades, liksom röjning av buskar, bidragsansökningar och ev. samarbete med Perseruds byalag. En matrikel upprättas över medlemmarna.
2008 Verksamheten i kvarnen startar i slutet av juli med en städperiod. Därefter loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. 27 juli: viskväll i kvarnen med Olle Zetterquist, Arne Lidén, Hans Bryntesson och Pärra Eriksson. Berättarkvällen några dagar senare samlade ett trettiotal personer som understödda av Gunnar Thorsell berättade historier från trakten. Antalet medlemmar detta år är 41 personer.
2009 Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. 19 juli genomfördes dock älvvandringen med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund. Kvarnen har städats och rester efter förra årets loppis transporterats till Miljömyran. Kvarnen har visats för intresserade vid några tillfällen. Antalet medlemmar nu 37. Ekonomin är dålig. Kontakt med Arvika Elnät ger vissa förhoppningar om att slippa fasta kostnaden om föreningen kan ansluta till någon villig grannfastighets elcentral.
2010 Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning “Lappskoj” 10 – 25 juli. Vid invigningen medverkade kvarnmästaren Lennart Svahn och Môra-Per spelade. Musikskolans orkester spelade på årsmötet och promenader och berättarcafé arrangerades. På årsmötet konstaterades att ekonomin var dålig: underskott på 600 kr. Kan midsommarfirandet på Kampudden bli en inkomstkälla för Kvarnföreningen? Jörgen Zetterquist blev hedersmedlem.
Ur Värmlands Folkblad 2010-07-10
2011 Under våren arbetade två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia. Utställningen ingick i Arvikas 100 årsjubileum. Utställningen öppnades 12 juni. Landshövdingen var tillfrågad, men kunde inte komma. Utställningen stod i kvarnen hela sommaren och visades på söndagseftermiddagarna. 12 nov, under Arkivens dag, fanns utställningen på Arvika bibliotek. Sommarens program utgjordes av allsångskväll arrangerad av Rasmus Andersson med gästartister och kompband. Ett trettiotal gick med på natur- och kulturvandringen längs älven tillsammans med Kerstin Westerlund och Anders Ljunggren. Sista programmet utgjordes av Berättarcafé med Gunnar Thorsell. “Ekonomin i föreningen är god. De medel som Arvika kommun bidragit med vid stadens 100-årsjubileum har bl a använts till annonser, belysning, utställningen och älvvandringen” (protokoll 15 sept) Kerstin Westerlund går in som ny ordförande.
2012 Det dåliga vädret försköt föreningens program till slutet av sommaren. En kulturvandring och en älvvandring arrangerades. 12 augusti ägde Barnens Dag rum. Solbergaskolan har vid två tillfällen gjort älvvandringar med brukshistoriskt tema under ledning av Annki Schagerholm-Holgersson. Rasmus Andersson har uppfört teaterpjäsen “Skogsråets arvinge” med elever från Klässbols friskola. Kontakter togs med länsstyrelsen för att söka bidrag för viss renovering av kvarnen – dock utan att leda till någon ansökan. Tre protokollförda möten. 38 medlemmar.
2013 Ett samarbetsavtal med Studieförbundet Vuxenskolan sluts 13 april. Styrelsemöte i maj; Ansökningar till länsstyrelsen och kommunen diskuteras. Behovet av hemsida aktualiseras. Styrelsemötet i juli tar upp behovet av sponsring (Westra Wermlands Sparbank, Arvika Teknik, föreningsbidrag). Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen. Sommarens program startar med årsmöte 26 juni och innehåller Kulturvandring och älvvandring vid två tillfällen. Sista helgen i juli ställer Laine och My Falck från Edane ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. En hel del lotter säljs under kräftfesten i kvarnen. Hemsida och dokumentation av Rackstads historia presenteras under hösten av Lennart Wettmark. Barnverksamhet och samarbete med skolor tas upp (Solbergagymnasiet, Klässbols friskola, Gateskolan). I slutet av året har föreningen 2.500 på sitt konto. 27 oktober ansöker föreningen om 10.000 i driftsbidrag hos kommunstyrelsen. Föreningen har 67 medlemmar och styrelsen har sammanträtt sex gånger under året.
2014 Verksamhetsberättelsen speglar ett aktivt år och årsmötet gästas av tre spelmän anförda av Olle Z. och med poeten Urban Andersson. Sommarens utställning äger rum under nio dagar i juli med generöst öppethållande. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg ställer ut keramik resp akvareller och är mycket nöjda med utfallet. Medlemmar mobiliseras för brödbak till cafédelen under veckan. Tillsammans med lotterierna under sommaren ger det ett bra tillskott till föreningens kassa. Anders Ljunggren bygger en liten bro över älven för att underlätta bl a vandringarna längs älven. Thomas S. och Anders L uppför ett efterlängtat dass. I övrigt sedvanliga vandringar, i år utökat med en Rackstadvandring ledd av Kerstin Werner. Ett 25-tal personer kurade skymning i årets berättarcafé. Alla programmen rapporterades i Arvika Nyheter och speglades på hemsidan. En historieresurs utgör kvarnområdet för Solbergaklasser. Bloggen Rackstadhistoriskt växer och speglar traktens historia i en rad artiklar. Kräftfesten lockade många medlemmar och deras gäster. 59 personer är nu medlemmar.
2015 Kerstin Westerlund avgår som ordförande av hälsoskäl och efterträds av Jan Schröder. Medlemsantalet är ovanligt högt: 101. Jessica Stuart-Beck gör ett vykort över kvarnen som föreningen kan trycka i 100 ex och sälja. Tack vare ekonomiskt stöd från Westra Wermlands Sparbank och Arvika kommun kan sju nya fönster ersätta gamla dåliga eller masonitskivor. Årets kulturhelg har tre utställare: Joel Stuart-Beck, Jessica Stuart-Beck och Thomas Salzer. Två kvällar i rad ordnas kulturprogram med Marcus Kohlberg, Christl Franz och Pärra Eriksson ena kvällen och Urban Andersson, Olle Zetterquist och medmusikanter den andra. På dagtid barnverksamhet under ledning av Thomas Salzer (lera), Marja Schröder (trä) och Elisabeth Skoglund (naturmaterial) Under sommaren ett ambitiöst program: Bruksvandring med Annki Schagerholm Holgersson, Älvvandring med Anders Ljunggren, Berättarkafé i kvarnen med Gunnar Thorsell, Konstnärsvandring med Monica Fjaestad och geologiskt föredrag och exkursion med Sven-Åke Larsson. I augusti kräftfest i kvarnen.
2016 Kvarnen fyller hundra år! Lennart Wettmark sammanställer en 24-sidig jubileumsskrift som kan tryckas i 500 ex tack vare ekonomiskt stöd av grannen Rackstad Bil & Delar. Föreningsservice röjer en vandringsled längs älven och kommunen visar intresse för älvmiljön som stadsnära naturresurs. Föreningens ekonomi blir stadigt bättre och i och utanför kvarnen sker förbättringar. Bröderna Skoglund sätter t ex maskineriet i rian i stånd.
Årets kulturhelg samlade fyra utställare: Marita Olsson (trä), Birgitta Nordström (textil), Lilit Asyrian (målning) och Thomas Salzer (keramik). Samtidigt pågick barninriktad verksamhet: Mala mjöl och baka bröd (Thomas Salzer), Tälja saker och slöjda (Marja Schröder och Marita Olsson) och Skapa med naturmaterial (Elisabeth Skoglund). Två kvällar med folkmusik och dikter (Urban Andersson, Olle Zetterquist m fl) resp. kvarnprat och vissång (mjölnaren Lennart Svahn och Göran Nilsson). Vandringar genomfördes om Rackstadkonstnärerna (Monica Fjaestad), sedvanlig brukshistorisk vandring liksom älvvandring. I samarbete med Rackstads hembygdsförening avslutades sommarprogrammet med ”En geologisk skapelseberättelse” med geologerna Eva-Lena Tullborg och Sven-Åke Larsson. 110 medlemmar i föreningen.
2017 O-ringens stora tältläger på flygfältet gör att föreningen satsar stort med en hel utställningsvecka! Birgitta Nordström (textil). Marita Olsson (trä), Leif Haglund (bild), Joel Stuart-Beck (keramik) och Ernst-Ludvig (glas) hade kanske hoppats på större tillströmning av orienterare. Eva-Lena Tullborg och Görel Hjelm ställde ut tovat material i tält på gården under två av dagarna och en kväll framträdde Rasmus Andersson och Urban Andersson med ett Frödingtema. Bruks- och älvvandringarna genomfördes sex gånger denna sommar. Sedvanlig kräftfest – denna gång med skådespelerskan Alicia Vikander som (även för arrangörerna) hemlig gäst. Medlemsantalet sjönk detta år till 90. Och alla arrangemang blev avgiftsfria. På de uppröjda stigarna längs älven sattes upp informationsskyltar med koppling till platsens historia.
2018 Detta år fullbordades arbetet med att återställa kvarnen; De sista fönstren sattes på plats. Med hjälp av ställningar målades de sista partierna av kvarnen och en ny vägbom sattes upp. 5-6 personer arbetade en vecka i maj och några dagar i september med detta. Föreningsservice snickrade ett svalningsbord till rian, som fick nytt fönster och nät mot fåglar. Föreningen äger nu en gräsklippare. Årets konsthantverksutställning var öppen tre söndagar och en öppningslördag. Detta år var utställarna Thomas Salzer (keramik), Anna Davidsson (d:o), Margareta Björkäng (textil) och Marita Olsson (trä). Som alltid café och lotterier, som inbringade pengar till föreningen. Fyra programkvällar: ett tjugotal gamla Rackstadbor berättade minnen en av kvällarna. Solveig Hägerström ackompanjerad av Peter Bergqvist framförde personliga, nostalgiska visor. Krukmakeriets vänner besöker kvarnen en söndagkväll och samtalar kring den utställda keramiken. Holger Joné avslutade sommarprogrammen genom att berätta om sin mors bok om den sista brukspatronen på Segerfors och hans familj.
2019 Vid årsmötet efterträdde Lennart Wettmark Jan Schröder som ordförande. Jan lämnar efter sig en välmående kvarnförening. Under sommaren ägde två utställningar rum. Första helgen i juli ställde 20 amatörer ut – de flesta med koppling till Rackstad – varav 11 barn. Vi hedrade då även avlidne Tomas Andersson, en traditonsbärare, genom att visa ett urval av hans fina teckningar. Sedan följde en veckolång utställning med Anna Fjaestad (keramik), Tomas Södergren (fotografi), Marie Levin (målning), Monica Bergman (acryl) och Marita Olsson (trä). Marie Levin bjöd dessutom på en eftermiddags workshop i kolteckning på kvarngården med fem nöjda deltagare. Två mycket välbesökta kvällsprogram: Nils Olofsson berättade om sågverk och timmerhantering i vår älv och två dagar senare en kvällssolig kulturkväll ute på gården under Urban Anderssons ledning. En älvvandring och en brukshistorisk vandring under utställningsveckan. Thomas Salzer har gjort en kvarnhjulsmodell inpackad i en presentlåda med textblad. Många skaffade sig detta grytunderlägg! Agneta Bergqvist hade sytt mjölpåsar. Allt såldes till förmån för kvarnen. I augusti besökte tre personer med djupa kunskaper Segerfors kvarn: Henry Ketola, Evert Landgren och Leif Nauclér visste det mesta om kvarnen maskiner.
Dessvärre drabbades vi av flera inbrott under sommaren då cafévaror, bensin och brandsläckare försvann. Tack vare en gåva av en container från Rackstad Bil & Delar hoppas vi kunna bygga ett brädfodrat inbrottssäkert redskapskjul under 2020.
2020 Kvarnen och rian har också varit förvaringsplats för stolar, skyltar mm. Nu är mycket av det överfört till en redskapsbod. Rackstad Bil & Delar skänkte en container. Den har vi nu klätt in så att den ska smälta in i miljön.
Denna sommar genomförde vi program utomhus på kvarnens gård. 12 juli Musik och diktprogram med Urban Andersson, poet, ackompanjeras av Jan Andersson, Staffan Alfredsson och Jan Vikner, fiol. Lousanne Wennerström, sång, ackompanjeras av Nicolas van Baalen. En vecka senare: Agneta Bergqvist berättade utifrån sin bok om Herman i Falla, en ganska okänd träsnidare från Bosebyn, som var med och startade Arvika konsthantverk. Anders Ljunggren ledde naturvandringen längs älven och Nils Olofsson den brukshistoriska vandringen. Nils publicerade f ö en artikel i Arvika Nyheter om Segerforsälven som en ”kraftkälla för tidiga företagare.” I rian fanns en affischutställning, som gör nedslag i delar av Rackstads historia. Kända och okända rackstadbor, kvarnhistoria, brukshistoria och annat som ryms på de sex affischerna. Utställningen visade under oktober på Arvika bibliotek. Närmare 40 lärare och övrig personal från Solbergagymnasiet besökte kvarnen 14 augusti och fick se och höra bruks- och kvarnhistoria genom Lennart Wettmark och om älvens biotop av Anders Ljunggren.
2021 Denna sommar återkom sommarutställningen. Och en grupp teknikintresserade började titta på om någon av maskinerna i kvarnen skulle kunna sättas i stånd. Jonas Carlqvist kom en glädjande nyhet: “Nu har jag gjort något som vi inte trodde skulle gå så lätt! Hade precis Björn på FRIKAB med mig till kvarnen för att kontrollera OM det skulle vara möjligt att få fart på elmotorn till kvarnstenen, han mätte upp motor och kablage och allt var i sin ordning.Så det bar sig inte bättre än att vi skruvade i säkringarna som fattades och testade att köra igång den, allt funkade jättefint!!” Sista veckan i juli med start lördag 24 juli ägde årets utställning rum med: Maria Vildhjärta Westerberg (pinnpoet), Marita Olsson (trä), Mats Jonsson (smide), Gunnar Lidén (bild och böcker), Joel Stuart-Beck (keramik), Thomas Salzer (keramik), Petter Zetterquist (bild).
Två programkvällar under Urban Anderssons ledning med Christina och Gunnar Lidén den ena kvällen och . Och två dagar senare kom ett 40-tal för att lyssna på musik och poesi med Urban, Jan Andersson, Louise Wennerström, Jan Vikner, Monica Fjaestad och Staffan Alfredsson. Detta år slog Anders Ljunggren och Nils Olofsson ihop sina vandringar till en gemensam natur- och kulturpromenad längs älven. Vi tryckte upp särtryck ur Rackstadhistoriskt av Sven-Åke Larssons geologihistoriska exposé om Rackstads ursprung och Nils Olofssons industrihistoriska älvberättelse. En planerad kvarndag med Henry Ketola blev inställd.
Nils Olofsson har med stöd av Peter Schröder och Sven-Åke Larsson erinrat sig 50-talets idrottande, där mycket handlade om RASK
RASK, stod ursprungligen för “Rackstad allmänna skridskoklubb” och etablerades någon gång kring 1953.
Bakgrund
Peter Schröder hade börjat åka “Skøyter”, med AIS inne i Arvika och intresserade Sven-Åke Larsson och Nils Olofsson att också börja. Vi fick låna hastighetsskridskor av AIS och var med på träningar som de ordnade, på hösten på högt belägna tjärnar i Älgå Finnskog, senare på spolade banor på gamla Viksvallen. Men att ta sig in från Rackstad för att träna var inte alltid så lätt, därför ordnade vi egna banor på tjärnarna runt Racken och när det blivit is där också på Racken. Det blev mycket skottande när snön kommit för att kunna träna. Här någonstans föddes tanken att starta en egen skridskoklubb som vi då gav det fyndiga namnet RASK.
De första åren
För att få lite ordning på det hela hade vi en styrelse. Pengar ordnade vi med “amerikanska lotterier” där medlemmarna fick sälja lotter, ofta till familjen och grannar. Vi hade också startavgifter i de tävlingar vi ordnade och medlemsavgifter. Medlemskort fotokopierade vi först själva fram innan vi så småningom fick dem tryckta. Ett klubbmärke skulle vi också ha och ambitionen var att det skulle ha Rackens profil, men det blev andra varianter som vi tog fram i s.k. linoleumtryck, bl.a. en skridsko invävd i namnet RASK. Jämför bilder nedan.
En egen klubblokal ordnade vi också, det blev i Sven-Åkes föräldrars hönshus, som vi fick disponera. Först måste vi dock skotta ut kvarvarande dynga och fräscha upp det med gamla trasmattor och annat. Där hade vi styrelsemöten och klubbmöten i början.
Verksamheten växer
Efterhand utökades verksamheten med skidtävlingar på vintern och fotboll på sommaren.
Det verkliga lyftet blev när vi någon gång kring 1955-56 fick låna gymnastiksalen i Rackstads skolhus och kunde skaffa ett pingisbord. Där hade vi också gymnastik och träning och en kort period även boxning innan det blev lite väl mycket allvar så vi fick sluta med den aktiviteten.
Sten-Erik Karlsson och Peter Schröder tränar i Rackstadskolan
Vi ordnade ganska omfattande pingisturneringar med som mest ett 20-tal deltagare i fyra olika divisioner. På sommarhalvåret hade vi terränglöpnings- och friidrottstävlingar med olika grenar. De tävlande delades in i 2 eller 3 olika åldersgrupper, ofta med ett 20-tal deltagare totalt.
Stellan Göransson på sista sträckan i Rackstad runt 1958
Inspirerade av “Kyrkviken runt” ordnade vi också “Rackstad runt”.
En simtävling med start från Albråtsberget ut till en flotte ordnades också i slutet av 50-talet.
Ibland, när intresse fanns bland tjejerna, hade vi också speciella tjejklasser. Verksamheten nådde nog sin topp 1957-58. RASK hade då 50 betalande medlemmar och årsfesten lockade 43 betalande deltagare. Medlemmarna kom framförallt från Rackstad, Holm och Stålsberga, men även några från Perserud och Arvika.
Publiken på Albråtenberget vid simtävlingen
Fortsättningen
Som framgått vidgades verksamheten till flera olika sporter vilket gjorde att namnet RASK alltmer fick innebörden “Rackstad allmänna sportklubb” eftersom så många olika sportgrenar utövades. Skridskon mest utövades av Peter och Sven-Åke och inte minst Sten-Erik Karlsson som blev den mest framgångsrike skridskoåkaren och en period tillhörde den svenska eliten.
Under de sista åren av 1950-talet tog successivt yngre krafter över och skötte föreningen, innan verksamheten så småningom avtog och slutade helt någon gång under 1960-talet.
RASK hade en föregångare som förmodligen startades någon gång på 1930-talet och hette “Rackstad Sportklubb”. Den var inriktad på fotboll. Bland spelarna har vi förstått att Tord Schröder och Gunnar Wästlund fanns och senare även Bengt Tobiasson. Man spelade nog aldrig i någon serie utan mest vänskapsmatcher mot liknande lag från andra byar. ??Hemmaplan?? var en stubbåker vid ?ststuga i Stålsberga.
Några reflektioner
När man tittar igenom gamla anteckningar från styrelsen, kassabok, medlemsregister, anmälnings- och resultatlistor etc. är det några saker som slår en.
Klubben startades 1953 av några grabbar i 12- 13-årsåldern och utvecklades tillsammans med flera engagerade jämnåriga och yngre till den ganska stora omfattning som kortfatt beskrivits ovan. Någon nämnvärd medverkan av vuxna var inte aktuell. Ett undantag var när Sven-?kes pappa hjälpte oss med en skrivelse till kommunen för att få en fotbollsplan nere vid Gunnarskogsvägen.
I övrigt användes de resurser som fanns tillgängligt: bordtennis etc. i skolans gymnastiksal, höjdhopps- och längdhoppsgrop vid skolan, löpning på vägen, terränglöpning och skidor i skogen, skridskor och simning på och i Racken.
En naturlig reflektion är beundran av barnen och ungdomarna i Rackstad som helt på egen hand, med drivkraft och sammanhållning, skapade denna verksamhet. Man kan också fråga sig om liknande verksamheter kan byggas upp idag utan medverkan av vuxna i idrottsklubbar och kommunala organ?
Keeper skrev 1957 om 2-årsjubilerande RASK i Arvika Nyheter. (Tack till J-E Blomén som sparat klippet)
15 januari 1965 skriver Björn Fex, byggnadschef i Arvika stad, om stadens framtida vattenbehov. År 2000 beräknar Vattenbyggnadsbyrån att staden har 20.000 invånare, som kommer att förbruka 800 liter per dygn och person. 1895 och 1916 reglerades hur mycket vatten som fick tas ut från Racken. 20 liter/sekund är nu otillräckligt. Målet bör vara att Vattendomstolen tillåter 600.000 m3 per månad.
1967 tillkännager Västerbygdens vattendomstol att Arvika stad gjort en ansökan som innehåller en ny regleringsdamm, att utföra rensningar i Viksälven och att med hjälp av dammen reglera vattenståndet i Racken mellan en sänkningsgräns på nivån + 94,10 m och å andra sidan en nivå av + 95,03 m. Vid sjöns utlopp skall alltid framsläppas en vattenmängd av minst 50 liter/sek.
Fiskeriintendenten i övre södra distriktet, ?rebro, Tage Ros har anmodats yttra sig och har i sin tur inhämtat ett yttrande från Lantbruksnämnden i Värmlands län*. Ros konstaterar att Racken och Viksälven bör “tillmätas ett avsevärt värde ur fiskesynpunkt”. Konstellationen öring, nors och siklöja visar på mycket god vattenkvalitet, fast kräftbeståndet är det som f n ger högsta värdet åt fisket. Genom en reglering minskar högvattnet och värdefullt näringstillskott från översvämningsmarker bortfaller. Fast Ros konstaterar också att i Rackens fall är inte skadan så stor efter som de flesta stränder är branta. Värre är sänkt lågvattenstånd, som drabbar både öring och kräftor. Ros påpekar också att älven inte får torrläggas i samband med rensning och dammbygge. Minst 50 liter/sekund måste ledas fram.
Ett tjugotal sakägare runt Racken och Viksälven anlitar Olof Håkanssons advokatbyrå i Stockholm, som 15 februari 1968 sammanställt ett yttrande från sakägarna. Man kan ifrågasätta om det kommande vattenbehovet verkligen kan bli så stort som staden anger. Ansökan avser rätt till vattenbortledning för all framtid. överenskommelsen med vissa byamän på 1830-talet gav bruksägaren på Segerfors rätt att dämma sjön mot ersättning. Enligt ny överenskommelse 6 augusti 1862 skulle dämningen från 1 juni till skördetidens slut inte överstiga högsta punkten på den s k Sadelknappen (Salsknappen)
En ny fördämning byggdes uppenbarligen, även om inte det finns dokumenterat de de bystämmeprotokoll, som Tomas Andersson förvarar.
*Ur lantbruksnämndens yttrande: Racken är en oligotrof (näringsfattig) sjö med i huvudsak branta, steniga, begiga och skogsbevuxna stränder. Siktdjupet är tämligen djupt 1934 den 6 september 5 meter. Följande fiskarter är kända i sjön: gädda, abborre, gers, öring, siklöja, nors, lake, mört, löja samt kräftor. Sik har vid upprepade tillfällen utsatts utan att ha gett upphov till bestånd. även röding har utsatts utan resultat. Ål har tidigare förekommit men saknas numera. öringen är icke helt sällsynt. Lekplatsen utgörs av ån från Alken m fl nordost om Racken. Kräftfisket ligger nära överfiske. Fiskevårdsförening har funnits men upplöstes på grund av oenighet
“Maja, Maja opp å piss på sörpa
Eli bär ut
Erik på lon slarv, trösk
Arne på bole, kladdsy
Annersch gå ôt skjule, hämt pinner
Dä kommer fôlk i gata”
Ramsa efter Per Persson gift med Elin Bengtsdotter. Familjen hade fem barn: Maja, Erik, Eli, Arne och Anders. Per ville påskina att familjen var väldigt arbetsam, men det var precis tvärtom. Denna ramsa drog han när folk närmade sig.
Familjen bodde i Framstuga. Huset låg mellan nuvarande Vattenverket och Nordstuga. Huset köptes av Segerfors 1840, men det revs fem år senare.
Per sade också:
“Den vite vanten*
den svarte mara
och Nordstugekamraten
ska följe mej te grava”
*Vita vantar bands förr att sätta på avlidnas händer vid svepningen
23 -28 juli 1961 tillbringade Lennart, 16 år, på egen hand i sommarstugan i Rackstad. Spaghetti, te och gräsklippning var återkommande inslag. Så här såg hans vecka ut om man får tro hans rapport till mamma Märta i Fornåsa, Östergötland:
Söndagkväll. Vi spelade fotboll på Hällevalla. Sen gick jag hem och drack te. Jag läste ganska länge (c:a kl 12)
Måndag. Fint väder. Jag steg upp kl 10 (ungefär), lagade morgonmål (smörgås, cornflakes, mjölk) Sedan åkte Janne S. och jag båt. Kl 2 lagade jag mat (biff och potatis). Medan potatisen kokade åkte jag till “korset” för att köpa ¼ l. glass – trodde jag. Det fanns bara ½ liters, så jag köpte en 50 öres istället. Potatisen (5 stora!) var inte riktigt genomkokt, men bra ändå. Biffen misslyckades inte heller! Klockan 5 åkte Janne och jag till Viksvallen. Efter téet läste jag ut en hel deckare (lånat av Janne). Somnade c:a ½1.
Tisdag. Varmast i landet (22 grader) Jag sov till ½ 11 då Janne kom. åt, klippte gräs och åkte sen ut i Svenkans båt. När vi kom hem lagade jag mat (biff och spaghetti) Maten var god särskilt spaghettin (tillredd a la Tore Wretman). Badade. Sen gick Janne och jag till Hällevalla där vi tränade. Därefter blåbärsätning c:a 1 timme. Sedan gick vi till Silvéns och såg på TV, varken Mor eller Far i huset var hemma. Efter téet hörde jag bl a på “Klubb Varulven” på radio. Mitt under spelet knackade det på dörren! Det var Bengt. Efter att Bengt gått hem läste jag en bok och somnade.
Onsdag. Helmulet och regn. Jag gick upp kl 12! Det ösregnade. Sedan satt Bengt, Janne och jag och spelade kort. Kl 4 åkte jag till stan och klippte mig, hämta klockan samt åt korv och pommes frites på “Come In”. Där jag även skrev ett kort till dig. Därefter ut till Viksvallen för att möta Janne. Det ösregnade fortfarande. Janne och jag gick sedan på bio (“Främlingen från vidderna”, cowboy inte allt för dålig) Sedan åkte vi hem för att höra “Mannen i badkaret”. Det hade slutat regna. Dessförinnan hade jag köpt bensin (Full tank, 4 kr) Jag släckte sedan kl 11
Torsdag. Jag gick upp ½11, åt. Sen kom Janne. Hämtade posten och gick med mjölkkrukan. [Extra: Tisdag. Jag gav bort den sura mjölken till Skoglunds höns. Tillbaka fick jag krukan diskad + 3 ägg] Jag klippte gräs, samt lagade mat Korv och spaghetti (Jättegott. Jag har blivit riktigt “haj” på att laga spaghetti) Efter att ha slitit hårt med gräsklippning, var mina händer alldeles ömma. Jag köpte några bullar samt en vetelängd eftersom brödet är slut sedan länge (ej matbröd) Det var brödbilen som stod till tjänst. På kvällen spelade Janne och jag schack medan regnet skvalade (tillfälligt) Efter téet (kl ½10) gick jag och lade mig. Arvika var åter varmast (20 grader) i landet.
Fredag. Idag vaknade jag redan kl 9 och steg upp kl 10. Janne och Hans förenade sig nästan omedelbart med mig. Vi stötte kula efter att Hans och Janne hjälpt mig att klippa gräs. Med posten kom ett brev från Jan-Erik H, som kommer hem den 2:a. Idag skall jag åter ha varm korv och spaghetti, vilket är både enkelt och gott. Ikväll skall Janne och jag gå på en erkänt hemsk “skräckis” den klassiska Spiraltrappan. Före maten klippte jag gräs. Jag är strax färdig nu.
Se även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/
