Etikett: 1800-talet

Publicerat

Hagen – en gård i Rackstad

1989 gjorde Magnus Johansson ett specialarbete i gymnasiet om sin gård Hagen i Rackstad. Den här artikeln är ett redigerat sammandrag av hans arbete.

Hagen 1922B Hagen 1975Hagen 1922 och 1975

Det nuvarande bostadshuset är byggt av timrat virke på en torpargrund och första våningen är från runt 1790. Det är en s k parstuga, dvs ett hus som har kök och tambur i mitten och två lika stora rum på bägge sidor som sedan kan delas i mindre kammare. På storskifteskartan från 1786, strax innan Rackstad brann, ser man Hagens gamla mangårdsbyggnad i utkanten av den dåvarande byn. Huset var lika stort som nu, två våningar högt och det låg på samma ställe som nu. Hur gammalt huset då var är ännu höljt i historiens dimmor. “Branden orsakades av att en vandringsman, som hade fått logi för natten på en gård i byn, rökte i sänghalmen. Elden spred sig över hela byn och gamla och barn brändes inne. Den familj som hade hyst vandringsmannen blev förvisad från Rackstad by och flyttade ut till en av sina ägor i ´Vålängen´, enligt en artikel i Arvika Nyheter. Det enda hus som skall ha överlevt eldsvådan är det på gården Sal, i andra änden av byn. (Sal skall vara en gammal finngård och har anor från minst 1600-talet och namnet skulle då vara en försvenskning av det finska namnet på sjövik). Då Rackstad brann fanns det ett slags brandförsäkring som gick ut på att hela socknen hjälpte till att bygga upp vad som brunnit ner (den s k brandstoden som var lagstadgad) Så skedde också i Rackstad, men av Hagen byggdes byggdes endast första våningen upp på nytt, berättar Anna Persman. Den andra våningen återuppfördes av Per Andersson nån gång omkring 1850.

Nio ägare till Hagen
Magnus har sammanställt en förteckning från 1700-talets mitt till dags dato:

1. Bengt (Arnesson)  Ersson bör det vara (LW)               barn: Arne f. 1717

2. Arne Bengtsson
Hustru Kjerstin                                         barn Erik f. 1766

3. Erik Arnesson
Hustru Karin Bryntesdotter f. 1764           barn: Karin f. 1786, Anders f. 1789

4. Anders Ersson död 1870.
Hustru Märta Persdotter död 1857           barn: Per f. 1815, Kjerstin f. 1817

5. Per Andersson, död 1895.
Hustru (Magda-)Lena Andersdotter, f. 1815 död 1895. Barn: Anders f. 1837, Maria f. 1841, Magnus f. 1844,   Per f. 1847, Magdalena f. 1849, Carolina f. 1853, Per f. 1856, Johanna f. 1859, Maria

Svenska-amerikanaren 2 juli 1895
Svenska-amerikanaren 2 juli 1895

6. Magnus Persson, f. 1844, död 1927.
Hustru Stina Nilsdotter f. 1850 död 1904               barn: Per f. 1873, Anders Gustaf f. 18781910talet

7. Per Magnusson f. 1873
Hustru Kristina Johannesdotter f. 1879
barn: Anna f.1907, gift med Anders Valfrid Persman f. 1903
Elsa f. 1908,
Signe f. 1910 gift med Fritiof (Figge) Larsson f. 1898

8. Carl och Märta Nyström

9. Gunnar och Inger Johansson
barn: Anna f. 1959, Emma f. 1961, Magnus f. 1972

Var och en har satt sina avtryck i huset, bl a:
Arne Bengtsson ägde gården vid storskiftet 1786.
Anders Ersson lät gjuta spistackan (spiselhällen) i den öppna spisen i det södra rummet på första våningen. Den bär inskriptionen “AES 1827”. Han ägde Hagen när laga skiftet genomfördes 1845.
Per Andersson lät återuppbygga mangårdsbyggnadens andra våning. På 1850-talet hade han fyra drängar och sju pigor. Han lade in en spistacka i kammaren på första våningen, som då hade öppen spis. På tackan står “Per Anders Son Lena Anders Doter 1856” och ett bomärke.På vinden finns en gammal vitmenad plankdörr, konstfullt målad i svart skrift: “Här war det målat år 1864 uti Per Anderssons och dess hustru Lena Andersdotters tid”. Stolpbodens dörr har en järnplåt på vilken det står utstansat “P.A.S. 1882” Per Andersson var dessutom ordförande i skolstyrelsen för Rackstad by när Rackstads skolhus (nuvarande hembygdsgården) byggdes.
Per Magnusson: 1921 skaffade ägaren till Segerfors herrgård en vattendriven elgenerator och ledningar drogs till alla hus i Rackstad. Kapaciteten var dock inte stor och man kunde bara ha en eller två svaga lampor i varje hus, sade Agnes Fransson. På slutet av trettiotalet grävde Per Magnusson en tredje brunn väster om boningshuset och drog in vatten till en handpump i köket. Vid den tiden byggdes det riktiga elnätet ut och man fick elström indragen i huset och i ladugården.
Carl Nyström köpte Hagen 1941 och under de tio första åren renoverade han boningshuset kraftigt. Carl Nyström drog in kommunalt vatten och byggde avlopp, satte in wc och byggde ett badrum. 1946 köpte han ett kylskåp av modell Frigidaire som fortfarande 1989 användes och fungerade utmärkt.
ekonomisk karta 1965

Ägodelning
År 1922 ägde en hemmansklyvning rum. Ägorna delades mellan förre hemmansägaren Magnus Perssons yngre syster Johanna Persdotter och hans två söner Per och Anders Magnusson. Johanna fick nuvarande Hagalund och en äga i nedre Rackstad. Per fick Hagen och Anders som då var i Amerika fick endast markägor, varav en i nedre Rackstad som då var bebyggd med en hölada. I delningen ingick också stora skogsskiften mellan Rackstadberget och östra Slomvattnet. Tidigare hade även icke fullständiga ägodelningar förekommit. Till exempel bodde på 1910-talet Lina, en kusin till Per Magnusson, på Hagen. Hon hade del i boningshuset, nämligen de två rummen mot norr på första våningen och det på andra våningen mot norr. I stolpboden hade hon en egen mjölbinge och i de andra uthusen hade hon också andelar. Till detta kom hennes marklotter.

Övriga byggnader på tomtenII
Vedboden är vad som finns kvar av ett dubbelt så långt uthus, som finns utritat på 1922 års karta och som byggdes på senare halvan av 1800-talet. Den västra delen användes som stall innan den nya ladan byggdes

Garaget var ursprungligen ett fårhus, som Carl Nyström byggde om till garage. På södra gaveln fanns ett litet hönshus och på östra sidan finns en hylla där man ställde mjölkkannor förr.

Ladan byggdes antingen 1921 av Per Magnusson eller på fyrtiotalet av Carl Nyström. Eventuellt IV Lagårnbyggde Nyström om eller till det Per Magnusson byggt. Stallet ligger vid norra gaveln, ladugården i andra änden. Båda vilar på gjuten grund medan ladan står betongplintar.

Svinstian och sliphuset är sammanbyggda. Byggnadsår mellan 1922 och 1941.

Magasinet byggdes i slutet av 1940-talet och är en kombinerad lagningslokal och vagnslider.

Stolpboden byggdes 1882. Ingångstrappan är fällbar för råttornas skull. Inuti finns mjölbingar och VII och VIIIett plankstaket, som tillsammans med väggarna bildar en stor lår där man förr hade säden.

Jordkällaren är den utan jämförelse äldsta byggnaden på Hagen. Den består av två rum och en smal farstu med inner- och ytterdörr. I det innersta rummet syns det gamla kallmurade stenvalvet än. Ovanpå jordkullen ligger nu ett tegeltak, men så sent som 1914 hade man halm som taktäckning, ett bruk som var utbrett i trakten.

Tidigare byggnaders historia och läge

karta Hagen
Innan den nuvarande ladugården (IV på kartan) byggdes så låg där en hälften så lång och en våning hög lada på samma ställe (XX). Den hade byggts runt 1870. År 1845, då laga skiftesreformen ritades fanns det inte mindre än femton olika byggnader på Hagens mark, varav två fanns kvar 140 år senare. De var boningshusen på Hagen (I) och Hagalund (XI). Innan Hagalunds nuvarande ladugård byggdes 1921 låg där en annan ladugård, vinkelrätt placerad mot den nuvarande och uppförd vid 1800-talets början (X) De två större byggnaderna (XII och XIII), som ligger vid den nordvästra gränsen för Hagens tomt torde ha varit lador. En bit öster om mangårdsbyggnadens (I) norra gavel låg en mycket liten stuga, som kom till vid 1800-talets början (XV) Där bodde sedermera Anders Perssons (son till Per Andersson) hustru Stina Nilsdotter efter att Anders på 1880-talet emigrerat till Amerika. Han dog där några årtionden senare, strax innan han skulle rest hem. Det lilla huset revs efter hustruns död strax före år 1900.

Heddelöcka
De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.

En av Magnus källor, Anna Persman. Här med Där Framme i bakgrunden

Magnus källor, som är noggrant angivna i texten till specialarbetet, har inte tagits med i denna återgivning av hans arbete. Hans källor är:
Personer:
Anna Persman (född och uppvuxen på Hagen), Agnes Fransson (granngården Nystugan), Ingemar och Märta Andersson (gården Sal), Janne, Elisabeth och Kjell Skoglund (Hagalund), Leif Lindström, Ingmar och Astrid Skoglund (Hagalund), Bo Persman, Sågmon
Andra källor:
Lantmäteriets arkiv, Karlstad, Husförhörslängder 1787 – 1895 för Rackstad, Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur, 1947, Lagfartsregistret, tingshuset, Arvika, Svensk Uppslagsbok, artikel i Arvika Nyheter av Nils Damberg c:a 1975.

 

Publicerat

När det brinner…

Den stora branden i Rackstad som utplånade nästan hela byn inträffade möjligen på 1780-talet. Källmaterial verkar saknas. Bränder av mindre format under 1800-talet vet vi mer om.

När Per Olsson på Humletorpet 1821 drabbades av eldsvåda hade han inte rätt till hjälp från  brandstodsföreningen (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/2014/04/05/eld-och-hagel/) Ulf Drugge berättar i radioprogrammet Släktband från 2008 att 1734 års lag sa att varje härad skulle upprätta en brandstodsförening där alla som var bosatta i häraden skulle bidra med hjälp då en brand uppstod. I början på 1800- talet insåg man att det behövdes en annan typ av skydd om brand uppstod. Då skapade man sockenföreningar. Ett mindre belopp betalades varje år i förhållande till det mantal man hade, medan de fattiga fick betala med dagsverken. Per Olsson var torpare under Gustås, som inte hade anslutit sig.
brandstodsförening2

Från 1850 vet vi säkrare. Då bildades Arvika sockens enskilda brandstodsförening. Inför bildandet diskuterades om man hellre skulle gå med i länets allmänna brandstodsförening, men man öppnade eget.  Man ville inte heller ha med Arvika köping i föreningen – risken för brand var större i en tätort. I den första styrelsen med sju medlemmar återfanns Per Nilsson i Perserud. Det  utarbetades ett reglemente, där man bl a angav att eldfarliga byggnader, rior, kölnor, badstugor och smedjor måste placeras minst 100 alnar från annat hus (c:a 50 meter) Dessutom: “Nyss från qvarn hemkommit mjöl får icke i visthusboden insättas förr än dagen efter, på det att man kan vara förvissad om att deruti intet eldfarligt ämne finnes”
Man utsåg också brandrotemästare runt om i socknen, för Rackstad, Holm och Stålsberga: Per Andersson i Rackstad och för Perserud: Elof Persson. Från senare häften av 1800-talet finns bränder rapporterade i Segerfors kvarn, på Rackstadbråten och i Perserud.

24 okt 1852:
“Med anledning av den förteckning som mjölnaren Erik Andersson vid Segerfors ingivit till ordföranden i Barndstodscommitten på åtskilliga lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, vilka lösören uppbrunnit vid branden av Segerfors kvarn förliden vår, enär de voro uti kvarnhuset införde; Blev detta ärende, såsom pålyst att underrättas Brandstodsföreningens yttrande, föredragit, varvid föreningen väl medgav att Erik Andersson må njuta ersättning för de varor han nu vid branden av Segerfors kvarn förlorat. Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus, varunder föreningen gemensamt ansåg att forskvarn även och hädanefter skall avses”

9 mars 1863:
Anders Andersson och Nils Andersson anmälde att de förlorat gemensamt ägda “stugebyggnad”  Rackstadsbråten jämte en del lösöre. Elden utbröt 28 febr kl 2 på eftermiddagen genom någon gnista från skorstenen som antände “wattentaket” <ett sorts innertak> vilket var gammalt och ruttet. Stugan var av deras fader och svärfader, avlidne Anders Ersson, försäkrad till 150 Rdr banco.
Men brandföreningen var negativ; Taket var utdömt vid brandsyn 1860 och man hade inte gjort inbetalning till kassan vare sig 1860 eller 1862. Brandförsäkringen på lösöre var inte förnyat sedan deras faders lösöre varit på auktion och sålts och skingrats. ” Men som de nu äro i fattiga omständigheter och i stort behov av hjälp beslöt man att göra en framställan till kommunalstämman”

30 sept.. 1890:
Nils Persson i Perserud får ersättning, 1.670 kr 37 öre, för nedbrunnen uthuslänga, som innehöll två logar, en ladugård, svinhus och körhus för tröskverket och inbärgad skörd. änkan Stina Andersdotter förlorade samtidigt en loge, ladugård, inbärgad skörd och två hagkalvar och fick 813 kr 40 öre.

Källa: Protokollbok för Arvika sockens enskilda Brandstodsförening 1851 – 1918.

 

 

 

Publicerat

Eld och hagel

Sockenstämman gör ett undantag…

“Fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet under Gustås som den 19 sistl. förlorat sin stuga och flera husgerådsaker genom uppkommen vådeld därstädes anmälde sig i ödmjukhet för församlingen med anhållan om något understöd i sin olyckliga belägenhet. Härpå svarade församlingen att som Gustås eller dess innehavare ej ingått i Brandstodsföreningen, utan avsagt sig allt bidragande, så anser församlingen ej pliktig att giva nämnde man något understöd; dock åtog sig socknemännen att, av barmhärtighet, hjälpa honom av sockenmagasinet 2 tunnor havre, 1 tunna korn och 4 fjärdingar råg. Detta må likväl ej bliva något exempel eller anledning för de framledes i nöd kommande Gustås torpare att av socknen söka brandstodshjälp utan bör Gustås innehavare efter församlingens tankar villkorligen vårda sina av vådeld blivande fattiga (Sockenstämman 24 juni 1821)

Perserudsbor får spannmålslån

“…Anmäldes vid sockenstämman att Perseruds innevånare genom hagel förl. sommar till en stor del förlorat av sin sådda säd, varför sockenstämman tillät att de med förmånsrätt nästa vinter skola få spannmålslån utur sockenmagasinet; Och som Per Andersson Holm lidit mest och är i knappa omständigheter så beviljades honom 1 tunna havre utur bemälta magasin; Likaså Arne Bryngelsson i samma gård. Ytterligare beviljade magasinets delägare Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld. (Sockenstämman 29 sept 1822)

(Stavningen moderniserad)

Publicerat

Händelser runt Racken 1819 i sockenstämmoprotokollen

Gustås
Sockenstämman 2 maj 1819:
§12 “…på Gustås är intagen en torpare vid namn Per Olsson från Petterstorp i Mangskogen, och som församlingen aldrig lämnat sitt bifall därtill, så vidtog sockenstämman nu det beslut att han icke får förbliva på Gustås ägor med annat villkor än att hans husbonde till Fattig-directionen avgiver sitt skriftliga bevis att han både för närvarande och tillkommande tid ansvarar för det, att nämnde torpare med hustru och barn aldrig faller församlingen till last. Samma beslut vidtog sockenstämman med alla andra inflyttade torpare och lösa personer, så att den som hysa dem på sina ägor skall ansvara för deras bärgning”

Holm
Sockenstämman 7 nov 1819:
§14 “Ytterligare var Jan Jonssons hustru Karin Andersdotter i Holm instämd till sockenstämman för det hon skolat bruka otidiga utlåtelser samt med hugg och slag överfallit Per Perssons hustru Elin Bengtsdotter i samma hemman. Vittnet, skräddaren Sven Olsson i Taserud intygade att han under det han var i Per perssons hus, hörde att förenämnda hustrur var oeniga och trätte med varandra, men varom de höllo oväsende kunde han icke höra, dock hörde han, att hustrun Karin Andersdotter förbannade Per Persson till Dommedag. Vittnet pigan Britta Olsdotter från Hummelkil, som förut tjänat hos Jan Jonsson i Holm, berättade att hustrun Karin Andersdotter har sökt att taga fred för hustrun Elin Bengtsdotter, då hennes man varit ofredsam – och intygade för övrigt vad drängen Per Persson från Stålsberg intygade att han såg hustrun Karin Andersdotter för tvenne år sedan anfalla Per Persson i hennes hus och att hon rev honom i ansiktet så att bloden sågs utkomma, samt utgöt skällsord och flera svordomar. Ett lika vittnesbörd avlade Olof Andersson i Stålsberg.
Sockenstämman fann att detta mål borde hänvisas till resp. världslig domstol, men sedan ordföranden givit parterna skriftliga förmaningar till enighet förklarade de sig vilja förlikas med varandra, varefter de i församlingens närvaro bådo varandra om förlåtelse samt frivilligt utsatte sig emellan 90 RD vite för den av dem som hädanefter ofredade den andra”

Perserud
Kyrkorådet 19 dec 1819:
§2 “Fältjägaren Olof Jansson och hans hustru Britta Nilsdotter från Perserud voro även instämda till Kyrkorådet och infunno sig för det att hustrun klagade däröver att hennes man vill icke skaffa något till föda åt sig och hennes barn. Mannen själv fattig lovade att så vitt möjligt är att söka till att anskaffa nödtorftigt underhåll såväl åt henne som deras barn och att använda det han kan förtjäna på det bästa sätt, varemot hustrun lovade att med kärlek och tacksamhet emot sin man emottaga vad han lämnar henne och att väl använda detsamma”

(stavningen moderniserad)

Publicerat

Utvandrarna

“Det har länge i Värmland varit en dygd att ha granna hästar. Det är många som ruinerat sig på hästar” Detta är en av flera kritiska kommentarer man kan läsa i Emigrationsutredningens bygdeundersökning 1907. De styrande var bekymrade över att folk i stora skaror emigrerar till Nordamerika. Ett stort utredningsarbete börjar. Gerhard Magnusson - senare socialdemokratisk journalist och riksdagsman - får i uppdrag att studera Jösse härad. Värmland hör till de län som har många utvandrare; Under 90 år, fram till 1930, emigrerade 128.000 värmlänningar! Magnusson granskar häradet socken för socken och har tillfrågat 300 personer.

gerhard magnusson
Under 1800-talet hade befolkningstillväxten varit mycket god, men i senare delen av seklet vänder kurvorna neråt. Gunnarskog som fördubblar sitt invånartal under de sextio första åren av 1800-talet, har 1907, undersökningsåret, förlorat en tredjedel av sin befolkning. Men Arvika köping ökar starkt och Arvika landsförsamling, dit bl a Rackstad hör, verkar inte drabbas så som “skogssocknarna” tack vare närheten till tillväxtmotorn Arvika. Magnusson säger som regel inget om enskilda platser, utan ger generella analyser och förklaringar, som rimligen är aktuella också för Rackstad med omnejd.

folkmängd jösse härad

Att bruken läggs ner (Segerfors 1868) betyder kanske inte så mycket för bönderna i trakten menar Magnusson. De får dåligt betalt för arbetet med kolning. Dessutom gör det att man försummar jordbruket och i förtid brandskattar sin skog. Det misskötta jordbruket är en av Magnussons teser (värnplikten en annan): “Jordbruket är styvbarnet som får göra brukaren den nytta det kan, men aldrig kan hoppas på hans kärlek och värmande omtanke” Det är ett ensidigt havreodlande på kalkfattiga jordar och ett bristande intresse för jordbruk, som blir en orsak till att bondsönerna emigrerar. Bönder kan tack vare biinkomsterna från skogen klara sig hjälpligt medan torpare och backstugsittare lever på nävgröt och havrekakor.
Kanske är det trots allt litet ljusare för Rackstad och andra platser nära Arvika köping. Efterfrågan är stor i köpingen på mjölk, ägg, smör och hö. Och industriarbetare kan rekryteras från torp och arbetarhemman. För dem som bor inom velocipedavstånd öppnas möjligheten att kombinera industriarbete med jordbruk.
Men emigrationen utarmar bygden. Det blir brist på drängar och pigor, torp överges. Magnusson ser en avfolkad landsbygd i häradet: “man ser idel gamla människor, här i trakten dansas inte mer, ty ungdomen har rest ur landet” En tröst för gamla föräldrar är de pengar som söner och döttrar nu kan skicka hem och göra livet litet drägligare.

Källa: Gerhard Magnusson. Jösse härad i Värmland. (Emigrationsutredningens bygdeundersökningar) Stockholm, 1908

Publicerat

Äldre kvarnar runt Racken

Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att mala säd. Det har funnits kvarnar i området runt Racken, men arkivhandlingar har försvunnit, så de spår man hittar av kvarnar här dyker upp först på 1700-talet.
I begynnelsen var handkvarnen. Den fanns nog på varje gård. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Det mjöl man fick fram gick bäst att användas till grötkokning – inte till brödbak. Skvaltkvarnen var därför ett stort framsteg. Det fanns gott om bäckar med strömmande vatten – kanske ibland med hjälp av uppdämning. En inventering (1625 -26 års kvarntullängd) räknade till 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Staten var intresserad av den inkomst man kunde få genom att lägga skatt på mälden. Det är också den vägen uppgifter finns om de enskilda kvarnarna i Värmland.

handkvarn från ?lgå skvaltkvarnHandkvarn från Älgå resp. nederdelen av en skvaltkvarn
Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet. Här hittar man uppgifter om kvarnar i området:

  • Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar. Hemmanets ränta: 2 skilling
  • Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar
  • Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre
  • Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok.

Bruksskildraren Gustaf Schröder skriver i en av sina böcker att han inte kunde erinra sig något bruk som inte hade en eller flera kvarnar. Och det var en inkomstbringande tullkvarn man ville bygga och det krävde tillstånd. Ett sådant exempel finns i Segerfors:
“Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Sockenstämman tillstyrkte 9 dec 1849 att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få rätt att ta betalt (tull= avgift), eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. “Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (Källa: En bok om Arvika. 1933 s. 380-381)
I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns inte Perserud, bara Segerfors kvarn, upptaget till ett taxeringsvärde av 5.000 kr

Segerfors_Kvarn-1886WEB Segerfors kvarn. Teckning av Anna Montan 1886

Källa:  Arvid Ernvik. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. Karlstad: Press förlag, 1982

 

Publicerat

Jakt på räv och varg

Vad vet man om jakt och vilda djur i trakten? Två noteringar i sockenprotokollet berättar om vad man kunde möta 1842:
6 feb.: “30 öron utaf inom Jösse härad tagna räfvar förevistes af kyrkovärden Per Andersson I Koppsäng å bokhållare Gustaf Schröders vägnar i Arvika köping”
20 feb.: “Unge Per Andersson i Taserud styrkte lagligen inför församlingen att han inom Jösse härad skjutit en varg, för hvilken han på vederbörligt sätt äger att begära skottlön”

Publicerat

Eric och Maria vill skiljas!

16 juli 1849 sammanträder Kyrkorådet under pastor Gagners ledning för att ta ställning till en äktenskaplig tvist som rör ett par i Perserud. I kyrkorådet sitter kyrkovärden Nils Nilsson I Östra Sund, Nils Eriksson i Västra Sund och nämndeman Olof Nilsson i Bålgård. Så här resonerar Kyrkorådet i bitvis svårgenomträngliga meningar.

 “Hemmansägaren uti Perserud, Arvika socken, Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter har blivit lagligen kallade till christendomsförhör och undfå tjeneliga maningar i anledning af deras fortsatta kärlekslösa och ochristliga sammanlefnad. Detta deras uppförande mot hvarandra hade varat alltsedan deras ingångna äktenskap den 19de april 1843, och hade kärlekslösheten, illviljan och hatet allt mera tilltagit. Kyrkorådet hade inte försummat att tid efter annan genom bevekande och ömma förmaningar, hämtade från Guds eget ord, söka förmå desse makar att vända på en bättre väg, och gå hvarandra till mötes i fördragsamhet, tålsamhet och försonlighet, anropande Gud om bistånd att kunna dämpa ett upproriskt, hämndgirigt, våldsamt och hatfyllt sinne, men alla dessa utsådda frön till en förändrad vandel hafva fallit på klippan, på vägen och ibland törne och tistel, så att dessa makars sinnelag ännu var detsamma kärlekslösa och bittra. Kyrkorådet erfor nu med bedrövelse att ingen annan förändring timat i dessa makars sammanlefnad, än den att hatet dessa emellan hade tilltagit, så att båda önskade en skilsmässa. En sådan borde dock aldrig ske emellan de hjertan Gud förenat, och den borgerliga lagen tillåter en sådan skilsmässa blott för dessa hjertans hårdhets skull.
   Tillkallade vittnen, drängen Per Andersson i Perserud, gifte drängen Nils Andersson och gifte drängen Arne Persson ifrån samma hemman hördes och intygade att bemälta makars sammanlefnad är på det högsta kärlekslös genom trätor, svordomar och slagsmål. Hustrun är till lynnet retsam, otålig och kan inte styra sin tunga. Mannen, uppbragt häröver, slår hustrun så att hon som oftast med sina barn måste fly från hus och hem samt söka någon fristad hos grannarne. Dessa uppträden ske alltjämt, hvarigenom en allmän förargelse upkommit uti församlingen. På tillfrågan erkände Eric Andersson och hans hustru sanningen af dessa vittnesmål.
   Såväl af tvenne föregående förhör med desse makar, som nu ytterligare vid detta tillfälle har Kyrkorådet inhämtat och fått av såväl makarnas egen bekännelse som af deras grannars vittnesutsagor, kommit till den öfvertygelsen att mannen Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter, den förre genom sitt våldsamma och den sednare genom sitt retsamma sinnelag, gör en fredlig sammanlefnad omöjlig, samt att en sådan svårighet i lyssna och tänka rätt hos dem sig yppat och alltjämt sig visar under beständiga tillfällen till utbrott, att deras osämja öfvergått numera till afsky och hat, och anser sig Kyrkorådet, ehuru förgäfves, fått fullgöra vad Kyrkolagens XVI cap. XI Kongl. Förordningen af den 27 april 1810, och af den 29 april 1843 föreskrifva, hvadan makarna om de fortfarande endera eller båda yrka äktenskapsskillnad, de då må vända sig till Högv. Domkapitlet och veterlig rätt efter som lag och författningar föreskrifwa.
   Som emellertid bemälte makars sammanaflade barn under tiden utsättes för vådan att genom föräldrarnes onda exempel blifva till uppfostran, seder och sinnelag förderfvade så ansåg Kyrkorådet sig tillstyrka det laga förmyndare för desse barn blifva af vederbörande domstol utsedd, hvilket båda makarne <?> och biföll, samt med Kyrkorådet förenade sig derom att hemmansägaren uti Perserud Olof Jonsson till ett sådant förtroende vore tjenlig. Likaledes förenade sig makarne i den åtgärden till hatets mildrande, att bo åtskiljde tills vidare, medan rättegången varar, dock i samma gård, så att fadern kan äga tillfälle att se till barnen, hvilka hos modren för det närvarande förblifver. När förmyndare varder utsedd blifver det hans skyldighet att ombesörja att barnen få en omsorgsfull och christelig uppfostran.
   Ordföranden hade börjat denna förrättning med bön och upläsandet av no 339 i h. Psalmboken samt slöt densamma med de fyra första verserna af Ps no 285, bönen Fader vår och välsignelsen.”

 Protokollet upplästes i sockenstämman 22 juli 1849 och från predikstolen 29 juli 1849

Publicerat

Jan Jonsson i Stålsberga 1846

25 oktober 1846 dör Jan Jonsson i Stålsberga. Av någon anledning finns handlingar kring just hans ekonomiska liv sparat i en mapp tillsammans med Arvika landsförsamlings protokoll tillgängliga i Arkivcentrum i Karlstad. Det är papper som lämnats in till Jösse Härads Rätt i Högvalta. Att han blev omyndigförklarad ett halvår tidigare kanske är en förklaring till samlingen av dokument kring honom: arrendekontrakt, lånehandlingar, köpekontrakt, bouppteckning osv.

Jan Jonsson verkar ha varit en ganska välbärgad man. Det visar inventeringen i samband med omyndigförklaringen. Han ägde kronoskattehemmanet Stålsberg (172 öre  och fyra penningar) värderat till 3.443:16 riksdaler och hemmanet Holm (65 öre och 17 penningar) värderat till 2.190 riksdaler.  1844 hade han sålt tomt 66 i Arvika < hörnet Kyrkogatan/Magasinsgatan>  till hökaren NA Rudberg för 200 riksdaler, på avbetalning. Men han hade också samlat på sig skulder genom åren; Bouppteckningen efter hans död visade på skulder på 2.699 riksdaler ? fordringar: 54 riksdaler. Det hade börjat gå utför för Jan Jonsson. Det förstår man av att han blivit ett ärende för sockenstämman 29 mars 1846. Hans släktingar meddelade till stämman att man avsåg att få honom omyndigförklarad vid Jösse härads Tingsrätt och nu ville ha ett yttrande från stämmen. Av stämmoprotokollet framgår att detta ärende i laga ordning kungjorts från prediksstolen. “I själva saken förmenade församlingen att nämnda begäran var rättvis och grundad på det sanningsenliga förhållandet att Jan Jonsson vore begiven på slöseri och dryckenskap, hvadan församlingen tillstyrkte att förmyndare borde förordnas att vårda hans gods och angelägenheter”
Möjligen är denna skuldsedel som hattmakaren Medin småningom presenterade för dödsboet ett tecken:

hattarrensad

Bouppteckningen i november 1846 ger en bild av hur Jan Jonsson med familj levde. Där finns under avdelning för avdelning olika sorters inventarier: silver, mässing, koppar, tenn, porslin (en tekanna och ett krus, 11 alldeles hela tallrikar, 7 sämre, 2 par kaffekoppar och två spilkumar), glas, bläck, järnsaker, sängkläder, linnetyger, skåp mm, soffor, fiskeredskap (bl a en båt i Mjögsjön), laggkärl, gröda och spannmål, böcker. Här finns också en lista på mansgångkläder:

  • 1 hatt
  • 1 d:o sämre
  • 1 råck af blått kläde wänd
  • 1 med skinnfoder
  • 1 walmalströja
  • 1 fårskinnspäls
  • 1 par walmalsbyxor nya
  • 1 par klädesbyxor
  • 1 par sommarbyxor
  • 1 par d:o ?*
  • 1 klädesväst
  • 1 väst av engelskt skinn
  • 1 blårandig tygväst
  • 2 bommulslärftskjortor
  • 3ne vardagsskjortor sämre och bättre
  • Kallsånger
  • 2ne par ?budna strumpor**
  • 1 par stövlar gamla
  • 1 par gula handskar
  • 1 långkläde och ett bomullskläde rutigh
  • 1 ? gammalt sockerduk dito <fint ostindiskt tyg>***
  • 2 par yllevantar
    Dessutom:
  • 1 messingsdåse
  • 2ne rakknivar 1 större ? tillsammans****
  • 1 fil och en klädesborste
  • 1 par glasögon med fodral
  • 1 pipa med silverbeslag

Frågetecken. Vad står det här?:

* frågetecken4
 ** frågetecken2
***frågetecken1
****frågetecken3

I bouppteckningen finns också Jan Jonssons kreatur:

  • 1 brun häst
  • 1 grått sto gammalt
  • 7 kor: Ringros, Gillros, Hvitlinna, ?plegås, Hvithuldra, Römoa och Salgås
  • 1 ungnöt
  • 1 oxe
  • 3 kalvar
  • 4 ungsvin
  • 8 får
  • 7 höns

26 och 27 november hålls auktion. Av protokollet framgår att Jan Jonssons inventarier sprids över socknen. Anders Olsson i Segerfors torp köper t ex en qwiga för drygt 13 riksdaler.

auction

 

Publicerat

Nedslag i sockenstämmoprotokollen

barnauction

BARNAUKTION

“Vid entreprenad auction som hölls af Kyrkovärdarne på Arvika församlings anmodan den 9de maii 1847 uti sockenstugan utacorderades gossen Carl Nilsson från Göktorpet under Gustås, till afskedade soldaten J. Gillberg i Koppsäng emot ett årligt underhåll af ene Tunna Råg och 2 Tunnor Hafre och förbinder Gillberg att detta barn väl och ömt vårda, underhålla och uppfostra”

PIGA BORTACCORDERAD

” Likaså anmäldes att pigan Caisa Olsdotter ifrån Koppsäng i Januarii månad detta år blifvit bortaccorderad till den minstbjudande samt ett årligt arfvode af 12 kannor Råg och 24 kannor Hafre, till Olof Eriksson i Rackstad, som är skyldig att nämnda piga underhålla, kläda och vårda” (hjälp med texttolkning önskas! En kanna motsvarade 2,62 liter)

BRUKETS ANSVAR

“…förevisade pastoren inflyttningsattest från Glafva socken, enligt vilken en familj från Lenungshammar inflyttar till Segerfors i Arvika socken. Härvid gjorde Arvika församling närvarande ledamöter den erinran som förr varit gjord och enligt öfverenskommelse Segerfors bruksägare och Landsförsamlingen härstädes emellan, att alla till bruket härstädes hörande och inflyttande personer höra till Brukets enskildta och ej till Landsförsamlingens fattigvård”  Protokoll 1 aug 1847

ETT BARN HAR DÖTT

“Torparen Anders Persson från Segerfors erhåller sedan numera i föregående sockenstämmoprotokoll nämnde fattiga barn avlidit, i ersättning för dess vård i ett för allt 4 rd (riksdaler) och 2 s Banco (skilling banco), då han äfven <tillverkat?> likkistan för samma aflidna barn”  Protokoll 15 aug 1847