Eric och Maria vill skiljas!

16 juli 1849 sammanträder Kyrkorådet under pastor Gagners ledning för att ta ställning till en äktenskaplig tvist som rör ett par i Perserud. I kyrkorådet sitter kyrkovärden Nils Nilsson I Östra Sund, Nils Eriksson i Västra Sund och nämndeman Olof Nilsson i Bålgård. Så här resonerar Kyrkorådet i bitvis svårgenomträngliga meningar.

 ”Hemmansägaren uti Perserud, Arvika socken, Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter har blivit lagligen kallade till christendomsförhör och undfå tjeneliga maningar i anledning af deras fortsatta kärlekslösa och ochristliga sammanlefnad. Detta deras uppförande mot hvarandra hade varat alltsedan deras ingångna äktenskap den 19de april 1843, och hade kärlekslösheten, illviljan och hatet allt mera tilltagit. Kyrkorådet hade inte försummat att tid efter annan genom bevekande och ömma förmaningar, hämtade från Guds eget ord, söka förmå desse makar att vända på en bättre väg, och gå hvarandra till mötes i fördragsamhet, tålsamhet och försonlighet, anropande Gud om bistånd att kunna dämpa ett upproriskt, hämndgirigt, våldsamt och hatfyllt sinne, men alla dessa utsådda frön till en förändrad vandel hafva fallit på klippan, på vägen och ibland törne och tistel, så att dessa makars sinnelag ännu var detsamma kärlekslösa och bittra. Kyrkorådet erfor nu med bedrövelse att ingen annan förändring timat i dessa makars sammanlefnad, än den att hatet dessa emellan hade tilltagit, så att båda önskade en skilsmässa. En sådan borde dock aldrig ske emellan de hjertan Gud förenat, och den borgerliga lagen tillåter en sådan skilsmässa blott för dessa hjertans hårdhets skull.
   Tillkallade vittnen, drängen Per Andersson i Perserud, gifte drängen Nils Andersson och gifte drängen Arne Persson ifrån samma hemman hördes och intygade att bemälta makars sammanlefnad är på det högsta kärlekslös genom trätor, svordomar och slagsmål. Hustrun är till lynnet retsam, otålig och kan inte styra sin tunga. Mannen, uppbragt häröver, slår hustrun så att hon som oftast med sina barn måste fly från hus och hem samt söka någon fristad hos grannarne. Dessa uppträden ske alltjämt, hvarigenom en allmän förargelse upkommit uti församlingen. På tillfrågan erkände Eric Andersson och hans hustru sanningen af dessa vittnesmål.
   Såväl af tvenne föregående förhör med desse makar, som nu ytterligare vid detta tillfälle har Kyrkorådet inhämtat och fått av såväl makarnas egen bekännelse som af deras grannars vittnesutsagor, kommit till den öfvertygelsen att mannen Eric Andersson och hans hustru Maria Andersdotter, den förre genom sitt våldsamma och den sednare genom sitt retsamma sinnelag, gör en fredlig sammanlefnad omöjlig, samt att en sådan svårighet i lyssna och tänka rätt hos dem sig yppat och alltjämt sig visar under beständiga tillfällen till utbrott, att deras osämja öfvergått numera till afsky och hat, och anser sig Kyrkorådet, ehuru förgäfves, fått fullgöra vad Kyrkolagens XVI cap. XI Kongl. Förordningen af den 27 april 1810, och af den 29 april 1843 föreskrifva, hvadan makarna om de fortfarande endera eller båda yrka äktenskapsskillnad, de då må vända sig till Högv. Domkapitlet och veterlig rätt efter som lag och författningar föreskrifwa.
   Som emellertid bemälte makars sammanaflade barn under tiden utsättes för vådan att genom föräldrarnes onda exempel blifva till uppfostran, seder och sinnelag förderfvade så ansåg Kyrkorådet sig tillstyrka det laga förmyndare för desse barn blifva af vederbörande domstol utsedd, hvilket båda makarne <?> och biföll, samt med Kyrkorådet förenade sig derom att hemmansägaren uti Perserud Olof Jonsson till ett sådant förtroende vore tjenlig. Likaledes förenade sig makarne i den åtgärden till hatets mildrande, att bo åtskiljde tills vidare, medan rättegången varar, dock i samma gård, så att fadern kan äga tillfälle att se till barnen, hvilka hos modren för det närvarande förblifver. När förmyndare varder utsedd blifver det hans skyldighet att ombesörja att barnen få en omsorgsfull och christelig uppfostran.
   Ordföranden hade börjat denna förrättning med bön och upläsandet av no 339 i h. Psalmboken samt slöt densamma med de fyra första verserna af Ps no 285, bönen Fader vår och välsignelsen.”

 Protokollet upplästes i sockenstämman 22 juli 1849 och från predikstolen 29 juli 1849

Kommentera