Etikett: 1900-talet

Publicerat

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013
Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

“En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

“Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid “kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
“Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: “Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor “tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

“En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i “Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, “Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.
Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.

Publicerat

Britt Thegerströms Rackstad

britt thegerströmPå försommaren 1947 flyttade Britt Thegerströms familj till Rackstad efter att ha köpt gården av Ragnar Johansson, stor tomtägare i Rackstad. Britt hade inte varit direkt entusiastisk. Hon hade sitt sommarparadis i Högerud, en gård som farfar dessvärre sålt. Farfar Daniel Jonas, kolonialvaruhandlare i Arvika sedan 1900, hade inte fattat att platsen betytt så mycket för Britt och köpte som tröst loss en bit tomt i Hungvik efter att den unga Britt talat ut med honom. Men det kom att bli Rackstad för Britt.
Fast hon kände ju inga i Rackstad. Det blev dock bättre; En dag hade hon varit nere vid sjön och fått en uppenbarelse: Våge Albråten – en grekisk gud tyckte Britt. “Jag förlåter er”, sade hon då till sina föräldrar, berättar hon med ett skratt.
Britts mamma trivdes från första stund – hon älskade att bo på landet – och för pappa Sven var pendelavståndet till Arvika överkomligt. Där fortsatte han – litet motvilligt – sin fars kolonialvaruaffär. Helst hade han velat bli kock. Nu fick han kompensera det med att laga mat vid bridgekvällarna. Britts mamma inrättade sig bra med trädgårdsland, får, getter, gäss och höns och lyckades stegvis övertala sin make Sven att vara kvar den varma hösten. Först över Mârten och sen också ha gåsmiddag därute och så blev de Rackstadbor.
Britt ville bli språklärare och måste då läsa latin i gymnasiet. Det gick inte i Arvika och Karlstad lockade inte. Det blev Lyceum för flickor på Östermalm i Stockholm och småningom fortsatta studier på Stockholms högskola. 1956 dog hennes far och Britt sökte sig tillbaka 1958 för att bo med sin mamma. Att få arbete som språklärare var inget problem. Rektor Inglander tog emot henne med öppna armar. Från och med nu blev Britt Rackstadbo på heltid. Och skulle så förbli, trots att hon bara tänkt sig ett läsår på läroverket.

källabacken
“Källabacken” troligen sent 1940-tal. Thegerströms hus t.h.
Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947
Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947

Sommaren Rackstad 1947 var spännande för en ung flicka. Närmsta grannhuset, den grå stugan (Övre Nerstugan) var under året uthyrt till en mor med två barn. Dit kom män i taxi på besök medan yngsta dottern klev av skolbussen och fick vänta i posthuset på att det skulle vara fritt att komma hem.

Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.

Thegerströms var inte de första Arvikaborna som sökte sig ut till Rackstad. Bryggarmästaren Ivar Lydén och Lindqvists med Kontantaffären fanns där. Mest umgicks Thegerströms med Nyströms på Hagen och familjen Ander, vars yngsta son Britt var klasskamrat med.  Midsommar firades nere hos Fjaestads. Bosse var så trevlig att prata med.
Närmaste grannen neråt sjön var barnkolonin. Barn från Karlstad kom i två omgångar. Och det var roligt att se och höra dem leka och bada! Men så var det också utmärkta ledare och pli på ungarna, tillägger Britt..

Det finns saker Britt ångrar. Inte att hon inte efter pensionen flyttade till London eller Lofoten, som hon ibland drömde om. Vad hon ångrar är att hon rev ett antal ekonomibyggnader på tomten. Logen, byggd på 30-talet, behövde nytt spåntak och det tyckte hon sig inte ha råd med utan satte in en annons om att loge fanns att riva. Så åkte också hönshuset samma väg. Kvar blev bara en rest av stallet. Grannarna kunde inte alls förstå varför. Och Britt tycker så här efteråt att det var det dummaste hon gjort. Småningom byggde hon en friggebod på det gamla hönshusets grund.

Och för sin ålderdom har hon sedan några år tillbaka byggt ett fristående lättstädat hus i ett plan på tomten.

Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden
Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden

Sammanställt av Lennart Wettmark ur en intervju hösten 2014. Britt föddes 1929 i Arvika och dog 2023.

Publicerat

Gustaf Fjaestad inspirerade till idrott i Rackstad

Idrotten har traditioner i Rackstad. Cykling runt Racken och andra delar av Västvärmland är numera populärt som en del av träningen inför triathlon.

När Gustaf Fjaestad flyttade till Rackstad fick trakten också en välrenommerad idrottsman ? cyklist och skridskoåkare. Han har skrivit in sig i idrottshistorien genom att bli den förste segraren i cykeltävlingen Mälaren runt. Så här beskrivs loppet:

Inför detta första lopp lördagen 2 juli 1892 ställde sammanlagt nio cyklister upp. Flera tusen personer hade infunnit sig till starten på gamla landsvägsbron vid Hornstull och många stod hela natten utanför det skyltfönster där telegraferade rapporter anslogs. Ett par dagstidningar gav på söndagen ut extrabilagor om loppet ­ de första av det slaget i Sverige! Cyklisterna gynnades av ett strålande väder och anlände långt före planerad målgångstid.
Vinnare blev den senare berömde konstnären Gustaf Fjæstad. Han avverkade turen på 15 tim 56 min — en snittfart på nästan 21 km per timme!
GF gustaf

 

 

 

 

 

Och så här berättar Gustaf själv:

“Nu började morgongryningen och när vi körde in i Västerås var det nästan fullt dagsljus. Inte en levande själ syntes till men där mitt på gatan strax innanför tullen ett 10 meter långt bord, festligt dukat, dignande under allehanda läckerheter, en kostlig syn i och för sig men ännu kostligare på en folktom gata i en sovande stad. Vi kunde varken missförstå eller motstå. Det var ju uppenbart att det var avsett för oss fastän ingen värd syntes till förrän senare.

Ett par kilometer utanför Enköping rastade vi; där fingo vi våra maskiner smorda och justerade av en verkmästare från Wiklunds. Han hade en flaska rödvin med sig – som han smorde oss med! Vi voro nu endast fem stycken som lågo i det daggvåta gräset”
http://www.malarenrunt.se/docs/historia/brewitz.htm

Men Gustaf inspirerade också barn i Rackstad till tävlingar som framgår av detta brev daterat 3 okt 1910 i Långvak från Olle och Jörgen Zetterquists farmor till farfar Lars (“pappa Lars”) i Stockholm. Sträckan var Kampudden till Segerfors och tillbaka. Första i mål var Knut, 10 år, (Olles och Jörgens far), följd av Jerôme, 12 år. De distanserade Fjaestadbarnen. Kanske med Bosse, 8 år, som trea?

brev

Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910
Knut och Jerôme målade av Maja Fjaestad 1910

Olle Zetterquist. som lämnat uppgifterna, kan rapportera att barnen fortsatte idrotta: Knut hoppade stav och Bosse sprang 1.500 m på Tingvalla 1917. Bosse intresserade sig senare för boxning – möjligen inte som aktiv boxare?

Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922
Artikel från boxningstidningen Swing 20 april 1922
Publicerat

När kungaparet kom till Rackstad…

Första gången Maj Johansson såg Racken och Rackstad var när hon och hennes man Erik 1950 cyklade runt sjön med dottern Birgitta, då ett år. Störst intryck gjorde Perserud. Det var som att komma till Siljan, Majs och Eriks hembygd. Rackstad var mest skog.

Några år senare, efter en tid i Tranås, blev Rackstad aktuellt. Ingvar och Greta Schröder bodde i lägenheten ovanför dem i Arvika och de hade lärt känna Margot och Gustav Silvén, som hyrde hos Albråten. Erik och Maj bodde där en helg och tyckte att där var så fantastiskt trevlig på alla sätt. Det hände att Maj tog Birgitta på cykeln och hälsade på i Rackstad hos Ingvar och Greta och tyckte att Gärdet med sitt gräs, sina blommor och gärdsgårdar var avundsvärt fint. Och vilken atmosfär det var i Axels och Gretas stuga! På Gärdet bodde Gustavssons som ville sälja. Silvéns var intresserade och bad Erik och Maj komma ut och titta. Silvéns köpte, men Erik och Maj kom istället att hyra av Tord Schröder, som hade ett litet avskilt hus på sina ägor.

husflytt 1958
Ursprungshuset på ?ngen flyttas. 1958

Småningom kom tillfället också till dem; Doktor Belfrage hade köpt en tomt och kommunen som troligen var angelägen om att denna omtyckta läkare skulle rota sig gav ett tillfälligt bygglov. Men hon kom att flytta från Arvika och sålde till Sigge Höglund. I samma veva blev “fastrarnas hus” vid Kampudden till salu och han köpte det och stod så med en tomt där bygglovet skulle gå ut i september. Alla tänkte att den tomten får han inte såld. Men Maj bad Erik gå och titta vad som stod i bygglovet och det gällde tillbyggnad. I kanten av tomten med utblick över Racken stod en 1962liten stuga. Den hörde till tomten och motsvarade vad Eriks och Majs ekonomi tillät. Den stugan flyttades och är nu det grovkök som utgör en del av nuvarande huset.

Midsommarfirandet

midsommar 1957A
Midsommar på Albråten 1957
kajsas udde 1962
Kajsas udde 1962
midsommar 1961
Midsommar på Gärdet 1961

Den första midsommaren för Erik och Maj inföll när de bodde i Silvéns hyrda hus på Albråten under en månad. Maj och Evy Albråten organiserade ett firande för de närmaste grannarna. Ett annat år var man på Gärdet. När Erik och Maj kommit i ordning blev man värdar för traktens midsommarfirande. Först utan levande musik, men snart kom Holger Olsson och en dragspelande kamrat. När Jörgen Zetterquist 1966 flyttade till Rackstad blev det riktig fart på musiken. Jörgen ville att hans band från Göteborg skulle komma upp och Erik tog sin Folka och åkte ner och hämtade dem. De spelade på eftermiddagen och på kvällen, Maj hade bakat och det trånga köket fylldes av dansande.
– Jag hade aldrig hört sån musik tidigare. Folk dansade. Det var sån glädje. Och mitt i allt stod Erik och kokade kaffe.
Så fortsatte det ett antal år, men till slut blev det för stort. Alla ville ju ha med sina vänner. Vi bestämde att vi inte skulle arrangera firandet längre det år Birgitta gifte sig med Anders. Det var en lättnad. Ny plats blev Gärdet. Många år var vi på Kajsas udde på kvällen, men så blev det till slut Kampudden.

 

Grannar

Ture Ander dog samma år som Erik och Maj köpte sin tomt. Men Tures hushållerska bodde kvar ytterligare några år. Lydia och Georg Sager hade sitt sommarhus på höjden ovanför. Litet störda blev dessa av att deras dagliga väg ner till sjön plötsligt var någon annans tomt, men det var ett övergående stadium. Lydia var en mycket intellektuell människa, Georg litet tystare. Deras son Olof var ingen “dussinmänniska”. Han blev normal när han skaffade körkort, sade Erik. Men det blev också hans öde; Han återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha kört av vägen nere i Skåne. Sagers främsta umgänge i Rackstad var paret Holmgren, som bodde på Anneberg. De var samma sorts människor. Frun, “Möje”, var syster till Ture Anders fru och de hade skaffat huset under kriget. Herr Holmgren var säljare inom VVS (titulerades Disponent). Han ville gärna prata med Erik som ju var i samma bransch, men också var fullt sysselsatt om dagarna med att bygga på huset. Med Fritz Lindström hade Maj och Erik ingen kontakt. Han fyllde år före midsommar och Evy var alltid dit med en blomma. Då var nog flaggan hissad. “Ingen” annan hade flaggstång i Rackstad. Gustaf Fjaestad var emot det, tror Maj. Calle och Märta Nyströms gård var lille Olles älsklingstillhåll. Där hämtade Johansson, liksom många andra, mjölk varje dag.

Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962
Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962

Kungaparet på besök

Det mest omtalade besöket hos Maj och Erik var kungen och drottningen i sällskap med landshövdingeparet Eliasson. I samband med invigningen av Rackstadmuséet ordnades en lunch nere på den historiska marken Kampudden. För att kungaparet skulle ha ett tillfälle att samla sig inför lunchen hade Erik och Maj upplåtit sitt hus. SÄPO hade varit där under veckan med hund och inspekterat. Maj blev mycket förtjust i drottningen, hon var “fantastisk”, gjorde ett mjukt och fint intryck. Av kungen minns hon hans konstaterande när han kom över tröskeln att här hängde tavlor från golv till tak. Kungen sparkade också fotboll med två av Majs barnbarn, som inte tyckte kungen var så bra på det.

kungen kungen2

Nu bor Maj ensam året runt i Rackstad. Det är, trots att hon inte kan gå ut själv, bättre än att bo i en lägenhet i stan, tycker hon. Nu får hon nöja sig med att minnas tider när hon kunde åka skidor och skridskor i månskenet på Racken. Istället kan hon njuta av pålitlig värme, sedan hon bytt ytjordvärmen till bergvärme. Grannarna Erik och Bengt behöver nu inte komma dit och elda i kakelugnen, konstaterar hon med en viss saknad.

 

Samtal 13 sept 2013 mellan Maj Johansson född 1923 och Lennart Wettmark

Publicerat

Sal i hemmanet Rackstad. Senare historien.

Norra Salsödra sal

 

 

 

 

 
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

19 augusti 1863 dog Jon Jansson, gift med Märta Andersdotter. Arvskiftet 1864 anger att gården utgjorde 80 öre och 8 penningar av frälsehemmanet Rackstad. Jon och Märta fick sex barn. Fyra av dem var Anders, Johannes, Märta och Stina. De två övriga kom att förvalta och utveckla Sal; Nils Jonsson (född 1828, död 31 dec 1905) var barnlös ungkarl och dräng och var den som byggde Södra Sal. Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och de kom att överta Norra Sal. 1865 säljer Nils Andersson i Långvak sin hustrus arvedel (5 + 5 öre) till Nils Gustafsson resp. Nils Jonsson. Nils Gustafsson, “Nisch i Sal”, var spelman och fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes. Nils dog (antagligen) 1914.

Maria och Nils fick sju barn: Martha (f. 5/10 1865, d. 6/12 1959), Johannes (dog i Amerika), Stina (Karin) dog 12 år gammal, Maria (f. 1870, d. 17/5 1951), Carolina “Lina” (f. 1872, d. 21/5 1958), Gustaf (f. 14/7 1874, d. 29/11 1959), Anna (f. 1879, d. 26/12 1958) De tre sistnämnda levde hela livet i Norra Sal.

Maria (Nilsson) gifte sig med Karl Johan Ferner från Perserud (f. 19/12 1872, d. 28/5 1915). Maria ärvde ensam Södra Sal 1905 efter sin morbror Nils Jonsson. Hon hade vårdat honom under fyra år enligt bouppteckningen. I den kan man bl a läsa att två kor ingick: “kalvfärdiga” Salinna, värderad till 90 Riksdaler och Withofda, 75 Rd. Dessutom fanns 340 kg hö, 170 kg havrehalm, 300 liter råg, 40 liter havre och 480 liter potatis i boet. Förutom åkdon, körredskap, möbler, linne, gångkläder etc. Den fasta egendomen var värderad till 4800 Rd (40 öre, 4 penningar). Maria och hennes make fick ett barn, Alfhild (f. 18/2 1896, d. 22/12 1969).

Alfhild gifte sig med David Andersson från Agvattenshöjden (f. 14/7 1890, d. 14/7 1978). De fick fem barn: Martha, Maja, Elsa, Ingemar och Gerd. Ingemar (1924 - 1995) köpte Norra Sal efter Martha, Lina, Gustaf och Anna 1960. Ingemar gifte sig med Märtha Carlsson från Björkenäs (1930 – 2006) och de fick tre barn: Thomas, Hans och Kicki.

Lina, Anna, Maria Ferm, Marta, Maja, Alfhild elsa, Signe

 

 

 

Från Södra Sal: fr v. Signe, Alfhild med Elsa i knäet, Maja, Marta, Maria Ferner, Lina, Anna.

Texten bygger på en sammanställning som Hans (Andersson) Ferner gjort

Publicerat

Idrotten i Övre Rackstad

En sommarlördag samlas Bo Schröder, Tomas Andersson, Jan och Lennart Wettmark för att försöka minnas barndomens idrottande i Rackstad. Bengt Sundström kompletterade senare i veckan. Fler bilder kommer.

örik1Bengt Sundström, Kjell Sevesten, Bo Schröder, Jan-Erik Höglund. Nedre raden: Jan Wettmark, Lennart Wettmark, Janne Skoglund

“Vi hade olympiader med medaljer som var klippta i guldpapper.”
I Övre Rackstad fanns det många barnfamiljer på 50-talet. Särskilt på Gärdet. Bo “Tittin” Schröder minns. Och minns hur Ulla Johansson “alltid” vann i längdhopp och tror att det berodde på hennes pappa Axel mätte.
gärdet

Det tävlades mycket i Rackstad. Barnen öster om vägen ner till Andersviken var en konstellation, Cometerna, som tävlande mot västsidans lag, IK Stjärnan. (först Röda Stjärnan, innan en högersinnad förälder uppmärksammade oss på att det var ett opassande namn) Vi tävlade i friidrott och i fotboll; Sprang korta, mellanlånga och långa banan, tillverkade spjuten ur skogen, gjorde hoppgropar och höjdhoppställningar.
cometen

I en liten anteckningsbok finns en rad resultat samlade. 26 juli möttes Cometen och Röda Stjärnan och Cometen segrade med 80 p mot 73. Bästa poängplockare var Bengt Sundström, Janne Skoglund, Bo Schröder och Jan-Erik Höglund. Färre poäng tog Kjell Sevesten, Ulla Johansson, Lennart Wettmark, Tomas Andersson och Hans Andersson. Och Ulla Johansson vann höjd! I Övre Rackstadmästerskapet samma år var Ulla uppenbarligen inte med för där vann Bengt.
stjärnanIK Stjärnan: Janne Skoglund, Tomas Andersson, Lennart Wettmark. Knästående: Kjell Skoglund och Hans Andersson (Ferner)

Tittin var klasskamrat med Carl-Olof By, som hade sommarstuga i Bosebyn. Det ledde till att ?vre Rackstad (ÖRIK) mötte Bosebyn i fotboll och friidrott sommaren 1958 . Bosebyn vann med 4-3 i fotboll, men ÖRIK tog klar revansch i friidrott. Grenarna var 400 m, kula, längd, sprintning, spjut, höjd, häck, stav, tresteg, maraton och stafett. Och en historia berättas om hur Rackstad vann en match genom att lägga till simning och på det viset vinna, eftersom det var så kallt i vattnet att ingen från Bosebyn ville simma - utom Carla By. Trippelseger för ÖRIK. Trots att en irriterad (?) Carla försökte sabotera rackstadsimmarna genom att dra dem i benen, minns Tittin. Några fler möten mot Bosebyn finns inte noterade i anteckningsboken, men Tomas minns att man spelade mot Bosebyn också senare.
Andra motståndare var Nedre Rackstad, som hade hemmaplan på skolan. I Perserud verkar det inte ha bott några tävlingsorienterade barn, efter vad sällskapet runt bordet kunde minnas. Litet mera informellt spelades fotboll mot barnen på barnkolonien på Kampudden. Dessutom kikade man gärna på flickorna där, erkänner Tomas.

1958 kan man se att RASK, med spelare från Övre och Nedre Rackstad, Stålsberga och Arvika, deltog i en serie som troligen Arvika Nyheter anordnade. RASK vann mot Edane 19 juli, men förlorade klart mot Eda, Hillringsberg, Arvika FF och Jössefors. Bengt minns särskilt matchen mot Eda på Älvvallen i Eda. Hur tar man sig dit? Schröders speditionsfirma får - ovetande – stå med lastbil och körkortlös lagmedlem kör. RASK förlorade 3-0.
RASK

Det spelades matcher också andra år; Tomas minns särskilt en match i Edane, dit man cyklade och kom fram alldeles utslitna (och förlorade?) Det hände också att RASK spelade förmatcher till AFF:s eller ABK:s matcher och utsattes för fotbollspublikens kritiska blickar. Alla i RASK var inte fullfjädrade fotbollsspelare och det kunde vara läskigt att nicka en hård höjdboll.
hällevalla1 hällevalla2
gubbmatch 1963hällevalla
Hällevalla idrottsplats. Gubbmatch!

Övre raden: Lennart Wettmark, Bengt Sundström, Jan-Erik Höglund, Bo Schröder. Undre: Kjell Skoglund, Jan Wettmark, Johan Silvén, Hans Andersson (Ferner)

På Gärdet spelades fotboll på två olika gärden. Så småningom (c:a 1959?) tillkom Hällevalla, ett gärde som låg längs Hurravägen och som Skoglunds ägde, som ny arena. Tomas frågade om den gula masonitglasskiosk som länge stått lagrad av Glaciär i Thegerströms uthus kunde flyttas till Hällevalla. En bänk som Calle Nyström sen satt på varje match, snickrades och genom intäkterna från ett 50 öreslotteri kunde målen förses med hönsnät. Gubbmatcherna som börjat spelas på Gärdet spelades nu även på Hällevalla.

Lennart rapporterar om fotbollen i Rackstad 1960:
På grund av att flera pojkar arbetat under sommaren har man varit tvungen att bl a flytta fotbollsmatcherna till kvällarna. Fotbollsmatcherna har varit 11 till antalet (rekord) En ny “giv” är de s k gubbmatcherna, som är pålitliga kassapjäser och “gubbarna” har ju tyckt om att röra på sig ibland. Deras vitalitet var det då inget fel på (1 seger och 1 oavgjord) Utbyte med N. Rackstad och Barnkolonien har också, glädjande nog, tagit fart igen. Till fotbollens framfart har väl också bidragit att vi “fått” en ny fotbollsplan “Hällevalla”. B (el “ungdoms”)laget har spelat några matcher mot barnkolonien vilka alla slutat lyckligt. A-B-laget som också spelade några matcher mot kolonien, förlorade sensationellt första matchen, men tog ordentlig hämnd i 2:a där man “tvålade” till kolonien med 11-1. IK Stjärnan har, tack vare matcher och ett kaffelotteri, ett fint netto. Dräktköp har varit aktuellt, men där har inget besluts gjorts.

fotboll 69c fotboll 69d
Anders Ljunggren i duell med Bo Schröder. Ett av lagen: Björn Lindborg, Jan Wettmark, Anders Ljunggren, Janne Skoglund. Främre raden: Kjell Sevesten, Pär Skog och Lennart Wettmark
fotboll 69bMatch på Gärdet 1969 med stor publik.

Vintertid höll bröderna Skoglund och Andersson på med backhoppning. I haget nedanför Skoglunds fanns en brant som passade till hoppbacke. Dessutom byggde pojkarna en värmestuga, ytterst liten, lågt i tak, med en kamin och som gjorde att den ganska snabbt blev en bastu. Janne Skoglund var den som var djärvast. Så djärv att man en dag med backskidorna fastknutna på cyklarna valde bort Minnebergsbacken och drog till Falleberget, där främst Janne skulle hoppa. Det blev bara en gång. Skidorna skar i överbacken, Janne kanade ner i underbacken och rev upp armen som åkte ner mellan bräderna.
hopp hans hopp jan hopp janne

NWT 14 sept 1964
NWT 14 sept 1964

Stav på Wettmarks gärde: Hans Andersson, Jan Wettmark och Janne Skoglund

Många från Rackstad cyklade (senare åkte moped) varje vecka ner till KFUMs träningar på Viksvallen, Rackstads paradgren kom på 60-talet att bli stavhopp. Både Janne Skoglund och Jan Wettmark tävlade för KFUM. Grunden lades i Rackstad. Där det var möjligt anlades en stavhoppsbana. Den första i nerförsbacken hos Skoglunds, men det hoppades stav på många ställen: på Gärdet, hos Wettmarks och till slut på en träspång under kraftledningen vid Hurravägen. Vid det laget hade särskilt Janne blivit stavhoppsstjärna* i Värmland och ville träna hemmavid också. Stegvis utvecklades annars stavhoppandet från gärdsgårdstör, via tung granstör (som bara Kjell Sevesten orkade använda) till de bambustörar som Tomas, Hans, Janne och Kjell beställde hem via Bror Bergmans sportaffär. Hemtransport på cyklar, förstås..

tre pojkar

Tomas Andersson, Kjell Skoglund och Janne Skoglund

* Citat ur Idrottsbladet 17 aug 1962 när Janne satte nytt UP-rekord: “…och vad ska inte bli av av 15-åringen Janne Skoglund från Arvika, som ökade sitt personliga rekord med 16 cm och vann yngsta klassen på 3,51.’Det var konkurrenterna som tvingade mej, när de tog 345, kom det som en enkel förklaring från den ekorrpigge skolgrabben, som hoppar stav på en äng, där han bor 7 km utanför Arvika, och som hoppat stav med stör sedan 10-årsåldern”

Publicerat

Hjalmar Arleman

Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:

Gerda Persson berättade om Hjalmar Arleman, hur han sjungande och munter kom genom skogen från Sandstaberg till konstnärerna i Rackstad. Trasigt klädd och vintertid raggsockor på händerna om han inte hade vantar eller om han tog vad som fanns för tillfället.

Han går en dag över skogen till Långvak och kommer in till Hilma Persson Hjelm. Han är mycket förtjust i hästar och när han hos Hilma får se en trähäst blir han överförtjust “?h, här har ni en så fin häst, så här stannar jag! Så gjorde han också. Han gifter sig så småningom med apotekare Julius (Julin?) dotter Anna. De får en liten dotter som får namnet Mika. Till henne skriver Anna och Hjalmar en liten sagobok “Mikas marknadsresa” (1927 gav de ut “Prinsessan som tappade sin krona” ) Hjalmar ritar vykort som säljs till förmån för de tuberkulossjuka i Arvika.

När Arlemans tid i Arvika skrevs om 1987 i Arvika Nyheter, fanns bl a en bild på ett av korten där Gerda Persson kände igen hästen som den kutryggiga “Spetzhingsten” från Segerfors ägd av Spetz från Lysvik

 

Publicerat

Segerfors kvarn 1963 i Arvika Tidning

AT1963

Arvikas skattebetalare driver i dagens läge en kvarn med en årlig förlust på 5.000 kr. Orsak till att kvarnen, som ligger i Segerfors, Rackstad, inte läggs ner är ett 126-årigt kontrakt, som den dåvarande ägaren till Segerfors bruk undertecknade med hemmansägarna i Rackstad, som i “everderlig” tid försäkrade dem om fri mäld. Arvika stad sägs inom kort söka bryta kontraktet genom att ge bönderna annan ersättning, då kvarnen är i mycket dåligt skick. Men Rackstadbönderna tycker annat.
Historien grundar sig i anläggandet av en spiksmedja, kvarn och såg vid älven som förbinder sjön Racken med Glavsfjorden. För att det nybildade bolaget Segerfors bruk skulle få använda de tre vattenfallen och byggplatser för nämnda byggen och fyra dammfästen skulle 13 hemmansägare för all framtid garanteras fri mäldrätt vid en kvarn vid någon av forsarna.
Så här lyder ett utdrag ur kontraktet daterat den 20 februari 1837:
“Så snart alla delägarna uti ovannämnda mäldrätt utan förbehåll undertecknat denna överenskommelse och densamma vunnit laga kraft förbinder jag (namn) mig och framtida ägare till de uti köpekontraktet omförmälde Trenne (3ne) Vattenfall med byggnadsplatser och fyra (4) dammfästen att för everderlig tid i endera av dessa vattenfall hålla försvarlig mjölkvarn varå Rackstads hemmansägare och deras rättsinnehavare få utan avgift när som helst då vattentillgången det tillåter för husbehov mala såväl sammäld som skrädmjöl”

Pappret ägs idag av hem.-äg Carl Nyström, Rackstad, byalagsman. Den namn som står upptagna på kontraktet 1837 lyder: Olof Olofson, Jon IIS Jansson, Inggel IAD Anderson, Jon IIS Jansson som förmyndare, Arne APS Persson, Nils NES Erikson, Per PES Erikson, Olof OIS Janson onge Anders AERS Erikson, gamle Anders AES Erikson, Nils NOS Olofsson, drängen Olof ONS Nilson och Jon IIS Jonason.
Kvarnen i Segerfors var i gångna tider mycket lönande. Arvikaorten malde all sin säd där och bruket tjänade en betydande summa tillsammans med de tre olika verksamhetsgrenarna.
1937 hade emellertid konjunkturerna vänt sig och sågen hade avvecklats. Spiksmedjan hade sedan länge fått skatta åt förgängelsen och patronen Johannes Olofsson såg sig föranlåten att sälja bruket till Arvika stad. Till bruken följde en betydande skogsmark. Det rörde sig om cirka 800 tunnland.
Kvarnen i Segerfors hade renoverats i seklets början av patronen Olofsson 1916 sedan dess har ingen direkt förbättring skett.
Idag är kvarnen en blacka för Arvika stadsfot. DK-ordf- K. Ove Luthman, säger till AT:
“Vi sköter kvarnen så gott det går. Den för en tynande tillvaro i och med att det inte finns några bönder som mal. Förlust på 5.000 kr per år. Vi kommer att fortsätta att driva det enligt kontraktet. Så länge det går.”
Fem mjölnare har kvarnen slitit ut hittills. Så här säger den “siste” Bertil Embretsson, 44:
Jag blir naturligtvis den siste. Det sägs att det blir möte inom kort och staden vill byta ut mäldrätten med rätten till Rackenvägen. Det skall bli skönt. Det har inte alls varit lönsamt att driva den här kvarnen och mycket arbetsamt. Få kunder är det och även om området blir större och större genom att kvarnarna försvinner. Så är det få bönder som tillkommer. Värst tungarbetad är kvarnen om vintern och då det inte finns värme i kvarnen är det inte roligt att stå och mala i 25 graders kyla?
Byalagets Carl Nyström säger så här:
“Klart att staden vill ha bort vår mäldrätt men vi 7 som fortfarande utnyttjat servituträtten kommer att hålla på den. Vi har fint. Kastar en säck i bilen när vi reser till stan lägger av den vid kvarnen och kan hämta den när vi åker hem. Om kvarnen skall läggas ner i höst genom ett eventuellt utbyte med Rackenvägen vet jag ännu inget om. Men det skall i så fall diskuteras.”
Under tiden maler kvarnen vidare  ibland på stadens skattepengar och är snart mogen för renovering.

Skrivet av sign. KJELL-ÅKE i Arvika Tidning (odaterat, men rimligen 1963). Artikeln hämtad från Segerfors bruk ett häfte sammanställt av Margareta Å. Engström.

Publicerat

Väg till Perserud?

22 oktober 1861 aktualiseras behovet av väg till Perserud i sockenstämman.

“Enär i långliga tider någon väg emellan de hemman av Arvika socken som ligger vid västra stranden av sjön Racken och Perserud saknats till stort men i synnerhet för sistnämnda hemman, och då för Perserud hemman kostnaderna för en ny vägs anläggande bliva betydliga, utbåda sig närvarande hemmansägare ifrån Perserud att täcktes Arvika socken i någon mån bidraga härtill med dagsverken eller på annat sätt. Härtill svarade att församlingen visserligen behjärtar dessa förhållanden och vill framdeles yttra sig häröver, när en sockenstämma sammanträda och för detta ändamål utlyses då församlingen funnit att Perserud och närgränsande hemman börjat att sätta detta göromål i verkställighet och ville församlingen därtill uppmana både Perserud och närgränsande till Perserud belägna hemman helst de av denna väg skulle draga väsentlig nytta”  (något moderniserat språk)
1912Vägen längs Rackens västra strand omkring 1912
Publicerat

Sandstaberg – Bror Sahlströms hem vid Racken

I Sahlströmsgårdens vänners årsbok 2011 skriver Henrik Torstensson om Sandstaberg i Stålsberga. Bror Sahlström - med stark koppling till Rackenkolonin- ägde huset mellan 1906 och fram till sin död 1915.

Fröken Alida Dorotea Indebetou* från Arvika sålde huset till Bror, men det var hans syster Ingeborg som finansierade köpet. Huset var i starkt behov av reparation. Konstnärsvännen Alfred Ekstam ryckte in och hjälpte till att se till att det inte skulle regna in åtminstone. När Bror flyttade in kom material från Fryksändes gamla kyrka till pass som brädfodring på fasaden. Det hindrade vinden, men tilltalade säkert inte minst Bror Sahlströms estetiska sinne. Bräderna var nämligen delar (föreställande Helvetet) av de gamla takmålningarna från 1770-talet från Fryksändes kyrka som hade rivits ut. 1915, efter Brors död, togs bräderna ner och hamnade på Värmlands museum efter att Riksantikvarien gjort en framstöt.

Sandstaberg huset
Sandstaberg verkar bara ha varit riktigt beboeligt sommartid. Det låg ensligt, men Bror hade ofta besök av sina konstnärsvänner. 1907 flyttar han tillfälligt till Göteborg, men behåller Sandstaberg. Bror vill ha sällskap och Ludvig Mattsson ger i sin dagbok en liten ögonblicksbild av tillvaron med Bror:
Komna till Tobias i Stålsberga, beslöt jag gå in för att se om Sahlström möjligen skulle hålla till där. Och mycket riktigt; därinne satt han och Tobias och en bonne till och drack blanning, fulla och trevliga allihop. Jag försökte få med mig Bror ut och sa att det var någon som ville tala med honom därute, men det var han inte med på. Lindh och jag sökte få honom med opp till Sandstaberg, men det var omöjligt. Han hade visst ingen lust att gå till Sandstaberg. Så satt vi där vid pass en timme och rökte och drack och Sahlström och Tobias drog historier. Men det dröjde inte länge förrän Sahlström gav tappt, hans tal blev allt suddigare och hans ögonlock allt tyngre “Sent omsider kommo vi fram till vårt mål, och fingo ner Sahlström i en säng, men då vaknade han till liv och började skälla på oss för den behandling han rönt”

Bror kom att använda huset allt mindre. Och hans syster Ingeborg (den egentliga ägaren av huset) talade med Taserudsvännerna om en ev. försäljning. Olof Eriksson skrev julen 1913 att han på julafton träffade en spekulant, Martin Elofsson från Perserud som “står före” sågen vid Fjaestads. Elofsson hoppas på ett billigare pris eftersom det behövs en hel del reparationer. Det blev ingen försäljning, istället kom huset att hyras ut några år. Inblandad i det är Anders Forsberg, en av Sveriges mest kända skämttecknare (medarbetare i Strix) Han hade inlett ett förhållande med Gustaf Frödings sjuksköterska Signe Trotzig och ordnade så att Signe och Frödings hushållerska på Gröndal fick en angenäm sommarvistelse på Sandstaberg. Anders och hans fästmö talar om att köpa huset, men har kommit till insikt att huset är i alltför dåligt skick: “Läget är alldeles utomordentligt. Men själva byggnaden är nog rätt skral. Reparation skulle jag nästan tro är det samma som nybygge. Som vinterbostad är den troligen i sitt nuvarande tillstånd omöjlig”
Efter Brors död är det inget som hindrar Ingeborg att 1918 sälja Sandstaberg till en fru Anna Öster från Arvika. Hon sålde i sin tur 1920 till Johan och Hilma Eriksson från Arvika. Sedan köptes huset av en dam från London, Frida Curween Simpson och ägdes av henne fram till 1925.

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: “Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”
Racken

* Klädesfabrikören Herman Ludvig Indebetou (f. 16/5 1816 i Östra Vingåker, Södermanland) startade 1855 en cigarrfabrik i Nyköping. Rörelsen var av ringa omfattning och ägde bestånd endast i ett par år. Herman Indebetou flyttade till Värmland där han blev brukspatron på Segerfors järnbruk vilket han inköpt 1862. 1890 bodde han i Arvika N:o 6 med frun, Selma Josefina Kingelin (f. 1829 i Finland) och deras barn: Andrea Malvina, född 1853 i Nyköping västra och Alida Dorotea (f. 1865 i Arvika)

Sandstaberg 1946Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

1925 övertog Maja Nilsson Sandstaberg och öppnade ett pensionat där. Under Maja Nilssons tid blev Sandstaberg ett utflyktsmål för Arvikabor. Här är ett antal bilder från Sandstaberg  ur ett fotoalbum från tidigt 1930-tal, som tillhört Lennart Rundqvists föräldrar:

fru nilsson sandstaberg Sandstaberg 1933 sandstaberg1 sandstaberg2förlovningsfest Sandstaberg3 sandstaberg4