Julläsning i Arvika Nyheter 1961
Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.
Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.
På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.
”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.
Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.
Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.
Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.
På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.
Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!
Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.
Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.
Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.
”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.
Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”
Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden
Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet
