Kategori: Biografiskt

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 1

På Holger Jonés blogg Racken.com finns bl a en utförlig berättelse om tiden 1876 – 1900 i Karolina Harnesks liv. Hon var född Andersdotter och levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter. Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Karolina skrev ner en berättelse om de första 25 åren av sitt liv: barndom, skolgång, arbete som piga i Oslo och Stockholm och annat. I detta första avsnitt återger vi glimtar från hennes barndom i Perserud.

Karolina Harnesk

Karolina Harnesks berättelse.  Del 1
“Min far förstod sig aldrig på lek”

Jag var född i torpet i Perserud den 30 mars 1876 mina första minnen har jag märkvärdigt nog ej från mitt hem utan från min mormors. Om jag kunde vara 2 eller 2½år var det en begravning på Mellantomta min mormors morbror styvbror förrästen var dött och det minns jag för jag var med för min mor stod väll som vanligt för matlagningen. Ja den avlidne hette ?ngel det var ett öknamn som han utan knot fick bära hela sitt liv . Min mormors mor var gift 2 gånger i första äktenskapet hadde hon två stycken flickor och i glädjen att få en son gav hon honom smeknamnet ?ngel och det fick han behålla. Jag undrar om de inte hålt mer på pojkar förr i världen det var nog som mera hedersvärt att ha en pojke än en flicka.
torpet Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Ja sen minns jag ej något särskilt förrän Maria min syster föddes en bister vinternatt den 21 januari 1879. Då hade mor en syster hos sig som hjälp och när mors tid kom fick hon ge sig iväg att hämta en gammal gumma som anlitades vid dylika tillfällen och denna promenad höll på att kosta min moster Stina livet. Alla vägar var igensnöade och hon tog miste av vägen och ramla i en brunn vid en ödestuga men hon kunde ta sig upp och fortsätta så att hon fick tag i gumman utan ens värma sig fortsatte hon blöt och stelfrusen hem. Det minns jag ännu för jag var alltid så glad åt moster Stina för hon var så snäll. Jag och min bror fick dela rum i kammaren med mina 2 ogifta farbröder Petter och Daniel. De bodde hos oss efter Farfars död. Ja när allt var överståndet för mor kom far ut och hämta Karl och mig och jag tycker jag känner ännu hur glad jag blev när jag fick se Maria första gången och det var nog lika dant med min bror. Det låg en madrass bäddat på golvet och antagligen var det väl ett glädjeutbrott vi fick för oss att vi skulle göra kullerbyttor på madrassen men det tog ett snöpligt slut. Min far förstod sig aldrig på lek minst vid detta tillfälle och ja minns att hur jag skrek ock tjöt föga öppbyggnande för min mor.

Sen började mitt arbete när det kom en liten i en familj då skulle vaggan ner från vinden ock då bädda de aldrig i en korg eller en säng utan i vaggen ock den skulle vara i full gång från det mor gick upp ur sängen på morne ock tills hon la sig det var vanligt att modern hade barnet hos sig på natten så länge de var små ock det var nog säkrast för de små liven så att de ej förfrös. Jag var säker att det var köldgrader i våran stuga så fort elden i spisen släcktes. Ja det var mitt första arbete att hålla vaggan i full gång. När man var liten så satt man på en pall när man blev större kunde man sitta oppe på kanten av vaggan ock hålla balansen med gjälp av ena foten. Ena armen fick man hålla i motsatta sida av vaggan då inbilla man sig att man satt i Gungstol men det var fina saker det ock det fans bara i förmögna hem aldrig i mitt.

Leksaker kan jag aldrig på minna mig att jag hade. På vintern mins jag att jag ock min bror täljde i trädbitar som vi forma till olika saker ock bark med men någon Döderhultare blev vi aldrig. När det blev sommar kunde vi plocka grankottar som vi kalla kor så bortskämda var vi inte.

Ja åren gick ock man fick gjälpa till det lilla som man kunde. Det första var nog att köra korna till betet om morna samt hämta dem på kvällen en sån kväll minns jag att jag var på väg att hämta hem korna. Jag gick en gen väg med skog på båda sidor så var det stenar att hoppa på så ett tu tre var jag omringad av ormar. Det var nog bara fyra men för mina ögon var det säkert hundra där jag stod på en sten mittemelan dem. Stenen var högst femton centimeter hög men som jag skrek har jag aldrig gjort i hela mitt lif barfota som jag var ock der stod jag när min far kom springande men inte var ormarna rädda. Fast jag skrek så det såg ut som de hade väldigt trefligt men den gången slapp jag bannor av far som eljest var rätt vanligt.

Ja vintrarna var nog det svåraste att för någon förströelse för barn men det var mig mest kylan som var skuld dertill men för att man var inte klädd som man är nu utan man fick vackert vara inne men en ljusglimt hade vi när vi fick gå till Haget min fars föräldrahem. Det var min Farbror Gustav som ägde det då min bror ock jag frös inne der en gång. Det blev till ett rysligt oväder med massor av snö ock då vi ej kunde ta oss hem själva kom min far efter oss en söndag men vi var ej ledsna för att vi blev kvar. På kvällarna kröp vi opp i farmors säng. Hon var nämligen sängliggande en massa år ock hennes säng bestod av 2 våningar den nedersta låg farmor ock övervåningen låg fem unger hoppackade som sillar med 3 jämnåriga kusiner ock vi min bror ock jag mins hur roligt vi hade. Det har vi många gånger talat om när vi träfs som stora ock ett sånt ängla tålamod farmor hade som låta oss leva ock skoja såsom var så sträng att hennes stora gamla söner stod som tända ljus framför henne. Ja nu kommer jag så långt från ämnet. Ja farbror Gustav tog hela unghopen sina med lyfte ner oss i en kålryss ock körde hem oss. Så hade vi en härlig dag till sammans igen men på kvällen tog han nog sina med hem sen kanske det kunde dröja vekkor som man var inomhus

Publicerat

Jörgen Zetterquist

Vintern 1965 flyttade Jörgen, Britta och Petter Zetterquist till Rackstad.

– Vi bodde ganska tråkigt i Göteborg. Visserligen i en modern lägenhet och jag kunde jobba där, men jag fick inga idéer och Britta var ju härifrån Rackstad. Vi hade fått Petter. Han var 1½ år och den miljön. Ha en liten kille där. Vi hade bett pappa hålla utkik om det blev nåt till salu i närheten av Arvika. Och det här (Anneberg) fanns. När det dök upp så skulle pappa fråga på banken vi hade ju inga pengar och dom kunde sträcka sig till en viss summa. De som ägde det här stället ja hon <Möje Holmgren>  var vad jag kan förstå syster till Ture Anders fru <Ragnhild Franzén> och hon ville väldigt gärna att det skulle komma en målare hit. Det fanns dom som hade lämnat högre bud, men hon lät oss köpa det. Vi trivdes här från första stund!

– Du måste ha bytt motivkrets ganska radikalt?
bildTidig Rackstadbild
– Ja, kanske inte så radikalt. Jag jobbade mycket med porträtt och figurer och det gjorde jag ju här också. Det är klart, nånting som dök upp här var ju landskapsmåleriet. Man kan ju inte bo i den här omgivningen utan de gamla traditionerna som fanns här, många skulle tycka att det var inspirerande. Som barn hade jag ju varit här, framförallt hos Lindströms och men också Ander och Fjaestads. Så det var ingen främmande miljö. Vi träffade Fritz <Lindström>. Mamma och pappa var goda vänner med honom och med Leif och Lisa. När jag bodde i Karlstad var han ju där och hälsade på. En fantastisk historieberättare! Det var väldigt roligt när han kom. Så var jag med på hans 80-årskalas här i Rackstad. Fjaestad kommer jag ihåg från farfars begravning, men vi var aldrig där på visit. Maja har jag klara minnen av trots att jag i 65 år inandats terpentin. Vi kände ju Våge och Evy <Albråten> och Niklas <Göran>, så det kändes rätt från början när vi flyttade hit.

Anneberg
Niklas brorsa Bengt jobbade på sågen och han var med och körde hit virke till det här huset. Arbetskompisar på sågen till Karl på Edet byggde det här huset. Det var en tragisk historia, för Karl hade gift sig med Anna (huset heter ju Anneberg) och när han byggt färdigt det här huset så dog han i TBC. Hon ville inte bo kvar här. Ingen vågade bo här. Man trodde att TBC:n satt i väggarna. Under kriget var det någon som bodde här under nån period och sen köpte Holmgrens det. De trodde att fienden skulle komma från öster så det gällde att komma så långt väster ut som möjligt. Dom hade ju alldeles fel. Sen hade dom det ända tills vi köpte det.

Midsommartraditioner

1969 1974
Midsommar 1969 hos Erik och Maj Johansson och 1974 på Gärdet. Åke Grahm, Jörgen, Jan Höglund och Jerker Hallerstedt

Vi var ju här på midsommar innan vi hade köpt det här huset. Vi bodde hos mamma och pappa i Långvak och gick över skogen. Då var midsommarfirandet hos Fjaestads. När vi sen flyttade hit fick vi mycket snabbt kontakt med Erik <Johansson> och Sune och Nica <Rönning> I början förstod jag inte att det var ett visst konkurrensförhållande om vem som skulle ha midsommarfirandet. Vi var på bägge ställena för säkerhets skull. Hos Fjaestads var det inomhus och det var inte så jättestort som det är nu.
2012

Sen var vi ju alltid nere  hos Erik och Maj <Johansson>. Där var det dans och spelning. Sen var det Kajsas udde. Vi brukade sitta där och spela och då kom vi på att vi tar väl båten och spelar en låt när vi ror över. Då kom vi på att det borde vara en låt som har med vatten att göra. En viktig tradition. Och det måste vara träbåt!

Musiken
De första åren kom bandet från Göteborg hit upp. Småningom blev det fler från Ingesund och så blev det ett band som hörde hemma här. I många, många år kom Åke Grahm ” the Entertainer” säkert 25 år. Så uteblev han. Han dog <1992> och vid hans säng hade dom hittat hur han hade ritat när vi åt och var vi satt på midsommarafton. Han satt alltid på samma plats.  Det var viktigare för honom än vi trott. Jerker <Hallerstedt> var ju en karlstadkille, men vi träffade honom i Göteborg. Han råkade bo hos sin mamma några hus ifrån oss i Landala. Han var banjoist och hade ett band i Karlstad innan.
Standard Selection startade jag här. Det dröjde inte länge. Sven Smedberg var med från början och spelade trummor och sen piano. Pelle Broberg, Åke Svärd. Det blev fler och fler Ingesundare. Först var det gamla dansbandsmusiker, Lars Andersson t ex. Det blev två band till slut. Standard Selection, det ursprungliga bandet, upplöstes och så blev det Broberg- Zetterquist Jazz Band och Harry Bagarns. Jag var med i bägge. Torsdagen före midsommar var det ju spelning varje år. Första åren spelade vi hos Erik och Maj i deras gamla kök. Det var kaos, men det var väldigt roligt. Innan vi kom på det här med logen. Det var ju perfekt.
Midsommar07 På logen 2007

Utdrag ur ett bandat samtal 26 augusti 2011 mellan Lennart Wettmark och Jörgen.

Publicerat

Greta Johansson minns

Greta Johansson född 1914 berättar om sina tidiga minnen av Rackstad - som ungdom och sen som sommarboende.

Till Rackstad
“Varför vi sökte oss till Rackstad? Det var en massa ungdomar som var här. Axel <Gretas make> och Magnus Lindborg var ordförande och sekreterare i gymnastikföreningen. Dom var ju unga och aktiva och intresserade av att ha något ställe på landet. Dom hade tänkt sig att bygga ett hus. Det här var på 30-talet och det fanns baracker kvar från utställningen 1933, som dom fick köpa och sätta upp på Marbråten. Det hade stått ett torp där innan. Gymnastikföreningens ungdomar använde sig av den här tomten. Vi var här varenda helg, men det blev aldrig något mera byggt än den lilla baracken vi höll till i. Det var så det började. Att det blev Jössestugan,  det var så att AIS hade mycket aktiva orienterare och dom bildade en klubb själva som dom kallade OK Jösse. Dom satte upp stugan och fullbordade liksom utvecklingen. Det gjorde att det var många ungdomar här på 40-talet. Vi kände till badvattnet och därför upptäckte vi den här platsen.
På Kampudden var en militärförläggning under kriget. 1940 hade vi börjat gå upp till Marbråten. Militären ställde till med midsommarfest på Kampudden. Dom hade uppfört baracker och Fjaestads gamla hus stod kvar. Vi hade dansen på den gamla loggian. Då var också ortsbefolkningen häromkring med.

Sommarstugan
Axel var här 1944 och 1945 och tittade och undrade. Det var öppet och utsikt över sjön. Han tog kontakt med Ragnar Johansson eller om det var så att han bjöd ut tomter. Men Axel köpte i alla fall två stycken 1945. 1946 höll dom på med stugan hela sommaren. Det var en snickare Emfält. Han gjorde det väldigt stabilt. Tätt och riktigt lagt och det fick torka. Sånt betydde mycket för gamla hus. Men 1947 var det färdigt så att vi kunde bo här. Ingvar <Schröder> köpte året efter (1948)
1949 1948 Axel
Greta med döttrarna Eva och Ulla 1949. Axel hem från arbetet 1948

våge gärdet

Våge Albråten och vägen till Gärdet, där bl a Greta och Axel bodde. Huset är Silvéns nuvarande. Bilder från 1940-talet

Grannar
Vi lärde känna Våges mamma Riborg. Hon hade Albråten. Våge var inte gift då. Hon hade en dotter som var jämngammal med Lisa Lindström. Hon hette Karin Böving, men hon blev gift med en engelsman och det var så hon fick namnet Jonni. Jonni kom tillbaka till Rackstad. Hon hade gift sig med en grek och hade vistats på Cypern, tror jag. Hon bodde i Riborgs hus med två barn. Lydéns och Lindqvists bodde här före oss. Det var dom som byggde vägen. Ture Ander var den första konstnären jag lärde känna. Han var en väldigt snäll och behaglig människa. Han var gift med Ragnhild, som hade en syster, Möje Holmgren, som på sommaren bodde på Anneberg. Lydia och Georg Sager var vi hembjudna till i Malmö när vi var där på en skomässa.
Den första midsommaren, då satt Axel och jag med Ulla och Eva låg i en vagn. Då kom paret Wolf och hälsade på oss. Dom bodde där nere i backen, där Carlbergs nu bor. Deras hus har gått i arv till dottern. Det var ett tyskt judiskt par. Vi tyckte dom såg gamla ut, men var väl inte så gamla. Dom hade byggt det där huset och ni tyckte det var roligt att vara där nere. Dom hade så mycket lustigheter för sig; planterade med stenar och gjorde det litet mysigt runt varje träd. Så hade dom byggt en utsiktsplats som ni kallade dansbanan. Den var mellan en stor sten och ett träd. Där älskade alla småbarn att vara, för dom var väldigt snälla. De fanns här när vi kom hit, liksom Wikströms.
Första midsommaren hade vi rest en majstång. Då hade ju Sundströms och Schröders kommit. Det blev ju en hel del barn på så vis. Det var traditionella lekar, tävlingar på vår äng. Kajsas udde, det var en sedvänja som kom från Lindströms och den ökades ut med vänner. Men sen tyckte nog Lindströms att det blev för mycket folk.
Det var många fester. Vi var ju unga. Kräftskivor: det fanns ju kräftor i sjön så det var ju inga dyrbara kalas. Säsongen började alltid hos Albråtens. Dom hade gäster från Göteborg. Alf Hambe var en. Kräftfisket var höjdpunkten på sommaren.

Sommaren på landet
Vi flyttade in till stan vid litet olika tider. Vi bodde kvar och flickorna åkte buss i september och vi var tidigt ute på våren. Vi hade bil några år, men det gick litet upp och ner med ekonomin. När vi köpte hus på Styckåsen sålde Axel bilen och köpte en Vespa istället.
Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck. Gunnar åkte ju redan kl 6.  och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Greta mfl1947Familjerna Sundström och Johansson 1947.

Detta är ett redigerat utdrag av ett bandat samtal mellan Greta och Lennart Wettmark i augusti 2011. Greta avled hösten 2013, 99 år gammal.

Publicerat

I köket på Segerfors

Kerstin Westerlund (“Sassi”) skriver om sin barndom på 1940-talet på Segerfors herrgård:

I köket på Segerfors utspelades en stor del av mina första nio levnadsår, mellan 1938 och 1947. Mina föräldrar tog över arrendet av gården från farfar och farmor när de gifte sig 1937.
Ett år tidigare hade Arvika stad köpt Segerfors av mina farföräldrar.  År 1947 blev vi tvungna att flytta, för staden skulle inte bedriva lantbruk här, de hade redan ett sådant på Viks gård närmare staden. Själva huvudbyggnaden skulle inrättas till ett semesterhem för arbetarklassens husmödrar, enligt prosten Harald Halléns förslag. Det blev i stället smålägenheter i huset som hyrdes ut till olika familjer.

segerfors herrgård

Jag har tydliga minnen från detta kök där jag tillbringade den mesta tiden under de första åren innan jag fick gå ut själv och leka. Allra först sattes jag i en barnhage, som min far hade snickrat, jag tyckte inte alls om den, jag ville ut och snart blev jag stark nog att dra hela inhägnaden mot olika håll. När jag kunde gå själv måste alla dörrar hållas stängda. “Dörra öppa!” ropade jag och rusade ut. Detta har de berättat för mig senare, förstås. Så tidigt kan man nog inte minnas, men känslan att vilja ut har alltid funnits inom mig.
Min bästa vän där på köksgolvet var en hamiltonstövare som hette Slarva. Hon var så snäll och tålmodig, trots att jag som riktigt liten försökte undersöka hennes ögon genom att peta i dem. Jag brukade sitta grensle över henne när hon låg på golvet och jag minns hennes stora, mjuka öron som man kunde hålla händerna omkring.
Under 1940-talet var det fortfarande självhushåll som gällde, särskilt under krigsåren. Det var inte bara mamma som höll till i köket. Det fanns ofta något hembiträde och ibland en eller två så kallade hushållselever, som skulle lära sig att sköta ett stort lanthushåll. Dessutom kom ibland olika tanter som hjälpte till när det var mycket att göra. Det var vid slakt och då det var dags att sylta och safta under bärsäsongen. Alla olika produkter skulle konserveras, inte bara frukt och bär, utan även kött. Korvar skulle stoppas och skinkor saltas. Även ägg lades in i så kallat vattenglas i lerkrus. Nere i ett särskilt rum i källaren fanns hyllor där alla konservburkar stod i rader. De var av glas med röda gummiband under glaslocket och etiketter med märkning på.

De snälla tanterna
De två snälla tanterna som brukade hjälpa till i köket var tant Maja i Sal och tant Signe på Lillåsen. Tant Maja var liten och vithårig med en knut i nacken. Hon hade ett rutigt huckle över håret när hon gick ut. Det var blått och vitt eller rött och vitt knutet under hakan. Hon kom gående i sin långa kjol med ett förkläde som hon satte på sig när hon kom in i köket. Tant Signe var klädd likadant men hennes hår var ännu inte helt grått utan mörkt med gråa stänk. Även hon hade håret i en knut bak i nacken.
Tant Signe var den allra snällaste och det var hon som brukade vara barnvakt när föräldrarna var borta någon gång på kvällarna. Hon läste massor av sagor. Varje kväll läste mamma en saga, men tant Signe läste många. “En till, bara en till, snälla tant Signe!” sa vi och det blev en till och en till, ända tills hon bad oss: “Gulle I, ja örker inte mer!”
Någon gång var tant Maja barnvakt, men hon ville inte läsa sagor, hon berättade i stället om skrömt och annat hemskt. Till exempel om hur det bodde underjordiska människor i berget bakom stugan “Där Framme”. En julaftonskväll kom en liten gumma in i huset och sade: “Får jag låne smörkärna di, så ska du fåa tebaka mä smöre i!” På juldagens morgon stod smörkärnan på golvet i köket med nykärnat smör. Denna historia har jag senare, när jag studerade etnologi, läst som exempel på en vandringssägen, d v s den har berättats i många olika bygder.
Ibland kom tanterna extra någon dag för att hjälpa till. Jag minns att de ibland satt i köket och stoppade stumpor. De trädde upp sockan på en träsvamp så att hålet kom mitt på och de kunde hålla i skaftet utanpå sockan och sy med en stoppnål och garn fram och tillbaka tills det blev tätt med garn. Då vände de på svampen och tråcklade sig upp och ner tvärs igenom garnraden. Till slut var hålet täckt av denna lilla garnmatta. Då fick vi barn sitta bredvid och se på och under tiden brukade tanterna också berätta märkliga saker från förr i världen.
Vid några tillfällen var det många andra tanter med och hjälpte till med att “sätta upp väv”. Då stod vävstolen i rummet bredvid köket och mamma satt där och dunkade dagarna i ände. En gång sattes en stor s k täckstol upp och då var tanterna med för att “sticka täcken”. När det var många tanter i huset vankades det förstås kaffe och kakor. Vi barn brukade då också få en kaffekopp med en slurk kaffe med mycket grädde och socker. Det var väldigt gott! Man kunde doppa bullar och kakor i koppen och vara med liksom de vuxna.

Mammas bullar var det godaste som fanns när de var nybakade. Vi kunde ta flera stycken och vandra ut i trädgården mumsande och så in i gen för att hämta flera. Vi fick äta så mycket vi ville. Jag var en tunn liten unge så alla vuxna gladde sig om jag åt mycket. Ibland fick vi extra äggtoddy när vi skulle gå till sängs om kvällen. De oroade sig alltid för att jag var så mager och livlig.
Godis fick vi bara ibland. När far bytte till finkläder för att åka bort frågade jag alltid vart han skulle. Om han sa att han skulle till stan sa jag alltid: “Köp kallameller!” och det gjorde han. Det blev favoriterna lakritsbåtar, kolabönor och gelehallon, ibland även engelsk lakritskonfekt.
Om han tog på sig fracken var det mycket högtidligt och när jag frågade vart han skulle så var det till kyrkan: “Jag skall prestavera” sa han och det betydde att det var en begravning. Ibland skulle han till Sällskapet NN, som var en herrklubb i Arvika. Den var hemlig och vi fick aldrig veta vad som försiggick där. Men att man åt och drack gott förstod vi.

Fastrarna 
Ibland kom någon av fastrarna på besök några dagar och då fanns de också i köket, pratade och pratade och hjälpte till med matlagning och bakande. Min far hade åtta systrar. En var i Amerika, i Seattle där hon var frälsningssoldat och senare hög officer inom frälsningsarmén. De andra bodde på olika ställen i Sverige och de flesta var sjuksköterskor, en var vävlärarinna och en var hushållslärare. Farfar hade varit mycket mån om att alla hans barn skulle få en utbildning. Min far fick gå på Påhlmans handelsinstitut i Stockholm.
En av dem, faster Ebba, bodde långa tider hos oss på Segerfors. Hon var handikappad. Hon hade sedan barndomen en nervsjukdom som gjorde att hon darrade hela tiden. Huvudet skakade alltid och händerna darrade när hon skulle göra något. Hon brukade spela rävspel med oss barn och den spelbrädan har jag fortfarande kvar som ett minne. Den är helt upprispad kring hålen där pjäserna skulle sättas ner när man flyttade dem på brädet. Hon brukade också läsa sagor för oss, men inte så ofta. Jag tror att hon inte hade samma tålamod med oss som snälla tant Signe. Faster Ebba kunde spela piano och det var förunderligt tyckte vi barn. Hur kunde man få så vacker musik ur dessa trista tangenter. När vi försökte lät det bara helt vansinnigt.
Jag tyckte mycket synd om faster Ebba, hon var ju inte som en vanlig vuxen. När hon skulle äta med oss i matsalen måste hon ha en servett under sin tallrik och en annan  knuten som en haklapp. Jag förstod att detta måste ha varit väldigt ledsamt, när alla andra runt bordet bara hade en servett i knäet. Inte ens vi barn hade haklapp längre. Alla tanter, utom faster Ebba, hade lockigt permanentat hår eller långt hår med en knut i nacken. Hennes hår var brunt och klippt rakt av i höjd med öronsnibben. Ingen annan hade sådan frisyr på den här tiden.
En av fastrarna, faster Rakel, bodde med sin familj på Smedjefallet, bara några hundra meter från Segerfors. Den stigen dit genom trädgården blev min genom alla åren gick jag den många gånger om dagen. Min kusin Holger var lika gammal som jag, bara nio dagar äldre. Vi lekte nästan jämt under de åren. Han fick börja skolan redan som sex-åring, men inte jag. Katastrof! Ingen lekkamrat mer än lillebror, förstås. Det var ju inte samma sak. Han var tre och ett halvt år yngre.
Alla fastrarna var väldigt pratsamma och beskäftiga. När de skulle komma på besök var det viktigt att allt var välstädat. Det blev intensiva dagar med kalas och lek med kusiner. Dessa dagar umgicks alla och även vi var då med på middagar på Smedjefallet där faster Rakel hade pensionat med ett förnämligt kök. Det fanns en glassmaskin och snälla tanter som gav oss barn rån med apelsinmarmelad på.

Vardagens måltider var inte så högtidliga med vit duk och servetter. Det var nog ingen duk på det gamla slagbordet som stod där utefter kökssoffan, som var placerade mellan de två fönstren. Alla var samlade runt köksbordet och då kom även Robert, som var ladugårdskarl. Han åt alltid med oss i köket. Aldrig i matsalen där vi åt söndagsmiddagar och när det var kalas. Robert pratade inte mycket. Han sa inte många ord och han slurpade när han åt soppa. Han bodde i det lilla huset på andra sidan vägen mittemot huvudbyggnaden. Han kom oftast springande med sina stora svarta stövlar och det blev ett lustigt, dångande ljud när han sprang. Stövlarna lämnade han i köksfarstun. Det gjorde nog alla, för det var alltid fullt med stövlar där. Ibland hängde en nyskjuten hare med enris i buken där eftersom som det var ett kallt rum.

Gasbindor och tvättlappar
Min mor var sjuksköterska och därför, kanske också av en gammal herrgårdstradition i Värmland, kom alla hit till henne med sina hälsoproblem. Det satt ibland en gubbe på en stol med ett sår som skulle läggas om. Någon hade skurit sig i handen eller huggit sig i benet eller fått en metkrok i armen. Det var som en sorts vårdcentral och det var helt vanligt och en del av husfruns arbete.  Det skulle alltid finnas rena gasbindor och tvättlappar ifall någon gjorde sig illa. På den här tiden fanns inte plåster att köpa, åtminstone hade inte vi sådana produkter.
Gasbindor, tvättlappar och handdukar kokades i tvätten för att bli helt rena. När de här gasbindorna av tunn väv hade torkat var de hoptrasslade och måste redas ut. Det var ibland min uppgift. Jag var kanske bara i sexårsåldern när jag fick börja med detta arbete. Mamma hällde upp varmt vatten i ett handfat. Jag skulle först tvätta mina händer ordentligt med tvål och torka dem med en ren handduk. Sedan satt jag vid köksbordet med de tilltrasslade gasbindorna på en bricka och började trassla ut dem en och en. Varje binda skulle rullas ihop så att den delen som var uppklippt för att knytas kom inne i rullen. Den färdiga gasbinderullen skulle jag lägga på ett avlångt silverfat där alla till sist låg i en fin trave. De sparades i ett skåp tillsammans med brännvin, som användes till sårtvätt och annat som behövdes. Ingen annan än mamma hade tillträde till detta skåp.

Segerfors 1946

 

 

 

Ur Svenska villor och gårdar. del 1. 1946