Etikettarkiv: Kläder

Karolina Harnesk från Perserud berättar del 5: Om mat och kläder

”Nej kappor det var för rika barn”

”Vi hade skog men den fick mor aldrig röra annat än till bränsle ock kor bruka vi ha två ibland 3 st men de blev svältfödda och så var de dåliga mjölkkor det blev inte mer än det gick åt till hushållet och det hade räckt om det varit en fin mjölkko. En vinter minns jag särskilt då var min mor borta från annandag jul och till påsk och på den tiden låg hon hemma två nätter men hon kom ju hem på någon timme ibland men var hon långt i från hemmet kanske hon vart borta i tre veckor. Det var trista dagar och vara ensamt. Jag var älst ja det vill säga min bror var ju hemma tidvis men det var emellertid jag som var älst och fick ta ansvaret. Jag skulle sköta om djuren ock syskonen. Om det blev skola så jag måste dit var min mormor hos oss men om det var något fel på henne. Hon var sjuk eller så fick vi klara oss ändå. Men då fick man sno sig så att man kon hem och se om korna så de fick vatten och mat och sån vattenväg de hade och det var ingen som tänkte på att det var för mycket för ett barn men konstigt nog var jag nästan jämnt frisk. Men det var dem jag hade igen det jag blev fullväxt då var det oftast si och så med hälsan.
Ja maten på den tiden var nog rätt primitiv det var kaffe på morron så till frukost välling,, middag mest sill och potatis mjölk. Sen det godaste på hela dagen var aftonvard och då fick vi smörgås och kaffe och då njöt vi. Sen till kvällsmat var det alltid rågmjölsgröt och detta var en stående matsedel. Om söndag kanske man hade något annat och om mor kom från något stort kalas hörde det till god ton att hon skulle ha lite smak mat åtminstånde i brödväg och då blev det fäst i Torpet men det måste gå och man hade inte så stora fodringar som barn ock så fanns det inget barnbidrag häller men tänk om man hade lite böcker ock tidningar att läsa men det fanns inte. En vinter minns jag särskilt då hade vi skola ock mormor var hos oss jag var väl 11 eller 12 år Maria var tre år yngre. Då hade vi båda fått våra första kalsonger den vintern ock en dag var det säkert 30gr kallt. Jag minns det som i dag så fick mormor se att vi tog på oss dessa plagg men det skulle vi aldrig ha gjort för hon tog helt sonika hand om det värdefulla sakerna och så sa hon inget högfärd. I hela mitt liv har jag haft ett sånt plagg på mig ock det behöver inte ni heller och vi fick gå den långa vägen utan byxor kappor hade man aldrig men en tjock hemvävd klänning som var fodrad i livet ja så hade vi en virkad schal som man tog i kors över bröstet ock som knöts i ryggen så hade vi ylle halsdukar på huvud hem stickade strumpor som gick nedanför knäet och fast hölls uppe av ett par strumpeband ja det var det hela skor ock vantar hade vi förstås. Ja det var att traska i väg att tjata med mormor gick inte. Vi hade inte gått lång bit på sjön förrän Maria började gråta för hon frös om sina knän. Ja jag tog av mig halsduken ock svepte om det ena knäet och sen tog jag schalen och rulla om det andra men jag tänkte inte om mig selv och till skolan kom vi men vår lärare förstod hur förfrusen jag var han drog fram en bänk till den öpna spisen sen minns jag inget mer för jag svimna troligtvis första gången i mitt lif. Men när mor kom hem ock vi talte om för henne detta så talte hon vid mormor ock vi fick ha våra byxor. Nej kappor det var för rika barn men om det snöa heller regna så fick vi ta schalar på över oss.
Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla ??almosa?? som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var gjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en skälvklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.”

Detta är ett utdrag. Hela hennes berättelse finns på Racken.com

Flärd, fylleri, spyor i kyrkan…

huvudboksockenstämmo

Sockenstämmoprotokoll från Arvika socken finns bevarade från 1785. Sockenstämman var ett forum där prästen, kyrkvärdar, församlingens äldsta och sexmännen* kunde samlas och ta upp gemensamma angelägenheter, t ex som 1790 när protokollet från mötet 2 maj berättar mycket om allt stämman hade att kämpa med:

§ 8 ”Pastor påminte att han med bekymmer funnit yppighet i kläder, i synnerhet ibland kvinno-könet, hava på en tid mycket tagit överhand. Han anmärkte att en för lätt tillgång på sådana dårskaper merendels förförer vekliga, ostadiga och unga sinnen och det smickrar därav högmod, att kunna pråla med grannlåt, varav händer att tjänstehjon därtill använda allt vad de kunna förtjäna och barn ofta sätter sina föräldrar i en lika så oförmodad, som onödig skuld. Kontanta penningar dragas därigenom ifrån orten och man klagar över brist därpå, utan att söka tilldämma den kanal, varigenom de bortflyta. Han trodde att de kringgående västgötar voro just de som med sina kontrabandsvaror voro en betydlig orsak både till det förra och senare. Han proponerade därför att församlingens äldste icke skulle tillåta dessa att utbjuda sina förbjudna varor och om de, efter varning, icke där med avstode skulle de hos vederbörande kronobetjäning angivas och deras kontrabandsgods enligt lag konfiskeras med mera. Denna proposition vann församlingens allmänna bifall och blev tillika beslutat att den som detta överträder och av västgötar handlar förbjudna varor, skall först plikta 1 Rdr till de fattige och sedan angivas vid världslig domstol. Förövrigt skall det beslut som i detta ämne vidtogs 1785 en gång årligen uppläsas till vederbörandes efterrättelse.

§9 Med ännu större bekymmer hade pastor förnummit, att den fördärvliga fyllerilasten ibland många tilltagit, att Herrens sabbat merendels ohelgades, alla laster avlades och Guds vrede åsamkades. Sedan de allvarsammaste varningar och förmaningar voro givna tillsades socknens uppsynings- och sexmän, att de felaktiga angiva. Och som man förmärkt att många pigor idka ett olovligt brännvinssalu och således mycket bidraga till denna skadliga lastens utövande, så behövs att sådana skola noga efterspanas och till plikt befordras.

§10. Drängen Olof Persson i Gate var instämd för sockenstämman för det han skolat vomera i kyrkan under gudstjänsten den 3. söndag i advent, vartill kyrkovärdar och kyrkoväktaren voro vittnen. Han åtlydde ej stämningen varför han ålades 24 skillingars plikt enligt förr tagna sockenstämmas beslut, vilka sexmannen av honom skall uttaga och i fall av vägrande skall domstolen om biträde därom anmodas. För övrigt skall detta mål till vällovl. Tingsrätten instämmas.

§11 Anders Jönsson i Bjelverud var instämd för att han varit otidig emot sexmannen Brynte Bryntesson i Koppsäng…

§14 Sexmannen Nils Andersson i Perserud fick på begäran och efter 6 års beskedlig tjänst, avsked och förordnades Eric Andersson i Rackstad till sexman i dess ställe. (1794, efter tre år begär Eric Andersson avsked och ersätts av Per Hansson i Stålsberg)

Kampen mot flärden fortsätter…

Ur Sockenstämmoprotokollet 7 juli 1793:

§3…att dess invånare åstunda behålla sin av ålder brukliga klädedräkt bestående huvudsakligen av vad de själva tillverka av ull och linne samt att dess hustrur, döttrar och tjänstefolk måtte för framtiden bortlägga allt silke och sidentyg, vare sig av vad slag som helst, mössor, tröja med mera. Likaledes guld och silverband samt fina och följaktligen dyra spetsar, liksom karlarna bortlägga de sammets- och sidenband med stålspännen som de yngre nu på en tid börjat bruka omkring sina hattar och som de äldre ansågo för en onyttig och dåraktig fåfänga

Stavningen moderniserad i texten.
* Sexman var en av sex förtroendemän i en socken som hade att se till att fattade beslut på sockenstämman verkställdes, ansvara för underhåll av kyrkobyggnader och prästgård,[1] samt att hjälpa kyrkoherden att övervaka kyrkotukten i socknen. Avskaffades 1862 (Wikipedia)

 

 

Jan Jonsson i Stålsberga 1846

25 oktober 1846 dör Jan Jonsson i Stålsberga. Av någon anledning finns handlingar kring just hans ekonomiska liv sparat i en mapp tillsammans med Arvika landsförsamlings protokoll tillgängliga i Arkivcentrum i Karlstad. Det är papper som lämnats in till Jösse Härads Rätt i Högvalta. Att han blev omyndigförklarad ett halvår tidigare kanske är en förklaring till samlingen av dokument kring honom: arrendekontrakt, lånehandlingar, köpekontrakt, bouppteckning osv.

Jan Jonsson verkar ha varit en ganska välbärgad man. Det visar inventeringen i samband med omyndigförklaringen. Han ägde kronoskattehemmanet Stålsberg (172 öre  och fyra penningar) värderat till 3.443:16 riksdaler och hemmanet Holm (65 öre och 17 penningar) värderat till 2.190 riksdaler.  1844 hade han sålt tomt 66 i Arvika < hörnet Kyrkogatan/Magasinsgatan>  till hökaren NA Rudberg för 200 riksdaler, på avbetalning. Men han hade också samlat på sig skulder genom åren; Bouppteckningen efter hans död visade på skulder på 2.699 riksdaler ? fordringar: 54 riksdaler. Det hade börjat gå utför för Jan Jonsson. Det förstår man av att han blivit ett ärende för sockenstämman 29 mars 1846. Hans släktingar meddelade till stämman att man avsåg att få honom omyndigförklarad vid Jösse härads Tingsrätt och nu ville ha ett yttrande från stämmen. Av stämmoprotokollet framgår att detta ärende i laga ordning kungjorts från prediksstolen. ”I själva saken förmenade församlingen att nämnda begäran var rättvis och grundad på det sanningsenliga förhållandet att Jan Jonsson vore begiven på slöseri och dryckenskap, hvadan församlingen tillstyrkte att förmyndare borde förordnas att vårda hans gods och angelägenheter”
Möjligen är denna skuldsedel som hattmakaren Medin småningom presenterade för dödsboet ett tecken:

hattarrensad

Bouppteckningen i november 1846 ger en bild av hur Jan Jonsson med familj levde. Där finns under avdelning för avdelning olika sorters inventarier: silver, mässing, koppar, tenn, porslin (en tekanna och ett krus, 11 alldeles hela tallrikar, 7 sämre, 2 par kaffekoppar och två spilkumar), glas, bläck, järnsaker, sängkläder, linnetyger, skåp mm, soffor, fiskeredskap (bl a en båt i Mjögsjön), laggkärl, gröda och spannmål, böcker. Här finns också en lista på mansgångkläder:

  • 1 hatt
  • 1 d:o sämre
  • 1 råck af blått kläde wänd
  • 1 med skinnfoder
  • 1 walmalströja
  • 1 fårskinnspäls
  • 1 par walmalsbyxor nya
  • 1 par klädesbyxor
  • 1 par sommarbyxor
  • 1 par d:o ?*
  • 1 klädesväst
  • 1 väst av engelskt skinn
  • 1 blårandig tygväst
  • 2 bommulslärftskjortor
  • 3ne vardagsskjortor sämre och bättre
  • Kallsånger
  • 2ne par ?budna strumpor**
  • 1 par stövlar gamla
  • 1 par gula handskar
  • 1 långkläde och ett bomullskläde rutigh
  • 1 ? gammalt sockerduk dito <fint ostindiskt tyg>***
  • 2 par yllevantar
    Dessutom:
  • 1 messingsdåse
  • 2ne rakknivar 1 större ? tillsammans****
  • 1 fil och en klädesborste
  • 1 par glasögon med fodral
  • 1 pipa med silverbeslag

Frågetecken. Vad står det här?:

* frågetecken4
 ** frågetecken2
***frågetecken1
****frågetecken3

I bouppteckningen finns också Jan Jonssons kreatur:

  • 1 brun häst
  • 1 grått sto gammalt
  • 7 kor: Ringros, Gillros, Hvitlinna, ?plegås, Hvithuldra, Römoa och Salgås
  • 1 ungnöt
  • 1 oxe
  • 3 kalvar
  • 4 ungsvin
  • 8 får
  • 7 höns

26 och 27 november hålls auktion. Av protokollet framgår att Jan Jonssons inventarier sprids över socknen. Anders Olsson i Segerfors torp köper t ex en qwiga för drygt 13 riksdaler.

auction