Kategori: Människor

Publicerat

Från Rackstadtorpet till Kenya

Från senare delen av 1800-talet emigrerade en del Rackstadbor. Oftast till USA, en del till Norge, men under tidigt 1900-tal också i ett fall till Afrika.  (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/27/emigranterna/)

Om detta speciella fall har Anders Mattsson, son till Ludvig Mattsson,  skickat ett bidrag till Rackstadhistoriskt. En artikel ur NWT från 1981 som berättar historien om Gustaf Lagerberg (1893-1977) tillsammans med kompletterande bakgrund. Gustaf var son till möbelsnickaren Oskar Lagerberg, med verkstad och bostad i Rackstadtorpet i Nedre Rackstad.

 Så här skriver Anders:

”Det handlar om en riktigt tuff person, som växte upp i Rackstad och reste till Afrika och drev en kaffeplantage under många år och blev mycket populär hos de svarta arbetarna.  Mannen var Gustaf Lagerberg (1893-1977), född och uppväxt på “Torpet”. Hans fader Oskar, som var möbelsnickare, förekommer ofta i min fars dagboksanteckningar.
Från en husförhörslängd har jag fått fram följande beträffande fadern Karl Oskar Lagerberg. Han var född 1863 och kommen från Sunnersberg utanför Lidköping. Han var snickare och fick bo som hyresgäst hos hemmansägare Johannes Persson på ”Torpet” i Rackstad. Denne var född 1842 i Arvika och hans fru Maria Eriksdotter var född 1855 i Gunnarskog. Deras dotter Hulda Kristina Johannesdotter, född 1875, gifte sig med Karl Oskar Lagerberg 1893. De fick sonen Karl Gustaf 2 juli 1893.

Pappa Lagerberg ingick i arbetsstyrkan vid bröderna Erikssons möbelsnickeri i Taserud 1906

Som framgår i artikeln blev Gustaf gift med Arvika-flickan Fanny Grafström och de fick två barn, Fritjof och Birgit. I artikeln står det, att föräldrarna skickade barnen hem till Arvika för skolgång. Detta var fel. Hela familjen reste hem till Arvika för att ordna med skolgång och inkvartering åt barnen. Deras bostad var på tredje våningen i Lundquists hus i korsningen Torggatan/Fabriksgatan. ”Vi” bodde i samma hus på första våningen under tiden jan. 1938 till okt. 1942. Pappa fick i uppdrag att iordningställa vindsvåningen till barnen Lagerberg. Jag blev mycket bekant med Fritjof. Han var en av mina första riktiga kamrater. Uppe på tredje våningen hade han flera uppstoppade jakttroféer efter sin far. Speciellt kommer jag ihåg ett stort piggsvin. Det var vassa taggar!”

Väl framme avvisades Lagerberg då han saknade referenser. Han tog därför snart farväl och för
beredde sig för den långa vandringen tillbaka. Han nämnde då, att han var tvungen att ge sig av innan det blev mörkt, eftersom han ville sova under samma träd som föregående natt.
Då man fick höra att Lagerberg sovit under ett träd bland de vilda djuren anställdes han bums. Det var just den typen av folk som behövdes i Kenya på den tiden — orädda och initiativrika.
Att lämna de värmländska skogarna år 1920 för att flytta till Kenya i Östafrika var ett stort steg att ta. Speciellt för en småbrukare från Rackstad, som inte tidigare varit ute i världen.

Stor koloni
Kenya var på den tiden ett okänt land för de flesta svenskar. På 1880–talet kom landet i brittiska händer. Invandringen av européer — främst engelsmän, började vid sekelskiftet. En stor del av engelsmännen tillhörde aristokratin. Detsamma gällde många av de skandinaver som bosatte sig i landet. Det fanns under 20–talet en tämligen stor skandinavisk koloni i Kenya.
Det som lockade många var de stora möjligheterna till jakt och naturligtvis möjligheten att för en billig penning köpa stora jordarealer.
Somliga skandinaver klarade sig bra och bor liksom Gustaf Lagerbergs son Fritjof Lagerberg kvar i landet i andra eller tredje led.
Många lämnade dock Kenya under Mau–Mau–tiden på 50–talet. Andra lämnade landet på grund av ekonomiska svårigheter. Till dessa senare hörde den kända danska författarinnan Karen Blixen, som ägde en kaffeplantage och som i många av sina böcker skildrat livet i Kenya under kolonialtiden.

Inget lyxliv
Nairobi kunde på 20–talet närmast liknas vid en by. Det var verkligen inget lyxliv som mötte de européer som kom till Kenya. De flesta fick åtminstone den första tiden bo mycket enkelt i jordhus, med grästak och jordgolv. Det var många faror som lurade. Vilda djur, giftiga ormar och inte minst tropiska sjukdomar som malaria, bilharzia* och gula febern.
Det var Gustaf Lagerbergs stora jaktintresse som fick honom att flytta till Kenya. Han fick från en där bosatt svensk höra talas om de stora möjligheter landet erbjöd då det gällde jakt och jordbruk. Denne svensk var Nils Fjæstad, etablerad plantageägare utanför Nairobi och på besök hos släktingar i Rackstad**.
* Snäckfeber (parasitsjukdom)
** Målarkonstnären Gustaf Fjæstad m.fl.

Sålde gården
Fyra år efter mötet med Fjæstad hade Lagerberg sålt sin lilla gård och för pengarna köpt en enkel biljett med lastbåt till Kenyas hamnstad Mombasa.
Det första arbetet — att bygga regnvattenreservoarer — höll han på med under ett år. Arbetet utfördes i en trakt utanför Nairobi som är befolkad av masaifolket. Masaierna är ett nomadfolk, som bedriver boskapsskötsel. Deras huvudsakliga föda består i en blandning av sur mjölk och blod, som boskapen tappas på.
Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vilken enorm omställning det måste ha varit — både språkligt och kulturellt — för Lagerberg.
Att köpa egen jord var aldrig aktuellt för Gustaf Lagerberg. Det krävdes trots allt ett kapital.
Jaktintresset, som var den huvudsakliga anledningen till att han flyttade till Kenya, avtog med åren. Storviltsjakt intresserade honom aldrig. Däremot tog jordbruksintresset mer och mer av hans tid och han började arbeta på en svenskägd sisalplantage.

Till Arvika
Efter tre år i Kenya reste Lagerberg hem till Sverige för att gifta sig med Arvika–flickan Fanny Grafström. Den nyblivna fru Lagerberg hade inte en aning om vad hon gav sig in på. Paret bosatte sig i ett jordhus på sisalplantagen. Deras transportmedel var en mula. På kvällarna ställdes ett badkar in i huset.
Inte förrän 1950 fick familjen elektricitet och 1955 fick de telefon.
Tack vare att Fanny Lagerberg var en praktisk och realistisk person fann hon sig snart tillrätta i denna primitiva miljö. Två barn föddes. En dotter Birgit och sonen Fritjof, som berättat denna familjehistoria.
Många faror lurade i det nya landet. Som femåring stod systern öga mot öga med en spottande kobra. Lyckligtvis blev båda lika rädda.

På guldvåg
Fritjof Lagerberg berättade också, att han som barn såg den gamle och korpulente Aga Khan vägas på en våg med rent guld som vikter. Aga Khans sekt har många anhängare bland asiaterna i Östafrika.
Gustaf Lagerberg blev efter några år på sisalplantagen erbjuden att bli disponent på en stor norskägd kaffeplantage strax utanför Nairobi. Det var år 1929 han började sin bana som plantagedisponent. Han kom sedan att stanna på samma plantage till sin pensionering drygt trettio år senare, då sonen Fritjof tog över chefskapet.
Barnen Lagerbergs skolgång var ett problem. Fritjof Lagerberg berättade, att då han var nio år gammal hade han endast undervisats av sin mor två timmar per dag.
Föräldrarna valde då att skicka sina barn till Arvika för skolutbildning. En liten lägenhet* hyrdes i Arvika och en dam**, som varit anställd i Fanny Lagerbergs föräldrahem, tog över ansvaret för barnen.
*Vindsvåning i s.k. Lundquisthuset i korsningen Torggatan/Fabriksgatan
** Agnes Andersson

 – Fotot visar barnen Lagerberg och Agnes Andersson i vindsvåningen. Till vänster om fotot fanns en balkong med fin utsikt över staden.

Sju års väntan
Ingen kunde då ana, att det skulle dröja sju år innan föräldrar och barn kunde återses.
Det var Andra världskriget som kom emellan. Det gick inte att resa mellan Kenya och Sverige.
Även brevkontakten var dålig och ett år var det bara ett enda brev från föräldrarna, som kom fram. Först i september 1946 kom föräldrarna till Sverige för att träffa barnen. Två år senare tog Fritjof studenten i Arvika.
Efter tio år kunde Fritjof Lagerberg återse sitt kära Kenya. Men det var bara för ett halvår. Sedan väntade militärtjänsten i Kristinehamn. Efter sågverks– och skogsutbildning i Sverige kom han till Kenya för gott. När fadern 1961 drog sig tillbaka övertog han ansvaret för kaffeplantagen.

Brutal tortyr
Det var i slutet av Mau–Mau–tiden Fritjof Lagerberg kom tillbaka till Kenya. Många européer hade lämnat landet under oroligheterna. Det var inte mer än ett trettiotal européer som dödades, men många blev skrämda av de brutala tortyrmetoder, som kom till användning afrikaner emellan. Gustaf Lagerberg och hans maka var kvar i landet under hela Mau-Mau-tiden. Det var bara vid ett tillfälle Fanny Lagerberg kände sig direkt hotad. Beväpnade män försökte på dagtid komma in i deras trädgård. Detta upptäcktes av en tjänare i huset. Han larmade arbetarna på plantagen, som i hundratal kom till hennes undsättning.
Gustaf Lagerberg slutade sina dagar i Sigtuna, där Fanny Lagerberg fortfarande lever.

Afrikanskt namn
Det är nu sonen Fritjof, som med sin familj lever i Kenya. På plantagen kallas han Birisho. Att få ett afrikanskt namn är en stor ära för en europé, men exakt vad namnet betyder, vet inte Fritjof Lagerberg.
Den norskägda plantagen, som fadern skötte och som sonen tog över, såldes till kenyaner. FN:s miljövårdsorgan UNEP har i dag sitt högsäte på den f.d. kaffeplantagen.
Fritjof Lagerberg är nu plantagedisponent för ett stort kenyaägt aktiebolag, som förutom stora kaffeodlingar odlar vete och majs och dessutom har en stor mängd biffdjur och får.
Fritjof Lagerberg bor i en underbar villa på plantagen, några mil utanför Nairobi, fjärran från det jordhus föräldrarna bodde i under de första åren i Kenya. I huset hänger målningar av Ture Ander* blandat med leopardskinn. På frågan om Fritjof Lagerberg fortfarande känner sig som en svensk svarar han tveklöst ja.
*Efter hushållerskeplatsen med barnen Birgit och Fritjof, fick Agnes Andersson anställning hos Ture Ander i Racksta


Oviss framtid
Eftersom Fritjof Lagerberg fortfarande är svensk medborgare måste han ha arbetstillstånd för att arbeta i Kenya. Nu är det inget problem, men framtiden är naturligtvis oviss för alla européer som inte är kenyanska medborgare. Den tredje generationen Lagerberg går i skola i England, men båda barnen talar svenska, liksom Fritjofs engelskfödda hustru.
Blir det en tredje generation Lagerberg i Kenya?
Det beror givetvis på utvecklingen i landet. I nuvarande läge skulle barnen kunna komma tillbaka som biståndsexperter. Att de går i faderns och farfaderns fotspår är knappast troligt. Arbetet som plantagedisponent kommer säkert i framtiden att innehas av en kenyan.

Ann-Charlotte Ringquist
Nya Wermlands –Tidningen, 27 augusti 1981

Anm.
Gustaf Lagerberg levde 1893 till 1977 och var kommen från Torpet i Racksta. Begravd på Arvika kyrkogård. Hans far hette Oskar och var möbelsnickare.
Fanny Lagerberg, född Grafström, levde 1897 till 1996 och är begravd i samma grav som Gustaf. (Kvarter A) Hennes far var häradshövding Fritiof Grafström, levde 1865 till 1903. Var med och startade idrottsföreningen AIS i Arvika. – Modern var Agda, född Olsén och syster till Erland O., levde 1872 till 1947. Politiskt aktiv.

Publicerat

Historien om Höglunda i Rackstad och glimtar av fest och vardag i Rackstad under 1900-talet

En inflytelserik person i Arvika och i Rackstad under första halvan av 1900-talet var Ludvig Mattsson. Han har i sin delvis publicerade dagbok redovisat mycket Rackstadliv och sina många besök där. En anledning var att hans syster Lydia Sager och maken Georg lät med hjälp av honom bygga sommarstället Höglunda, där många av traktens konstnärer blev grannar. Och han har i sin yrkesegenskap ritat åtskilliga andra hus i Rackstad,
2011 gav Ludvig Mattssons son Anders ut första delen av Ludvigs dagböcker för åren 1908 – 1913. Ludvig fortsatte att skriva dagbok ända till sin död 1960. Nedanstående text bygger på dessa dagboksanteckningar kompletterade med bilder som Ludvig och hans systerson Olof Sager tagit.

                                                                                                                     Höglunda i övre Rackstad idag

                                              Höglunda 1940-tal (?) Teckning av Ture Ander. Tillhör Johan Chytraeus

Rackstad har växlat karaktär alltsedan medeltiden. Från åtminstone 1500-talet ett frälsehemman ägt av adel från Sörmland. Därefter en bondebygd med hemmansägare, drängar och pigor, torpare, inhyses osv. I mitten av 1800-talet etablerades Segerfors bruk och med det bruksägare, smeder, sågare, mjölnare osv. Nästa lilla våg utgjordes av konstnärer i 1900-talets början, som kom att sätta Rackstad på den svenska konstkartan. Under 1900-talet blev Rackstad också en plats även för fritidsboende. Kort avstånd från Arvika och en vacker natur.

                                                   Ture Ander målare 1881- 1959

                                                 Riborg Böving keramiker 1880 – 1953                                                  Fritz Lindström målare 1874 – 1962
Porträttfoton från Arvika kommunarkiv

Många hittade till Rackstad, lockade av människor i konstnärskolonin: Fritz Lindström, Fjaestads, Ture Ander och Ragnhild Franzén, Riborg Böving och Ignacz Beôrecz. 1921 fick Fritz Lindström Elsa Hallgren som närmsta granne på Rackbergsängen. Elsa hade kommit till Rackstad som elev i ”Fastrarnas” (Anna och Amelie Fjaestads) vävskola och blivit kvar i trakten – åtminstone på sommarhalvåret. Riborg och Ignacz fick Samuel Lindqvists familj som närmsta granne längre ut på udden. Samuel var vid det laget ensam ägare av Arvika kontantaffär – känt för sin kredit till Rackenkonstnärerna… Allra längst ut på udden hade bryggarmästare Ivar Lydén köpt en avstyckad tomt som skulle dröja ända till 1940 innan den bebyggdes. Och den ritades av just Ludvig Mattsson. Ludvig hade dessförinnan, 1921, ritat Elsa Hallgrens hus. Byggmaterialet (stockar, plank m.m.) hade sammanförts från två platser: Hos ”Oskar på
Hagen” i Långvak och från Orrviksbråtsstugan. Och 1931 ritade han dessutom Gustaf Fjaestads nya hus på Sågudden – udden väster om Kampudden

I den här skriften skall intresset koncentreras kring ett annat sommarhus i Rackstad: Höglunda.

Det byggdes av Georg och Lydia Sager. Lydia var syster till Ludvig Mattsson. Lydias farfar var en storbonde från Treskog i Gunnarskog som hade resurser och viljan att låta barnen studera. För Lydias del först i Elementarskolan för flickor i Arvika. För att kunna få en studentexamen var Lydia tvungen att söka sig till Upsala (det var ett ”p” på den tiden).  Hon tog sin ”Mogenhetsexamen” den 3 juni 1905 med ”berömliga” betyg i alla ämnen. Arbetade periodvis som vikarierande lärarinna på Arvika Elementarskola för flickor. 1910 fortsatte hon sina studier på universitetet i Upsala. Blev bekant med Selma Lagerlöf och deltog aktivt i studenternas kamp för allmän rösträtt. 1918 hade kvinnlig rösträtt äntligen beslutats. Något att fira! I Dagens Nyheter kunde man läsa: Senare på torsdagen var det dags för nästa högtidsfest, denna gång för ”Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt” där Selma Lagerlöf, Anna Whitlock och Lydia Mattsson-Sager talade. Sigrid Leijonhufvuds kantat tonsatt av domkyrkoorganist Elfrida André framfördes av kör och orkester under ledning av Alice Tegnér. Ledamöter från riksdag och regering deltog. I Malmö undervisade Lydia – en mycket populär lärare – vid Tekla Åbergs högre läroverk för flickor, som 1937 ombildades till kommunal flickskola.

Under trettiotalet kan man i Ludvigs dagbok läsa att Rackstad verkade attrahera med sin koppling till den sociala miljö konstnärerna utgjorde. Ludvigs syster Lydia (1885 – 1979) var gift med Georg Sager (1883- 1968), Han var född i Arvika och tog en examen vid Arvika lägre allmänna läroverk den 1 juni 1899.  Inga ytterligare studier men fick anställning vid Kongl. Postverket den 19 juli 1901. Arbetade någonstans i Skåne innan han hamnade i Malmö. – Georgs far, Johan Daniel Sager, arbetade som bruksförvaltare i Arvika.
Familjen med sonen Olof (1921-2008) var i slutet av 30-talet tillfälligt inhysta sommargäster på Segerfors och följande år på Lugnet. De hade redan på 1920-talet sommarbott på olika andra platser, t ex Edane. Säkert var det Sagers som gjorde att Allan Bergstrand, välrenommerad översättare av dramatik och litteraturkritiker, tillbringade somrarna på Brômsere och i Båtvika i Stålsberga. Lydias och Georgs ambition var att kunna hitta en tomt och bygga något eget. De bodde liksom Bergstrands i Malmö, men tack vare Lydias broder Ludvigs insatser skulle de så småningom kunna skaffa en egen sommarstuga i Rackstad.

Ludvig Mattssons dagbok bär många spår av umgänget i Rackstad, t ex anteckningen 3 mars 1935:
Efter frukost och sen Hilma* varit i kyrkan och sjungit körde vi med Anna Stina
på sparken till Björkåsen i Taserud dit Elis lät sända ner häst och släde för skjuts till Rackbergsänga. Karin och Stina bjöd på konjak m.m. – Vid 2-tiden kom vi fram till Elsa Hallgren, som väntade oss med middag. Mot slutet av måltiden kom Elis i Tasre – cyklande! – Vi körde hemåt kl.5 och kom fram till Björkåsen vid 6-tiden. Hilma och lillan sparkade till stan. Jag blev med opp till Elis och spelte spröjte.

*”Hilma Resberg, var född i Åmål 1903. Hon genomgick någon utbildning till farmaceut och hamnade så småningom på apoteket “Älgen” i Arvika. Pappa nämner henne i dagböckerna
för första gången den 11 april 1921. Det var på ett kafé, som en väninna till mamma drev intill gamla badhuset. Väninnan hette Maja Nilsson, som senare (1925) övertog Sanstaberg i Stålsberga. Min mamma var mycket musikalisk och hade en fin sångröst. Deltog i flera sångkörer och spelade”pigan Stina” i Wärmlänningarna på 30-talet. – Mamma blev inte
gammal. Hon dog på lasarettet i Karlstad den 18 december 1945.”, skriver Anders Mattsson

1938 antecknas i dagboken bl. a. bad, bärplockning och sällskapsliv, men också spaning efter lämplig tomt. 3 juli tittade man på en tomt vid Lugnet, som uppenbarligen föll bort, för 4 augusti cyklade Ludvig med sonen Anders upp till Segerfors och gick därifrån med Sagers och tittade på en tomt ”ovanför Ander”. Sen gick några veckor. Riborg bjöd på kräftskiva. En lyckad tillställning – trots en regnskur som blötte upp dukningen på gården.
Där var en massa människor församlade. Jag hade sällskap vid mitt bord av Fritz, Elsa Hallgren, Bergstrands, Ture, Kalle Wennerströms m fl. Vi sjöng den av Kalle, för tillfället, författade nubbevisan. Sen sjöng Våge, Kalle och Gottfrid i Hulta. Ungdomen dansade i månens sken. Vår beställda bil kom kl 12 och vi åkte hem.

Några dagar senare var det dags för Sagers att återvända till Malmö, men dessförinnan ännu ett besök på tomten med Ture Ander för att undersöka en källa. 2 sept: Besök av Axel Spik, som fick ritning med material – beskrivning till Sagers för att räkna på bygget.

Ture Ander utanför “Orrhöjden” i Rackstad Foto juli 1941

Sen verkade det rulla på. Tomten måste Georg och Lydia vid det här laget ha köpt av traktens stora markägare Ragnar Johansson Byggmästaren Axel Spik fick en ritning på uthus. Nästa dag var man på plats och stakade för uthus och ”corps de logis”. I början av september stod uthuset på plats. Sen gick några månader med anbud från Spik och offerter skickade till Åmål och Hultsfred. Men ännu i december funderar Ludvig på ritningen till Sagers.

1939 sällar sig Ludvig Mattssons familj till sommargästerna i Rackstad. Får hyra Lycka – nära Kampudden – av ”gubben Nyberg”. Och 20 juni åker Hilma och barnen + Hanna med lastbil till sommarstugan i Racksta. Allt medan Ludvig arbetade. Dock inte så mycket med Sagers hus.
Gick opp till Sagers på Segerfors för att resonera om bygget. Fick kaffe. Sen gick vi bort till Lycka och hälsade på småttingarna. Anders blev med opp till Sagers tomt. Så även gubben Nyberg. Vi resonerade om planering m.m.
7 augusti lämnar Ludvig nya skisser till Sagers. Sen händer inte så mycket mer med det projektet. Ute i världen bryter andra världskriget ut, vilket Ludvig noterar i dagboken.

Det blir 1940 och nu ligger Sagers husprojekt litet i träda. Ludvig tar sig an Lydéns hus ute på udden och arbetar också med en beskrivning till lärarbostaden i Rackstad. Först 25 juli noteras i dagboken att Ludvig cyklat ut till Rackstad för att ”resonera om bygget”. Som ett resultat lämnar Ludvig 7 aug nya skisser till Sagers. Sen går ett år. Ludvig och hustrun Hilma besöker Sagers som nu bor på Lugnet. Efter bad på Sanstaberg i sällskap med ”doktor Lenk” (i Båtvika) och umgänge återvänder man per cykel till stan. Och nu sätter Ludvig igång. Arbetar med ritningen, går ner till det pågående Kinellsbygget för att resonera med David Larsson om färger och tala med skifferläggaren. Ringer Gjerming angående ventilation av skafferierna. Georg får ritningar till fönster och dörrar.

Lydéns hus är nu färdigt. Sagers bygge under tak. Ludvig gör en sprisritning till Sagers – med avbrott för kaffe med ”herrskapet Ärlingssons”.* 12 september konstaterar Ludvig att man brädfodrar Sagers hus. 8 oktober är bygget närapå färdigt. Då har Ludvig några veckor innan ritat köksinredning. 15 oktober ordnar Hilma och Ludvig kafferep för snickarna och grannarna och eldade i öppna spisen i sällskap med Lindströms, Anders och Riborg. Att huset skulle heta just Höglunda är ingen slump; Ludvig och hans syster Lydia var födda på ”Höglunda” i Bjurbäcken, Mangskog.
* Konstnären Erling Ärlingsson (1904-1983) från Mangskog. – Senare hamnar han på Sillegården i V:a Ämtervik och blir gift med Margit, dotter till Ida Nilsson – Sahlström, ”Fryksdalsmora”
                                                                                                 Snickarna Anders Persman och Axel Spik

Nästa år – 1941 – är det dags för huset att målas. Men vilken färg, undrar byggmästaren Axel Spik. Ludvig föreslår att han skall rådfråga Ture Ander. Tre veckor senare tittar Ludvig på det nymålade huset.
Nu är huset färdigt och Ludvig redovisar många besök:
30 juli Vid ½7-tiden cyklade Hilma och jag ut till Sagers. De hade besök av Bergstrands, Liss Eriksson och en annan artistyngling (Nygren). Det bjöds på kaffe på verandan. Vi stannade kvar efter det de andra gästerna gått. Istället kom Riborg opp. Vi drack té, innan Hilma och jag återvände till stan kl ½12

Anders Mattson beskriver: ”Lydia och Georg. Deras son Olof är i mitten. Stående till höger är min mamma Hilma. Den kavate pojken till vänster är undertecknad. Sittande intill Georg är mina systrar Anna Stina och Märta.”

1943. Sagers utökar sin tomt. Ludvig hämtar en tomtkarta hos lantmätare Holmquist. Ett halvår senare är Ludvig till tingshuset med papper om tomtköpet. 19 juli fyller Georg 60 år.
Hos Sagers samlades ett tjugotal gäster: Ture, Fritz och Ellen, Nyströms, Bergstrands, Åströms, Erik Zetterberg och Agnes*. Georg uppvaktades med blommor och tavlor m.m.. Så fick vi bänka oss i stora rummet och njuta av en god middag med gott vin! Bergstrand och Walle (Valdemar Dahlgren) höll tal. Georg tackade – Vi åkte hem med bil kl ½1
.
9 april 1944 berättar Ludvig om ännu ett besök i Rackstad:
Reste klockan ¼4 med Hilma pr. bil till Segerfors, varifrån vi fotade till Lindströms. Först fick vi beskåda en brokig skara slalomåkare i backen mellan Lindströms och Rackbergsänga: Bosse Fjæstad i frack och cylinder som ”Raskenstam” , Leif Lindström som schweizisk bondtös, Våge Böving som brokig Ada Andersson Susegård (person i Grönköpings veckoblad) , en annan yngling som svartklädd Sophie Liljedotter (Grönköpings vördade äldsta)etc. En charmant uppvisning! – Sen in till Fritz och smörgåsbordet med nubbe m.m. Gustaf Fjæstad uppenbarade sig. Så drog vi över till Elsa Hallgren och där blev det dans och musik. Jerôme m.fl. spelade fiol, Anni Hallén piano och själv klinkade jag på gitarren. Ynglingen Stigmark, gift med Elsas systerdotter, sjöng bra till luta. – Hilma och jag gjorde Robert Rönning sällskap, då han gick kl.½11. Fint månsken och ett par grader kallt. Hemma strax före 12.
*Agnes Matson (1892-1988), syster till Lydia och Ludvig. Ogift, arbetat som telegrafist i Arvika.
Hon lät bygga en mindre sommarstuga år 1939 på Glasberget i Rackstad/Holm granne med Berget och Övre Berget

Så fortsätter 40-talets somrar med många besök hos Sagers. Ludvigs barn får lektioner i tyska av Olof. Fritz Lindström fyller 70 år 5 juli 1944. Ludvig och Hilma mellanlandar då hos Sagers för att repetera en av Allan Bergstrand författad hyllningsvisa, ”Vila i Gungstolen”. Fyra dagar senare:
…vi cyklade hela familjen ut till Sagers kl 10. Jag hade Märta på pakethållaren. Vi hade en ljuvlig dag hos Sagers. Efter kaffe på verandan gick vi ner och badade en timme. Sen hälsade jag på Ture Ander en stund. Vila ½ timme före middan. – Riborg kom till kaffet – Vid 9-tiden cyklade vi hemåt. Vi fick en liten åskskur på oss i Gate-skogen

                                                                                                           Lydia och Georg utanför stolpboden

1946. Ännu en dagsutflykt till Rackstad redovisad. Nu är det midsommar.
Vid ½12-tiden åkte jag med flickorna ut till Sagers pr. bil. Vi fann värdfolket nere vid sjön, där även vi tog oss ett dopp. Anders och Sture kom cyklande. Efteråt dracks kaffe på verandan. Tidningsläsning. – Jag gick en tur och hälsade på Elsa i Rackbergsänga. Hon var ensam med sina blommor. Bjöd mig på kaffe. Tora väntas hem. – Framåt kvällen kom Åströms (David, Anna och son Hans) samt Ture till Höglunda . Det bjöds på mat och snaps (!) och kaffe. Kvällen var härlig. Så småningom gick Ture för att se på midsommardansen hos Bosse Fjæstad på Sågudden (i Rackstad). Vi andra satt och pratade till midnatt, då Åströms rodde tillbaka till Båtvika, som de hyr för sommaren av Lenk. – Småtöserna hade lagt sig i boden. Själv fick jag ligga i stora rummet.

Lydia och Georg Sager på Höglunda:

Att inte hela verandan hade tak, var tydligen inte så lyckat. 20 maj 1947 kan man läsa i dagboken:
Axel Spik ringde och ville jag skulle bli med till Sagers stuga för att rådas angående glastak på verandan. Jag körde oppåt med bilen och tog Spik med i förbifarten. Sen vi sett på Sagers, gick vi in till Nyströms på Hagen, där de vill ha ny veranda och beställde ritning till sådan. Det bjöds på kaffe och vi satt ända till kl.10 och pratade.
15 juni konstaterade Ludvig över en kopp kaffe på Höglunda att verandan nu var ”heltäckt”

1950 besiktigades nylagda tegeltaket på Sagers stuga. Det hade tyvärr delvis frusit sönder. Ett år senare tittar Ludvig på det omlagda – men ånyo skamfilade tegeltaket.
1951 fick Sagers en ny granne:
…själv fortsatte jag till ingenjör Sevesten, strax bredvid Sagers, för att resonera med honom om pumphus. Fick gå husesyn genom hans egenhändigt byggda villa, som han alltjämt jobbar med på sina lediga stunder.

Stående fr.v. Anders och Ludvig Mattsson, Georg Sager. Sittande: Jenny och Albert Mattsson*, Agnes Matson; Lydia Sager, Allan Bergstrand.

*Albert Mattsson (1890-1969). Gift med Jenny (f. Fundin). Direktör på Wermlands Enskilda Bank A.-B. från 1935. Paret fick inga egna barn. Tog två adoptivbarn, Sture och Birgitta (syskon). Birgitta blev gift med Kjell Olsson, son till Oskar Olsson, vaktmästare på Realskolan. Birgitta och Kjell umgicks mycket med Våge och Elvy Albråten. Ibland kunde Kjells kamrat Alf Hambe (vissångaren) delta.

                                                                                          Utsikt över Racken på 40-talet från Höglunda

                                                                                                         Samma utsikt 2020

1953: 19 juli – söndag – … Klockan 6 körde jag och hämtade Albert och Jenny och sen åkte vi jämte Anna Stina och Ehrlings till Sagers i Racksta för att delta i hyllningen för 70-årige Georg. Jag, Albert och Agnes uppvaktade med rökverk och askfat. Så småningom samlades vi 15 gäster och blev alltså jämte värdfolket 18 st. omkring middagsbordet. Det bjöds på härligt god mat och goda viner. Jag sa´ några ord till Georg, och så presenterade Allan Bergstrand en dråplig visa, som sjöngs unisont. Efteråt kaffe.– Uppbrott kl.½11.
Några verser ur Allan Bergstrands hyllningsvisa “Georgica”:

Efter ett besök i Frankrike:
Å trött på republiken / han for tebakersch te sitt lann
å spika hop med Spiken / ett hus ve Rackens strann.
Där lä-, där lä-, där lä-ser han i sina rum
mens sommarvinden smeker ljum hans kära Tusculum*
(*I Tusculums omgivningar hade förnäma romare lantgårdar)

Höglunda har en åskledare!
När stormen rister bister / hans hus å åskan går som Hin,
då gräver hans magister / likt Benjamin Franklin
en gro-, en gro-, en gro-p åt åskans raseri,
planteranes en stång däri att lura blixten i.

Midsommar 1960 noteras så ett av de sista besöken på Höglunda:
Åkte ut till Sagers med Anders och Märta vid 1-tiden. Kaffe på verandan. Det började åska och regna igen, men klarnade upp till middan, som avåts ute på verandan. Men sen drog det på igen och det kom några kraftiga smällar. Regnet öste ner.

24 augusti 1960 dog Ludvig Mattsson, född 1888.

Bild från 1958 på Oppstuhage, som invigdes 1951. Ludvig var en drivande kraft bakom inrättandet.

Nya ägare av Höglunda

1989 sålde Olof Sager Höglunda. Köpare: Arne och Kerstin Lidén. Ett skäl var säkert att Kerstins syster Barbro Olsson bor tvärs över sjön, i Perserud, tillsammans med sin Janne. I grannen Jörgen Zetterquist fick Arne, på sin fritid jazzmusiker, en spelkompis. Olof Sager, säljaren, dog 2008, 87 år gammal och hade en bakgrund som universitetslektor i engelska och läromedelsförfattare. Kerstin och Arne överlät/sålde så småningom Höglunda till Arnes dotter Gunilla Oquinena, som 2011 sålde Höglunda vidare.

Första bilden nedan: Kerstins syster Barbro Olsson och Arne Lidén.
Bild 2: Kerstin Lidén och svågern Janne Olsson.

19 juli 1958 var ännu en granne på besök hos Sagers. Georg fyllde 75 år.
De hade besök av Georgs syster Ellen med son (från Göteborg) samt Bergstrands och Märta Wettmark. Vi bjöds på kaffe och vin. Fru Wettmark ville ha råd angående flyttning av ett litet hus på sin tomt nedanför. Jag gick med henne dit ner och vi kom överens om placeringen. Träffade fru Wettmarks moder.
53 år senare, 2011, flyttade Märtas barnbarn Frida med familj in på Höglunda. Och Fridas pappa Lennart, som sammanställt den här texten läste f. ö. engelska för Olof Sager en sommar på 50-talet.

                                                                                                                         Espen och Jonas grillar 2011


Det här inlägget har ställts samman med stor hjälp av Anders Mattsson och den dagbok och de bilder hans far Ludvig Mattsson och hans kusin Olof Sager lämnat i arv till eftervärlden. (Ludvig Mattssons samtliga dagböcker och brev har sonen Anders renskrivit och sammanställt på PDF-filer). Tack också för bilder från Barbro Olssons fotoalbum.

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

Ida och Marie på Bäcken

Sven-Åke Larsson skrev:

Jag läste ett inslag i ”Bilder från Norstugas bildarkiv”. Där fanns ett foto av Bäcken och en diskussion huruvida Ida kunde väva. Därför skrev jag ner några minnesglimtar från Bäcken som följer:

“Bäcken i Rackstad för länge sen men då så nybyggt att man ännu inte fått färg på huset (1920- eller 30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”

På Bäcken bodde Ida och Marie två ogifta damer. De var mycket skickliga väverskor och hade en mycket bred vävstol där man kunde väva ”fyrhändigt”. Jag minns att min mor vid något tillfälle vävde tillsammans med systrarna på Bäcken i den breda vävstolen.

Ida anlitades för matlagning vid större fester i Rackstad. Till exempel minns jag henne från min pappas 50-årskalas i vårt 40-talstrånga kök. Ida var snabb i talet och hade humor och var en mästare på att trilla köttbullar och annat gott.

I mogen ålder fick Ida kontakt med en gentleman från Karlstad som dök upp som ett exotiskt inslag när han slog sig ner på Bäcken. Han var en stilig karl som genererade nya idéer hos Bäckefleckera. Det var oklart om Marie tyckte arrangemanget var helt lyckat. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon tyckte att systern åmade sig för den inneboende nykomlingen. Ida blommade dock upp och ordnade nu bland annat danstillställningar på Bäcken, ett ovanligt inslag i vardagen.

Marie hade ett talfel varför hon kunde ses som lite annorlunda och hon kunde vara svår att förstå för den ovane. Hon var liksom Ida en mycket vänlig och behaglig dam. En dag var hon dock mycket upprörd. Hon kom då och ville reklamera en värmelampa som hon köpt på Konsum i Arvika till att värma sina nykläckta kycklingar under. Reklamationen gjordes med följande beskrivning ”…poff sa det, å fjärera rök..” Tydligen ett dåligt lampexemplar….

PS Bäcken ligger mellan Korset och Bloméns, dvs. på vänster sida när man åker in mot Arvika. Det går ett liten bäck under vägen där som är ett tillflöde till Viksälven. I bäcken fanns förr gott om ”örkytt” som vi fångade i buteljer med Kinnekullebotten, meddelar Sven-Åke

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2020/12/28/bilder-fran-norstugas-gardsarkiv/

Publicerat

Bilder från Norstugas gårdsarkiv

Johan Cythraeus skickade under något år bilder från olika delar av trakten – mest från Stålsberga. Här kommer de samlade. Bildtexterna är Johans från 2016. Har du något att tillägga till bilderna, så kommentera gärna!
(Kommentarer från Facebook nu inlagda i efterhand)

” Från Stålsberga vid norra delen av Racken (gammelfarfar Wiktor Magnusson försökte stoppa vägdragningen över sjön men ja, han var bevisligen inte så framgångsrik 🙂”
“Skördetid på Segerfors herrgård i Rackstad. Året okänt. Ur Norstugas gårdsarkiv.”
Kicki Andersson
Ser ut att vara på Tomtänga nedanför Sal.

Johan Chytraeus
Foto från fam Göran Holm, Rackstad. Damen som bodde i röda huset i Holm där berättade för mig att det är arbetsfolk knutna till Segerfors herrgård
“Den här är från Edet, Rackstad (omkring 1920-30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”
Kicki Andersson
På Edet bodde Erik och Birgit Andersson och Eriks far Emanuel!Erik var Ju Elsa vid Bäckens bror. När Birgit blev änka byggde hon huset nere bredvid Bäcken och flyttade dit! Hon var en duktig väverska. Till Edet åkte vi spark över isen på vintern!
Britt Andersson
Av Birgit köpte mamma och jag fina hålgardiner och även mattor. Elsa var väl också duktig? De två var alltid med på utställningen i Rackstadskolan.
“Soldattorpet i Stålsberga, uppfört i mitten på 1800-talet. När knektsystemet lades ner till förmån för en värnpliktsarmé kring sekelskiftet 1900 fick dåvarande soldaten Ståhl möjlighet att köpa loss torpet av bönderna i Stålsberga. I mitten står Sune Ståhl som gick bort för ett antal år sedan. Soldattorpet är fortfarande i släktens Ståhls ägo. Ur Norstugas gårdsarkiv.”
Johan Chytraeus
Detta var soldattorp i Stålsberga från mitten på 1800-talet till när allmän värnplikt infördes. Olenius (?) Ståhl fick gå runt till varje hemmansägare i Stålsberga med lite pengar för att köpa loss deras andelar och ta över stället.
Johan Chytraeus
Sune Ståhl med farföräldrar.
“Sandstaberg den 30 juni 1918. Ett gång från trakten, mest Stålsbergafolk, har picknick ute på stenhällen med Racken i bakgrunden. Kvinnan som står upp i mitten med den största svarta rosetten är Maria Magnusson, min farfars mor. Från Norstugas gårdsarkiv.”
Kicki Andersson
Mannen i mitten är väldigt likt Gustaf i Öststuga… kanske hans far?
Johan Chytraeus
Stående kvinna med stråhatt och svart hakrosett är min farfars mor Marie Magnusson.
Juni 1926. Sandstaberg, Stålsberga. Många från Stålsberga även fam Ståhl. Tror det kan vara en sommarträff med missionsförbundsfolk men inte säker.
“Mot slutet av 1800-talet var järnbruket på dekis och omkring 1880 flyttades Kropptomta till Stålsberga. Men hur stort var huset? Och hur kan det ha sett ut? I kommentarsbilden nedan finns det äldsta fotot av Hagen vilket skvallrar något om hur Kropptomta såg ut en gång i tiden.”
Kicki Andersson
Backen vid nuvarande vattenverket heter Kroppbacken!

“Familjen Eriksson på Hagen (fd Kropptomta) omkr 1915-1920.

Johan Chytraeus
Hagen. Fam Eriksson. Siste ur familjen att bo där var Johan Eriksson, avliden 1979 tror jag.
“Hos Petter på Myra, Rackstad. Ur Norstugas gårdsarkiv.”

 

“Detta föreställer Norstuga i Stålsberga (som alla vet ligger vid Rackens västra sida). Uppfört 1880. På bilden Gustaf, Magnus, Maria och Kajsa (Andersson). Gården har gått i samma släkt sedan uppförandet.”
Johan Chytraeus
Norstuga. Byggdes av farfars morfar Magnus Andersson m fru Cajsa år 1880. Min mor och far bor där idag.
Britt Andersson
Vilken vacker glasveranda! Stilrent!
“Nytomta i Stålsberga. En för trakten typisk värmländsgård från 1700- eller mer troligen början på 1800-talet. Huset och uthusen revs i mitten på 1930-talet då en ny byggnad uppfördes.”
Johan Chytraeus
Gamla Nytomta. Min farfars far Wiktor Magnusson rev gården 1932-1936 och byggde nytt. Bara lillstugan finns kvar. Timmerstomnen kan ha blivit funkishus i Dragspelet. Stolpboden köpte unge Martin Floden. Flyttade upp den till berget och det blev början på hans hus där.
Britt Andersson
Johan ChytraeusMartin berättade väldigt utförligt om när byggde där uppe på berget. Jag har det nedskrivet någonstans.

 “Kampen för kvinnlig rösträtt leddes från Stålsberga! I oktober 1905 tog Anna Lindström ordförandeskapet för den nystartade lokalavdelningen. Kampen kröntes så småningom med seger.”

“Symöte i Stålsberga, 1916.”
Johan Chytraeus
Symöte. Min farfars mor Marie Magnusson. Oklart vilket hus. Kan vara Tomta trodde Bror Nyquist när han levde men vi är inte säkra. Fick fotot av Bror men finns även hos oss. 1920-tal.

 

“Bäcken i Rackstad för länge sen men då så nybyggt att man ännu inte fått färg på huset (1920- eller 30-tal). Ur Norstugas gårdsarkiv.”
Kicki Andersson
Vid Bäcken bodde Gustaf och Elsa med dottern Ingegerd på 60/70 talet…Gustaf var från Öststuga i Stålsberga och Elsa från Edet ”östom sjön”!
Britt Andersson
Före Gustaf och Elsa bodde väl en gammal tant som hette Ida där? Jag minns att mamma och jag var och hälsade på Ida ve Bäcken. Undrar om inte hon vävde också?
Kicki Andersson
Kommer också ihåg Ida ve Bäcken, men kommer inte ihåg om hon vävde, men det var väl en sysselsättning för många kvinnor då😊Birgit vävde ju på beställning när hon var bondmora på Edet, hon kärnade smör som hon sålde minns jag, allt för att få nån krona i inkomst
Britt Andersson
Kicki Andersson

jag beställde några av mina första finrumsgardiner av henne. Men då hade hon flyttat till Bäcken.

Lisbeth Andersson
Kicki Andersson Birgit var gift med Erik på Ede
Kicki Andersson
Lisbeth Andersson

Birgit var dotter till Viktor å Essa? på Skogslund och kusin till din svärfar Janne på Nolby om jag inte minns fel? å gift med Erik. Elsa ve Bäcken var hennes svägerska.

Publicerat

Gustås äldre historia

1540 fanns Gustås upptaget som ett kyrkohemman kopplat till Gunnarskogs kyrka. Därefter har Gustås övergått till att bli ett ”infanterihemman”. 1665 står löjtnant Lars Knutsson som boende där, liksom Knut Eriksson.

Gustås 1641

1682 organiserades det militära om. Vi fick indelningsverket och Gustås blev löjtnantsboställe. I en bok om Arvika nämns ett antal av dem som bebott Gustås. Från 1690-talet fältväbeln välborne Hans Stuart. Fältväbel var en officerstitel och motsvarar kvartersmästare. 1702 befordrades Stuart till fänrik och efterträddes på Gustås av fältväbeln  Jonas Blanckenfjell. Också han ”välboren”, dvs lägre adel. Efter honom kom Per Frumerie f. 1697. Vid mitten av 1700-talet innehades Gustås av bataljonsadjutanten, fältväbeln Robert Niklas Hellgren. Inte bara militärer har bott där. Peter Öberg, en gång brukspatron i Norserud och senare utfattig, dog i armod på Gustås 1784.

1747 upphävdes förbudet mot hemmansklyvning. 15 år senare uppmuntrade staten att hemmansägare anlade torp åt gifta legohjon. Mellan 1750 och 1850 ökade befolkningen i Sverige från 1,8 miljoner till 3,5 miljon. Särskilt hög tillväxttakt efter 1810 i form av torpare, backstusittare.

1755 fanns bara ett torp noterat under Gustås, Gullsjötorp, uppe vid Mjögsjöns norra ända. Från 1760 anges tre nya torp:  Mögsjötorpet, Göktorpet och Humletorpet. 1787 tillkommer Björkåsen, som avregistreras 1811 och Nybyggerud i husförhörslängden. Myråsen finns angivet mellan åren 1806 och 1820. Sist i raden är Johannesberg och Pålsbråten, som båda finns angivna från 1811. (Utifrån husförhörslängderna 1760 – 1826. 1796 – 1801 saknas uppgifter) Några av torpen finns kvar, men var låg de andra: Mögsjötorpet, Björkåsen, Nybyggerud, Myråsen, Johannisberg?

Här följer uppgifter ur husförhörslängderna för den undersökta perioden. Med reservation för felaktigheter och oklarheter… (Komplettera gärna!)

Gustås
1760-74 Robert Niclas Hellgren f 1708  d. 1763 (Fältväbel Mantalskommissarie) hh Cajsa Greta Ramzell f. 1714 d. 1759. 5 (4?) fröknar f. 1734 -50 och 4 söner f 1750 -59 (en son?) sista tvillingarna f 18 juni 1750 i Ny prästgård. Roberts far Birger Hellgren f. 1677 dog 1717 på Gustås.
1774 – 87. Löjtnant Engelbrekt Frumerie f. 1737 (1735?) Därefter Carl Jean Bratt, Peter Öberg (1722-1784) och hh Anna Lisa Pemer.
1787-91 Kapten Johan Fredrik Nisbeth f 1751
1791 – 96. Nisbeth flyttar 1795 till Berg i Älgå.
1796 – 1801 Uppgifter saknas
1801-06. Inga namn på boende på Gustås? Gifte drängen Hans Jonsson med hustru Maria Lisa Emfellt f. 1769 inflyttade från Långserud 1804.
1806 – 11. Arrendator Carl Gustaf Ekman f. 1775 hh Elsa Beata Åberg f. 1783 inflyttade från Gillberga
1811 – 16. Ekmans flyttar till Sillerud 1813. ”Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” anges. 1815 flyttar Adolf Wester f. 1789 in.
1816 -20 ” Hovrättskommissarien Göran Ekendahls folk” Indelningshavaren löjtnant Adolf Wester. Arrendatorn Fredrik Adolf Stuart f 1783. Inflyttad från Stavnäs 1816. Till Stortorpet i Långvak 1819, Solberg 1820.
1820 – 26 Johan Magnus Torsell f. 1776 hh Maria Vigelius
1826-31 Torsell dör 1836 liksom Vigelius. Samma år flyttar Inspektor CME Torsell f.1808 in. Från Torshälla (?)

Gustås idag

Mögsjötorpet
1760 -74  Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87  Hans  Andersson och Kjerstin Olsson
1787-91 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsson f 1721 Flera barn och oä barnbarn 1791-96 Hans Andersson f. 1722 flyttar 1801 till Perserud
1801 -06 Elof Olsson f. 1768 flyttar med hustru från Ö Sund
1806-11  D:o Därefter änkan Britta Jonsdtr f. 1743 Ensam kvar på torpet
1811-16 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761 (utfattige)
Därefter Anders Olsson f 1778 hh Karin Nilsdtr 1793
1816-20  D:o liksom 1820-26
1826-31 inhyses Anders Persson 1789 hh Lisa Andersdtr utflyttade (?) Finns där även 1831-37

 

Göktorpet
1760 -74 Anders Eriksson f. 1740 hh ?  Flyttade till Koppsäng.Därefter Per Hansson Homsfeldt f 1745 hh Marit Nilsdtr f. 1748
1774 -87 Per Hansson Homsfelt (soldat) f 1745 hh Marit Nilsdtr f 1748. Flyttat 1775 till Homslid Därefter avskedad soldat Petter Bengtsson f 1738 hh Marit Gudmundsdtr f 1738 Därefter Erik Månsson f 1742 hh Katarina Nilsdtr f 1733
1787-91 Olof Andersson f. 1749 och hh Britta Ersdtr f. 1751 2 barn + barnbarn
1791-96 Jon Månsson f. 1762 hh Ingrid Pettersdtr f 1766.
Därefter Nils Anderssson f. 1755  Anna Jonsdtr f 1752
1801 -06  Nils Anderssson Anna Jonsdtr
1806-11  Per Nilsson f. 1765 hh Lisa Olsdtr f 1764
1811-16  Per Nilsson  hh Lisa Olsdtr f 1764 Sonen Anders f. 1792 beväring. Infördes 1813.
1816-20  Per Nilsson hh Lisa Olsdtr. Därefter sonen Per f 1796 gift 1818 med Lena Larsdtr f 1764
1820-26 Per Persson f 1796 hh Lena Larsdtr Löf f 1764 Därefter Jan Jonsson Hwass f 1776 hh Britta Andersdtr f 1789. Flyttade 1822

Göktorpet idag

Humletorp
1760 -74 Hans Andersson f. 1722 och h h Kjerstin Olsdtr f 1721
1774 -87 Olof Olsson f 1724 hh Maria Ersdtr f 1733 Därefter Jonas Bålman f 1722 hh Elin Andersdtr f 1736. Därefter Erik Carlsson f. 1751 hh Ingegerd Larsdtr 1745. Därefter Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739
1787-91 Lars Persson f. 1745 hh Britta Andersdtr f 1748. Tre barn. Avskedade soldat Erik Andersson f 1734 hh Britta f. 1745. Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761 Avskedade soldat Jonas Bålman f. 1722 Flyttade till Labråten under Rackstad 1787. Jon Månsson blev vargeringssoldat i Brunskog.
1791-96 Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Eriksdtr 1761
1801 -06 Arwid Olsson f. 1748 hh  Kjerstin Ersdtr f 1754
1806-11 Olaf Arwidsson f 1779 hh Karin Bryntesdtr f 1780
1811-16 Jonas Eskilsson f. 1778 hh Maria Svensdtr 1787 (syster: L.q. lösaktiga kvinnan Britta Svensdtr f 1780 med dotter
1816-20  Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f 1798 c. Per Nilsson f 1793 hh Britta Nilsdtr f 1791
1820-26 brukas av arrendatorn på Gustås Johan Magnus Torsell f 1776 hh Maria Vigelius

Björkåsen
1787-91 Arvid Nilsson f. 1726 och hh Elleka Erlandsdtr f. 1739 Inga andra
1791-96 Elleka Erlandsdtr
1801 -06  Anders Gustafsson f. 1764 hh Marit Ersdtr f. 1761
1806-11 D:o Lämnar torpet efter 1810
1811-16 Torpet struket. Sista paret Kjällar Jonsson f. 1758 hh Anna Jonsdtr f 1756. Därefter Nils Andersson f. 1798 (inhyses fadern fd soldat i Långvak)

 

Nybyggerud
1787-91 Per Ersson 1755
1791-96 Per Ersson  hh Brita Andersdtr f 1760
1801 -06  D:o
1806-11 D:o
1816-20  Utflyttade
1820-26 Fältjägare Nils Persson f 1792 hh Anna-Stina Renhult f 1788
1826-31 Anders Andersson 1788

 

Myråsen
1806-11 Nils Andersson f 1755 hh Anna Jonsdtr f 1752
1811-16 D:o
1816-20 D:o
1820-26 D:o inroterade på Gate. Torpet överstruket


Johannisberg
1811-16 Anders Persson f 1784
1816-20 Anders Nilsson  f 1786 hh Maria Persdtr f 1786 b. Jan Jansson Hwass fältjägare f. 1797 hh Britta Andersdtr f 1789
1820-26 D:o Flyttade 1822 b. Olof Carlsson f 1799 hh Ingeborg Jonsdtr  f 1791

Pålsbråten
1811-16 Anders Olsson f. 1778 hh Kari Nilsdtr 1781
1816-20 Nils Jonsson f 1768 hh Anna Andersdtr f 1767 Utflyttade till Brunskog 1817
1820-26 Anders Jonsson f 1776 hh Maria Olsdtr f 1770

Publicerat

Släktskap och vänskap mellan Där Framme i Rackstad och Lillälven

Britt Andersson har i boken Från stenkärle till prydnadskeramik (1995) skrivit om keramiker i Arvikatrakten, däribland systern Ulla Nilsson. Här berättar Britt om familjens vänskap med Mari, Valborg och Valfrid i gården Där Framme

 

Minnet av barndomens besök Där Framme i Rackstad är ljust och glatt. Det doftar hembakt och karameller. Man möts i köket av Mari som hälsar oss välkomna. Hon sätter genast igång att koka kaffe och tar fram av sitt hembakta bröd. I mitt minne befinner sig Valborg ofta på övervåningen när vi kommer, men hon kommer ner och är glatt överraskad av vårt besök. Mari är den trygga jordnära. I mitt minne skiner hon som en sol av vänlighet. Det är hon som sköter det mesta av det praktiska både i köket och med korna i ladugården. Valborg är mer vemodig och kanske inte riktigt nöjd med tillvaron.

Streptocarpus i en kruka av Ulla Nilsson

Till kaffet blir vi inbjudna i finrummet eller salen, som jag tror att de sade. Det är ljust och vackert med många fönster. Och i fönstren står Maris blommande streptocarpus. Mari var en mästare på att odla streptocarpus! Det var en konst som hon lärde ut till min mamma. Mamma fick skott av Mari och de trivdes även i vårt kök på Lillälven. Vi sätter oss till bords vid det stora slagbordet i salen och Mari kommer in med en bricka. I mitt minne är kaffekopparna blommiga och vi barn får hemkokt saft i fina glas. Och så är det nog hembakta bullar, en saftig sockerkaka och småkakor. Också Valfrid kommer in till kaffet. Valfrid dog tidigt, så jag har inte så tydliga minnen av honom. Det jag minns mest är att hans ena ögonlock hängde lite, och som liten funderade jag mycket över detta.

I ett hörnskåp i salen har Mari alltid en skål med karameller och den tar hon fram och bjuder oss barn på efter kaffet, när de vuxna ska sitta och prata och vi barn ska syssla med något annat. Kanske får vi sedan klippa klippdockor ur tidningar. Vid de vuxnas bord berättar Mari och Valborg om allt nytt som hänt i Rackstad och de vuxna från vår sida meddelar nyheter från vår sida av släkten. Och aldrig kan jag minnas att de talade illa om någon.

Det kändes att det fanns nära band mellan oss på Lillälven och de Där Framme. Men det var ingen nära släktskap, utan det var starka släktband som hade hållit i flera generationer. Jag fick ju lära mig som barn att Valborg, Valfrid och Mari var pappas tremänningar. Men riktigt hur allt hängde ihop fick jag reda på när jag som lite äldre började intressera mig för släktforskning.

Foto: Britt Andersson

Min farfarsfar hette Magnus Nilsson och var född 1841i Innstuga i Mötterud. Han hade en äldre bror, som hette Anders och som var född 1832, även han i Innstuga i Mötterud. Denne Anders Nilsson gifte sig med en flicka från Där Framme i Rackstad, som hette Maria Persdotter (född 1829), och flyttade därmed till Där Framme. Maria hade redan en son som heter Anders (född 1849), född utom äktenskapet. I kyrkoboken står det att far till denne Anders ”säges vara Anders Andersson i Bålgård”.

Maria och Anders Nilsson från Mötterud får tillsammans sonen Per år 1859. Pers halvbror Anders emigrerar tidigt till Amerika och Per blir ensam kvar  Där Framme. Hans mamma Maria dör 1887 och pappa Anders 1889.

Min farfarsfar Magnus, som är bror till Anders Där Framme, bor en tid kvar i Mötterud med hustru och barn. Min farfar Nils föds där år 1867. Men familjen kommer på obestånd och får lämna Innstuga i Mötterud. De blir torpare på torpet Mon i Holm. Min farfar emigrerar till Amerika år 1885. Han får höra talas om att Lillälven är till salu och skickar hem pengar till sina föräldrar, så att de ska köpa det i hans namn och bosätta sig där. Magnus med hustru Anna och tre av deras döttrar flyttar till Lillälven 1888. Men Magnus får bara ett år på Lillälven. Han dör hastigt år 1889, bara 48 år gammal. Min farfars systrar emigrerar alla till Amerika, men han själv kommer hem år 1897 och bosätter sig på Lillälven. Per lever vid den tiden som ungkarl Där Framme.

Det verkar vara en nära relation mellan kusinerna ”Nisse ve Lellalva”, som min farfar kallades, och Per Där Framme, och det går sedan vidare till deras barn. Min farfar gifter sig med Karolina från Stortorpet år 1900, och de får tillsammans åtta barn, varav min pappa Fingal är den yngste. Per har en piga, Ida Andersdotter från Gunnarskog, som år 1902 föder en dotter, Maria Ottilia, kallad Mari. Mari var född utom äktenskapet, men i födelseboken står det att Per Andersson skriftligen har erkänt faderskapet. Men 1905 gifter sig Per och Ida, en tid innan tvillingarna Valborg och Valfrid föds samma år. Mina fastrar var ungefär jämngamla med Mari och Valborg och de umgicks mycket både under uppväxten och längre fram.

År 1929 avled Per Där Framme hastigt. Det uppdagades då att det fanns skulder på Där Framme och änkan Ida och barnen stod på bar backe. Då hjälpte min farfar dem ekonomiskt. De tyckte att han räddade dem och detta glömde de aldrig!

Valborg var nog den av syskonen som längtade mest ut i världen. Hon ägnade sig mycket åt vävning och arbetade en tid i systrarna Fjaestads väveri. Och senare vävdes det på övervåningen i Sal. Men Valborg drabbades tidigt av hjärnblödning, och detta påverkade hennes liv mycket. Hon blev aldrig helt återställd, utan haltade lite och ena armen hängde inte riktigt med. Det påverkade också hennes humör. Hon var nog deprimerad. Hon flyttade in på Esplanadhemmet inne i Arvika och var bara hemma Där Framme periodvis.

Min faster Ellen brukade ofta tillbringa en sommarvecka hos Mari och Valborg Där Framme. Det var under en sådan vecka som min pappa Fingal hastigt avled i augusti 1973. Min man och jag fick åka dit och hämta Ellen. Mötet med Mari i köket är ett starkt minne för mig. Valborg var på övervåningen och orkade inte komma ner och möta oss.

Eftersom deras pappa Per inte hade några syskon i Sverige så hade de inte så mycket släkt på hans sida. Men i grannstugan Nystuga hade de släkt på ungefär lika långt håll som oss, och det måste ha varit på deras farmor Marias sida. Det var en mycket nära relation mellan Nystuga och Där Framme. Vid auktionen 1978, när Torsten och Mikael Larsson ropade in Där Framme var Mari i Nystuga och vi gick upp och hälsade på henne där. Valborg orkade inte vara hemma då. Min man Göran ropade in slagbordet, som stod i salen, på auktionen. Senare fick jag en fin klässbolsduk av Valborg och Mari, som skulle passa till slagbordet. Efter auktionen flyttade Mari in till en sevicelägenhet på Tapeten, där hon tillbringade sina sista år.

Marie dog 1984 och Valborg dog 1985. Efter deras död delades arvet, enligt deras sista vilja, i tre delar. En del gick till några kusiner som de hade på mamma Idas sida, en del gick till Nystuga och en del gick till oss på Lillälven. Ansvaret för deras grav lades på min syster Ulla eftersom hon var yngst. Den uppgiften har nu, efter min systers död, övergått på mig.
Brunskog 2020-09-19 Britt Andersson

Se även artikel om Där Framme med bilder på Mari och Valborg:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/02/26/dar-framme-i-ovre-rackstad/

Ur inlägg från Facebooksidan med anledning av inlägget ovan:

Kicki Anderssson: …Var ofta där och spelade ”vännåtta” med Valborg! Då hade vi roligt, hon hade ju en ”egen” liten vrå i hörnet av salen å saft å bullar fick jag också! Det fina slagbordet minns jag väl och Valfrids hängande ögonlock, kommer i håg att han skojade med mamma när vi flyttade in i Sal, att han skulle stå utanför köksfönstret nån blåsig höstkväll..det hände aldrig, men jag tror mamma var lite bekymrad för hon var mörkrädd och det visste ju Valfrid! Mari hälsade jag på efter hon flyttat till stan, var nog till Valborg också men hon var inte talbar då…

… Jo, Valborgs ”vrå” var i salen till höger mot Sal , har för mej att hon hade sin sovplats där efter sin hjärnblödning! Ett mindre bord hade hon också, kommer ihåg att hon tränade sin dåliga hand genom att klämma på en ”boll”. Hon var ju lite ledsen ibland och arg på sin syster, humöret svängde, men Mari var tålig och snäll!

Britt Andersson: …det minns jag, att det stod en säng till höger i rummet, med ett hemvävt överkast på, tror jag. Det var där jag och Ulla satt och klippte klippdockor, som jag skrev om. Jag tänker också på det som du skrev i början. Det är vi som är gamla nu, och vi går omkring med många minnen, som kanske är värda att berätta. Ibland tror jag på tankeöverföring! Kanske var det mina tankar som kom till dig, när jag gick omkring och tänkte och försökte skriva. Jag tänkte ju på dig också då, och när vi hälsade på dig i den gråa stugan i svängen.

Där Framme 2016
Publicerat

Mäster Hult berättar värmlandshistorier

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis. Inspektoren lämnade sina metspön för att underrätta brukspatron om sitt fynd. Sedan gällde det att undersöka vem av smederna, som var den skyldige. Inspektoren trodde sig ha fått ett gynnsamt tillfälle till att meritera sig ytterligare. Det var därför han var så angelägen.

Det var emellertid fler, som var ute på kräftfiske samma kväll, ehuru på lämpligt avstånd, bland dem en dagdrivare och lätting vid namn Nyström. Han lade märke till att inspektoren fann något i busken och anade sammanhanget. Så snart inspektoren vänt ryggen till, tog han sig för att undersöka busken, han ock.

– Gud nåde dig vem du än är, sade Nyström, där han stod vid busken och betraktade skoningarna.. Du får stryk så du ligger i dagatal, om jag inte räddar dig.

Därmed tog han skoningarna och kastade dem i älven, där det var som djupast. När inspektoren med brukspatron i sällskap kom tillbaka, var fyndet borta. Nu fanns inga bevis varken mot den ene eller den andre. Inspektoren anade förstås att det var ugglor i mossen, och snart blev det även känt, att det var den förslagne Nyström, som spelat inspektoren ett spratt. Denne förbannade och svor, men gubbarna på bruket fick sig ett gott skratt.”
(Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1952)

Vem var Nyström? När man läser husförhörslängder för Segerfors bruk hittar man flera med det namnet

Husförhörslängd 1841-47: Spiksmedsmäster Olof Nyström född 1790 i Gunnarskog, Spiksmed Carl Fredrik Nyström, f. 1823 i Gunnarskog. Sonen Carl Johan f. 1845

Husförhörslängd 1846-58:  Carl Fredriks son Adolph f. 1849, som 1866 flyttade till Norge.  Spiksmed Josef Nyström f. 1825 i Glava, sonen Adolf f.  1853, drängen Johannes Nyström f. 1849 i Glava.

Det verkar troligt att ”dagdrivaren och lättingen” Nyström – vem han nu var – försökte rädda en släkting från att bli upptäckt. Om nämligen en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn (”överjärn”) till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt.
(Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/)

Publicerat

Kerstin Werner berättar om gamla tider

Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.

Kvarnstugan
Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.

Nordstuga Holm
Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)

Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)

Gustaf Fjaestad
När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.

Brömsere
Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades  olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.

Hülphers
Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.

Maja Fjaestad
Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)

Elsa Ahlgrensson
Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.

Ängåsen
Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.

Publicerat

Kerstin Werners far arbetade på Vattenverket

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

Tack till Kerstins dotter Lisbeth Werner, som sorterat i sin mammas efterlämnade papper!

Äldre historien:

Arvika får vatten från Racken

Publicerat

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både “lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822: