månadsarkiv: mars 2020

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både ”lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822:

När Spanska sjukan drabbade Rackstad

11 oktober 1918 avled konstnären Björn Ahlgrensson på sanatoriet I Arvika. Han var ett av de närmare 40.000 svenskar som avled I Spanska sjukan som härjade over världen 1918-1920.

I mitten av september inträffade det första dödsfallet I Arvika. Ett provisoriskt sjukhusannex inrättades I gamla skolan och läkarna ville stänga biografer och skolor. På Arvikaverken blev en femtedel av personalen sjuk.

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné om spanska sjukan och vilken roll skrädmjölet från rian vid Segerfors kvarn spelade.

“Efter första världskriget var maten knapp. Det var svårt att få bröd och smör att räcka till. Man kokade en mjölstuvning och rörde en del smör i den. Det drygade ut bra. En middag, då det vankades en kvarlämnad ananasburk till efterrätt sade Judit: ”Tack för krigssmör i fredstid och utländsk frukt i krigstid”. Köttet var nog ännu besvärligare. De värmländska kvarnarna hade en tillgång i det siktade havremjölet d.v.s. ”skrädmjölet” som de styrande i Stockholm ej hade så god kännedom om då, så att det icke ransonerades. ”Skrädningen” pågick i kvarnarna. Detta mjöl som inte lämpade sig för jäsdegar på grund av dess torkning och ringa halt av gluten, passade däremot bra till våfflor, gröt och välling.

När spanska sjukan kom och bröt ned konditionen hos de drabbade var några skrädmjölsvåfflor kärkomna hos de sjuka. Rakels bästa vän från konfirmationen och hennes syster som var distriktssköterska i staden låg sjuka. Den andra distriktssköterskan som var överhopad av arbete och inte så intresserad av matlagning, fick dem att ligga hungriga i sängarna. Rakel, som den tiden arbetade på kontoret, kom ofta upp och hälsade på. Hon hade våfflor påstrukna med honung med sig. Hon blev inte smittad, och även de andra medlemmarna av familjen kom lindrigare undan.”

I rian torkades havre till skrädmjöl. Lars Lindström tog 1992 en bild av den gamla rian vid Segerfors kvarn, som var i så dåligt skick att den revs och sen byggdes upp igen.