Författararkiv: lennart

Släktskap och vänskap mellan Där Framme i Rackstad och Lillälven

Britt Andersson har i boken Från stenkärle till prydnadskeramik (1995) skrivit om keramiker i Arvikatrakten, däribland systern Ulla Nilsson. Här berättar Britt om familjens vänskap med Mari, Valborg och Valfrid i gården Där Framme

 

Minnet av barndomens besök Där Framme i Rackstad är ljust och glatt. Det doftar hembakt och karameller. Man möts i köket av Mari som hälsar oss välkomna. Hon sätter genast igång att koka kaffe och tar fram av sitt hembakta bröd. I mitt minne befinner sig Valborg ofta på övervåningen när vi kommer, men hon kommer ner och är glatt överraskad av vårt besök. Mari är den trygga jordnära. I mitt minne skiner hon som en sol av vänlighet. Det är hon som sköter det mesta av det praktiska både i köket och med korna i ladugården. Valborg är mer vemodig och kanske inte riktigt nöjd med tillvaron.

Streptocarpus i en kruka av Ulla Nilsson

Till kaffet blir vi inbjudna i finrummet eller salen, som jag tror att de sade. Det är ljust och vackert med många fönster. Och i fönstren står Maris blommande streptocarpus. Mari var en mästare på att odla streptocarpus! Det var en konst som hon lärde ut till min mamma. Mamma fick skott av Mari och de trivdes även i vårt kök på Lillälven. Vi sätter oss till bords vid det stora slagbordet i salen och Mari kommer in med en bricka. I mitt minne är kaffekopparna blommiga och vi barn får hemkokt saft i fina glas. Och så är det nog hembakta bullar, en saftig sockerkaka och småkakor. Också Valfrid kommer in till kaffet. Valfrid dog tidigt, så jag har inte så tydliga minnen av honom. Det jag minns mest är att hans ena ögonlock hängde lite, och som liten funderade jag mycket över detta.

I ett hörnskåp i salen har Mari alltid en skål med karameller och den tar hon fram och bjuder oss barn på efter kaffet, när de vuxna ska sitta och prata och vi barn ska syssla med något annat. Kanske får vi sedan klippa klippdockor ur tidningar. Vid de vuxnas bord berättar Mari och Valborg om allt nytt som hänt i Rackstad och de vuxna från vår sida meddelar nyheter från vår sida av släkten. Och aldrig kan jag minnas att de talade illa om någon.

Det kändes att det fanns nära band mellan oss på Lillälven och de Där Framme. Men det var ingen nära släktskap, utan det var starka släktband som hade hållit i flera generationer. Jag fick ju lära mig som barn att Valborg, Valfrid och Mari var pappas tremänningar. Men riktigt hur allt hängde ihop fick jag reda på när jag som lite äldre började intressera mig för släktforskning.

Foto: Britt Andersson

Min farfarsfar hette Magnus Nilsson och var född 1841i Innstuga i Mötterud. Han hade en äldre bror, som hette Anders och som var född 1832, även han i Innstuga i Mötterud. Denne Anders Nilsson gifte sig med en flicka från Där Framme i Rackstad, som hette Maria Persdotter (född 1829), och flyttade därmed till Där Framme. Maria hade redan en son som heter Anders (född 1849), född utom äktenskapet. I kyrkoboken står det att far till denne Anders ”säges vara Anders Andersson i Bålgård”.

Maria och Anders Nilsson från Mötterud får tillsammans sonen Per år 1859. Pers halvbror Anders emigrerar tidigt till Amerika och Per blir ensam kvar  Där Framme. Hans mamma Maria dör 1887 och pappa Anders 1889.

Min farfarsfar Magnus, som är bror till Anders Där Framme, bor en tid kvar i Mötterud med hustru och barn. Min farfar Nils föds där år 1867. Men familjen kommer på obestånd och får lämna Innstuga i Mötterud. De blir torpare på torpet Mon i Holm. Min farfar emigrerar till Amerika år 1885. Han får höra talas om att Lillälven är till salu och skickar hem pengar till sina föräldrar, så att de ska köpa det i hans namn och bosätta sig där. Magnus med hustru Anna och tre av deras döttrar flyttar till Lillälven 1888. Men Magnus får bara ett år på Lillälven. Han dör hastigt år 1889, bara 48 år gammal. Min farfars systrar emigrerar alla till Amerika, men han själv kommer hem år 1897 och bosätter sig på Lillälven. Per lever vid den tiden som ungkarl Där Framme.

Det verkar vara en nära relation mellan kusinerna ”Nisse ve Lellalva”, som min farfar kallades, och Per Där Framme, och det går sedan vidare till deras barn. Min farfar gifter sig med Karolina från Stortorpet år 1900, och de får tillsammans åtta barn, varav min pappa Fingal är den yngste. Per har en piga, Ida Andersdotter från Gunnarskog, som år 1902 föder en dotter, Maria Ottilia, kallad Mari. Mari var född utom äktenskapet, men i födelseboken står det att Per Andersson skriftligen har erkänt faderskapet. Men 1905 gifter sig Per och Ida, en tid innan tvillingarna Valborg och Valfrid föds samma år. Mina fastrar var ungefär jämngamla med Mari och Valborg och de umgicks mycket både under uppväxten och längre fram.

År 1929 avled Per Där Framme hastigt. Det uppdagades då att det fanns skulder på Där Framme och änkan Ida och barnen stod på bar backe. Då hjälpte min farfar dem ekonomiskt. De tyckte att han räddade dem och detta glömde de aldrig!

Valborg var nog den av syskonen som längtade mest ut i världen. Hon ägnade sig mycket åt vävning och arbetade en tid i systrarna Fjaestads väveri. Och senare vävdes det på övervåningen i Sal. Men Valborg drabbades tidigt av hjärnblödning, och detta påverkade hennes liv mycket. Hon blev aldrig helt återställd, utan haltade lite och ena armen hängde inte riktigt med. Det påverkade också hennes humör. Hon var nog deprimerad. Hon flyttade in på Esplanadhemmet inne i Arvika och var bara hemma Där Framme periodvis.

Min faster Ellen brukade ofta tillbringa en sommarvecka hos Mari och Valborg Där Framme. Det var under en sådan vecka som min pappa Fingal hastigt avled i augusti 1973. Min man och jag fick åka dit och hämta Ellen. Mötet med Mari i köket är ett starkt minne för mig. Valborg var på övervåningen och orkade inte komma ner och möta oss.

Eftersom deras pappa Per inte hade några syskon i Sverige så hade de inte så mycket släkt på hans sida. Men i grannstugan Nystuga hade de släkt på ungefär lika långt håll som oss, och det måste ha varit på deras farmor Marias sida. Det var en mycket nära relation mellan Nystuga och Där Framme. Vid auktionen 1978, när Torsten och Mikael Larsson ropade in Där Framme var Mari i Nystuga och vi gick upp och hälsade på henne där. Valborg orkade inte vara hemma då. Min man Göran ropade in slagbordet, som stod i salen, på auktionen. Senare fick jag en fin klässbolsduk av Valborg och Mari, som skulle passa till slagbordet. Efter auktionen flyttade Mari in till en sevicelägenhet på Tapeten, där hon tillbringade sina sista år.

Marie dog 1984 och Valborg dog 1985. Efter deras död delades arvet, enligt deras sista vilja, i tre delar. En del gick till några kusiner som de hade på mamma Idas sida, en del gick till Nystuga och en del gick till oss på Lillälven. Ansvaret för deras grav lades på min syster Ulla eftersom hon var yngst. Den uppgiften har nu, efter min systers död, övergått på mig.
Brunskog 2020-09-19 Britt Andersson

Se även artikel om Där Framme med bilder på Mari och Valborg:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/02/26/dar-framme-i-ovre-rackstad/

Där Framme 2016

Segerfors bruk 1847 till försäljning

I Wermlandstidningen (1847-08-04) kan man läsa en annons om försäljning av Segerfors bruk efter grundaren, Adolf Sandelins, bortgång 1846. I annonsen får man en bild av vad som fanns på Segerfors. Det verkar inte som man fick någon köpare. Under åren 1846 – 52 arrenderade istället Edmund Sandelin Segerfors av sterbhuset.

segerfors herrgård

”Genom öppen och frivillig auktion, som förrättas på stället Onsdagen den 1 nästkommande September, kommer enligt framlidne brukspatron Ad. Sandelins sterbhusdelägares fattade beslut, till den mestbjudande att försäljas Segerfors bruk, beläget i Wermlands län, Jösse härad och Arvika socken, invid sjön Racken ½ mil från Arvika köping, privilegierat för 1200 skepp:d stångjernssmide för 2:ne härdar och 1 hammare, mot enkel hammarskatt, 3:ne spikhamrar för en stock och 1 ässja, 1 kniphammare för särskild stock och ässja, 1 grovbladig husbehovssåg, 1 qwarn med 2 par stenar  och 1 wadmalsstamp. Wid bruket, som är anlagdt 1840, finnes 3:ne timmerslussar och erhålles 24 sk banco för hwarje tolft timmer (tolv stockar) som derigenom nedflottas. Åbyggnaden består av Corps de logie med 2:ne wåningar under skiffertak, hwaraf andra wåningen innehåller 7 rum, och kök, samt den öfra 1 större salong och 6 rum, deraf 2:ne inredde, 1 flygelbyggnad af en våning, äfven under skiffertak, bestående av brukskontor och 3:ne rum samt krambod (affär); 1 magasin, tvenne våningar under skiffertak (se bild), drängstuga, brygghus, stall och erforderliga uthus, alla nästan nybyggda, i fullkomligt godt stånd samt försäkrade i allmänna Brandförsäkringsfonden för byggnader å landet till cirka 12.000 Rdr Banko. Landtegendomen till bruket består af 7/24 efter helt i frälsehemmanet Rackstad tillhörande frälseränta, och 1/12 i kronohemmanet Holm, hwarå årliga utsädet utaf cirka 5 tunnor höst- och 25 á 30 tunnor wårsäd och omkring 20 tunnor potatis, samt winterfödas 4 hästar, 2 par oxar och 10 kor. (en tunna c:a 150 liter)

Tillträdet af så wäl bruks- som lantegendomen, den sednare med förättadt höstutsäde, får ske den 1 nästkommande november, och alla inwentarier samt säkra förlager (fordringar) af en bliwande köpare öfwertagas efter bokpris (varas bokförda pris). Af köpeskillingen erläggas 2000 Rdr Banko genast efter auktionen, men det öfriga kan lämpas efter en reel köpares beqwämlighet och på de willkor som före utropet tillkännagifwas; förbehållande sig sterbhusägarna att inom 24 timmar efter klubbslaget få antaga eller afslå högsta anbudet. Närmare beskrifning om denna förmånliga bruks- och landtegendom kan erhållas genom korrespondens antingen med handlande Thure Sandelin i Arvika eller brukspatron A. Frick på Arvika och Rud
Wagge den 8 juli 1847
Efter anmodan Sam. Sohlberg

Originalartikeln finns här: https://tidningar.kb.se/2808837/1847-07-14/edition/147380/part/1/page/3/?q=rackstad%20segerfors%201847&sort=

Alla Segerfors ägare finns här:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/02/14/agarna-till-segerfors/

Mäster Hult berättar värmlandshistorier

”Det var en bruksinspektor vid Segerfors, som var mer än vanligt nitisk i tjänsten. Han stod i för att komma sig fram, och många gånger var det smederna, som fick sitta emellan just för hans skull. En gång då han var ute på kräftfiske, fick han syn på några hjulskoningar, som låg undanstuckna i en buske. Det var inte svårt att förstå, att det var någon av smederna vid bruket, som smugglat undan sitt överjärn för att vid tillfälle sälja detta till någon bonde eller att låta det gå i utbyte mot lite säd eller potatis. Inspektoren lämnade sina metspön för att underrätta brukspatron om sitt fynd. Sedan gällde det att undersöka vem av smederna, som var den skyldige. Inspektoren trodde sig ha fått ett gynnsamt tillfälle till att meritera sig ytterligare. Det var därför han var så angelägen.

Det var emellertid fler, som var ute på kräftfiske samma kväll, ehuru på lämpligt avstånd, bland dem en dagdrivare och lätting vid namn Nyström. Han lade märke till att inspektoren fann något i busken och anade sammanhanget. Så snart inspektoren vänt ryggen till, tog han sig för att undersöka busken, han ock.

– Gud nåde dig vem du än är, sade Nyström, där han stod vid busken och betraktade skoningarna.. Du får stryk så du ligger i dagatal, om jag inte räddar dig.

Därmed tog han skoningarna och kastade dem i älven, där det var som djupast. När inspektoren med brukspatron i sällskap kom tillbaka, var fyndet borta. Nu fanns inga bevis varken mot den ene eller den andre. Inspektoren anade förstås att det var ugglor i mossen, och snart blev det även känt, att det var den förslagne Nyström, som spelat inspektoren ett spratt. Denne förbannade och svor, men gubbarna på bruket fick sig ett gott skratt.”
(Linnarsson, Mäster Hults värmlandshistorier. Minnen och äventyr från västra Värmland. Sthlm: Wahlström & Widstrand, 1952)


Vem var Nyström? När man läser husförhörslängder för Segerfors bruk hittar man flera med det namnet

Husförhörslängd 1841-47: Spiksmedsmäster Olof Nyström född 1790 i Gunnarskog, Spiksmed Carl Fredrik Nyström, f. 1823 i Gunnarskog. Sonen Carl Johan f. 1845

Husförhörslängd 1846-58:  Carl Fredriks son Adolph f. 1849, som 1866 flyttade till Norge.  Spiksmed Josef Nyström f. 1825 i Glava, sonen Adolf f.  1853, drängen Johannes Nyström f. 1849 i Glava.

Det verkar troligt att ”dagdrivaren och lättingen” Nyström – vem han nu var – försökte rädda en släkting från att bli upptäckt. Om nämligen en anställd vid bruket fuskade och sålde överblivet kol och järn (”överjärn”) till någon annan än bruksägaren straffades denne av bruksägaren personligen, antingen ekonomiskt eller fysiskt.
(Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/06/12/bruksliv-och-smeder-vid-segerfors-bruk-1849/)

Stålsberga missionshus

Stålsberga f d missionshus

Detta inlägg är gjort i samverkan med bloggen Väckelsens Värmland
https://vackelsensvarmland.wordpress.com/

Arvikabygden är rik på missionshus eller bönhus. Idag är det bara Mellbyns missionshus som är i bruk för sitt ursprungliga ändamål, tillsammans med Missionshuset/Missionskyrkan/Equmeniakyrkan i centrala Arvika.

Från början (och då är vi på 1860-talet) möttes väckelsens folk i hemmen, eller där det fanns sådana i skolhusen. När det blev möjligt att predika ordet utan prästerlig medverkan så spreds rörelsen snabbt genom landskapet. Västvärmland besöktes ofta av predikanter från den norska sidan. Värmlands första missionshus byggdes i Marieberg i Ölme socken 1864. Det var ett kombinerat skol- och missionshus. Snart följde fler, t.ex. i Älvsbacka och Kristinehamn.

Arvika missionsförening, tillhörigt Svenska Missionsförbundet byggde missionshus i Mellbyn 1901, Mötterud 1908, Bålgård 1909, Dalen 1910, Bosebyn 1915, Stålsberga 1920 och Kärrsmossen 1923. Ett av dem skall vi återkomma till! Bosebyn ligger ju som alla (?) vet i Gunnarskogs socken men räknades till Arvikas verksamhetsområde. Södra Gunnarskog hade för övrigt Arvika som postadress ända till 1970…

I Ny socken byggdes Ottebols missionshus (även om det tillhör hemmanet Hungalsvik) 1906. Det tillhörde (Västra) Ny missionsförsamling, bildad 1890.

Dessutom hade baptistförsamlingen kapell i Skattebol och Björkenäs (Ny) och Fröbol (Älgå). 1908 byggdes ett baptistkapell i Speked, som faktiskt hyste en självständig baptistförsamling. En baptistkyrka fanns förstås också inne i staden, Salemkapellet, numera lokal för Frimurarna. För att inte glömma Elimkyrkan (Pingstkyrkan), Metodistkyrkan och Frälsningsarmén!

Och då har vi inte alls berört kommunens övriga socknar! Det finns en rikedom på missionshus – och några andra frikyrkohus – överallt utom i lilla Bogen. Men även där fanns faktiskt en missionsförening på 1870-talet.

Missionshuset i Stålsberga skulle alltså ha fyllt 100 år i år – huset står kvar, men fick bara uppleva runt 60 år som missionshus. Det såldes omkring 1980 och är idag bostadshus.

Från början var landet och staden en missionsförening, bildad 1860. Efter några år slogs man samman med Eda och Gunnarskog men 1877 skedde åter en uppdelning. 1916 beslutades att skilja staden och landet åt – de var ju två skilda kommuner. Staden kallades för Arvika missionsförsamling medan landet behöll det gamla namnet Arvika missionsförening. 1957 ändrades detta namn till Arvikabygdens missionsförsamling.

I april 1972 återförenades de båda under namnet Arvika missionsförsamling och följande år anslöt sig också Västra Ny missionsförsamling. Det skulle dröja till 1980- och 1990-talen innan missionshusen ute på Arvika sockens landsbygd började säljas av.

Men husets utseende avslöjar att det har en äldre historia – och i en text på denna blogg så berättar Kerstin Werner om att det var mangårdsbyggnad på Oppstuga i Stålsberga. Det förekommer att bostadshus byggts om till missionshus, men det är inte så vanligt.

Missionshusen var inte bara predikolokaler. De blev också bygdens mötesplatser – hit kom barnen till söndagsskolan, här samlades lite äldre barn och ungdomar till junior- och ungdomsföreningsmöten. I senare tid blev scout en viktig verksamhetsgren inom SMU.

Och så auktioner och fester! Det kostar pengar att hålla ett hus vid makt. Ofta på höstarna anordnades auktioner, försäljningar och fester med målet att samla in medel, både för behoven på hemmaplan men också för att bidra till det som kallades yttre missionen. Inom Svenska Missionsförbundet var de båda Kongo, Östturkestan (senare Indien) och Kina (senare Japan) de viktigaste missionsfälten.

Här är ett klipp från Arvika Nyheter 1 november 1974, där det rapporterades från missionsauktionen i Stålsberga.

Så det här inlägget är en inbjudan till alla som har något att berätta! Undertecknad håller tillsammans med Henrik Olsson på med att försöka kartlägga alla missionshus och andra frikyrkobyggnader i Värmland. Ett steg är att försöka lokalisera och dokumentera missionshusens nutida utseende. Det har vi gjort, se ovan. Men också att utforska tryckta skrifter, arkiv och andra källor. Arvika missionsförenings minnesskrifter har inte så mycket att säga om Stålsberga missionshus.

Vi har kommit en god bit på väg. Målet är att dokumentera hela historien i en bok. Det finns drygt 700 objekt i vår undersökning. Har någon som läser detta äldre bilder från missionshuset i Stålsberga, eller för den delen något annat missionshus, liksom berättelser eller sakupplysningar som vi inte får missa – hör av er till ivarsson.carljohan@gmail.com

Carl-Johan Ivarsson

Kommentarer från Facebook:

Hans Ferner Började i Karin Ståhls söndagsskola i Stålsberga missionshus i mitten av 50-talet. Det som lockade var att få ett klistermärke i boken varje gång man var där. Tror det blev 3 st! Missionsauktionen varje höst var alltid fullbesatt. Vi barn o ungdomar satt längst bak och en gång blev det skandal. Lennart på Åsen lättade på gardinen och på fönsterbläcket satt en stor katt o stirrade på oss! Stort jubel i Guds hus godtogs inte och vi blev strängeligen åthutade och nästan avhysta! Ordning i Guds hus!
Kicki Andersson …eller den gången det sjöngs en psalm och din lillasyster stod i bänken och sjöng Hadderian Haddera’…kanske inte så många som brydde sej, men mamma skämdes!
Rackstadhistoriskt Mikael Johansson bodde en tid i missionshuset. Rackstadhistoriskt frågade honom:
”Jag har tyvärr inte så mycket att tillägga om Missionshuset. Jag bodde där i drygt 20 år, från 1992 till 2014 och hyrde av Lennart Johansson. Det jag vet om huset är ungefär det samma som står i artikeln. Lennart J köpte det 1980 och han har berättat att det var byggt sent 1700-tal eller tidigt 1800, att det gjordes en avstyckning och husets ägare skänkte det till Missionsförsamlingen någon gång på 1910-talet.
Och Oppstuga är det namn stället hade innan det blev Missionshus.
Det finns ett foto på den nyfödde Niklas Göran i knät på sin moder. De bodde alltså där innan de flyttade till ett ställe närmare Rackstad.”

 

Friluftspredikningar?:

Arvika Allehanda 1892-01-21

Arvika Allehanda 1893-10-20

Den stora omflyttningen: Laga skiftet i Rackstad 1844-47

12 september 1845 undertecknade lantmätare Sam Dahlgren sista sidan av det 94-sidiga protokoll som reglerade Laga skiftet i Rackstad.
Laga skiftet kom att leda till en rejäl ommöblering av hemmansägarnas marker och hus. Syskonen Per, Nils och gamle Anders blev kvar i Övre Rackstad, medan unge Anders Eriksson på Hagen hade sina kusiner Arne och Jon i Nedre Rackstad. Tyngdpunkten i hemmanet kom fortsatt att ligga i Övre Rackstad, men nu kom det fler gårdar även till Nedre Rackstad.

1786 hade ett storskifte ägt rum då sju hemmansägare delade upp inägorna, dvs åker, betesmark och äng, i Rackstad. 1845 inkluderades även skogsmarken i omfördelningen. Nu ingår också det som tidigare varit samfällt ägt: hemskogen, hagmarker, ”Torpna” (samfällt i nuvarande Nedre Rackstad). Och nu var det tretton inblandade hemmansägare – och ett soldattorp. Några ökade sitt innehav av skogsmark, andra minskade.

I protokollet finns noggrant angivet hur varje yta i hemmanet ägdes inför det stundande laga skiftet. Laga skiftesstadgorna sade nu att varje gård fick ha tre ägoskiften, två i åker och äng och en i skogsmark. All mark värderades med avseende på jordart och avkastning. När skiftet efter ett år är genomfört och godkänts av de berörda finns lika noggrant nya ägare angivna. 1847 godkändes det formellt av Jösse härads ägodelningsrätt. Hela processen hade påbörjats 1844.

Som ett resultat av Laga skiftet flyttade tre av tretton hemmansägare till Torpa (Nedre Rackstad) – på ömse sidor om den nuvarande vägen till Taserud. Tidigare samägda åkrar fick nu en ensam ägare och mera sammanhängande jordstycken. Hus och ägodelar bytte plats.

Men det skedde inte utan protester:
”För vinnande av ett redigt skifte, nödigt att Per Jonsson, Arne Persson och Olof Eriksson utflytta till det s k Torpa (Nedre Rackstad), hvarest i alla afseenden tjenliga utflyttningsplatser finnes. Per Jonsson ville härpå ingalunda ingå. Betet i Torpa var otillräckligt. Olof Eriksson och Arne Persson instämde. Skiftesmannen underrättade delägarna att de utflyttade jämte Jon Jonasson kunde få all därvarande skogsmark”  Eftersom det var mer än de med tanke på sin skatträtt hade rätt till accepterade de.

De som flyttade till nya tomter hade rätt att på det gemensammas bekostnad flytta med sig sina hus. Olof Eriksson var en av dem som flyttade till Nedre Rackstad. Därför monterades hans byggnader ner stock för stock, med fönster, spik etc för att sättas upp på den nya platsen. Med sig tog han följaktligen stugbyggnad (20x13x8), loge med två lador (19×12½x6) med nävertak, fähus (12½x12½x4) med halmtak, nya visthusboden (9×8½x4), gamla visthusboden (8½x7x4), stall (12x10x5), svinhus (6x6x3), redskapshus (8x7x3) med brädtak, smedjan (8×6½x3), hemlighuset (4x4x4) och sliphuset. Dessutom flytt av humlegård, 11 frukträd, gödsel och lösören.
(Längd, bredd och höjd ovan angivna i aln. En aln motsvarar litet drygt 59 cm)

Hemmansägarna och deras familjer var trots allt en minoritet av Rackstadborna. Torpare, backstusittare, inhyses fanns också, men var inte en del den här processen.

Övre Rackstad. A Adolf Sandelin, B Unge Olof Olofsson, C Jan Danielsson, D Gamle Anders Ersson, I Nils Persson, K Jon Jansson, L Nils Eriksson, M Anders Eriksson, N Per Eriksson, O Soldattorpet

Nedre Rackstad: A Adolf Sandelin, B Unge Olof Olofsson, E Arne Persson, F Per Jonsson, G Anders Jonssson, H Olof Eriksson, L Nils Eriksson, M Anders Eriksson, N Per Eriksson, K Jon Jansson

Hemmansägare ordnade efter ägornas skatterätt
– andel av 960 öre

Brukspatron Adolf Sandelin (1786 – 1846) 280 öre. Litt. A. Segerfors. Förmögen handelsman i Arvika. Hade 1836 på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund från Älgå köpt frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) och byggt upp Segerfors bruk, inklusive herrgården. Under åren 1795 till 1798 hade Jakob Forslund dessutom  genom ombud köpt ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) och ytterligare tre skogstorp tillhöriga Olof Olsson, Erik Andersson och Bengt Arneson. Efter laga skiftet ägde Sandelin mycket mark söder och norr om Segerfors, Danielstorp, Sågartorpet och hemskog mellan Segerfors och Gustås, Samt förstås skogsmark.

Anders Eriksson (1789-1870) 120 öre. Litt. M. Bor kvar på Hagen. Släkten har en lång Rackstadhistoria; fadern hette Erik Arnesson (f.1766), farfar Arne Bengtsson (f. 1717) Arne var en av delägarna vid Storskiftet 1786. Anders var kusin med Arne Persson (1770) och Jon Jonasson (1780). Anders hade mark längs älven sydväst om kvarnen som Sandelin övertog. Han delade före skiftet mark väster om Hagen med Per Eriksson (f. 1792). Anders tar över den och utvidgar nu sina marker runt Hagen, västerut och söderut längs Hurravägen. Han flyttar också stugbyggnad och foderlada från Orrvikshultet, liksom foderlada och kjölna* från gamla skiftet. *(för att torka malt och göra öl)

Jon Jansson (1777 -1863). 100 öre. Litt K. Jon Jansson ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jansson den marken. Därutöver får han ett stycke mark i Nedre Rackstad. Dessutom mark nära Orrviken som varit tillökning/ avsöndring till soldatbostället. Och Orrvikshultet med mark vid vattnet och nuvarande nederdelen av slalombacken. Loge med två lador flyttas från Labråten till Jon Janssons ägor, liksom källargropen, badstuga och kjölna.
1775 flyttade Jons far Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. Sonen Jon Jansson och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön. Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.

Nils Eriksson (1794-1864) 90 öre. Nils Eriksson fick all mark under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som dock delvis bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den

Rackstads kalvhage 483-484

tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet mellan Lindström och Albråten. Dessutom lite mark i Nedre Rackstad. Hans mark nordöst om Sal innefattade nuvarande Kampudden, där det utflyttade soldatbostället legat och gården Gärdet, sedan länge borta. Han fick överta en loge med två lador, fähus, visthusbod, stall, svinhus, smedja.  Hans far Erik Andersson (1756-1804) var en av dem som deltog i 1786 års storskifte. Nils var bror till Per Eriksson och gamle Anders Ersson

Per Eriksson (1792-1873) 60 öre. Litt. N. Hade tidigare del i mark som Hagen låg på (293-336) tillsammans med (unge) Anders Eriksson. Nu får han mark väster om Hagen, liksom Där Framme och Oppstugan (senare ersatt av Nystugan) och mark österut därifrån. Därtill en liten markplätt vid nuvarande slalombackens fot och mark i Nedre Rackstad. Flyttar loge med två lador, fähus, visthusbod, stall, svinhus, smedja

Unge Olof Olofsson f. 1802 56 öre. Litt. B. Bosatt på Ängåsen.  Fadern Olof Olofsson f. 1771,  Farfar Olof Jonson (1738-1793) hade del i 1786 års storskifte av inägor. ”Hus flyttas från gamla gården till hans bostad de sk Ängsbråtarne”, stenkällare, källarboden, visthusboden, stallet, vedskjul, badstuga, humlegård står antecknat. Ängbråten var ett torp under Ängåsen, som kanske uppstod tack vare dessa byggnader?
1850 flyttar hela familjen inklusive fadern till Långvak. Arrendatorn på Segerfors Edmund Sandelin flyttade 1852 till Ängåsen. (Fadern till Edmunds hustru, Anna Eugenia Maria f. 1824, handelsman Carl G Sundblad ägde f ö en vadmalsstamp i älven).
Rackstadsbönderna hade skog och kontrakt med bruken om att sälja träkol. I samband med Sandelins etablerande av Segerfors bruk ville Olof Olofsson (fadern?) i Rackstad nu få närmare avsättning för sin kol. Tidigare hade han tvingats lämna till Älgå bruk. Resultatet blev istället att kolveden blev liggande i skogen till förruttnelse, skriver Olof Olofsson till tingsrätten 1837.

Per Jonsson f. 1810  54 öre Litt F. lämnade, förutom marken han ägde med Arne Persson även mark söder om nuvarande Hagalund på Hurravägens högra sida. Per hade 1834 gift sig med en fosterdotter, Maria Andersdotter (f.1812,)  till Olof Jansson (förtroendeman, ”sexman”, i socknen, död i lungsot 1838) och Maria Olsdotter i Där Framme, Kanske bodde de först i Oppstugan, som senare kom att rivas och ersättas av Nystugan? Efter Olof Janssons död upphöjdes Per från dräng till hemmansägare. Per och Maria flyttade efter laga skiftet till Nedre Rackstad med mark på båda sidor av Taserudsvägen  (Rackstadtorpet?). Per flyttade med sig många hus från sin gård: Stugbyggnad, loge med två lador, fähus, stall, visthusbod, svinhus, källargrop med stenväggar, badstuga, kjölna och sju fruktträd. Det uppsatta huset skulle muras/rappas!

Nils Persson f. 1814 53 öre. Litt. I. Bor kvar på Tomta, gården väster om Sal. Fader: Per Persson f. 1789. Farfadern Per Bryngelsson (1746 -1809) deltog i storskiftet 1786 och står 1795 som åbo till Jacob Forslund och hade fått fullmakt att på Forslunds vägnar genomföra ett skogsköp. Kanske ingick Tomta i Forslunds köp av frälsedelen i hemmanet? 1816 flyttade Per Persson med familj till ett torp i Rackstad som backstusittare – utfattiga. Nils hade 1839 flyttat till Rackstad från Gunnarskog och flyttade åter till Gunnarskog 1856 med familjen (hustru och sex barn). Huset kom så småningom att flyttas till Kampudden av Gustaf Fjaestad. Kvar finns nu bara en jordkällare.

Olof Eriksson f. 1812. Litt H flyttade ner till mark väster om Taserudsvägen efter det som blev Rackstadskolan. Han lämnade mark som låg mellan Där Framme och Segerfors. Olof var svärson till Olof Olofsson f. 1771. Hustruns (Märta Olsdotter f. 1810) farfar Olof Jansson (1738-1793) var en av sju hemmansägare som deltog i Storskiftet 1786. Det blev ett ordentligt flyttlass från Övre Rackstad: Stugbyggnad, loge med två lador, fähus, nya visthusboden,  gamla visthusboden, Stallen, svinhus, redskapshus, smedja, hemlighuset, sliphuset. Flytt av humlegård, 11 frukträd, gödsel och lösören.

Jon Jonasson f. 1780 40 öre. Litt. G. Flyttade från Rackstad till Bålgård 1797. Hela familjen flyttade från Bålgård till Nedre Rackstad 1836.  Fader Jonas Arnesson  (1748 – 1800)  Kusin till unge Anders Eriksson (f 1789) och Arne Persson (f.1770)

Anders Jonsson f.1811, son till Jon, övertar Litt. G Får 732-778 och skogsmark i Övre Rackstad. Anders bodde i Nedre Rackstad redan före Laga skiftet. Nygift med ett barn i sin familj flyttade han till Rackstad 1836 tillsammans med fadern Jon Jonasson f. 1780 och modern Karin Bengtsdotter f. 1767 från Bålgård. Ganska snart var han far till sex barn, varav två dog samma år, 1844. De bodde då på ägor som Per Jonsson skulle komma att överta efter skiftet, medan Anders Jonsson med familj flyttar till mark närmare Taserud. Anders släkt har Rackstadrötter. Fadern Jon Jonasson hade 17 år gammal flyttat till Bålgård. Anders var sonsonson till Arne Bengtsson f. 1717 som var hemmansägare 1786 vid Storskiftet.

Gamle Anders Ersson  (1784 -1855) Litt. D.  Fader: Erik Andersson (1756-1804) Bror till Nils Eriksson f. 1794 och Per f. 1792  Tomt 577 Har: Bråten 577-603, Degernäset 604-614, Mastaketorpet 613-621 Behåller Bråten, Degernäset, Mastaketorpet och övertar Labråten 555-573 från Jon Jansson.  Gifte sonen Per Andersson f. 1815 flyttar 1849 till Pålsbråten. Nils Eriksson, Per Eriksson och gl Anders får utskogen 980-986

Jan Danielsson f.1783 20 öre. Litt. C. I husförhörslängden 1841-47 står familjen inte längre skriven på Danielstorp. Jan har blivit hemmansägare (har 1/48 av hemmanet) och bosätter sig på granntomten till Danielstorp (Hurra) I Laga skiftet bor Jan kvar på den tomt (418 – 37, 444-448 Litt C ) som kommer att kallas Hurra. Jan dör 1861

Änkemannen Arne Persson (f. 1770) 20 öre. Litt. E flyttar till Vålängen, sista markerna i Nedre Rackstad före Taserud.  Han låter montera ner sin ”mannbyggnad” (7 meter lång 8 meter bred och 6 meter hög). Huset skulle märkas upp, tas ner och sättas upp igen med torv/nävertak på nya stället. Fårhuset och badstugan skulle också med, liksom fem fruktträd och gårdens gödsel. Allt noggrant bokfört. 70-plussaren Arne nöjer sig med en liten tomt. Han kommer nu en bit bort från sin uppväxtplats, där fadern Per Arnesson (1737 -1795) hade varit med om 1786 års storskifte. Kusin till Per, Nils och Anders. Han lämnar mark sydväst om Sal, som han ägt tillsammans med Per Jonsson.

5 augusti 1845: ”låtternas utstakning i inägorna fullbordad samt skiftena i hemskogen utstakad och rörlagd”. Nästa morgon komma överens om kostnaderna för husflyttning och gödsel. Jan Danielsson, gamle Anders Eriksson och Jon Jonasson slipper bidra till flyttkostnaderna eftersom de bor avlägset från gården och ”inte dragit ringaste nytta av utflyttningarna” Samma gäller unge Olof Olsson.

Soldattorpet flyttas

På nuvarande Kampudden fanns Rackstads soldattorp. Med tiden kom soldattorpets ägor också inkludera mark över viken på Rävudden.
Med Laga skiftet kom soldattorpet att flytta till Edet, torpet Estöingen. Torpet ägdes dessförinnan av Adolf Sandelin, Segerfors bruk. Stugan på gamla soldattorpet (8 m långt x 6 m brett x 3 högt med nävertak) och ladugården flyttas till Per Jonssons tomt. Lada och visthusbod flyttas till Sandelins sterbhus.
Soldaten Olof Olofsson Rackberg f. 1798 hade hustru och sju barn. Han var Rackstads indelte soldat 1820 -1848. Flyttförhandlingen övervakades av länsman och en löjtnant som representerade regementet. Rackberg var ”vida bättre belåten” men ”tillade att delägarna måtte i afseende å hus och stängsel sätta det nya bostället i lagligt skick”

Soldattorpet på Oddudden (nuvarande Kampudden) Dåvarande tomter: 452 – 463

Nya soldatbostället: 538 – 576 (Estöingen)

Källor: Laga skiftet 1845 https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=94&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ff&mdat=20170719114925960953

Husförhörslängder:  https://sok.riksarkivet.se/kyrkoarkiv?Arkivsok=Arvika&Lan=0&PageSize=100&Arkiv=SE%2fVA%2f13011&tab=serie#tab

Felaktigheter? Kompletteringar? Kontakta lennart.wettmark@gmail.com

Kerstin Werner berättar om gamla tider

Kerstin skrev ner sånt hon hört om eller mindes själv. Här är några anteckningar Kerstin gjorde. En del återfinns på andra ställen i den här bloggen. Annat är nytt.

Kvarnstugan
Mellan nuvarande bruksstugan och backen ner mot älven har en gång stått en huslänga där Älvsmedjans smeder bodde. På vindsvåningen i Bruksstugan i ett rum bodde Johan Berglund som var skomakare. Johan är född i ett hus strax innan man kommer fram till Sal i rackstad, resterna av en källare finns ännu kvar.

Nordstuga Holm
Anders Jonsson, Holm gifte sig 1823 med Karin Persdotter född 1799 i Oppstuga i Stålsberga (senare missionshus) Anders och Karin fick fem barn: Per, Nils, Johannes, Stina och Maria. Anders dog ung i en svår magsjukdom. Han lär ha sagt ”Sönn om dôm som har dön i magen”. Karin stod ensam med de fem barnen. Det blev Nils som tog över gården sedan syskonen flugit ut. Nils gifte sig med Marta. Anders och Karins dotter Stina blev gift med Anders i Nygård , Kyrkebyn. De fick barnen Marta, Karolina, Maria, Anders, Stina, Sofia, Nils, Karl och Hanna. Stina låg sjuk i 34 år. Hon dog 1913. Maken Anders dog 1915. Stinas dotter Marta adopterades vid 8 års ålder av Nils och Marta i Nordstuga i Holm. De var barnlösa. Dottern blev kvar i Nordstuga och blev gift med Per Andersson kommen från Skotta i Öjerud. De fick en dotter Gerda född 1900 som dog 98 år gammal. (Gerda i Holm)

Nordstuga är daterad från 1700-talet. Runt 1920-talet beslöt familjen Andersson bygga sig ett nytt hus men på samma gård. Man ville gärna ha centralvärme. En del av det gamla huset togs från en gammal lada. Det gamla huset köpte Ture Ander 1925 och flyttade det till sjön Racken… Nu fick huset namnet Orrhöjden. Ture Ander var gift med Ragnhild Franzén. De fick tre barn, Marja, Rogne och Hans Örjan. Marja gift Nordenberg fick barnförlamning och dog endast 31 år gammal. Marja var 15 år när modern dog i cancer. … I den öppna spisen i Nordstuga ligger en järnplåt med initialerna KPD AJS 1799. (Karin Persdotter- Anders Jonsson) (Gerda P 13 juli 1993.)

Gustaf Fjaestad
När Gustav Fjaestad köpt sin bil så får han inte olovandes köra på vägen. Vägen ägs av bönderna runt omkring i en s. k vägsamfällighet. En av bönderna som Gustav ber om lov att få nyttja vägen för bilkörning svarar: ”Dä ska ja säjje herr Fjästad att dä ä bare länsman som får göre sine behov ätter dänne vägen” Men Gustav fick till slut lov att köra sin bil på Rackstavägen.

Brömsere
Mellan huset Sandstaberg och nuvarande sommarstuga låg en gång ett hus kallat ”Brömsere” efter ägaren Broms. På Brömseres gårdsplan fanns en dansbana där det ibland anordnades  olika uppträdanden med diktläsning, olika spektakel, dans och mycket musik. Konstsmeden Eriksson från Arvika, ägare till smedsverkstaden i Dottevik, som övertogs av skåningen Lars Holmström, var på Brömsere och läste dikter. Också fryksdalsmoran Ida Sahlström bevistade folkligheterna på Brömsere. Där bodde också en traktör som gärna var med och ordnade dans bl a. Han komponerade en vals som han kallade Traktörsvalsen.

Hülphers
Walter Hülphers, skriftställare, som tillsammans med Bror Lind försökte bota sina hjärtesorger vid Agvattnet i Rackstad, var också en av dem som bodde på Sandstaberg. Hülphers gifte sig med sågverksägaren Antony Greys tvillingsyster Flora.

Maja Fjaestad
Karolina Johansson, kallad Lina, fick ibland besök av Maja Fjaestad. ”Snälla Lina får jag lov att sitta en stund i Linas trappa?” Nestuga i Rackstad. Maja kom för att en stund få lugn och ro i Linas trappa som ledde upp till andra våningen. Gustav var besvärlig. ( efter Gunvor Svensson)

Elsa Ahlgrensson
Anneberg i övre Rackstad byggdes av Anna Persson och maken Erik. Anna berättade för mig hur hon en kväll får höra ett fasligt väsen ute. Hon får se en kvinna, skrikande och fäktande med armarna springa runt ute på vägen. Över hennes huvud flaxar en fågel. Kvinnan är Elsa Ahlgrensson och fågeln är Hans Örjans och Rogne Anders tama kaja som tagit för vana att åka snålskjuts med folk som går vägen fram. Elsa är livrädd. Anna måste följa Elsa till Fritz Lindström dit Elsa är på väg. Gunvor i Nestuga berättade om Elsa att hon var väldigt folkskygg. Ser hon att hon kommer att möta en person tvärvänder hon och går tillbaka hem…Elsa hamnade så småningom på Lugnet där hon också dör. Hon ligger begravd hos sin Björn på Arvika kyrkogård.

Ängåsen
Nisse Damberg berättade om Elsie och Alton Pettersson. Fadern Johan hade svår värk i sina armar. Satt och gned sina armar så tröjan såg ut som ett fisknät. Han hade fruktansvärt ont. Alton hade en obrukbar arm efter en barnförlamning. Alton körde timmer i skogen på vintern. Annars levde han och Elsie på sitt lilla jordbruk med kor, häst och höns. Elsie var väldigt stark, bar säckarna efter tröskningen. Gubbarna knäade, men inte Elsie. Vintertid kom Elsie med en dragkärra full med smutstvätt som hon tvättade hemma hos Claessons i källarens tvättstuga. Sommartid anlitade hon Segerfors tvättstuga.

Kerstin Werners far arbetade på Vattenverket

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

Tack till Kerstins dotter Lisbeth Werner, som sorterat i sin mammas efterlämnade papper!

Äldre historien:

Arvika får vatten från Racken

Strulig tonåring i Rackstad?

10 november 1822 begravdes ”fattige rotehjonet pigan” Caijsa Gunnarsdotter, 19 år gammal. I kyrkboken var hon införd under avsnittet Gårdens fattige i Kärrsmossen. Dödsorsak lungsot. Hon hade dessutom drabbats av, men överlevt, smittkopporna året innan.

När hon var sexton år bodde hon på Rackstads rote. Där var man missnöjd med henne. Hon hade fått flera förmaningar om att i ”sitt leverne vara anständig och dygdig”. Men det hade inte hjälpt. Eftersom hon varit både ”lat och vanartig” hade Kyrkorådet vid sitt decembermöte 1819 bestämt att anhålla hos landshövdingen att hon skulle placeras på Correctionshuset i Karlstad.

Caijsa föddes ”oäkta” 1803 i Norge. Modern hette Mia står antecknat i begravningsboken 1822. Vem fadern (Gunnar) var framgår inte av befintliga källor. På något sätt kom hon så småningom till Sverige. I husförhörslängden 1811-16 finns hon i Kärrsmossen för att 1813 bli överförd till Rackstadtorpet. Hon skickas omkring. Till Ö. Berga, Rackstad, Prästgården – där drabbas hon av smittkoppor – och till slut åter till Kärrsmossen.

1820 har hon av allt att döma tillbringat åtminstone standardtiden tre månader på Arbets- och Korrektionshuset i Karlstad – en tidens uppfostringsanstalt. Socknen hade tydligen gett upp och skickat henne med fångskjuts till Karlstad. Och fick som brukligt stå för uppehället.
Arbetet bestod troligen i att dagligen under 12 timmar skrubba, karda och spinna blångarn, lingarn och ullgarn. Dessutom sticka strumpor. Man skulle anpassas till samhället genom att arbeta.

Kanske gjorde Karlstadvistelsen henne gott. 1820 konfirmerades hon och hon står som läs- och skrivkunnig. Caijsa slapp utsättas för korrektionshusets hotfulla garanti:
(”f” i texten = ”s”):

Mer än så får vi inte veta om Caijsa. Var hon verkligen lat? Eller ville hon helt enkelt inte acceptera den roll ödet/samhället tilldelat henne?

Död- och begravningsboken november 1822:

När Spanska sjukan drabbade Rackstad

11 oktober 1918 avled konstnären Björn Ahlgrensson på sanatoriet I Arvika. Han var ett av de närmare 40.000 svenskar som avled I Spanska sjukan som härjade over världen 1918-1920.

I mitten av september inträffade det första dödsfallet I Arvika. Ett provisoriskt sjukhusannex inrättades I gamla skolan och läkarna ville stänga biografer och skolor. På Arvikaverken blev en femtedel av personalen sjuk.

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné om spanska sjukan och vilken roll skrädmjölet från rian vid Segerfors kvarn spelade.

“Efter första världskriget var maten knapp. Det var svårt att få bröd och smör att räcka till. Man kokade en mjölstuvning och rörde en del smör i den. Det drygade ut bra. En middag, då det vankades en kvarlämnad ananasburk till efterrätt sade Judit: ”Tack för krigssmör i fredstid och utländsk frukt i krigstid”. Köttet var nog ännu besvärligare. De värmländska kvarnarna hade en tillgång i det siktade havremjölet d.v.s. ”skrädmjölet” som de styrande i Stockholm ej hade så god kännedom om då, så att det icke ransonerades. ”Skrädningen” pågick i kvarnarna. Detta mjöl som inte lämpade sig för jäsdegar på grund av dess torkning och ringa halt av gluten, passade däremot bra till våfflor, gröt och välling.

När spanska sjukan kom och bröt ned konditionen hos de drabbade var några skrädmjölsvåfflor kärkomna hos de sjuka. Rakels bästa vän från konfirmationen och hennes syster som var distriktssköterska i staden låg sjuka. Den andra distriktssköterskan som var överhopad av arbete och inte så intresserad av matlagning, fick dem att ligga hungriga i sängarna. Rakel, som den tiden arbetade på kontoret, kom ofta upp och hälsade på. Hon hade våfflor påstrukna med honung med sig. Hon blev inte smittad, och även de andra medlemmarna av familjen kom lindrigare undan.”

I rian torkades havre till skrädmjöl. Lars Lindström tog 1992 en bild av den gamla rian vid Segerfors kvarn, som var i så dåligt skick att den revs och sen byggdes upp igen.

Maskeraden på Sandstaberg

Under några år på 1920-talet fram till 1925 ägdes Sandstaberg av en dam från London, Frida Curween Simpson. En tid med omvittnat storartade fester!

Kerstin Werner intervjuade den minnesgoda Gerda i Holm och skriver om fröken Simpsons tid: ”Under hennes tid blev det en verklig glanstid på Sandstaberg. Allsköns vackra, fina och lärda människor höll hov där och höll maskerader där ägarinnan och flertalet andra klädde sig i 1700-talsdräkter och vandrade eller red på lerig eller dålig väg genom skogen till Sommaro (Lugnet). Gerda Person såg ofta de fina, utstyrda människorna i spetsar, krås och färgglada sidenkjolar och byxor komma förbi hennes hem. Damerna i sidenskor med lera högt upp på de vita strumporna.”

I boken ”Åtta systrar och en bror” berättar Rakel Joné följande om Miss Frida Curwee Simpson som bodde på Sandstaberg vid Racken i början på 1920-talet. (Sida 112 och 113 i Andra upplagan)

Sex av systrarna utanför Segerfors herrgård

Rakel var den av systrarna som klarade av hästarna bäst. Hon var ofta ute och körde. När flickorna hade varit borta och kört själva och kom hem, då var det Rakel som ledde hästen in i spiltan i stallet och tog av selen. Den lade hon på stallgolvet. Då behövde de inte väcka Johansson som behövde sin sömn. När Rakel var ute och körde i något ärende, tog hon sig för att bjuda alla hon körde förbi på skjuts. När hon en dag kom körande över Letskogen, satt en man på dikeskanten. Rakel tvekade en smula, men tog mod till sig och bjöd på skjuts. Det visade sig vara en tysk student som var på besök hos Miss Frida Curwee Simpson på Sandstaberg. Rakel visste vem hon var. Hon var engelska och hyrde detta ställe som hade ägts av konstnären Bror Sahlström. Det låg alldeles invid sjön och en brant backe ledde ned dit. Det sades, att konstnärerna sprang utför branten efter fester för att se om de klarade det. Rakel hade förkovrat sin tyska på folkhögskolan, så att det gick lätt att prata.

Några dagar senare kom Miss Simpson till herrgården i sällskap med tysken och en engelsk lord. De ville låna det ena pianot för en fest som de skulle ha. Eftersom mamman inte var så förtjust i Miss Simpson för att hon en gång ställt sin ridhäst vid stora trappan och hästen lagt sitt ”visitkort” där, blev de rätt kyligt mottagna.

Bertha och Rakel tyckte sig minnas, att lorden hade spetskrås på sina manschetter som inramade hans långa smala vita händer. Han provspelade nämligen på pianot. Flickorna blev bjudna på festen men blev först nekade att gå. Efter en del kompromisser fick de till slut lov att gå dit. För dem var det spännande med konstnärer och utlänningar. Det var maskerad. En av vävkonstnärinnorna som var mycket vacker var rokokodam, en danskonstnärinna var page. En ung man var dam med en stor svart peruk med en röd ros vid sidan och vit klänning, flera andra fantasidräkter fanns där också. Bertha och Rakel var idel ögon och öron för allting, och kanske hade de mest roligt av deltagarna, fast de egentligen inte hörde dit.

Det fanns en kärlekshistoria förknippad med festen. ”Rokokodamen” var uppvaktad av en av juristerna vid tingshuset, av den engelska lorden och av en av konstnärerna. Konstnären sade att hon måste bestämma sig: ”Jag målar en tavla av dig för att bevisa min kärlek.” Lorden hade ju gods i England att erbjuda och juristen en god framtid. Om några dagar kom konstnären med målningen i helbild. När hon såg tavlan blev hon överväldigad, och hon sade: ”Jag väljer konsten.” Hon ångrade sig nog inte, även om hon fick slita hårt och leva knapert åtskilliga år.

(Hette den engelska damen Curwee eller Curween?)

En senare fest på Sandstaberg