Kategoriarkiv: Byggnader

Två affärer i Rackstadkorset

Ur ett samtal mellan Peter Schröder och Nils Olofsson hösten 2015:
– Hur var det med affärerna i korset?
– Den första affären var vid Grana. Det blev en konsumbutik
– Den var före Westergrens
– Ja, sen startade Westergrens nån gång på 40-talet
– Jag hade sagt tvärtom
– Ja, jag skall inte säga säkert
– Grana var inte konsum från början
– Jag minns en gång. Per-Åke Claesson och jag gick av bussen och gick in där. Full i sjutton frågade Per-Åke. Har ni det? – Nej. Har ni det? – Nej. Har ni stora spik?. Ja. Då tycker jag ni ska ta och spika igen affärn. Killen som var chef blev så arg.
– Sen sålde Westergrens till en familj som hade en dotter som stod där. När dom ringde hem sade dom alltid: ”Det är från affären”. Vi levererade ägg till dom.
– Affärerna fanns så länge vi var kvar. En bit in på 60-talet
– Fantastiskt att det fanns två affärer där nere.
– Ja, så fanns det en affär i Perserud. I Skotta.
– Men konsumbussen gick länge. Fransson handlade där och det gjorde vi också sen vi köpt grå stugan 1974.
-Drickbilen kom en gång i veckan. Både Jösse bryggeri och Arvika bryggeri körde ut. Dom körde till Våge <Albråten> vägen vid sandstranden.
– Dom lärde sig snabbt vilka som köpte från Jösse och vilka från Arvika bryggeri.
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater
– Fiskbilen! Den kom från västkusten i en gammal ful skåpbil. Färsk fisk med 4-5 timmars resa.
– Så kom det en brödbil.

Mer om affärerna sen tidigare i bloggen Rackstadhistoriskt:
Greta Johansson minns: ”Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck ”Gunnar åkte ju redan kl 6. och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”

Kerstin Werner: ”Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Arvika_Bryggeri_Josse_Lettol_170413_523 Arvika_Bryggeriet_Josse_Sockerdricka_110313_561 224774552_9d7d1ebd-c99e-484f-9d55-091261b8a082

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
”Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
”Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg

Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz ”Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos ”fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge

Våge utanför sitt hus. 40-tal?

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika ”Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. ”Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, ”dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr ”tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod ”skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. ”Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau ”mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är ”känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)

Rackstads kvarnförening – en kronologisk historia

Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna.
”För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening?” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989. Föreningen hade haft ett konstituerande möte 18 september och då accepterat de krav som kommunen ställt.

Till ordförande valdes Kjell Skoglund. övriga ledamöter i första styrelsen var: Tomas Andersson, Nils Damberg, Bo Schröder, Margareta Sundström (Zetterquist) (kassör), Kerstin Werner (sekr) och Jörgen Zetterquist.

kvarnen

Kvarnen vid övertagandet

1990
I slutet av maj revs det gamla stallet med hjälp av Volvos traktor. Kvar blev en hög med bräder. Samtidigt lyftes bron över älven bort och kvar blev stenar och bropelare. Därmed hade man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen. En söndag i september detta år fortsattes arbete med kvarnen:

Man beslöt att taket först och främst delvis <skulle> ha ny plåt och den del av taket som läckte lagas. Fönster måste ned, skrapas, trasigt glas bytas ut, spröjs lagas och målas. Det rivna stallet måste eldas upp ”Vi hade med oss yxor och sågar och vi gick lös på sly och albuskar. Utbyggnaden på ”Rosten’ revs. älven rensades på allsköns bråte”

Kerstin Werner ringde brandchefen Bo Andersson som meddelade att man inte längre åtog sig att elda upp hus, men att han kunde låna ut en brandbil om någon av brandmännen privat tog på sig arbetet.

1991
På aprilmötet 1991 rapporterade kassören att 25.000 kommit som bidrag från kommunen. 16 maj bestämde interimsstyrelsen som datum för årsstämma i Rackstads hembygdsgård.
Årsavgift föreslogs till 25 kr. Styrelsen uppdrog till Tomas Fjäll att laga taket som läcker och att fråga Bengt Magnusson i Stålsberga om han kan gräva för dränering vid kvarnens framsida. Vid årsmötet, som samlade 19 personer, avsade sig Kjell Skoglund ordförandeskapet. Till ny ordförande valdes Magnus Johansson. Nils Damberg och Leif Lindström fick i uppdrag att utreda Torkans framtid (Den är helt unik i sitt slag berättade den gamle mjölnaren Bertil Embretsen). I september rapporterade de att tjälen åstadkommit svåra sprickbildningar och föreslog försiktig rivning och att den under sommaren 1992 skulle muras upp igen.

I protokoll 19 september rapporteras att fönstren tagits ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats och Tomas Fjäll och Per Gustavsson skall tillfrågas om de mot ersättning åtar sig att byta taket.

1992
I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Till ny ordförande vid årsmötet väljs Nils Damberg. Margareta Z rapporterar att det finns 16.000 kr i kassan när ström och takplåt är betald.

”Den 6 juli restes byggställningen på kvarnens sydöstra sida. Arbetslag har under vecka 28 till dags dato tagit bort den gamla takplåten, reparerat skorstenen, lagt nya läkt och därefter ny plåt på ¾ av taket”.  Några fönster som är kvar i kvarnen skall köras till IPA för reparation och målning. Därefter till Janne Olsson i Perserud för glasning. Mötet beslöt att inte sätta in de färdiga fönstren förrän kvarnen är färdig utvändigt, men att luckor måste anskaffas först, då vi befarar att icke önskvärda kommer att roa sig med fönsterkrossning. Sockeln till Torkan önskar Nils D få gjuten innan vintern (§ 5 resp 6 i protokoll 14 juli 1992) Jörgen Zetterquist skänker 20 st litografier av Kvarndammen som kan säljas för 450 kr/st.

Vid mötet i november rapporteras att Edanesågen genom Sven Olofsson skänkt 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen, Sune Ståhl har skänkt dräneringsrör och CIAB armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr. En hel del arbeten rapporteras, bl a att bommen på nerfarten är klar men inte monterad.

1993
Vid årsmötet 25 mars valdes Gunnar Johansson till ny ordförande. Nu är det full fart kan man utläsa av årsmötesprotokoll: fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen, Länsarbetsnämnden har beviljat bidrag för verktyg- och maskinhyra, grävning är beställd, liksom värmebarack och portabel toalett. Två offerter på elen har tagits in.

Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och Torkan har murats upp igen.

1994
I april rapporteras om kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på Torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och Torka, dörrar och fönster till Torkan mm. Tomas Andersson och Göran Andersson på Sågmon har provat rensmaskinen (för utsäde) och den fungerade mycket bra. Gunnar J. vill ha Kvarnens dag och Jörgen Z. andra aktiviteter: bygdefester, utställningar och musikevenemang.

Föreningen har 59 medlemmar. Jörgen skänker en kamin till kvarnkammaren. I verksamhetsberättelsen konstateras att den yttre röjningen får anses fullbordad, i kvarnen har en grundlig städning skett och maskinparken har setts över. För att fullborda arbetet med Torkan (ny ugn, skorsten, elmotor och kabeldragning) behövs en sponsor. ALU-arbetena har samtidigt reducerat medlemmarnas möjlighet att engagera sig reflekterar ordföranden.

1995
Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. I övrigt tas upp behov grus av på vägen och kabelgrävning. Göran på ”Fallet” utnyttjar rensmaskinen och betalar 500 kr per gång. På julimötet diskuteras om sprutmålning av östra sidan kan vara ett alternativ, Leif Lindström ” en av de aktivaste i arbetet med kvarnen genom åren ” har nu gjort karm och dörr till Torkan. Varje maskin bör ha en skylt, något som kan ordnas via Jössetjänst.

Ordföranden har fått förfrågan från kulturnämnden om medverkan i Kulturhusens dag 10 september, något som bejakas. En lyckad tillställning visar det sig med 150 besökare. Men bommen över vägen behöver fortfarande ett fundament att vila på när vägen är stängd. Föreningen har 45 medlemmar och årsavgiften är fortfarande 25 kr.

omslag segerfors bruk

På omslaget Jörgen Zetterquists teckning av kvarndammen

1996
Margareta Engströms uppsats om Segerfors har tryckts upp i 90 ex, varav föreningen har 85 som säljs för 50 kr. Oroväckande notering i protokollet: ”Något måste göras för att hindra vattenflöde från Segerforsvägen att rinna ner till kvarnen”.

Ungsbädd skall muras till Torkan, golvet gjutas och ”huvan” sättas på Torkans tak. Vid möte i september bestämdes att de 10.000 som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa Torkan.

I augusti används kvarnen som festlokal för en löparfest. Antalet medlemmar detta år: 56.

1997
Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet. Sänka från 16 till 10 amp?

1998
Årsmötet samlade sex deltagare. Kerstin Werner, som varit sekreterare i alla år, försöker förgäves bli befriad från uppgiften. Ordföranden Gunnar åtog sig att bli valberedare. Torkan är ännu inte riktigt klar konstateras med en suck i protokollet. Frågan om att gå upp i Hembygdsföreningen skjuts på framtiden.. Margareta Z avgår som kassör och ersätts av Jan-Erik Blomén. I årsberättelsen konstateras att det är 43 medlemmar. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till Torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.

1999
Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.

2000
På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott. ”Nu skall krafttag tas av Kjell och Tomas för att få pengar från Vägsamfälligheten till fortsatt verksamhet på kvarn och torka”. Kjell skall försöka få tag i en murare.

2001
På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter.

Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling. Gunnar Johansson, Tomas Andersson och Nils Damberg deltog i hembygdsföreningens möte 26 febr. Hembygdsföreningen är positiv till sammanslagningen, men bekymrad över att Kvarnföreningens ekonomi visar på minus. Det skulle fortfarande finnas en arbetsgrupp för kvarnen, som har tillsyn, klipper gräs och städar, tänker kvarnstyrelsen.

2002
Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn. Fönstret som blev stulet har inte kunna ersättas. Gunnar J deltog i hembygdsföreningens årsmöte i april då samgåendet togs upp. Kvarnföreningen skall ha ett årsmöte tidigt 2003 då ”vi förhoppningsvis kan överlåta kvarnen i andra händer”

2003
På årsmötet 24 feb bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen, men få tillåtelse att vara med och sköta programverksamheten i kvarnen. Kassan (149,91 kr) överlämnas till hembygdsföreningen. Ett definitivt beslut om övertagande av kvarnen kommer att ske vid Hembygdsföreningens årsstämma 9 mars, säger § 8 i protokollet.

2004-2005
Inga uppgifter om kvarnen

2006
”Kvarnen. Den står där den står och blir tyvärr alldeles för litet använd. Diskussion om dess vidare öde kommer att tas ” (Ur verksamhetsberättelsen för Rackstads hembygdsförening 2006)

2007
Kvarnföreningen återuppstår. Årsmöte hålls 25 juli i kvarnen. Tjugo personer deltar. Till ordförande väljs Gert Raiml med Peter Schröder, Kerstin Westerlund, Pärra Eriksson, Anders Ljunggren, Kerstin Werner och Magnus Johansson som övriga ledamöter. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar har samma dag hållits en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring. I protokollet återges föreningens målsättning: ”Att bevara kvarnen som ett minnesmärke över forna tiders arbetsliv och teknikhistoria och att främja gemenskapen inom Rackstad genom det ideella arbetet med underhåll av kvarnbyggnaden. Vi skall anordna kulturella program vid kvarnen och utmed älven och sjön. Det skall vara möjligt att hyra kvarnen för enklare fester.”

I ”Kvarnveckan” ingick förutom loppis och årsmöte även en musik- och visafton med ”filt och picknickkorg”

6 augusti konstituerar sig den nyvalda styrelsen. Gert rapporterar att loppmarknaden inbringade 4.000 kr, men från det skall dras annonskostnader och en ersättning till Perseruds byalag på 1.000 kr för deras del av loppisen. Gert kan också rapportera om kontakter och förhandlingar med Länsförsäkringar och Elverket. En rad tänkbara höstaktiviteter diskuterades, liksom röjning av buskar, bidragsansökningar och ev. samarbete med Perseruds byalag. En matrikel upprättas över medlemmarna.

2008
Verksamheten i kvarnen startar i slutet av juli med en städperiod. Därefter loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. 27 juli: viskväll i kvarnen med Olle Zetterquist, Arne Lidén, Hans Bryntesson och Pärra Eriksson. Berättarkvällen några dagar senare samlade ett trettiotal personer som understödda av Gunnar Thorsell berättade historier från trakten. Antalet medlemmar detta år är 41 personer.

2009
Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. 19 juli genomfördes dock älvvandringen med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund. Kvarnen har städats och rester efter förra årets loppis transporterats till Miljömyran. Kvarnen har visats för intresserade vid några tillfällen. Antalet medlemmar nu 37. Ekonomin är dålig. Kontakt med Arvika Elnät ger vissa förhoppningar om att slippa fasta kostnaden om föreningen kan ansluta till någon villig grannfastighets elcentral.

2010
Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning ”Lappskoj” 10 – 25 juli. Vid invigningen medverkade kvarnmästaren Lennart Svahn och Môra-Per spelade. Musikskolans orkester spelade på årsmötet och promenader och berättarcafé arrangerades. På årsmötet konstaterades att ekonomin var dålig: underskott på 600 kr. Kan midsommarfirandet på Kampudden bli en inkomstkälla för Kvarnföreningen? Jörgen Zetterquist blev hedersmedlem.

lappskoj

Ur Värmlands Folkblad 2010-07-10

2011
Under våren arbetade två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia. Utställningen ingick i Arvikas 100 årsjubileum. Utställningen öppnades 12 juni. Landshövdingen var tillfrågad, men kunde inte komma – och stod i kvarnen hela sommaren och visades på söndagseftermiddagarna. 12 nov, under Arkivens dag, fanns utställningen på Arvika bibliotek. Sommarens program utgjordes av allsångskväll arrangerad av Rasmus Andersson med gästartister och kompband. Ett trettiotal gick med på natur- och kulturvandringen längs älven tillsammans med Kerstin Westerlund och Anders Ljunggren. Sista programmet utgjordes av Berättarcafé med Gunnar Thorsell. ”Ekonomin i föreningen är god. De medel som Arvika kommun bidragit med vid stadens 100-årsjubileum har bl a använts till annonser, belysning, utställningen och älvvandringen” (protokoll 15 sept) Kerstin Westerlund går in som ny ordförande.

solberga

2012
Det dåliga vädret försköt föreningens program till slutet av sommaren. En kulturvandring och en älvvandring arrangerades. 12 augusti ägde Barnens Dag rum. Solbergaskolan har vid två tillfällen gjort älvvandringar med brukshistoriskt tema under ledning av Annki Schagerholm-Holgersson. Rasmus Andersson har uppfört teaterpjäsen ”Skogsråets arvinge” med elever från Klässbols friskola. Kontakter togs med länsstyrelsen för att söka bidrag för viss renovering av kvarnen – dock utan att leda till någon ansökan. Tre protokollförda möten. 38 medlemmar.

2013
Ett samarbetsavtal med Studieförbundet Vuxenskolan sluts 13 april. Styrelsemöte i maj; Ansökningar till länsstyrelsen och kommunen diskuteras. Behovet av hemsida aktualiseras. Styrelsemötet i juli tar upp behovet av sponsring (Westra Wermlands Sparbank, Arvika Teknik, föreningsbidrag). Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen.
Sommarens program startar med årsmöte 26 juni och innehåller Kulturvandring och
älvvandring vid två tillfällen. Sista helgen i juli ställer Laine och My Falck från Edane ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. En hel del lotter säljs under kräftfesten i kvarnen. Hemsida och dokumentation av Rackstads historia presenteras under hösten av Lennart Wettmark. Barnverksamhet och samarbete med skolor tas upp (Solbergagymnasiet, Klässbols friskola, Gateskolan). I slutet av året har föreningen 2.500 på sitt konto. 27 oktober ansöker föreningen om 10.000 i driftsbidrag hos kommunstyrelsen. Föreningen har 67 medlemmar och styrelsen har sammanträtt sex gånger under året.

2014
Verksamhetsberättelsen speglar ett aktivt år och årsmötet gästas av tre spelmän anförda av Olle Z. och med poeten Urban Andersson. Sommarens utställning äger rum under nio dagar i juli med generöst öppethållande. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg ställer ut keramik resp akvareller och är mycket nöjda med utfallet. Medlemmar mobiliseras för brödbak till cafédelen under veckan. Tillsammans med lotterierna under sommaren ger det ett bra tillskott till föreningens kassa. Anders Ljunggren bygger en liten bro över älven för att underlätta bl a vandringarna längs älven. Thomas S. och Anders L uppför ett efterlängtat dass. I övrigt sedvanliga vandringar, i år utökat med en Rackstadvandring ledd av Kerstin Werner. Ett 25-tal personer kurade skymning i årets berättarcafé. Alla programmen rapporterades i Arvika Nyheter och speglades på hemsidan. En historieresurs utgör kvarnområdet för Solbergaklasser. Bloggen Rackstadhistoriskt växer och speglar traktens historia i en rad artiklar. Kräftfesten lockade många medlemmar och deras gäster. 59 personer är nu medlemmar.

Sockenmagasinet och några av dess förmånstagare

24 juni 1824 beslutade sockenstämman att fattige mannen Per Nilsson från Humletorpet skulle få två tunnor havre, en tunna korn och fyra fjärdingar* råg ur sockenmagasinet.

Under 1700-talet fick landshövdingarna i uppdrag att propagera för inrättandet av sockenmagasin för att motverka hungersnöd och fluktuationer i spannmålspriserna. Spannmål lånades där ut mot ränta. Fattiga bönder kunde låna billigare eller få som hjälp i akuta situationer. Överskott från sockenmagasinet användes till fattigvård och skola. I Arvikas sockenstämmoprotokoll finns en del exempel:

3 maj 1801: ”Församlingen kom överens derom att alla låntagare utur magasinet skola till nästa höst ofelbart inbetala både capital och ränta. Likaledes att var gård i socknen skall äga rättighet att uttaga lika stort lån utur magasinet och således bör sädesqvantiteten delas lika på var gård i magasinet deläger, samt att då lån uttages skall var låntagare avgiva sin skriftliga förbindelse till magasinet, varigenom alla processer med låntagare torde förekommas”

7 maj 1820: § 4 ”Vidare frågade magasinföreståndaren <Jan Jonson i Högvalta> huru förhållas bör med den insättning i magasinet för vilken Stålsberg och Holm häftade. Varpå följande svar avhämtades, att denna fordran avkvittas för den fordran dessa gårdar har för fattighjonet Lisa Wennerstrand ännu.
Ännu ytterligare framställde magasinsföreståndaren huru förhållas skall med den insättning i magasinet som Gustås bort göras 1818? Härpå lämnade församlingen det yttrande att dåvarande innehavaren herr sekreteraren Fr Stuart** ej kunnat på något sätt likvidera omnämnde insättning, så eftergåvo församlingen honom denna skuld.
§5 Bemälde herr sekreteraren inlämnade följande inlaga till sockenstämman… Församlingen lämnade härpå följande utlåtande, att ur sockenmagasinet lämna till bemälde herr sekr. i förskott ½ tunna råg, ½ tunna korn och en tunna havre med det villkor att denna säd betalas till nästa höst, då herr sekr. kan indriva medel som herr sekreteraren i sitt memorial omnämner
§14 Socknens innevånare beviljade klockaren Lars Gillblad en tunna råg, en tunna korn och två tunnor havre årligen av sockenmagasinet för att han vaccinerar socknens barn och så länge han därmed fortfar.”

29 sept 1822: Perseruds bönder hade drabbats av hagel och en stor del av sådden hade gått förlorad. Bönderna beviljades spannmålslån, men Per Andersson Holm, som lidit mest och var i knappa omständigheter beviljades en tunna havre ur magasinet, liksom Arne Bryngelson från samma gård. Magasinets delägare beviljade också Nils Olofsson Lifeldt i Lycke eftergift på sin magasinskuld

21 oktober 1827: Herr sekr. Stuart har uti inlaga till sockenstämman anhållit att församlingen måtte bestå hans inom denna socken födda sex barn tre tunnor råg, 3/4 dels tunna korn, sex tunnor havre och 24 Riksdaler (riksgäld?) i penningar. Efteröverläggningar härom beslöt socknens ledamöter att han skall få hälften av denna spannmål och penningar i tvenne omgångar om året och att vidare överläggning härom skall avhållas vid den blivande fattigdirektionens sammanträde”

* fjärdedelen av en ”spann”, dvs. en åttondedels tunna

** Stuart byggde småningom Stuartgården i Arvika : ”…som hjälpte f. d. brukspatron Fredrik Adolf Stuart och hans barn att genomleva deras svåra proletärtid och på nytt höja sig till välstånd och aktat anseende. Gustaf Schröder har i Gamla minnen, kapitlet En ovanlig familj, givit en utomordentligt målande verklighetsskildring av ”kungl. sekterns” och hans familjs envisa kamp för tillvaron.” (http://www.lugne.se/vemvardet/stuart.pdf)
Sockenstämman 15 dec 1822: ” §2:  Herr secreteraren Stuart var enligt 6§ av förra kyrkorådets protokoll, närvarande och försäkrade att ham ville i så måtto upprätta sin i församlingen givna förargelse, som han ville ingå äktenskap med den kvinna med vilken han hittills olagligen levat tillsammans samt att för övrigt infinna sig i Guds hus och vid nådens bord, som han hittills försummat”

 

 

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

”En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

”Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid ”kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
”Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: ”Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor ”tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

”En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i ”Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.

Britt Thegerströms Rackstad

britt thegerströmPå försommaren 1947 flyttade Britt Thegerströms familj till Rackstad efter att ha köpt gården av Ragnar Johansson, stor tomtägare i Rackstad. Britt hade inte varit direkt entusiastisk. Hon hade sitt sommarparadis i Högerud, en gård som farfar dessvärre sålt. Farfar Daniel Jonas, kolonialvaruhandlare i Arvika sedan 1900, hade inte fattat att platsen betytt så mycket för Britt och köpte som tröst loss en bit tomt i Hungvik efter att den unga Britt talat ut med honom. Men det kom att bli Rackstad för Britt.
Fast hon kände ju inga i Rackstad. Det blev dock bättre; En dag hade hon varit nere vid sjön och fått en uppenbarelse: Våge Albråten – en grekisk gud tyckte Britt. ”Jag förlåter er”, sade hon då till sina föräldrar, berättar hon med ett skratt.
Britts mamma trivdes från första stund – hon älskade att bo på landet – och för pappa Sven var pendelavståndet till Arvika överkomligt. Där fortsatte han – litet motvilligt – sin fars kolonialvaruaffär. Helst hade han velat bli kock. Nu fick han kompensera det med att laga mat vid bridgekvällarna. Britts mamma inrättade sig bra med trädgårdsland, får, getter, gäss och höns och lyckades stegvis övertala sin make Sven att vara kvar den varma hösten. Först över Mârten och sen också ha gåsmiddag därute och så blev de Rackstadbor.
Britt ville bli språklärare och måste då läsa latin i gymnasiet. Det gick inte i Arvika och Karlstad lockade inte. Det blev Lyceum för flickor på Östermalm i Stockholm och småningom fortsatta studier på Stockholms högskola. 1956 dog hennes far och Britt sökte sig tillbaka 1958 för att bo med sin mamma. Att få arbete som språklärare var inget problem. Rektor Inglander tog emot henne med öppna armar. Från och med nu blev Britt Rackstadbo på heltid. Och skulle så förbli, trots att hon bara tänkt sig ett läsår på läroverket.

källabacken

”Källabacken” troligen sent 1940-tal. Thegerströms hus t.h.

Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947

Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947

 

Sommaren Rackstad 1947 var spännande för en ung flicka. Närmsta grannhuset, den grå stugan (Övre Nerstugan) var under året uthyrt till en mor med två barn. Dit kom män i taxi på besök medan yngsta dottern klev av skolbussen och fick vänta i posthuset på att det skulle vara fritt att komma hem.

Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.

Thegerströms var inte de första Arvikaborna som sökte sig ut till Rackstad. Bryggarmästaren Ivar Lydén och Lindqvists med Kontantaffären fanns där. Mest umgicks Thegerströms med Nyströms på Hagen och familjen Ander, vars yngsta son Britt var klasskamrat med.  Midsommar firades nere hos Fjaestads. Bosse var så trevlig att prata med.
Närmaste grannen neråt sjön var barnkolonin. Barn från Karlstad kom i två omgångar. Och det var roligt att se och höra dem leka och bada! Men så var det också utmärkta ledare och pli på ungarna, tillägger Britt..

Det finns saker Britt ångrar. Inte att hon inte efter pensionen flyttade till London eller Lofoten, som hon ibland drömde om. Vad hon ångrar är att hon rev ett antal ekonomibyggnader på tomten. Logen, byggd på 30-talet, behövde nytt spåntak och det tyckte hon sig inte ha råd med utan satte in en annons om att loge fanns att riva. Så åkte också hönshuset samma väg. Kvar blev bara en rest av stallet. Grannarna kunde inte alls förstå varför. Och Britt tycker så här efteråt att det var det dummaste hon gjort. Småningom byggde hon en friggebod på det gamla hönshusets grund.

Och för sin ålderdom har hon sedan några år tillbaka byggt ett fristående lättstädat hus i ett plan på tomten.

Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden

Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden

Sammanställt av Lennart Wettmark ur en intervju hösten 2014. Britt är född 1929 i Arvika

Gustås 1755

”Just när jag skulle börja skriva ikväll kom Amelie (en av fröknarna, den andra heter Anna) in och sa , Snälla Annie, jag skall gå till Guståsen efter ägg, kan du följa med?” Det var inte annat att göra fast jag egentligen var dödstrött. Vi gick klockan 6 och var hemma halv 9 så det är inga små vägar här. Folk har inte foder åt sina djur, dom slaktar ner både höns och kor(15 juni 1915. Väveleven Anna Dahl skriver till sin syster) återgivet i Gunnar Lindbloms bok om Björn Ahlgrensson ”Jag duger inte till annat än att vara konstnär”

Många Rackstadbor har sprungit den traditionella midsommarbanan som vänder vid Gustås. Den vägen gick Amelie Fjaestad och Anna Dahl 1915. Hur det såg ut där för 250 och 350 år sen kan man faktiskt få reda på genom lantmäteriets digitaliserade kartor och protokoll! Men från 1540, när Gustås nämns första gången finns inga kartor.
Gustås Google earth Gustås nutid

I månadsskiftet juli- augusti 1755 tillbringade lantmätare Carl Fredrik von Hiltebrandt tillsammans med två nämndemän några dagar på Gustås. Det hade då varit ett kronohemman sedan lång tid. Nu bodde där bataljonsadjutanten (”ädel och manhaftig herr”) Robert Niclas Hellgren. Eftersom det var ett militärt fältväbelboställe deltog en representant från regementet, löjtnanten ”wälädle herr” Johan Brand och länsman ”välaktad” Daniel Boman.
(Fältväbel blev senare fanjunkare)

1732 hade gjorts en avsyn och det var nu dags att ta fram det protokollet (Husesynsintrumentet) och se över rågångarna mot de andra hemmanen: Ålgården, Skog, Rackstad, Mölnerud/Byn, och Långvak. Protokollet 1755 visar att det gick att komma överens med representanterna från de olika hemmanen – till slut. Från Rackstad infann sig vid Kafvelbro rösen fem jordägare samt en brukspatron Anders Ljungblom (bosatt på Skog) som förmyndare för ”gåssen” Anders Persson. En rät linje gick från Kafvelbro till Oxeberget (nuvarande slalombacken) vidare till Galgeberget, där man konstaterar att en i röset uppvuxen tall verkar ha rubbat och vridit markeringen. Uppe vid Slomvattnet tar så Mölneruds ägor vid. Lika lätt gick det inte att komma överens med deras representanter som hänvisade till gammal hävd där rösen saknades och pekade istället ut några märkta furor och myren Dammmyren som gränsmarkeringar. Detta imponerade inte på lantmätaren ”sedan de icke med skäl kunnat bestyrka deras åberopade olagliga rösmärken och därjämte icke heller utvisa någon rös innan Kohlmåsserösen”. Ålgården hade dessförinnan också hänvisat till gammal hävd där rösen saknades, men detta ansåg sig bostället tydligen kunna acceptera.
Gustås 1755 Gustås inägor

Efter förrättad rågångssyn inspekterades till Gustås hörande ägor och även tillhörande torpet Gullsjötorp uppe vid Mjögsjöns övre ända. Än så länge fanns alltså bara ett torp inom Gustås ägor. Man får en ganska god bild av statusen på de olika ägorna.
När det gäller Gustås konstateras att ingen humlegård fanns och att kålgården fanns inom gärdesvallen.

  • åkrarna utgör 12 tunnland och 4 kappland (dvs 6 hektar + 600 kvm) och består av ler-mylla som skattades till 5:e kornets äring, dvs varje korn gav 5 (1 på kartan)
  • Gärdesvallarna är steniga, dock bördig mark. Två tunnland ger här två parm hö. (kronoparm=volymmått för 5,6 kubikmeter) (2)
  • En jämn och något sidländig (sank) vall på 1½ kappland (drygt 200 kvm) som ger 2/3 parm hö. (3)
  • Jämn myrvall 1,19 kappland ger en parm (4)
  • Något torr vallmark som ger ¾ parm (5)
  • Skogslupen och torr mark, två tunnland som ger 2/3 parm (6)
    Mera skogvuxen och torra backar samt en sidländig vall ger ¾ parm. (7)
  • Vallhage på 12 ¾ kappland (1900 kvm) (8)
    Södra ängen nästan sju tunnland, av jämn starrvall ger fem parm hö. (9)
  • Grovt starrhö på myren till kärn (tjärn) ? ett ¾ parm. (10)
  • Torra backar ger ¼ parm (11)
  • Norra ängen består av torr och skogbevuxen hårdvall. Ger två parm (12)
  • Kalvhage av stenig och skogbevuxen mark (13)
  • Hästhagen av torra backar och drågar (sumpig dalsänka) (14)

Man fiskar i tjärnen och i Mjögsjön, ”jämte ett notkast i Slomvattnet, av ringa värde”Och mulbetet är medelmåttigt, konstateras.
gullsjötorpNär det gäller torpet Gullsjötorp noterar man att åkern består av ler-mylla till 4de kornets äring, ger två parm och är på ett tunnland och fem kappland, dvs nästan 6.000 kvm (15) Därtill finns hård- och myrvall (16) och på skogen två små ängar som vardera ger 1/3 parm

https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/s/show.html?showmap=true&archive=LMS&nbOfImages=3&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d31313a31

1641 såg Gustås ut så här:

Gustås 16411641 textCalculation på Guståås.
Wtsäde på båda åhren ähr 9 5/8 tunnor. Skogh till nödtorften, medelmåttigh godh åker. Höö på giärdes linnderna till 8 lasz.       Hårdwalz enghe höö till 15 lasz

Jämför med Stålsberga och Holm

 

Och så här såg det ut på Gustås i slutet av 1800-talet(?):

gustås 1900.

 

 

 

 

Jakob Forslund köper skog i Rackstad

1836 köpte Adolf Sandelin på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) Detta beredde vägen för grundandet av Segerfors bruk. Vem var kanslirådinnan Forslund? Och vad gjorde hon i Rackstad?

En ledtråd kan man få i boken Från svarta till vita kol av Carl Erco. I kapitlet om ?lgå bruk framgår att Jakob Forslund ägde detta bruk i slutet av 1700-talet och i lantmäterihandlingar från 1790-talet får man veta att Jakob Forslund köpte skog i Rackstad.
I protokollet kring striden om tullrättigheter för Segerfors kvarn 1843 finns en annan ledtråd: Patron O N Frykholm på Elgå bruk meddelar där att bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

   Under åren 1795 till 1798 köpte Jakob Forslund genom ombud ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) Dessutom:
”Erik Andersson och Olof Olsson tillkännagåvo att de till herr cancellie rådet Forslund försålt sina skogstorp, vilka den förra innehavaren för 7/48 och den senare för 5/48; likaledes anmälte Erik Arnesson att han såsom förmyndare för broder Bengt Arnesson även till herr cancellie rådet Forslund bortsålt dels för 1/24 innehavde torp, för vilka alle torp herr cancellieårdet vid delningen bör erhålla skog.”
(Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Vem var Jakob Forslund? Carl Erco berättar om  Forslund i sin skildring av Älgå bruks historia:
”Efter änkefru Kolthoffs död såldes bruket till kanslirådet Jakob Forslund, född 1735 på Forsnors gård i Grava socken, där fadern var torpare. Han hade under otroliga försakelser genomgått Karlstads gymnasium. Genom hjälp av greve v. Fersen kunde han raskt avlägga examina och fick anställning som kanslist i Stockholm 1763. Under Napoleonkrigen kom han i konvojberedningen 1797. Han var även ledamot av Järnkontoret, och kanske var det detta som gjorde honom intresserad av att bli egen brukspatron. Bruket sköttes under tiden av inspektoren Carl Freudenthal, apotekarson från Karlstad och driftig ledare”. År 1805 tog Forslund avsked från sin statstjänst och flyttade till Älgå, där han tidigare gjort åtskilliga förbättringar och 1806 byggt den ännu bestående vackra herrgårdsbyggningen. Kanslirådet Jakob Forslund var gift med änkan efter kamreren i kommerskollegium Anders Magnus Zelling, vilken dog 1781. Hon var av finsk släkt och hette Margareta Kristina Hult. Det var en ovanlig kvinna. Forslund fick ej länge fröjda sig åt sitt verk. Redan samma år som herrgården blev färdig, det sades att den var byggd efter förebild av biskopsgården i Karlstad, dog han den 23 dec 1806 i hetsig feber. Den efterlevande änkan fick nu ta hand om bruket, som hon med en för en kvinna ovanlig kraft drev i 28 år. Hon led av vattusot, i vilken sjukdom hon hastigt avled den 29 maj 1833″

älgå herrgård

 

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

”Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: ”i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst ”om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om ”Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på ”dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: ”Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: ”Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: ”Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

”Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

”Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! ”Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar ”ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. ”Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, ”att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
”Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin