Kategori: Byggnader

Publicerat

Hagen – en gård i Rackstad

1989 gjorde Magnus Johansson ett specialarbete i gymnasiet om sin gård Hagen i Rackstad. Den här artikeln är ett redigerat sammandrag av hans arbete.

Hagen 1922B Hagen 1975Hagen 1922 och 1975

Det nuvarande bostadshuset är byggt av timrat virke på en torpargrund och första våningen är från runt 1790. Det är en s k parstuga, dvs ett hus som har kök och tambur i mitten och två lika stora rum på bägge sidor som sedan kan delas i mindre kammare. På storskifteskartan från 1786, strax innan Rackstad brann, ser man Hagens gamla mangårdsbyggnad i utkanten av den dåvarande byn. Huset var lika stort som nu, två våningar högt och det låg på samma ställe som nu. Hur gammalt huset då var är ännu höljt i historiens dimmor. “Branden orsakades av att en vandringsman, som hade fått logi för natten på en gård i byn, rökte i sänghalmen. Elden spred sig över hela byn och gamla och barn brändes inne. Den familj som hade hyst vandringsmannen blev förvisad från Rackstad by och flyttade ut till en av sina ägor i ´Vålängen´, enligt en artikel i Arvika Nyheter. Det enda hus som skall ha överlevt eldsvådan är det på gården Sal, i andra änden av byn. (Sal skall vara en gammal finngård och har anor från minst 1600-talet och namnet skulle då vara en försvenskning av det finska namnet på sjövik). Då Rackstad brann fanns det ett slags brandförsäkring som gick ut på att hela socknen hjälpte till att bygga upp vad som brunnit ner (den s k brandstoden som var lagstadgad) Så skedde också i Rackstad, men av Hagen byggdes byggdes endast första våningen upp på nytt, berättar Anna Persman. Den andra våningen återuppfördes av Per Andersson nån gång omkring 1850.

Nio ägare till Hagen
Magnus har sammanställt en förteckning från 1700-talets mitt till dags dato:

1. Bengt (Arnesson)  Ersson bör det vara (LW)               barn: Arne f. 1717

2. Arne Bengtsson
Hustru Kjerstin                                         barn Erik f. 1766

3. Erik Arnesson
Hustru Karin Bryntesdotter f. 1764           barn: Karin f. 1786, Anders f. 1789

4. Anders Ersson död 1870.
Hustru Märta Persdotter död 1857           barn: Per f. 1815, Kjerstin f. 1817

5. Per Andersson, död 1895.
Hustru (Magda-)Lena Andersdotter, f. 1815 död 1895. Barn: Anders f. 1837, Maria f. 1841, Magnus f. 1844,   Per f. 1847, Magdalena f. 1849, Carolina f. 1853, Per f. 1856, Johanna f. 1859, Maria

Svenska-amerikanaren 2 juli 1895
Svenska-amerikanaren 2 juli 1895

6. Magnus Persson, f. 1844, död 1927.
Hustru Stina Nilsdotter f. 1850 död 1904               barn: Per f. 1873, Anders Gustaf f. 18781910talet

7. Per Magnusson f. 1873
Hustru Kristina Johannesdotter f. 1879
barn: Anna f.1907, gift med Anders Valfrid Persman f. 1903
Elsa f. 1908,
Signe f. 1910 gift med Fritiof (Figge) Larsson f. 1898

8. Carl och Märta Nyström

9. Gunnar och Inger Johansson
barn: Anna f. 1959, Emma f. 1961, Magnus f. 1972

Var och en har satt sina avtryck i huset, bl a:
Arne Bengtsson ägde gården vid storskiftet 1786.
Anders Ersson lät gjuta spistackan (spiselhällen) i den öppna spisen i det södra rummet på första våningen. Den bär inskriptionen “AES 1827”. Han ägde Hagen när laga skiftet genomfördes 1845.
Per Andersson lät återuppbygga mangårdsbyggnadens andra våning. På 1850-talet hade han fyra drängar och sju pigor. Han lade in en spistacka i kammaren på första våningen, som då hade öppen spis. På tackan står “Per Anders Son Lena Anders Doter 1856” och ett bomärke.På vinden finns en gammal vitmenad plankdörr, konstfullt målad i svart skrift: “Här war det målat år 1864 uti Per Anderssons och dess hustru Lena Andersdotters tid”. Stolpbodens dörr har en järnplåt på vilken det står utstansat “P.A.S. 1882” Per Andersson var dessutom ordförande i skolstyrelsen för Rackstad by när Rackstads skolhus (nuvarande hembygdsgården) byggdes.
Per Magnusson: 1921 skaffade ägaren till Segerfors herrgård en vattendriven elgenerator och ledningar drogs till alla hus i Rackstad. Kapaciteten var dock inte stor och man kunde bara ha en eller två svaga lampor i varje hus, sade Agnes Fransson. På slutet av trettiotalet grävde Per Magnusson en tredje brunn väster om boningshuset och drog in vatten till en handpump i köket. Vid den tiden byggdes det riktiga elnätet ut och man fick elström indragen i huset och i ladugården.
Carl Nyström köpte Hagen 1941 och under de tio första åren renoverade han boningshuset kraftigt. Carl Nyström drog in kommunalt vatten och byggde avlopp, satte in wc och byggde ett badrum. 1946 köpte han ett kylskåp av modell Frigidaire som fortfarande 1989 användes och fungerade utmärkt.
ekonomisk karta 1965

Ägodelning
År 1922 ägde en hemmansklyvning rum. Ägorna delades mellan förre hemmansägaren Magnus Perssons yngre syster Johanna Persdotter och hans två söner Per och Anders Magnusson. Johanna fick nuvarande Hagalund och en äga i nedre Rackstad. Per fick Hagen och Anders som då var i Amerika fick endast markägor, varav en i nedre Rackstad som då var bebyggd med en hölada. I delningen ingick också stora skogsskiften mellan Rackstadberget och östra Slomvattnet. Tidigare hade även icke fullständiga ägodelningar förekommit. Till exempel bodde på 1910-talet Lina, en kusin till Per Magnusson, på Hagen. Hon hade del i boningshuset, nämligen de två rummen mot norr på första våningen och det på andra våningen mot norr. I stolpboden hade hon en egen mjölbinge och i de andra uthusen hade hon också andelar. Till detta kom hennes marklotter.

Övriga byggnader på tomtenII
Vedboden är vad som finns kvar av ett dubbelt så långt uthus, som finns utritat på 1922 års karta och som byggdes på senare halvan av 1800-talet. Den västra delen användes som stall innan den nya ladan byggdes

Garaget var ursprungligen ett fårhus, som Carl Nyström byggde om till garage. På södra gaveln fanns ett litet hönshus och på östra sidan finns en hylla där man ställde mjölkkannor förr.

Ladan byggdes antingen 1921 av Per Magnusson eller på fyrtiotalet av Carl Nyström. Eventuellt IV Lagårnbyggde Nyström om eller till det Per Magnusson byggt. Stallet ligger vid norra gaveln, ladugården i andra änden. Båda vilar på gjuten grund medan ladan står betongplintar.

Svinstian och sliphuset är sammanbyggda. Byggnadsår mellan 1922 och 1941.

Magasinet byggdes i slutet av 1940-talet och är en kombinerad lagningslokal och vagnslider.

Stolpboden byggdes 1882. Ingångstrappan är fällbar för råttornas skull. Inuti finns mjölbingar och VII och VIIIett plankstaket, som tillsammans med väggarna bildar en stor lår där man förr hade säden.

Jordkällaren är den utan jämförelse äldsta byggnaden på Hagen. Den består av två rum och en smal farstu med inner- och ytterdörr. I det innersta rummet syns det gamla kallmurade stenvalvet än. Ovanpå jordkullen ligger nu ett tegeltak, men så sent som 1914 hade man halm som taktäckning, ett bruk som var utbrett i trakten.

Tidigare byggnaders historia och läge

karta Hagen
Innan den nuvarande ladugården (IV på kartan) byggdes så låg där en hälften så lång och en våning hög lada på samma ställe (XX). Den hade byggts runt 1870. År 1845, då laga skiftesreformen ritades fanns det inte mindre än femton olika byggnader på Hagens mark, varav två fanns kvar 140 år senare. De var boningshusen på Hagen (I) och Hagalund (XI). Innan Hagalunds nuvarande ladugård byggdes 1921 låg där en annan ladugård, vinkelrätt placerad mot den nuvarande och uppförd vid 1800-talets början (X) De två större byggnaderna (XII och XIII), som ligger vid den nordvästra gränsen för Hagens tomt torde ha varit lador. En bit öster om mangårdsbyggnadens (I) norra gavel låg en mycket liten stuga, som kom till vid 1800-talets början (XV) Där bodde sedermera Anders Perssons (son till Per Andersson) hustru Stina Nilsdotter efter att Anders på 1880-talet emigrerat till Amerika. Han dog där några årtionden senare, strax innan han skulle rest hem. Det lilla huset revs efter hustruns död strax före år 1900.

Heddelöcka
De två byggnader som låg söder om Hagen, drygt 350 meter in på Hurrastigen fanns endast på 1800-talet. Där bodde en kvinna som hette Hedda. Hennes man kallades följaktligen för Hedden och sålunda hette torpet Heddelöcka. Strax öster om Heddelöcka låg då (och gör så än) den aldrig sinande Heddekällan. Torpet stod på ofri grund, men något arrende betalades aldrig, eftersom de inte odlade någon nämnvärd jordbit utan levde på hantverk och att utföra småarbeten.

En av Magnus källor, Anna Persman. Här med Där Framme i bakgrunden

Magnus källor, som är noggrant angivna i texten till specialarbetet, har inte tagits med i denna återgivning av hans arbete. Hans källor är:
Personer:
Anna Persman (född och uppvuxen på Hagen), Agnes Fransson (granngården Nystugan), Ingemar och Märta Andersson (gården Sal), Janne, Elisabeth och Kjell Skoglund (Hagalund), Leif Lindström, Ingmar och Astrid Skoglund (Hagalund), Bo Persman, Sågmon
Andra källor:
Lantmäteriets arkiv, Karlstad, Husförhörslängder 1787 – 1895 för Rackstad, Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur, 1947, Lagfartsregistret, tingshuset, Arvika, Svensk Uppslagsbok, artikel i Arvika Nyheter av Nils Damberg c:a 1975.

 

Publicerat

När det brinner…

Den stora branden i Rackstad som utplånade nästan hela byn inträffade möjligen på 1780-talet. Källmaterial verkar saknas. Bränder av mindre format under 1800-talet vet vi mer om.

När Per Olsson på Humletorpet 1821 drabbades av eldsvåda hade han inte rätt till hjälp från  brandstodsföreningen (se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/2014/04/05/eld-och-hagel/) Ulf Drugge berättar i radioprogrammet Släktband från 2008 att 1734 års lag sa att varje härad skulle upprätta en brandstodsförening där alla som var bosatta i häraden skulle bidra med hjälp då en brand uppstod. I början på 1800- talet insåg man att det behövdes en annan typ av skydd om brand uppstod. Då skapade man sockenföreningar. Ett mindre belopp betalades varje år i förhållande till det mantal man hade, medan de fattiga fick betala med dagsverken. Per Olsson var torpare under Gustås, som inte hade anslutit sig.
brandstodsförening2

Från 1850 vet vi säkrare. Då bildades Arvika sockens enskilda brandstodsförening. Inför bildandet diskuterades om man hellre skulle gå med i länets allmänna brandstodsförening, men man öppnade eget.  Man ville inte heller ha med Arvika köping i föreningen – risken för brand var större i en tätort. I den första styrelsen med sju medlemmar återfanns Per Nilsson i Perserud. Det  utarbetades ett reglemente, där man bl a angav att eldfarliga byggnader, rior, kölnor, badstugor och smedjor måste placeras minst 100 alnar från annat hus (c:a 50 meter) Dessutom: “Nyss från qvarn hemkommit mjöl får icke i visthusboden insättas förr än dagen efter, på det att man kan vara förvissad om att deruti intet eldfarligt ämne finnes”
Man utsåg också brandrotemästare runt om i socknen, för Rackstad, Holm och Stålsberga: Per Andersson i Rackstad och för Perserud: Elof Persson. Från senare häften av 1800-talet finns bränder rapporterade i Segerfors kvarn, på Rackstadbråten och i Perserud.

24 okt 1852:
“Med anledning av den förteckning som mjölnaren Erik Andersson vid Segerfors ingivit till ordföranden i Barndstodscommitten på åtskilliga lösörespersedlar för en summa av nitton riksdaler och 29 skillingar banco, vilka lösören uppbrunnit vid branden av Segerfors kvarn förliden vår, enär de voro uti kvarnhuset införde; Blev detta ärende, såsom pålyst att underrättas Brandstodsföreningens yttrande, föredragit, varvid föreningen väl medgav att Erik Andersson må njuta ersättning för de varor han nu vid branden av Segerfors kvarn förlorat. Men beslöt föreningen enhälligt att ingen eho det vara må, hädanefter får åtnjuta ersättning eller betalning av Brandstodsföreningen för varor av vad beskaffenhet som helst, så snart de blivit införde och förolyckade i eldfarligt hus, varunder föreningen gemensamt ansåg att forskvarn även och hädanefter skall avses”

9 mars 1863:
Anders Andersson och Nils Andersson anmälde att de förlorat gemensamt ägda “stugebyggnad”  Rackstadsbråten jämte en del lösöre. Elden utbröt 28 febr kl 2 på eftermiddagen genom någon gnista från skorstenen som antände “wattentaket” <ett sorts innertak> vilket var gammalt och ruttet. Stugan var av deras fader och svärfader, avlidne Anders Ersson, försäkrad till 150 Rdr banco.
Men brandföreningen var negativ; Taket var utdömt vid brandsyn 1860 och man hade inte gjort inbetalning till kassan vare sig 1860 eller 1862. Brandförsäkringen på lösöre var inte förnyat sedan deras faders lösöre varit på auktion och sålts och skingrats. ” Men som de nu äro i fattiga omständigheter och i stort behov av hjälp beslöt man att göra en framställan till kommunalstämman”

30 sept.. 1890:
Nils Persson i Perserud får ersättning, 1.670 kr 37 öre, för nedbrunnen uthuslänga, som innehöll två logar, en ladugård, svinhus och körhus för tröskverket och inbärgad skörd. änkan Stina Andersdotter förlorade samtidigt en loge, ladugård, inbärgad skörd och två hagkalvar och fick 813 kr 40 öre.

Källa: Protokollbok för Arvika sockens enskilda Brandstodsförening 1851 – 1918.

 

 

 

Publicerat

Greta Johansson minns

Greta Johansson född 1914 berättar om sina tidiga minnen av Rackstad - som ungdom och sen som sommarboende.

Till Rackstad
“Varför vi sökte oss till Rackstad? Det var en massa ungdomar som var här. Axel <Gretas make> och Magnus Lindborg var ordförande och sekreterare i gymnastikföreningen. Dom var ju unga och aktiva och intresserade av att ha något ställe på landet. Dom hade tänkt sig att bygga ett hus. Det här var på 30-talet och det fanns baracker kvar från utställningen 1933, som dom fick köpa och sätta upp på Marbråten. Det hade stått ett torp där innan. Gymnastikföreningens ungdomar använde sig av den här tomten. Vi var här varenda helg, men det blev aldrig något mera byggt än den lilla baracken vi höll till i. Det var så det började. Att det blev Jössestugan,  det var så att AIS hade mycket aktiva orienterare och dom bildade en klubb själva som dom kallade OK Jösse. Dom satte upp stugan och fullbordade liksom utvecklingen. Det gjorde att det var många ungdomar här på 40-talet. Vi kände till badvattnet och därför upptäckte vi den här platsen.
På Kampudden var en militärförläggning under kriget. 1940 hade vi börjat gå upp till Marbråten. Militären ställde till med midsommarfest på Kampudden. Dom hade uppfört baracker och Fjaestads gamla hus stod kvar. Vi hade dansen på den gamla loggian. Då var också ortsbefolkningen häromkring med.

Sommarstugan
Axel var här 1944 och 1945 och tittade och undrade. Det var öppet och utsikt över sjön. Han tog kontakt med Ragnar Johansson eller om det var så att han bjöd ut tomter. Men Axel köpte i alla fall två stycken 1945. 1946 höll dom på med stugan hela sommaren. Det var en snickare Emfält. Han gjorde det väldigt stabilt. Tätt och riktigt lagt och det fick torka. Sånt betydde mycket för gamla hus. Men 1947 var det färdigt så att vi kunde bo här. Ingvar <Schröder> köpte året efter (1948)
1949 1948 Axel
Greta med döttrarna Eva och Ulla 1949. Axel hem från arbetet 1948

våge gärdet

Våge Albråten och vägen till Gärdet, där bl a Greta och Axel bodde. Huset är Silvéns nuvarande. Bilder från 1940-talet

Grannar
Vi lärde känna Våges mamma Riborg. Hon hade Albråten. Våge var inte gift då. Hon hade en dotter som var jämngammal med Lisa Lindström. Hon hette Karin Böving, men hon blev gift med en engelsman och det var så hon fick namnet Jonni. Jonni kom tillbaka till Rackstad. Hon hade gift sig med en grek och hade vistats på Cypern, tror jag. Hon bodde i Riborgs hus med två barn. Lydéns och Lindqvists bodde här före oss. Det var dom som byggde vägen. Ture Ander var den första konstnären jag lärde känna. Han var en väldigt snäll och behaglig människa. Han var gift med Ragnhild, som hade en syster, Möje Holmgren, som på sommaren bodde på Anneberg. Lydia och Georg Sager var vi hembjudna till i Malmö när vi var där på en skomässa.
Den första midsommaren, då satt Axel och jag med Ulla och Eva låg i en vagn. Då kom paret Wolf och hälsade på oss. Dom bodde där nere i backen, där Carlbergs nu bor. Deras hus har gått i arv till dottern. Det var ett tyskt judiskt par. Vi tyckte dom såg gamla ut, men var väl inte så gamla. Dom hade byggt det där huset och ni tyckte det var roligt att vara där nere. Dom hade så mycket lustigheter för sig; planterade med stenar och gjorde det litet mysigt runt varje träd. Så hade dom byggt en utsiktsplats som ni kallade dansbanan. Den var mellan en stor sten och ett träd. Där älskade alla småbarn att vara, för dom var väldigt snälla. De fanns här när vi kom hit, liksom Wikströms.
Första midsommaren hade vi rest en majstång. Då hade ju Sundströms och Schröders kommit. Det blev ju en hel del barn på så vis. Det var traditionella lekar, tävlingar på vår äng. Kajsas udde, det var en sedvänja som kom från Lindströms och den ökades ut med vänner. Men sen tyckte nog Lindströms att det blev för mycket folk.
Det var många fester. Vi var ju unga. Kräftskivor: det fanns ju kräftor i sjön så det var ju inga dyrbara kalas. Säsongen började alltid hos Albråtens. Dom hade gäster från Göteborg. Alf Hambe var en. Kräftfisket var höjdpunkten på sommaren.

Sommaren på landet
Vi flyttade in till stan vid litet olika tider. Vi bodde kvar och flickorna åkte buss i september och vi var tidigt ute på våren. Vi hade bil några år, men det gick litet upp och ner med ekonomin. När vi köpte hus på Styckåsen sålde Axel bilen och köpte en Vespa istället.
Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck. Gunnar åkte ju redan kl 6.  och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”
Greta mfl1947Familjerna Sundström och Johansson 1947.

Detta är ett redigerat utdrag av ett bandat samtal mellan Greta och Lennart Wettmark i augusti 2011. Greta avled hösten 2013, 99 år gammal.

Publicerat

Äldre kvarnar runt Racken

Så länge det odlats spannmål, har det funnits behov av att mala säd. Det har funnits kvarnar i området runt Racken, men arkivhandlingar har försvunnit, så de spår man hittar av kvarnar här dyker upp först på 1700-talet.
I begynnelsen var handkvarnen. Den fanns nog på varje gård. Det var ett tidsödande och tungt arbete att hantera den. Det mjöl man fick fram gick bäst att användas till grötkokning – inte till brödbak. Skvaltkvarnen var därför ett stort framsteg. Det fanns gott om bäckar med strömmande vatten – kanske ibland med hjälp av uppdämning. En inventering (1625 -26 års kvarntullängd) räknade till 10 handkvarnar och 11 bäckkvarnar i Arvika socken. Staten var intresserad av den inkomst man kunde få genom att lägga skatt på mälden. Det är också den vägen uppgifter finns om de enskilda kvarnarna i Värmland.

handkvarn från ?lgå skvaltkvarnHandkvarn från Älgå resp. nederdelen av en skvaltkvarn
Med utgångspunkt i 1805 års jordebok upprättades en förteckning över skattelagda kvarnar i länet. Här hittar man uppgifter om kvarnar i området:

  • Holm: en husbehovskvarn med ett stenpar. Hemmanets ränta: 2 skilling
  • Perserud: en husbehovskvarn med ett stenpar
  • Perserud: en husbehovskvarn skattlagd 1804 med 1 kappe råg och 7 kappar havre
  • Rackstad: husbehovskvarn med två stenpar. 8 skilling. Hänvisning till 1758 års jordrannsakning och 1795 års jordebok.

Bruksskildraren Gustaf Schröder skriver i en av sina böcker att han inte kunde erinra sig något bruk som inte hade en eller flera kvarnar. Och det var en inkomstbringande tullkvarn man ville bygga och det krävde tillstånd. Ett sådant exempel finns i Segerfors:
“Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Sockenstämman tillstyrkte 9 dec 1849 att husbehovskvarnen på Segerfors skulle få rätt att ta betalt (tull= avgift), eftersom inom 3/4 mil från Segerfors fanns totalt 2.058 personer fördelade på Rackstad 115, Långvak 257, Mötterud 159, Perserud 155, Holm 22, Stålsberga 82, Bålgård 90, Gustås 54, Östra och Västra Högvalta 226, Östra Speked 127, Östra Berga 45 och Arvika köping 726 personer. “Arvika församling tillstyrker därför bifall hos de myndigheter det vederbör. ” (Källa: En bok om Arvika. 1933 s. 380-381)
I CM Rosenbergs Geografiskt-statistiska handlexikon 1882 – 1883 återfinns inte Perserud, bara Segerfors kvarn, upptaget till ett taxeringsvärde av 5.000 kr

Segerfors_Kvarn-1886WEB Segerfors kvarn. Teckning av Anna Montan 1886

Källa:  Arvid Ernvik. Kvarnar och vattensågar i Värmland från medeltiden till omkring 1900. Karlstad: Press förlag, 1982

 

Publicerat

Fyra gårdar i 1540 års jordebok

Botvid Larsson (aka Botvid Skrivare) var den fogde i Värmland som ledde Gustav Vasas första skattläggning i Värmland. Allt redovisat i jordeboken från 1540. Av den framgår att det fanns 15 gårdar i Arvika socken, varav fyra i vårt område:

  • Amund i Perserud <Amund j Paertzrvdh> och Brunte i Stålsberga <Bruntte j Stålsbaergh> dessa var självägande bönder med skattegårdar och betalade oxskatt, matgivepengar, smörskatt och årlig fodring av fyra hästar
  • Jon i Rackstad <Jon j Rakestada> och Olof i Gustås <Oloff j Guståss> var landbönder och arrenderade sina gårdar av adel eller kyrkan och behövde till staten endast betala smörskatt och utfodring till två hästar.

Eftersom det inte producerades så mycket säd i Värmland var oxskatten huvudskatten. Det var vanligt att man slog sig ihop om en oxe. Följaktligen samsades Brunte i Stålsberga, Sven i Mötterud och Knut i Långvak om en oxe – åtminstone 1540.
Källa: Jordebok för Värmland 1540. Utgiven av Rickard Broberg. (Uppsala (Värmlands nation): Nationen och hembygden, 1952

 

 

 

 

Publicerat

Några gårdar i övre Rackstad 1964

Lugnet 1964 södra sal

Norra Sal Nystuga

Hagalund Där Framme
De flesta gårdar i trakten verkar ha blivit avfotograferade till boken Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4

Publicerat

Medeltiden och 1500-talet

OM åkerjordens beredning Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken 1555

Holm fanns som gård redan 1315 under Skara stift! Det är belagt i ett diplomatarium från den tiden. Så står det i de flesta skrifter. Men stämmer det? Se anmärkning i slutet av artikeln!
Nästa spår av trakten finns i 1503 års jordebok där Stålsberga och Perserud finns upptaget. Också Rackstad och Gustås är belagda under perioden 1510 -1600.  Holm återkommer först 1564 i jordeboken - som skattetorp. Många gårdar lades öde under senmedeltiden. Kanske var Holm en av dem?

Detta kan man läsa i professor Eva Österbergs 1977 publicerade bok Kolonisation och kriser. Bebyggelse, skattetryck, odling och agrarstruktur i västa Värmland 1300 – 1600. Med stor försiktighet resonerar hon sig fram till en bild av hur området såg ut. Källmaterialet är magert och ojämnt: främst jordeböcker (=skattelängder), präst-tionden och uppgifter om diverse extraskatter. Hon undersöker på härads- och sockennivå. Området runt Racken ingår i redovisningen av Arvika socken. Mycket blir hypoteser och sannolikhetstänkande ? framresonerade i noggranna metodiska överväganden. Det här kan man bl. a. läsa ut av hennes bok:

  • Under 1400-talet skedde en tillbakagång. 25 % av bebyggelsen försvann. Digerdödens roll var antagligen marginell i sammanhanget. Österberg hittar mest vandringssägner och andra ostyrkta uppgifter.
  • En stor andel var ensamgårdar. År 1600 fanns bara tre byar (med två gårdar) i Arvika socken. Totalt fanns upptaget 26 jordbruksenheter. Av dem var 14 skattehemman, 6 frälsehemman, 4 kyrkohemman och 2 KM (?).
  • Man levde av skogen, åkerbruk och binäringar  – t ex fiske, tjärbränning etc
  • Det bodde få människor här och det var långt mellan gårdarna. I Arvika socken fanns det år 1600 26 jordeboksenheter, dvs  0,17 enheter per kvm. (Man antar att ett hushåll i Skandinavien vid den här tiden bestod av 5-7 personer)
  • 1500-talet var en expansionsperiod. Den jordeboksförda bebyggelsen ökade mellan 1540 och 1600 med 60% i Jösse härad ? men bara med 6% i Arvika socken. Från 27 till 29 gårdar. Varför? Kunde det bero på att utrymmet för nyodling med dåtidens jordbruksteknologi var för litet? Finns det andra förklaringar? Extraskatteuttaget 1600 redovisar dock 61 hushåll på de 29 jordeboksenheterna.
  • Nordiska sjuårskriget 1563 -1570 drabbade Jösse härad hårt, då hälften av bebyggelsen brändes ner. Både svenska och norska trupper genomkorsade häradet. Men återhämtningen gick tydligen snabbt.
  • Större skördar från 1570-talet. Havre, som passar på medelgoda jordar, gick om korn och stod 1600 för 61% av de odlade sädesslagen. Havre passade på till foder och brödbak. En analys av tiondelängderna visar också att antalet givare och givna kvantiteter ökade. 1546 gav 28 tiondegivare 29 tunnor, 1600 gav 36 givare 99 tunnor i Arvika socken.
  • Viss ökning av skattetrycket under 1580-talet. Ökade skatter drabbade den fattigare - och mera maktlösa – delen av allmogen hårdare. Lokalt fanns tydligen möjligheten av resonera sig fram vilket kanske förklarar varför inte protesterna var mera frekventa.
  •  Ett socio-ekonomiskt splittrat bondesamhälle. Klyftorna verkar ha ökat mellan gårdar med expansionsmöjligheter och underbruk och utrymme för ökad animalieproduktion och gårdar utan expansionsmöjligheter. Där blev en lösning nykolonisation och nya näringar.

Anmärkning (25/5 1315): “Nicolaus, f d kyrkoherde i Nedre Ullerud tillkännager att han för en längre tid sedan gett biskopsbordet i Skara halva sin gård i By jämte en äng som han köpt i Holm…”
Halvar Nilsson skriver i De värmländska medeltidsbreven (utgiven 1997 av A& W International i Uppsala) att “Holm avser sannolikt socknen Holm i Dalsland och inte, såsom uppges i Sveriges ortnamn. Värmlands län bd 6 s. 8, hemmanet Holm i Arvika socken, som annars inte framträder i skriftliga källor förrän i jordeboken 1564 som skattetorp”

Publicerat

1875 byggdes Rackstads skola.

RackstadskolanBild Holger Joné från Racken.com

Skolundervisning i olika former har funnits länge i bygden. Kanske inte så långt tillbaka som 1686, då en kyrkolag stadgade katekesundervisning, men också det önskvärda i att barn lärde sig läsa. En uppgift för klockaren. Hur tidigt Arvika socken, dit Rackstad hörde, hade undervisning är svårt att säga. Under 1700-talet utvecklades katekesundervisningen till konfirmationen. Kanske var de psalmböcker, katekeser och biblar socknen köpte in på Persmäss 1736 för att dela ut till fattiga ett led också i lästräningen?
Prosten Erland Lagerlöf (1784 - 1827) verkar ha varit engagerad för att utveckla skolan i socknen. 1811 inrättade han den första fasta skolan i sockenstugans övervåning vid kyrkan. Han såg också till att Sven Olsson i Långvak blev skolmästare i församlingen, men först efter att han lärt sig den nya växelundervisningen (Lancastermetoden) av lärare Berglöw i Gunnarskog.
Före Sven Olsson hade “ofärdige torparen” Olov Olsson från Hulta i Långvak under 30 år undervisat 700 barn i socknens östra del.
1842 kom den första folkskolestadgan. I varje socken skulle finnas minst en skola med utbildad lärare. Nu inrättades också folkskoleseminariet i Karlstad. Det var fortfarande inte skolplikt, men läroplikt, dvs barn som undervisades i hemmet måste få sina kunskaper kontrollerade.
Socknen var stor och det var naturligtvis svårt för barn att ta sig till skolan. 1832 hade bestämts att skola skulle hållas på fyra ställen i socknen. Men det var otillräckligt.
Landsförsamlingen bestämmer vid sitt möte 23 juli 1848 att skolundervisningen skall organiseras i två distrikt: Östra och Västra. Varje distrikt består av fem skolrotar. Östras rote nr 4 består av Holm, Stålsberga, Rackstad, Segerfors och Gustås, nr 5 av Perserud. Undervisningen skall börja 1 mars och sluta 1 november. Läraren skall hålla skola sex veckor på vardera ställe. 1850 kommer man fram till att sex veckor är för kort tid och beslutar att det skall utsträckas till åtta veckor. Perserud skall fortsättningsvis ingå i Rackstads rote. Man uppmanar också varje skolrote att “upbygga ett ändamålsenligt skolhus och ej såsom nu ofta sker, afbrytas af brist på tjenligt skolrum. Ordningen Rotarne emellan alternerar under läsåret, så att den rote, som äger skolan har sig det ena året under den första terminen, får skolan andra året den andra terminen o.s.v., varigenom undervisningstiden den ljusa och mörka årstiden kommer att mera rättvist fördelas under loppet av fyra år” (protokoll 24 feb 1850)
24 januari 1851 tar man ett steg till: “Det är bekant att icke sällan tjenlig skollokal fattas, i den lärarrote (?) dit skolan är utlyst att hållas, hvarigenom Skolan måste flytta utom den antagna Ordningen, och skolbarnen beröfvas tillfälle för en längre tid att åtnjuta undervisning. Till att förekomma denna oordning beslöts att en person i varje Läserote nu skulle utses vars skyldighet det blifver att tillse det behörigt tjenligt skolrum är att tillgå i Läseroten genast ifrån den dag skolan är utlyst att börja. Skulle detta inte låta sig verkställas genom vänlig öfverenskommelse så äger han (Skolfogden) att hyra tjenligt rum till vad pris som hälst” Till skolfogde i Östra distriktets 4:e rote utsågs Olof Eriksson i Rackstad.

Lärare
Nils Levin utses 1848 till lärare i Östra distriktet. Han har tidigare vikarierat som skollärare i Kihla och är enda sökanden. Stämman finner att “denne styrkt genom ansökningen vidfogade Handlingar sig vara fullt competent till ifrågavarande befattning” Konkurrensen om utbildade lärare som Levin var stor och han infann sig inte till sin läraretjänst förrän efter två år!
1846 (30 aug) hade bestämts att lönen skulle vara 200 rd S.Banco. Klockaren Gillblad som är på Västra distriktet föreslår (26 okt 1846) 100 rd samt 3½ tunna råg och hafvre. Levin protesterar (prot. 4 mars 1849) och anhåller att få lön enligt beslut 30 aug 1846. Stämman säger nej och hänvisar till 26 okt-protokollet. Ordföranden reserverar sig mot detta beslut “troende att afseende borde göras på Levins utmärkta och beprövade skicklighet såsom lärare”12 oktober meddelas att läraren och vik. klockaren N. Levin avlidit. På stämman 9 nov 1851 presenteras fem sökande.
En tredje läraretjänst inrättas 1866 och följande år tre småskolläraretjänster.

Nu skulle snart Rackstad skola byggas av trakten folk. Varje hemmansdel åtog sig att skänka ett visst antal timmerstockar eller annat byggmaterial och dessutom utföra dagsverken till det som skulle bli rotens eget skolhus. I Perserud byggs en skola tio år senare.

Källor: N G Hill. Anteckningar om Arvika socken. Maskinskrivet manus (1944); Gunnar Richardsson. Svensk utbildningshistoria (2004); Sockenstämmoprotokoll (Arkivcentrum, Karlstad)

Tidigt 1900-tal

 

 

Rackstad skola tidigt 1900-tal (?)

 

Publicerat

Barnkolonin på Kampudden (uppdaterad 20140221)

kampuddenNär Fjaestads hus var nybyggt på Kampudden och ungefär samma vy 2014

kampudden 2014

 

 

Fjaestads hus 1901. Från Höök. Arvika i gamla vykort
Fjaestads hus 1901. Från Höök. Arvika i gamla vykort

 

 

 

 

 

1923 köpte Karlstads skollovskoloniförening Kampudden av Westra Wermlands Sparbank. I verksamhetsberättelsen för 1924 rapporteras att man betalat 15.000 kr för konstnären G. Fjaestads f d egendom. Man har fått “fördelaktigt läge vid sjön Racken”.  På den 3½ tunnland stora tomten finns en huvudbyggnad med sex rum och kök samt jungfrukammare och toalettrum och en flygelbyggnad med 5 rum och kök. Dessutom en lillstuga om ett rum och kök samt “präktiga” ekonomibyggnader, källare och brygghus. Både huvudbyggnad och flygelbyggnad har värme, vatten och avloppsledningar samt elektriskt ljus. Dessutom ingår 30 tunnland skog!

Fjaestads hade sålt Kampudden 1918 och flyttat till Lidingö. Köpare var Paul Engdahl, som gått i lära hos Gustaf Fjaestad. Hans innehav av Kampudden verkar ha varit kort.Tre år senare ville han sälja tillbaka Kampudden; 1920 lämnade han Sverige och hamnade i Tahiti och återkom till Sverige först 1935. Då hade han haft en rad utställningar i Hollywood, Los Angeles, Prag och även Paris, mött Diego Rivera i Mexico. Han kom att bosätta sig i Borensberg 1935, men hörde av sig samma år till Skollovsföreningen för att höra efter om han kunde disponera ett rum på Kampudden, vilket han inte fick.

Tahiti Tahiti av Paul Engdahl

Vad som hände med Kampudden mellan 1920 och 1922 är oklart. I maj 1922 bjöds i alla fall Kampudden ut på exekutiv auktion, men sparbanken var inte nöjd med avgivna bud, utan behöll det i bankens ägo. Ture Ander verkar sen ha bott där fram till överlåtelsen. Maja Fjaestad berättar om ett sista knytkalas i april 1923.

Den 12 juni avreste den första gruppen barn och personal (föreståndare och två medhjälpare). Från järnvägsstationen förde “tvenne omnibussar” 12 pojkar och 15 flickor till Kampudden för en 42 dagar lång vistelse. Dagarna utnyttjades till lek, bad och vandringar i trakten. Dessutom andra sysslor inom- och utomhus. Dagsschemat: kl 8 väckning och sängbäddning; 8.30 frukost (välling & smörgås); kl 1 lunch med två rätter; kl 4 kaffe (!); kvällsmat serverades kl 8. Kl 9 var det sängdags. För första omgången barn rapporteras en viktökning på i genomsnitt 2,14 kg.

I en historik som skrevs 1951 konstaterades att (åtminstone några) rackstadbor till att börja med inte var särskilt entusiastiska över att en barnkoloni kom till Rackstad.  Någon var rädd att bara sjuka barn skulle komma och dra med smitta till bygden. En annan hade erfarenhet av en skolklass som kom hit “en dag och barnen gingo in i trädgårdarna och bröto kvistar och plockade blommor i rabatterna ogenerat. Det var en enda dag. Hur skall det då inte bli när det springer barn här hela sommaren”. Men i historiken konstateras “att snart nog ändrades detta förhållande till allas belåtenhet”.

I 1925 års verksamhetsberättelse rapporterar styrelsemedlemmar efter ett besök på kolonin att man: “hava haft tillfälle konstatera barnens välbefinnande, och det var ett nöje att se barnens glada lekar i den härliga naturen, som omgiver kolonien. Badstunderna med efterföljande solbad ha naturligtvis varit glädjestunder för barnens vars mörkbruna färg vittnade om ett hälsobringande friluftsliv”

kampudden ritningB 1927 kampudden ritning 1927

Vintern 1927-28 görs en ombyggnad för att kunna bereda plats för ytterligare 10 barn. Kök och matrum flyttas till flygelbyggnadens nedre botten. Huvudbyggnadens nedre våning inreddes till ett “präktigt” dagrum med direkt utgång till stor veranda vars öppna framsida vetter mot trädgården och sjön dels till personalrum. Stallbyggnaden görs om till avträde för barnen. I verksamhetsberättelsen för 1928 konstateras också att ” i sitt nuvarande skick kan kolonien betraktas som förstklassig, där barnen bjudas större trevnad än vad förut varit fallet”..

Karlstads kommun och Solstickekommittén anslår årligen pengar till skollovskoloniföreningen, men också en rad andra ställer upp. Vid ombyggnaden bidrog köpmän i Karlstad med inventarier. “Svithiod Singing Club” skänkte nettobehållningen - 179,01 kr efter sommarens konserter i Karlstad till koloniföreningen. Frisörmästare E. Larsson och snart istället frisörmästare O.J. Gustafsson, båda verksamma på Herrhagen, “hade vänligheten att klippa samtliga gossar före resan till kolonien” Inför avresa till kolonin läkarundersöks alla barn och får besöka varmbadhuset.

På 1930-talet ökar intresset att vara på kolonin starkt. 1933 söker 159 barn till de 60 platserna. Kanske är det därför man behöver kapital för att bygga ut? 1934 säljs i alla fall skogen - ett smalt skifte med delvis kuperad terräng på andra sidan sjön – för 5.500 kr till godsägare Olofsson på Segerfors. Och nästa år byggs ett nytt hus som ökar kapaciteten till 91 barn (fördelade på två perioder). Ett hus med måtten 15x8 m byggs. På nedre plan inrättas en slöjd- och arbetssal, en vedbod och en stor veranda. På övervåning en sovsal med plats för 15 barn och personal.

Den rapporterade viktökningen 1934 är 0,7 resp 0,8 kg för de båda grupperna. Väsentligt mindre än på 20-talet.

Grannkontakter rapporteras i skollovsföreningens protokoll. 1932 undrar några grannar om föreningen var intresserad av att delta i att anlägga en telefonledning. Anslutningsavgiften 200 kr och en årlig kostnad på 14 kr verkar inte avskräcka, utan föreningen säger ja. Men förverkligades det? Hösten 1937 beslutades att skaffa telefon -“ett länge känt behov” kan man läsa i protokollet.

Andra framstötar från rackstadbor leder inte till något resultat; Axel Spiik från Rackstad vill 1935 köpa ett markområde väster om Kampudden, men får nej. Inte heller är föreningen intresserad av att delta i uppförandet av en badstubyggnad, som några andra frågar samma år. Två år senare hör Arvika Inkassobyrå förgäves av sig med ett erbjudande om inköp av fastigheten Lugnet.

Däremot finns det saker som måste åtgärdas på Kampudden; 1936 flyttas det gamla “herbret”, som nu fått ett olämpligt läge p g a nybyggnationen och på vintern samma år kör Sven Mamen ut 50 kbm grus på isen i badviken för att täcka litet av den leriga sjöbottnen.
Ett bekymmer är också avloppet, som får anmärkningar i en provinsialläkarrapport. I en inspektionsrapport konstateras att den nyanlagda ledningen mynnar i anslutning till nästa vik, men på land genom den låga vattennivån. Där är marken förorenad av diverse avfall, kvistar, löv. Storstädning anbefalles! Allt vatten tas direkt, utan rening, från sjön. Föreningen måste ta bakterieprov. I synnerhet som barnen badar nära vattenintaget.

Barnkolonin text

Men besökare är mycket positiva till vad man ser. Kampudden – ett barnens paradis lyder rubriken på signaturen Hassans entusiastiska artikel 1936 i NWT. Ett reportage som slutar med reporterns resa tillbaka till Karlstad: “men ute på ängen går leken ännu en stund, medan det kvällas över Racken. Och de glada barnarösterna klinga i den stilla sommarluften, ännu när bilen rullar bort från barnens paradis”.

VF Racken 1930NWT Racken 1936
VF 21 juni 1930 resp. NWT  19 juni 1936. Endast delar av artiklarna.

1940 ställs koloniverksamheten in. Kriget har kommit till Norge och militären rekvirerar Kampudden till militärförläggning. Men redan nästa år återupptas verksamheten med 30 barn. Detta år gör grannarna G. Fjaestad, G Akre och G. Nileus en framställan om att köpa mark av föreningen - totalt 1.600 kvm. Det framgår inte vad som händer med denna framställan. 1951 gör fröken Nileus en ny framställan, men efter förhandlingar drar hon sig ur affären.

I mitten av 1940-talet minskar intresset att fara på koloni. Förbättrat livsmedelsläge och ökade möjligheter av ordna andra former av sommarvistelse, tror styrelsen. 1949 rapporteras att intresset åter skjutit fart. Förmodligen de stora barnkullarna som vuxit upp? Föreningen köper två “klätterdjunglar” - en till Kampudden och en till föreningens andra koloni, Sunna på Tjörn.

kolonin1955 Kolonin21955Omkring 1955 var Lars Byström där och har sparat dessa vykort

1945 inkorporerades Rackstad i Arvikas stadsplan, vilket medförde nya krav från hälsovårds- och brandmyndigheter. Vatten och avlopp var kritiska punkter på Kampudden. 1951 anmärker Hälsovårdsnämnden på den sönderfrusna avloppsledningen som mynnar direkt i sjön. Men 1954 meddelar den läkare som är knuten till kolonin, Arnold Aronsson, att badvattnet vad gäller infektion var av fullt jämförbar kvalitet med källvatten. 1965 konstateras däremot förorenat grundvatten. Dricksvatten och vatten till matlagning måste nu hämtas från Arvika stads vattenverk. Till tvätt kan vatten tas från sjön efter sandfiltrering. Det krävs nya investeringar.

Odaterad tidningsartikel. 50-tal?

Skollovsföreningen hade redan 1963 börjat förhandla med Karlstad stad om ett övertagande av kolonin. Föreningen, som en gång hade 500 medlemmar har nu 72 och svårigheter att underhålla fastigheten. 1965 års årsmöte uttalar att föreningen inte skulle motsätta sig en koncentration av verksamheten till Sunna på Tjörn. 1967 överlämnas Kampudden till Karlstad stad.
Kampudden2Kampudden1

Barnkolonin övergiven. Foto: Lennart Wettmark

Huvudkällan till texten är protokoll och andra handlingar från Karlstads skollovskoloniförening. Jag har också utnyttjat uppgifter i Agneta Nordmarks Fjaestads konst (1999). Uppgifterna om Paul Engdahl är hämtade från Kulturarv Östergötland: http://www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=332390&a=334987
Se även bilder i Arvika kommuns historiska arkiv: http://bildarkiv.arvika.se/. Sök på “Kampudden”
Foton av  Ödvall juli 1924.

Vem kan bidra med mera information?