Etikett: 1800-talet

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 6: Konfirmationen

På Holger Jonés blogg Racken.com finns bl a en utförlig berättelse om tiden 1876 - 1900 i Karolina Harnesks liv. Hon var född Andersdotter och levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter. Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Karolina skrev ner en berättelse om de första 25 åren av sitt liv: barndom, skolgång, arbete som piga i Oslo och Stockholm och annat. I detta femte avsnitt berättar om sin konfirmation:

“Ja när den stora dagen i kyrkan gick stapeln då skulle alla bära svarta kläder men det var för dyrbart att få en svart kläning men mor fick låna en av en bonddotter åt mig. Längden gick nog bra för ja var lika lång som jag är nu länge förresten man växer neråt när man blir gammal. Ja längden var bra men vidden var väre och bysten sen ja det var bara att hålla god min och inte låtssas att man såg alla dessa märkvärdiga ögonkast av mina kammrater. Men jag var nog inte den enda som fick låna konfirmationsklädning det var nog rätt så vanligt för oss som ej fått något överflöd av denna världens goda. Någon hatt hadde jag inte utan en silkeshalsduk med lång frans antagligt min mors första. Detta äger jag nu. När min mor dog fick jag välja på 3 st ock då valde jag min konfirmationshatt.
Den dag som vi hade storförhör i kyrkan var mor med till kyrkan sen hon blev sjuk under tiden det hölls så jag misstänker att hon fick gå ut innan det blev slut. Ja vi skulle fortsätta att gå hem men mor led av migrän och blev värre ock värre dess längre vi efter par kilometer utanför Arvika hade min farbror Daniel levande på Södtomta i Rackstad ock dit gick vi. Mor trodde att om hon bara fick vila ett litet tag så skulle hon bli bättre ock hon fick ligga och på den tiden fanns ej något medel för huvudvärk. Inget Albyl som nu nej det enda var att blöta en trasa i vatten tillsatt med ättika och lägga över pannan ock jag fortsatte att lägga kompresser på min mors panna men inte blev hon bätre men i kvällningen, detta var i september, förstod både mor ock min farbror att mor ej kunde gå med hem utan då fick jag gå ensam hem. Om det nu funnits telefon hade jag kunnat stanna kvar jag med men nu måste jag iväg för mina systrar ej skulle bli oroliga.
Men var en hemsk väg och jag hade inte gått långt förrän det var mörkt. Jag var i vanliga fall inte så mörkrädd men denna promenad på kilometer var otäck mörkt. Skönja inte ett hus på stora sträckor berg ock skog all gammal skrock som jag hört av mormor mindes jag nu och jag trodde ej att jag nånsin skulle komma hem hur det var jag hemma utan att något hänt. Dagen därpå var det en granne som var så hygglig när han hörde hur det var med mor att han erbjöd mig sjuts till kyrkan men jag kan ej påminna mig om mor var med men hon fick i alla fall åka hem när konfirmationen var slut. Ja så var mina barnaår slut efter det man gått ock läst ansåg de en som fullväxt ock då skulle man klara sig själv.”

Publicerat

Jakob Forslund köper skog i Rackstad

1836 köpte Adolf Sandelin på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund frälsedelen av Rackstad (107/432 delar av hemmanet) Detta beredde vägen för grundandet av Segerfors bruk. Vem var kanslirådinnan Forslund? Och vad gjorde hon i Rackstad?

En ledtråd kan man få i boken Från svarta till vita kol av Carl Erco. I kapitlet om ?lgå bruk framgår att Jakob Forslund ägde detta bruk i slutet av 1700-talet och i lantmäterihandlingar från 1790-talet får man veta att Jakob Forslund köpte skog i Rackstad.
I protokollet kring striden om tullrättigheter för Segerfors kvarn 1843 finns en annan ledtråd: Patron O N Frykholm på Elgå bruk meddelar där att bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

   Under åren 1795 till 1798 köpte Jakob Forslund genom ombud ett antal torp med tillhörande skog: Danielstorpet (1795), Janstorpet, (1798) Dessutom:
“Erik Andersson och Olof Olsson tillkännagåvo att de till herr cancellie rådet Forslund försålt sina skogstorp, vilka den förra innehavaren för 7/48 och den senare för 5/48; likaledes anmälte Erik Arnesson att han såsom förmyndare för broder Bengt Arnesson även till herr cancellie rådet Forslund bortsålt dels för 1/24 innehavde torp, för vilka alle torp herr cancellieårdet vid delningen bör erhålla skog.”
(Källa: Laga delning 1795 Storskifte på skog/skogsmark 1797. Lantmäteriets historiska kartor på Internet)

Vem var Jakob Forslund? Carl Erco berättar om  Forslund i sin skildring av Älgå bruks historia:
“Efter änkefru Kolthoffs död såldes bruket till kanslirådet Jakob Forslund, född 1735 på Forsnors gård i Grava socken, där fadern var torpare. Han hade under otroliga försakelser genomgått Karlstads gymnasium. Genom hjälp av greve v. Fersen kunde han raskt avlägga examina och fick anställning som kanslist i Stockholm 1763. Under Napoleonkrigen kom han i konvojberedningen 1797. Han var även ledamot av Järnkontoret, och kanske var det detta som gjorde honom intresserad av att bli egen brukspatron. Bruket sköttes under tiden av inspektoren Carl Freudenthal, apotekarson från Karlstad och driftig ledare”. År 1805 tog Forslund avsked från sin statstjänst och flyttade till Älgå, där han tidigare gjort åtskilliga förbättringar och 1806 byggt den ännu bestående vackra herrgårdsbyggningen. Kanslirådet Jakob Forslund var gift med änkan efter kamreren i kommerskollegium Anders Magnus Zelling, vilken dog 1781. Hon var av finsk släkt och hette Margareta Kristina Hult. Det var en ovanlig kvinna. Forslund fick ej länge fröjda sig åt sitt verk. Redan samma år som herrgården blev färdig, det sades att den var byggd efter förebild av biskopsgården i Karlstad, dog han den 23 dec 1806 i hetsig feber. Den efterlevande änkan fick nu ta hand om bruket, som hon med en för en kvinna ovanlig kraft drev i 28 år. Hon led av vattusot, i vilken sjukdom hon hastigt avled den 29 maj 1833″

älgå herrgård

 

Publicerat

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

“Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: “i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst “om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om “Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på “dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: “Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: “Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: “Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

“Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

“Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! “Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har “från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. “1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar “ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. “Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, “att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
“Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin

 

Publicerat

Karolina Harnesk från Perserud berättar del 5: Om mat och kläder

“Nej kappor det var för rika barn”

“Vi hade skog men den fick mor aldrig röra annat än till bränsle ock kor bruka vi ha två ibland 3 st men de blev svältfödda och så var de dåliga mjölkkor det blev inte mer än det gick åt till hushållet och det hade räckt om det varit en fin mjölkko. En vinter minns jag särskilt då var min mor borta från annandag jul och till påsk och på den tiden låg hon hemma två nätter men hon kom ju hem på någon timme ibland men var hon långt i från hemmet kanske hon vart borta i tre veckor. Det var trista dagar och vara ensamt. Jag var älst ja det vill säga min bror var ju hemma tidvis men det var emellertid jag som var älst och fick ta ansvaret. Jag skulle sköta om djuren ock syskonen. Om det blev skola så jag måste dit var min mormor hos oss men om det var något fel på henne. Hon var sjuk eller så fick vi klara oss ändå. Men då fick man sno sig så att man kon hem och se om korna så de fick vatten och mat och sån vattenväg de hade och det var ingen som tänkte på att det var för mycket för ett barn men konstigt nog var jag nästan jämnt frisk. Men det var dem jag hade igen det jag blev fullväxt då var det oftast si och så med hälsan.
Ja maten på den tiden var nog rätt primitiv det var kaffe på morron så till frukost välling,, middag mest sill och potatis mjölk. Sen det godaste på hela dagen var aftonvard och då fick vi smörgås och kaffe och då njöt vi. Sen till kvällsmat var det alltid rågmjölsgröt och detta var en stående matsedel. Om söndag kanske man hade något annat och om mor kom från något stort kalas hörde det till god ton att hon skulle ha lite smak mat åtminstånde i brödväg och då blev det fäst i Torpet men det måste gå och man hade inte så stora fodringar som barn ock så fanns det inget barnbidrag häller men tänk om man hade lite böcker ock tidningar att läsa men det fanns inte. En vinter minns jag särskilt då hade vi skola ock mormor var hos oss jag var väl 11 eller 12 år Maria var tre år yngre. Då hade vi båda fått våra första kalsonger den vintern ock en dag var det säkert 30gr kallt. Jag minns det som i dag så fick mormor se att vi tog på oss dessa plagg men det skulle vi aldrig ha gjort för hon tog helt sonika hand om det värdefulla sakerna och så sa hon inget högfärd. I hela mitt liv har jag haft ett sånt plagg på mig ock det behöver inte ni heller och vi fick gå den långa vägen utan byxor kappor hade man aldrig men en tjock hemvävd klänning som var fodrad i livet ja så hade vi en virkad schal som man tog i kors över bröstet ock som knöts i ryggen så hade vi ylle halsdukar på huvud hem stickade strumpor som gick nedanför knäet och fast hölls uppe av ett par strumpeband ja det var det hela skor ock vantar hade vi förstås. Ja det var att traska i väg att tjata med mormor gick inte. Vi hade inte gått lång bit på sjön förrän Maria började gråta för hon frös om sina knän. Ja jag tog av mig halsduken ock svepte om det ena knäet och sen tog jag schalen och rulla om det andra men jag tänkte inte om mig selv och till skolan kom vi men vår lärare förstod hur förfrusen jag var han drog fram en bänk till den öpna spisen sen minns jag inget mer för jag svimna troligtvis första gången i mitt lif. Men när mor kom hem ock vi talte om för henne detta så talte hon vid mormor ock vi fick ha våra byxor. Nej kappor det var för rika barn men om det snöa heller regna så fick vi ta schalar på över oss.
Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla almosa som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var gjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en skälvklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.”

Detta är ett utdrag. Hela hennes berättelse finns på Racken.com

Publicerat

Sal i hemmanet Rackstad. Senare historien.

Norra Salsödra sal

 

 

 

 

 
Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

19 augusti 1863 dog Jon Jansson, gift med Märta Andersdotter. Arvskiftet 1864 anger att gården utgjorde 80 öre och 8 penningar av frälsehemmanet Rackstad. Jon och Märta fick sex barn. Fyra av dem var Anders, Johannes, Märta och Stina. De två övriga kom att förvalta och utveckla Sal; Nils Jonsson (född 1828, död 31 dec 1905) var barnlös ungkarl och dräng och var den som byggde Södra Sal. Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och de kom att överta Norra Sal. 1865 säljer Nils Andersson i Långvak sin hustrus arvedel (5 + 5 öre) till Nils Gustafsson resp. Nils Jonsson. Nils Gustafsson, “Nisch i Sal”, var spelman och fick av Gustaf Fjaestad en fiol som tack för husrum under tiden husen på Kampudden byggdes. Nils dog (antagligen) 1914.

Maria och Nils fick sju barn: Martha (f. 5/10 1865, d. 6/12 1959), Johannes (dog i Amerika), Stina (Karin) dog 12 år gammal, Maria (f. 1870, d. 17/5 1951), Carolina “Lina” (f. 1872, d. 21/5 1958), Gustaf (f. 14/7 1874, d. 29/11 1959), Anna (f. 1879, d. 26/12 1958) De tre sistnämnda levde hela livet i Norra Sal.

Maria (Nilsson) gifte sig med Karl Johan Ferner från Perserud (f. 19/12 1872, d. 28/5 1915). Maria ärvde ensam Södra Sal 1905 efter sin morbror Nils Jonsson. Hon hade vårdat honom under fyra år enligt bouppteckningen. I den kan man bl a läsa att två kor ingick: “kalvfärdiga” Salinna, värderad till 90 Riksdaler och Withofda, 75 Rd. Dessutom fanns 340 kg hö, 170 kg havrehalm, 300 liter råg, 40 liter havre och 480 liter potatis i boet. Förutom åkdon, körredskap, möbler, linne, gångkläder etc. Den fasta egendomen var värderad till 4800 Rd (40 öre, 4 penningar). Maria och hennes make fick ett barn, Alfhild (f. 18/2 1896, d. 22/12 1969).

Alfhild gifte sig med David Andersson från Agvattenshöjden (f. 14/7 1890, d. 14/7 1978). De fick fem barn: Martha, Maja, Elsa, Ingemar och Gerd. Ingemar (1924 - 1995) köpte Norra Sal efter Martha, Lina, Gustaf och Anna 1960. Ingemar gifte sig med Märtha Carlsson från Björkenäs (1930 – 2006) och de fick tre barn: Thomas, Hans och Kicki.

Lina, Anna, Maria Ferm, Marta, Maja, Alfhild elsa, Signe

 

 

 

Från Södra Sal: fr v. Signe, Alfhild med Elsa i knäet, Maja, Marta, Maria Ferner, Lina, Anna.

Texten bygger på en sammanställning som Hans (Andersson) Ferner gjort

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 4: En kalvdans i Segerfors

Karolina skall konfirmeras och få sin första kappa. Då måste de sälja tjurkalven och när Karolina och hennes mor passerar Segerfors kommer patron ut.

“Jag fick nog snart annat att tänka på. Jag måste ha kläder för på vintern skulle jag konfirmeras. Jag hade förut tänkt minst av allt på kläder men nu kom min tid med ock jag börja tycka att man var stor ock märkvärdig ock drömde om kappor och klänningar som små flickor.
Ja mor sa en dag till mig att nu skulle hon sälja en tjurkalv. Vi hade så att jag skulle få min första kappa ock jag var omåttligt glad ock det kom en slaktare som köpte kalven. Mor tänkte själv leda den till Arvika hade hon tänkt men hon ångrade sig snart för hon fick ej kalven ur fläkken för det var mej han var van vid. Hon satte ett band på honom så att jag skulle kunna leda honom men det behövdes aldrig för han gick efter mig som en hund med ett horn på var sida om mig det gick utmärkt helt till vi kom på andra sidan sjön Racken där ligger en Herrgård som heter Segerfors.
Just som mor ock jag kom utanför stora ingången på landsvägen kom Patronägaren ut ock han hade med sig en stor Pudel jag tror jag han heter ??stor vit krushårig.?? Denna patron var känd i bygden som en riktig översittare rätt så ung med ock en gammal bondgumma ock en barnunge som han tänkt sig fått en rolig stund när han bussa hunden på oss. Han tänkte väl att tjurkalven skall dra oss med sig men fel han bedrog sig. Han anade inte att kalven var lös ock ledig ock skrämd som han blev av ett sådant djur hade han aldrig sett hunden fortsatte att skjälla som han blivit tillsagd ock kalven blev aldeles rasande men han rusa inte på hunden utan på Patron.
Så hur många gånger har jag ej tänkt på denna kalvdans ock än i dag så gammal jag är kan jag skratta när jag tänker därpå. Patron sprang som för livet utför en brant backe över en rätt så lång bro sen ett långt stycke av landsvägen ock Patron låg som en rem efter marken ock efter honom kom kalven i fullt sken efter kom jag. Mor kunde ej springa så fort. Till sist kunde Patron slänga sig över en gjärdesgård men då vart han morsk i gen ock han skälde på mig att dessa bönder som inte har vett att ha en tjur bunden. Han var nog så rädd att han trodde att det var en full växt tjur men för en gångs skull blev jag ej svaret skyldig. Det är ert eget fel ni skulle aldrig ha bussat hunden på oss så hade ni nog fått gått i fred.
Sen fortsatte vi i samma takt som förut kalven lös jag före han efter helt tills vi kom till Arvika men då band vi honom. När vi kom till slagtaren frågade mor han blir väl slaktad idag nej inte färrän i morron sade de ock vi fick binda honom i en ladugård men då var det slut med mig. Jag blev så ledsen jag som skött honom sen han var född ock jag viste nog bäst hur hungrig han var efter denna lång promenad. Det fans ej något ätbart att ge honom men vatten fans men när mor fått sina pengar så fick jag gå till en bagare ock köpa gammalt bröd ock gav honom men när jag till sist skulle lemna honom kände jag mig som en förrädare som förrått sin bäste vänn ock jag har tänkt på vilken av oss kalven eller jag mest ledsna så kan ett barn fästa sig vid ett djur.
Ock denna kappa som jag fick denna dag kunde jag aldrig tycka om fast det var en fin modern halvlång kappa utan mor fick den så småningom för hon var så liten till Växten.”

Hela Kristinas berättelse finns på Racken.com

Publicerat

Gustås 1890

1890 års folkräkning angav 40 personer i Gustås:
Olof Persson f. 1845, Arrendator, Gustås
Johanna Johansdotter f. 1849, Gustås
Helfrida Aurelia f. 1871, Gustås
David Emanuel f. 1873, Gustås
Olof Frithiof f. 1875, Gustås
Ingeborg Emilia f. 1877, Gustås
Vendla Elvira f. 1879, Gustås
Signe Adolfina f. 1881, Gustås
Hellevi Alida f. 1884, Gustås
Stina Persdotter f. 1859, Piga, Gustås
Nils Olsson f. 1833, Torpare, Gustås
Marta Pettersdotter f. 1849, Gustås
Karl Petter f. 1873, Gustås
Johannes f. 1866, Gustås
Per Herman f. 1877, Gustås
Oskar f. 1880, Gustås
Maria Charlotta f. 1883, Gustås
Nils Benjamin f. 1885, Gustås
Anders Eriksson f. 1844, Torpare, Gustås
Kristina Andersdotter f. 1843, Gustås
Johan f. 1870, Gustås
Maria f. 1874, Gustås
Karl f. 1876, Gustås
Anna f. 1877, Gustås
Magnus Andersson f. 1843, Torpare, Gustås
Britta Stina Persdotter f. 1843, Gustås
Oskar Emanuel f. 1884, Gustås
Per Gustaf Djerf f. 1825, Inhyses, Gustås
Karin Persdotter f. 1815, Gustås
Johannes Andersson f. 1833, Inhyses, Gustås
Kajsa Persdotter f. 1823, Gustås
Stina Andersdotter f. 1812, Inhyses, Gustås
Anders Nilsson Dag f. 1822, Inhyses, Gustås
Anders f. 1855, Gustås
Marta f. 1857, Gustås
Ester Albertina Josefina f. 1885, Gustås
Gustafva Olsdotter f. 1857, Inhyses, Gustås
Hilma Kristina f. 1889, Gustås
Kristina Andersdotter f. 1866, Inhyses, Gustås
Matilda Jansdotter Grundström f. 1877, Fattighjon, Gustås

Källa: http://www2.foark.umu.se/folk/s/sok.asp?selarkbild=Arvika+lands&hemort=Gust%E5s&selar=Exakt&action=S%F6k

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 3

“…varje gång fråga ja vem köpte oss.”

“Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom. Den dagen glömmer jag aldrig när han straxt innan han dog kom farbror Gustav ock de 2 bröderna höll alltid ihop och till honom bad han att göra så mycket han kunde för mor ock oss barn ock det löftet höll farbror oklanderligt. Ja så blev det auktion ock vårt lilla hem blev skingrat åt alla håll ock vad min mor fick i arv blev en ko alt det andra aldra nödvändigaste blev hon skyldig för till oss barn det fans ej ett öre kontanter men det lilla stället var nog skuldfritt men nu blev begravning med alla andra om kostnader/ Ja det har jag glömt. Vi var ett barn till. Min lillasyster Anna hon var 8 år yngre än jag så hon var väll någon månad när min far dog 45 år gammal.
Ja denna Auktion det blev mörk punkt i mitt minne de sålde till ock med köksspisen det var inte så noga förr i tiden ock den var för dyrbar att köpa tillbaka för stackars mor så hon fick börja elda i öppna spisen. Ock det var en svår tid ock de ville att hon skulle sälja egendomen med men det fick de henne aldrig till men min farbror han stod bakom mor ock när hon inte fick ropa in något på auktionen blev han hennes borgensman. Alltså köptes allt det enklaste saker och nödvändigaste så rummen blev nästan tomma men vad det stack till i bröstet när jag som liten kom in på något ställe och fick se våra gamla kära möbler. Jag visste förstås ej bättre och så dessa auktioner på oss barn det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det lika dant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem. Hon fick ge 75 kronor i arende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja vem köpte oss.
Ja nu för tiden kunde nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote. Som de sa det var mest åldringar i våran by bruka vi ha tre 2 gamla gummor, systrar förresten samt en gammal gubbe han var inte så värst gammal men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hadde lätt att komma ihop sig med folk att nog det var någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag och min mor i synnerhet att det var förskräckligt. Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och månad på de största ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så de fick stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det häller många kanske länktar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot jonen men det var väl båda delar.”

Källa: Racken.com, där hela texten finns.

Publicerat

Notiser om skolan i socknen

1.
Efter överläggning beslöts att 3 terminer om året skola hållas med Sockenskolan nämligen 1:o i april, 2:o i juni, 3:o i september månad, samt att skolemästaren får 16 skilling om dagen av skolfonden för det han undervisar de fattiges barn, men att de förmögne böra giva honom särskild betalning efter överenskommelse med honom.
(Sockenstämman 9 nov 1806)

2.
Skolemästaren uppvisade räkning för de barn som han undervisat förleden vårtermin, vilken till betalning godkändes. Församlingen beviljade även hans begäran att få bo på sockenstugans övre rum mellan skoleterminerna. För övrigt beslöts att ½ dussin psalmböcker, 1 dito katekes, ??? böcker skola årligen inköpas till de fattigaste barn av skolfonden och fattigkassans medel.(Sockenstämman 3 maj 1807)

3.
Som man förnummit att många barn förfallolöst utebliva från växelundervisningen i skolan, antingen genom deras egen tröghet eller av föräldrarnas vårdslöshet, så beslöto sockenmännen att för vart och ett barn som inskrivas i skolematrikeln skall till skolemästaren betala 16 skilling i varje vecka antingen barnet är i skolan närvarande eller ej, så framt det icke är av sjukdom angripit i vilken händelse ingen betalning under sjukdomstiden erlägges.(Sockenstämman 16 maj 1824)

4.
Efter överläggning beslöts att sockenskolan i Stålsberg skall upphöra och däremot börjas här i skolehuset nästa Tredjedags Pingst och skola de barn som äro i Stålsbergs skola tillsägas att infinna sig vid sockenskolan här vid kyrkan.
(Sockenstämman 6 maj 1827)

5.
Vid överläggning om sockenskolan tillkännagav skole-läraren Sven Olsson uti en till sockenstämman ingiven inlaga att Kjellsäters och Solbergs jordägare neka att till honom avlägga den lön som honom av församlingen blivit anslagen. Då detta vägrande är stridande mot sockenstämmans laga kraft vunna beslut, ansågo sockenmännen denna vägran vara obillig samt ålade förenämnde hemmans jordägare att lika med socknens övriga hemmansägare till skolemästaren avlägga denna lilla avgift. Skulle de på sockenstämmans tillsägelse än ytterligare vägra att fullgöra denna sin skyldighet skall laga handräckning till detta äskas. Församlingen beviljade skoleläraren lika stor lön i år som de förflutna. Böcker, grifflar, föreskrifter, bläck och pennor anskaffas av skolefondmedel.
För övrigt uppmanade sockenstämman alla dem som hava barn i skolan att ej allenast betala skoleläraren sin lön, utan ock, att de som hava råd och tillfälle dertill måtte av god vilja giva honom någon särskild gåva för den omsorg han har för deras barns välfärd.
(Sockenstämman 21 okt 1827)

6.
Skulle någon yngling inom församlingen äga lust, skicklighet och övriga passande egenskaper för att kunna bildas till skolelärare, så må han anmäla sig hos pastorn
(Sockenstämman 20 nov 1842)

Folkskoleseminarium inrättas i Karlstad detta år.
Texterna med lätt moderniserad stavning.

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 2. Skolgång

“Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud “

“Ja så gick åren ock fylda 6 år börja jag skolan. Vi hade inget skolhus på den tiden utan då fick vi gå till en stuga som hette Dernere. den finns ej nu. En lärare som hette Råhden hålt denna termin ock der gjorde jag mina första läroår. Dessa terminer räckte altid 12 vekkor ock jag tror att jag lärde det mesta där. Resten lärde min far mig att läsa. Det var inte så noga med kläder som jag förut sagt. Nu var det sommar förstås så för kylan behövde man ej klä sig men jag för min del hade nästan aldrig annat än ett linne samt en underkjol med lifstycke på. Jag var så liten så jag mins ej hur de andra kamraterna var klädda men det kanske inte var någon mer än jag som var så enkelt klädd. Så var det ej någon skola på två år. Jag var fylda 8 när nästa skoltermin börja ock den skolan blev i mitt hem. Vårat stora stuga blev skolsal ock vi fick en ung lärare som hette Råden. Han kom direkt från seminariet han var både duktig ock snäll ock han blef vår lärare i fort sättningen. Ja efter denna termin som pågick under sommaren blev det en stor omvälvning i mitt liv. Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom.
…
Ja nu skall jag fortsätta med min skolgång. Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud och då fick jag en Gammal lärare som hette Lunden och i den termin lärde jag det som skulle läsas på examen så vi börja att innan läsa om Gustav Vasa. Så hans levnadshistoria har jag kunnat utantill hela mitt lif. Kan den ännu. Så var det med alla ämnena. Allt lästes om och om igen det var inte alla som hade lätt för sig så de lärde sig aldrig därför kom vi aldrig längre men examen var hans glansdag. Denna lärare var särskilt förtjust i flickor men pojkarna tålte han aldrig. Det gick många historier om honom så det var nog inga helgon på den tiden heller och änddock var han religiös.
Min nästa termin kom min före detta lärare Rhåden tillbaka till Perserud och jag fick gå de skolar som jag hade kvar för honom. Jag skulle tro att jag var rätt lat och det gällde nästan alla ämnen men mest tekning. På den tiden hade de planscher vi fick rita efter och jag kom aldrig längre än till ? jag rita och sudda ut så min bok var kolsvart det var en jämnårig pojke och jag som var sämst. Den pojken var nog vad man säger lite bakom. Men så en dag tog Rhåden min ritbok samt den pojkens ritbok. Gick längst fram i salen höll upp båda böckerna och fråga barnen om de inte tyckte att våra böcker var lika ja det tyckte de alla, jag med. Men detta blev vändpunkten i skolan för mig Jag har aldrig skämts så mycket i mitt liv tror jag som den gången men jag kom till eftertanke och så tänkte jag. Skall jag vara sämst och till åtlöje för alla nej det skall bli slut på det här. Tänkte jag börja med min ritbok i fatt de andra sen var det jag som fortsatte i alla ämnen och jag var intresserad av allt och skolan gick som en dans dessa fattiga tre månar om året vi fick ej gå mer. De andra nio månar höll Råhden tre månar i Västra Sund, i Jössefors det var ett ställe till men det har jag glömt vilket.
Under dessa år blev det nya mått, vikt. Vi hade skålpund förut men då fick vi börja med kilogram förr hade vi almått så blev det meter så ytmått från kanna till tunna sa jag, ja jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig så konstiga saker men det gick det med men det var nog värre för alla äldre som inte fick lära grundligt. Det fans nog böcker som de kunde köpa men det fanns många gamla som ej kunde läsa och det var nog många som kanske kom in i en afär och ville köpa en meter kaffe eller ett kilo tyg.”

…

Ock så kom min sista skoltermin. Det roligaste jag viste var att läsa men det fans ej böcker heller tidningar med dem jag hade kunde jag utantill så då var det inget intresse mer. Men jag hade nog i det längsta hoppats att få fortsätta. Det var min lärare ock senare även min konfirmationslärare som ville att jag skulle fortsätta. Min lärare talte med min mor därom men hon kunde inte. Ock den sista dagen i skolan var jag så förtvivlad att jag gick långt bort satte mig på stenrös der ingen såg mig och storgråt ock det var nog min första stora besvikelse i livet men denna dag fick gå som alt annat ock vid den åldern glömmer man snart.

Källa: Racken.com, där hela texten finns.