1900-talet – Sida 3 – Rackstadhistoriskt

december 7, 2018december 23, 2018

När hemmansägarna i övre Rackstad fick nya grannar

1900 köpte Gustaf Fjaestad en tomt i Rackstad. Under 1900-talets första hälft avstyckades sen den ena tomten efter den andra till Arvikabor – och andra. Det här är ett försök att beskriva bakgrunden till alla tomtköp. Och det är inte alldeles lätt.

– En gång i tiden ägde min morfars far både Kampöla och Kajsas udde, berättar Eva Eriksson.

Hennes morfar, Ragnar Johansson, är den som sålt tomter till många sommarstugeägare i övre Rackstad på 1940- och 1950-talen. På ”Albråtenudden” avstyckade Ragnar Johansson två tomter tidigt. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den 1928 en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär – Rackstadkonstnärernas favoritaffär. 1950 köpte så Kajsa Deppler, Fritz Lindströms dotter bosatt i Schweiz, ”Kajsas udde” av Ragnar Johansson. Från 1943 och resten av 1940-talet hade dessförinnan Ragnar sålt en rad tomter till sommargäster.

Evas morfars far, Johannes Olsson (ibland Olofsson), hade vid seklets början sålt tomter till Rackstadkonstnärerna; Gustaf Fjaestad köpte 1900 Oddudden av Johannes och döpte om den till Kampudden, 1910 köper Fritz Lindström sin tomt av CG och Rickard Fagerlind och Johannes Olsson. Ett år senare gör Johannes en avstyckning och säljer till apotekare Jonsson, som 1912 säljer den vidare till keramikern Riborg Böving Albråten. Johannes son Ragnar säljer 1926 en tomt (Orrhöjden) till Ture Ander och skriver in rätten att driva kreatur i en 10 meter bred zon längs sjön. Till betesmarker på nuvarande Gärdet kan man anta.

Hur hamnade all denna mark i Evas släkt?

1892 köpte Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter konkursboet efter Erik Nilsson och hans hustru Marie Persdotter. Det var mark som sedan kom att hysa nya Rackstadbor, bofasta eller sommargäster. Erik Nilssons omfattande markinnehav var följden av en rad laga skiften, avsöndringar och köp.

1786 års storskifte på inägor
En nyckelperson är Nils Eriksson/Ersson f. 1794 gift med Kerstin Persdotter (f. 1801). Hans föräldrar, Erik Andersson ( 1756 – 1804) och Anna Andersdotter (f. 1750 inflyttad från Kärrsmossen) finns i Rackstad i slutet av 1700-talet och deltar i 1786 års storskifte. (Klicka på kartan för att förstora)
Karta över 1786 års storskifte A: Jan Jansson; B: Per Bryngelsson; C: Per Arnesson; D: Anders Jansson; G: Arne Bengtsson; H: Olof Jonsson; I: Erik Andersson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?showmap=true&mapTypeSelected=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=4&sd_base=lms2&sd_ktun=4c4d535f52322d32393a31

Laga skiftet 1845

En grund för det kommande lades vid laga skiftet 1845 då jord, skog och mark omfördelades rejält i Rackstad.

Ägare efter skiftet: A: Adolf Sandelin; I: Nils Persson; K: Jon Jansson; L: Nils Eriksson; M: unge Anders Eriksson; N: Per Eriksson
https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=94&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ff&mdat=20170719114925960953&p=2

Soldattorpet som låg på nuvarande Kampudden togs då ner. Den del av hemmanet som Nils Eriksson tilldelades skulle sen visa sig vara den mark som Ragnar Johansson och dessförinnan hans far Johannes Olsson kom att sälja till nya rackstadbor. Men hur hade den kommit i deras ägo?
Jon Jansson, Ragnar Johanssons morfars far, ägde bl a tillsammans med Nils Eriksson mark där nuvarande Sal är. Efter Laga skiftet övertog Jon Jonsson den marken (litt K på kartan), medan Nils Eriksson fick all mark på under litt L på kartan, ett omfångsrikt område som till stor del bestod av berg och hagmark, dvs mindre attraktivt på den tiden. Dock med vissa undantag, t ex den ”kalvhagslycka” (483-484) som bruksägare Sandelin ägde före skiftet liksom inägor på nuvarande Gärdet.
Kampöla då? I skifteshandlingarna står ”Holme i sjön Racken” (1479) under Impedimenter* tillsammans med vägar, grustag mm och verkar inte ha fördelats på någon ägare i Laga skiftet. (* mark som är olämplig för jord- och skogsbruk)

1866 års hemmansklyvning

Nils Eriksson dog 1864 och hade sju barn, varav fem delade på hans marker: Stina (f 1829) som 1869 gifte sig med Anders Andersson (f 1836), Cajsa (f 1823), Erik (f 1836), Maria (f 1829) som gifte sig med Per Johan Andersson i Holm, Britta (f 1832) som gifte sig med Anders Andersson (f 1832).
1866 gjordes en hemmansklyvning bland Nils Erikssons arvingar.

Hemmansklyvning 1866 östra delen

Hemmansklyvning 1866 västra delen

De nya delägarna Erik Nilsson 30 öre (A), Anders Andersson 15 öre (B), Per Andersson i Holm 15 öre (C), Stina Nilsdotter 15 öre (D), Cajsa Nilsdotter 15 öre (E) delade upp marken från Sal och österut enligt markeringarna på de två kartorna.

https://historiskakartor.lantmateriet.se/historiskakartor/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=24&sd_base=lm17&sd_ktun=0004c7ib&mdat=20170719120329722992

Hemmansklyvningen medförde att byggnader bytte plats. Kostnaden för alla inblandade finns upptagna i skifteshandlingarna. Erik Nilsson får t ex en ”stugubyggnad”, en visthusbod och lada märkt, nedtagen och flyttad till sin nya tomt. Men vilken var den? Nuvarande ”grå Nestugan”?

Också Evas släkt har ett långt Rackstadförflutet.

1775 flyttade Jan Jansson (f. 1746 – ”bonde, nämndeman”) från Mangskog till Holm. Från Holm kom hans hustru Britta Jonsdotter (f. 1751). 1781 flyttade de till Rackstad. Han ägde 1786 det som nu är Sal, Fjaestadsudden, Kampudden och Thegerströms tomt. (se skifteskartan 1786 under A) Jan och Britta hade fyra barn födda mellan 1777 och 1791. Jan och Britta dog med två års mellanrum, 1817 och 1815.
Sonen Jon Jansson (f. 1777) och hans hustru Märta Andersdotter (f. 1792 i Högvalta) bodde troligen först på en höjd vid Ö Mjögsjön..
– Det var så brant att potatisarna rullade ner för slänten mot sjön, säger sig Eva ha hört berättas.
Därefter har Jon och Märta – kanske efter Jons föräldrars död – flyttat ner till ”Södra Salen” i Rackstad.
Jon Jansson dog 1863, medan hans hustru levde till 1888. 1867 byter Jon Janssons änka bort den del av marken vid älvmynningen som regelbundet översvämmas genom Segerfors bruks uppdämning. Motpart är bruksägaren Herman Indebetou.
Jon och Märta hade sex barn. Dottern Maria gifte sig med Nils Gustafsson från Långvak och övertar Sal runt 1865. Nils Jonsson förblev ungkarl, bodde kvar och byggde (nya) södra Sal

Tre försvunna gårdar
Runt Sal fanns i senare delen av 1800-talet tre gårdar som nu är borta. Tomta, Nordstugan och Gärdet.
Tomta, köptes in av Segerfors bruk och var bostad för spiksmeden Anders Håfström (f. 1821 i Billingsfors) och hustrun Johanna Fredrika (f.1819 i Töftedal, troligen Norge). Deras dotter Karolin (f.1853 i Vinger Norge) tjänade piga hos grannen, ungkarlen Nils Jonsson. Där bodde också en rättare på Segerfors, innan småningom Gustaf Fjaestad köpte huset och det togs ner och flyttades till Kampudden något av de första åren av 1900-talet.
Nordstugan som låg 80 meter norr om Sal. Men vem bodde där? Möjligen var den siste där Anders Andersson (f 1836), som 1869 hade gift sig med Nils Erikssons dotter Stina Nilsdotter. Hon dog fem år senare och 1879 flyttade änklingen Anders till Mötterud. Därefter flyttades huset till Vålängen i Nedre Rackstad. Marken väster om Anders och Stinas ägdes av Stinas syster Britta, som 1863 gift sig med Anders Andersson (f 1837), Efter Brittas död 1871 gifte Anders om sig med Stina Elofsdotter och familjen flyttade 1877 till Gunnarskog. Det är ju också tänkbart att Nordstugan låg på deras mark. I torpinventeringen* anges att ägaren hette Norstegûbben och att det berättades att han ofta åkte ner till Sölje glasbruk och köpte glasvaror som han sedan sålde i trakten.
Gärdet. I torpinventeringen anges att Jon Janssons familj bodde på gården Gärdet, som låg norr om Sal. Var bodde i så fall Nils Eriksson och senare hans son Erik Nilsson?
Och var bodde Jon och Märtas son Johannes Jonsson (f 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829)? De födde fyra döttrar, varav Karolina (f. 1858) gifte sig med Johannes Olsson/Olofsson från Långvak (f. 1854). Här återstår en del att reda ut.

Utsnitt ur 1845 års skifteskarta. Gårdarna Tomta (167), Sal (K) och Gärdet (L)

Johannes Olsson och hans hustru Karolina Johannesdotter köper 1891 för 3.000 kr konkursboet efter Erik Nilsson (1836 -1895) och hans hustru Marie Persdotter (f. 1829) av Gustaf Elofsson i Perserud. Johannes och Karolina övertog därmed ”Grå Nestugan”. Kanske för pengar som Johannes tjänat i USA? Där hade han varit sedan 1882, medan Karolina anslutit 1890. De hade gift sig 1880 och första barnet Johan Richard hade fötts 1882. 18 mars 1892 flyttar familjen tillbaka till Sverige och Rackstad.
– Dom hade ormar på golvet i stugan i Amerika, så dom var tvungna att ha sängarna högt upp, berättade Evas morfar Ragnar för henne. Kanske bidrog det till att dom flyttade tillbaka?
Johannes Jonsson (f. 1824) och hans hustru Maria Ersdotter (f. 1829) byggde småningom Löcka i nära anslutning till den nuvarande vägen ner till Kampudden. Kanske med hjälp av måg och dotter när de återvänt från Nordamerika? Löcka verkar ha varit en liten, aldrig riktigt färdigbyggd, undantagsstuga. Johannes betecknas ju redan 1890 som ”inhyses” i ett hushåll med hustrun och dottern Maria (f. 1861). Det kan möjligen ha varit en ”skatteteknisk” åtgärd. Men i vilket hus bodde de? I maj 1892 hade Maria gift sig och flyttat till Brunskog. 1893 flyttade Johannes och Maria till Där Framme i huset där ungkarlen Per Andersson (f. 1859) bodde.
Häradsekonomiska kartan 1883-95.

25 augusti 1898 inträffade så den brand i det ännu inte färdigbyggda huset (”Löcka”) som ledde till att både Johannes och Maria dog med 13 dagars mellanrum. Maria hade vårdats hos släkten på Där Framme tills slutet kom. Enda vården bestod i att hon fick ligga i ett kar med vatten för att lindra plågorna. Johannes och Maria begravdes samma dag. Händelsen återges i Den Svenska-amerikanska-posten några veckor senare. Dottern Karolina (Lina) tog händelsen mycket hårt och kunde bli sängliggande upp till en vecka när minnena blev för påträngande.

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898

Carolina Johannesdotter

1897 hade Evas morfar Ragnar Johansson/Johannesson fötts sist i raden av syskon, efter Emma Maria (f. 1880), Johan Rickard (f. 1882), Hulda Karolina (f. 1892) och Gustaf Helmer (f. 1894)

Under tidigt 1900-tal kommer Johannes Olsson och sedan Ragnar Johansson att sälja tomter på hela det område som 1866 fördelades mellan Nils Erikssons arvingar. Om all den marken ingick redan i konkursboet, som Johannes köpte 1891 är tills vidare obekant.

Ragnar blev kvar på gården och rodde gärna över Racken för att träffa Elsa som bodde på den gård som nu är känd som Blå lagårn (Där Framme i Perserud). Småningom (1924) gifter sig Ragnar och Elsa och uppför 1925 en ny gård, Nestuga (nuvarande Thegerströmshuset), som de 1947 säljer till Sven Thegerström.

Nerstuga nybyggd

Johannes Olsson dog 1912 medan hans hustru Karolina levde till 1949 och dog i Långvak.

Ragnar får två döttrar, Runa (f. 1924) och Gunvor (f 1926). Runa gifter sig med Engelbrekt Haglund och 1949 föds Eva på Bergsgatan i Arvika. Ragnar och Elsa hade efter flytten från Rackstad byggt ett nytt hus i Nedre Rackstad, Älvängen, som man 1955 säljer till Stig Nordanstig. Ragnar öppnar Centerboden inne i Arvika och köper en sommarstuga i Älvsbacka vid Vattenverket. Den stugan brann småningom ner.

Ragnar och Elsa på Kampöla

Gunvor, Marja Ander, Runa och Anna-Lisa Forsman (på knä)

Gunvor och Runa ovanför barnkolonin

Ragnar fyller 50 år

Älvängen

*Gamla torp och gårdar i Holm, Rackstad och Stålsberga, Arvika socken : resultat från en torpinventering / sammanställd av Nils Damberg ; [torpinventeringsgruppen: Märta Andersson …] 2 uppdaterade uppl. 2005. Rackstad : Rackstad hembygdsförening, 2005

Övriga källor till denna artikel är utöver Eva Eriksson även Hans Ferner och kyrkoarkivalier och lantmäterihandlingar. Bilderna kommer från Eva Eriksson.

november 26, 2018november 29, 2023

Julfirande i Rackstad

Julläsning i Arvika Nyheter 1961

Snön låg djup och vit över åkrar och ängar, och skogen stod allvarlig som en skyddsmur runt om på de höga bergen. Norr och västerut reste sig den ena bergkammen efter den andra så långt ögat kunde nå.

Förutom gården Sal, som låg närmast, syntes inte ett hus, men tvärs över Racken skymtade en liten by, Perserud, där solen gärna höll till.

På östra stranden, på en udde som sköt ut i den kristallklara sjön, hade den store konstnären slagit ner sina bopålar, som förut varit ankrade i Stockholm. Ja, även i USA, där han varit champion på skridskor eller bicycle. Nu målade han endast och i ensamhet. Känd och berömd.

”Lika barn leka bäst”, och till trakten hade konstnärer av alla slag och konsthantverkare dragits. Här hade jag hamnat som elev vid tjugo års ålder, en tid, som blivit ett av livets ljusaste minnen.

Nu var vi inne i december, och det vävdes i rött och smiddes i silver och koppar för julklappar. Ameli gjorde en hatt åt Maja, och Anna vävde långschalar för litet var. Det syddes och broderades, och köpmännen i Arvika voro ganska överflödiga och fick väl gråa hår. Inga summor betaldes ut, den vänliga handen och tanken, som skapat, gav gåvorna värde.

Själv var jag fattig som en skåpråtta, men en kärnhusuttagare skulle jag köpa åt Anna. Hon behövde den, vi hade ofta stekta äpplen (fyllda med hallonsylt och hackad mandel). Och nu var jag på väg till stan för att göra de sista uppköpen före jul.

Det var långt att gå på snöig väg mellan gärdesgårdar, genom små björkdungar och dalen innan man nådde storskogen vid Gate. I den skogen, vid en korsväg till Taserud , bodde Elis. ”Elis i Tasere”, som har sitt namn ristat i bygdens hävder. Han sålde antikviteter och var bror till Christian, den svenske skulptören, som då han var i Paris enleverade den vackra Jeanne, när hon som drottning för en dag lade Paris för sina fötter. Vacker var hon som en dag, och många roliga historier berättades om henne, då hon bosatt i Sverige försökte tala svenska. Hon var charmant! Elis hade vi, Anna och Ameli, mina värdinnor, vännen Lisa och jag besökt en gång i höstas i Taserud. Han var kvick och rolig, men hans värmländska förbryllade mig.

På väg hem plockade vi svamp. Vi hade alltid en korg med oss att lägga svamp i. Vi voro alla frivilliga vegetarianer och blevo snart gourmander under Annas kokkonst. Nåväl, vi plockade svamp. Det blev kantareller och fårtickor i mängd. Korgen räckte inte till. Vi fyllde våra hattar, och till slut tog vi av oss jackorna och fyllde dem. Det blev som sagan om sötgröten.

Men nu var jag på väg ensam till Arvika. Det var bistert kallt och den halva svenska milen tog sin tid. Äntligen var jag då framme, gjorde mina uppköp, gick in på konditoriet på kaffe och bakelse som seden var, och lämnade därefter staden bakom mig. Solen sken grant medan jag vandrade den långa kurvan framför Gateskogen. Just i i svängen kom en liten elegant släde fylld av härliga skinnfällar och två välklädda män. Plötsligt stannade de släden, hälsade och frågade om jag ville åka. Jag gjorde vad jag annars inte gjorde, tackade och steg in. Dom frågade om jag skulle till Racksta, förmodligen visste de redan vem jag var. Rackstad och Fjaestad var s.a.s. synonymt. Konversationen gick dåligt – jag hade ont samvete att jag antagit, men de voro glada och livliga och pratade på, på sin värmländska. Just innan man kom till Gateskogens början låg en gård vid sidan av vägen. Där stannade de, den ena steg av släden, den andra lämnade kuskbocken, som var baktill, band hästen och stegade iväg in, sedan de först bett mig vänta. Och vänta fick jag göra. Det var varmt och skönt mellan fällarna, men tiden blev lång. Hästen blev otålig och jag kände mig förolämpad. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte gå in enligt Stockholms-etikett, och att gå nu, när de kunde komma när som helst, vore ju dumt!

Jag väntade igen. Inte ett tecken till liv i gården. Till slut blev jag arg, steg ut besluten att gå. .Frågan var hur långt jag skulle hinna innan de hunno fatt mig? Jag gick fort så länge vägen var ljus och öppen, sen började jag springa. Mina tankar blev allt vildare ju längre in i skogen vägen ledde. Jag kom till korsvägen till Taserud. Den kunde jag inte ta, jag måste hem idag! Jag stannade och lyssnade. Ingen bjällerklang. Sprang igen. Om de nu skulle komma bakom mig, vad skulle jag göra? Inte gömma mig bakom ett träd, ty då skulle jag sätta spår i den djupa snön. Hade de ont i sinnet kunde de lätt gripa mig, och vad skulle hända då? Alla brottmålshistorier jag aldrig läst jagade i mitt huvud. Jag sprang medan hjärtat bankade och pulsarna bultade.

Äntligen ljusnade det, och skogen tunnade av. Framför låg dalen, och på vägen skymtade en mörk prick. Den blev allt större, all fruktan var gången för länge sen då jag igenkände en vän, Ahlgrensson, konstnär av Guds nåde. Han var liten till växten och såg ut som en huttrande sparv. Gärna sångsparv. Han tittade förvånat på mig, röd och varm som jag var i kylan. Vi växlade några ord och fortsatte åt var sitt håll.

Jag behöll mitt äventyr för mig själv, men väl kommen in berättade jag. När jag var färdig skallade skratten.

”Åh, det var Johan på Segerfors, den kunde du gott ha åkt med, han är en hedersman” Varför de lämnat mig och glömt mig, fick väl skrivas på julens vindränkta konto. Ryktet förtalde senare deras oro över henne, som försvann.

Julafton firades utan hedniskt dopp i grytan. Vid middagen hos Gustaf på udden hade lutfisken ersatts med läckra variationer i svamp och grönsaker, följd av gröt för både folk och tomtar. Bland julklapparna låg Annas kärnhusuttagare försedd med verser. Efter det julklapparna delats ut dansades det till piano och fiol och sjöngs, helst folklåtar. Man sjöng gärna en liten vals jag aldrig hört någon annanstans: På Rindals klippa, på Rindals skär, där bodde ett älskande par…”

Himlen stod högre och blåare än någonsin förr, då vi gingo den korta vägen hem ledda av vår lykta som kastade lustiga, förstorade skuggor på snön och de sovande asparna och alarna i dälden

Tack till Maud och Tomas på Sal, som har urklippet

december 20, 2017december 20, 2017

Rackstad/Segerfors i svensk-amerikansk press

I USA var intresset för det gamla fäderneslandet stort och många svenskspråkiga tidningar rapporterade “allt” som hände i de gamla hembygderna. Här är ett urval man kan hitta om Rackstad och Segerfors. Klicka på bilden för att förstora texten i urklippen:

Svenska amerikanska-posten 29 december 1903

Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911

Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916

Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.

Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932

Källa: www.mnhs.org/newspapers/swedishamerican

december 13, 2017december 19, 2017

På besök hos Fjaestads 1902

Hösten 1902 besökte journalisten och författaren Walter Hülphers Fjaestads i Rackstad. Året innan hade familjen flyttat ut till Kampudden och där byggt sig ett hem. Det här är ett utdrag ur hans artikel publicerad i Svenska Dagbladet 24 nov 1902

fjaestadhuset — Kampudden 1902. Bilden hämtad från Leif Hööks bok Arvika i gamla vykort

”…Tre dagar med höstens beslöjade, en smula kyliga färg på vikar, vassar och skog och med solsken då och då glimtande fram på ljusblå sky mellan högt glidande hvitgråa moln öfver Rackens bländande klara vatten. Med andra ord: jag tog mig under ett besök i Arvika friheten att promenera öfver uppblötta vägar, men genom en högstammig härlig furuskog ut till det hem, som artisten Fjaestad byggt åt sig på en vacker udde mot sjön Racken, med en utsikt, som måste tilltala, om det så vore den banalaste människa i världen, så mycket mer då den som af en god försyn fått målaröga och konstnärsglädje. Jag kommer något sökande ner till gården, jag medger det en smula tvekande att på vanligt stockholmskt interviewmanér tränga mig in i en familj, för hvilken jag måste vara bra främmande <….> Om hr Fjaestad var hemma? Jo då! Och strax efteråt kommer han själf och välkomnar mig på sitt öppenhjärtiga rättframma sätt, som genast kommer mig att känna mig som hemma. ”Nu stannar ni väl åtminstone ett par dagar?” säger han. Om jag vill? Jag blef där i tre.
<…> har hr Fjaestad, ehuru född stockholmsbarn, slagit sig ner i Arvikabygden och där inredt sig ett stilla fridfullt hem, där solen hur mulen himmeln än må vara därutanför, skiner in på hvita gardiner och blommorna i fönstret. Ett konstnärligt och enkelt ordnadt hem med en ung förstående hustru och två små leende glada flickebarn, blondlockiga, blåögda och fulla af friskhet och hälsa. Huru har jag inte under dessa dagar lärt mig att afundas detta hem! Då vi i skymningen sutto kring det stora hvardagsrummets stora spisel och sågo glöden långsamt falna, då skuggorna kröpo hviskande i hvarje vrå öfver vävstolens trampor och under bjälkarne i taket. Då de utsirade ansiktena på den stora pelaren till trappuppgången tycktes få lif och böjde sig intill hvarandra för att undra och förtälja. Och då han sakta knäppte på fiolens strängar en drömmande låt för drömmande ögon och långsamt klappande hjärtan i längtande ro. Sent glömmer jag de stilla stunderna, se´n där blifvit tyst däruppe i sängkammaren och stillheten stod som en allvarsmaning, hviskande men mäktig i mörkret kring stugan. Huru sutto vi ej där vi båda och utbytte tankar och talade med låg röst, medan ljusen fladdrade i den lilla ljuskronan i allmogestil och röken från våra pipor lade ett lätt ljusblott flor framför skisserna på väggen <…>

Till sist några ord, som kanske skall göra bilden af denne harmoniske målare än mer ljus och klar! Storvuxen och stark ”lider” han af en verksamhetslust, som verkar velgörande på lata åskådare. Inte nog med att han själf ledt byggnadsarbeta på sin stuga, han har själf lagt hand vid dess inre prydande, och hvarje morgon har jag från ateliern en stund hört hammarslagen mot den snidande mejseln, som ur väldiga träblock utformar stolar och andra föremål, som ännu blott ge en aning om hvad de en gång komma att blifva. Då jag blifvit klädd och kommit ner, har jag sett honom i blåskjorta hugga ved, så att det hvisslar om det, på vedbacken, ty slikt arbete ger aptit till frukosten och ställer tankarna i ordning. Han har väl ett halft tjog fioler, med hvilka han experimenterar, men det är ännu hans hemlighet. Han har – får jag säga så – ett par lärjungar, ett par värmlandspojkar, som skola bo uppe i en stuga i vinter en half mil från hr Fjaestads hem, inne i skogan <….>

Att hr Fjaestad har en uppmuntrande och glad vän i sin fru, har jag redan antydt. Själf förfaren i penselföring och teckning sitter hon på sina lediga stunder i väfstolen och väfer konstväf, till hvilken hon själf ritat mönstret. Än får hr Fjaestad ”bara se afvigsidan”, ty det skall bli en julklapp, och en kär. För resten lär fru Fjaestad ut sin konst åt elever från trakten och utöfvar därigenom ett vackert arbete, som nog skall föra nytta och välsignelse med sig.

E. Walter Hülphers “Medarbetade i Värmlands Dagblad 1903–1904 och ägnade sig därefter åt författarskap, i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste. Sedan var han medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad 1908–1911; Västernorrlands Allehanda 1915–1917. Han skrev även för Svenska Dagbladet. Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey. De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla.” (Wikipedia)

Tack till Bertil Calais som skickat artikeln

februari 16, 2017oktober 9, 2017

När scenkulturen kom till Rackstad

Sven-Åke Larson berättar om sin far Figge Larson och hans liv som scenartist och teaterledare. Här saknas illustrationer i form av foton och tidningsklipp. Och kanske andra historier kring Rackstads teatercirkel

I Arvika fanns på 1920- och 1930-talen en stark nykterhetsrörelse, NTO. Dess ungdomssektion Hemdaliterna sysselsatte många ungdomar med kulturella aktiviteter. En av dessa unga var Frithiof “Figge” Larson, som så småningom skulle flytta till Rackstad. Han hade ett starkt intresse för scenkonst och gav regi åt såväl teaterintresserade som körmedlemmar i s.k. talkörer redan i ung ålder. Talkörer var ett populärt kulturellt inslag vid denna tid.

Från Arvika deltog under de tidigare åren bl.a. Gunnar Sundström, Samuel Andersson, Elsa Karlsson, Axel Kling, Elsa Baumbach, Erik Larsson, Martha Danielsson, Inger Jonsson, Sven Pehrson, Bror Lundin, Sigurd Koch, Lisa Andersson, Ann Marie Hovander, Karl Erik By, Britta Olofsson, Lisa Kling och Erik Wik.

Nyårsteatrar var ett återkommande inslag där t.ex. pjäserna “Mollusken”, “Kanske en diktare”, “Hyggliga människa” framfördes. Vilhelm Mobergs “Kassabrist” spelades med Figge Larson, Gunnar Sundström (med sommarhus i Rackstad) och Sigurd Koch som inslag, liksom Vilhelm Mobergs “Doktorn på nr 18” med Figge Larson, Sigurd Koch, Axel Kling och Lisa Kling, “Ordensbröderna” och “Den giftaslystna änkan” med Katarina Larsson. Figge var också intresserad av illusioner och utövad hypnos och “trolleri” för den närmaste vänkretsen. Hypnosen fick han lägga av med efter förmaning från mina farföräldrar då en av mina fastrar föll i trans. Figges trolleri var dock et välkänt inslag i Arvikatraktens nöjesliv under många år.

1936 stod nybyggda hemmet klart i nedre Rackstad. Huset byggdes på Hagens utmarker eftersom Figge var gift med en av döttrarna till Per på Hagen. (Hagen var en släktgård som gått i arv i minst 300 år. ) Figge fick idén att försöka intressera traktens ungdomar för teater. Snart hade han ett intresserat gäng av Rackstadungdomar kring sig. Teater var ju inget alldagligt för dessa. I Karlstad fanns en etablerad teater medan utbudet i Arvika var Heimdalsamatörerna. Det man hade erfarenhet av var eventuellt den radioteater som kan ha funnits? Någon riksteater hittade inte fram till Rackstad!

Det berättas att teaterrepetitionerna i Rackstad ibland kunde bli äventyrliga. För att ta sig fram till repetitionslokalen var man under viss tid tvungen att klättra över ett staket. Lokalen låg i huset “Mon” strax intill där Mosågen fanns. Figge berättade att han en gång hade passerat staketet men blev snabbt varse vad som fanns på andra sidan. En getabock uppenbarade sig och gick snabbt till anfall. Den tillhygge som Figge fick tag på till försvar smälldes med all kraft i huvudet på bocken som bara skakade på sig och attackerade igen. Med nöd och näppe klarades reträtten och repetitionen fick ställas in.

Rackstad teatercirkel gick in för att sprida teater till ställen dit den aldrig annars tog sig. Man spelade upp sina pjäser i gårdar och i mindre samlingslokaler runt om i trakten. I ensemblen fanns flera Rackstadbor t.ex. Anders Westlund och Johan Västlund, Elsie Västlund, Gertrud Andersson, Karl-Erik Larsson, Barbro Johansson m.fl.

Vissa utvikningar från det lokala gjordes dock. T.ex. framförde man en pjäs på Karlstad Teater. Jag har också hittat en recension av pjäsen “Solstrålen på Björknäs” med bl.a. Figge, Anders Westlund och Gertrud Andersson från teatergruppens föreställning i Göteborg men kan dessvärre inte klara ut vilket år detta var.

Parallellt med teaterrepetitioner övade Figge in illusoriska trick. Han blev ofta anlitad som illusionist vid soaréer och tillställningar i Arvikatrakten. Uppskattade var tillställningar inför jularna på NTO-lokalen i Arvika (Sveabiografen) där Rackstadtrollkarlen roade Arvikatraktens ungdomar med sitt trolleri.

"Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma "utstyr" i Cabare Lergöken som här, dvs. rollen som "bondtölp". Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund." — “Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma “utstyr” i Cabaré Lergöken som här, dvs. rollen som “bondtölp”. Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund.”

Trolleriet var också ett återkommande inslag i Cabaré Lergöken som varje Arvikamârten uppträdde i ArvikaVerkens lokaler intill marknadsplatsen vid Stadsparken.

Så småningom blev han också anlitad i folkparkerna där han hade ett helt annat åskådarklientel, ibland starkt berusat! Jag var själv med och assisterade på scenerna vid flera av dessa tillfällen (vi talar om sent 40-tal och tidigt 50-tal) och presenterades som “Sveriges minsta trollkonstnär”.

Men det var kanske i rollen som Frödingtolkare han trivdes allra bäst. Tidningsrecensioner från denna tid bedömde honom som landets främste tolkare av Frödings dikter. Bland annat sändes inslag i Lars Madséns radioprogram från Ingesunds folkhögskola där Figge läste Fröding.

Så småningom tog Rackstad teatercirkel sig an större verk, bl.a. Strindbergs klassiska pjäser, Fadren och till sist Påsk som uppfördes på scen 1955. Pressens beröm över amatörernas skådespeleri var åter igen överväldigande.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/

november 22, 2016november 9, 2017

Sal, Nystuga, Där Framme. Tomas Andersson berättar. 3

Området i Övre Rackstad runt Sal har närmast karaktären av en by. En gång i tiden eldhärjades den by som fanns. När då? Hände det mellan 1845 och 1880-talet? Gårdar har uppstått och försvunnit mellan dessa år. Nordstugan låg norr om Sal närmare Racken. Av den finns bara ett stentrappsteg kvar i snåren. Väster om Sal låg Tomta på en kulle omgiven av gärden. Den hörde till Segerfors. Av den finns bara en jordkällare kvar. Fjaestads övertog timmerstommen av huset, som då stått övergivet, när man etablerade sig på Kampudden 1903 och byggde upp det gula huset av stommen.

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare

Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme — Grå stugan (Övre Nedstugan), Sal och Där framme

Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette “Per Där Framme” till skillnad från grannen “Per på Hagen”.

Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.

– Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna och hennes syskon Lina och Gustav dog mellan 1955 och 58. Man tyckte dom var jättegamla. Och det var dom också, födda på 1870-talet. Anna var moster till min farmor som var född 1896.

Om Nystugan har Tomas inte lika mycket att berätta. “Johan i Nystugan” levde i alla fall ännu på 1950-talet. Då bodde Tomas familj i Grå stugan (Övre Nedstugan) medan Sal renoverades. Johan var far till Agnes, som har en syster – Lisa – som bor i Kärrsmossen. Dottern Ellen skötte om Johan. Agnes gifte sig med Sven, som kom från Västmanland, från en gruvort. När Johan dött och Agnes och Sven blev pensionärer, flyttade dom till Nystuga. Sven hade jobbat i en gruva och Tomas minns att han höll fast vid sin västmanländska trots sina år i Rackstad.

Nedan ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964:

november 7, 2016mars 27, 2018

Posthuset i övre Rackstad

Tomas Andersson berättar 1:

Närmast Sal på andra sidan den gamla vägen stod posthuset fram till dess att man drog om

Här stod posthuset. I bakgrunden Där framme

vägen – kanske 1972. Eller kanske ännu tidigare? Istället för posthuset kom postlådor. Och posthuset försvann. Någon bild på posthuset har inte Tomas. Posthuset köpte Tomas faster Gerd och satte upp det som lekstuga i Högvalta.

– Jag och brorsan sa för en tio-femton år sen att vi skulle fråga om vi fick köpa det och ställa upp det igen. Marken där det stod är ju en allmänning. Men det blev inte av. Det var ju ganska omgjort och alla postfacken utrivna.

Invändigt var det postfack. Brevbäraren gick in genom en egen dörr med lås och lade ut posten från insidan. Det fanns en bänk på södra sidan.

– Gamlingarna gick ju in och satte sig och vänta. Det blev som en samlingspunkt. Alla hade postfack. Dom kom ända från Edet. Här gick nog en gräns. Folk från Segerfors och Nedre Rackstad kom inte hit.

– Den postföraren jag kommer ihåg kom från Gunnarskog. Han hade en liten grå Fiat. Han var pappa till Inga Mellin, som var gift med Göte.

Britt Thegerström minns också:
Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/02/10/britt-thegerstroms-rackstad/

Hans Ferner (bror till Tomas) kommenterar på Facebook:
“Bodde ju granne med huset i 20 år. Vissa saker fastnade! Dofter i huset o ljud när “post Erik” fyllde boxarna från baksidan. Huset hade små fasta fyrglasade fönster i gavlarna, var rödfärgat och tak av tjock “tjärpapp” Storlek ca 3×4 m, träbänk till höger o Ca 30 fack 3 i höjd. Minns Ture Ander, ljusbrun kostym, plommonstop, vita damasker o käpp som han satte i marken varannat steg! Stilig posthämtare!”

Fritz Lindström, Post-Erik och Disponent Erik Holmgren, sommarboende på Anneberg, väntar på posten

Aino Mellin Svanqvist om vem brevbäraren är: “…tycker det ser ut att vara Erik Karlsson, Åbergshaget i lilla Årbotten. Inga Mellins far och min morfar. Körde sista körturen 1959
Vi har många gånger tyckt att det var konstigt att man ytterst sällan rånade lantbrevbärare som vid pensions o barnbidragsdags hade ganska mycket pengar med sej. Kallades PostErik men även Posten.
Posthus fanns i Perserud o i Årbotten på morfars linje”

Per Erik Ståhl: Min kusin Aino var orolig för att PostErik vid de dagar han bar med sig en ansenlig mängd kontanter. Farfar hade en tjänsterevolver med sig då han hade med sig kontanter, han behövde aldrig använda den, tack och lov!

Maja Fjaestads bild visar hur alternativet till posthus såg ut:

Brevlådorna vid Vattenverket. Bild: Maja Fjaestad.

september 26, 2016juli 11, 2017

Fiskevårdsföreningen – 30 års historia

Under trettio år fanns en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön. Styrelsen var under lång tid ungefär densamma, med Ture Ander, Ragnar Olofsson, Gottfrid Johnsson och Viktor Magnusson som länge återkommande namn. Under 1950-talet verkade komma en nedgångsperiod. Styrelseveteranerna finns inte kvar och protokollsboken har luckor för flera år. Till slut läggs föreningen ner. Varför framgår inte av protokollen. Under mer än 30 år skulle sen saknas en fiskevårdsförening för Racken.

Den 4 september 1930 samlades fiskeintresserade runt Racken till ett möte på Sandstaberg. Under ledning av Fritz Elofsson i Perserud bildades en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön för fiskerättsägare, fiskerättsarrendatorer och fiskare i de två sjöarna. Målet var fiskodling och skydd för lekfisk och ungfisk, inplantering, användande av lagliga och för vattnen lämpligaste redskap och att vidta åtgärder mot olagligt fiske.
I den gamla protokollsboken, som den nutida fiskevårdsföreningens sekreterare förvarar, kan man se att den första styrelsen kom att bestå av Ture Ander (ordförande), Gottfrid Jonsson (vice ordförande), Viktor Magnusson (kassör), Ragnar Olofsson (sekreterare). Karl Andersson var styrelsemedlem och Karl Brant och Emanuel Andersson suppleanter.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

Protokollsboken (som bara tar upp årsmötesprotokoll) har nästa notering först 1933. Här anges för första gången en av föreningens huvuduppgifter: fiskevård: “beslöts att anskaffa abborrar för en kostnad av 25 kr, att efter råd och lägenhet inplantera röding och ål i Racken samt för ca 15 kr gösrom till Västra Mjögsjön” Vidare beslöt “årssammanträdet” att sälja “amatörkort” för fem kronor gällande ett år för mete, drag och spinnfiske samt för angelfiske för högst 10 angeldon. Intet redskap får vara ute annat än i fiskares närvaro”

1934. Detta årsmöte beslöt att fiskekortet inte längre skulle berättiga till att använda standkrok och angeldon. Styrelsen fick i uppdrag att utplantera sikyngel, röding, abborr- och gösrom och medlemmarna att bättra på eller nyanlägga risvasar.
Lagom till kräftfiskestarten skulle annonseras om förbud för obehöriga att fiska inom föreningens område. För att ha tillsyn valdes Erik och Karl Andersson, Rackstad. Karl Nykvist skulle underhandla med Karl i Vassvika när det gällde Västra Mjögsjön .

1935 “Konstnär Ture Ander” utsågs att leda årsmötet och kunde bl a introducera konsulent herr Björnemark som höll föredrag med skioptikonbilder. När det gällde den årliga inplanteringen meddelades att gösrom kommer gratis. Dessutom skulle i Racken inplanteras 3.000 rödingyngel samt sik.

1936. Viktor Magnusson utsågs att representera föreningen vid fiskevårdsförbundets sammanträde i Karlstad – “dock utan tvång att resa-“. Inplantering beslutas: för högst 30 kr gös eller gösrom i Mjögsjön och sik i Racken “2 á 3 hundratusen”. Ture Ander, Gottfrid Johnsson, Karl Magnusson och Erik Andersson tillsattes som fiskeuppsyningsmän “med polismans skydd och befogenhet”

1937 diskuterades Gottfrid Johnssons förslag att för en tid fridlysa kräftorna eller förkorta fångsttiden till 8 dagar. 300 medlemskort beställs! Och en man avstängs från nytt amatörkort efter att ha använt nät och mjärde. Mötet avslutades traditionsenligt med kaffedrickning.

lake-ture-ander — Lake. Ture Ander målade sin fångst.

1938. Styrelseval. Ture Ander, ordf., Ragnar Olofsson, sekr, V. Magnusson, kassör, Gottfrid Jonsson, vice ordf. samt Edvin Karlsson. Suppleanter: David Andersson och Ragnar Johansson. 20.000 gösyngel ska sättas ut! Till länsstyrelsen skall skickas en skrivelse om att icke fiskerätt får medfölja avstyckningar efter stränderna i sjöarna Racken och Västra Mjögsjön samt att anhålla att kräftfiske bara skulle tillåtas “de första 8 dagarna under två årstid”

1939. Årsmöte hemma hos ordföranden på Orrhöjden. Beslutades om gösyngel för 20 kr till Mjögsjön och 10 á 15 kg aborrom att dela på de båda sjöarna samt att höra hos fiskeristyrelsen om det gick att få sik- och rödingyngel. Slutligen skulle konsulent Björnemark ombedas komma och undersöka “om sik och röding gått till” Denna uppmaning upprepas f.ö. på 1940 års årsmöte.

1941 Tillsyningsmän valdes på 2 år: Ture Ander (född 17/9 1881), Gottfrid Johnsson (27/8 1885), Karl Magnusson (27/11 1891), Erik Andersson (1/5 1912), Karl Nilsson (5/10 1895) och Johan Wahlund (27/1 1907). Inplantering: 5.000 laxöringsyngel och för 20 kr gösyngel iMjögsjön

1942. Kort möte på Smedjefallet: 8.000 gösyngel till Mjögsjön och 10.000 laxöringsyngel till Racken..

1943 hemställer årsmötet hos länsstyrelsen om begränsning av kräftfisket “till tiden från och med början av den för dylik fångst inom länet tillåtna tid till och med 14 augusti att gälla för en tid av fem år” Utplantering av 10.000 gäddyngel i Racken och 5.000 i Mjögsjön samt 30.000 abborryngel i Racken.. Och diverse val, bl a Karl Nyström och Karl Nykvist som suppleanter

1944 Sedvanlig utplantering under 1945: 30.000 sikyngel, 5.000 laxöringyngel, 10.000 rödingyngel. Till Mjögsjön abborrom. Helmer Fjäll och Ludvig Spiik nyvaldes som tillsyningsmän. Och fiskekort 10 kr (för sommarstugeägare 5 kr)

1945. “Uppdrogs åt Ture Ander att skriva till vederbörande myndighet och protestera mot fiskeintendent Thörnkvists egenmäktiga förfarande att sända bäckrödingsyngel istället för begärda laxöringsyngel”. Nu beslutade man att köpa, från annat län, 10.000 laxöringsyngel och 20.000 gäddyngel samt 15 liter abborrom till Racken och Mjögsjön.

1946. Den 2 maj sammanträder Filip Hedborg, Karl Nilsson, Ragnar Johansson, Bo Fjaestad, Ture Ander, Viktor Magnusson och Ragnar Olofsson på Smedjefallet och beslutar i ett kortfattat protokoll om inplantering av gädd- och gösyngel.

1947. Sammanträde i Rackstad skola 16 maj, men protokollet verkar inte ha skrivits på den reserverade platsen i boken. Eller avbröts mötet?

1948. Sedvanliga årsmötesförhandlingar. Inplantering av laxöringsyngel och abborrar. 8 dagars kräftfiske – och inga obehöriga!

1949. Protokoll saknas.

1950. Ragnar Olofsson fick i uppdrag att hos länsstyrelsen få stadfäst 8 dagars kräftfiske de närmaste fem åren. Tillsyningsmän valdes på två år: Evert Karlsson, Spekedskogen (f. 20/9 1914), Johan Eriksson, Stålsberga (14/2 1891), Gottfrid Johnsson, Perserud (27/8 1885), Bo Fjaestad, Rackstad (13/6 1903), Våge Albråten, Rackstad (30/8 1913) och Helmer Fjäll, Rackstad (25/8 1905). Inplantering av 40 liter abborrar i Mjögsjön samt 1.000 ensomrig gös- och 4.000 laxöringsyngel.

1951. Värmlands fiskerinämnd vill inte medverka till att leverera abborrom då de tror att det i Racken och Mjögsjön finns tusenbröder. Viktor Magnusson fick i uppdrag att ringa nämnden “att dom ändrar mening och skickar oss abborrom, i annat fall inköpes från Dalälvens Vattenregleringsföretag 20 liter abborrom”

Ett antal årsmötesprotokoll saknas i boken 1952-55

1956. Bo Fjaestad leder förhandlingarna och valdes också till ordförande. övriga i styrelsen: Bror Nykvist (sekr), John Wahlund (kassör), Våge Böving (Albråten) och Stig Kling valdes till ledamöter i styrelsen och Stig Nordanstig och Filip Hedborg till suppleanter, Inplanteringsfrågor diskuterades och beslutades att inplantera ensomrig laxöring för 150 kr.

1957. Möte i Perseruds skola. Sedvanliga ärenden: inplantering av ensomrig laxöring (för 150 kr). Nya års- och fiskekort skall beställas. “dessutom skulle plakat beställas för att uppsättas vid sjöarna angående fisket i sjöarna. Styrelsen fick i uppdrag att undersöka om av- och tillrinningen till sjöarna tillhör fiskevårdsföreningen”

1958. “§ 6 Bestämdes att kalla fiskerikonsulenten, helst före mitten av juli, till ett möte” Inplantering: 1000 ensomrig gös i Mjögsjön och 1.000 ensomrig laxöring i Racken.

1 februari 1961. Sammanträde i Rackstad skolhus. I §3 avslutas föreningen: “En diskussion om föreningens vara eller icke följde. Därvid beslöts att för kassan skulle inköpas yngel och att föreningen upphör”

1993 återuppstår Rackens fiskevårdsområdesförening vid ett möte i Båtvika.

maj 10, 2016april 9, 2024

Lugnet

Lugnet är mest känt som vilohem under 40- och 50-talet. Här följer en en kort historieskrivning. Vet du mer? Har bilder?

1907 säljer Johannes Andersson för 300 kr en avstyckning av sin egendom Holm till fröken Alida Indebetou i Arvika: “ett jordområde 1:4780 har af min fasta egendom hemmanet Holms i Arvika soldatboställe” beläget i nordvästra hörnet av soldatbostället. I maj 1913 fastställdes jordav-söndringen från kronoskattehemmanet 1/3 mantal Holm 1. Sommarro n:o 1 skall i förteckningen benämnas Lugnet n:o 3.

Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:

“Lugnet (Sommarro)

Fröken Stina Beata von Hofsten köpte omkring 1908 eller 1909 en liten timrad stuga från gården “Högerud” i Högerud och lät sätta upp den vid Rackens södra ände och gav den namnet Sommarro. Tillsammans med fröken Indebetou (dotter till dåvarande ägaren till Segerfors gård) blev huset till en början ett sommarviste. Ett rum och kök på bottenvåningen och två små gavelrum på andra våningen.

Så småningom beslöts om en tillbyggnad av huset. En ritning beställdes av Henrik Schröder omkring 1914. Ett timrat hus från Nordtomta i Perserud inköptes och blev vinkelbyggnaden. Snickaren heter Vilhelm Nilsson från Kärrsmossen och Anders på “Kyrkåsen” i Kyrkebyn.

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

Nedre våningen på vinkelbyggnaden uthyrdes till änkefru Lavenius (född Indebetou), som hade ett utvecklingsstört barn. *

1931 dog Alida Indebetou. Fröken Hofsten dog 80 år gammal 1931 några månader senare. 1933 utbjöds Sommarro på auktion. Det såldes ej då, utan senare och köptes av sjukgymnast Oskar Hedinger (1881 – 1951 i Edane). Han flyttade dit 1934 tillsammans med hustrun Hilma (1872 – 1964 i Edane) och sonen Åke (1910 -1997).

Under Hedinger blev nu Sommarro pensionat, omdöpt till Lugnet. Omkring 1941 kom så systrarna Brusén ( Daga, Nora, Göta, Vega, Rosa och Sonja) till Lugnet. Av de tre förstnämnda drevs Lugnet som vilohem.

På Lugnets ägor står ännu ett timrat hus som flyttats från Gerda i Holms föräldrar Per och Marta Anderssons hemman i Holm. Kerstin Werners farfar, Robert Wilhelm Claesson, satte upp huset. Nora Hill (född Indebetou) lät bygga sig ett litet hus strax väster om Lugnet med hjälp av snickaren Sven Johansson från Älvbacka.

1939 byggde Agnes Mattsson, syster till Ludvig Mattsson och Lydia Sager en stuga på berget söder om Lugnet. Då hette stugan Glasberget, men numera Berget.

Kvinnan på fotot är en kusin (Elsa Renström) till Agnes Mattsson. Fotot från Anders Mattsson, brorson till Agnes.

På Lugnet bodde eller åt en period (1943) den då 16-årige Olle Bonniér, som arbetade som lilldräng på Segerfors. Olle har på Lugnet målat tavlan “Åskväder över Racken”. Elsa Ahlgrensson dog på Lugnet (1947). Amelie Fjaestad var patient innan hon kom till ett vårdhem i Arvika, medan systern Anna dog på Lugnet (1946).

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2018/03/11/nar-askan-slog-ner-pa-lugnet/

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

Stina Beata von Hofsten kom tidigt in som delägare och hade vid sin död 20 arvingar till Lugnet. Dessa sålde 1 november 1933 Lugnet till Oscar och Hilma Augusta Hedinger och på köpebrevet finns åtta Uggla, två Örn, fyra Norbäck, en vardera Bäärnhielm, Drakenberg, Högberg, Indebetou, Toll och Hallén som undertecknare.
Alldeles problemfritt tycks det inte ha varit för Hedingers; 1937 erbjuder Arvika Inkassobyrå Karlstads skollovsförening (som då driver barnkolonin på Kampudden) att köpa Lugnet.

1910 undertecknades ett arrendekontrakt med Johannes Eriksson om “ett jordområde av hemmanet Stålsberga på 49 år”. Arrendet överfördes sedan (1933) till Hedingers och 1948 till Daga Brusén. Nu är motparten Anders Gustaf Nilsson.

1970 köper Bo och Ulla Schröder av Daga Brusén. En juridisk markering står med i §8: “Därest Arvika stad skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten, återgår köpet”
Sommaren 2014 firade Lugnet hundraårsjubileum av det av Bos farfar ritade tillbyggda Lugnet

* Leif Höök skrev på Facebooksidan Det gamla Arvika om Silvénsvillans historia 17 sept 2023 bl a:
“…köptes fastigheten 1906 av väninnorna Frk Alida Indebetou och Frk Stina von Hofsten som flyttade in med pigan Hilda Andersdotter fr Stavnäs. Alida arbetade med ekonomi på Arvika Ullspinneri medan Stina med adlig bakgrund var teckningslärare på Arvika Flickskola. De hade valt bort familjebildande och valde istället att på fritiden arbeta i idéella föreningar för att förbättra villkoren för Arvikas kvinnor och barn. 1907 köpte de en tomt vid Racken, byggde litet hus vid Lugnet, Racken inte långt från Segerfors Herrgård där Alida växt upp som bruksägardotter. Men med Möbelfabrik, metallfabrik och även Centralskolan 1912 som närmaste grannar låter väninnorna bygga till sommarhuset vid Racken 1914 och flyttar dit för gott 1919 efter ha sålt villan”

På bilden från ca 1908 ses ”Lugnet” vid Racken, med Stina von Hofsten i hatt. De övriga två är: Alida Indebetou (min pappas morfars kusin), samt sannolikt pigan Hilda Andersdotter. (Tack Björn Lindeberg för text och foto)

april 26, 2016juli 11, 2022

Ajna i Korset

Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad

Holm Rackstad — Stugan som låg på Holm när Ajnas far Martin och mor Emma köpte marken

Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.

Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.

När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.

Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.

Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att : Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada. Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.

Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

Rackens teatercirkel sätter upp Strindbergs Fadren | Rackstadhistoriskt om Rackstads teatercirkeljuni 27, 2017
[…] Tidningsartiklarna är odaterade, men teatergruppen var verksam 1942-47. Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/ http://histori… […]
När scenkulturen kom till Rackstad | Rackstadhistoriskt om Rackstads teatercirkelfebruari 16, 2017
[…] Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/ […]
Skolan. Tomas Andersson berättar. 2 | Rackstadhistoriskt om Några minnen från skolgången i Rackstad skola. Sven Åke Larsson började skolan 1948november 17, 2016
[…] Andra avsnitt om Rackstadskolan: Sven-?ke Larsson: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-racksta… […]
Posthuset i övre Rackstad | Rackstadhistoriskt om Britt Thegerströms Rackstadnovember 7, 2016
[…] Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över…
Rackstadhistoriskt om Barnen behövde inte svältajanuari 7, 2016
[…] Se även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/ […]