Etikettarkiv: Barndom

Karolina Harnesk berättar del 4: En kalvdans i Segerfors

Karolina skall konfirmeras och få sin första kappa. Då måste de sälja tjurkalven och när Karolina och hennes mor passerar Segerfors kommer patron ut.

”Jag fick nog snart annat att tänka på. Jag måste ha kläder för på vintern skulle jag konfirmeras. Jag hade förut tänkt minst av allt på kläder men nu kom min tid med ock jag börja tycka att man var stor ock märkvärdig ock drömde om kappor och klänningar som små flickor.
Ja mor sa en dag till mig att nu skulle hon sälja en tjurkalv. Vi hade så att jag skulle få min första kappa ock jag var omåttligt glad ock det kom en slaktare som köpte kalven. Mor tänkte själv leda den till Arvika hade hon tänkt men hon ångrade sig snart för hon fick ej kalven ur fläkken för det var mej han var van vid. Hon satte ett band på honom så att jag skulle kunna leda honom men det behövdes aldrig för han gick efter mig som en hund med ett horn på var sida om mig det gick utmärkt helt till vi kom på andra sidan sjön Racken där ligger en Herrgård som heter Segerfors.
Just som mor ock jag kom utanför stora ingången på landsvägen kom Patronägaren ut ock han hade med sig en stor Pudel jag tror jag han heter ??stor vit krushårig.?? Denna patron var känd i bygden som en riktig översittare rätt så ung med ock en gammal bondgumma ock en barnunge som han tänkt sig fått en rolig stund när han bussa hunden på oss. Han tänkte väl att tjurkalven skall dra oss med sig men fel han bedrog sig. Han anade inte att kalven var lös ock ledig ock skrämd som han blev av ett sådant djur hade han aldrig sett hunden fortsatte att skjälla som han blivit tillsagd ock kalven blev aldeles rasande men han rusa inte på hunden utan på Patron.
Så hur många gånger har jag ej tänkt på denna kalvdans ock än i dag så gammal jag är kan jag skratta när jag tänker därpå. Patron sprang som för livet utför en brant backe över en rätt så lång bro sen ett långt stycke av landsvägen ock Patron låg som en rem efter marken ock efter honom kom kalven i fullt sken efter kom jag. Mor kunde ej springa så fort. Till sist kunde Patron slänga sig över en gjärdesgård men då vart han morsk i gen ock han skälde på mig att dessa bönder som inte har vett att ha en tjur bunden. Han var nog så rädd att han trodde att det var en full växt tjur men för en gångs skull blev jag ej svaret skyldig. Det är ert eget fel ni skulle aldrig ha bussat hunden på oss så hade ni nog fått gått i fred.
Sen fortsatte vi i samma takt som förut kalven lös jag före han efter helt tills vi kom till Arvika men då band vi honom. När vi kom till slagtaren frågade mor han blir väl slaktad idag nej inte färrän i morron sade de ock vi fick binda honom i en ladugård men då var det slut med mig. Jag blev så ledsen jag som skött honom sen han var född ock jag viste nog bäst hur hungrig han var efter denna lång promenad. Det fans ej något ätbart att ge honom men vatten fans men när mor fått sina pengar så fick jag gå till en bagare ock köpa gammalt bröd ock gav honom men när jag till sist skulle lemna honom kände jag mig som en förrädare som förrått sin bäste vänn ock jag har tänkt på vilken av oss kalven eller jag mest ledsna så kan ett barn fästa sig vid ett djur.
Ock denna kappa som jag fick denna dag kunde jag aldrig tycka om fast det var en fin modern halvlång kappa utan mor fick den så småningom för hon var så liten till Växten.”

Hela Kristinas berättelse finns på Racken.com

Karolina Harnesk berättar del 3

”…varje gång fråga ja vem köpte oss.”

”Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom. Den dagen glömmer jag aldrig när han straxt innan han dog kom farbror Gustav ock de 2 bröderna höll alltid ihop och till honom bad han att göra så mycket han kunde för mor ock oss barn ock det löftet höll farbror oklanderligt. Ja så blev det auktion ock vårt lilla hem blev skingrat åt alla håll ock vad min mor fick i arv blev en ko alt det andra aldra nödvändigaste blev hon skyldig för till oss barn det fans ej ett öre kontanter men det lilla stället var nog skuldfritt men nu blev begravning med alla andra om kostnader/ Ja det har jag glömt. Vi var ett barn till. Min lillasyster Anna hon var 8 år yngre än jag så hon var väll någon månad när min far dog 45 år gammal.
Ja denna Auktion det blev mörk punkt i mitt minne de sålde till ock med köksspisen det var inte så noga förr i tiden ock den var för dyrbar att köpa tillbaka för stackars mor så hon fick börja elda i öppna spisen. Ock det var en svår tid ock de ville att hon skulle sälja egendomen med men det fick de henne aldrig till men min farbror han stod bakom mor ock när hon inte fick ropa in något på auktionen blev han hennes borgensman. Alltså köptes allt det enklaste saker och nödvändigaste så rummen blev nästan tomma men vad det stack till i bröstet när jag som liten kom in på något ställe och fick se våra gamla kära möbler. Jag visste förstås ej bättre och så dessa auktioner på oss barn det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det lika dant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem. Hon fick ge 75 kronor i arende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja vem köpte oss.
Ja nu för tiden kunde nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote. Som de sa det var mest åldringar i våran by bruka vi ha tre 2 gamla gummor, systrar förresten samt en gammal gubbe han var inte så värst gammal men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hadde lätt att komma ihop sig med folk att nog det var någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag och min mor i synnerhet att det var förskräckligt. Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och månad på de största ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så de fick stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det häller många kanske länktar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot jonen men det var väl båda delar.”

Källa: Racken.com, där hela texten finns.

Karolina Harnesk berättar del 2. Skolgång

”Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud ”

”Ja så gick åren ock fylda 6 år börja jag skolan. Vi hade inget skolhus på den tiden utan då fick vi gå till en stuga som hette Dernere. den finns ej nu. En lärare som hette Råhden hålt denna termin ock der gjorde jag mina första läroår. Dessa terminer räckte altid 12 vekkor ock jag tror att jag lärde det mesta där. Resten lärde min far mig att läsa. Det var inte så noga med kläder som jag förut sagt. Nu var det sommar förstås så för kylan behövde man ej klä sig men jag för min del hade nästan aldrig annat än ett linne samt en underkjol med lifstycke på. Jag var så liten så jag mins ej hur de andra kamraterna var klädda men det kanske inte var någon mer än jag som var så enkelt klädd. Så var det ej någon skola på två år. Jag var fylda 8 när nästa skoltermin börja ock den skolan blev i mitt hem. Vårat stora stuga blev skolsal ock vi fick en ung lärare som hette Råden. Han kom direkt från seminariet han var både duktig ock snäll ock han blef vår lärare i fort sättningen. Ja efter denna termin som pågick under sommaren blev det en stor omvälvning i mitt liv. Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom.

Ja nu skall jag fortsätta med min skolgång. Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud och då fick jag en Gammal lärare som hette Lunden och i den termin lärde jag det som skulle läsas på examen så vi börja att innan läsa om Gustav Vasa. Så hans levnadshistoria har jag kunnat utantill hela mitt lif. Kan den ännu. Så var det med alla ämnena. Allt lästes om och om igen det var inte alla som hade lätt för sig så de lärde sig aldrig därför kom vi aldrig längre men examen var hans glansdag. Denna lärare var särskilt förtjust i flickor men pojkarna tålte han aldrig. Det gick många historier om honom så det var nog inga helgon på den tiden heller och änddock var han religiös.
Min nästa termin kom min före detta lärare Rhåden tillbaka till Perserud och jag fick gå de skolar som jag hade kvar för honom. Jag skulle tro att jag var rätt lat och det gällde nästan alla ämnen men mest tekning. På den tiden hade de planscher vi fick rita efter och jag kom aldrig längre än till ? jag rita och sudda ut så min bok var kolsvart det var en jämnårig pojke och jag som var sämst. Den pojken var nog vad man säger lite bakom. Men så en dag tog Rhåden min ritbok samt den pojkens ritbok. Gick längst fram i salen höll upp båda böckerna och fråga barnen om de inte tyckte att våra böcker var lika ja det tyckte de alla, jag med. Men detta blev vändpunkten i skolan för mig Jag har aldrig skämts så mycket i mitt liv tror jag som den gången men jag kom till eftertanke och så tänkte jag. Skall jag vara sämst och till åtlöje för alla nej det skall bli slut på det här. Tänkte jag börja med min ritbok i fatt de andra sen var det jag som fortsatte i alla ämnen och jag var intresserad av allt och skolan gick som en dans dessa fattiga tre månar om året vi fick ej gå mer. De andra nio månar höll Råhden tre månar i Västra Sund, i Jössefors det var ett ställe till men det har jag glömt vilket.
Under dessa år blev det nya mått, vikt. Vi hade skålpund förut men då fick vi börja med kilogram förr hade vi almått så blev det meter så ytmått från kanna till tunna sa jag, ja jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig så konstiga saker men det gick det med men det var nog värre för alla äldre som inte fick lära grundligt. Det fans nog böcker som de kunde köpa men det fanns många gamla som ej kunde läsa och det var nog många som kanske kom in i en afär och ville köpa en meter kaffe eller ett kilo tyg.”

Ock så kom min sista skoltermin. Det roligaste jag viste var att läsa men det fans ej böcker heller tidningar med dem jag hade kunde jag utantill så då var det inget intresse mer. Men jag hade nog i det längsta hoppats att få fortsätta. Det var min lärare ock senare även min konfirmationslärare som ville att jag skulle fortsätta. Min lärare talte med min mor därom men hon kunde inte. Ock den sista dagen i skolan var jag så förtvivlad att jag gick långt bort satte mig på stenrös der ingen såg mig och storgråt ock det var nog min första stora besvikelse i livet men denna dag fick gå som alt annat ock vid den åldern glömmer man snart.

Källa: Racken.com, där hela texten finns.

Karolina Harnesk berättar del 1

På Holger Jonés blogg Racken.com finns bl a en utförlig berättelse om tiden 1876 – 1900 i Karolina Harnesks liv. Hon var född Andersdotter och levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter. Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Karolina skrev ner en berättelse om de första 25 åren av sitt liv: barndom, skolgång, arbete som piga i Oslo och Stockholm och annat. I detta första avsnitt återger vi glimtar från hennes barndom i Perserud.

Karolina Harnesk

Karolina Harnesks berättelse.  Del 1
”Min far förstod sig aldrig på lek”

Jag var född i torpet i Perserud den 30 mars 1876 mina första minnen har jag märkvärdigt nog ej från mitt hem utan från min mormors. Om jag kunde vara 2 eller 2½år var det en begravning på Mellantomta min mormors morbror styvbror förrästen var dött och det minns jag för jag var med för min mor stod väll som vanligt för matlagningen. Ja den avlidne hette ?ngel det var ett öknamn som han utan knot fick bära hela sitt liv . Min mormors mor var gift 2 gånger i första äktenskapet hadde hon två stycken flickor och i glädjen att få en son gav hon honom smeknamnet ?ngel och det fick han behålla. Jag undrar om de inte hålt mer på pojkar förr i världen det var nog som mera hedersvärt att ha en pojke än en flicka.
torpet Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Foto av Torpet  då (c:a 1930) och nu 2010. I mitten på 1800 så fanns Torpet i Rackstad där det köptes och plockades ner och drogs över isen till Perserud.

Ja sen minns jag ej något särskilt förrän Maria min syster föddes en bister vinternatt den 21 januari 1879. Då hade mor en syster hos sig som hjälp och när mors tid kom fick hon ge sig iväg att hämta en gammal gumma som anlitades vid dylika tillfällen och denna promenad höll på att kosta min moster Stina livet. Alla vägar var igensnöade och hon tog miste av vägen och ramla i en brunn vid en ödestuga men hon kunde ta sig upp och fortsätta så att hon fick tag i gumman utan ens värma sig fortsatte hon blöt och stelfrusen hem. Det minns jag ännu för jag var alltid så glad åt moster Stina för hon var så snäll. Jag och min bror fick dela rum i kammaren med mina 2 ogifta farbröder Petter och Daniel. De bodde hos oss efter Farfars död. Ja när allt var överståndet för mor kom far ut och hämta Karl och mig och jag tycker jag känner ännu hur glad jag blev när jag fick se Maria första gången och det var nog lika dant med min bror. Det låg en madrass bäddat på golvet och antagligen var det väl ett glädjeutbrott vi fick för oss att vi skulle göra kullerbyttor på madrassen men det tog ett snöpligt slut. Min far förstod sig aldrig på lek minst vid detta tillfälle och ja minns att hur jag skrek ock tjöt föga öppbyggnande för min mor.

Sen började mitt arbete när det kom en liten i en familj då skulle vaggan ner från vinden ock då bädda de aldrig i en korg eller en säng utan i vaggen ock den skulle vara i full gång från det mor gick upp ur sängen på morne ock tills hon la sig det var vanligt att modern hade barnet hos sig på natten så länge de var små ock det var nog säkrast för de små liven så att de ej förfrös. Jag var säker att det var köldgrader i våran stuga så fort elden i spisen släcktes. Ja det var mitt första arbete att hålla vaggan i full gång. När man var liten så satt man på en pall när man blev större kunde man sitta oppe på kanten av vaggan ock hålla balansen med gjälp av ena foten. Ena armen fick man hålla i motsatta sida av vaggan då inbilla man sig att man satt i Gungstol men det var fina saker det ock det fans bara i förmögna hem aldrig i mitt.

Leksaker kan jag aldrig på minna mig att jag hade. På vintern mins jag att jag ock min bror täljde i trädbitar som vi forma till olika saker ock bark med men någon Döderhultare blev vi aldrig. När det blev sommar kunde vi plocka grankottar som vi kalla kor så bortskämda var vi inte.

Ja åren gick ock man fick gjälpa till det lilla som man kunde. Det första var nog att köra korna till betet om morna samt hämta dem på kvällen en sån kväll minns jag att jag var på väg att hämta hem korna. Jag gick en gen väg med skog på båda sidor så var det stenar att hoppa på så ett tu tre var jag omringad av ormar. Det var nog bara fyra men för mina ögon var det säkert hundra där jag stod på en sten mittemelan dem. Stenen var högst femton centimeter hög men som jag skrek har jag aldrig gjort i hela mitt lif barfota som jag var ock der stod jag när min far kom springande men inte var ormarna rädda. Fast jag skrek så det såg ut som de hade väldigt trefligt men den gången slapp jag bannor av far som eljest var rätt vanligt.

Ja vintrarna var nog det svåraste att för någon förströelse för barn men det var mig mest kylan som var skuld dertill men för att man var inte klädd som man är nu utan man fick vackert vara inne men en ljusglimt hade vi när vi fick gå till Haget min fars föräldrahem. Det var min Farbror Gustav som ägde det då min bror ock jag frös inne der en gång. Det blev till ett rysligt oväder med massor av snö ock då vi ej kunde ta oss hem själva kom min far efter oss en söndag men vi var ej ledsna för att vi blev kvar. På kvällarna kröp vi opp i farmors säng. Hon var nämligen sängliggande en massa år ock hennes säng bestod av 2 våningar den nedersta låg farmor ock övervåningen låg fem unger hoppackade som sillar med 3 jämnåriga kusiner ock vi min bror ock jag mins hur roligt vi hade. Det har vi många gånger talat om när vi träfs som stora ock ett sånt ängla tålamod farmor hade som låta oss leva ock skoja såsom var så sträng att hennes stora gamla söner stod som tända ljus framför henne. Ja nu kommer jag så långt från ämnet. Ja farbror Gustav tog hela unghopen sina med lyfte ner oss i en kålryss ock körde hem oss. Så hade vi en härlig dag till sammans igen men på kvällen tog han nog sina med hem sen kanske det kunde dröja vekkor som man var inomhus

I köket på Segerfors

Kerstin Westerlund (”Sassi”) skriver om sin barndom på 1940-talet på Segerfors herrgård:

I köket på Segerfors utspelades en stor del av mina första nio levnadsår, mellan 1938 och 1947. Mina föräldrar tog över arrendet av gården från farfar och farmor när de gifte sig 1937.
Ett år tidigare hade Arvika stad köpt Segerfors av mina farföräldrar.  År 1947 blev vi tvungna att flytta, för staden skulle inte bedriva lantbruk här, de hade redan ett sådant på Viks gård närmare staden. Själva huvudbyggnaden skulle inrättas till ett semesterhem för arbetarklassens husmödrar, enligt prosten Harald Halléns förslag. Det blev i stället smålägenheter i huset som hyrdes ut till olika familjer.

segerfors herrgård

Jag har tydliga minnen från detta kök där jag tillbringade den mesta tiden under de första åren innan jag fick gå ut själv och leka. Allra först sattes jag i en barnhage, som min far hade snickrat, jag tyckte inte alls om den, jag ville ut och snart blev jag stark nog att dra hela inhägnaden mot olika håll. När jag kunde gå själv måste alla dörrar hållas stängda. ”Dörra öppa!” ropade jag och rusade ut. Detta har de berättat för mig senare, förstås. Så tidigt kan man nog inte minnas, men känslan att vilja ut har alltid funnits inom mig.
Min bästa vän där på köksgolvet var en hamiltonstövare som hette Slarva. Hon var så snäll och tålmodig, trots att jag som riktigt liten försökte undersöka hennes ögon genom att peta i dem. Jag brukade sitta grensle över henne när hon låg på golvet och jag minns hennes stora, mjuka öron som man kunde hålla händerna omkring.
Under 1940-talet var det fortfarande självhushåll som gällde, särskilt under krigsåren. Det var inte bara mamma som höll till i köket. Det fanns ofta något hembiträde och ibland en eller två så kallade hushållselever, som skulle lära sig att sköta ett stort lanthushåll. Dessutom kom ibland olika tanter som hjälpte till när det var mycket att göra. Det var vid slakt och då det var dags att sylta och safta under bärsäsongen. Alla olika produkter skulle konserveras, inte bara frukt och bär, utan även kött. Korvar skulle stoppas och skinkor saltas. Även ägg lades in i så kallat vattenglas i lerkrus. Nere i ett särskilt rum i källaren fanns hyllor där alla konservburkar stod i rader. De var av glas med röda gummiband under glaslocket och etiketter med märkning på.

De snälla tanterna
De två snälla tanterna som brukade hjälpa till i köket var tant Maja i Sal och tant Signe på Lillåsen. Tant Maja var liten och vithårig med en knut i nacken. Hon hade ett rutigt huckle över håret när hon gick ut. Det var blått och vitt eller rött och vitt knutet under hakan. Hon kom gående i sin långa kjol med ett förkläde som hon satte på sig när hon kom in i köket. Tant Signe var klädd likadant men hennes hår var ännu inte helt grått utan mörkt med gråa stänk. Även hon hade håret i en knut bak i nacken.
Tant Signe var den allra snällaste och det var hon som brukade vara barnvakt när föräldrarna var borta någon gång på kvällarna. Hon läste massor av sagor. Varje kväll läste mamma en saga, men tant Signe läste många. ”En till, bara en till, snälla tant Signe!” sa vi och det blev en till och en till, ända tills hon bad oss: ”Gulle I, ja örker inte mer!”
Någon gång var tant Maja barnvakt, men hon ville inte läsa sagor, hon berättade i stället om skrömt och annat hemskt. Till exempel om hur det bodde underjordiska människor i berget bakom stugan ”Där Framme”. En julaftonskväll kom en liten gumma in i huset och sade: ”Får jag låne smörkärna di, så ska du fåa tebaka mä smöre i!” På juldagens morgon stod smörkärnan på golvet i köket med nykärnat smör. Denna historia har jag senare, när jag studerade etnologi, läst som exempel på en vandringssägen, d v s den har berättats i många olika bygder.
Ibland kom tanterna extra någon dag för att hjälpa till. Jag minns att de ibland satt i köket och stoppade stumpor. De trädde upp sockan på en träsvamp så att hålet kom mitt på och de kunde hålla i skaftet utanpå sockan och sy med en stoppnål och garn fram och tillbaka tills det blev tätt med garn. Då vände de på svampen och tråcklade sig upp och ner tvärs igenom garnraden. Till slut var hålet täckt av denna lilla garnmatta. Då fick vi barn sitta bredvid och se på och under tiden brukade tanterna också berätta märkliga saker från förr i världen.
Vid några tillfällen var det många andra tanter med och hjälpte till med att ”sätta upp väv”. Då stod vävstolen i rummet bredvid köket och mamma satt där och dunkade dagarna i ände. En gång sattes en stor s k täckstol upp och då var tanterna med för att ”sticka täcken”. När det var många tanter i huset vankades det förstås kaffe och kakor. Vi barn brukade då också få en kaffekopp med en slurk kaffe med mycket grädde och socker. Det var väldigt gott! Man kunde doppa bullar och kakor i koppen och vara med liksom de vuxna.

Mammas bullar var det godaste som fanns när de var nybakade. Vi kunde ta flera stycken och vandra ut i trädgården mumsande och så in i gen för att hämta flera. Vi fick äta så mycket vi ville. Jag var en tunn liten unge så alla vuxna gladde sig om jag åt mycket. Ibland fick vi extra äggtoddy när vi skulle gå till sängs om kvällen. De oroade sig alltid för att jag var så mager och livlig.
Godis fick vi bara ibland. När far bytte till finkläder för att åka bort frågade jag alltid vart han skulle. Om han sa att han skulle till stan sa jag alltid: ”Köp kallameller!” och det gjorde han. Det blev favoriterna lakritsbåtar, kolabönor och gelehallon, ibland även engelsk lakritskonfekt.
Om han tog på sig fracken var det mycket högtidligt och när jag frågade vart han skulle så var det till kyrkan: ”Jag skall prestavera” sa han och det betydde att det var en begravning. Ibland skulle han till Sällskapet NN, som var en herrklubb i Arvika. Den var hemlig och vi fick aldrig veta vad som försiggick där. Men att man åt och drack gott förstod vi.

Fastrarna 
Ibland kom någon av fastrarna på besök några dagar och då fanns de också i köket, pratade och pratade och hjälpte till med matlagning och bakande. Min far hade åtta systrar. En var i Amerika, i Seattle där hon var frälsningssoldat och senare hög officer inom frälsningsarmén. De andra bodde på olika ställen i Sverige och de flesta var sjuksköterskor, en var vävlärarinna och en var hushållslärare. Farfar hade varit mycket mån om att alla hans barn skulle få en utbildning. Min far fick gå på Påhlmans handelsinstitut i Stockholm.
En av dem, faster Ebba, bodde långa tider hos oss på Segerfors. Hon var handikappad. Hon hade sedan barndomen en nervsjukdom som gjorde att hon darrade hela tiden. Huvudet skakade alltid och händerna darrade när hon skulle göra något. Hon brukade spela rävspel med oss barn och den spelbrädan har jag fortfarande kvar som ett minne. Den är helt upprispad kring hålen där pjäserna skulle sättas ner när man flyttade dem på brädet. Hon brukade också läsa sagor för oss, men inte så ofta. Jag tror att hon inte hade samma tålamod med oss som snälla tant Signe. Faster Ebba kunde spela piano och det var förunderligt tyckte vi barn. Hur kunde man få så vacker musik ur dessa trista tangenter. När vi försökte lät det bara helt vansinnigt.
Jag tyckte mycket synd om faster Ebba, hon var ju inte som en vanlig vuxen. När hon skulle äta med oss i matsalen måste hon ha en servett under sin tallrik och en annan  knuten som en haklapp. Jag förstod att detta måste ha varit väldigt ledsamt, när alla andra runt bordet bara hade en servett i knäet. Inte ens vi barn hade haklapp längre. Alla tanter, utom faster Ebba, hade lockigt permanentat hår eller långt hår med en knut i nacken. Hennes hår var brunt och klippt rakt av i höjd med öronsnibben. Ingen annan hade sådan frisyr på den här tiden.
En av fastrarna, faster Rakel, bodde med sin familj på Smedjefallet, bara några hundra meter från Segerfors. Den stigen dit genom trädgården blev min genom alla åren gick jag den många gånger om dagen. Min kusin Holger var lika gammal som jag, bara nio dagar äldre. Vi lekte nästan jämt under de åren. Han fick börja skolan redan som sex-åring, men inte jag. Katastrof! Ingen lekkamrat mer än lillebror, förstås. Det var ju inte samma sak. Han var tre och ett halvt år yngre.
Alla fastrarna var väldigt pratsamma och beskäftiga. När de skulle komma på besök var det viktigt att allt var välstädat. Det blev intensiva dagar med kalas och lek med kusiner. Dessa dagar umgicks alla och även vi var då med på middagar på Smedjefallet där faster Rakel hade pensionat med ett förnämligt kök. Det fanns en glassmaskin och snälla tanter som gav oss barn rån med apelsinmarmelad på.

Vardagens måltider var inte så högtidliga med vit duk och servetter. Det var nog ingen duk på det gamla slagbordet som stod där utefter kökssoffan, som var placerade mellan de två fönstren. Alla var samlade runt köksbordet och då kom även Robert, som var ladugårdskarl. Han åt alltid med oss i köket. Aldrig i matsalen där vi åt söndagsmiddagar och när det var kalas. Robert pratade inte mycket. Han sa inte många ord och han slurpade när han åt soppa. Han bodde i det lilla huset på andra sidan vägen mittemot huvudbyggnaden. Han kom oftast springande med sina stora svarta stövlar och det blev ett lustigt, dångande ljud när han sprang. Stövlarna lämnade han i köksfarstun. Det gjorde nog alla, för det var alltid fullt med stövlar där. Ibland hängde en nyskjuten hare med enris i buken där eftersom som det var ett kallt rum.

Gasbindor och tvättlappar
Min mor var sjuksköterska och därför, kanske också av en gammal herrgårdstradition i Värmland, kom alla hit till henne med sina hälsoproblem. Det satt ibland en gubbe på en stol med ett sår som skulle läggas om. Någon hade skurit sig i handen eller huggit sig i benet eller fått en metkrok i armen. Det var som en sorts vårdcentral och det var helt vanligt och en del av husfruns arbete.  Det skulle alltid finnas rena gasbindor och tvättlappar ifall någon gjorde sig illa. På den här tiden fanns inte plåster att köpa, åtminstone hade inte vi sådana produkter.
Gasbindor, tvättlappar och handdukar kokades i tvätten för att bli helt rena. När de här gasbindorna av tunn väv hade torkat var de hoptrasslade och måste redas ut. Det var ibland min uppgift. Jag var kanske bara i sexårsåldern när jag fick börja med detta arbete. Mamma hällde upp varmt vatten i ett handfat. Jag skulle först tvätta mina händer ordentligt med tvål och torka dem med en ren handduk. Sedan satt jag vid köksbordet med de tilltrasslade gasbindorna på en bricka och började trassla ut dem en och en. Varje binda skulle rullas ihop så att den delen som var uppklippt för att knytas kom inne i rullen. Den färdiga gasbinderullen skulle jag lägga på ett avlångt silverfat där alla till sist låg i en fin trave. De sparades i ett skåp tillsammans med brännvin, som användes till sårtvätt och annat som behövdes. Ingen annan än mamma hade tillträde till detta skåp.

Segerfors 1946

 

 

 

Ur Svenska villor och gårdar. del 1. 1946