Gustaf Persmans yrkesbana startade i Rackstad

En av Arvikatraktens keramiker var Gustaf Persman. Han växte upp på den lilla gården Hurra i Rackstad – halvvägs till Gustås.

Han föddes 1908. När han var åtta år flyttade familjen från Arvika till Hurra.

”Om Gustaf berättas att han som liten satt i dikena och gjorde små saker av lera. Han hade sett keramiktillverkningen hos Riborg Böving på Albråten och blivit inspirerad. När han var 15 år gammal började han arbeta hos Riborg Böving, som ju inte drejade själv, utan det var Samuel på Stortorpet som kom till henne då och då för att hjälpa henne. Gustaf såg på honom när han drejade och satt däremellan själv vid Riborgs drejskiva och tränade. Han lärde sig i stort sett själv att dreja genom hård träning. Senare var det alltid han som drejade åt Riborg.” *

Gustafs första drejade mugg. Vid 13 års ålder. Dekorerad av systern Anna, som var så begåvad att hon även fick hjälpa Maja Fjaestad med hennes tryck

Kerstin Werner har berättat att många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl”

Gustafs son Björn Persman (f. 1942) berättar att farmor Marie tidvis försåg familjen på Albråten med mat. Motprestationen var att Gustaf gick i lära hos Riborg. Sonen Våge kom då och då över skogen för att hälsa på Gustafs bror Edvin – men också för att få något att äta. Hurra hade ju ett litet jordbruk med några kor.

I mitten av 1930-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad på Hurra med en vedugn. Rester av byggnaden finns ännu längs vägen mot Gustås. 1934 hade han gift sig med Signe. Året efter föddes Björns storebror Bo. Några år bodde familjen i Lillstugan på Hurra. Därefter bodde man på andra ställen i Rackstad, bl a på Smedjefallet.

Keramik från Hûrratiden tillhörig sonen Björn

Tekanna. Senare arbete

Sonen Björn har keramik från Hûrratiden. En del med tysk glasyr som han övertagit från Riborg.

När kriget kom kunde han inte längre köpa ved till sin ugn. Den behövdes till gengas och till något större företag. Under 40-talet arbetade han därför för Viktor Axelsson i Ålgården och där bosatte sig också familjen.

På 1950-talet byggde Gustaf sig en egen verkstad, men det blev magert att leva på keramik, även om det blev bättre på 60-talet. Gustaf Persman dog 1992, 84 år gammal.

Källa: *Från stenkärle till prydnadskeramik av Britt Andersson och samtal med Björn Persman 2019.

Mer om Hurra: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2019/03/09/hurra-danielstorp/

Kan du berätta mer? Är något fel? Har du bilder? Skriv kommentar på Rackstadhistoriskts Facebooksida eller direkt till mig: lennart.wettmark@gmail.com

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Johannes Olsson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
“Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
“Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg
Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz “Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander
Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

Fika hemma hos Riborg. Apotekare Jonsson till höger. Kalle Bond till vänster. Kalle var bror till Ester Bond som ägde Rintorp före Rogne Ander.

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos “fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge
Våge utanför sitt hus. 40-tal?
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet
På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika “Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien, tror Per, och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015
Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.