Etikettarkiv: Sågverk

Sågverk i Segerforsälven och närområden

Nils Olofssons föredrag i Segerfors kvarn juli 2019:

Förutsättningarna för sågverk vid Segerfors var goda, tillgång till råvaran, möjligheten att flotta på Racken och i Segerforsälven. Älven med forsar och fall gav också kraftkällan med vattenhjul.
   Skogen blev tidigt råvara inte bara för bränsle utan för byggnadsmaterial, stockar, plankor och takstickor. Även tjära och kol var viktiga produkter från skogen. 
   Skogen var också en viktig arbetsgivare eftersom huvuddelen av arbetet skedde vintertid och blev ett bra komplement till jordbruksarbetet under sommarhalvåret. Arbetsuppgifterna var främst timmerhuggning med kvistning och barkning, transporter med häst och kälke, flottning och sågverksarbete.


Timmerhantering, timrets väg
Fram till 1950-talet var det yxa och timmersvans som gällde för avverkning. Transporten skedde med skogskälke ut ur skogen och flottning på sjöar och i älvar fram till sågarna. Nedan bilder på Racken en vinterdag 1917 och I kvarndammen där det kunde finnas många stockar i avvaktan på fortsatt flottning ner till sågarna.

Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur flottning kunde ske i Segerforsälven, men flödet var större innan Arvika började ta sitt dricksvatten från Racken i början på 1900-talet. Flottningen skedde också huvudsakligen under vårfloden då snösmältningen gav rikligt med vatten i älven.

För att timret skulle kunna passera Smedjefallet och kvarnen, byggdes timmerrännor.
Ture Anders målning visar timmerrännan vid Smedjefallet med kvarndammen i bakgrunden.

En fråga som kommit upp är om det skedde vinschning på Racken? På några ställen finns järnbultar kvar i berget och i stora stenar. Dessa kan ha varit fästpunkter för vinschar eller länsor i sjön. Detta är tydligt på Kajsas udde men kan även ses vid Bråten och Edet.                            Det kan säkert finnas på andra ställen också, så information om det tas tacksamt emot av författaren.

Ny teknik i skogen
Under andra hälften av 1900-talet introducerades motorsåg och senare även skördare för avverkning. Detta medförde kraftigt ökad produktivitet i skogen, samtidigt som skogstraktor, skotare och timmerlastbil effektiviserade transporterna. Därmed ändrades förutsättningarna för lokalisering av sågverken. Ökade timmervolymer gav också krav på större kapacitet.

En annan intressant transportväg för timret var linbanan mellan Mangskog och Gunnarskog. Den Byggdes 1914-1915, beställare var Jössefors AB. Linbanan gick mellan sjöarna Mangen och Gunnern och sedan flottades timret från Gunnern via Vaggeälven ned till Jössefors.                        Linbanan var ca 13 km lång och gick över 106 bockar, den högsta 30 m hög. Den hade 252 vagnar och en transportkapacitet på 12 ton per timme. Den drevs från en drivstation vid Bytorp, först med en råoljemotor som senare ersattes med en ångmaskin. Linbanan lades ner 1924.

De sågar som anlades var av två typer – Husbehovssågar och avsalusågar
På husbehovssågar var det små eller inga krav på tillstånd. 1828 blev det helt fritt att anlägga sådana. Ökande efterfrågan och konkurrens om skogsråvaran gjorde att regleringar och beskattningar tidigt infördes för de s.k. avsalusågverken som oftast var större.

Två huvudtyper av sågar kom till användning, Ramsågar och Cirkelsågar.
Ramsågen utvecklades sannolikt från s.k. kransågning. En stocksåg som hanterades av två man vid fällning användes också för att dela stocken till plankor. Man lade då stocken på en ställning, så att en man kunde stå över och en under stocken och såga.

Redan på 1500-talet gjordes enkla ramsågar med ett blad i en ram, som med vattenkraft rördes upp och ner. Tjocka grovtandade blad gav råa sågytor som ofta måste hyvlas. Successivt kom tunnare sågblad som gav mindre spill och slätare sågad yta. Efter hand användes också flera blad i ramen varvid produktiviteten ökades.

Cirkelsågen, med en roterande sågklinga, introducerades under senare delen av 1800-talet, framförallt vid mindre sågverk. Den var lättare att ställa om för sågning av olika dimensioner.
Cirkelsågverken kunde göras flyttbara eftersom de oftast drevs med ångmaskiner, råolje- eller el- motorer.

Lokaliseringen av sågverk styrdes i början helt av tillgången på kraftkällor. Älvar och bäckar med vattenhjul var den vanligaste kraftkällan. Senare började även vattenturbiner användas.
En teknik som användes tidigt även vid sågverk var s.k. hästvandring, som var vanligt vid drift av tröskverk på gårdar.

Med ångan och lokomobiler kom nya lokaliseringsmöjligheter under andra hälften av 1800-talet. Tändkule- och el-motorer kom under början av 1900-talet och blev snart dominerande som kraftkälla.

Järnbruksdöden
Under andra hälften av 1800-talet lades många järnbruk ned, framförallt de mindre, detta framförallt p.g.a. att nya processer hade kommit som inte var beroende av träkol för järnframställning.  Andra faktorer som bidrog var övrig utveckling av ny teknik, såsom kraftkällor, transporter etc. liksom naturligtvis strukturrationaliseringar och sammanslagningar.

Detta ledde till att många bruk sökte andra verksamheter att satsa på.

Sågverksindustrin blev ett naturligt alternativ, så även för Segerfors Bruk, där den förste Brukspatronen Sandelin, tidigt hade intresserat sig för andra sågverk i området, där sågarna i Perserud och Mölnerud har omnämnts i sammanhanget.

 

Segerforssågarna
De båda Segerforssågarna låg vid den ”tredje” forsen som låg ca 300 meter nedströms kvarnen. Jämför figur nedan t.h.
Två andra sågar fanns också i närområdet – Mosågen och Ångsågen på Fjaestads udde, varom mera nedan.
Två sågverk anlades ”efter varandra”. Spiksmedjan som är streckad i figuren nedan låg närmast dammen. Måttuppgifterna baseras på en studie gjord av Riksantikvarieämbetet 1989:

Såglämning, bestående av resterna av en fördämningsvall, ca 15 m l (ÖNÖ-VSV) av 0.3-1 m sten ibland tuktade gråstenar med rester av en stockkistkonstruktion och två såghusgrunder. Den ena husgrunden är 9×8 m (ÖNÖ-VSV) av 0.5-1 m st tuktade gråstenar, i husets S ända är 8 järnöglor och spår av en stockkistkonstruktion. Den andra husgrunden är ca 25×8 m (NV-SÖ) av 0.5-1.5 m st tuktade gråstenar och tegel. I husgrundens SÖ ände är ett postament med sågfästen, 3×2 m (NV-SÖ), 0.3-0.5 m h. Det största i NV liggande, såghuset är det yngre av de båda.”

Den äldre sågen närmast dammen och spiksmedjan, var sannolikt en husbehovssåg uppförd för att såga virke till den omfattande byggnation som krävdes för järnbruk, jordbruk och kvarn.
Den nyare sågen, en avsalusåg, anlades 1855 och omnämns i de protester som bl.a. Wiks säteri anförde. Detta eftersom den konkurrerade med Mosågen, som anlagts tidigare.

De två sågarna och spiksmedjan drevs av vattenhjul från en gemensam ”sump”, en rektangulär träränna. Vattnet kunde tas ut från ”sumpen” till de olika vattenhjulen. ”Sumpen syns på fotografiet och målningen nedan, båda från ca 1930. I bakgrunden syns brädstaplarna som låg på gärdet väster om kvarnstugan.


Den äldre husbehovssågen lades troligen ned när den nyare större sågen kommit i drift, medan avsalusågen var i drift fram på 1930-talet. 
Spiksmedjan lades förmodligen ned vid avvecklingen av järnbruksverksamheten på 1860-talet

Arbetet med timmerhantering och virkeshantering i sågarna gav som tidigare sagts sysselsättning, men arbetsmiljön lämnade mycket i övrigt att önska.   Arbetet var krävande med förläggning, ofta i kojor långt hemifrån och att traska i djup snö, skotta, såga, kvista, barka, lasta på och av kälke och köra stora lass i branta utförsbackar. Flottningen var riskabel, både på sjön och i älven. Sågarbetet gav många kapade fingrar och armar och virkeshanteringen att bära flera plankor på axeln upp på höga brädstaplar var ensidigt och tungt.

 

Mosågen
Mosågen ägdes länge av Wiks säteri och har sannolikt funnits sen början på 1800-talet eftersom Wiks säteri nämns som ägare av en timmersluss vid Segerforsälvens utlopp från Racken i början av 1800-talet. Den nämndes också indirekt som avsalusåg 1855 när Segerfors sökte status som avsalusåg och Wiks säteri invände mot detta.
Mosågen ägdes och drevs av Skogslund från 1909, den köptes senare av Skogsägarföreningen, troligen på 1940-talet.  Den expanderade successivt till en ganska omfattande verksamhet innan nedläggningen i mitten på 1960-talet. Svårigheter att ordna rationell virkeshantering med truckar och tork var sannolikt en bidragande orsak till nedläggningen.
Mosågen drev även ”Clippersågen”, inriktad på björktimmer. Denna såg låg ca 200 m väster om Kvarnstugan på området mellan vägen och älven.

En fortgående mekanisering och rationalisering av sågarna började på allvar i mitten av 1900-talet. Denna innebar bl.a. barkning i barkmaskin vid sågen, virkeshantering med transportörer, datorisering bl.a. automatiserad sortering, truckhantering av virkespaket och torkning i virkestorkar i stället för i brädgårdar.

 

Sågbruksdöden
Utvecklingen för de många mindre sågarna under 1900-talet ledde till nedläggningar och sammanslagningar till större enheter, något som skulle kunna kalla sågbruksdöden. Orsakerna till denna utveckling var bl.a. att eldrift och lastbilstransporter möjliggjorde friare lokalisering, mekanisering och automatisering i sågarna, datorisering ända ut i skogen, större volymer bl.a. beroende på ökad skogstillväxt samt en ökande export.

 

Sågen och lerkvarnen vid Sågmon
Ytterligare en såg låg i Segerforsälven i den del som kallas Viksälven. Den låg där gamla Karlstadsvägen går över älven. Den var sannolikt en husbehovssåg.                                                        I samma anläggning drevs även en s.k. lerkvarn. I denna rensades och tvättades den lera som fanns i området och som visat sig väl lämpad för krukmakeri.

Övriga sågar i närområdet
Ytterligare sågar fanns där timret från skogarna i området runt och i närheten av Racken kunde sågas.  Perserudssågen, etablerades redan 1824. Sågar fanns även i Gunnarskog, Mangskog och Brunskog, där Mölnerud och Kronan låg ”på andra sidan skogen”
Vid Kyrkviken låg 2 ångsågar, båda belägna på Sågudden

Ångsågen på Fjaestads udde
Denna såg lades ner 1930 då Gustav Fjaestad köpte marken och byggde sitt hus där. Det har visat sig svårt att få fram information om denna såg, startår, ägare, omfattning etc., utöver några minnen från enskilda personer som hört berättas om den! Arkiven i Arvika och på länsstyrelsen Karlstad har inga uppgifter.

Mot den bakgrunden är Kvarnföreningen och undertecknad tacksamma om de, som vet mera eller har information, målningar, foton etc. om ångsågen eller andra verksamheter längs Segerforsälven, kontaktar oss.

Nils Olofsson
(070-3766099)
nilsolofsson.konsultab@telia.com

 

Kvarnstriden i Segerfors 1843-1850

1765 fick Wiks säteri och bostället Gate med stöd av jordägare i en rad hemman, bl a Rackstad, Holm och Perserud inrätta varsin tullmjölkvarn, dvs fick ta ut en avgift. I november 1842 gjorde entreprenören Adolf Sandelin – brukspatron på Segerfors – ett utspel, som ledde till en stor rättslig strid. Sandelin skickade med stöd av en särskild skrivelse från hemmansägarna kring Segerfors en begäran att få uppföra en tullmjölkvarn och ett sågverk på Segerfors. Därmed kom han att provocera kvarnägare på flera mils radie och bönder i Brunskog och en juridisk strid bröt ut sommaren 1843 som inte slutade förrän 1850.

Kvarnen

”Då jag enligt författningarna icke å husbehovskvarn får förmala bruksarbetarnas mäld, så nödgas Adolf Sandelinjag, så väl för mine vid Segerfors varande arbetares, som flere derintill gränsande hemmans behov, anhålla att få uppföra och gagna en tullmjölkvarn såsom ytterligare grund för min ansökan vidfogas en av kringboende hemmansägare underskriven ansökan, som visa att den begärda anläggningen är av behovet påkallad” Segerfors bruk 15 nov 1842. Ad. Sandelin.

Fyra hemmansägare i Stålsberg, Rackstad och Bålgård (understödda av en rad andra namn) formulerade problemet: ”i anseende till brist på tillräcklige kvarnar här på orten ofta nog tvingas att såsom under innevarande års sommar hänt, färdas flere mils väg med vår spannmål för att få den förmalen, vilken olägenhet för oss avhjälpes genom kvarnanläggning å nämnda ställe”

Motståndarna var starka och utgjordes av:

  • Ernst Hårdh <Hård av Segerstad> å sin moders, Enkefrun Capitainskan M Charlotta Hårdh,hård av segerstad vägnar (ägare till salusåg och tullkvarn vid Wiks säteri),
  • Brukspatronen N. Frykholm (disponent på Elgå Bruk),
  • Lantbrukaren G A Wall (arrendator av bostället Gate med tillhörande tullkvarn och ombud för hovjägmästaren och riddaren Herman Falk),
  • Uppbördsskrivaren J F Wickelberg , ombud för herr Capitainen och Riddaren A M Lagerlöf (med tullkvarn i Brättne)
  • Herr majoren M. Juel i egenskap av syssloman i framlidne brukspatron A F Edgrens gäldbundne bo ävensom herrar kyrkoherdarna Jonas och Anders Unger (Sälboda tullmjölkvarn)

Hårdh presenterar på sin och de protesterande Frykholms och Walls vägnar ett skriftligt anförande till häradsrätten och lyfter motståndet till nationalekonomiska höjder:
” Den senare tiden har visserligen uppenbarat en så bestämd syftning till frihet uti alla lovliga näringsföretag, att den som däremot vågar en motsägelse nästan bemöts med hån. Detta frihetsbegär i och för sig själv erna vi icke fördöma, vi erkänna istället dess välgörande inflytelse på industriens utveckling <men> bestrida sökandes rätt att göra nyanläggningar, som i detta det allmänna ej medföra något gagn, men göra skada och förfång för våra ägandes äldre verk?? frihet att intränga med varje nytt anläggningsförsök, varav den otvivelaktiga påföljden måste bliva en tidstävlan med varandra till ömsesidig undergång; sådant vore för äganderätten ett vådligt experiment och huru högljutt opinionens hugskott må uttala sig för frihet i alla näringsgrenar, så bör man dock kunna trygga sig därvid att denna frihet av lagstiftningen varsamt tillämpas”

Hårdh kan acceptera frihet att etablera sig varsomhelst ”om det handlar om att concurrera i werldshandeln, ty därav uppkommer en både för den enskilde och det allmänna nyttig tävlan att genom snillrika inventioner förbättra och mångfaldiga tillverkningarna samt väcka spekulationsandan att i handeln gör dem fruktbara, men kvarnar”

Visserligen ökar folkmängden, men inte spannmålsproduktionen i lika hög grad; Utvidgade odlingar kommer att gälla trädgårdsväxter, rot och skidfrukter, tror Hårdh.

Syneförrättning på Segerfors

17 och 18 augusti 1843 samlas häradets Syneförrättning förstärkt med vice notarien i Svea Hovrätt på Segerfors för att gå igenom hela ärendet. Tidigare på sommaren hade uppbördsskrivaren Wickelberg, som ombud för sin huvudman A M Lagerlöf inkommit med en A M Lagerlöfny skrivelse om ”Ad. Sandelins begäran att uti en genom Rackstads ägor framflytande mindre å få anlägga ett par mjölkvarnar <menar stenar>”  Sandelin stöder sin ansökan på ”dels bruksarbetarnes behov, dels folkmängdens förökande och dels en hop allmoges övertalande att understödja hans begäran” Wickelberg går tillbaka i tiden och berättar hur Gate och Wik 1810 fick nej på att anlägga ytterligare två kvarnstenar eftersom det inom en radie av 3 ¼ mil redan fanns 21 par skattlagda. Inte heller 1813 gick det igenom. Först 1825 hade Arvika tillräckligt många nya invånare för att Häradssynerätten skulle godkänna ansökan. 1843 har Segerfors 23 mantalsskrivna och 13 minderåriga. Wik och Gate ligger bara en ¼ dels mil bort. Och dessa kvarnar har brist på mäld, konstaterar Wickelberg.

17 aug. kommer en replik från jordägarna i Perserud, som medger att man har egen husbehovskvarn, men att både under sommaren och under vintern kan vatten saknas. Och det finns ingen kärrväg. Racken fryser till sent och i december händer det ofta att de närmaste kvarnarna är upptagna. Till Segerfors har man endast ¼ mil sjövägen och hemmanet är 23 jordbrukare, som utöver det man mal hemma kan komma upp i 50 tunnor råg och 100 tunnor havre till förtullning. Och man har inte förbundit sig någon malningsrätt till någon äldre anlagd tullmjölkvarn.

Mot detta protesterar Frykholm: Perserudsborna mal det mesta på sin kvarn, resten är obetydligt. Han har också kikat i bruksboken (för 1841) och ser att de 23 arbetarna med hushåll förbrukade 62 ½ tunna råg och 133 ½ tunnor havre och inget hindrade att man malde det på husbehovskvarnen.

Stålsbergaborna anmälde sig nu till den planerade tullkvarnen. Liksom Rackstad: ”Vi tillåta oss även nämna att den omständigheten ofta inträffar att så stort tillopp av mäld är vid nämnda kvarnar att vår mäld måste vänta i flera dagar och man alltså får göra tidsödande resor förgäves”

Både Hårdh, som menade att de malde på sin egen kvarn och att resten var obetydligt – och Wall replikerar: ”Dom har sagt sig blivit väl betjänade och har kunnat varit här när vattnet blivit uppdämt vid Segerfors eller annorstädes.”

Mjölnarna Nils Nilsson vid Wiks kvarn och Olof Erlandsson, Gate, bekräftar det i ett uttalande 18 aug 1843: ”Mäld saknas ofta då vatten finnes. Sällan har från nämnda hemman <Stålsberg, Rackstad, Perserud> mäld mer än till skrädning varit förmalen. Men måhända att bemälte hemmans åbor kunnat varit här då vattnet blivit uppdämt ovanför vid Segerfors eller annorstädes, dessa omständigheter måste icke läggas oss mjölnare till last. Segerfors mäld har varit förmalen här vid dessa kvarnar, på grund härav kunna vi ej antaga att uppgiften över Segerfors arbetares mäld är trovärdig. Den vanliga vittneseden vill vi avlägga då den fordras”

Synerätten går den andra dagen ut för att med egna ögon besiktiga anläggningarna:

”Och befunno de voro uppbyggde i den så kallade Rackstads Elfven, vilken jämväl driver smideswerken vid Segerfors bruk samt har sitt ursprung ifrån sjön Racken och efter sitt utlopp därutur genomlöper veterligen allenast enskilde och ej allmännings ägor; att den för mjölkvarnens anlagde dammen, vilken jämväl begagnades för en därvid befintlig husbehovskvarn tillhörig kronoskattehemmanet Holm, hade fäste på detta hemmans grund och var uppförd något nedan karta Segerfors 1860brukets stångjärnssmedja till tjugotvå alnars längd <13 m> samt fyra och en halv alnars bredd <2,7 m) med en arm åt vardera sidan, ifrån vilken damm var uppbyggd en gjuta <ränna> tre alnar bred <1,8m > och trettioåtta alnar lång <23 m>, varav bildades ett fem och tre fjärdedels alnar <3,5 m> högt fall. Vid detta fanns det nya kvarnhuset beläget, å frälsehemmanet Rackstads grund, sexton och en halv aln långt <10 m>, tio och en halv aln högt <6 m> samt inemot lika brett, försett med ett vattenhjul av fem alnars genomskärning <3 m>, vilket drevs med överfall, och skulle därtill användas ett par ej långt därifrån liggande kvarnstenar av femtiofem tums <1,40m> genomskärning och tio tums tjocklek <25 cm>

 

Sågverk

Sandelin ville också utvidga sitt sågverk i Segerfors. 1836 hade han på en konkursauktion köpt Mölnerud såg i Brunskog för 230 riksdaler. Det som var intressant i sammanhanget var de sågverksprivilegier som hörde ihop med sågen.

I Synerättens handlingar rapporteras:

”Sågverket var uppfört strax nedanför brukets spiksmedja, vars dammbyggnad jämväl begagnades för sågen, å vilken nu försedd med allenast ett blad, för närvarande endast försågades timmer av sökandens egna skogar, men brukspatron Sandelin förklarade, att, i händelse den sökta flyttningen av såg privilegierna beviljades, önskade han att å det nya verket få såga utom till husbehov tio tolfter samt femtio tolfter plank till avsalu, jämväl för lego åt Holms och Rackstads hemmansägare.”

Att flytta sågen är enligt Ernst Hårdh om möjligt ännu mer förödande än själva kvarnanläggningen! ”Mosågen < som ägs av Wik>  måste huvudsakligen förses med sitt behov av sågblockar från sjön Racken och älven utföre till sågen. Någon annan flottled finnes här icke. timmertillgången inom orten <är> icke på långt när tillräcklig för redan de befintlige sågar , i flottleden föras till sågen förbi det ställe där nya såganläggningen nu är i fråga.”

Skogstillgången till Mölneruds såg kan inte transporteras över mellanliggande höjdsträckningar. Därtill kommer ortens sedvänja och benägenhet att årligen göra stora svedjefall, som gör att det tar hundra år att återställa skogen.

Frykholm på Elgå bruk har också invändningar. Bruket har ”från gammal” tagit timmer från Racken via flottleden. ”1810 undertecknades kontrakt mellan Elgå bruk och Wik om att Elgå under 25 år skulle få framflotta ett hundra tolfter timmer årligen mot en ersättning av åtta skilling banco per tolft. Men timmertillgången har på senare tid varit så ringa att uppköp och flottning från detta hålla lämnats å sida”

Wickelberg är ombud för Mölneruds och Ragneruds jordägare, också ägare till vattendraget på den egna skogen som flyter från Aborrtjärnet, Slomvattnet och Lilltjärnet till sjön Fån (?). Man lämnar in stämningsansökan till nästa laga ting i häradet och kan visa upp ett kontrakt från 1815 med Erik Wall, bruksinspector på Hwittlandal (?), som bara gäller nyttjanderätt – inte privilegiet. Man anklagar Sandelin för att ha raserat sågen och kräver att han bygger upp den och ersätter jordägarna för förlorad möjlighet till husbehovssågning.

Synerätten avgav sedan ett uttalande där man konstaterade att det inom ett avstånd av 3 ¼ dels mil sen tidigare fanns, utom en stor mängd husbehovskvarnar, tjugotre par skattlagda kvarnstenar och däribland på det korta avståndet härifrån av fem sextondels mil, två kvarnar med två par stenar vardera. Alla har tjänlig väg, utom Perserud som har det till Sälboda tullkvarn. Sandelins begäran skulle hota gamla odalkvarnar ”ofelbart skulle därigenom till deras hävd och inkomst med tulltäktstagande skadas, samt följaktligen till deras bestånd undergrävas”. Man avstyrker därför att konungens befallningshavarande i länet i ärendet vidare förordar en tullkvarnsanläggning. Och vad gäller sågen konstaterar man att rätten fått en stämning om äganderätten till privilegiet och ett krav på att Mölnerudssågen skall återställas i brukbart skick.

Nya tvister

1844 klagar ägarna av Wik och Gate i en skrivelse till landshövdingen att Sandelin inte håller dammluckorna öppna i sådan grad att deras kvarnar kan drivas. Resultat: Sandelin åläggs att hålla dammluckorna i det läge förrättningsmännen efter inspektion ansett erforderligt. ” ägande vederbörande kronofogde att, därest Sandelin icke skulle ställa sig till efterrättelse vad härigenom blivit förordnat, vid skeende anmälan, på bruksägarens bekostnad meddela laglig handräckning till stämbandets* uppdragande till den bestämda höjden”

1846 dör Adolf Sandelin. Nu ansöker Th. och CH Sandelin och brukspatron A. Frisk med hänvisning till befolkningsökningen om att få starta tullkvarn. Ägarna till Wik och Gate protesterar och landshövdingen lämnar avslag 1848 .

edmund Sandelinthure Sandelin

1850 har de liberala idéerna om näringsfrihet slagit igenom och det verkar vara läge för ett nytt försök. ”Herr Brukspatron Edmund Sandelin som för närvarande arrenderar Segerfors Bruk och Landtegendom i Arvika socken var vid sockenstämman närvarande och tillkännagav att han ämnade söka Tullqvarns Rättigheter för den Husbehovsqvarn som är anlagd på Segerfors ägor för vilket ändamål han ansåg sig böra anhålla om Arvika församlings yttrande i denna sockenstämma huruvida församlingen ansåg denna qvarn, om genom Tullqvarnsprivilegier blifver tillgänglig för andra socknebos mäld…” (protokoll 9 dec 1849)
Nu vänder man sig till Kommerskollegium i Stockholm. Och får rätt! Kommerskollegium hänvisar till stödet från sockenstämman i Arvika, ”att sockenmännen därvid intygat att rättighets kommerskollegiumerhållande till ifrågavarande kvarns begagnande emot tulltäkt skulle bliva av väsentlig nytta för orten och vara av behovet påkallat sedan folkmängden numera ansenligt tillvuxit ej mindre i Arvika köping, än i Arvika landsförsamling och de inom socknen förut befintliga tullmjölkvarnarna icke med den skyndsamhet kunde förmala ortens spannmål, att icke kvarnsökande finge till kvarnresor använda många därigenom förspillde dagsverken och kostnader; Alltså och då, utom den spannmål, som från andra personer kunde komma att till nämnde kvarn till malning avlämna, därstädes vore att påräkna en så stor mäldetillförsel från Segerfors bruks egna arbetare att kvarnen därav komme att i tull indragade belopp enligt Kungl. Brevet den 21 juni 1805 vore bestämt som det ringaste, varför en tullmjölkvarna må tillåtas, prövar Kong. Collegium skäligt att med ändring av landshövdingeämbetets ovanberörda utslag tillåta klagandena att till malning, mot till ovannämnda kvarn med ett par stenar begagna, räntas utgörande till Kgl. Mjt och kronan, vilken kommer att vid skeende skatteläggning, därom Konungens befattningshavande har att förordna, kvarnen åsättas, vilket vederbörande till efterrättelse länder”

landshövding

Den gamla kvarnen rivs och en ny står klar 1852. 1916 ersätts den av den nuvarande kvarnen.

Sammanställt av Lennart Wettmark nov 2014.
Källa: Mappen Äldre handlingar. Segerfors kvarn och sågar. Västra Värmlands fornminnesförening, Sågudden Arvika. Porträtten är hämtade från En bok om Arvika. 1933

* Vad är stämband i detta sammanhang? Här ett svar från Tekniska muséet:
Ur SAOB Stämma v3:  STÄM-LUCKA , sbst. ² (sbst. ¹ se sp. 14066). ( stäm- 1807 osv. stämme- 1925 ) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dammlucka; särsk. (förr) om sådan lucka på kvarn;
”Likheten mellan stämbanden i halsen, som stoppar luften och detta stämband kan ligga i att fördämningen i sin helhet utgör ett band av pålar och jord för att stoppa vattnet, med en lucka i som då är stämluckan. Men jag har inte sökt i annan källa, så så långt blir definitionen av stämband i detta sammanhang min spekulation. Att det handlar om själva fördämningen däremot framgår i SAOB.”    Anders Lindeberg-Lindvet Tekniska museet

Synerätt var i Sverige ett slags tillfällig specialdomstol som syftade till att lösa ägotvister.Synerätten verkade med stöd av Jordabalken, som i kapitlet om ägotvister fastslog att de tvistande först skulle försöka lösa tvisten själva. Kunde de inte göra detta, skulle saken upp till tingsrätten eller häradsrätten. Om tingsrätten inte kunde lösa tvisten utan syn, skulle den döma till en häradssynerätt som skulle försöka lösa ägotvisten. (Wikipedia)

Tolfter = ett dussin