Kerstin Werner berättar om Rackstadkonstnärerna och om Gerda i Holm

Rackstadkonstnärerna

Varje lördag åkte konstnärerna in till stan för att handla på Kontantaffären. Bussen steg de på i Segerfors. Gustaf Fjaestad hördes på långt håll när han myndigt kom i golfbyxor med ryggsäck. Ture Ander fanns också där, rödkindad, mysig med pipa och ryggsäck också han. Fritz Lindström stod där, rak och tystlåten. Den här bussresan kallades för ryggsäcksturen. För oss barn var det konstigt folk, konstnärerna. De hade skor på fötterna. Vi andra hade stövlar eller träskor. De pratade ett annat språk. Talade fint. Och så hade de inget arbete. Stod och målade tavlor. Men det var underbara människor!
Pappa ömmade särskilt för Ture Ander. Han kunde ofta vara nedstämd, deprimerad. Han blev änkling tidigt, hans dotter fick barnförlamning. Sonen Hans Örjan väntade in mig varje morgon, så att jag skulle få åka på hans cykel till skolan. Senare i livet kom han att hjälpa missbrukare. Mamma och jag hörde honom en gång på radion. Det var efter att han själv blivit frisk efter sitt missbruk.
Pojkarna Ander hade en tam kaja. Anna som bodde på Anneberg har berättat hur hon en gång såg Elsa Ahlgrensson springande på vägen och fäktande med armarna. Det var kajan som tagit för vana att åka snålskjuts på folk som passerade. Just Elsa var folkskygg dessutom och egen tyckte grannarna till henne när hon bodde i Nystugan, har Gunvor i Nedstugan berättat för Kerstin.
Gunvors farmor fick ibland besök av Maja Fjaestad, som bad att få sitta i Karolinas trappa till vinden i mörkret, trött på Gustaf? Då fick man inte störa henne. Kanske det var då hon fick uppslag till den bok med tankar och reflektioner som hon skrev under sitt flicknamn Kerstin Maria Hallén?


Gustaf Fjaestad träffade Kerstin ofta. Han var mycket hemma hos pappa. Han var inte så praktiskt, utan skulle ha hjälp med allt. Gustaf gjorde ju fioler. Så fort Gustaf ringde fick pappa åka dit: ”Kan Claesson åka till Lars Zetterqvist och få den här fiolen bedömd!” Det var bara att ställa upp. Men Kerstin minns också den gången hon skulle sälja majblommor och gick trappan upp till ateljén och frågade Gustaf om han ville köpa en majblomma. Han köpte alla!
Många av konstnärerna var fattiga. Också Riborg Böving, vars piga (!) kunde säga: ”Nu måste vi snart ha knytkalas så vi inte svälter ihjäl” Till de fattiga hörde också Björn Ahlgrensson, som Lisa Morell en gång mötte när han skulle gå till stan och köpa mjöl ” Elsa skulle baka -efter att Björn gått runt i bygden och bjudit till kalas. Det är ju söndag”, påminde Lisa. Men de inbjudna hade kalasmat med sig. Det visste Björn.

Gerda i Holm

Den som berättat många historier för Kerstin var Gerda Persson. Närmsta granne till Kerstin. Det hus hon växte upp i blev nedmonterat och uppsatt av Ture Ander 1926 på Orrhöjden och Gerdas familj byggde sig ett nytt hus. Före TV:n satt vi i köket och berättade historier, sade Gerda. En mycket minnesgod människa som gärna berättade för Kerstin. Men Kerstin fick inte komma med en bandspelare, utan måste skynda hem och skriva ner vad Gerda berättat.
Gerda var född 1900 och dog 1998. Hon var ensambarn till Per och Marta. Hon fick bli ‘sonen’ i jordbruket. Hon hade läshuvud och hade gärna velat bli lärare, men det ville inte pappa Per. Hon gifte sig småningom med Joel Persson, som hade AK-arbete på vägarna i trakten. Hon kom senare att bo ensam med hjälp av hemtjänsten.
Hon kunde ringa mitt i natten till Kerstin. De två sista åren fick Kerstin äntligen en nyckel till huset, så att Gerda slapp släpa sig upp för att öppna när något hänt. En gång ringde Gerda och klagade på att något hänt med sängen. Den hade gått genom golvet: Huset var dåligt underhållet. Gerda kunde ha myror i sängen och Kerstin kunde följa myrvägen ända till stacken i vardagsrummet. Någon gång kunde Gerda be Kerstin strö bröd på golvet så att inte råttorna skulle ta sig upp i sängen.  Men hon klagade aldrig.

Del 2 av ett samtal med Kerstin Werner sommaren 2014. Avlyssnat av Lennart Wettmark