DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot ”könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943