Kategori: Biografiskt

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 7: Fattigtiggare och tattare i Perserud

I bondesamhället var rotfasthet, disciplin, bundenhet till trakten, gården det normala. Den rörlige luffaren, nasaren var lågstatuspersoner. Till den kategorien hörde tattare – som numera kallas resandefolket. De reste runt och erbjöd vissa tjänster, tillverkade saker och bedrev handel. Men blev inte alltid så väl mottagna. Karolina gillade inte att möta dem…

“Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla ‘almosa’ som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var hjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en självklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.

Resandefolk på 1920-talet
Resandefolk på 1920-talet

Men så kom det ett annat folk skojare* kallade vi dem i Värmland här säger vi tattare och det var några rysliga menniskor så fräcka och otrevliga. De kom minst 2 hästlass med karlar käringar och ungar och det var så stugan blev full i ett lite navs och då skall jag tala om att det inte var roligt att vara ensama barn hemma men om grannarna märkte att de kom in till oss kom de alltid någon till oss. Tattare hade alltid kaffe och jag tror att de hade mat med sig själva och alltid kom de ock ville koka kaffe hemma.
Jag minns skärskillt en vinter de kom ett helt gäng de hade både kaffe och kaffepanna själva och en käring koka och när hon blev färdig så påstod hon att jag hade haft salt i kaffet och det var nog nästan på att jag fått en sittopp av henne när jag bedyrade att jag aldrig gjort det och det förstod hon nog selv så småningom när hon börja misstänka en av karlarna som var hennes man eller ej fick jag ej klarhet om.

En natt strax före jul mor var som vanligt borta men vi vänta henne hem på kvällen så vi låste ej dörren för vi var rädda att ej kunna vakna när hon kom men denna natt kom hon ej för det blev så sent och hon var så trött. Kl ½ 2 på natten vakna vi vid att det var någon som skakade mig. Jag rusa opp och hela kammaren var full av tattare och de skulle ligga i vårat kök och de fråga aldrig om de fick. De såg att det bara var barn hemma och de tillsade min bror och mig att bli med dem i ladan efter halm ock skaffade ved. Ja vi tordes ej göra annat än lyda men våra fattiga sura pinnar ogillades och grannens vedbod var full av fin torr sommarved. Ja när vi kom ut från ladan med halmen låga elden från skorsten högt upp mot himmelen och det var tur att vi hadde skiffertak på stugan eljest hade den åkt. Ja min bror fick gå och lägga sig igen tror jag men jag blev tillsagd att passa elden ock skjuta spjellet. Vi elda i öppen spis ja ett spädbarn hade de ock det hade skrikit sen de kom in. Nu börja modern till barnet ock jag tänker att det var barnets far som börja träta ock beskyllde varandra för otrohet ock jag var vettskrämd men till sist tog kjäringen barnet i fotändan det var nämligen lindat och slog huvudet i en järnstölla som bar upp muren i våran köksspis. Men då blev det tyst både barnet ock tattarna sa ej ett ord men halmen hade de brett över gålvet ock så hade de gammal lump ock täcken som de låg på. De la sig ock. När elden var slutbrunnen och spjället var stänkt gick jag och la mig men inte blev det mycket sömn för mig den natten det var så tyst att jag ej hörde när de gav sig iväg vid 6tiden på morronen ock då kom min yngsta Farbror Daniel och han bodde i stugan ovanför oss ock han talte om att han hade fått sett att det var så ljust i köket ock gnister flög runt om ock då hade han gått ner till oss med det samma men då var tattarna borta ock jag talte om hur de bar sig åt ock hans första tanke var att de dödat barnet. Han gick efter dem men de hade inte varit inne i en enda gård i hela Perserud ock alla misstänkte de det samma men tattare kunde alltid klara sig. Stackars mor när hon kom hem kom hemostad efter ock hörde hurdan natt vi haft vart aldeles vettskrämd!”

* skojare kommer från holländskans schooien= vandra omkring/tigga

Publicerat

Barndom i Rackstad på 1940-talet. Kerstin Werner berättar

Kerstin Werner guidar på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013
Kerstin Werner är guide på Rackstadmuséet. Här vid en vandring i Rackstad 2013

Kerstin Werner (född Claesson) kom till Rackstad (eller egentligen Holm) i september 1940. Hon var då sex år. Hennes far hade fått tjänst som maskinist på Vattenverket. Familjen flyttade från två rum och kök i Arvika till en bostad på ett rum och kök. Tidigare kopparslagare Hedins hus, som flyttats till vattenverkstomten från Kärrsmossen 1918.

 


Andra världskriget

“En dag kom jag från Rackstadskolan. Bakom mig kom ett vidunder på larvfötter. Jag kastade mig i diket och låg där och grät. Sen såg jag att det stod ett stort militärtält utanför på Vattenverkets gård! Jag trodde det var tyskar! Där fanns motorcyklar och hästar. Men varför gick dom där och pratade och skrattade när det var krig? Jag gick in till mamma och fick veta att det inte var tyskar utan stockholmare. Underbara människor! Vi fick karameller och mamma fick kaffe. Riktigt kaffe! En av dem visade sig vara en kusin till mamma, som hon inte visste om.
Barnkolonien blev logement och vårt rum på andra våningen fick en löjtnant ta. Det var bara att ge med sig när dom sade att dom ville ha ett rum. I Nordstugan var sambandscentralen och utanför Smedjefallet fanns koktrossen. Kanske var det folk också på herrgården, det vet jag inte. Vattenverket var ju ett strategiskt ställe.
Nere vid skolan stod en kanonlavett berättade min bror. Pojkarna som vågade fick ratta kanonröret. Jag fick i stället rida på en jättestor häst. En militär kom en dag ridande, hoppade av hästen och frågade om jag ville rida.”

Barn i Rackstad

“Vi var tre syskon och vi gick på upptäcktsfärd. Det var ju roligt att komma nära en sjö och kunna bada. Familjen Stål hade många barn. Deras äldsta flicka och jag höll ordning på syskonen. T ex när vi gick för att bada. Vi fick gå på Anna Johanssons tomt på Nedre Berget. Hon hade en enda ko och den stod tjudrad på ängen. Mamma sade alltid “kommer du hem och har drunknat, så får du stryk”. På hemvägen gick vi gärna via Övre Berget. Där bodde två systrar som bakade rån, som dom sålde på torget varje onsdag och lördag. Av dom fick vi krossade rån.
Vi hade en teatergrupp också. Jag regisserade. Vi övade i ett uthus på Vattenverket. En lördag hade vi så diktläsning, akrobatik, gymnastik i ett tält på andra sidan vägen mot Kvarnstuga. Det kom mycket folk. Pappa hade gjort bänkar. Vi hade bakat.
Mina syskon gick till barnkolonien och lekte. Jag var för feg. Fast jag var själv på koloni några somrar. Men det var i Mangskog och i Åmotfors. Göta som bodde på Lugnet var föreståndare.”

Farlig lekplats

Så här berättar Kerstin Werner på annat ställe i den här bloggen:
“Till kvarnen är vi barn förbjudna att gå. Kalle Mjölnare (Karl Nilsson) vill inte ha några ungar i närheten av varken farligt malande kvarnar eller forsande vatten. Likväl så går Per-Åke 9 år och Majlis 2 år dit av ren nyfikenhet. De står på bron och tittar ner på forsen. Men så klart drattar Majlis ned i vattnet. Ett galler som skall rensa bort skräp från vattnet blir hennes räddning. Hon hänger kvar i en ynklig liten pinne med benen under gallrets kant. Vattnet fortsätter i en turbin som leder in till kvarnen. Vad som skulle ha hänt om hon följt ner i turbinen törs jag inte ens tänka på. Trots att Per-Åke är livrädd för den arge Kalle, rusar han in i kvarnen och skriker att Majlis har ramlat i älven. Kalle springer till bron och drar upp Majlis. Hemkommen till mamma med en dyblöt unge säger Kalle: “Nu du Britta kan du tacke Gud för att flecka lever” Efter detta blir mor “tvarreligiös”, Hon går på alla bönemöten både i Holm och Stålsberga efter detta. Inget ont utan att det det har något gott med sig”

Rackstadskolan

“En del barn hade långt till skolan. Det kom barn från Gustås och Skog till Rackstadskolan. Även barnen från Taserud gick där. Min mamma hade gått där eftersom morfar var ladugårdskarl på Gate. Hon var så duktig att hon fick hoppa över en klass. Det var en B-skola och därför gick klass 3 t o m 6 tillsammans i “Storskolan”. I min klass var det bara två eller tre barn. Sen fick jag börja på läroverket och hade mycket att ta igen. Vi hade en hårding till lärare, Teodor Tobiasson. Han var amatörboxare och det utnyttjade han ibland; Han slog en pojke från Skog så att han svimmade och hans pappa fick komma och hämta honom. När min bror fick en smäll grät jag. Men Tobiasson fick ändra sig. Överlärare Näss grep in. Men Teodor gjorde många bra saker. Vi gjorde utflykter till Rackstadbacken och Kalldalen på vintern, han berättade historier om stora stenar i skogen.
Nära skolan fanns två affärer, “Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik.
Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik. Ur Svenska villor och gårdar del 1. 1946

Del 1 av en intervju med Kerstin sommaren 2014. Sammanställd av Lennart Wettmark.

Publicerat

Britt Thegerströms Rackstad

britt thegerströmPå försommaren 1947 flyttade Britt Thegerströms familj till Rackstad efter att ha köpt gården av Ragnar Johansson, stor tomtägare i Rackstad. Britt hade inte varit direkt entusiastisk. Hon hade sitt sommarparadis i Högerud, en gård som farfar dessvärre sålt. Farfar Daniel Jonas, kolonialvaruhandlare i Arvika sedan 1900, hade inte fattat att platsen betytt så mycket för Britt och köpte som tröst loss en bit tomt i Hungvik efter att den unga Britt talat ut med honom. Men det kom att bli Rackstad för Britt.
Fast hon kände ju inga i Rackstad. Det blev dock bättre; En dag hade hon varit nere vid sjön och fått en uppenbarelse: Våge Albråten – en grekisk gud tyckte Britt. “Jag förlåter er”, sade hon då till sina föräldrar, berättar hon med ett skratt.
Britts mamma trivdes från första stund – hon älskade att bo på landet – och för pappa Sven var pendelavståndet till Arvika överkomligt. Där fortsatte han – litet motvilligt – sin fars kolonialvaruaffär. Helst hade han velat bli kock. Nu fick han kompensera det med att laga mat vid bridgekvällarna. Britts mamma inrättade sig bra med trädgårdsland, får, getter, gäss och höns och lyckades stegvis övertala sin make Sven att vara kvar den varma hösten. Först över Mârten och sen också ha gåsmiddag därute och så blev de Rackstadbor.
Britt ville bli språklärare och måste då läsa latin i gymnasiet. Det gick inte i Arvika och Karlstad lockade inte. Det blev Lyceum för flickor på Östermalm i Stockholm och småningom fortsatta studier på Stockholms högskola. 1956 dog hennes far och Britt sökte sig tillbaka 1958 för att bo med sin mamma. Att få arbete som språklärare var inget problem. Rektor Inglander tog emot henne med öppna armar. Från och med nu blev Britt Rackstadbo på heltid. Och skulle så förbli, trots att hon bara tänkt sig ett läsår på läroverket.

källabacken
“Källabacken” troligen sent 1940-tal. Thegerströms hus t.h.
Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947
Thegerströms köpte huset av Ragnar Johansson 1947

Sommaren Rackstad 1947 var spännande för en ung flicka. Närmsta grannhuset, den grå stugan (Övre Nerstugan) var under året uthyrt till en mor med två barn. Dit kom män i taxi på besök medan yngsta dottern klev av skolbussen och fick vänta i posthuset på att det skulle vara fritt att komma hem.

Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.

Thegerströms var inte de första Arvikaborna som sökte sig ut till Rackstad. Bryggarmästaren Ivar Lydén och Lindqvists med Kontantaffären fanns där. Mest umgicks Thegerströms med Nyströms på Hagen och familjen Ander, vars yngsta son Britt var klasskamrat med.  Midsommar firades nere hos Fjaestads. Bosse var så trevlig att prata med.
Närmaste grannen neråt sjön var barnkolonin. Barn från Karlstad kom i två omgångar. Och det var roligt att se och höra dem leka och bada! Men så var det också utmärkta ledare och pli på ungarna, tillägger Britt..

Det finns saker Britt ångrar. Inte att hon inte efter pensionen flyttade till London eller Lofoten, som hon ibland drömde om. Vad hon ångrar är att hon rev ett antal ekonomibyggnader på tomten. Logen, byggd på 30-talet, behövde nytt spåntak och det tyckte hon sig inte ha råd med utan satte in en annons om att loge fanns att riva. Så åkte också hönshuset samma väg. Kvar blev bara en rest av stallet. Grannarna kunde inte alls förstå varför. Och Britt tycker så här efteråt att det var det dummaste hon gjort. Småningom byggde hon en friggebod på det gamla hönshusets grund.

Och för sin ålderdom har hon sedan några år tillbaka byggt ett fristående lättstädat hus i ett plan på tomten.

Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden
Utsikt från Britt Thegerströms tomt över Kampudden

Sammanställt av Lennart Wettmark ur en intervju hösten 2014. Britt föddes 1929 i Arvika och dog 2023.

Publicerat

När kungaparet kom till Rackstad…

Första gången Maj Johansson såg Racken och Rackstad var när hon och hennes man Erik 1950 cyklade runt sjön med dottern Birgitta, då ett år. Störst intryck gjorde Perserud. Det var som att komma till Siljan, Majs och Eriks hembygd. Rackstad var mest skog.

Några år senare, efter en tid i Tranås, blev Rackstad aktuellt. Ingvar och Greta Schröder bodde i lägenheten ovanför dem i Arvika och de hade lärt känna Margot och Gustav Silvén, som hyrde hos Albråten. Erik och Maj bodde där en helg och tyckte att där var så fantastiskt trevlig på alla sätt. Det hände att Maj tog Birgitta på cykeln och hälsade på i Rackstad hos Ingvar och Greta och tyckte att Gärdet med sitt gräs, sina blommor och gärdsgårdar var avundsvärt fint. Och vilken atmosfär det var i Axels och Gretas stuga! På Gärdet bodde Gustavssons som ville sälja. Silvéns var intresserade och bad Erik och Maj komma ut och titta. Silvéns köpte, men Erik och Maj kom istället att hyra av Tord Schröder, som hade ett litet avskilt hus på sina ägor.

husflytt 1958
Ursprungshuset på ?ngen flyttas. 1958

Småningom kom tillfället också till dem; Doktor Belfrage hade köpt en tomt och kommunen som troligen var angelägen om att denna omtyckta läkare skulle rota sig gav ett tillfälligt bygglov. Men hon kom att flytta från Arvika och sålde till Sigge Höglund. I samma veva blev “fastrarnas hus” vid Kampudden till salu och han köpte det och stod så med en tomt där bygglovet skulle gå ut i september. Alla tänkte att den tomten får han inte såld. Men Maj bad Erik gå och titta vad som stod i bygglovet och det gällde tillbyggnad. I kanten av tomten med utblick över Racken stod en 1962liten stuga. Den hörde till tomten och motsvarade vad Eriks och Majs ekonomi tillät. Den stugan flyttades och är nu det grovkök som utgör en del av nuvarande huset.

Midsommarfirandet

midsommar 1957A
Midsommar på Albråten 1957
kajsas udde 1962
Kajsas udde 1962
midsommar 1961
Midsommar på Gärdet 1961

Den första midsommaren för Erik och Maj inföll när de bodde i Silvéns hyrda hus på Albråten under en månad. Maj och Evy Albråten organiserade ett firande för de närmaste grannarna. Ett annat år var man på Gärdet. När Erik och Maj kommit i ordning blev man värdar för traktens midsommarfirande. Först utan levande musik, men snart kom Holger Olsson och en dragspelande kamrat. När Jörgen Zetterquist 1966 flyttade till Rackstad blev det riktig fart på musiken. Jörgen ville att hans band från Göteborg skulle komma upp och Erik tog sin Folka och åkte ner och hämtade dem. De spelade på eftermiddagen och på kvällen, Maj hade bakat och det trånga köket fylldes av dansande.
– Jag hade aldrig hört sån musik tidigare. Folk dansade. Det var sån glädje. Och mitt i allt stod Erik och kokade kaffe.
Så fortsatte det ett antal år, men till slut blev det för stort. Alla ville ju ha med sina vänner. Vi bestämde att vi inte skulle arrangera firandet längre det år Birgitta gifte sig med Anders. Det var en lättnad. Ny plats blev Gärdet. Många år var vi på Kajsas udde på kvällen, men så blev det till slut Kampudden.

 

Grannar

Ture Ander dog samma år som Erik och Maj köpte sin tomt. Men Tures hushållerska bodde kvar ytterligare några år. Lydia och Georg Sager hade sitt sommarhus på höjden ovanför. Litet störda blev dessa av att deras dagliga väg ner till sjön plötsligt var någon annans tomt, men det var ett övergående stadium. Lydia var en mycket intellektuell människa, Georg litet tystare. Deras son Olof var ingen “dussinmänniska”. Han blev normal när han skaffade körkort, sade Erik. Men det blev också hans öde; Han återhämtade sig aldrig riktigt efter att ha kört av vägen nere i Skåne. Sagers främsta umgänge i Rackstad var paret Holmgren, som bodde på Anneberg. De var samma sorts människor. Frun, “Möje”, var syster till Ture Anders fru och de hade skaffat huset under kriget. Herr Holmgren var säljare inom VVS (titulerades Disponent). Han ville gärna prata med Erik som ju var i samma bransch, men också var fullt sysselsatt om dagarna med att bygga på huset. Med Fritz Lindström hade Maj och Erik ingen kontakt. Han fyllde år före midsommar och Evy var alltid dit med en blomma. Då var nog flaggan hissad. “Ingen” annan hade flaggstång i Rackstad. Gustaf Fjaestad var emot det, tror Maj. Calle och Märta Nyströms gård var lille Olles älsklingstillhåll. Där hämtade Johansson, liksom många andra, mjölk varje dag.

Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962
Birgitta och Olle hämtar mjölk på Hagen 1962

Kungaparet på besök

Det mest omtalade besöket hos Maj och Erik var kungen och drottningen i sällskap med landshövdingeparet Eliasson. I samband med invigningen av Rackstadmuséet ordnades en lunch nere på den historiska marken Kampudden. För att kungaparet skulle ha ett tillfälle att samla sig inför lunchen hade Erik och Maj upplåtit sitt hus. SÄPO hade varit där under veckan med hund och inspekterat. Maj blev mycket förtjust i drottningen, hon var “fantastisk”, gjorde ett mjukt och fint intryck. Av kungen minns hon hans konstaterande när han kom över tröskeln att här hängde tavlor från golv till tak. Kungen sparkade också fotboll med två av Majs barnbarn, som inte tyckte kungen var så bra på det.

kungen kungen2

Nu bor Maj ensam året runt i Rackstad. Det är, trots att hon inte kan gå ut själv, bättre än att bo i en lägenhet i stan, tycker hon. Nu får hon nöja sig med att minnas tider när hon kunde åka skidor och skridskor i månskenet på Racken. Istället kan hon njuta av pålitlig värme, sedan hon bytt ytjordvärmen till bergvärme. Grannarna Erik och Bengt behöver nu inte komma dit och elda i kakelugnen, konstaterar hon med en viss saknad.

 

Samtal 13 sept 2013 mellan Maj Johansson född 1923 och Lennart Wettmark

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 6: Konfirmationen

På Holger Jonés blogg Racken.com finns bl a en utförlig berättelse om tiden 1876 - 1900 i Karolina Harnesks liv. Hon var född Andersdotter och levde mellan 1876-1975, hennes far hette Anders Elofsson och hennes mor Kajsa Olsdotter. Karolina bodde på Torpet vid Racken i östra Perserud. Karolina skrev ner en berättelse om de första 25 åren av sitt liv: barndom, skolgång, arbete som piga i Oslo och Stockholm och annat. I detta femte avsnitt berättar om sin konfirmation:

“Ja när den stora dagen i kyrkan gick stapeln då skulle alla bära svarta kläder men det var för dyrbart att få en svart kläning men mor fick låna en av en bonddotter åt mig. Längden gick nog bra för ja var lika lång som jag är nu länge förresten man växer neråt när man blir gammal. Ja längden var bra men vidden var väre och bysten sen ja det var bara att hålla god min och inte låtssas att man såg alla dessa märkvärdiga ögonkast av mina kammrater. Men jag var nog inte den enda som fick låna konfirmationsklädning det var nog rätt så vanligt för oss som ej fått något överflöd av denna världens goda. Någon hatt hadde jag inte utan en silkeshalsduk med lång frans antagligt min mors första. Detta äger jag nu. När min mor dog fick jag välja på 3 st ock då valde jag min konfirmationshatt.
Den dag som vi hade storförhör i kyrkan var mor med till kyrkan sen hon blev sjuk under tiden det hölls så jag misstänker att hon fick gå ut innan det blev slut. Ja vi skulle fortsätta att gå hem men mor led av migrän och blev värre ock värre dess längre vi efter par kilometer utanför Arvika hade min farbror Daniel levande på Södtomta i Rackstad ock dit gick vi. Mor trodde att om hon bara fick vila ett litet tag så skulle hon bli bättre ock hon fick ligga och på den tiden fanns ej något medel för huvudvärk. Inget Albyl som nu nej det enda var att blöta en trasa i vatten tillsatt med ättika och lägga över pannan ock jag fortsatte att lägga kompresser på min mors panna men inte blev hon bätre men i kvällningen, detta var i september, förstod både mor ock min farbror att mor ej kunde gå med hem utan då fick jag gå ensam hem. Om det nu funnits telefon hade jag kunnat stanna kvar jag med men nu måste jag iväg för mina systrar ej skulle bli oroliga.
Men var en hemsk väg och jag hade inte gått långt förrän det var mörkt. Jag var i vanliga fall inte så mörkrädd men denna promenad på kilometer var otäck mörkt. Skönja inte ett hus på stora sträckor berg ock skog all gammal skrock som jag hört av mormor mindes jag nu och jag trodde ej att jag nånsin skulle komma hem hur det var jag hemma utan att något hänt. Dagen därpå var det en granne som var så hygglig när han hörde hur det var med mor att han erbjöd mig sjuts till kyrkan men jag kan ej påminna mig om mor var med men hon fick i alla fall åka hem när konfirmationen var slut. Ja så var mina barnaår slut efter det man gått ock läst ansåg de en som fullväxt ock då skulle man klara sig själv.”

Publicerat

Några minnen från skolgången i Rackstad skola. Sven Åke Larsson började skolan 1948

klassfoto 1948Klass 1 1948. Nils Olofsson längst till vänster, artikelförfattaren Sven ?ke Larsson 4:a från vänster och Peter Schröder 6:a från vänster bakom Leif Nyqvist (som bodde på Hagen hos Kalle och Märta Nyström i många år). Vilka är de andra? (Klicka på bilden!)

Jag och ett femtontal barn började i “småskolan” i Rackstad skola, 1948. Min lärarinna var “fröken” Ester Johansson som undervisade de två första åren. Hon luktade gott, var “snäll” och var väldigt noga med att alla såg snygga och rena ut när vi kom till skolan. Hon synade våra händer för att se om vi var smutsiga när vi kom till skolan på morgonen. För att ingen skulle bli utpekad gällde detta samtliga. På den tiden fanns det tramporgel i alla skolsalar så dagen började alltid med en psalm. “Tryggare kan ingen vara” var en vanlig inledning. Fröken bodde tidigare i en liten lägenhet på skolans andra våning men byggde så småningom ett litet modernt hus med perspektivfönster ej långt från skolan. Hon var gift med Johansson som man inte såg röken av men som var filatelist och hade en ansenlig samling frimärken ordnade i album på ett snyggt sätt hemma. Visserligen hade man en aning om Johansson utifrån det fotografi som fröken hade på en chiffonjé men som sagt han var folkskollärare i Karlstad och således hemma endast över helger. Han var en välkammad karl i mörk kostym. Johansson hade en Ford V8 med lucka baktill. I den kunde en extra sittplats ordnas eller plats för bagage. Fröken och Johansson hade ett barn som hette Mats som var fem år äldre än jag själv men jämngammal med min bror. Mats kunde ibland olovligen förevisa pappans frimärkssamling. Vi förstod då att våra egna samlingar egentligen hade långt till fulländning. Bl.a. var de tejpremsor som våra frimärken var fastsatta med förkastliga eftersom frimärkena satt som gjutna och obönhörligen förstörde frimärkena. Man skulle ha speciella fastsättare! Jag förstod också att Helvetia var liktydigt med Schweiz, att man hade Magiar Kir Posta i Ungern och att man hade Markka i Finland. Efter hand som intresset växte gick jag med i Ahrenmarks frimärksklubb där all nödvändig rekvisita var till salu. Jag har fortfarande samlingen kvar.

Småskolans sal låg i västra delen av skolhusets nedre plan. Skolsalen angränsade till korridoren som löpte längs med husets norra sida. Från korridoren kunde man dessutom nå Storskolan, dvs de högre klassernas skolsal som var större än Småskolans och där många klasser rymdes.

Om man blev nödig fick man gå på dass. Det låg i en uthuslänga i bortre delen av skolgården och bestod av ett par fjöl i rad. Jag höll mig tills jag kom hem. Det fick jag göra sex dagar i veckan eftersom det var skola även på lördagarna.

Vi som gick i småskolan fick ha syslöjd där vi lärde oss att sy korsstygn. Bl.a. kunde man få namna sin gymnastikpåse. Till lunchrasten hade våra mödrar skickat med en glasflaska med mjölk. Den hade patentkork, dvs en kork av porslin med en gummipackning som gick att snäppa fast över flaskans hals så den höll tätt. Till mjölken följde vanligtvis ett par smörgåsar med pålägg. Pålägget kunde vara ost men också falukorv eller stekt ägg. Lunchen intogs på väggfasta, med lackfärg gråmålade bänkar i korridoren. Under vår och höst kunde det hända att vi satte oss på någon timmervälta för att äta. Vi var en salig blandning av ungar. Upptagningsområdet sträckte sig till Perserud i norr där skolan hade fått stänga pga litet elevunderlag. Några av våra skolkamrater var sjukliga. Bland annat hade några barn epilepsi och kunde få oväntade och dramatiska anfall med kramper som följd. Andra barn kom från familjer med dåligt rykte där supandet inte var främmande. Några av dessa “problemfamiljer” var inhysta av Arvika kommun på Segerfors gård.

Fröken och magistern som hade hand om Storskolan verkade inte komma allt för bra överens. En slags väpnad neutralitet. Magistern som hette Teodor Thobiasson hade glasögon och det ryktades att han hade varit boxare i yngre dagar. Han bodde i lärarbostaden tillsammans med hustrun Gunborg i bortre delen av skolgården och kunde snabbt kalla in sina adepter till lektion när han klev ut från farstun och blåste i en visselpipa. Barnen hette Gunnel och Bengt, båda äldre än jag själv. Det fanns också en äldre syster som jag inte har något minne av liksom ett sladdbarn, en pojke, som jag inte heller minns vad han hette. Bengt var idrottsintresserad, duktig i fotboll och blev lärare i Gunnarskog men dog ung. Gunnel tror jag bosatte sig i Stockholmstrakten.
rackstadskolan 1949 åk 2Andra klass 1949: Överst lärarinnan Ester Johansson.  Övre raden från vänster:Tor-Björn? (Kurt-Åke??) Skoglund, Per-Åke Claesson, Ingemar Gryth, Sven-Inge Skoglund, Stig Carlsson, Ored Göran, Bo Holmblad?, Hans Flodén, Ulf Gustafsson, Sven Åke Larsson, Nils Olofsson, Weine Wallin.  Nedre Raden från vänster: Märta Carlsson, Ann Schröder, Anita?…..?, Inger Ståhl, Ulla-Britt Hill, Irene…(bodde nog på bruket/Kvarnstugan), Laila Wallberg

Efter två år i småskolan var det dags för Storskolan. Där rymdes årskurs 3 t.o.m. 6. Att ha fyra årskurser samtidigt var naturligtvis ett konststycke för en lärare. Många timmar spenderades därför på “ritning”, dvs. teckning. Här flödade fantasin rejält. Bilar och krigsscener tog form. Djävulska maskiner konstruerades i syfte att förverkligas vid eftermiddagens och kvällens strider med ärtrör och fäktningsattiraljer. Allt förklarades för den av övriga elever som visade intresse och ville höra på. Av de två år jag tillbringade i Storskolan måste jag ha haft ca. 50% teckning! (Kanske en svag överdrift men det är som jag kommer ihåg det.) I ena hörnet av salen fanns ett kabinett med glasväggar. Där fanns den rekvisita som skulle användas i de naturvetenskapliga delarna av undervisningen. Jag såg aldrig att magistern öppnade skåpet. Där fanns en liten jävel som skulle hoppa med hjälp av statisk elektricitet (förstod jag senare). Där fanns också andra modeller där elektriska blixtar kunde demonstreras, ebonitstav, etc.

Magistern gnuggade företrädesvis de äldre eleverna med historia, matematik och rättstavning. De flesta skulle vidare till Centralskolan i Arvika efter att ha gått 6:e årskursen i Rackstad. Det fanns också en chans för hågade att hoppa av efter 4:e året och börja i realskolans 5-åriga utbildning i Arvika eller efter 6:e året och gå 4-årig realskola.

Att hamna på realskolan i Arvika efter 4 år i Rackstad skola var naturligtvis inget annat än en chock! Timmar av teckning byttes ett tu tre mot främmande språk, grammatik och ekvationer. Samma chock måste ha drabbat andra byskoleelever och förklarade kanske det stora antalet kvarsittningar i realskolan. Gamla klasskamrater försvann, ersattes med nya, men dök upp igen!

I klass fyra dök en askulterande lärarkandidat upp under en kort period. Han hette Hagbacken. Det var en tid när vi gnuggades på multiplikationstabellen, Jag tragglade den hemma och blev specialist på 7:ans tabell. När det var dags för läxförhör gav mig Hagbacken frågan om jag kunde räkna upp just 7:ans tabell. Det gick som ett rinnande vatten. Hagbacken sa då att jag var överkvalificerad och kunde sätta mig ner. Jag var osäker på vad detta betydde men förstod att det måste vara positivt eftersom jag kunnat svara. Väl hemma frågade jag vad “överkvalificerad” betydde och blev mycket nöjd med svaret. Jag är fortfarande en överdängare på 7:ans tabell.

I Storskolan hade vi gymnastik i gymnastiksalen en trappa upp. Den låg i direkt anslutning till träslöjdsalen. Vi kunde byta om och lägga kläderna på hyvelbänkarna när det var dags för inomhusgymnastik. Den bestod av hopp över plint, klättra i rep, valvstupstående och hänga upp och ner på ribbstegen på väggen. Ibland gick vi balansgång på bommen som kunde hissas ner från taket. Utomhusaktiviteter kunde vara 60 meter löpning ute på landsvägen men också skidutflykt till Kalldalen som låg bakom skolan på lagom avstånd. Där fanns en uthuggen störtloppsbana. Den var smal men upplevdes oerhört brant (med tanke på kabelbindningar och träskidor). Trägårdskunskap hade vi också. Det skedde under våren och innebar att vi skulle rensa magisterns grönsaksland från ogräs.

Vi avancerade så småningom till träslöjdsstadiet. I träslöjden gjorde man äggställ, tavlor med figursågad indian och cowboy, tidningsställ och mycket annat. Ritningarna kom från Näs slöjdseminarium i Lerums kommun i Västergötland. Virket låg på tork på vinden dit man fick gå via en brant trappa och hämta materialet när man bestämt sig för vilket alster man skulle ge sig in på. Ofta varade det man bestämt sig för Storskolan ut! Slöjdläraren kom från Arvika när det var dags. Han hade en Ford Anglia och var hård i nyporna.

En gång bestämde några grabbar att de skulle tillverka en pipa. Detta utan slöjdlärarens vetskap. Det blev en synnerligen grovt tillyxad sak som knappast hade någon funktion. Hur som helst skulle den provas så vi var några stycken som gick ut i “Holmskogen”, dvs skogsbeståndet intill skolan, samlade lite fjolårsgräs och tände på med de tändstickor någon hade med sig. Det var ingen succé! Ryktet om provrökningen spred sig snart för att till sist nå slöjdläraren. Förhör hölls och det var bara att krypa till korset! Straff skulle utmätas. Slöjdläraren gav oss två alternativ. Det ena var en anmälan till överlärare Näss i Arvika, det andra var ett kok stryk.
Överlärare Näss var en figur av vilken vi endast kunde fantisera om. Ingen av oss hade sett honom utan bara hört att han fanns till. Kunde han ha något att göra med ritningarna som slöjdläraren hade? Det stod ju Näs på dem. Hur som helst, förmodligen en figur med oerhörd makt, någon i stil med påven? Det hördes ju, överlärare Näss! Vi valde förstås alternativ två som vi kände bättre till och där allt skulle vara glömt därefter. Så var det dags. Syndabockarna fick ställa sig på led vid gymnastikdörren. En efter en kallades in. Dörren stängdes och efter en stund kom syndaren ut. De flesta snyftande, de hårdaste och strykvanaste med mer oberörd min men med blossande kinder. Så blev det min tur. Jag fick frågan om jag tänkte göra om vad jag gjort, vilket jag nekade till. Tiondels sekund efteråt kom slaget mot huvudet. Jag golvades inte vilket jag senare förstod att andra gjort. Troligen slog läraren olika hårt beroende på tycke och smak!

I Storskolan fick vi en ny kamrat. Han hette Gunnar och kom från Stordalen. Stället låg några kilometer väster om Rackstad och hade ingen vägförbindelse med Rackstad. Skolmyndigheten hade bestämt att det var lämpligt att han gick i Rackstad skola. Detta innebar att Gunnar fick gå genom skogen till skolan varje dag året runt. Gunnar bodde i en liten stuga tillsammans med sin mor som var blind. Själv hade Gunnar ett handikapp, hans vänstra hand bestod av en oformlig klump. Jag förstod aldrig om han var född på detta sätt eller om en olycka hade gjort att han mist sin hand. Gunnar var en gladlynt gosse som var rapp i munnen och snabb med att hitta på hyss. Han var en snäll kamrat och omtyckt av andra elever.

En dag band Gunnar och andra några plåtburkar i snöre efter slöjdlärarens Ford. Vi var alla spända hur det skulle avlöpa. Läraren märkte inte detta utan startade men bromsade in efter ett trettiotal meter. Han klev ur, gick med bestämda steg in på skolgården och slog till Gunnar. Han var ju stryktålig och förutsattes vara den skyldige. Gunnar fick mycket stryk i skolan. Jag träffade Gunnar många år senare på en bokhandel i Göteborg. Han var i bedrövligt skick och sjuk. Han kände sig generad och flackade med blicken då jag kände igen honom. Jag försökte därefter kontakta honom men misslyckades. Gunnar finns nog inte mer.

I vår familj fanns foxterriern “Plutten”. Han var egentligen min systers hund men inordnade sig aldrig i något av människan skapat system. Plutten gick ofta lös och var rymningsbenägen när någon tik löpte i omgivningen. Till omgivningen räknades ett enormt område som sträckte sig så långt som till Arvika. Plutten älskade att vara med barn och leka. Därför hände det att han tog sällskap med mig till skolan där det fanns gott om barn, detta till mina skolkamraters förtjusning. Han blev därför inlockad i klassrummet under raster och stod där mellan bänkraderna när magistern dök upp. Han blev då utvisad och uppmanad att gå hem. Det senare var okontrollerbart såvida han inte fick ledsagare. även realskolan i Arvika där min äldre bror gick fick besök av plutten. Här fick Plutten än större publik. Han var vida berest. Bl.a. försvann han i flera dagar varefter det dök upp en annons i tidningen om en hund med Pluttens karaktärsdrag som var tillvaratagen i Kil! Det var Plutten. Sannolikt hade han tagit tåget från Arvika till Kil tillsammans med några ungdomar. Han var också en rikskändis. Genom att ha blandat sig in i tätklungan av cyklister under cykel-SM i Arvika under sent 40-tal åstadkom han stor förödelse. Hela klungan stod på näsan! Rubriken löd: “Terrier förstörde cykel-SM”.

Ibland uppstod såklart konflikter mellan eleverna i Rackstad. Om det var bråk och magister Tobiasson såg detta hämtade han gärna två par boxhandskar. En boxningsring markerades på skolgården och bråkstakarna fick göra upp i ringen. Magistern var domare. Ofta slutade det hela med oavgjort eller poängseger. Jag kan inte minnas att någon vann på knock out! Själv kom jag i dispyt med en elev från Perserud. Vi brottades på lunchrasten. Han blev till sist uppgiven och sprang bort från skolan för att ta sig hem till Perserud efter att jag jagat honom en sträcka. När lektionen började frågade magistern förstås var han var. Vi förklarade då att han var på väg hem! Orsaken blev aldrig utredd.

När vi gick i Storskolan hade fröken Johansson flyttat till sitt nybyggda hus sedan länge. Det innebar att hennes förra lägenhet stod ledig. Här inrymdes nu en matsal där “tant Signe på Lellåsen” regerade. Tant Signe delade ut maten som kom färdiglagad från ett centralt kök i Arvika. Maten kördes ut med förmiddagsbussen från Arvika och kom i en kistliknande, brun, stor playwoodlåda med handtag på. Två elever avdelades för att med en tvåhjulig kärra hämta lådan vid Rackstad korsväg – “Korset”. Proceduren upprepades efter lunch då lådan skickades tillbaka med tomma fat. Efter några år så ersattes lådan med “hemlagad” mat av tant Signe. Det blev säkert aptitligare.

Starkast i skolan var Sven-Inge. Han var stor för sin ålder och oerhört stark i nyporna. Det var tur att han var så snäll. Han log gärna. När man fastnade i hans grepp bad man snällt att han skulle släppa vilket han gjorde.

Denna tid var det också dags för hälsovård i skolan. Man vaccinerades och vid några tillfällen kom en skolsköterska med fiskleverolja som vi skulle svälja. Det gick skrämmande historier om hur illa denna olja skulle smaka innan vi fick den. Vaccinering skedde i gymnastiksalen.

Tandvården sköttes av Folktandvården i Arvika. Det var på den tiden då alla tillstymmelser av hål i tänderna fylldes med amalgam. Det gjordes rejält genom att borra ett ännu större hål så att man fick ned en ansenlig mängd amalgam. På så sätt går de flesta 40-talister omkring med munnen full av amalgam inte bara i Arvika. Borrningen utfördes med borr drivna genom remdrift. Efter att först ha fått en rejäl dos bedövning satte borrmomentet igång. Efter en stund började det lukta bränt då borren sakta arbetade sig fram. Vi hade en dansk tandläkare som huserade i Folktandvårdens Tegelhus på Borggatan i Arvika. Där luktade det eter eller kanske var det andra bedövningsmedel. Tandläkaren uppmanade mig med jämna mellanrum genom att ropa “gap opp”. Jag insåg att han tyckte att det var för trångt i min mun. Mina tänder sitter mycket tätt. Dansken uppmärksammade detta och ansåg att en tand skulle dras i nedre käke. Resultatet kan jag nu se drygt 60 år senare. Han borde nog ha dragit en tand på vardera sidan! Min uppsättning amalgamfyllda tänder ser idag ut som ett “plocke pinn”. Alla sitter snett och några på varandra. I vuxen ålder började jag fundera på tandreglering men blev av specialist avfärdad med att en eventuell reglering klart skulle överleva mig själv!

Det var brist på papper nu så här strax efter kriget och det ordnades därför med s.k. pappersinsamling. Man betalade för insamlat papper och reste omkring med lastbil för att göra uppköpen. Hemma prenumererade man på Allers och såväl Allers som Arvika Nyheter buntades ihop med snören och drogs på vagn till planen utanför skolan dit pappersinsamlingsbilen kom en bestämd tid annonserad i Arvika Nyheter. Papperet vägdes och kontant utbetalning skedde. Det var den tidens fickpengar.

Sommarloven tillbringades med bad på Sandstaberg, cykling, ärtkrig och fäktning med enbuskevidjor vid Mosågen bl.a. tillsammans med bl.a. kamraterna Nils, Ored och Stig. Populärt var också fotboll på nyslagna stubbåkrar. Denna gren innebar ett visst spänningsmoment eftersom den markägande bonden kunde jaga oss. Orsaken var att höet från hässjorna kasade ner då bollen träffade dessa. Ett annat spänningsmoment var utlagda plånböcker eller tårtkartonger fastbundna med snöre. Lyckan var stor när någon chaufför med grusbil från Gunnarskog bromsade in för att plocka upp plånboken men blev snuvad på konfekten när vi drog in den med snöret i buskarna. Vi blev då jagade men i terräng vi väl kände till och likt gerillasoldater kunde vi lätt skaka av oss förföljaren.

En händelse minns jag tydligt. Vi var några kamrater som var ute och cyklade. När vi var framme vid Bäckebacken (backen där vägen korsar tillflödet till Viksälven i nedre Rackstad) såg vi något vid Korset vi inte hade skådat tidigare. Postlådan som var placerad där flög omkring i luften tillsammans med allsköns bråte i en mäktig virvelvind. Grenar och löv tillsammans med brevförsändelser stod som en kvast i skyn. Virvelvinden fortsatte sedan ut över fältet intill Göranssons stuga och försvann. Hemma fick jag veta vad jag sett. Tänk, en tornado i Rackstad!

Jag minns också när min äldre bror kom hem efter att ha lekt med några kamrater vid Myrberget. De hade då sett en konstig katt med tofsar på öronen som satt och väste i ett träd!

Sommarlovet avslutades med kräftfiske. På den tiden fanns det flodkräftor i Racken och dess utflöde i Viksälven. Vi kunde ibland håva upp 2-300 kräftor. På håvarna sattes en agn av gammalt kasserat kött från Westergrens affär vid Korset.

Vinterloven innebar skridskoåkning på Viksälvens is på s.k. ¼-rör dvs skridskor som skulle vevas fast framtill genom en klämanordning och dras fast med läderremmar över vristen. Det dröjde kort stund innan skridskorna hängde och slängde i remmarna runt foten och dessutom hade den förbannade veven försvunnit! Den senare var av metall och frös fast på våta fingrar när man skulle justera skridskorna. Andra aktiviteter var kälk- och bob-åkning, skidor, snöbollskrig och snögrottebyggen. Speciellt halt kunde det bli i backen söder om skolan där man kunde sätta av från Björkbacka på backkrönet, där också mina lekkamrater Peter och Ann bodde, och så småningom glida hela vägen till Korset. Min kompis Stig som bodde nära backen skaffade fram en stor reklamskylt i plåt från en nedlagd butik som varit i familjens ägo. Jag tror det stod Englebert på den men jag är osäker på vad den gjorde reklam för. Saken var den att plåten åstadkom liten friktion mot isbelagda ytor och var därför ett utmärkt transportmedel på en isig väg. Dock saknades styrning. De vassa hörnen kunde dessutom ta tag i den hårda snön i vägkanten när vi åkte nedför backen och få hela plåten att rotera våldsamt. Plåten rymde många barn. Vi lyckades på så sätt med hiskelig fart glida hela vägen från Björkbacka till skolan ofta med ett antal tappade barn på vägen. Gud ske lov var bilar inte lika vanliga då som nu men inte heller grusade vägar! Spark var ett vanligt transportmedel. (Jag minns vintrar då Gunnarskogsvägen var isbelagd och så hal att det gick att åka skridskor på vägen från Solhem till Korset i Rackstad, dvs flera hundra meter.)

Fritt nedtecknat sommaren 2014 av

Sven Åke Larsson

Solhem, Rackstad

Publicerat

Karolina Harnesk från Perserud berättar del 5: Om mat och kläder

“Nej kappor det var för rika barn”

“Vi hade skog men den fick mor aldrig röra annat än till bränsle ock kor bruka vi ha två ibland 3 st men de blev svältfödda och så var de dåliga mjölkkor det blev inte mer än det gick åt till hushållet och det hade räckt om det varit en fin mjölkko. En vinter minns jag särskilt då var min mor borta från annandag jul och till påsk och på den tiden låg hon hemma två nätter men hon kom ju hem på någon timme ibland men var hon långt i från hemmet kanske hon vart borta i tre veckor. Det var trista dagar och vara ensamt. Jag var älst ja det vill säga min bror var ju hemma tidvis men det var emellertid jag som var älst och fick ta ansvaret. Jag skulle sköta om djuren ock syskonen. Om det blev skola så jag måste dit var min mormor hos oss men om det var något fel på henne. Hon var sjuk eller så fick vi klara oss ändå. Men då fick man sno sig så att man kon hem och se om korna så de fick vatten och mat och sån vattenväg de hade och det var ingen som tänkte på att det var för mycket för ett barn men konstigt nog var jag nästan jämnt frisk. Men det var dem jag hade igen det jag blev fullväxt då var det oftast si och så med hälsan.
Ja maten på den tiden var nog rätt primitiv det var kaffe på morron så till frukost välling,, middag mest sill och potatis mjölk. Sen det godaste på hela dagen var aftonvard och då fick vi smörgås och kaffe och då njöt vi. Sen till kvällsmat var det alltid rågmjölsgröt och detta var en stående matsedel. Om söndag kanske man hade något annat och om mor kom från något stort kalas hörde det till god ton att hon skulle ha lite smak mat åtminstånde i brödväg och då blev det fäst i Torpet men det måste gå och man hade inte så stora fodringar som barn ock så fanns det inget barnbidrag häller men tänk om man hade lite böcker ock tidningar att läsa men det fanns inte. En vinter minns jag särskilt då hade vi skola ock mormor var hos oss jag var väl 11 eller 12 år Maria var tre år yngre. Då hade vi båda fått våra första kalsonger den vintern ock en dag var det säkert 30gr kallt. Jag minns det som i dag så fick mormor se att vi tog på oss dessa plagg men det skulle vi aldrig ha gjort för hon tog helt sonika hand om det värdefulla sakerna och så sa hon inget högfärd. I hela mitt liv har jag haft ett sånt plagg på mig ock det behöver inte ni heller och vi fick gå den långa vägen utan byxor kappor hade man aldrig men en tjock hemvävd klänning som var fodrad i livet ja så hade vi en virkad schal som man tog i kors över bröstet ock som knöts i ryggen så hade vi ylle halsdukar på huvud hem stickade strumpor som gick nedanför knäet och fast hölls uppe av ett par strumpeband ja det var det hela skor ock vantar hade vi förstås. Ja det var att traska i väg att tjata med mormor gick inte. Vi hade inte gått lång bit på sjön förrän Maria började gråta för hon frös om sina knän. Ja jag tog av mig halsduken ock svepte om det ena knäet och sen tog jag schalen och rulla om det andra men jag tänkte inte om mig selv och till skolan kom vi men vår lärare förstod hur förfrusen jag var han drog fram en bänk till den öpna spisen sen minns jag inget mer för jag svimna troligtvis första gången i mitt lif. Men när mor kom hem ock vi talte om för henne detta så talte hon vid mormor ock vi fick ha våra byxor. Nej kappor det var för rika barn men om det snöa heller regna så fick vi ta schalar på över oss.
Ja det var den tiden många fattigtiggare som de kallades ock de kom många. Om ens mor blev änka så tog hon sina barn med på sådana turer den lilla almosa som fattigvården gav förslog ej och antagligen var det väl så att mödrarna var rädda att deras barn skulle Auctoneras ut och därför gick de. Det var synd om dem och folk var gjälpsamma mot dem och många gav vad man hade hemma och hemma hos oss var det nog ingen som gick utan att få något fast det var ej så mycket att ta utav men en skål med mjöl heller en kaka bröd fans alltid men det fanns nog de som gav fläsk kött eller korv ock om de kom till någon handelsbod kunde de nog få både kaffe och socker men om dessa stackare kom just under en måltid så var det en skälvklar sak att fick vad huset hade av om ej annat så rester och på det viset sparade de sina allmosor tills de kom hem men att husbergera så många var värre ock nästan alltid kom de på vintern men i Värmland fins det nästan till varje ordinär bondgård en lillstuga på gården så inte annat än vad jag vet klarades deras natt logi utan dessa fattiga kom alltid från gränsocknarna intill Norge och Finnskogarna jag vet aldrig att de kom från söder heller öster ifrån.”

Detta är ett utdrag. Hela hennes berättelse finns på Racken.com

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 4: En kalvdans i Segerfors

Karolina skall konfirmeras och få sin första kappa. Då måste de sälja tjurkalven och när Karolina och hennes mor passerar Segerfors kommer patron ut.

“Jag fick nog snart annat att tänka på. Jag måste ha kläder för på vintern skulle jag konfirmeras. Jag hade förut tänkt minst av allt på kläder men nu kom min tid med ock jag börja tycka att man var stor ock märkvärdig ock drömde om kappor och klänningar som små flickor.
Ja mor sa en dag till mig att nu skulle hon sälja en tjurkalv. Vi hade så att jag skulle få min första kappa ock jag var omåttligt glad ock det kom en slaktare som köpte kalven. Mor tänkte själv leda den till Arvika hade hon tänkt men hon ångrade sig snart för hon fick ej kalven ur fläkken för det var mej han var van vid. Hon satte ett band på honom så att jag skulle kunna leda honom men det behövdes aldrig för han gick efter mig som en hund med ett horn på var sida om mig det gick utmärkt helt till vi kom på andra sidan sjön Racken där ligger en Herrgård som heter Segerfors.
Just som mor ock jag kom utanför stora ingången på landsvägen kom Patronägaren ut ock han hade med sig en stor Pudel jag tror jag han heter ??stor vit krushårig.?? Denna patron var känd i bygden som en riktig översittare rätt så ung med ock en gammal bondgumma ock en barnunge som han tänkt sig fått en rolig stund när han bussa hunden på oss. Han tänkte väl att tjurkalven skall dra oss med sig men fel han bedrog sig. Han anade inte att kalven var lös ock ledig ock skrämd som han blev av ett sådant djur hade han aldrig sett hunden fortsatte att skjälla som han blivit tillsagd ock kalven blev aldeles rasande men han rusa inte på hunden utan på Patron.
Så hur många gånger har jag ej tänkt på denna kalvdans ock än i dag så gammal jag är kan jag skratta när jag tänker därpå. Patron sprang som för livet utför en brant backe över en rätt så lång bro sen ett långt stycke av landsvägen ock Patron låg som en rem efter marken ock efter honom kom kalven i fullt sken efter kom jag. Mor kunde ej springa så fort. Till sist kunde Patron slänga sig över en gjärdesgård men då vart han morsk i gen ock han skälde på mig att dessa bönder som inte har vett att ha en tjur bunden. Han var nog så rädd att han trodde att det var en full växt tjur men för en gångs skull blev jag ej svaret skyldig. Det är ert eget fel ni skulle aldrig ha bussat hunden på oss så hade ni nog fått gått i fred.
Sen fortsatte vi i samma takt som förut kalven lös jag före han efter helt tills vi kom till Arvika men då band vi honom. När vi kom till slagtaren frågade mor han blir väl slaktad idag nej inte färrän i morron sade de ock vi fick binda honom i en ladugård men då var det slut med mig. Jag blev så ledsen jag som skött honom sen han var född ock jag viste nog bäst hur hungrig han var efter denna lång promenad. Det fans ej något ätbart att ge honom men vatten fans men när mor fått sina pengar så fick jag gå till en bagare ock köpa gammalt bröd ock gav honom men när jag till sist skulle lemna honom kände jag mig som en förrädare som förrått sin bäste vänn ock jag har tänkt på vilken av oss kalven eller jag mest ledsna så kan ett barn fästa sig vid ett djur.
Ock denna kappa som jag fick denna dag kunde jag aldrig tycka om fast det var en fin modern halvlång kappa utan mor fick den så småningom för hon var så liten till Växten.”

Hela Kristinas berättelse finns på Racken.com

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 3

“…varje gång fråga ja vem köpte oss.”

“Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom. Den dagen glömmer jag aldrig när han straxt innan han dog kom farbror Gustav ock de 2 bröderna höll alltid ihop och till honom bad han att göra så mycket han kunde för mor ock oss barn ock det löftet höll farbror oklanderligt. Ja så blev det auktion ock vårt lilla hem blev skingrat åt alla håll ock vad min mor fick i arv blev en ko alt det andra aldra nödvändigaste blev hon skyldig för till oss barn det fans ej ett öre kontanter men det lilla stället var nog skuldfritt men nu blev begravning med alla andra om kostnader/ Ja det har jag glömt. Vi var ett barn till. Min lillasyster Anna hon var 8 år yngre än jag så hon var väll någon månad när min far dog 45 år gammal.
Ja denna Auktion det blev mörk punkt i mitt minne de sålde till ock med köksspisen det var inte så noga förr i tiden ock den var för dyrbar att köpa tillbaka för stackars mor så hon fick börja elda i öppna spisen. Ock det var en svår tid ock de ville att hon skulle sälja egendomen med men det fick de henne aldrig till men min farbror han stod bakom mor ock när hon inte fick ropa in något på auktionen blev han hennes borgensman. Alltså köptes allt det enklaste saker och nödvändigaste så rummen blev nästan tomma men vad det stack till i bröstet när jag som liten kom in på något ställe och fick se våra gamla kära möbler. Jag visste förstås ej bättre och så dessa auktioner på oss barn det blev alltid i nyårstiden tills jag blev bra stor var det lika dant. Jag trodde ej att mor skulle få oss hem. Hon fick ge 75 kronor i arende för egendomen och för det hade hon oss alla fyra barnen och om någon annan bjudit mindre hade hon tagit oss för ingenting men det förstod jag ej utan varje gång fråga ja vem köpte oss.
Ja nu för tiden kunde nog inte drömma om hur mycket sorg och elände dessa människoauktioner åstadkom alla dessa fattiga som åkte omkring på rote. Som de sa det var mest åldringar i våran by bruka vi ha tre 2 gamla gummor, systrar förresten samt en gammal gubbe han var inte så värst gammal men ett original, ett original var han. I alla fall var han inte så god. Alla gånger han hadde lätt att komma ihop sig med folk att nog det var någon som klaga på honom och han blev såld till ett annat hemman i Arvika landsförsamling. Men han var så ledsen att han inte var många veckor förrän han gick och hängde sig på det nya stället. Detta tyckte jag och min mor i synnerhet att det var förskräckligt. Mitt hem var så litet så att när dessa gamla kom med sina tillhörigheter i ett knyte var de hos oss i två dar var, men på de stora ställena kanske de var tre veckor och månad på de största ja så fick de väl ålderdomshem. Så småningom så de fick stanna på ett ställe men det var nog inte så lyckligt det häller många kanske länktar tillbaka för det var så många som var riktigt snälla mot jonen men det var väl båda delar.”

Källa: Racken.com, där hela texten finns.

Publicerat

Karolina Harnesk berättar del 2. Skolgång

“Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud “

“Ja så gick åren ock fylda 6 år börja jag skolan. Vi hade inget skolhus på den tiden utan då fick vi gå till en stuga som hette Dernere. den finns ej nu. En lärare som hette Råhden hålt denna termin ock der gjorde jag mina första läroår. Dessa terminer räckte altid 12 vekkor ock jag tror att jag lärde det mesta där. Resten lärde min far mig att läsa. Det var inte så noga med kläder som jag förut sagt. Nu var det sommar förstås så för kylan behövde man ej klä sig men jag för min del hade nästan aldrig annat än ett linne samt en underkjol med lifstycke på. Jag var så liten så jag mins ej hur de andra kamraterna var klädda men det kanske inte var någon mer än jag som var så enkelt klädd. Så var det ej någon skola på två år. Jag var fylda 8 när nästa skoltermin börja ock den skolan blev i mitt hem. Vårat stora stuga blev skolsal ock vi fick en ung lärare som hette Råden. Han kom direkt från seminariet han var både duktig ock snäll ock han blef vår lärare i fort sättningen. Ja efter denna termin som pågick under sommaren blev det en stor omvälvning i mitt liv. Min Far dog första oktober efter endast 2 dagars sjukdom.
…
Ja nu skall jag fortsätta med min skolgång. Nästa termin jag skulle gå hade de byggt nytt skolhus i Perserud och då fick jag en Gammal lärare som hette Lunden och i den termin lärde jag det som skulle läsas på examen så vi börja att innan läsa om Gustav Vasa. Så hans levnadshistoria har jag kunnat utantill hela mitt lif. Kan den ännu. Så var det med alla ämnena. Allt lästes om och om igen det var inte alla som hade lätt för sig så de lärde sig aldrig därför kom vi aldrig längre men examen var hans glansdag. Denna lärare var särskilt förtjust i flickor men pojkarna tålte han aldrig. Det gick många historier om honom så det var nog inga helgon på den tiden heller och änddock var han religiös.
Min nästa termin kom min före detta lärare Rhåden tillbaka till Perserud och jag fick gå de skolar som jag hade kvar för honom. Jag skulle tro att jag var rätt lat och det gällde nästan alla ämnen men mest tekning. På den tiden hade de planscher vi fick rita efter och jag kom aldrig längre än till ? jag rita och sudda ut så min bok var kolsvart det var en jämnårig pojke och jag som var sämst. Den pojken var nog vad man säger lite bakom. Men så en dag tog Rhåden min ritbok samt den pojkens ritbok. Gick längst fram i salen höll upp båda böckerna och fråga barnen om de inte tyckte att våra böcker var lika ja det tyckte de alla, jag med. Men detta blev vändpunkten i skolan för mig Jag har aldrig skämts så mycket i mitt liv tror jag som den gången men jag kom till eftertanke och så tänkte jag. Skall jag vara sämst och till åtlöje för alla nej det skall bli slut på det här. Tänkte jag börja med min ritbok i fatt de andra sen var det jag som fortsatte i alla ämnen och jag var intresserad av allt och skolan gick som en dans dessa fattiga tre månar om året vi fick ej gå mer. De andra nio månar höll Råhden tre månar i Västra Sund, i Jössefors det var ett ställe till men det har jag glömt vilket.
Under dessa år blev det nya mått, vikt. Vi hade skålpund förut men då fick vi börja med kilogram förr hade vi almått så blev det meter så ytmått från kanna till tunna sa jag, ja jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig så konstiga saker men det gick det med men det var nog värre för alla äldre som inte fick lära grundligt. Det fans nog böcker som de kunde köpa men det fanns många gamla som ej kunde läsa och det var nog många som kanske kom in i en afär och ville köpa en meter kaffe eller ett kilo tyg.”

…

Ock så kom min sista skoltermin. Det roligaste jag viste var att läsa men det fans ej böcker heller tidningar med dem jag hade kunde jag utantill så då var det inget intresse mer. Men jag hade nog i det längsta hoppats att få fortsätta. Det var min lärare ock senare även min konfirmationslärare som ville att jag skulle fortsätta. Min lärare talte med min mor därom men hon kunde inte. Ock den sista dagen i skolan var jag så förtvivlad att jag gick långt bort satte mig på stenrös der ingen såg mig och storgråt ock det var nog min första stora besvikelse i livet men denna dag fick gå som alt annat ock vid den åldern glömmer man snart.

Källa: Racken.com, där hela texten finns.