Lugnet

Lugnet är mest känt som vilohem under 40- och 50-talet. Här följer en en kort historieskrivning.  Vet du mer? Har bilder?

1907 säljer Johannes Andersson för 300 kr en avstyckning av sin egendom Holm till fröken Alida Indebetou i Arvika: ”ett jordområde 1:4780 har af min fasta egendom hemmanet Holms i Arvika soldatboställe” beläget i nordvästra hörnet av soldatbostället. I maj 1913 fastställdes jordav-söndringen från kronoskattehemmanet 1/3 mantal Holm 1. Sommarro n:o 1 skall i förteckningen benämnas Lugnet n:o 3.
Karta 1913

Laga skifteskarta 1939

Laga skifteskarta 1939

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kerstin Werner talade mycket med sin minnesgoda granne Gerda Persson i Nordstuga, Holm och skrev ned hennes hågkomster av hus och människor i trakten. Texten är hämtad från Kerstins anteckningar:

”Lugnet (Sommarro)

Fröken Stina Beata von Hofsten köpte omkring 1908 eller 1909 en liten timrad stuga från gården ”Högerud” i Högerud och lät sätta upp den vid Rackens södra ände och gav den namnet Sommarro. Tillsammans med fröken Indebetou (dotter till dåvarande ägaren till Segerfors gård) blev huset till en början ett sommarviste. Ett rum och kök på bottenvåningen och två små gavelrum på andra våningen.

Så småningom beslöts om en tillbyggnad av huset. En ritning beställdes av Henrik Schröder tillbyggnadomkring 1914. Ett timrat hus från Nordtomta i Perserud inköptes och blev vinkelbyggnaden. Snickaren heter Vilhelm Nilsson från Kärrsmossen och Anders på ”Kyrkåsen” i Kyrkebyn.

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

Perserud Nordåsen. Härifrån flyttades den tillbyggda delen av huset

Fritiof Nilsson målade av Nordåsen

Fritiof Nilsson målade av Nordåsen

Nedre våningen på vinkelbyggnaden uthyrdes till änkefru Lavenius (född Indebetou), som hade ett utvecklingsstört barn.

Fröken Hofsten dog 80 år gammal 1932. 1933 utbjöds Sommarro på auktion. Det såldes ej då, utan senare och köptes av sjukgymnast Oskar Hedinger. Han flyttade dit 1934 tillsammans med hustrun Hilma och sonen Åke.

Under Hedinger blev nu Sommarro pensionat, omdöpt till Lugnet. Omkring 1941 kom så systrarna Brusén ( Daga, Nora, Göta, Vega, Rosa och Sonja) till Lugnet. Av de tre förstnämnda drevs Lugnet som vilohem. På Lugnets ägor står ännu ett timrat hus som flyttats från Gerda i Holms föräldrar Per och Marta Anderssons hemman i Holm. Kerstin Werners farfar, Robert Wilhelm Claesson, satte upp huset.

Nora Hill (född Indebetou) lät bygga sig ett litet hus strax väster om Lugnet med hjälp av snickaren Sven Johansson från ?lvbacka.

Vykort från Lugnet

Vykort från Lugnet

På Lugnet bodde eller åt en period (1943) den då 16-årige Olle Bonniér, som arbetade som lilldräng på Segerfors. Olle har på Lugnet målat tavlan ”Åskväder över Racken”. Elsa Ahlgrensson dog på Lugnet (1947). Amelie Fjaestad var patient innan hon kom till ett vårdhem i Arvika, medan systern Anna dog på Lugnet (1946).

 

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

Från Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok 1964

köpebrev 1933

köpebrev 1933

Stina Beata von Hofsten kom tidigt in som delägare och hade vid sin död 20 arvingar till Lugnet. Dessa sålde 1 november 1933 Lugnet till Oscar och Hilma Augusta Hedinger och på köpebrevet finns åtta Uggla, två Örn, fyra Norbäck, en vardera Bäärnhielm, Drakenberg, Högberg, Indebetou, Toll och Hallén som undertecknare.
Alldeles problemfritt tycks det inte ha varit för Hedingers; 1937 erbjuder Arvika Inkassobyrå Karlstads skollovsförening (som då driver barnkolonin på Kampudden) att köpa Lugnet.

1910 undertecknades ett arrendekontrakt med Johannes Eriksson om ”ett jordområde av hemmanet Stålsberga på 49 år”. Arrendet överfördes sedan (1933) till Hedingers och 1948 till Daga Brusén. Nu är motparten Anders Gustaf Nilsson.

 

1970 köper Bo och Ulla Schröder av Daga Brusén. En juridisk markering står med i §8: ”Därest Arvika stad skulle använda sig av den kommunala förköpsrätten, återgår köpet”
Sommaren 2014 firade Lugnet hundraårsjubileum av det av Bos farfar ritade tillbyggda Lugnet

 

 

Vykort från Lugnet

Vykort från Lugnet

 

Ajna i Korset

Rita Hillring har bett sin mamma Ajna berätta om sitt liv i Rackstad

Holm Rackstad

Stugan som låg på Holm när Ajnas far Martin och mor Emma köpte marken

Mamma Ajna berättar att när hon föddes hemma i stugan på Holm 1930 i mars så var hon 6 veckor för tidigt född. Hon var så liten att hon låg nerbäddad i en byrålåda med värmeflaskor runt omkring. Hennes mamma Emma blev dålig efter någon dag och magen svällde upp. Då fick hennes man Martin springa till grannen som hade telefon och ringa efter ambulansen. Det blev uppståndelse i korset i Rackstad när det kom en ambulans. Bilar var inte så vanliga på den tiden. Det var efterbörden som inte hade kommit ut.

Ajna hade fyra äldre syskon. Tre bröder och en syster. Hennes bästa väninna hette Clara och bodde på Mon.

Barnen badade i dammen

Barnen badade i dammen

När Ajna kom hem från skolan så brukade hon få gå ut till grisarna och ge dem mat. Hon fick även bära in ved och när det var ont om bete fick hon gå i vägrenen med kon så hon fick beta där. Hon tyckte det var otäckt att kon drack vatten ur dikena och hon ville inte dricka mjölken då för hon trodde mjölken var smutsig som vattnet.

Ladugården och familjens ko

Ladugården och familjens ko

Emma hade ju affären i korset. Hon var uppe tidigt om morgonen vid fyra och bakade bröd som hon kunde sälja i affären. På vintern var det så kallt i köket vid den tiden på morgonen att det var is i vattenhinken.
Hon var seg och stark Emma. Fast hon var gravid så gick hon och hämtade cementsäckar och bar hem dem. Det var antagligen i samband med att det lilla huset byggdes om till det hus som finns i dag. Huset hade lägenheter på andra och tredje våningen. Ajna hade ett får som brukade springa upp för alla trappor till tredje våningen när hyresgästen som bodde där bakade bröd. Då stod fåret utanför dörren och bräkte tills hon fick en brödskiva.

Martin Karlsson sågar ved

Martin Karlsson sågar ved

Ajna hjälpte även till i affären med att packa upp varor, köra ut varor och räkna kassan på kvällen. Hon brukade få cykla upp till Fjaestad med matvaror. Dit tyckte hon om att åka. Hon brukade få titta på när Gustav och Maja målade och de lärde henne en del om olika färger. Det fanns en elev som gick som lärling hos Maja. Hon hette Anna Persman. Ibland när hon varit där en stund så sa Gustav till henne att  ?? Nu får fröken Ajna åka hem för nu ska Gustav bada.   Han badade alltid näck .
Ajna hade också gärna börjat med måleri om hon hade fått det för sina föräldrar men det var inget jobb, tyckte de. Ajna är fortfarande konstnärlig och kreativ.

Huset ombyggt med affär

Huset ombyggt med affär

Ibland kom konstnärerna till affären och de hade ont om pengar. De fick då köpa grodd potatis billigt och ibland så skickade Emma med lite extra bröd.

Flickorna i Rackstad

Flickorna i Rackstad

På Marten

På Marten

 

 

 

 

 

 

 

 

När Ajna var 16 år dog hennes mamma Emma. Hon  fick flytta runt och bo veckovis hos sina vuxna och gifta syskon. 1951 gifte Ajna sig med Ingvar och de flyttade till Arvika och sedan till Skoghall. Hennes pappa Martin dog 1953 och huset såldes till en av sönerna. Då lades affären ner och lokalen gjordes om till vardagsrum.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/03/19/tva-affarer-i-korset/

 

 

 

Två affärer i Rackstadkorset

Ur ett samtal mellan Peter Schröder och Nils Olofsson hösten 2015:
– Hur var det med affärerna i korset?
– Den första affären var vid Grana. Det blev en konsumbutik
– Den var före Westergrens
– Ja, sen startade Westergrens nån gång på 40-talet
– Jag hade sagt tvärtom
– Ja, jag skall inte säga säkert
– Grana var inte konsum från början
– Jag minns en gång. Per-Åke Claesson och jag gick av bussen och gick in där. Full i sjutton frågade Per-Åke. Har ni det? – Nej. Har ni det? – Nej. Har ni stora spik?. Ja. Då tycker jag ni ska ta och spika igen affärn. Killen som var chef blev så arg.
– Sen sålde Westergrens till en familj som hade en dotter som stod där. När dom ringde hem sade dom alltid: ”Det är från affären”. Vi levererade ägg till dom.
– Affärerna fanns så länge vi var kvar. En bit in på 60-talet
– Fantastiskt att det fanns två affärer där nere.
– Ja, så fanns det en affär i Perserud. I Skotta.
– Men konsumbussen gick länge. Fransson handlade där och det gjorde vi också sen vi köpt grå stugan 1974.
-Drickbilen kom en gång i veckan. Både Jösse bryggeri och Arvika bryggeri körde ut. Dom körde till Våge <Albråten> vägen vid sandstranden.
– Dom lärde sig snabbt vilka som köpte från Jösse och vilka från Arvika bryggeri.
– Man tänkte inte på det då, men dom som handlade på konsum var socialdemokrater
– Fiskbilen! Den kom från västkusten i en gammal ful skåpbil. Färsk fisk med 4-5 timmars resa.
– Så kom det en brödbil.

Mer om affärerna sen tidigare i bloggen Rackstadhistoriskt:
Greta Johansson minns: ”Det fanns brödbil och drickabil i Rackstad. Axel handlade i stan. Margit <Sundström> handlade en gång i veckan i korset. Axel tog hennes ryggsäck ”Gunnar åkte ju redan kl 6. och satte ner säcken med en lista utanför affären och sen kom Gunnar på moped och hämtade upp varorna hon beställt.”

Kerstin Werner: ”Nära skolan fanns två affärer, ”Grana” (Granhem, senare Konsum) och Westergrens affär. Det var en stor händelse varje år när Westergrens hade julskyltning i sitt enda fönster.”

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Granhem 1946, som sedan blev en konsumbutik

Arvika_Bryggeri_Josse_Lettol_170413_523 Arvika_Bryggeriet_Josse_Sockerdricka_110313_561 224774552_9d7d1ebd-c99e-484f-9d55-091261b8a082

Nils om kräftfiske i Racken

Kräftfiske II

Palle Westerlund och Nils Olofsson. 1967

När Nils Olofssons pappa Ragnar kom till Segerfors 1914 fanns det inte speciellt mycket kräftor i Racken. När han kom tillbaka 1927, efter sex år i USA, var ålen nästan försvunnen. Tidigare hade det funnits en ålkista i älven mellan Smedjefallet och Racken. Anledningen till att ålen nu enbart levde kvar i begränsad omfattning trodde man var den nyuppförda Gatedammen, som stängde av ålens vandringsled. Men detta medförde istället att kräftbeståndet snabbt ökade.

Det fanns otroligt mycket kräftor när Nils växte upp. Under 1950- och 60-talet kunde man ibland få uppemot ett tjog i en bur. Kräftfisket var efter julen den största händelsen på året. ”Sassi, Holger och jag förberedde oss veckor i förväg, byggde stenbryggor och båtplats för att snabbt komma åt kräftorna på de bästa ställena”.

1982 köpte Nils och Ragni Bråten och vid det laget hade man infört restriktioner vad gäller antalet burar. Femton var nu den övre gränsen. Fortfarande kunde man ibland få ett 10-tal kräftor i en bur. Det var bäst under första dygnet, som var det intressantaste att fiska på. Successivt minskade fångsterna under 1980- och 90-talet, sannolikt beroende på alltför omfattande fiske i kombination med försurningen i sjöar och vattendrag. Trots sjökalkning och restriktioner betr. antal burar och antal dagar för fisket blev det till slut så man bara fick enstaka kräftor. Någon gång i början på 2000-talet konstaterades att kräftpesten kommit till Racken.

Kräftfisket har förstås en historia i Racken. Kanske var bönderna inte så engagerade. Kräftor var väl litet som svamp för dem, något för fint folk, tror Nils. Men kräftfisket kunde vara en bra biinkomst för en del runt sjön, minns Nils. Och några var flitiga. Sven-Inge t ex började sitt fiske inne i Orrviken och avancerade sen längre ut i viken mot Edet, vilket inte alltid sågs med blida ögon av andra boende. Fisket inom hemmanet var ju egentligen inte skiftat, men man höll sig till ”sina” områden. Fiskepoliser fanns det, utsedda och självutnämnda, t ex Jan på Myra som skaffat motor till sin båt och åkte runt och ”dividerade”.

Stranden från Orrviken till Edet hade en gång i tiden ingått i Segerfors ägor. 1937 köpte kommunen Segerfors och därmed även den här strandremsan. En del trodde då att det räckte att vara kommuninvånare för att få fiska där, vilket ledde till kontroverser. Vid ett tillfälle observerade Nils en bil med båtsläp som stannade till och hivade i en båt. ”Man var ju rädd för kräftpest så jag blev tvärförbannad och gick fram till honom”. Det visade sig vara fiskerikonsulenten Hedefalk vid Billerud som då ägde det stora Segerforsskiftet och därmed var stor fiskerättsägare. Han hade en särskilt avångad båt för att inte sprida kräftpest och skulle inspektera Billeruds fiskerätt.

Nils pappa Ragnar var under en period sekreterare i Fiskevårdsföreningen, som har gamla anor, men under 1940- och 50-talen var det låg aktivitet. Bosse Fjaestad gjorde ett försök att starta en ny fiskevårdsförening, som bl.a. skulle ha hand om fiskerätterna.  Därav blev intet. Bara irritation och osäkerhet om fiskerätterna.

Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959

Ragnar Olofsson och Lisbeth Schröder. 1959

Långt tidigare hade man gjort misslyckade försök att plantera in kräftor i tjärnarna, bl.a. Agvattnet. Provfiske har dock inte visat på något bestånd.

Intervju med Nils Olofsson (f. 1941) hösten 2015 av Lennart Wettmark

Albråten

Per om släkten och platsen Albråten

I mars 1912 köpte Per Albråtens farmor Riborg Böving en tomt i Rackstad. I köpekontraktet hette tomten Albråten. Ursprunglig ägare var Olof Johansson, vars son Ragnar Johansson senare skulle komma att stycka av en rad tomter i Rackstad. Bara några månader tidigare (november 1911) hade apotekare Jonsson köpt tomten, som han så snabbt sålde vidare.
En släkting till Riborg ritade sen ett hus, som därpå timrades upp och kom att bli den första byggnaden på denna udde. 1922 kompletterades byggnationen med det röda hus, som flyttades från en plats nära Masttakebäcken.

AlbråtenHur hade då Riborg Böving hamnat i Rackstad och hur träffade hon Pers farfar?
Först en bakgrund hämtad från Wikipedia:
”Riborg Böving föddes 1880 som det sjunde barnet i en kull på tio barn till Poul Bernard Böving (1839-89), arrendator på Ålholmen gård i Anderslöv, och Lida Maria Wengel (född 1846). Hon utbildade sig i Bern i Schweiz 1903-04 och därefter i Karlsruhe i Tyskland samt på Tekniska skolan i Stockholm. Hon var mönstertecknare för Gustavsberg och Rörstrand. år 1907 flyttade Riborg Böving till Arvika för att ingå i Rackengruppen.”

Per berättar att innan dess bodde Riborg en tid i Karlstad, där hon hade två bröder och där hon också träffade Pers farfar om vilken man i Wikipedia kan läsa:
”Ignácz Caroly Beôrecz. även känd under signaturnamnet I. B. Albråten, född 18 maj 1865 i Ungern, död 10 juli 1940 i Arvika stadsförsamling, var en ungersk-svensk konstnär och musiker (musikdirektör).  Beôrecz reste runt sekelskiftet med sin orkester i Tyskland, Holland, Skottland, Ungern, Norge, Danmark och Sverige. Han bosatte sig i Arvika de sista 30 åren av sitt liv, där han arbetade som lärare i fiol och orkester vid Ingesunds folkhögskola. Han gick i lära hos Bruno Liljefors och debuterade med sina landskapsmotiv i Malmö 1913 och 1915 i samband med Konstföreningen för södra Sveriges utställningar” (Vissa sakuppgifter korrigerade)

På Rörstrand i Stockholm lärde Riborg känna Hilma Persson-Hjelm, Rackstadfödd (1877) keramiker, som arbetade där. Efter sju år med studier och arbete i Stockholm återvände Hilma hem. Det var säkert anledningen till att Riborg kom till Arvika. Riborg hyrde också hus i Ålgården. I Ålgården arbetade/praktiserade båda i krukmakeriverkstad hos krukmakarna.

Riborg

Riborg på slalombackstoppen och på Albråten

Riborg bodde ju sedan 1907 i Arvika tillsammans med Ignácz. Hon reste en tid innan nedkomsten till Örebro och födde där parets son Våge Albråten den 30 augusti 1913. Efter sonens födelse flyttar familjen till Rackstad/Albråten. Ignácz får arbete som musiklärare och ett år senare, 1914, öppnar Riborg keramikverkstad. Till en början turnerade Ignácz i Norge och Sverige innan han efter några år övertalades av Valdemar Dahlgren att börja undervisa på folkhögskolan. I utbyte fick Riborg och Ignácz bl a hjälp med att anlägga gräsmattan och att bygga vägen till huset. Mauritz ”Maggan” Hellberg, legendarisk redaktör på Karlstad-Tidningen, var ofta på besök och han hjälpte Ignácz att gräva ut gårdsplanen och anlägga stenmurar.

Under 20-talet  fick Riborg och hennes familj grannar; Längre ut på udden avstyckade Ragnar Johansson två tomter. Längst ut 1924 till bryggarmästare Ivar Lydén och innanför den en tomt som Ragnar först tänkt för sig själv, men sedan sålde till Lindqvists som hade Arvika Kontantaffär. Efter kriget fortsatte Ragnar Johansson att sälja av tomter längre in på udden. Riborg och dottern Karin (Jonni) köpte då tomterna närmast sitt hus söderut för att slippa få nya grannar alltför nära. Bilden nedan visar också det gärde Riborg och Karin köpte.

Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten. Målning av Ture Ander

Vägen till Albråten gick på den tiden förbi Orrhöjden (Ture Anders hus) och sandstranden. När Lydéns och Lindqvists etablerade sig på udden byggdes också den nuvarande vägen med nedfart vid Lindströms (på 40-talet?)

När Riborgs son Våge var 34 år träffade han Evy. Hon genomgick en stressig period i Stockholm och behövde byta miljö. Riborg var mycket gästfri och hade ofta folk boende hos sig. Den som förmedlade kontakten mellan Riborg och Evy var Elsa Hallgren, en gång vävelev hos ”fastrarna” Fjaestad och som blev kvar i Rackstad. Våge bjöd med Evy till en av de många fester som ägde rum hos den nya generationen väverskor i Rackstad: Greta Nileus och Gerd Akre (Göran). Så blev Våge och Evy ett par.

våge

Våge utanför sitt hus. 40-tal?

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

På Fågelmossen uppe i Rackstadskogarna. fr v Leif Lindström, Olle Johansson (Wettmark), Knut Aronsson och Våge. 30-talet

Per delade många intressen med sin far. Våge fiskade: ål, laxöring osv. Under sin uppväxt inspirerades han mycket av Ture Ander, som gärna både jagade och fiskade. Per minns hur noggrant Våge spände upp och lagade fiskenäten i vardagsrummet. Tillsammans åkte Våge och Per skidor. En vanlig tur var från Albråten till slalombackens topp och tillbaka.
Med mamma gick han ofta till Hagen för att hämta mjölk eller till posthuset för att se om brevbäraren lagt in någon post i deras fack.

Liksom sin far gick Per de fyra första åren i Rackstadskolan. Klasserna var hopslagna i klass 1 och 2 resp. 3 och 4. Per hade ett tjugotal elever i sin klass, bl a Monika Fjaestad. Upptagningsområdet var hela trakten runt sjön och barnen hämtades med skolbuss. Resan kostade 25 öre och det hände att 25-öringen försvann till godis, men man fick åka med ändå minns Per. I klass 3-4 hade Per Teodor Tobiasson. En lärare man hade respekt för. Det hände att man fick låna hans boxhandskar på rasten. En dramatisk höjdpunkt var den dag lärarinnan i klass 1-2 och Teodor kom ihop sig om vilken klass skulle äta först och dispyten mynnade ut i att Teodor kastade en vattenkanna på dörren. Våge påstod, minns Per, att Teodors farfar var en av de sista slavfraktarna.

På Våges tid fanns ingen skolbuss och när det var dags att läsa vidare inne i Arvika var han inackorderad i ett hushåll.

Pers jämnåriga var Johan Silvén, Kjell Skoglund, Tore Gärtner och Monika ”Mocki” Fjaestad. Och brodern Jens förstås. När hösten kom och hus och trädgårdar stod tomma var det härligt att palla äpplen och ta sig in i barnkolonien via gymnastikhallen. Det hände att man var på kolonien även under sommaren för att spela fotboll – eller som en gång smyga dit med Våges mynningsladdade pistol och fyra av mot en husvägg. Och sen springa!

Våges främsta lekkamrat i barndomen var Edvin Persman på Hûrratorpet, bror till keramikern Gustaf. Våge har berättat att Edvin och han i 7-8 årsålderna spikade ihop en flotte, men så bristfälligt att den gick isär i vattnet. Edvin sprang hem i förskräckelse. Våge reagerade med att springa upp på vinden och samla ihop tobak och rulla in i ett tidningspapper.

Per minns att det sociala livet var välutvecklat. Det var fest varje helg och som barn gillade man det eftersom det gav goda möjligheter att t ex under borden hitta godsaker. Störst var kräftfestandet. Det fanns mycket kräftor då. Efter första vittjningen eldades det under tvättgrytan och en första omgång kräftor kokades och åts. Man fiskade kräftor in i september och hade kräftor i sump nere vid sjön. Vid kräftorna kom de första gästerna dan innan. En välkänd gäst på 60-talet var Alf Hambe, som var god vän med Kjell och Birgitta Olsson som hyrde hos Albråten. Alla tre var lärare och det kom som regel ytterligare folk från Göteborg.

Riborg hade dött 1952 och Våges syster Jonni fanns i Australien. Där hade hon en ny familj med greken Platon Kiriakides. Hon trivdes troligen inget vidare i Australien och hon som skapat sig ett namn som keramiker i Sverige (representerad på Nationamuseum bl a) slutade med keramiken.

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Monika Fjaestad och Per Albråten sommaren 2015

Per Albråten är född 1951 och blev intervjuad hösten 2015 av Lennart Wettmark

.

 

 

 

 

Margarin användes aldrig… minnesord över Anna Fjaestad

Ellen Lindström, Fritz Lindströms fru, skrev en personlig minnesteckning i Arvika Nyheter i december 1946. ”Det var roligare att höra henne med den humor och det patos hon satte till än att bevista en premiär på Dramaten eller Oscars. Och därtill bjöds på en kopp av utsöktaste kaffe med en nybakad stor hög vetekrans till, där mandlarna stodo i kö och trängdes oppepå”
(Klicka på bilden så är urklippet lättare att läsa)

nekrolog Anna FjaestadSe även Annas brev till landshövdingskan Unger 1936: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/09/barnen-behovde-inte-svalta/

 

När Björn Ahlgrensson bjöd till kvällskaffe

Lisa Morell berättade i brev 1946 till Torsten Lenk om några händelser med koppling till Rackenkolonien. Här är en. Hon bodde under en tid i Nystuga i Rackstad och fick besök av konstnären Ahlgrensson

I flera år hyrde Björn och Elsa Ahlgrensson en stuga av bonden Elovsson i Pershage. Stugan låg ahlgrenson porträttvid östra sidan av sjön Racken i en vacker björkdunge, sädesfält inpå husknuten och sjön nedanför.

Jag har hört berättas att första året de bodde där, lustvandrade de hand i hand i Elovssons sädesfält. Elovson sade ilsket, ”de begriper inte bättre”. En annan gång sprang Elsa efter Elovsson med hopknäppta händer och strömmande tårar och bad för björkarna runt stugan, när han kom med sin yxa för att hugga ned dem. Att be för björkarna, något så fjantigt hade Elovson varken hört eller sett. Men björkarna fick stå kvar runt Pershage.

Få älskade naturen som Björn och Elsa, praktiska ting var dem främmande även veckans dagar. Björn kunde gå in till staden för att handla en söndag. En klocka tror jag knappt fanns i deras ägo.

En sommarmorgon kom Björn till staden för att handla och fann alla affärer stängda, ingen menniska syntes till. När han kom till torget och fick syn på stationsklockan, var den fem. ??Men jag visste att det var på morgonen?? sade Björn när han med glimt i ögat berättade sin otur. Antagligen hade han gått hemifrån vid tretiden, det var en mil från hans hem till staden. En dag i juli 1911 kl 8 f m knackade Björn på min dörr. Jag bodde då i Nystuga Rackstad. Min frukost stod färdig. Jag frågade om han ville äta med, naturligtvis. Sedan han tagit av den slankiga ryggsäcken, torkat glasögonen, gnuggat händerna, som hans vana var, satte vi oss till bords. Efter tredje kaffekoppen tände Björn sin snörvlande pipa och talade om sitt ärende. Det skulle bli kvällskaffe hos dem. Det var vanligt att vi gick till varandra under sommar och vinterkvällar. Givande kvällar med musik, sång, heta diskussioner, plastisk dans på ängarna, där faunen i panterskinn, Ellen Hallén, jagade nymfen Anna-Lisa Zetterquist mellan björkarna med Racken som bakgrund, en blek måne förhöjde stämningen. Musiken var olika, inte alla hade piano, men lutor och gitarrer hade de flesta och framförallt fiol. Ofta Lars Zetterquist eller någon av hans fyra söner, som alla var mycket musikaliska.

”Det var så länge sedan ni alla var hos oss”, sade Björn.

På mitt bord låg en bunt Svenska Dagblad, Björn sneglade på dem. Ingen av oss hade råd att hålla en tidning mer än Gustav Fjaestad. Men vi tiggde gamla huvudstadstidningar av våra vänner i staden.

”Sätt dig nu bekvämt, läs och rök när jag dukat av måste jag arbeta” Bry dig inte om mig jag har inte sett en tidning på flera veckor fick jag till svar.

Rummet bredvid var min verkstad och kök, att jag hamrade på för fullt visste jag sedan gammalt ej störde Björn. Jag glömde bort min gäst, men hungern gjorde sig påmind när klockan led mot ett. Jag gjorde eld i spisen, satte på potatis, kokte ris, stekte fläsk, dukade bordet gick till källaren efter filbunke. Björn varken hörde eller såg, insvept i ett tobaksmoln, nedsjunken i huset enda bekväma stol. De lästa tidningarna låg runt om på golvet.

Matdags sa jag. Fint sa Björn, är hungrig som en varg sen jag läst om denna förfärliga hungersnöd som rasar i Indien.

Riset vi började med passade in på våra funderingar över Indien. Vi åt det med curry och smör. Det var Björns förtjusning, han strödde på mängder av curry på riset så riset var grönt och starkt så svetten rann utefter hans magra ansigte.

”Vet du vad jag alltid längtat efter, få ris med kardemumma lär vara en läckerhet, du minns väl Kim och raman” sade Björn. Kardemumma fanns, mortel lånade jag av min värdinna. Björn stötte. Det tog tid innan vi kom underfund med hur rätten skulle bli smaklig. Till slut smälte vi smör, rörde i socker och kardemumma. Björn tyckte det var gudaspis. Efter maten kaffe och cigaretter, klockan hade blivit tre

”Nej nu måste jag gå och säga till alla Fjaestader, för sen ska jag till staden och köpa jäst, Elsa ska baka litet till kvällskaffet”

Baka, du är tokig, inte hinner Elsa det idag, innan du kommer tillbaks är vi redan hos Elsa, sa jag. ”Kors för tusan va ska jag göra och vad ska Elsa säga” Jag tröstade honom med att bägge hushållen Fjaestad hade fredagsbak och jag en burk pepparkakor, så bröd tog vi med ro, inget annat var att göra, det kom vi överens om

Så gick då Björn för att bjuda de andra. När vi på kvällen i samlad tropp anträdde vår vandring till Pershage, var Björn också med.

När vi kom fram stod Elsa i dörren vridande sina händer och sade bara, ”Gud Björn, Gud Björn” Maja Fjaestad tog Elsa avsides och viskade tröstens ord. Vi andra gingo in och placerade det medhavda brödet på det fint dukade kaffebordet. Där stod en ensam sockerkaka, jästpulver hade tydligen Elsa haft hemma. En blänkande kopparkanna full med ängsblommor stod mitt på bordet. Elsa bryggde kaffe och kokade kneip till Gustav, ett slags rågkaffe. Gustav var vegetarian på den tiden.

När vi bänkat oss runt bordet fick Björn syn på allt brödet. Han tog av sig glasögonen, torkade dem omsorgsfullt, när han fått dem på sade han ”Men kära lilla Elsa vad skulle du ha jäst till när du har så mycket bröd”!

När vi alla brast ut i ett hejdlöst skratt, sade Björn ” Jag hörde inte var det någon som sade något roligt”?

Elsa och Björn Ahlgrensson bodde under en tid i Nystuga i Rackstad

Elsa och Björn Ahlgrenson 

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 28 nov 1946. Brevet finns på Värmlands museum.
Presentation av Lisa Morell se: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/11/05/nar-det-spokade-pa-sandstaberg/

 

Fiske i Racken

På hemsidan perserud.se finns bland mycket annat en etnologisk rapport om livet i Perserud, skriven 1868 av en Perserudsbo, Johannes Eriksson, till Eilert Sundt i Oslo, som skrev om de fattiga klassernas levnadsbetingelser. Vad åt man, hur umgicks man, vad arbetade man med? osv. I ett avsnitt berättar Johannes om fisket:
”På denna sjö har jag ofta som barn tillsammans med mina kamrater och mina bröder varit ute
på fiske i de ljumma sommarkvällar, då sjöns vågor har gått till ro och vattenytan har visat sig
för vår blick som en dunkel spegel. I en liten pråm har vi korsat från udde till udde, från
grynne till grynne, tills vi har funnit ett ställe var fisken har samlats. När vi har suttit tills den
fjärde horisont har blivit dunkel och mörk, då har vi med vårt lilla byte av mört och ålar,
vandrat tillbaka till hemmet.
Vid denna sjös stränder har jag ofta som barn på sommarkvällarna i augusti månad med en
fackla i handen vadat omkring för att fånga kräftor. Hade jag riktig tur, kunde jag om natten
fånga 5 till 6 tjog, varpå jag tog dom med till staden och fick 12 öre tjoget.”

När det spökade på Sandstaberg

Lisa Morell var 24 år när hon bodde en vinter och vår på Sandstaberg. I ett brev till Torsten Lenk, museiman som under en tid bodde i Båtvika, Stålsberga, skriver hon på hans uppmaning minnesbilder med anknytning till Rackstadkolonin 36 år senare

Det var i november 1908 jag bodde i nedre Rackstad hos Lagerberg i ett kallt och föga trivsamt rum bredvid hans snickarverkstad. Den enda fördelen var att min bostad låg så nära Petter på Myra.

Stackars Petter och hans skickliga söner skulle lära mig järnsmide, det var då min dröm, det blev inte mer heller. När jag såg de tre myrsmederna hantera järnet som den mjukaste lera, förstod jag hur hopplöst det var. Gräsligare lampa än den jag med möda smidde har ej funnits. ”Är det Erik den XIIII-s fängelselampa” sade pappa Lars Zetterquist när han fick den i födelsedagspresent av sin förtjusande maka.

Men för att komma till Bror Sahlström, så var det hans bostad, Sandstaberg, jag ville hyra. Bror Sahlström låg i gulsot på Arvika sjukstuga, jag hade hört att han skulle skötas hemma i Utterbyn så fort han fick lite krafter. Stackars Bror, han var redan då söndersupen och gul som saffran, hemsk att skåda.

Visst fick jag hyra hans hus, han var förtjust och sade att jag fick bo där fritt och få spökena på köpet. Men fritt ville jag ej bo där, ”dä kan vi jär ôpp senna” sa Bror och så kom vi överens om att jag skulle använda ateljén, köket och ett rum. Sahlström fraktades till sitt hem i Utterbyn och jag flyttade till Sandstaberg, tyckte där var furstligt efter kyffet hos Lagerberg, men lukten inomhus rent förfärlig, ingen hade bott där på ett år. Råttorna hade huserat vilt och lämnat massor av spår efter sig. Jag skurade och fejade och när det började skymma hade fint och trivsamt när lampan blivit tänd och brasan sprakade.

Då började spökeriet, att det spökade var allmänt känt. Nordanvinden ven om knutarna, det blev ett tassande över och under, upp och ner mellan pappen på väggarna. Det var råttorna som började sin kvällsdans. Från köksskåpet där jag satt upp tallrikarna mot väggarna för att det skulle se prydligt ut, lät det pang, pang när råttorna rev ner dem under sin jakt. Pappren i väggarna smällde som skott, från ateljén hördes steg som klampade. Lommen skrek, räven ylade utanför i skogen. Stegen som hördes kunde jag ej förklara, de andra ljuden kände jag igen, sömn var ej att tänka på, men jag somnade till, vaknade vid att en liten mus trasslat in sig i håret. Solen sken, jag upp för att undersöka stegen, som fortfarande hördes. Tyckte det var tryggt att jag hade en revolver, ett minne från mina år i USA, då jag ej haft någon användning för den. Med den framför mig smög jag mig upp för trappan, öppnade försiktigt ateljédörren. En komisk syn mötte mig, runt en vackert snidad italiensk golvstake satt en hel råttfamilj, i ljushållaren av mässing med form av en tulpan satt en stor ljusgrå skabbig råtta på baken och höll tassarna som en ekorre. Den vädrade och fnyste när jag siktade på den. Bommade naturligtvis, sköt alla fem kvarvarande skott mitt i högen, djuren försvann, men stegen de hördes fortfarande.

Noggrant letade jag igenom övre våningen, fann till slut att ljuden av steg kom från ytterväggen, alltså Helvetet. Låt mig förklara, Bror Sahlström skulptör, ciselör och lustig krumelur och i högsta grad värmlänning hade brädfodrat två sidor av sitt hus med gamla kyrkmålningar. På Sandstaberg husetnorrsidan, därifrån stegen hördes, ett makabert helvete, som vimlade av röda nakna djävlar, med högafflar och tänger, torterade menniskor i djupaste adamskostymer ur vilka ormar krälade, eldslågor och hemskheter. Denna målning kan nu ses i Karlstads museum, dit professor Kellin <Kjellin> räddat den, vet ej om han även räddat Sahlströms himmel, som satt på västsidan av huset. Där satt skäggiga patriarker på pinnstolar, placerade på ljusblå moln, de hade skära svepningar och grå ullsockar på stora fötter. Ur molnen sköna änglahuvuden, de hade Bror S målat dit, man kände igen dragen på hans flammor, den blonda Nanna Norbäck och svartlockiga Signe Persson från Gustås. Hur Bror S fått dessa målningar? Jo på hans fars tid eller kanske hans farfars, hade på deras ägor stått en ödekyrka, som de rivit. Bror S hade hittat målningarna i ett uthus, antagligen fanns ej någon riksantikvarie till hands för att rädda gamla kyrkor i Fryksdalen på den tiden.

Vintern kom med stark kyla, i ateljén hade jag ej råd att elda, det gick åt alldeles för mycket ved ändå. Tidigt en morgon kom en bonde från Gunnarskog med ett vedlass. Naturligtvis skulle han bjudas på kaffe, vid sin andra kopp lystrade han till, ögonen plirade illmarigt, så sa han. ?? di säjer att ho bor här ensammen, men nu har ho att en kär /karl/ som spankulerar därôppe?? Det blåste nordan olyckligtvis, stegen hördes tydligt. Nä Fritioff sa ja det är bara lösa bräder i helvetet och för att rädda mitt rykte föreslog jag att han skulle gå med upp på övre våningen. ??Va ska de tjäne te, han är väl kär te gömme sej unna, sa Fritioff . När han givit sig av, släpades brandstegen fram, den hängde på uthusväggen, ilskan gav mig krafter att resa upp den mot den olycksaliga väggen. Det tog tid innan jag i den dystra målningen fann de lösa bräderna. De blev omsorgsfullt fastspikade.

Så kom våren med tjäder och orrspel utanför husknuten, allt var så vidunderligt vackert, gärna ville jag bo kvar över sommaren. Skrev till Bror S och frågade om det gick och så en förfrågan om hyran. Svaret kom, eftersom jag var så enveten med att betala hyra, så hade han några gamla räkningar om jag ville klara dem. En var hos skräddare Robert Rönning i Rackstad, då jag kom dit och fick höra att den lydde på 178 kr flydde jag, nästa var hos bokhandlare Jakobson på 110 kr ”tror fröken att han tänker betala” sa han. Den sista jag gick till efter Brors brev där det stod ”skyldig hos en enögd karl som har bosättningsaffär i hörnet på torget” Det blev droppen i min malörts bägare, 350 kr för ett dubbelt italienskt dragspel. Förtvivlat skrev jag till Bror S att jag ej plockade guld ur njurformade kopparbunkar, som jag då levde av, att jag ej såg mig någon råd att betala. Svaret kom omgående. ”Hyran skiter vi i, inte faen vesste jag att jag va skylldi så möcke, dä ska ja nock klare själv, men va som retar mej ä att ja ga Signe ett så dyrt dragspel, dä hade ja inge för men grann va ho och jävlitt musikalisk . Bo kvar så länge du vill, ja kommer i näste vecke och vi röms bägge på Sandstaberg”

Bror Sahlström fick sin hyra betald efter samma taxa som hos Lagerbergs. I flygande fläng och med sorg i hjärtat, flyttade jag till Hummeltorpet där spökade det också efter en ung man Gösta Hård av Segerstad som vintern förut skjutit sig där, men det är en annan historia.

Se även http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/05/09/sandstaberg-bror-sahlstroms-hem-vid-racken/

Lisa Morell i brev till Torsten Lenk 29 november 1946. Förvaras på Värmlands museum.

Ciselering (av fr. ciseau ”mejsel”) är en av teknik att med verktygen hammare, mejsel och puns åstadkomma reliefutsmyckning i metall. Vid ciselering åstadkoms nedsänkningar i metallen genom att man hamrar från framsidan

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

Lisa Morell målad av Fritz Lindström

lisa morell

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisa Morel:Koppar-Lisa” född 1884 i Grava, men fadern, som var skräddare, öppnade herrekipering i Arvika 1899 och Lisa gick i flickskola där. 1901 åkte hon till USA, gick bl a på konstskola och återvände till Arvika 1908. Gick som lärling i Arvika, Lund och Wien. 1911 hyrde hon övervåningen på Nystuga i Rackstad. Hon är ”känd för oerhört vackra arbeten, även i linoleum och träsnitt och målade miniatyrer. Hon gjorde utsökta brickor i mässing eller koppar med förhöjda kanter, rikligt prydda med gravering och ciselering i fantasifulla mönster. Vägglampetter i brons och koppar, serviser i silver, ljuskronor och många andra eleganta föremål i silver och även i guld” Hon dog 1971 (Fjaestad Nordmark. Rackstad-Dansen, 2012)

Rackstads kvarnförening – en kronologisk historia

Per-Inge Fridlund hade i kommunhuset råkat höra hur en rivning av Segerfors kvarn planerades och tipsade rackstadborna.
”För den beskedliga summan av en krona föreslås Arvika kommun sälja den gamla kvarnen i Segerfors till nybildade Ideella föreningen Rackstads Kvarnförening?” kunde man läsa i Arvika Nyheter 11 oktober 1989. Föreningen hade haft ett konstituerande möte 18 september och då accepterat de krav som kommunen ställt.

Till ordförande valdes Kjell Skoglund. övriga ledamöter i första styrelsen var: Tomas Andersson, Nils Damberg, Bo Schröder, Margareta Sundström (Zetterquist) (kassör), Kerstin Werner (sekr) och Jörgen Zetterquist.

kvarnen

Kvarnen vid övertagandet

1990
I slutet av maj revs det gamla stallet med hjälp av Volvos traktor. Kvar blev en hög med bräder. Samtidigt lyftes bron över älven bort och kvar blev stenar och bropelare. Därmed hade man uppfyllt kraven från kommunen i samband med överlåtelsen. En söndag i september detta år fortsattes arbete med kvarnen:

Man beslöt att taket först och främst delvis <skulle> ha ny plåt och den del av taket som läckte lagas. Fönster måste ned, skrapas, trasigt glas bytas ut, spröjs lagas och målas. Det rivna stallet måste eldas upp ”Vi hade med oss yxor och sågar och vi gick lös på sly och albuskar. Utbyggnaden på ”Rosten’ revs. älven rensades på allsköns bråte”

Kerstin Werner ringde brandchefen Bo Andersson som meddelade att man inte längre åtog sig att elda upp hus, men att han kunde låna ut en brandbil om någon av brandmännen privat tog på sig arbetet.

1991
På aprilmötet 1991 rapporterade kassören att 25.000 kommit som bidrag från kommunen. 16 maj bestämde interimsstyrelsen som datum för årsstämma i Rackstads hembygdsgård.
Årsavgift föreslogs till 25 kr. Styrelsen uppdrog till Tomas Fjäll att laga taket som läcker och att fråga Bengt Magnusson i Stålsberga om han kan gräva för dränering vid kvarnens framsida. Vid årsmötet, som samlade 19 personer, avsade sig Kjell Skoglund ordförandeskapet. Till ny ordförande valdes Magnus Johansson. Nils Damberg och Leif Lindström fick i uppdrag att utreda Torkans framtid (Den är helt unik i sitt slag berättade den gamle mjölnaren Bertil Embretsen). I september rapporterade de att tjälen åstadkommit svåra sprickbildningar och föreslog försiktig rivning och att den under sommaren 1992 skulle muras upp igen.

I protokoll 19 september rapporteras att fönstren tagits ner och förvaras på logen på Hagen i väntan på åtgärd. Plåten till taket har levererats och Tomas Fjäll och Per Gustavsson skall tillfrågas om de mot ersättning åtar sig att byta taket.

1992
I årsberättelsen för maj 1991- maj 1992 rapporteras att fönstren körts till IPA där de lagats, slipats, målats och nu väntar på glasning. Lars Lindström och Nils Damberg har dokumenterat kvarnen och torkan med foton. Till ny ordförande vid årsmötet väljs Nils Damberg. Margareta Z rapporterar att det finns 16.000 kr i kassan när ström och takplåt är betald.

”Den 6 juli restes byggställningen på kvarnens sydöstra sida. Arbetslag har under vecka 28 till dags dato tagit bort den gamla takplåten, reparerat skorstenen, lagt nya läkt och därefter ny plåt på ¾ av taket”.  Några fönster som är kvar i kvarnen skall köras till IPA för reparation och målning. Därefter till Janne Olsson i Perserud för glasning. Mötet beslöt att inte sätta in de färdiga fönstren förrän kvarnen är färdig utvändigt, men att luckor måste anskaffas först, då vi befarar att icke önskvärda kommer att roa sig med fönsterkrossning. Sockeln till Torkan önskar Nils D få gjuten innan vintern (§ 5 resp 6 i protokoll 14 juli 1992) Jörgen Zetterquist skänker 20 st litografier av Kvarndammen som kan säljas för 450 kr/st.

Vid mötet i november rapporteras att Edanesågen genom Sven Olofsson skänkt 750 löpmeter bräder till fodringen av kvarnen, Sune Ståhl har skänkt dräneringsrör och CIAB armeringsjärn. Rackstad bysamfällighet har donerat 10.000 kr och Perseruds byalag 1.000 kr. En hel del arbeten rapporteras, bl a att bommen på nerfarten är klar men inte monterad.

1993
Vid årsmötet 25 mars valdes Gunnar Johansson till ny ordförande. Nu är det full fart kan man utläsa av årsmötesprotokoll: fram till 30 juni arbetar två ALU-arbetare på kvarnen, Länsarbetsnämnden har beviljat bidrag för verktyg- och maskinhyra, grävning är beställd, liksom värmebarack och portabel toalett. Två offerter på elen har tagits in.

Under sommaren fick framsidan ny brädfodring och Torkan har murats upp igen.

1994
I april rapporteras om kvarvarande arbeten: rödfärgning av framsidan, brädfodring av sydvästra gaveln, murning av skorsten på Torkan, nedläggning av kabel mellan kvarn och Torka, dörrar och fönster till Torkan mm. Tomas Andersson och Göran Andersson på Sågmon har provat rensmaskinen (för utsäde) och den fungerade mycket bra. Gunnar J. vill ha Kvarnens dag och Jörgen Z. andra aktiviteter: bygdefester, utställningar och musikevenemang.

Föreningen har 59 medlemmar. Jörgen skänker en kamin till kvarnkammaren. I verksamhetsberättelsen konstateras att den yttre röjningen får anses fullbordad, i kvarnen har en grundlig städning skett och maskinparken har setts över. För att fullborda arbetet med Torkan (ny ugn, skorsten, elmotor och kabeldragning) behövs en sponsor. ALU-arbetena har samtidigt reducerat medlemmarnas möjlighet att engagera sig reflekterar ordföranden.

1995
Styrelsen diskuterar om kvarnföreningen kan ingå i hembygdsföreningen. I övrigt tas upp behov grus av på vägen och kabelgrävning. Göran på ”Fallet” utnyttjar rensmaskinen och betalar 500 kr per gång. På julimötet diskuteras om sprutmålning av östra sidan kan vara ett alternativ, Leif Lindström ” en av de aktivaste i arbetet med kvarnen genom åren ” har nu gjort karm och dörr till Torkan. Varje maskin bör ha en skylt, något som kan ordnas via Jössetjänst.

Ordföranden har fått förfrågan från kulturnämnden om medverkan i Kulturhusens dag 10 september, något som bejakas. En lyckad tillställning visar det sig med 150 besökare. Men bommen över vägen behöver fortfarande ett fundament att vila på när vägen är stängd. Föreningen har 45 medlemmar och årsavgiften är fortfarande 25 kr.

omslag segerfors bruk

På omslaget Jörgen Zetterquists teckning av kvarndammen

1996
Margareta Engströms uppsats om Segerfors har tryckts upp i 90 ex, varav föreningen har 85 som säljs för 50 kr. Oroväckande notering i protokollet: ”Något måste göras för att hindra vattenflöde från Segerforsvägen att rinna ner till kvarnen”.

Ungsbädd skall muras till Torkan, golvet gjutas och ”huvan” sättas på Torkans tak. Vid möte i september bestämdes att de 10.000 som finns kvar hos kulturnämnden skall användas till att färdigställa Torkan.

I augusti används kvarnen som festlokal för en löparfest. Antalet medlemmar detta år: 56.

1997
Den dyra elräkningen tas upp på årsmötet. Sänka från 16 till 10 amp?

1998
Årsmötet samlade sex deltagare. Kerstin Werner, som varit sekreterare i alla år, försöker förgäves bli befriad från uppgiften. Ordföranden Gunnar åtog sig att bli valberedare. Torkan är ännu inte riktigt klar konstateras med en suck i protokollet. Frågan om att gå upp i Hembygdsföreningen skjuts på framtiden.. Margareta Z avgår som kassör och ersätts av Jan-Erik Blomén. I årsberättelsen konstateras att det är 43 medlemmar. Stenkvarnen har provkörts och visar sig fungera. Nu fattas bara två arbeten för att restaureringen skall anses klar: elinstallation till Torkan och murning av ugnen, men ekonomin är ett hinder för framförallt elinstallationen.

1999
Vid årsmötet rapporteras att elcentral och eluttag nu är klara, men murning av ugn och skorsten återstår att göra.

2000
På årsmötet konstateras att verksamheten resulterat i ett underskott. ”Nu skall krafttag tas av Kjell och Tomas för att få pengar från Vägsamfälligheten till fortsatt verksamhet på kvarn och torka”. Kjell skall försöka få tag i en murare.

2001
På årsmötet rapporteras att föreningen går back. Medlemsavgifterna täcker inte el- och försäkringsavgifter.

Ett samgående med hembygdsföreningen är nu under behandling. Gunnar Johansson, Tomas Andersson och Nils Damberg deltog i hembygdsföreningens möte 26 febr. Hembygdsföreningen är positiv till sammanslagningen, men bekymrad över att Kvarnföreningens ekonomi visar på minus. Det skulle fortfarande finnas en arbetsgrupp för kvarnen, som har tillsyn, klipper gräs och städar, tänker kvarnstyrelsen.

2002
Vid styrelsemötet 2 december konstateras att föreningen har 112 kr på kontot, men torkan har nu fått sin ugn. Fönstret som blev stulet har inte kunna ersättas. Gunnar J deltog i hembygdsföreningens årsmöte i april då samgåendet togs upp. Kvarnföreningen skall ha ett årsmöte tidigt 2003 då ”vi förhoppningsvis kan överlåta kvarnen i andra händer”

2003
På årsmötet 24 feb bekräftas att kvarnföreningen önskar bli en sektion inom Hembygdsföreningen, men få tillåtelse att vara med och sköta programverksamheten i kvarnen. Kassan (149,91 kr) överlämnas till hembygdsföreningen. Ett definitivt beslut om övertagande av kvarnen kommer att ske vid Hembygdsföreningens årsstämma 9 mars, säger § 8 i protokollet.

2004-2005
Inga uppgifter om kvarnen

2006
”Kvarnen. Den står där den står och blir tyvärr alldeles för litet använd. Diskussion om dess vidare öde kommer att tas ” (Ur verksamhetsberättelsen för Rackstads hembygdsförening 2006)

2007
Kvarnföreningen återuppstår. Årsmöte hålls 25 juli i kvarnen. Tjugo personer deltar. Till ordförande väljs Gert Raiml med Peter Schröder, Kerstin Westerlund, Pärra Eriksson, Anders Ljunggren, Kerstin Werner och Magnus Johansson som övriga ledamöter. Eftersom föreningen inte har några ekonomiska tillgångar har samma dag hållits en loppmarknad, där intäkterna går till elräkning och brandförsäkring. I protokollet återges föreningens målsättning: ”Att bevara kvarnen som ett minnesmärke över forna tiders arbetsliv och teknikhistoria och att främja gemenskapen inom Rackstad genom det ideella arbetet med underhåll av kvarnbyggnaden. Vi skall anordna kulturella program vid kvarnen och utmed älven och sjön. Det skall vara möjligt att hyra kvarnen för enklare fester.”

I ”Kvarnveckan” ingick förutom loppis och årsmöte även en musik- och visafton med ”filt och picknickkorg”

6 augusti konstituerar sig den nyvalda styrelsen. Gert rapporterar att loppmarknaden inbringade 4.000 kr, men från det skall dras annonskostnader och en ersättning till Perseruds byalag på 1.000 kr för deras del av loppisen. Gert kan också rapportera om kontakter och förhandlingar med Länsförsäkringar och Elverket. En rad tänkbara höstaktiviteter diskuterades, liksom röjning av buskar, bidragsansökningar och ev. samarbete med Perseruds byalag. En matrikel upprättas över medlemmarna.

2008
Verksamheten i kvarnen startar i slutet av juli med en städperiod. Därefter loppis i samarbete med Perseruds hembygdsförening. 27 juli: viskväll i kvarnen med Olle Zetterquist, Arne Lidén, Hans Bryntesson och Pärra Eriksson. Berättarkvällen några dagar senare samlade ett trettiotal personer som understödda av Gunnar Thorsell berättade historier från trakten. Antalet medlemmar detta år är 41 personer.

2009
Dåligt väder gjorde att några aktiviteter under sommaren fick ställas in. 19 juli genomfördes dock älvvandringen med natur och kultur med ett trettiotal deltagare vägledda av Anders Ljunggren och Kerstin Westerlund. Kvarnen har städats och rester efter förra årets loppis transporterats till Miljömyran. Kvarnen har visats för intresserade vid några tillfällen. Antalet medlemmar nu 37. Ekonomin är dålig. Kontakt med Arvika Elnät ger vissa förhoppningar om att slippa fasta kostnaden om föreningen kan ansluta till någon villig grannfastighets elcentral.

2010
Rekordår vad gäller antal medlemmar: 126! Ett skäl kan vara Elisabet Skoglunds och Marga Nilssons utställning ”Lappskoj” 10 – 25 juli. Vid invigningen medverkade kvarnmästaren Lennart Svahn och Môra-Per spelade. Musikskolans orkester spelade på årsmötet och promenader och berättarcafé arrangerades. På årsmötet konstaterades att ekonomin var dålig: underskott på 600 kr. Kan midsommarfirandet på Kampudden bli en inkomstkälla för Kvarnföreningen? Jörgen Zetterquist blev hedersmedlem.

lappskoj

Ur Värmlands Folkblad 2010-07-10

2011
Under våren arbetade två gymnasieklasser (åk 2 på Solbergagymnasiet) med en utställning om Segerfors bruk och kvarnens historia. Utställningen ingick i Arvikas 100 årsjubileum. Utställningen öppnades 12 juni. Landshövdingen var tillfrågad, men kunde inte komma – och stod i kvarnen hela sommaren och visades på söndagseftermiddagarna. 12 nov, under Arkivens dag, fanns utställningen på Arvika bibliotek. Sommarens program utgjordes av allsångskväll arrangerad av Rasmus Andersson med gästartister och kompband. Ett trettiotal gick med på natur- och kulturvandringen längs älven tillsammans med Kerstin Westerlund och Anders Ljunggren. Sista programmet utgjordes av Berättarcafé med Gunnar Thorsell. ”Ekonomin i föreningen är god. De medel som Arvika kommun bidragit med vid stadens 100-årsjubileum har bl a använts till annonser, belysning, utställningen och älvvandringen” (protokoll 15 sept) Kerstin Westerlund går in som ny ordförande.

solberga

2012
Det dåliga vädret försköt föreningens program till slutet av sommaren. En kulturvandring och en älvvandring arrangerades. 12 augusti ägde Barnens Dag rum. Solbergaskolan har vid två tillfällen gjort älvvandringar med brukshistoriskt tema under ledning av Annki Schagerholm-Holgersson. Rasmus Andersson har uppfört teaterpjäsen ”Skogsråets arvinge” med elever från Klässbols friskola. Kontakter togs med länsstyrelsen för att söka bidrag för viss renovering av kvarnen – dock utan att leda till någon ansökan. Tre protokollförda möten. 38 medlemmar.

2013
Ett samarbetsavtal med Studieförbundet Vuxenskolan sluts 13 april. Styrelsemöte i maj; Ansökningar till länsstyrelsen och kommunen diskuteras. Behovet av hemsida aktualiseras. Styrelsemötet i juli tar upp behovet av sponsring (Westra Wermlands Sparbank, Arvika Teknik, föreningsbidrag). Studiebesök på Brunsbergs kvarn och röjning av kvarnstigen.
Sommarens program startar med årsmöte 26 juni och innehåller Kulturvandring och
älvvandring vid två tillfällen. Sista helgen i juli ställer Laine och My Falck från Edane ut konst i olika former. Vernissage med happening föregår. Ett lotteri med skänkta priser (konst, keramik) anordnas. En hel del lotter säljs under kräftfesten i kvarnen. Hemsida och dokumentation av Rackstads historia presenteras under hösten av Lennart Wettmark. Barnverksamhet och samarbete med skolor tas upp (Solbergagymnasiet, Klässbols friskola, Gateskolan). I slutet av året har föreningen 2.500 på sitt konto. 27 oktober ansöker föreningen om 10.000 i driftsbidrag hos kommunstyrelsen. Föreningen har 67 medlemmar och styrelsen har sammanträtt sex gånger under året.

2014
Verksamhetsberättelsen speglar ett aktivt år och årsmötet gästas av tre spelmän anförda av Olle Z. och med poeten Urban Andersson. Sommarens utställning äger rum under nio dagar i juli med generöst öppethållande. Thomas Salzer och Helena Karsenbarg ställer ut keramik resp akvareller och är mycket nöjda med utfallet. Medlemmar mobiliseras för brödbak till cafédelen under veckan. Tillsammans med lotterierna under sommaren ger det ett bra tillskott till föreningens kassa. Anders Ljunggren bygger en liten bro över älven för att underlätta bl a vandringarna längs älven. Thomas S. och Anders L uppför ett efterlängtat dass. I övrigt sedvanliga vandringar, i år utökat med en Rackstadvandring ledd av Kerstin Werner. Ett 25-tal personer kurade skymning i årets berättarcafé. Alla programmen rapporterades i Arvika Nyheter och speglades på hemsidan. En historieresurs utgör kvarnområdet för Solbergaklasser. Bloggen Rackstadhistoriskt växer och speglar traktens historia i en rad artiklar. Kräftfesten lockade många medlemmar och deras gäster. 59 personer är nu medlemmar.