Sommargäster i Rackstad

En gång i tiden hade Jonas Liljequist en förhoppning att ärva Anneberg i Rackstad efter sin moster Ester Holmgren – kallad Möje. Så blev det inte. Istället fanns han vid Möjes sida som stöd när köpehandlingarna 1965 skrevs under på Hotel Bristol i Arvika. Köpare var Jörgen Zetterquist. Och för Möje var det ett sorgligt ögonblick när stunden var inne att sälja.

Anneberg med bil Anneberg6

 

 

 

 

 

Möje med utsikt

 

 

Både Möjes och Jonas relation till Rackstad var lång och varm.  I Rackstad fanns sedan 1913 Möjes syster Ragnhild och Jonas kusiner Rogne (född 1923), Marja  (född 1925) och Örjan (född 1928) Och förstås Ragnhilds make Ture Ander. De hade gift sig 1922 och 1926 avstyckat den tomt som fick namnet Orrhöjden och ett hus flyttat från Holm. Ragnhild Franzén hade under åtta år vävt i Fjaestads väveri under ledning av ”fastrarna” Anna och Amelie.
Orrhöjden

 

 

 

 

jonas med föräldrar2

Jonas med mamma Maja och pappa Gösta

 

 

 

 

 

 

 

 

Jonas moster Ebba Franzén besökte sin syster Ragnhild och noterade ibland besöken i sin dagbok, t ex 1949:

dagbok

Ebba Franzén

Ebba Franzén – porträtt av Ture Ander

 

 

 

 

 

 

 

 

Möje och maken Erik hade köpt Anneberg under kriget och Jonas tillbringade somrarna där – till att börja med tillsammans med mamma Maja och pappa Gösta, men sen allt mer på egen hand. Enklast var tillvaron så länge som den stränge morbror Erik föredrog att vara i Båstad. Men med tiden kom även Erik att trivas i Rackstad och Jonas fick litet mindre utrymme…

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture med sin dotter Marja med Lars-Erik på Anneberg

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaikki

Ture fyller år och uppvaktas av Rogne och hans hustru Vaiki

Det sociala livet var livligt. Jonas berättar att det förekom soaréer hos familjen Ander då pappa Gösta sjöng Taube och Bellman på luta. Riborg Böving var nog där, kanske också Lydia och Georg Sager. Kalle och Märta Nyström gästade ofta. Torsten Lenk kom roende över sjön från Stålsberga.
En sån gång tog Ragnhild upp Jonas i sitt knä:
– Du sticks!
– Jaså är du människokännare

Ragnhild var en ”tuff tjej”, minns Jonas. Och hade beundrare; både Torsten Lenk och Fritz Lindström hörde dit. Hon dog alltför tidigt, redan 1944. Kanske var Ebbas dagboksanteckning 15 juni 1943 ett varsel: Maja och Jonas på Anneberg. Jonas (5 år) hade biljetter att sälja till Ragnhild, som låg sjuk o. när hon sa´ att hon inte behövde några när hon mest låg. ”Jo, sa Jonas, de ska du ha när du dör för det kommer kanske så många nyfikna o. skall se på dig o. din kista o. då skall du ta de här biljetterna och fara före till främmande land” Har du hört såna reflektioner han gör skrev Ragnhild till mig.
Året efter stod Ragnhilds stora vävstol tom i hörnrummet på Orrhöjden.

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Anneberg. Foto: Torsten Lenk

Jonas hade sitt sovrum på Annebergs övervåning i det rum som sen utvidgades till Jörgens ateljé. Där Jörgen lät ta upp ett ateljéfönster mot norr, fanns då en garderob. Jonas tyckte att det doftade av brädgård. Möje lät göra att badrum med rinnande kallt och varmt vatten – badkar var onödigt tyckte VVS-direktören Erik. Och hon sålde en briljantring och lät bygga ett litet gästhus med toa. Dit gick Jonas med två stora mässingljusstakar som belysning i augustimörkret. Några vintrar bodde Jonas morbror Mikael på Anneberg.

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i sandstranden

Lars-Erik håller ett fast grepp om Tures båt i Sandstranden

Möje och Erik Holmgren

Möje och Erik Holmgren

 

 

 

 

 

Lydia och Georg Sager på Höglunda

Georg och Lydia Sager på Höglunda

Jonas minns att pappa Gösta försåg Ture med kunder. Hans tavlor sålde bra och var inte så dyra, som t ex Fritz Lindströms med sin mera sparsmakade produktion. När därför Kalle Nyström tvekade inför priset på någon av Fritz tavlor hänvisade denne till ”den lille blomstermålaren i dalen, där är andra priser.” Jonas tyckte noga att både Erik och Fritz var litet snorkiga mot den snälle och humoristiske Ture. Också Ragnhild kunde vara litet skarp: ” Nu målar du vykort, Ture” En liten tröst för Nyströms var kanske att de vinterförvarade en Ahlgrenssontavla åt Möje och Erik.

Källor och bilder: Jonas Liljequist (född 1938) och Birgitta Källving (född 1949), som också gästade Rackstad tillsammans med mamma Barbro (dotter till Ebba) och bröderna Anders och Lars-Erik.

 

 

 

 

Sandelin lyckas starta Segerfors bruk!

Under några hundra år fanns en mängd små järnbruk i Västvärmland. Det var tackjärn från Bergslagen som förädlades i våra trakter, där det fanns både skogar och vattenkraft. Bara några årtionden innan bruksdöden slog till startades Segerfors bruk i Rackstad.

18 juli 1836 undertecknades det köpebrev som gjorde Adolf Sandelin till ägare av den fjärdedel av Rackstads hemman som gränsade till den älv som var Rackens utflöde till Kyrkviken. Säljare var ett konkursbo efter framlidna kanslirådinnan Forslund vid Älgå bruk. Hennes make hade det gångna sekelskiftet köpt mark och inte minst skog i Rackstad. I ett avtal med Wiks säteri hade han avtalat om möjligheten att flotta timmer från rackstadskogarna till sitt bruk i Älgå.

Följande år blev mödosamt för Adolf Sandelin, handelsman från Arvika och som sades vara Adolf Sandelinortens rikaste. Hans far hade varit verksam på bruket i Älgå. Därifrån hade Adolf flyttat till det nyanlagda Oscarstad, som sen blev Arvika. 1819 hade han gift sig med dottern till en brukspatron i Dalsland. Han var entreprenör.

Förutom Sandelin märks särskilt den jämngamle Olof Frykholm i den här historien. Han hade 1835, 48 år gammal, tillträtt som brukspatron och delägare av Älgå bruk efter att varit sergeant vid Wermlands fältjägarregemente och krigat i Leipzig 1813.

Ett nytt järnbruk?

Sandelin ville starta Arvika sockens första järnbruk. Det skulle visa sig att det var i slutet av den mäktiga småbruksepoken i Värmland. Men det var inte enkelt. Det var träkol och strömmande vatten som var viktiga för Sandelin. I älven som ledde Rackens vatten till Kyrkviken fanns tre vattenfall, strategiska faktorer för det järnbruk Sandelin påföljande år ansökte om att få starta.

I augusti 1837 kungjordes i kyrkorna i Brunskog, Mangskog, Arvika, Gunnarskog, Högerud, Ny, Eda, Köla, Älgå och Glava att en förrättning skulle äga rum angående en bruksanläggning i hemmanet Rackstad. 25 augusti ägde första dagens möte rum på Högvaltas tingställe. Bergmästare Sohlberg från Filipstad var där, liksom tre nämndemän. Inte minst var brukspatronerna från de flesta omkringliggande bruken där: Sälboda, Fredros, Glava, Älgå, Brunsberg, Adolfsfors och Helgebodafors. I Sandelin hade en konkurrent dykt upp! Särskilt gällde det tillgången på träkol, som tillsammans med strömmande vatten behövdes för att driva ett bruk vid den tiden. Att Sandelin hade dessa tillgångar var förutsättningen när han sökte tillstånd att få anlägga ”tvänne stångjärnshärdar för att med en eller tvänne hamrar årligen få utsmida 900 skålpund köpt tackjärn till stångjärn… utan att göra intrång i andras rättigheter”

Intressen kolliderar

Det visar sig snart att brukspatroner och bönder har helt olika intressen i denna affär. Sandelin hade redan i februari skrivit avtal med bönderna i Rackstad, Holm och Perserud i hopp om att smidigt få igenom affären och få statens tillstånd att anlägga ett bruk. Av bönderna i Rackstad och Holm hade han för all framtid köpt rätten att använda de tre fallen och aktuella dammfästen. Och av bönderna i Perserud rätten att dämma upp sjön Alken. Rackstads hemmansägare överlät sin kvarn mot att man fick fri malning för all framtid. På Holmsidan blev husbehovskvarnen kvar, liksom handlande Sundblads vadmalsstamp.

När Sandelin gör upp om att kunna dämma upp även Racken vid utflödet – mot ersättning för översvämmad mark, kolliderar hans intresse med familjen Hårds på Wik, som fritt ville kunna slussa timmer till sin ägandes Mosågen genom Rackstad/Viks/älven. Men också det löste sig; 26 aug undertecknade Sandelin och Charlotte Hård von Vicken från Vik en överenskommelse att timmer skulle få framflottas två gånger årligen, vår och höst.  Hon frånträder nu ”all protest av vad namn och beskaffenhet som helst” mot hans sökta smidesrätt och ”önskar honom framgång härtill”

Träkol och frälseränta

Nu återstod två tvisteämnen: frågan om frälseräntan. Rackstad var ett gammalt frälsehemman och möjligen hade släkten kvar rätten till en årlig ränta. Och så fanns ännu en tvistefråga, nämligen om den träkol som alla bruk behövde. Sandelin hade angivit att han kunde räkna med kol från skogarna i Rackstad, Holm, Perserud, Taserud, Långvak och Stålsberga. Brukspatron Frykholm fick nu klart för sig att Långvaks kol riskerade att hamna i Rackstad istället för i Älgå.  Brukspatron Edgren hävdade att Högvalta, Perserud och Långvak hörde till Sälboda bruk. Taserud hade inte mycket skog och närheten till den växande köpingen Arvika gjorde att bräder och vedbrand behövdes där. Brukspatron Rhodin i Glava hade fått en skrivelse från de bönder som vanligen levererade till honom, att om man inte fick 5 Riksdaler så skulle de sälja åt annat bruk. Han misstänkte att det var det blivande bruket i Rackstad som erbjöd denna högre betalning.

Bönderna agerar
Det jäste i bondeleden: Olof Olofsson i Rackstad t ex ville nu få närmare avsättning för sin kol efter Sandelins köp. Tidigare hade han tvingats lämna till Älgå bruk. Resultatet blev istället att kolveden blev liggande i skogen till förruttnelse, skriver Olof Olofsson till tingsrätten.

Ännu större tyngd hade den elva sidor långa skrivelse som lämnades in 22 augusti – tre dagar innan förrättningen vid Högvalta tingsrätt – underskriven av ett femtiotal bönder i Ålgården, Långvak, Holm, Rackstad, Perserud och Taserud.  De hade med ”glädje” erfarit att Sandelin sökt rättigheter och hoppades att Bergskollegium skulle undanröja de hinder som möjligen nästgränsande bruksägare ”ännu lägga emot att för oss beqvämt” leverera kol. Bönderna noterar att en del skogsägare tidigare har tillstyrkt, i hopp om högre kolpris, utökad smidesrätt för avlägsna bruk, eftersom man misströstat om att en ny anläggning skulle etableras på närmare håll. ”Okloka handlingar, som dock inte böra lända andra än dem själva till förfång” Att gamla bruk nu vill ha utökad smidesrätt och disponera över andras egendom, vore ett ”hånande” mot skogsägarnas självständighet och rätt, skriver man. Istället framhåller man brukspatron Rohdin på Hillringsberg som underlättat för skogsägare genom att flyttat två stångjärnshärdar till Glasdammen. ”Patron Rohdin, som icke blint ser på enskild fördel, fann rättsenligt att förkorta skogsägarnas kolkörning då järnpriset ej medgiver högre kolpris”

I december 1838 frikändes Sandelin från bördsanspråk och 31 oktober 1839 fick Sandelin äntligen sitt privilegium och kunde triumferande döpa sitt bruk till Segerfors!

Källa: Handlingar från Bergmästaren i Västra distriktet, Filipstad (Värmlandsarkiv)

 

När åskan slog ner på Lugnet

Olle Bonniér var under några år elev hos Gustaf Fjaestad. I sin biografi Självljus (1995) berättar han bl a om sin tid i Rackstad. För sin försörjning arbetade han denna sommar på Lugnet, 

”Det är försommar 1943. Farbror Gustaf har inhyst mej hos Anna på Berget, alldeles intill ålderdomshemmet Solsidan vid sjön Racken i Värmland. Han har ordnat jobb åt mej på ålderdomshemmet, där hans äldsta syster Anna vårdas. Hon är helt förlamad och rullstolsbunden. Den enda alerta bland åldringarna är änkan efter konstnären Anselm von Schultzberg. Hon är 97 år, med gnistrande och observanta ögon, skarp hörsel, inga rynkor — snabb som en vessla. Hennes silkesblusar har graciöst virkade kragar och de malvaskiftande kjolarna slutar nertill i spetsmönster. Hon är späd som en tolvårig flicka. Anna är däremot alltid klädd i grova, svarta kläder över vilka hennes stora, vita ansikte hänger tungt panikslaget. Anna försöker le med långa, mörkgula tänder, medan hennes vattrigt vita ögon ber om nåd.
Samtliga patienter sitter samlade på den stora glasverandan som vetter ut mot Racken. De beundrar skådespelet med sjöns självlysande rubinröda skiva, som ligger spänd mellan tre regnbågar, mellan vilka blixtar flammar och föder hinnor av regn, som i alltmer tätnande knippen anfaller sjön. Ju mer denna piskas upp, ju dunklare Ijus — tills blixten plöts-ligt slår ner i huset. De gamla skriker förskräckta, men Annas vrål överstiger allt, innan hon förlorar medvetandet.
— Hämta genast vatten åt Anna! ropar sköterskorna till mej. Jag ger mej ut i köket. Det är Stort som en kyrksal, dock inte högt i taket, från vilket tumstjocka kopparrör hänger ner och korsar varandra i kökets längd och bredd. Ett av rören leder till vattenkranen över diskhon. Eftersom Anna förmodligen behöver mycket vatten tar jag fram ett grogglas ur ett skåp. Omedelbart innan jag skall fylla på vattnet slår blixten ner och flammar mellan rören i taket. Här gäller det att snabba sej på mellan nedslagen — men jag tar risken.
När jag kommer ut på verandan med vattenglaset, förvånar mej en av sköterskorna genom att rycka det ur min hand och kasta hela innehållet i ansiktet på den medvetslösa Anna, som frånvarande öppnar ögonen precis innan åskan brakar ner i huset så våldsamt att vi samtliga slungas omkull av lufttrycket. Nu är det lilla fru Schultzberg som skriker vilt:
— Mina Aguéli, mina Aguéli!
Hennes rum brinner. Jag rusar ut i köket, hittar en vattenhink och fyller den. När jag stänger vattenkranen, kommer ett nytt nedslag. Tack skyddsänglar! Fort in i fru Schultzbergs rum för att slänga vattnet över gardinerna som brinner
— och så två hinkar till. Värre är det inte med det. Endast radion är en askhög. På väggarna hänger en suverän Aguélisamling. Jag kan inte låta bli att utbrista:
— Gratulerar! Inte den minsta skada på målningarna.
Men hur kommer det sej att här inte finns nån av Anselm von Schultzberg?Hon blir rak som en eldgaffel. Spänner ögonen i mej och svarar:
— Du har gett mej intrycket av att vara intelligent och begåvad.
Jag går ut ur hennes rum och tänker bara:
— Vilken tragedi.

*

Tystnad lägrar sej över huset i vilket mellanrummets lyskraft kvarstår: dramat som vibrerar omkring och mellan oss. Stormen avtar inte utan vrenskas ännu inne i mej när jag på den nu tomma glasverandan gör kritteckningen ‘Åskregn över sjön Racken’, som inte avbildar yttre syner utan i sej själv är ett inre mellanrum. En ännu mindre bild än Aguélis små. Som rymden i en droppe. En allra minsta kärna”

Tack till Christer Gustafsson som, efter tips från Agneta Nordmark, skickade denna dramatiska berättelse! Som Schultzbergsläkting kan han korrigera några saker i texten:  Constances ålder var 1943 79 år och något ”von” fanns aldrig framför Schultzberg.  Constance dog 1948.

I fjortonårsåldern bestämde han sig för att bli konstnär. Han försörjde sig som dräng på somrarna; på vinterhalvåret som springschas. År 1939 åkte han till Värmland för att tjäna ihop pengar till konstnärsmateriel. Där mötte han Gustaf Fjæstad; Bonniérs och Fjæstads korrespondens finns bevarad i Kungliga biblioteket. Under Värmlandstiden träffade Bonniér också Fritz Lindström, genom vilken han kom i kontakt med Aguélis måleri. (ur Wikipedia)

Olle Bonniér föddes 1925 i Los Angeles. Han utbildade sig vid Tekniska skolan och studerade för Isaac Grünewald och gjorde flera studieresor till Europa. Bonniér utryckte sig nonfigurativt och var intresserad av färgernas och formernas dynamik. Han hade sitt stora genombrott med utställningen ”Ung konst” hos Färg och Form där dåtidens radikala ungdomar förenades i en intellektuell sammanslutning som kom att kallas ”1947 års män”  (https://www.bukowskis.com/sv/fineartbukipedia/2081-olle-bonnier)

Mer om Lugnets historia:  http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2016/05/10/lugnet/

Ägarna till Segerfors

Adolf Sandelin köpte ett stort stycke mark i Rackstad och skapade Segerfors – under några årtionden ett bruk, sedan en stor gård med lantbruk, kvarn, såg och skog. Många ägare hann det bli fram till dess att Lennart ”Torparen” Johansson köpte Segerfors.
segerfors herrgård1836
Adolf Sandelin köper 107/432-delar av frälsehemmanet Rackstad på konkursauktion efter kanslirådinnan Forslund. Sandelin, som ägde flera tomter i Arvika, bodde på N:o 64 vid Storgatan. Den 23 nov. 1819 lästes i Post- och Inrikes Tidningar följande notis. »Wigde i landsortene: Handlanden i Oscarstad Ad. Sandelin och Demoiselle B. E. Lindquist, Forsbacka på Dalsland, den 18 Okt.» Denna Demoiselle Britta Elisabet var dotter till brukspatron H. H. Lindquist på Forsbacka och gällde för att vara en mycket stor skönhet. Sandelin hade med henne 7 barn, vilka alla var omyndiga när hon avled 1840. Dör 1846

1846
Segerfors drevs av sterbhuset. För åren 1846-58 är handlanden Edmund Sandelin antecknad som arrendator

1852
Den 25 aug. 1852 försåldes på offentlig auktion Segerfors bruk med tillhörande egendomar  till bruksförvaltaren på Gårdsjö bruk i Ö. Emtervik J. U. Stenbeck, för 21,000 Riksd. B:o. Som försäljare är antecknade: Sterbhusdelägarna Adolf Sandelin, C. H. Sandelin, A. Frick, g. m. Anna Elisabeth Sandelin, och Emil Sandelin.

1855
Såldes till brukspatron, adelsmannen, Carl Bernhard Hegardt för en köpesumma av 50.000 kronor. Denne blev sedan handelsbokhållare i Göteborg

1861
då Herman Ludvig Indebetou köpte Segerfors av konkursmassan för 75.000 kronor. Fadern brukspatron i Forssa, Ö. Vingåker.

1879
Nästa ägare blev jägmästare O. G. Norbäck gift med Nanna f. Indebetou, som den 27/10 1879 fick fastebrev på Segerfors och brukade det till 1887

1886
Säljs till överingenjör Gustaf Ljunggren, Eriksund, Södertälge och dennes hustru Erika Josefina Oscaria för 43.000 kr

1888
Lantbrukaren/godsägaren Joh. Gustaf Teodor Schiller och dennes hustru Lotten, vilka den 13/2 1888 erhåller lagfart å 3331/ 3 öre skatt i Rackstad och 80 öre i Holm sam. 227 öre 9 penningar i odlingsmarken Porsmyren

1892
Såldes Segerfors till norska paret Ch. Knoph och 0. Soot Ryen för 42.500 kronor.

1894
I början av 1894 tycks Ch. Knoph och Soot Ryen ha separerat, och den senare säljer Segerfors den 8/8 1894 till grosserer 0. And. Stangebye för 16.000 kronor

1898
Efter Olaus Anders Stangebyes död 1898 ärvde sonen Nils Ole Stangeby gården, som han brukade till 1904 då han flyttade till Älvsborgs län. Han var gift med en dotter till bokhandlare Aug. Jakobsson i Arvika

1904
Stangebye säljer till N.Setterberg, Gust. Johansson och Axel Edgren (köpebrev 14 mars 1904)

1904
Setterberg, Johansson och Edgren säljer 15 mars 1904 Segerfors (utom avverkningsrätten) till godsägaren P D Lundgren (1854-1931) , Österråda, Mellerud

1912
Lundgren säljer till G V och Axel Alexandersson (köpebrev 7 dec 1912)

Svea 13 januari 1904

Svea 13 januari 1904

Svenska-amerikanaren 16 februari 1911

Svenska-amerikanaren 16 februari 1911

Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914

Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914

1915
Godsägaren G W Alexandersson säljer Segerfors till grosshandlaren Albert Andersson i Arvika (f. 1882-03-29 i Mangskog) Köpebrev 17 mars 1915. Lagfört 4 maj 1915

1915
Albert Andersson säljer till Gustaf Carlsson (köpebrev 31 maj 1915)

1915
Gustaf Carlsson säljer till Lars Reinhold Ternquist, Karlstad (köpebrev 31 maj 1915) Lagfört 25 okt 19151916
Fabrikör Ternqvist, Karlstad säljer till handlande Johannes Olofson, Annelund, Brunskog för 90.000 kr  Köpebrev 3 januari 1916

1936
Johannes Olofsson säljer till Arvika stad

1981
köper Lennart ”Torparn” Johansson Segerfors

Källor:
Erco, Carl, pseud. för C. G. Ericson (författare), Segerfors Järnbruk i Arvika. Tryckt i Arvika 1948 Andersson & Co. Tryckeri
Inskrivningsdomaren i Jösse domsagas arkiv, Lagböcker. SE/HLA/1340080/C1/8. Bildid: H0002700_00171 (Riksarkivet)
Artiklar i Svensk-amerikanska dagstidningar. Se http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2017/12/20/rackstadsegerfors-i-svensk-amerikansk-press/

 

 

Rackstad/Segerfors i svensk-amerikansk press

I USA var intresset för det gamla fäderneslandet stort och många svenskspråkiga tidningar rapporterade ”allt” som hände i de gamla hembygderna. Här är ett urval man kan hitta om Rackstad och Segerfors. Klicka på bilden för att förstora texten i urklippen:

Nordstjernan 21 april 1876

Nordstjernan 21 april 1876

Svenska-tribunen 17 oktober 1885

Svenska-tribunen 17 oktober 1885

Svenska-amerikanaren  2 juli 1895

Svenska-amerikanaren 2 juli 1895

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898

Svenska-amerikanska-posten 20 september 1898

Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903

Svenska-amerikanska-posten 5 maj 1903

Svenska amerikanska-posten 29 december 1903

Svenska amerikanska-posten 29 december 1903

Svea 13 januari 1904

Svea 13 januari 1904

Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911

Svenska-tribunen-nyheter 14 februari 1911

Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914

Svenska-tribunen-nyheter 24 mars 1914

Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916

Svenska-tribunen nyheter 7 mars 1916

Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916

Svenska-amerikanska-posten 15 november 1916

Svenska-amerikanaren 23 november 1916

Svenska-amerikanaren 23 november 1916

Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920

Svenska-tribunen-nyheter 23 juni 1920

Svenska-amerikanaren 3 juni 1920

Svenska-amerikanaren 3 juni 1920

Vestkusten 19 januari 1928

Vestkusten 19 januari 1928

Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.

Svenska-amerikanska-posten 11 januari 1928.

Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932

Svenska-amerikanska-posten 7 december 1932

Vestkusten 3 januari 1963

Vestkusten 3 januari 1963

Källa: www.mnhs.org/newspapers/swedishamerican

På besök hos Fjaestads 1902

Hösten 1902 besökte journalisten och författaren Walter Hülphers Fjaestads i Rackstad. Året innan hade familjen flyttat ut till Kampudden och där byggt sig ett hem. Det här är ett utdrag ur hans artikel publicerad i Svenska Dagbladet 24 nov 1902

fjaestadhuset

Kampudden 1902. Bilden hämtad från Leif Hööks bok Arvika i gamla vykort

”…Tre dagar med höstens beslöjade, en smula kyliga färg på vikar, vassar och skog och med solsken då och då glimtande fram på ljusblå sky mellan högt glidande hvitgråa moln öfver Rackens bländande klara vatten. Med andra ord: jag tog mig under ett besök i Arvika friheten att promenera öfver uppblötta vägar, men genom en högstammig härlig furuskog ut till det hem, som artisten Fjaestad byggt åt sig på en vacker udde mot sjön Racken, med en utsikt, som måste tilltala, om det så vore den banalaste människa i världen, så mycket mer då den som af en god försyn fått målaröga och konstnärsglädje. Jag kommer något sökande ner till gården, jag medger det en smula tvekande att på vanligt stockholmskt interviewmanér tränga mig in i en familj, för hvilken jag måste vara bra främmande <….> Om hr Fjaestad var hemma? Jo då! Och strax efteråt kommer han själf och välkomnar mig på sitt öppenhjärtiga  rättframma sätt, som genast kommer mig att känna mig som hemma. ”Nu stannar ni väl åtminstone ett par dagar?” säger han. Om jag vill? Jag blef där i tre.
<…> har hr Fjaestad, ehuru född stockholmsbarn, slagit sig ner i Arvikabygden och där inredt sig ett stilla fridfullt hem, där solen hur mulen himmeln än må vara därutanför, skiner in på hvita gardiner och blommorna i fönstret. Ett konstnärligt och enkelt ordnadt hem med en ung förstående hustru och två små leende glada flickebarn, blondlockiga, blåögda och fulla af friskhet och hälsa. Huru har jag inte under dessa dagar lärt mig att afundas detta hem! Då vi i skymningen sutto kring det stora hvardagsrummets stora spisel och sågo glöden långsamt falna, då skuggorna kröpo hviskande i hvarje vrå öfver vävstolens trampor och under bjälkarne i taket. Då de utsirade ansiktena  på den stora pelaren till trappuppgången tycktes få lif och böjde sig intill hvarandra för att undra och förtälja. Och då han sakta knäppte på fiolens strängar en drömmande låt för drömmande ögon och långsamt klappande hjärtan i längtande ro. Sent glömmer jag de stilla stunderna, se´n där blifvit tyst däruppe i sängkammaren och stillheten stod som en allvarsmaning, hviskande men mäktig i mörkret kring stugan. Huru sutto vi ej där vi båda och utbytte tankar och talade med låg röst, medan ljusen fladdrade i den lilla ljuskronan i allmogestil och röken från våra pipor lade ett lätt ljusblott flor framför skisserna på väggen <…>

Till sist några ord, som kanske skall göra bilden af denne harmoniske målare än mer ljus och klar! Storvuxen och stark ”lider” han af en verksamhetslust, som verkar velgörande på lata åskådare. Inte nog med att han själf ledt byggnadsarbeta på sin stuga, han har själf lagt hand vid dess inre prydande, och hvarje morgon har jag från ateliern en stund hört hammarslagen mot den snidande mejseln, som ur väldiga träblock utformar stolar och andra föremål, som ännu blott ge en aning om hvad de en gång komma att blifva. Då jag blifvit klädd och kommit ner, har jag sett honom i blåskjorta hugga ved, så att det hvisslar om det, på vedbacken, ty slikt arbete ger aptit till frukosten och ställer tankarna i ordning. Han har väl ett halft tjog fioler, med hvilka han experimenterar, men det är ännu hans hemlighet. Han har – får jag säga så – ett par lärjungar, ett par värmlandspojkar, som skola bo uppe i en stuga i vinter en half mil från hr Fjaestads hem, inne i skogan <….>

Att hr Fjaestad har en uppmuntrande och glad vän i sin fru, har jag redan antydt. Själf förfaren i penselföring och teckning sitter hon på sina lediga stunder i väfstolen och väfer konstväf, till hvilken hon själf ritat mönstret. Än får hr Fjaestad ”bara se afvigsidan”, ty det skall bli en julklapp, och en kär. För resten lär fru Fjaestad ut sin konst åt elever från trakten och utöfvar därigenom ett vackert arbete, som nog skall föra nytta och välsignelse med sig.

E. Walter Hülphers  hulphers”Medarbetade i Värmlands Dagblad 1903–1904 och ägnade sig därefter åt författarskap, i fyra år bosatt ensam i värmlandsskogen. Där fick han kontakt med Rackengruppen och tillsammans med konstnären Bror Lindh levde han en asketisk tillvaro på svamp och gröt. Båda hade blivit försmådda av sina käraste. Sedan var han medarbetare i den socialdemokratiska tidningen Smålands Folkblad 1908–1911; Västernorrlands Allehanda 1915–1917. Han skrev även för Svenska Dagbladet. Vid Racken träffade han Flora Oktavia Grey, som han gifte sig med. Hon var yngsta dotter till en engelsk sjöofficer Alan Hopwood Grey. De fick döttrarna Phoebe, Susanne och Ulla.” (Wikipedia)

Tack till Bertil Calais som skickat artikeln

Aina Ekelund minns

aina2aina1935 flyttade Aina Ekelund och hennes familj till Rackstad. Aina var då elva år och var född i Stålsberga, men innan flytten till Rackstad hade familjen Stål bott i Järnskog för att hjälpa mamma Signes föräldrar. Det var dåliga tider, men pappa Paul fick arbete på Skogslunds såg. Familjen flyttade in på Mon, granne med sågverket, som då ägdes av Viktor Andersson innan Skogsägareföreningen övertog sågen. Mon låg nära Skogslund, där Viktor Anderssons familj bodde. Viktor var gift med en syster till Mia Göran, ”Esse”. På Mon bodde familjen fram till 1938, när man flyttade till Holm, granne med vattenverket.
Mon kom sedan att stå tomt och fungerade som en ”bygdegård” och revs senare.  Bl a använde Rackstads teatercirkel den som replokal. Aina var f ö med i teatercirkeln vintern 1941- 42, men minns bara ett tillfälle när man repeterade på Sandstaberg.

Ainas familj arrenderade jordbruket på Holm på fem år. Ägorna var 12 hektar, man hade ladugård med 5-6 kor och häst, som inte minst kom till användning vintertid när Paul arbetade i skogen. Familjen delade hus med Per och Marta Andersson – och dottern Gerda. När arrendet upphörde köpte Algot Andersson, bror till Viktor, marken av Per och Marta Andersson. Algot utökade på så vis Nolbys marker.
1943 hade Pauls far, Stålsbergas siste indelte soldat Olenius Stål, dött och efterlämnat sitt friköpta soldatställe Ängåsen i Stålsberga. Dit flyttade Ståls.

Rackstadskolan 28 maj 1937. Aina  tredje fr v. Bilden Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Rackstadskolan 1937. Aina tredje fr v. följd av Marja Ander. Bilden från Bengt Anderssons Skolhistoria om Rackstad skola

Under åren 1942- 44 fanns Aina i Stockholm och kunde redan se tillbaka på många arbeten.  Hon hade gått femte och sjätte klass i Rackstadskolan och efter det gått fortsättningsskola, som bestod av tre kurser: sex veckor läsning, sex veckor sömnad och – efter ett uppehåll en vinter och sommar med arbete hos adjunkt Hultes familj i Arvika och över sommaren på Orust – sex veckor skolkök. Allt ägde rum på Larstomta i Gunnarskog. I veckorna var man där och på helgen kunde man åka hem.

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger ännu inte född

Syskonen 1937 i åldersordning: Sune, Aina, Gunni, Britta, Dickie, Erik, Elsa, Erling. Inger föds 1941.

Allt kom säkert till nytta för de arbeten som Aina kom att ha. Till en början hemmavid; en tid som hjälp åt Helmer och Edit Wik i Högvalta. Det var svårt för frun i huset att kombinera barntillsyn och arbetet i ladugården. Och sen i hemmet när Ainas mamma blev akut sjuk ett nyår och behövde hjälp. Aina fick ta hand om ladugården, handmjölka korna. Aina hade åtta syskon, fyra bröder och fyra systrar. Pojkarna var hemma och hjälpte till med jordbruket och en av flickorna fick alltid hjälpa mamma. Under många år var Aina hemma med sina barn. Längre fram kom Aina att arbete i köket på stadshotellet, på Ingestrand och på Gate gästgiveri och som kokfru vid större familjetillställningar.

Ungdomar fikar på Smedjefallets  servering.

Ungdomar fikar på Smedjefallets servering.

Under kriget fanns det gott om militärer i Rackstad. Barnkolonins hus på Kampudden blev militärförläggning, familjens uthus blev militärförråd. Många inkallade ville köpa kaffe och barnen fick choklad av soldaterna. Och på Kampudden blev det ibland dans, men det var Aina för ung för. Men hon minns hur de satt bänkade på utomhusbio med en stor duk ute på Kampudden och njöt av en operett med Jeanette Macdonald och Nelson Eddy.

Konstnärerna i Rackstad gjorde nog inte så stort intryck på Aina. Hon noterade att Gustaf och Maja Fjaestad kunde ses gå ner till Rackstadkorset med ryggsäckar för att ta bussen till stan. Gustaf i vadmalskläder. Hade Fjaestad inte bil längre? Ainas blivande man, som var 11 år äldre än Aina, hade ju köpt Fjaestads bil 1938. Aina och Sven gifte sig 1950.
Men det fanns en konstnärsfamilj som Aina hade kontakt med, Ture Anders. I familjen hade dessutom en av Ainas systrar varit ”piga”. Rogne var ett år äldre och Marja två år yngre än Aina, men Örjan liten. Hos dem var hon mycket. Aina kom senare att hälsa på Marja som på 50-talet bodde i Stockholm med två barn och en make som Ture inte riktigt godkände. Marja arbetade som städerska på Stadshuset, maken var konstnär. 1954 fick Marja polio och Aina minns ett besök hos henne där hon låg i en gungande säng, förlamad, men kunde prata genom ett rör.

Aina minns också från sin barndom:

*Hur hon gick från Mon över sågverksbron för att hämta posten, som brevbäraren lämnade hos Noaks-Maja, som bodde i det hus som nu heter Nyholm..

*Allers som man kunde köpa i Karlssons affär (Granhem) tillsammans med jäst. Westergrens affär kommer senare. Ainas mamma storhandlade på Kontanten i Arvika, men i mycket var man ju självförsörjande genom sitt lantbruk.

* Hedingers på Lugnet, han verksam där som sjukgymnast och hon, pensionerad lärarinna, som hade servering i liten skala på Lugnet. På 40-talet sålt till Bruséns, som flickorna tyckte hade ko-namn: Rosa, Daga, Nora…

Hedinger

*Att man fick gå över gården till Berget ner till Racken så länge Anna bodde där. Anna som var snäll och hjälpte mamma att sätta upp mattväv.

Intervju Sept. 2017

 

 

 

Fjaestads bilar

1928 startade Carl Nilsson i Treskog en busslinje till Arvika stad med turer varje dag. Rackstadborna fick nog gå på i Korset. Men de bussflesta tog sig nog till Arvika på annat sätt. T ex genom att gå.

Den som tidigt köpte bil var Gustaf Fjaestad. I Agneta Nordmarks bok Fjaestads konst finns ett brev från Maja F 1914 till föräldrarna: ” Vi kommer att resa upp till Stockholm efter Påsk för att skaffa oss en fenomobil – Gustaf får byta med en tavla – det är väl utmärkt – då kommer vi till Skåne och hämta far..” En fenomobil var en trehjulig bil med två av hjulen bak. Om köpet gick igenom framgår inte, men åtminstone två av Gustafs bilar finns återgivna i Kent Ekbergs bok När bilen kom till Värmland.
En T-Ford från 1915 registrerad på Gustaf  Fjaestad 1916. Han behöll den till 1918 då familjen flyttade till Stockholm:

Ford

Och en Chevrolet 1927:

chevrolet 1927Kent Ekbergs bok ger lokal bilhistoria fram till 1930.

Janne Skoglunds Rackenvykort

Janne Skoglund  var bland mycket annat vykortsamlare – inte minst letade han, och fann, en del gamla bilder från Racken. Här kommer dom. Vet du mer om motivet mejla lennart.wettmark@gmail.com

Andersviken. Före 1907

Andersviken. Före 1907

Andersviken 2017

Andersviken 2017

Barnkolonin

Barnkolonin på Kampudden 1930

Fjaestads villa

Fjaestads hus på Kampudden. Före 1907

Fjaestads villa2

Fjaestads hus på Kampudden några år tidigare.

Nuvarande Gunnarskogsvägen- väl?

Lugnet 1937

Lugnet. Vykort daterat 1937

Racken 50-tal

Sandstaberg? Vykort från 1950-talet

Racken 1920

Var? Vykort från 1920

Racken med ön

Utsikt från Anneberg över ön

Rackens teatercirkel sätter upp Strindbergs Fadren

På Racken-amatörernas program

Hr Figge Larsson berättar för Arvika Tidning om cirkelns arbete med Strindbergs pjäs Fadren.

– Vi arbetade i över 1 år och repeterade omkring 60 gånger innan vi ansåg oss mogna för turné med Fadren berättar hr Larsson vid ett samtal med AT:s medarbetare. Då jag för några år sedan bosatte mig ute vid Racken upptäckte jag att det fanns många teaterintresserade ungdomar däruppe och så föddes tanken på att starta ett amatörsällskap. Jag satte omedelbart igång förarbetet och inom kort var stommen i ”Rackens teatercirkel” klar.  Den lilla sammanslutningen har fått sitt namn av att alla medlemmarna är bosatta runt sjön och det blev därför en cirkel i dubbel bemärkelse. Den består till största delen av ungdomar från lantbrukarhem och de har visat ett verkligt storartat intresse. Egen lokal har inte gått att uppbringa och vi har därför fått samlas i cirkelmedlemmarnas hem då vi repeterat. Till en början specialiserade vi oss på enklare saker, folklustspel o. dyl., men snart föddes lusten för större och mera dramatiska stycken. ”Fadren” är en svår sak, men jag vågar påstå att vi nu, efter 1 års intensivt repetitionsarbete, behärskar våra roller någotsånär…  Vi valde ”Fadren” just för att endast 7 personer framträder i stycket och därför att kulisserna hela tiden är desamma. Vi har fått blodad tand och tänker om möjligt fortsätta med ett annat av Strindbergs stora dramatiska verk, nämligen ”Påsk”. Allting är klart för att sätta igång arbetet med detta på ett undantag när. Vi har nämligen inte lyckats besätta den kvinnliga huvudrollen… Slutligen kan jag nämna att ingen av de agerande i ”Fadren” – mig själv undantagandes – är över 30 år. Yngst – 16 år – är Barbro Johansson, som spelar ryttmästarens dotter, Bertha. På torsdag kväll uppföres ”Fadren” på Arvika teater.
fadrenScener ur Fadren

C.G.H. recenserar Fadren :

I en egen klass är Figge Larsson: ”Herr Larssons ryttmästare gav något som mycket ofta höjde sig över amatörspelet…rika nyansering, psykologisk smidighet…Maj-Britt Westlund gjorde en mycket god Laura… välgörande och klar diktion. Jag tror att jag måste resa till Racken för att komma underfund med hur man skall kunna lära folk att tala svenska väl… Även i henne skönjes en god teaterbegåvning. Övriga medspelande höjde sig ej på långt när till huvudaktörernas nivå men gjorde ett sobert och hederligt arbete. Bäst var utan tvekan Barbro Johanssons Bertha… Anders Westlund  som doktorn blev allt bättre, sedan han spelat upp sig och detsamma kan sägas om John Västlunds pastor. Elsie Västlund som amman gjorde ett gott intryck… Karl-Erik Larsson spelade kalfaktorn Nöjd…hr Larsson fick fram en trovärdig bondpojke, fylld av vördnad mot sitt husbondefolk…
fadren framsidaFadren roller

 

 

 

 

 

 

 

Sunny anmäler ”Solstrålen på Björknäs”: 

”Rackens teatercirkel debuterade med succé.

Rackens teatercirkel bjöd på en överraskning av det mera positiva slaget vid sitt första större framträdande för offentligheten på NTO-salen… presterade ett spel som är fullt tillfredsställande och mer därtill för en teateramatör… Figge Larsson själv som majoren stod som naturligt är en klass högre än sina unga medspelare, med Anders Westlund i rollen som unge godsägaren visade en talang som inte bör förglömmas. Solstrålen själv Gertrud Andersson förenade skickligt de egenskaper som hennes roll krävde. Rackens teatercirkel gjorde ett ord succé och är välkommen tillbaka på scenen.”

teater Solstrålen

Tidningsartiklarna är odaterade, men teatergruppen var verksam 1942-47.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/tag/rackstad/