Janne Skoglunds Rackenvykort

Janne Skoglund  var bland mycket annat vykortsamlare – inte minst letade han, och fann, en del gamla bilder från Racken. Här kommer dom. Vet du mer om motivet mejla lennart.wettmark@gmail.com

Andersviken. Före 1907

Andersviken. Före 1907

Barnkolonin

Barnkolonin på Kampudden 1930

Fjaestads villa

Fjaestads hus på Kampudden. Före 1907

Fjaestads villa2

Fjaestads hus på Kampudden några år tidigare.

Nuvarande Gunnarskogsvägen- väl?

Lugnet 1937

Lugnet. Vykort daterat 1937

Racken 50-tal

Sandstaberg? Vykort från 1950-talet

Racken 1920

Var? Vykort från 1920

Racken med ön

Utsikt från Anneberg över ön

Rackens teatercirkel sätter upp Strindbergs Fadren

På Racken-amatörernas program

Hr Figge Larsson berättar för Arvika Tidning om cirkelns arbete med Strindbergs pjäs Fadren.

– Vi arbetade i över 1 år och repeterade omkring 60 gånger innan vi ansåg oss mogna för turné med Fadren berättar hr Larsson vid ett samtal med AT:s medarbetare. Då jag för några år sedan bosatte mig ute vid Racken upptäckte jag att det fanns många teaterintresserade ungdomar däruppe och så föddes tanken på att starta ett amatörsällskap. Jag satte omedelbart igång förarbetet och inom kort var stommen i ”Rackens teatercirkel” klar.  Den lilla sammanslutningen har fått sitt namn av att alla medlemmarna är bosatta runt sjön och det blev därför en cirkel i dubbel bemärkelse. Den består till största delen av ungdomar från lantbrukarhem och de har visat ett verkligt storartat intresse. Egen lokal har inte gått att uppbringa och vi har därför fått samlas i cirkelmedlemmarnas hem då vi repeterat. Till en början specialiserade vi oss på enklare saker, folklustspel o. dyl., men snart föddes lusten för större och mera dramatiska stycken. ”Fadren” är en svår sak, men jag vågar påstå att vi nu, efter 1 års intensivt repetitionsarbete, behärskar våra roller någotsånär…  Vi valde ”Fadren” just för att endast 7 personer framträder i stycket och därför att kulisserna hela tiden är desamma. Vi har fått blodad tand och tänker om möjligt fortsätta med ett annat av Strindbergs stora dramatiska verk, nämligen ”Påsk”. Allting är klart för att sätta igång arbetet med detta på ett undantag när. Vi har nämligen inte lyckats besätta den kvinnliga huvudrollen… Slutligen kan jag nämna att ingen av de agerande i ”Fadren” – mig själv undantagandes – är över 30 år. Yngst – 16 år – är Barbro Johansson, som spelar ryttmästarens dotter, Bertha. På torsdag kväll uppföres ”Fadren” på Arvika teater.
fadrenScener ur Fadren

C.G.H. recenserar Fadren :

I en egen klass är Figge Larsson: ”Herr Larssons ryttmästare gav något som mycket ofta höjde sig över amatörspelet…rika nyansering, psykologisk smidighet…Maj-Britt Westlund gjorde en mycket god Laura… välgörande och klar diktion. Jag tror att jag måste resa till Racken för att komma underfund med hur man skall kunna lära folk att tala svenska väl… Även i henne skönjes en god teaterbegåvning. Övriga medspelande höjde sig ej på långt när till huvudaktörernas nivå men gjorde ett sobert och hederligt arbete. Bäst var utan tvekan Barbro Johanssons Bertha… Anders Westlund  som doktorn blev allt bättre, sedan han spelat upp sig och detsamma kan sägas om John Västlunds pastor. Elsie Västlund som amman gjorde ett gott intryck… Karl-Erik Larsson spelade kalfaktorn Nöjd…hr Larsson fick fram en trovärdig bondpojke, fylld av vördnad mot sitt husbondefolk…

Sunny anmäler ”Solstrålen på Björknäs”: 

”Rackens teatercirkel debuterade med succé.

Rackens teatercirkel bjöd på en överraskning av det mera positiva slaget vid sitt första större framträdande för offentligheten på NTO-salen… presterade ett spel som är fullt tillfredsställande och mer därtill för en teateramatör… Figge Larsson själv som majoren stod som naturligt är en klass högre än sina unga medspelare, med Anders Westlund i rollen som unge godsägaren visade en talang som inte bör förglömmas. Solstrålen själv Gertrud Andersson förenade skickligt de egenskaper som hennes roll krävde. Rackens teatercirkel gjorde ett ord succé och är välkommen tillbaka på scenen.”

Tidningsartiklarna är odaterade, men teatergruppen var verksam 1942-47.
Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/tag/rackstad/

Segerfors för 9.000 år sedan

HynellbildI Magnus Hynells bok Värmland längesen Jägarstenåldern (2014) illustreras hur Glafsfjorden gick ända upp till Segerfors. Där har man också hittat en trindyxa – ett universalverktyg att hugga med – som indikerar att på Segerfors funnits en boplats. Någon bofast befolkning var det ännu inte fråga om.
Racken låg högre och hade inte längre kontakt med Vänern – som den hade haft 1.000 år tidigare.

När scenkulturen kom till Rackstad

Sven-Åke Larson berättar om sin far Figge Larson och hans liv som scenartist och teaterledare. Här saknas illustrationer i form av foton och tidningsklipp. Och kanske andra historier kring Rackstads teatercirkel

I Arvika fanns på 1920- och 1930-talen en stark nykterhetsrörelse, NTO. Dess ungdomssektion Hemdaliterna sysselsatte många ungdomar med kulturella aktiviteter. En av dessa unga var Frithiof ”Figge” Larson, som så småningom skulle flytta till Rackstad. Han hade ett starkt intresse för scenkonst och gav regi åt såväl teaterintresserade som körmedlemmar i s.k. talkörer redan i ung ålder. Talkörer var ett populärt kulturellt inslag vid denna tid.

Från Arvika deltog under de tidigare åren bl.a. Gunnar Sundström, Samuel Andersson, Elsa Karlsson, Axel Kling, Elsa Baumbach, Erik Larsson, Martha Danielsson, Inger Jonsson, Sven Pehrson, Bror Lundin, Sigurd Koch, Lisa Andersson, Ann Marie Hovander, Karl Erik By, Britta Olofsson, Lisa Kling och Erik Wik.

Nyårsteatrar var ett återkommande inslag där t.ex. pjäserna ”Mollusken”, ”Kanske en diktare”, ”Hyggliga människa” framfördes. Vilhelm Mobergs ”Kassabrist” spelades med Figge Larson, Gunnar Sundström (med sommarhus i Rackstad) och Sigurd Koch som inslag, liksom Vilhelm Mobergs ”Doktorn på nr 18″ med Figge Larson, Sigurd Koch, Axel Kling och Lisa Kling, ”Ordensbröderna” och ”Den giftaslystna änkan” med Katarina Larsson. Figge var också intresserad av illusioner och utövad hypnos och ”trolleri” för den närmaste vänkretsen. Hypnosen fick han lägga av med efter förmaning från mina farföräldrar då en av mina fastrar föll i trans. Figges trolleri var dock et välkänt inslag i Arvikatraktens nöjesliv under många år.

1936 stod nybyggda hemmet klart i nedre Rackstad. Huset byggdes på Hagens utmarker eftersom Figge var gift med en av döttrarna till Per på Hagen. (Hagen var en släktgård som gått i arv i minst 300 år. ) Figge fick idén att försöka intressera traktens ungdomar för teater. Snart hade han ett intresserat gäng av Rackstadungdomar kring sig. Teater var ju inget alldagligt för dessa. I Karlstad fanns en etablerad teater medan utbudet i Arvika var Heimdalsamatörerna. Det man hade erfarenhet av var eventuellt den radioteater som kan ha funnits? Någon riksteater hittade inte fram till Rackstad!

Det berättas att teaterrepetitionerna i Rackstad ibland kunde bli äventyrliga. För att ta sig fram till repetitionslokalen var man under viss tid tvungen att klättra över ett staket. Lokalen låg i huset ??Mon?? strax intill där Mosågen fanns. Figge berättade att han en gång hade passerat staketet men blev snabbt varse vad som fanns på andra sidan. En getabock uppenbarade sig och gick snabbt till anfall. Den tillhygge som Figge fick tag på till försvar smälldes med all kraft i huvudet på bocken som bara skakade på sig och attackerade igen. Med nöd och näppe klarades reträtten och repetitionen fick ställas in.

Rackstad teatercirkel gick in för att sprida teater till ställen dit den aldrig annars tog sig. Man spelade upp sina pjäser i gårdar och i mindre samlingslokaler runt om i trakten. I ensemblen fanns flera Rackstadbor t.ex. Anders Westlund och Johan Västlund, Elsie Västlund, Gertrud Andersson, Karl-Erik Larsson, Barbro Johansson m.fl.

Vissa utvikningar från det lokala gjordes dock. T.ex. framförde man en pjäs på Karlstad Teater. Jag har också hittat en recension av pjäsen ”Solstrålen på Björknäs” med bl.a. Figge, Anders Westlund och Gertrud Andersson från teatergruppens föreställning i Göteborg men kan dessvärre inte klara ut vilket år detta var.

Från Arvika deltog under de tidigare åren bl.a. Gunnar Sundström, Samuel Andersson, Elsa Karlsson, Axel Kling, Elsa Baumbach, Erik Larsson, Martha Danielsson, Inger Jonsson, Sven Pehrson, Bror Lundin, Sigurd Koch, Lisa Andersson, Ann Marie Hovander, Karl Erik By, Britta Olofsson, Lisa Kling och Erik Wik.

Parallellt med teaterrepetitioner övade Figge in illusoriska trick. Han blev ofta anlitad som illusionist vid soaréer och tillställningar i Arvikatrakten. Uppskattade var tillställningar inför jularna på NTO-lokalen i Arvika (Sveabiografen) där Rackstadtrollkarlen roade Arvikatraktens ungdomar med sitt trolleri.

"Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma "utstyr" i Cabare Lergöken som här, dvs. rollen som "bondtölp". Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund."

”Jag kan identifiera två personer. Mannen i mitten är Axel Kling och han längst till höger är brodern Arvid Kling. Arvid hade samma ”utstyr” i Cabaré Lergöken som här, dvs. rollen som ”bondtölp”. Hitler skulle kunna vara Sigurd Koch men jag är osäker. Koch hade frisersalong på Storgatan snett över gatan från Kafe Lyktan och strax bortom dåvarande bokhandeln. Hos Sigurd Koch luktade det desinfektionsmedel eftersom alla frisörverktyg doppades i vätskan för att kunna användas till nästa kund.”

Trolleriet var också ett återkommande inslag i Cabaré Lergöken som varje Arvikamârten uppträdde i ArvikaVerkens lokaler intill marknadsplatsen vid Stadsparken.

Så småningom blev han också anlitad i folkparkerna där han hade ett helt annat åskådarklientel, ibland starkt berusat! Jag var själv med och assisterade på scenerna vid flera av dessa tillfällen (vi talar om sent 40-tal och tidigt 50-tal) och presenterades som ”Sveriges minsta trollkonstnär”.

Men det var kanske i rollen som Frödingtolkare han trivdes allra bäst. Tidningsrecensioner från denna tid bedömde honom som landets främste tolkare av Frödings dikter. Bland annat sändes inslag i Lars Madséns radioprogram från Ingesunds folkhögskola där Figge läste Fröding.

Så småningom tog Rackstad teatercirkel sig an större verk, bl.a. Strindbergs klassiska pjäser, Fadren och till sist Påsk som uppfördes på scen 1955. Pressens beröm över amatörernas skådespeleri var åter igen överväldigande.

Se även: http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2013/11/26/rackstads-teatercirkel/

 

68 år i Nedre Rackstad

Jan-Erik Blomén och Börje Nilsson har djupa Rackstadrötter. De bor grannar i Nedre Rackstad och är båda födda där 1949.

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik, tidigt femtiotal

Börje och Jan-Erik 2016

 Jan-Erik och Börje 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan-Erik bor i huset med namnet Granbäcken och Börje i Älvby längs Gunnarskogsvägen, den vägsträcka som hade börjat byggas 1929 som AK-jobb och var klar 1931. Dessförinnan gick vägen till Arvika över Taserud eller över Skog. Det gjorde att det byggdes en del hus på rad längs den nya vägen. Arvid Wallin byggde sitt hus  (första huset efter nuvarande infarten till flygfältet) 1949-50, Älvängen byggdes 1947, norr därom Solhem 1935, Börjes andra granne Janssons 1952. Tvärs över vägen från Jan-Erik och Börje byggde Axel Spik ett nytt hus på Pilåsen 1943 och ersatte det gamla, som en gång var tänkt att ge vika för en kvarn som skulle ersätta Segerfors kvarn. Och sist i raden dödsboet efter den gamle mjölnaren på Segerfors Carl Nilsson.
wallinnordanstigs

 

 

 

 

 

 

solhem2jansson

 

 

 

 

 

 

borjes-husblomens

 

 

 

 

 

carl-nilsson

Ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964

 

Börjes mor Anna och far Carl bodde dessförinnan några år i ?vre Rackstad, på övervåningen av Nystugan. Dessutom har det gamla soldattorpet vid Edet varit i familjens ägo länge. Börjes far var tre år när hans föräldrar köpte det 1914.

Jan-Eriks föräldrar flyttade från Arvika till det nya huset i Nedre Rackstad, men på hans mors sida finns släkten runt Racken. Jan-Eriks morfar hette Johan Persman (född 1875) och var den siste indelte soldaten i Perserud (under åren 1895 – 1903) Johan träffade Marie 1898. Efter tiden som knekt blev Johan åkare. Man flyttade ofta, men 1915 köpte Marie och Johan Hûrra-torpet i Rackstad. Då hade fyra söner fötts. En av dem var Edvin Persman som var barndomskamrat med Våge Albråten. Jan-Eriks mor Anna och hennes bror Oskar föddes på Hûrra. Marie flyttade från Hûrra till ett hus mellan Hagalund och Hagen. Det brann och Marie bodde sin sista tid i Kvarnstugan vid Segerfors.*

Marie på Hurratorpet

Marie på Hurratorpet

Jan-Eriks far hade tre fastrar som var med i Frälsningsarmén. En av dem, Ellen Pettersson, var en av de första kvinnorna i Värmland som hade körkort. Hon körde T-ford med bravur, däremot hade hon senare problem att köra Volkswagen. Jan-Erik minns att motorn rusade ofta.

 

 

Skolan

Börje och Jan-Erik började i Rackstadskolan 1956. På de fyra åren hade de tre lärare: Ester Johansson i Ettan, Inga Andersson i Tvåan och den temperamentsfulle Teodor Tobiasson i klass 3-4. Jan-Erik minns att dom plockade och torkade växter för Teodor. Och att han gillade fotboll.  Det spelades mycket fotboll på Rackstadskolan  på raster och även annars när det var fint väder. Man spelade t o m vintertid på skaren. Fast Jan-Eriks bror Kjell-Ove var den som spelade fotboll av bröderna. Varken Jan-Erik eller Börje var med i RASK, men det var Kjell-Ove.

 

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

Lennart Jansson, Stellan Göransson, Kjell-Ove Blomén, Stig Carlsson, Hugo Berggren?

midsommar-1954

 

 

 

 

 

 

 

Affärerna

Det fanns två affärer i korset på 150 meters avstånd. Där handlade man allt. Man hade ju inte bil i så stor utsträckning på 50-talet så det var naturligt. Den ena affären, ”Grana”, låg nere i källaren på huset. Föreståndaren hette Kjell Jonasson. Men de handlade nog mest hos Westergrens, som förestods av Evert Göransson, som kom från Karlstadtrakten. Den siste föreståndaren hette f ö Rikard Karlsson. Westergrens stängde på 1970-talet. Affären i Granhem blev småningom en konsumbutik. Under en tid fanns både affären och konsumbussen samtidigt. Men de försvann båda med tiden. Längre fanns drickabilen kvar.
– Svagdrickan från Jösse var god när den var färsk. Man köpte i 3- , 5- eller 10-litersbehållare, minns Jan-Erik.

Mosågen

Mosågen

Näringarna i Nedre Rackstad var jordbruksfastigheterna Nordby och Skogslund och sågverket som lades ner 1967. Hilmer Andersson ägde sågen, som låg mitt i älven och han lät uppföra flerfamiljshuset intill sågen.

Börje fiskade en del uppe i Racken vid Edet. Ibland med nät. Mest abborre. Börjes rekordfångster i Racken är en abborre på 1,6 kilo, en laxöring på fyra på nät och en gädda på 13 kg! Fram till 1965 fanns det mycket kräftor. Börje tror att det hade samband med att dom lade om vägen och sprängde en del. Men det blev egentligen lika dåligt i älven, menar Jan-Erik. På den tiden fiskade man dessutom en hel månad.

En del som emigrerat till USA återvände. Närmaste granne till Hûrra var Göktorpet. Jan-Erik minns en karl i väldig slokhatt som varit skogsarbetare i Amerika.
– En av farsans släktingar hette Gösta Nilsson ”Guss” i Amerika –  och han hade varit tapetserare där och återvänt på 40-talet. Han var väldigt häftig med vita damasker och en speciell klocka, minns Jan-Erik

Okt 2016
* Kicki Andersson Vi bodde ju i den lägenhet i Kvarnstugan som Marie på Hurra flyttade in i 1958 tror jag. Vi flyttade då till Övre Nerstuga i väntan på att Sal renoverades. Hur som helst så lovade Marie mej, som då var 5 år, att jag skulle få ha min lilla julgran i köket som jag brukade ha… det blev inte så, för hon gick bort före jul. (Kommentar på Rackstadhistoriskts Facebookssida)

DN på besök i Rackstad 1943: Konsthantverket blommar…

18-okt-1943-dn-bild-rubrikbildtext

 

 

lindberg

 

 

Värmland i oktober

Konsthantverket blommar i de knepiga värmlänningarnas bygder, och hade inte krisen gjort garner, färger och metaller svåråtkomliga skulle ingenting störa en allmän optimism. Går man halvmilen norr om Arvika, just där landskapet blir storvulet norskt med dalar och klara sjöar som vid lugnt väder speglar de skogsludna höjderna, så har man hamnat i en trakt där konstnärer och konsthantverkare bott så länge och så tätt att urbefolkningen nu är i det närmaste immun mot ”könstit fölk”, och ingenting kan förvåna dem längre.

Här intill sjön Racken i Taserud och Rackstad är gammal mark för konstnärligt skapande. I en smedja i Taserud räknade man fem generationer smeder innan yngste ättlingen lämnade fädernas städ och slog sig ned utanför Stockholm för att skapa konstsmidesgrindar med svetslåga och annat modernt otäcktyg.

Den ende konstnären som i verkligheten fötts här är bildhuggaren Christian Eriksson, men vid stranden till Racken byggde snö- och rimfrostmålaren Gustaf Fjaestad sin ljusa villa och fick snart sällskap av Värmlandsmålarna Fritz Lindström och Ture Ander med familjer, om man bara nämnde de mest kända namnen.

Men arvet får föras vidare av konsthantverkarna, och den ungdom som nu finns och verkar runtom i bygden är mer för praktiska ting och mera jordbundet materiell.

I den stora bruna byggnad där systrarna Fjaestad på sin tid vävde gobelänger med naturalistiska inslag, där vakar nu två unga textilkonstnärinnor över de fem vävstolarna och gobelängknytningen. Det är fröknarna Greta Nileus och Gerd Akre, som bägge gått igenom Tekniska skolan i Stockholm.

Halm räddar poäng

Uppe i vävkammaren sitter fröken Greta Nileus och snålar med textilkupongerna genom att väva med halm.

– Tilldelningen av garn krymper för varje gång på ett ganska oroväckande sätt, men än så länge reder vi oss med diverse småknep, säger den blonda representanten för Rackstads konstväveri med Veronica Lake-håret. Nu klarar vi oss bättre med beställningarna än i början, då portföret var ganska trögt. Det blir de hederliga mattorna av trasmattetyp, och sådana här enkla saker som får bekosta rörelsen för på gobelängknytning blir man inte så fet. Det är roligt men det är ett långt och tidsödande arbete bakom minsta lilla gobelängstycke, och betalt vad det är värt kan man sällan ta. Det var en förhoppningsfulle herre nånstans ifrån mellansverige som sände oss en sådan hemsk gobelängimitation med ett rokokopar framför en spinett och trodde att vi kunde göra sådana där i parti för en 15 – 20 kronor stycket. Vi gav honom ett förslagspris på över 100 kronor, och sedan har inte den herren hörts av.

Men nu är tiderna skapliga, för har man väl gjort en sak, så nog blir den såld. Och snart kommer flitiga praktikanter och hjälper till, dvs jag hoppas att de är flitiga och då kommer det att gå undan litet mera.

I grannskapet ligger ett brunt hus, som är Riborg och Jonni Böving-Albråtens keramiska ateljé, och den mycket mörka flickan med med potatishackan i landet är den utövande konstnären för närvarande, huset dotter Jonni.

– Nej, ugnen är inte i gång idag, säger Jonni Böving. Det vore livsfarligt att bränna i den annat än på vintern, för den ligger mitt inne i huset och sprider den mest infernaliska hetta som tänkas kan, och det gäller att passa på sig och ugnen. Varsågod och kom in och titta, redaktörn!

Och vi tittar. I röd tegelsten reser sig ugnen ända upp till taket och går ner genom golvet en bra bit. Man bränner i två våningar, och ugnens tillslutning går så till att man murar igen den med dubbla lager stenplattor. Sedan jätteugnen brunnit i tolv timmar och konsumerat mellan 1,5 och 2 kubikmeter prima björkved, så tätas eldstad och draglucka med murbruk, och avkylningen får äga rum under tre dygn. Spänningen är därför ganska feberhet, murbruket knackas bort och plattorna tas ner, för med ugnen stora volym och bränslemängden kan man bara ha råd att bränna fyra gånger var vinter, och det blir en hård ekonomisk törn, om det skulle misslyckas en gång.

Ja, misslyckas det, får man väl börja bränna böckling, säger fröken Böving trankilt och visar mot en väderbiten röklådan på en jordhög i trädgården.

Vi drömmer om en skola!

I en gammal gård i nedre Rackstad bor två energiska unga män. Det är konstsmeden Leif Lindström och möbelsnickaren Jan Lindberg, som samsas om utrymmet och ser tiden an. Jan Lindberg håller på med planerandet av en egen rörelse med möbelsnickeri, och till våren väntar han ner en möbelarkitekt från Stockholm, varefter planerna kan börja utformas praktiskt. ?n så länge arbetar han på en möbelverkstad i närheten.

– Så trevligt som vi ungdomar har här i kolonin i Rackstad undrar jag om man kan ha någon annan stans, och jag undrar om man kan bli så produktiv heller på något annat ställe, säger hr Lindberg och filar på en graciös stol i verkstaden. Vi svetsas samman i Rackstad, vad vi än har för oss, och nu funderar vi allvarligt på om det inte skulle gå att genomföra ett slags hantverksskola här hos oss. Vi tänker ta emot elever inom våra speciella gebit, och då vi har representanter för diverse konsthantverk här runt om, skulle vi kunna åstadkomma mycket. Det behövs faktiskt ett sådant ställe för ungdomar som verkligen vill öva upp sig. Ett ställe där man å ena sidan arbetar hårt, men å andra sidan inte tar allt så förtvivlat högtidligt byråkratiskt, utan där hantverksintresset får sitt utlopp och vidare uppbyggnad.

Dagens Nyheter 18 oktober 1943

 

 

 

Sal, Nystuga, Där Framme. Tomas Andersson berättar. 3

Området i Övre Rackstad runt Sal har närmast karaktären av en by. En gång i tiden eldhärjades den by som fanns. När då? Hände det mellan 1845 och 1880-talet?  Gårdar har uppstått och försvunnit mellan dessa år. Nordstugan låg norr om Sal närmare Racken. Av den finns bara ett stentrappsteg kvar i snåren. Väster om Sal låg Tomta på en kulle omgiven av gärden. Den hörde till Segerfors. Av den finns bara en jordkällare kvar. Fjaestads övertog timmerstommen av huset, som då stått övergivet, när man etablerade sig på Kampudden 1903 och byggde upp det gula huset av stommen.

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare

Här, nedanför Sal, låg gården Tomta. Kvar finns en jordkällare

Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme

Grå stugan (?vre Nedstugan), Sal och Där framme

Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet

Häradsekonomiska kartan 1880-90-talet

Tomas minns tvillingarna Valfrid och Valborg i Där Framme. Och Marie, som var syster till dem. Men var dom verkligen helsyskon? Tomas har funderat på det i efterhand. Dom var inte alls lika. Deras pappa hette ??Per Där Framme?? ? till skillnad från grannen ??Per på Hagen??.

Marie var som en piga på gården. Hon skötte om korna och mjölkningen. Valfrid var dräng hos Nyströms på Hagen. Valborg såg man aldrig i lagårn. Hon var litet klenare till växten. Däremot minns Tomas att hon vävde mycket. På övervåningen på Sal stod 3-4 vävstolar uppställda.

– Där satt tanterna hela sommaren. Anna vävde nere hos Fjaestads och hon var med på

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

Rackstad 1845. Karta för Laga skifteförrättning

en utställning i Stockholm, vet jag. Farmor och Valborg vävde, men det var Anna som var den som talade om hur dom skulle väva finare grejer. Dom vävde nog mest för eget bruk, mest trasmattor minns jag. Man sprang ju där och tittade. Anna och hennes syskon Lina och Gustav dog mellan 1955 och 58. Man tyckte dom var jättegamla. Och det var dom också, födda på 1870-talet. Anna var moster till min farmor som var född 1896.

 

Om Nystugan har Tomas inte lika mycket att berätta. ”Johan i Nystugan” levde i alla fall ännu på 1950-talet. Då bodde Tomas familj i Grå stugan (Övre Nedstugan) medan Sal renoverades. Johan var far till Agnes, som har en syster – Lisa – som bor i Kärrsmossen. Dottern Ellen skötte om Johan. Agnes gifte sig med Sven, som kom från Västmanland, från en gruvort. När Johan dött och Agnes och Sven blev pensionärer, flyttade dom till Nystuga.  Sven hade jobbat i en gruva och Tomas minns att han höll fast vid sin västmanländska trots sina år i Rackstad.

Nedan ur: Sveriges bebyggelse : landsbygden : svensk statistisk-topografisk uppslagsbok / utgiven av Olof Ericson ; under redaktion av Sigurd Erixon. Värmlands län. D. 4. 1964:

Nystuga Norra Sal södra sal Där Framme

Skolan. Tomas Andersson berättar. 2

Tomas gick i första, tredje och fjärde klass i Rackstadskolan. Ettan och tvåan var i samma klassrum och trean och fyran i det andra. Andra klass gick Tomas på Agnetebergsskolan tillsammans med Tomas Fjäll, Jan Westlund och några flickor. Hans lärarinna i ettan, Ester Johansson, hade gått i pension och man misslyckades med att hitta en ny lärare. Till trean kom Tomas tillbaka till Rackstadskolan och Teodor Tobiasson. Honom hade också Tomas pappa Ingemar haft.

– Teodor var väldigt snäll, men hade humör och kunde brusa upp. Det kanske behövdes ibland. Och så var han väldigt idrottsintresserad. Vi kunde fråga honom under en historielektion om vi inte kunde gå ut och spela fotboll eftersom det var så fint väder. Då titta han på klockan och så sa han ”Det gör vi allt”. Han var boxare och hade sina boxhandskar i skolan. Ibland var han och hämta dom och så fick dom som ville boxas låna dem Jag kommer ihåg när Stellan Göransson, som var vältränad, skulle boxas med Hasse Kling från Rackstadtorpet. Stellan slog till Hasse så att han sprang hem och grät. Han kom inte tillbaka mer den dagen. Teodor tyckte att Hasse fick skylla sig själv.

Signe på Lillåsen hade hand om skolmaten. Den kom färdiglagad med Gunnarskogsbussen någon gång mellan 9 och 10 på förmiddan. Två elever var alltid avdelade att gå ner med en dragkärra ner till korset och hämta den stora fodrade trälådan. Sen värmde Signe maten.

– Signe frågade en gång Kjell Skoglund, som då gick i Ettan om han ville ha mer potatis. ”Nej, men om det finns joläpple så kan jag ta”

Andra avsnitt om Rackstadskolan:
Sven-Åke Larsson:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2014/10/20/nagra-minnen-fran-skolgangen-i-rackstad-skola-sven-ake-larsson-minns/

Kerstin Werner:
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/03/06/barndom-i-rackstad-pa-1940-talet-kerstin-werner-berattar/

Bengt Andersson gav 2015 ut skriften Skolhistoria. Rackstads skola. En utförlig dokumentation om hur skolan byggdes för 150 år sedan och exempel från modernare tid på klassfoton. 1945 var den legendariske DN-illustratören Birger Lundquist på besök i skolan och tecknade av elever, bl a den här som Kerstin Werner lär vara den lyckliga ägaren av:

birger-lundqvist

Posthuset i övre Rackstad

Tomas Andersson berättar 1:

Närmast Sal på andra sidan den gamla vägen stod posthuset fram till dess att man drog om

Här stod posthuset. I bakgrunden Där framme

Här stod posthuset. I bakgrunden Där framme

vägen – kanske 1972. Eller kanske ännu tidigare? Istället för posthuset kom postlådor. Och posthuset försvann. Någon bild på posthuset har inte Tomas. Posthuset köpte Tomas faster Gerd och satte upp det som lekstuga i Högvalta.

– Jag och brorsan sa för en tio-femton år sen att vi skulle fråga om vi fick köpa det och ställa upp det igen. Marken där det stod är ju en allmänning. Men det blev inte av. Det var ju ganska omgjort och alla postfacken utrivna.

Invändigt var det postfack. Brevbäraren gick in genom en egen dörr med lås och lade ut posten från insidan. Det fanns en bänk på södra sidan.

– Gamlingarna gick ju in och satte sig och vänta. Det blev som en samlingspunkt. Alla hade postfack. Dom kom ända från Edet. Här gick nog en gräns. Folk från Segerfors och Nedre Rackstad kom inte hit.

– Den postföraren jag kommer ihåg kom från Gunnarskog. Han hade en liten grå Fiat. Han var pappa till Inga Mellin, som var gift med Göte.

 

Britt Thegerström minns också:
Det lilla posthuset utanför Sal var en samlingspunkt. Britt minns hur Fritz Lindström brukade stå och titta ut över nejden, kanske i sällskap med Bosse Fjaestad, i väntan på posten, som hade ganska ungefärliga ankomsttider. Säkert såg hon närmast grannarna Alfhild i Sal och Valfrid Där framme hämta ut sin post.
http://historiebloggen.rackstadkvarnforening.se/wp/2015/02/10/britt-thegerstroms-rackstad/

Hans Ferner (bror till Tomas) kommenterar på Facebook:
”Bodde ju granne med huset i 20 år. Vissa saker fastnade! Dofter i huset o ljud när ”post Erik” fyllde boxarna från baksidan. Huset hade små fasta fyrglasade fönster i gavlarna, var rödfärgat och tak av tjock ”tjärpapp” Storlek ca 3×4 m, träbänk till höger o Ca 30 fack 3 i höjd. Minns Ture Ander, ljusbrun kostym, plommonstop, vita damasker o käpp som han satte i marken varannat steg! Stilig posthämtare!”

 

Fanns det brevlådor istället för posthus på övriga platser runt Racken? Maja Fjaestads bild antyder det

Brevlådorna vid Vattenverket. Bild: Maja Fjaestad.

Brevlådorna vid Vattenverket. Bild: Maja Fjaestad.

 

Fiskevårdsföreningen – 30 års historia

Under trettio år fanns en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön. Styrelsen var under lång tid ungefär densamma, med Ture Ander, Ragnar Olofsson, Gottfrid Johnsson och Viktor Magnusson som länge återkommande namn. Under 1950-talet verkade komma en nedgångsperiod. Styrelseveteranerna finns inte kvar och protokollsboken har luckor för flera år. Till slut läggs föreningen ner. Varför framgår inte omslag av protokollen. Under mer än 30 år skulle sen saknas en fiskevårdsförening för Racken.

Den 4 september 1930 samlades fiskeintresserade runt Racken till ett möte på Sandstaberg. Under ledning av Fritz Elofsson i Perserud bildades en fiskevårdsförening för Racken och Västra Mjögsjön för fiskerättsägare, fiskerättsarrendatorer och fiskare i de två sjöarna. Målet var fiskodling och skydd för lekfisk och ungfisk, inplantering, användande av lagliga och för vattnen lämpligaste redskap och att vidta åtgärder mot olagligt fiske.
I den gamla protokollsboken, som den nutida fiskevårdsföreningens sekreterare förvarar, kan man se att den första styrelsen kom att bestå av Ture Ander (ordförande), Gottfrid Jonsson (vice ordförande), Viktor Magnusson (kassör), Ragnar Olofsson (sekreterare). Karl Andersson var styrelsemedlem och Karl Brant och Emanuel Andersson suppleanter.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

De första intressenterna i fiskevårdsföreningen. 1930.

Protokollsboken (som bara tar upp årsmötesprotokoll) har nästa notering först 1933. Här anges för första gången en av föreningens huvuduppgifter: fiskevård: ”beslöts att anskaffa abborrar för en kostnad av 25 kr, att efter råd och lägenhet inplantera röding och ål i Racken samt för ca 15 kr gösrom till Västra Mjögsjön” Vidare beslöt ”årssammanträdet” att sälja ”amatörkort” för fem kronor gällande ett år för mete, drag och spinnfiske samt för angelfiske för högst 10 angeldon. Intet redskap får vara ute annat än i fiskares närvaro”

1934. Detta årsmöte beslöt att fiskekortet inte längre skulle berättiga till att använda standkrok och angeldon. Styrelsen fick i uppdrag att utplantera sikyngel, röding, abborr- och gösrom och medlemmarna att bättra på eller nyanlägga risvasar.
Lagom till kräftfiskestarten skulle annonseras om förbud för obehöriga att fiska inom föreningens område. För att ha tillsyn valdes Erik och Karl Andersson, Rackstad. Karl Nykvist skulle underhandla med Karl i Vassvika när det gällde Västra Mjögsjön .

1935  ”Konstnär Ture Ander” utsågs att leda årsmötet och kunde bl a introducera konsulent herr Björnemark som höll föredrag med skioptikonbilder. När det gällde den årliga inplanteringen meddelades att gösrom kommer gratis. Dessutom skulle i Racken inplanteras 3.000 rödingyngel samt sik.

1936. Viktor Magnusson utsågs att representera föreningen vid fiskevårdsförbundets sammanträde i Karlstad – ”dock utan tvång att resa-”. Inplantering beslutas: för högst 30 kr gös eller gösrom i Mjögsjön och sik i Racken ”2 á 3 hundratusen”. Ture Ander, Gottfrid Johnsson, Karl Magnusson och Erik Andersson tillsattes som fiskeuppsyningsmän ”med polismans skydd och befogenhet”

1937 diskuterades Gottfrid Johnssons förslag att för en tid fridlysa kräftorna eller förkorta fångsttiden till 8 dagar. 300 medlemskort beställs! Och en man avstängs från nytt amatörkort efter att ha använt nät och mjärde. Mötet avslutades traditionsenligt med kaffedrickning.

lake-ture-ander

Lake. Ture Ander målade sin fångst.

ture-ander

Ture Ander

1938. Styrelseval. Ture Ander, ordf., Ragnar Olofsson, sekr, V. Magnusson, kassör, Gottfrid Jonsson, vice ordf. samt Edvin Karlsson. Suppleanter: David Andersson och Ragnar Johansson. 20.000 gösyngel ska sättas ut! Till länsstyrelsen skall skickas en skrivelse om att icke fiskerätt får medfölja avstyckningar efter stränderna i sjöarna Racken och Västra Mjögsjön samt att anhålla att kräftfiske bara skulle tillåtas ”de första 8 dagarna under två årstid”

1939. Årsmöte hemma hos ordföranden på Orrhöjden. Beslutades om gösyngel för 20 kr till Mjögsjön och 10 á 15 kg aborrom att dela på de båda sjöarna samt att höra hos fiskeristyrelsen om det gick att få sik- och rödingyngel. Slutligen skulle konsulent Björnemark ombedas komma och undersöka ”om sik och röding gått till” Denna uppmaning upprepas f.ö. på 1940 års årsmöte.

1941 Tillsyningsmän valdes på 2 år: Ture Ander (född 17/9 1881), Gottfrid Johnsson (27/8 1885), Karl Magnusson (27/11 1891), Erik Andersson (1/5 1912), Karl Nilsson (5/10 1895) och Johan Wahlund (27/1 1907). Inplantering: 5.000 laxöringsyngel och för 20 kr gösyngel iMjögsjön

1942. Kort möte på Smedjefallet:  8.000 gösyngel till Mjögsjön och 10.000 laxöringsyngel till Racken..

1943 hemställer årsmötet hos länsstyrelsen om begränsning av kräftfisket ”till tiden från och med början av den för dylik fångst inom länet tillåtna tid till och med 14 augusti att gälla för en tid av fem år” Utplantering av 10.000 gäddyngel i Racken och 5.000 i Mjögsjön samt 30.000 abborryngel i Racken.. Och diverse val, bl a Karl Nyström och Karl Nykvist som suppleanter

1944 Sedvanlig utplantering under 1945: 30.000 sikyngel, 5.000 laxöringyngel, 10.000 rödingyngel. Till Mjögsjön abborrom. Helmer Fjäll och Ludvig Spiik nyvaldes som tillsyningsmän. Och fiskekort 10 kr (för sommarstugeägare 5 kr)

1945. ”Uppdrogs åt Ture Ander att skriva till vederbörande myndighet och protestera mot fiskeintendent Thörnkvists egenmäktiga förfarande att sända bäckrödingsyngel istället för begärda laxöringsyngel”. Nu beslutade man att köpa, från annat län, 10.000 laxöringsyngel och 20.000 gäddyngel samt 15 liter abborrom till Racken och Mjögsjön.

1946. Den 2 maj sammanträder Filip Hedborg, Karl Nilsson, Ragnar Johansson, Bo Fjaestad, Ture Ander, Viktor Magnusson och Ragnar Olofsson på Smedjefallet och beslutar i ett kortfattat protokoll om inplantering av gädd- och gösyngel.

1947. Sammanträde i Rackstad skola 16 maj, men protokollet verkar inte ha skrivits på den reserverade platsen i boken. Eller avbröts mötet?

1948. Sedvanliga årsmötesförhandlingar. Inplantering av laxöringsyngel och abborrar. 8 dagars kräftfiske – och inga obehöriga!

1949. Protokoll saknas.

1950. Ragnar Olofsson fick i uppdrag att hos länsstyrelsen få stadfäst 8 dagars kräftfiske de närmaste fem åren. Tillsyningsmän valdes på två år: Evert Karlsson, Spekedskogen (f. 20/9 1914), Johan Eriksson, Stålsberga (14/2 1891), Gottfrid Johnsson, Perserud (27/8 1885), Bo Fjaestad, Rackstad (13/6 1903), Våge Albråten, Rackstad (30/8 1913) och Helmer Fjäll, Rackstad (25/8 1905). Inplantering av 40 liter abborrar i Mjögsjön samt 1.000 ensomrig gös- och 4.000 laxöringsyngel.

1951. Värmlands fiskerinämnd vill inte medverka till att leverera abborrom då de tror att det i Racken och Mjögsjön finns tusenbröder. Viktor Magnusson fick i uppdrag att ringa nämnden ”att dom ändrar mening och skickar oss abborrom, i annat fall inköpes från Dalälvens Vattenregleringsföretag 20 liter abborrom”

Ett antal årsmötesprotokoll saknas i boken 1952-55

1956. Bo Fjaestad leder förhandlingarna och valdes också till ordförande. övriga i styrelsen: Bror Nykvist (sekr), John Wahlund (kassör), Våge Böving (Albråten) och Stig Kling valdes till ledamöter i styrelsen och Stig Nordanstig och Filip Hedborg till suppleanter, Inplanteringsfrågor diskuterades och beslutades att inplantera ensomrig laxöring för 150 kr.

1957. Möte i Perseruds skola. Sedvanliga ärenden: inplantering av ensomrig laxöring (för 150 kr). Nya års- och fiskekort skall beställas. ”dessutom skulle plakat beställas för att uppsättas vid sjöarna angående fisket i sjöarna. Styrelsen fick i uppdrag att undersöka om av- och tillrinningen till sjöarna tillhör fiskevårdsföreningen”

1958. ”§ 6 Bestämdes att kalla fiskerikonsulenten, helst före mitten av juli, till ett möte” Inplantering: 1000 ensomrig gös i Mjögsjön och 1.000 ensomrig laxöring i Racken.

1 februari 1961. Sammanträde i Rackstad skolhus. I §3  avslutas föreningen: ”En diskussion om föreningens vara eller icke följde. Därvid beslöts att för kassan skulle inköpas yngel och att föreningen upphör”

1993 återuppstår Rackens fiskevårdsområdesförening vid ett möte i Båtvika.